Bob Bradley överlevde bara elva matcher som Swansea-manager. Det hade kunnat vara en historia om misslyckandet av en amerikansk manager som helt enkelt inte var tillräckligt bra. Men i själva verket är det ett misslyckande av amerikanska ägare som tappat tråden.
Det var enkelt att fatta tycke för Swansea till en början, när de possession-spelade sig igenom Championship och spelare som Joe Allen, Danny Graham och Ashley Williams hanterade steget upp till den engelska högstadivisionen utan större ansträngning eller anpassning. Så sent som i maj 2015 östes lovorden över Swansea, som precis slutat åtta i Premier League och slagit klubbrekord gällande antalet inspelade poäng i Premier League genom att spela ”The Swansea Way”, med en bollinnehavsinriktad, sevärd och teknisk fotboll. På tränarbänken satt en talangfull manager, Garry Monk, vars hjärta bankade för klubben efter åren som spelare och lagkapten.
19 månader senare har den framgångsmodellen som ådrog sig avundsjuka blickar från många klubbar krackelerat fullständigt. Tydligheten och identiteten som fanns under Roberto Martínez och Brendan Rodgers ledning är som bortblåst och kvar står ordföranden Huw Jenkins som nästjumbo och undrar hur sjutton allt kunnat gå så snett. Han gjorde ju allt rätt tidigare.
Efter en svag period resultatmässigt fick Garry Monk sparken för drygt ett år sedan i vad som skulle bli startskottet för en rad dåliga resultat som skjutit det stolta Swansea-skeppet allt närmare att åter sjunka ner i djupet. Där det tidigare funnits en tydlig linje i sättet klubben agerade på transfermarknaden och i den profil man sökte hos sina managers började Swansea plötsligt agera med desperation och på korttidstänk. Alan Curtis, som varit tränare i laget i många år, fick kontrakt till slutet av säsongen bara för att sedan ombes att kliva åt sidan blott elva dagar senare för att göra plats för Francesco Guidolin.
Guidolin ledde Swansea till en tolfteplats och fick fortsatt förtroende. Åtminstone i fem månader till, innan han blev förste Premier League-manager att få sparken. Han var inte, trots fina meriter i Italien, rätt man. Men han var långt ifrån ensam att bära skuld för situationen. Huw Jenkins är en Swansea-man i kropp och själ och ordföranden har stöttat klubben i 50 års tid, men den senaste tiden har han, tillsammans med amerikanska ägarduon Jason Levien och Steve Kaplan varit ansvariga för en rad synnerligen illa grundade beslut som har placerat klubben i den obekväma sits vi ser i dag.
Det har inte enbart handlat om misslyckade manageranställningar. En minst lika stor bov i dramat är hur snabbt truppens kvalitet minskat de senaste åren. Bara i somras försvann centrallinjens bultande hjärta i lagkaptenen Ashley Williams och klubbens klart bästa spelare och bästa målskytt, André Ayew och ingen av dem har ersatts på ett adekvat vis. Man misslyckades med att få Joe Allen att återvända och spenderade 160 miljoner, ett klubbrekord, på att plocka in Borja Bastón från Atlético Madrid. Anfallaren har gjort ett enda mål och verkar inte lyckas ett dugg bättre än Èder eller Alberto Paloschi gjorde.
Truppen är helt enkelt för dålig. Det saknas kvalitet, bredd och ledare. Jag tyckte aldrig Bob Bradley var ett klokt val sett till den profil Swansea haft tidigare, den som gjort klubben så framgångsrik, men det är inte heller svårt att tycka synd om honom. Bradley har fått utstå en hel del anti-amerikanism och även om resultaten – två segrar, två kryss och sju förluster samt 29 mål insläppta – är på tok för dåliga så är elva matcher kort tid att sätta sin stämpel på laget. Bradleys uppdrag var att få ut det bästa ur en spelartrupp som sett bättre dagar. Det misslyckades han med. Nu ska Swansea återigen söka efter någon som kan.
- Jag är lite förbannad. Jag tycker inte det är rätt beslut. Jag tror på mitt jobb och jag visste att jag klev in i en svår situation där jag visste att klockan redan börjat ticka, så jag förväntade mig inte all tid i världen. Men diskussionerna vi hade inkluderade alltid det arbetet som var tvunget att ske i januari och vi diskuterade spelarförstärkningar. Jag är frustrerad eftersom jag inte kunnat sätta min stämpel på laget sett till mentalitet eller taktik. Ledningen måste inse att arbetet var bra och även om resultaten inte varit vad de önskat så är att lyfta ett självförtoendelöst lag från botten av tabellen ett av de svåraste uppdragen du kan ha som manager. Jag visste när jag kom hit att jag var tvungen att visa vad jag kan och jag är besviken att jag inte lyckades göra det under den korta tiden här. Men sådan är fotbollen och jag tänker inte komma med några ursäkter, sa Bradley i TalkSPORT efter beskedet.
När Bob Bradley nu ska ersättas pratas det om Ryan Giggs, Chris Coleman, Paul Clement, Roy Hodgson, Alan Pardew och Gary Rowett. Vitt skilda tränare sett till filosofi, meriter och rutin. Som att kasta tärning med vilken riktning klubben ska ta. Oavsett vem det blir så står den inför uppgiften att leda en trupp i desperat behov av tillskott och kvalitet upp mot säker mark. Allt känns väldigt långt från ”The Swansea Way”.
@Jimmyewertsson
