Weigl, Payet och långa kontrakt

Julian Weigl kritar på nytt för Borussia Dortmund och Dimitri Payet, som i början på året förlängde med West Ham, försöker tala sig bort. Två sidor av samma kontraktsmynt, som följs åt av vitt skilda känslomässiga mottaganden.

Det är lite oklart varför. Men när jag scrollade igenom Twitter-flödet och möttes av en bild på en leende Julian Weigl, en tysk text jag var oförmögen att översätta och en ruta med ”2021!” så knöt jag näven i någon form av segergest.

Borussia Dortmund är en klubb som tvingats vänja sig vid att se deras främsta stjärnor lämna för traditionellt sett större drakar. Robert Lewandowski, Mats Hummels och Mario Götze gick till Bayern München, Ilkay Gündogan till Manchester City och Henrikh Mkhitaryan hamnade i den röda sidan av samma stad. När stjärnorna har flyktat har Thomas Tuchel byggt sitt lag på unga och utvecklingsbara talanger som inom något år ska kunna utmana Bayern München om Bundesligatiteln. Och bara tanken på att Dortmund kanske får behålla den allra bästa av de där härliga ynglingarna glädjer mig.

Julian Weigls resa till den absoluta toppen av världsfotbollen har gått i en rasande takt. Få visste ens vem han var när han inför fjolårssäsongen värvades från 1860 München för en halv spottstyver (nåja, 15 miljoner kronor - men i sammanhanget en försumbar summa). Men den unge mittfältarens utveckling under Thomas Tuchels ledning har varit remarkabel.

Ung och orutinerad tog Weigl omedelbart en ordinarie på Dortmunds defensiva mittfält och redan under debutsäsongen blev han absolut vital för hela Dortmunds spel. Med Tuchel kom övergången till ett mer tålmodigt och bollinnehavsinriktat spel än vad som varit fallet under Jürgen Klopps ledning och i den nya stilen passade Weigl perfekt. För en så pass ung spelare besitter Weigl ett oerhört lugn. Det är ovanligt att finna spelare i så centrala roller som spelar med sådan mognad och som har den spelintelligensen och skicklighet i positionsspelet som Weigl direkt visade upp. Weigl blev den vitala kuggen i Tuchels bollcirkulation och imponerade tillräckligt mycket för att bli uttagen till Joachim Löws EM-trupp i somras. Från 2. Bundesliga till Die Nationalmannschaft på en säsong. Ingen dålig resa.

När Gündogan, Mkhitaryan och Hummel försvann har Weigls roll i laget blivit ännu större. Och han har fortsatt att utvecklas. Som defensiv speluppläggare besitter Weigl liknande egenskaper som Sergio Busquets och Michael Carrick, två av mina absoluta favoritspelare, i hans förmåga att alltid lyfta blicken och titta framåt. I stället för att bara behålla bollen inom laget och cirkulera den vidare söker Weigl alltid passningar framåt i planen för att skära igenom motståndarnas lagdelar. Den här säsongen har han försökt utveckla den offensiva sidan i sitt spel ännu mer, särskilt sedan parhästen Gündogan lämnade.

Att Dortmund nu lyckas förlänga kontraktet med Weigl - som dessutom inte behövde fundera särskilt länge för att komma fram till beslutet - måste kännas betryggande för Thomas Tuchel och Michael Zorc.

- Det var ett enkelt val. Jag tror verkligen på den fantastiska potentialen vi har i det här laget. Jag känner att vi bygger någonting här och jag känner mig som en väldigt viktig del av den här stora klubben. Jag är också extremt tacksam att som spelare från 2. Bundesliga fått chansen här. Sedan dess har jag inte varit annat än lycklig här. Jag är väldigt glad över att ha förlängt mitt kontrakt. Jag känner att klubben, tränaren och tränarteamet alla står bakom mig. Det är för mig det allra viktigaste, säger Weigl.

Julian Weigl kvar till 2021. Det kan både han, Dortmund och alla fotbollsälskare skatta sig lyckliga över. Den här pojken har potential att bli världens bästa mittfältare inom några års tid.

