Våldsamma supporterprotester, rykten om schismer i spelartruppen och ett nedflyttningsstreck som vilken omgång som helst kommer uppsluka den klassiska klubben. Valencia är en enda stor röra för tillfället. "Om vi inte börjar visa stake kommer vi hamna i helvetet", slår Santi Mina fast.
Det är lätt att förälska sig i Valencia. Vädret är behagligt och byggnaderna är vackra. Tempot är alldeles tillräckligt och staden är lagom stor för att inhysa både det ena och det andra. Turian, den nästan milslånga trädgården som är en igentorkad flod, skär som en grön kniv genom staden från den lilla konstgjorda sjön vid djurparken ända till det märkliga, futuristiska byggnadskomplexet som är Ciudad de las Artes. Kuststräckan täcks av långa sandstränder och överallt i staden vajar färgglada citrusfrukter i världens apelsinhuvudstad. Det är inte svårt att finna sig till ro i staden på den spanska östkusten. Men för den fotbollsintresserade var det länge sedan tillvaron i Valencia var någonting att hurra över.
Valencia var aldrig riktigt nära i helgens förlustmatch, 2-3, mot Real Sociedad. Willian José behövde bara två minuter på sig att ge hemmalaget ledningen och innan klockan ens tickat upp till 25 spelade minuter hade han också ökat på ledningen. Los Chés försvarsspel var bedrövligt vid båda målen. Även om en staffreducering från Dani Parejo - som missade markeringen helt vid 2-0-målet - ingöt lite spänning i tillställningen så kändes det aldrig riktigt som att Valencia var på väg mot något trendbrott. När slutsignalen ljöd förkunnades en ny förlust - den nionde på 15 omgångar - och bara målskillnad håller Valencia ovanför strecket. Förlusten var droppen som fick bägaren att rinna över för en av klubbens supportergrupper, Ultras Yomus. När spelarbussen rullade in på Ciudad Deportiva, träningsanläggningen i Paterna, väntade ett 50-tal medlemmar och attackerade spelarbussen.
Valencia är inte en välmående klubb. Och det har inte varit en välmående klubb på länge. Inför matchen mot Real Sociedad gjorde Cesare Prandelli ett avsteg från hur rutinerna till en presskonferens inför en match vanligtvis går till. Han slog sig ned, bad klubbens pressansvarige att vänta med frågorna och sedan drog han igång med en nära tvåminutersutläggning om sin frustration över situationen. Han slog fast att det behövdes förstärkningar, och att spelare som inte var intresserade av att visa hjärta för tröjan de bär kunde dra. "Fuori". Bort. Den allra mest intressanta meningen skickade dock iväg en illa dold passning till den högsta hierarkin i klubben.
- Det här är inget problem som sträcker sig två månader tillbaka i tiden. Det här har pågått i två år, sa han.
Inte två månader - den tid han varit i klubben. Utan två år - den tid Peter Lim stått som ägare för klubben.
Valencias ursprungliga problem sträcker sig ännu längre tillbaka i tiden än dess singaporianske ägare. Klubben som traditionellt sett är Spaniens tredje största firade stora framgångar i inledningen av 2000-talet med flera ligatitlar, Champions League-finaler och en UEFA Cup-seger. Framgång föder framgång och Valencia var en hungrig klubb. Det skulle investeras och satsas. En ny arena skulle byggas och världen skulle erövras. Då kom finanskrisen. Kvar stod Valencia med en halvbyggd arena man inte hade råd att färdigställa, en gammal arena man inte hade möjlighet att sälja och ett skuldberg i miljardklassen som bara sköt i höjden. Det är den situationen som från första början födde tanken på Peter Lim och som slog upp dörren på vid gavel för möjligheten till utomstående investerare.
När Peter Lim kom spirade entusiasmen till en början. Äntligen skulle Valencia, som år efter år tvingats sälja sina bästa spelare och sjunkit längre och längre bort från toppstriden, hitta tillbaka till sin rätta plats i den spanska fotbollspyramiden. Skulder skulle saneras och kopplingarna till superagenten Jorge Mendes skulle äntligen innebära en stark och slagkraftig trupp.
