Världsmästarna Tyskland fortsätter att visa att man är världens just nu främsta fotbollsnation. Två dagar efter att U21-landslaget triumferade i Polen så lyckades ett ungdomligt tyskt lag kamma hem även Confederations Cup i Ryssland – samtidigt som man lät mängder av ordinarie spelare stanna hemma.
Att vinna två internationella landslagsturneringar med ett par dagar emellan är en imponerande bedrift i sig men att göra det på sättet som Tyskland gjorde – när mängder av spelare som vanligtvis gått lagt in i både U21-landslaget och landslaget som for till Ryssland för Confederations Cup – är inget annat än ytterligare ett tecken på vilken enorm bredd Tyskland kan ståta med för tillfället.
Ska vi ta en titt på vilka spelare som saknades i de båda landslaget?
För U21-landslaget saknades följande spelare i truppen:
Emre Can, Leon Goretzka, Joshua Kimmich, Niklas Süle, Timo Werner, Julian Brandt, Benjamin Henrichs, Julian Weigl, Leroy Sané och Jonathan Tah.
Till skillnad från finalmotståndaren Spanien som skickade spelare som Saúl Ñíguez, som till vardags hör hemma i den ordinarie landslagstruppen, skickade Tyskland ett reservbetonat lag till Polen. Trots att Spanien var det lag som imponerade mest under turneringen så visade Tyskland upp en imponerande taktiskt skicklighet och organisation när man frustrerade och stoppade spanjorerna och till slut vann finalen välförtjänt.
Många av de bästa unga spelarna skickades i stället till Ryssland, där Joachim Löw mönstrade ett ungdomligt lag i Confederations Cup när han kostade på sig att låta följande spelare ta en lugn sommar:
Manuel Neuer, Mats Hummels, Jerome Boateng, Benedikt Höwedes, Ilkay Gündogan, Thomas Müller, Marco Reus, Mesut Özil, Mario Götze, Mario Gomez, André Schürrle, Sami Khedira, Toni Kroos.
Att kunna ställa över så många spelare och ändå kamma hem två internationella turneringar samma sommar är vansinnigt starkt och bredden som Tyskland visar upp får övriga nationers munnar att vattnas av avundsjuka. Joachim Löw är en lycklig man.
- Det faktum att de här unga spelarna har vunnit den här titeln är en historisk bedrift. Det är unikt i tysk historia. Det är helt outstanding att spelare med så liten internationell erfarenhet, med så få matcher i andra utslagsmatcher, har spelat på så högkvalitativ nivå, hyllade Löw.
Confederations Cup-finalen då? Den inleddes med en smått bisarr och surrealistisk stängningsceremoni där rysk historia, tidigare Confed-vinnare och volontärarbetarna som ställt upp under turneringen hyllades, innan den intensiva, halvgriniga och småkontroversiella matchen tog vid. Chile inledde finalen bäst och hade möjligheter att ta ledningen, men i stället var det Tyskland som gjorde 1-0 när man iscensatte en kvick omställning efter att Marc-André ter Stegen räddat ett avslut från Alexis Sánchez. Chilenarna tycktes reda upp situationen, men ett horribelt misstag från vanligtvis duktige Marcelo Díaz som tillät Timo Werner att ge Lars Stindl öppet mål att placera in sin tredje balja i turneringen.
Resten av matchen handlade till stor del om att rida ut stormen för Löws unga landslag, med en snittålder på blott 23 år. Chile kastade sig fram med all sin dundrande energi och intensitet, och trots att Tyskland inte hållit nollan vid något tidigare tillfälle i turneringen så lyckades man hålla undan. Den bästa kvitteringsmöjligheten kom ett par minuter före full tid när inhopparduon Edson Puch och Ángelo Sagal samarbetade, men där den sistnämnde misslyckades kapitalt med sitt förstatouch-avslut, och fick se bollen segla högt över från nära avstånd.
- Vi dominerade… Vi spelade väldigt bra och kontrollerade matchen, men fotbollen är som den är. Ibland är det inte tillräckligt och olyckor inträffar, sa en bitter Juan Antonio Pizzi efteråt.
Den andra halvleken var en grinig affär där Chile-spelarna blev mer och mer frustrerade och spelare från de båda lagen rök ihop vid flera tillfällen. Den allra mest omtalade situationen gjorde att fokus än en gång hamnade på VAR, videodomarsystemet som provats under Confederations Cup. Chiles Gonzalo Jara träffade Timo Werner på käken i vad som borde varit ett solklart rött kort. Men trots att Milorad Mazic konsulterade VAR så blev utfallet blott ett gult kort.
- Han träffade honom i ansiktet. Man förväntar sig att det ska resultera i ett rött kort, sa en lite försiktig Löw efter finalen.
VAR har varit i fokus under hela turneringen. Själva poängen med systemet, där domarna har möjlighet att granska matchavgörande situationer (röda kort, offside, straffar) i efterhand, är förstås att se till att få fler viktiga beslut rätt. Men under Confederations Cup har systemets provtur långt ifrån tagits emot med någon unison entusiasm. Vid flera tillfällen har användandet av VAR gått för långsamt och resulterat i stor förvirring när mål dömts bort eller där spelarna avvaktat med att fira ett mål i väntan på att få grönt ljus från videoassistanssystemet. Jag är i grunden en konservativ skeptiker när det kommer till dylika förändringar och Confederations Cup har inte gjort någonting för att förändra den grundinställningen. Jag tycker det är en del av charmen med den här perfekt ofullkomliga sporten med alla dess gråzoner som ger upphov till ändlösa diskussioner och det smärtade mig att se de chilenska spelarna i gruppspelet när bollen gick i nät utan att följas där naturliga och ögonblickliga glädjen som hör ett mål till, och där spelarna i stället tvingades vänta för att se om det skulle bli godkänt eller inte.
Att sträva efter att minimera stora misstag är förstås inte fel i sak, men jag tycker man ska vara väldigt försiktig när man ruckar på fotbollens själva grundbultar. Hela ekosystemet kan hamna i oordning. Och i mitt tycke finns det något väldigt vackert i det där gränslandet, det där som skaver och irriterar ibland men som helt enkelt är fotboll. Sporten är inte meningen att vara en perfekt vetenskap.
Oavsett så kan vi konstatera att VAR har en hel del att jobba på om det är tänkt att vara ett genuint alternativ till de riktigt stora mästerskapen, och att den tyska fotbollsframtiden ser oerhört ljus ut.
@Jimmyewertsson