* * *

Jag har alltid varit förtjust i Dimitri Payet, ända sedan han fick sitt stora genombrott i Saint-Ètienne och Lille. Han var strålande i Lille och ännu bättre i Marseille, där han under sitt sista år var det kreativa navet i Marcelo Bielsas underbara OM. När han skrev på för West Ham minns jag att en vän utan större koll på fransk fotboll bad mig beskriva hans spelstil och jag landade någonstans i en virrig beskrivning om att han är en spelare man skulle kunna hälla i en flaska Jägermeister och kasta in i en torktumlare och han skulle ändå ramla ur maskinen och lyckas skapa en hel drös målchanser både för sig själv och andra. Oerhört talangfull, vansinnigt kreativ. Nu är det snarare som att han hällt i sig den där flaskan och rumlat ut från det lokala vattenhålet, desperat på jakt efter ett kvart i tre-ragg.

Dimitri Payet vill bort. Nu.

Det har ryktats om en återkomst till Marseille och det har spekulerats om Arsenal. Payet själv gör inte ett dugg för att tysta ner det pratet.

- Jag har läst att Wenger ser mig som pusselbiten som saknas i Arsenals spel, men det har han aldrig sagt till mig. Vi släppte in fem eller sex mål hemma mot dem. Som en teknisk spelare, när man ser hur Arsenal spelar, inser man att man skulle kunna ha kul i det laget. De är titelutmanare varje år, sa han till RMC nyligen.

Dimitri Payet hade en fantastisk fjolårssäsong när han var den klart lysande stjärnan i Slaven Bilics imponerande West Ham. Payet gjorde nio mål och tolv assist när The Hammers tog en sjundeplats i Premier League. Han blev utsedd till Årets spelare i West Ham och var med och utmanade om samma pris i hela Premier League, vilket till slut gick till Riyad Mahrez. Dimitri Payet var bra, West Ham var bra och kärleken spirade.

Men när resultaten har hackat under hösten har glöden falnat. West Ham, som inte lyckades med sommarens rekrytering när jakten på en klassanfallare var av högsta prioritet, har inte kommit i närheten av samma höjder som under fjolårssäsongen och Payet, precis som många av hans lagkamrater, har underpresterat. West Ham befinner sig på nedre halvan, även om laget klättrat en aning i tabellen efter att ha inkasserat sju poäng på de tre senaste matcherna. Men det svaga halvåret har redan fått Payet att stirra avundsjukt efter grönare gräs.

- Situationen i klubben påverkar mig och jag är ambitiös. Jag saknar Champions League. Jag stänger inte några dörrar. Just nu är både jag och klubben i en kamp och jag kommer ge allt för att ta oss ur den här svåra situationen, men jag stänger inte dörren för någonting. Jag har några bra år framför mig och jag vill utnyttja dem genom att spela för viktiga saker, sa Payet, som ändå hävdar att han inte försöker tvinga sig bort.

- Om jag tvingas lämna West Ham kommer det ske enligt regelboken och klubben kommer få sin del av kakan. Min tränare förstår att situationen i dagsläget inte passar mig. Jag kommer ställa frågorna när tiden är den rätta, säger han.

Att en ambitiös och oerhört skicklig spelare, som dessutom fyller 30 under våren, vill göra så mycket som möjligt av karriärens sista år är inte särskilt svårt att förstå. Det hade jag också velat, om jag hade haft någon som helst fotbollsmässig talang. Men problemet är att Payet kritade på ett nytt lukrativt kontrakt så sent som i februari, som då sträckte sig över fem och ett halvt år, och kärleksaffären som spirade mellan fransmannen, West Ham och dess supportrar under fjolårssäsongen dras just nu i smutsen. Och det är ovärdigt från alla håll.

West Ham har problem och det är inte konstigt att Dimitri Payet är missnöjd. Men det här borde hanteras snyggare. Payet är en tillräckligt skicklig fotbollsspelare för att kunna spela sig ur den bökiga sits han och klubben hamnat i, oavsett om det innebär att han förr eller senare lämnar klubben. Det är dags för Dimitri Payet att börja låta fötterna tala.