Nya spelare kom förvisso in till en början, och resultaten var inte alls dumma. Ett av Lims första beslut var att sparka Juan Antonio Pizzi och ersätta med Jorge Mendes-klienten Nuno Espírito Santo. Med en ungdomlig trupp och en aggressiv och intensiv högtempofotboll förde Nuno Valencia till Champions League via en fjärdeplats, och för en gångs skull såg det inte så mörkt ut. Junts Tornem - tillsammans tillbaka - prydde bröstet på de vita tröjorna och blev slagordet för vad Nuno försökte uträtta. Men det hela krackelerade snabbt. Under sommaren genomfördes en maktkamp vilket såg presidenten Amadeo Salvo och sportchefen Rufete lämna, vilket gav ännu större makt till Jorge Mendes och ledningen från Singapore. När säsongen väl drog igång var föregående säsongs så uppmuntrande spel som bortblåst. Nuno tappade greppet om laget lämnade redan under hösten.
Sedan dess har det bara varit fars av alltihop. Gary Neville, med kopplingar till Peter Lim, fick chockerande nog ta över huvudansvaret efter Nuno. Utan tränarmeriter och spanska språkkunskaper misslyckades han föga förvånande och fick foten, precis som efterträdaren Pako Ayesterán. För varje tränarbyte har resultaten stadigt blivit sämre och den enda som egentligen lyckats någorlunda efter Nunos fina förstasäsong är interimtränaren Salvador "Voro" González, som tillfälligt rycker ut så fort Valencia får för sig att sparka en tränare.
Det är alldeles tydligt att det inte är tränaren som är problemet bakom Valencias situation. Det är något fundamentalt fel i hela klubbens struktur där makten sakta men säkert förflyttats från fotbollskunnigt folk med nära kopplingar till klubben till en avlägsen ledning som med halvsvalt intresse försöker styra klubben från Singapore. Under sommaren behövde Valencia få in pengar, samtidigt som en slagkraftig trupp skulle formas. Man visste vilka man ville behålla och vilka spelare som kunde gå. "Mustafi no está en venta y se va a quedar en el Valencia” och "Alcácer no está en venta", hette det då. Pyttsan. Båda lämnade. Klubben blev av med alla spelare man ville behålla, samtidigt som de oönskade spelarna blev kvar.
Det finns talang i Valencias trupp och det finns skickliga fotbollsspelare. Men vad vi ser nu är ett gäng underpresterande, mentalt svaga spelare som inte tycks uppskatta klubbmärket på bröstet.
- Det här handlar inte om 4-4-2, 4-3-3, diamantformationer, vem som spelar och vem som inte spelar. Det handlar om attityd, seriositet och professionalism, slog Prandelli fast.
Prandelli har fått nog. Supportrarna, de svårflörtade man ack så passionerade, har fått nog för länge sedan. Den som inte är villig att kämpa för tröjan kan dra. "Fuori". Bort.
Efter förlusten mot Real Sociedad sa Prandelli en viktig sak. "Det är dags att träffa ägaren och reflektera djupt över den här situationen och vad klubben vill". Tränaren Prandelli är i Valencia, presidenten Layhoon Chan är i Valencia, sportchefen Suso García Pitarch är i Valencia och varenda jäkla spelare är i Valencia. Ändå tvingas Prandelli, Chan och Pitarch resa till Singapore för att möta ägaren Peter Lim för att diskutera framtiden för klubben, och det verkar inte ens som att det är ägaren som krävt mötet. Det är något fundamentalt fel i den situationen.
En omgång återstår av La Liga under hösten 2016. Valencia skulle ha mött Real Madrid, som är iväg på VM för klubblag, och har därmed spelat klart. Det räcker med att Sporting Gijón tar en poäng hemma mot Villarreal för att Valencia ska få fira jul på fel sida av nedflyttningsstrecket. Det går inte att säga att klubben inte förtjänar det.
- Ligatabellen ljuger aldrig. Den är en reflektion av ett lags värde, säger Prandelli.
Valencia är ingen välmående klubb. Ledningen är decentraliserad, spelarna underpresterar och fansen är i upplopp. Just nu är hela Valencias klubbkultur en formel för misslyckande. Om inte det vänds snabbt kan det gå riktigt illa.
@Jimmyewertsson
