Benfica befäste serieledningen i Portugal genom 2-1-segern i gårdagens Lissabon-derby mot Sporting. Men matchen visade att vi lär få ett trekejsarslag till titelstrid under våren - och kanske lyckas excentriske Jorge Jesus få revansch mot Benfica.

- Benfica visade att de är ett bra lag, men Sporting var mycket bättre än våra motståndare i 94 minuter. Vad vi saknade i den här matchen? Det enda som saknades var en domare som var på samma nivå som de två lagen.

Det här med ödmjukhet i vakan av en förlust har aldrig varit någonting för Jorge Jesus. Sportings excentriska, karismatiska och kontroversiella manager gör som han vill och han säger precis vad han tycker. Lätt att älska, så länge han gör det för ens eget lag. Ännu enklare att tycka illa om. Benfica har fått genomlida båda lägena.

För bara ett par år sedan var Jorge Jesus lika avgudad i Benfica som hans namn antyder om. Han kom 2009 som en udda fågel som hoppat runt från klubb till klubb. Benfica hade bara vunnit en enda ligatitel på 15 år när Jorge Jesus slog upp dörrarna till Estádio da Luz och förändrade allt. Trots att han blev av med sina bästa spelare inför varje säsong lyckades Jorge Jesus kvickt återföra Benfica till toppen genom att spela en sevärd, snabb anfallsfotboll. Det blev tre ligatitlar och totalt tio titlar - lägg därtill flertalet finalförluster i Europaspel med Belá Guttmannns förbannelse hängande över - under sex säsonger. Jorge Jesus var en hjälte. Men hans fall blev både dramatiskt och infekterat.

Trots att Jorge Jesus gjort åter gjort Benfica till Portugals bästa lag valde han att göra det förbjudna. Han lämnade Benfica för stadsrivalen Sporting.

- Nästa år kommer vi ha en tränare som är fullt dedikerad till Benfica och inte bara intresserad av sitt eget ego och bankkonto. Jag är tacksam till Jorge Jesus för den otacksamhet han visat oss. Han visade att vi förtjänar en förändring, dundrade Benficas PR-chef João Gabriel när nyheten bröt ut.

Flytten kom som en chock. Men den hade sin anledningar. När Benfica lade fram kontraktsförslag om att minska Jorge Jesus lön kastade Sporting fram en rejäl löneförhöjning. Sentimentalitet hade också sin lilla del. Jorge Jesus inledde sin spelarkarriär i Sporting och letade sig fram genom klubbens ungdomsakademi, och även på senare år har han ofta besökt matcher - även när han tränat andra lag. Hans far, Virgolino de Jesus, spelade också i klubben och när övergången presenterades publicerade Sporting en bild med texten Bem-vindo a casa, Jorge Jesus - Välkommen hem.

Sentimentalitet och pengar var två anledningar, men frågan är om inte ambitionen var den allra största moroten till att göra flytten ett par mil bort, till en klubb som inte vunnit en ligatitel sedan 2002. Jorge Jesus är en man med höga tankar om sig själv som inte ser några gränser för vad han kan uträtta. "Jag är världens bästa fotbollstränare. Jag tror inte det finns någon som vet mer om fotboll än jag", har han ödmjukt deklarerat. Och när han presenterades som ny Sporting-tränare fortsatte han på inslagen väg.

- Vi måste väcka den här slumrande jätten! Från och med nu kommer Sporting utmana om att vinna alla titlar i Portugal, vrålade han till fansens förtjusning.

Det är lätt att skratta åt Jorge Jesus upptåg, men han är en karl som menar allvar. Och han är en exceptionellt skicklig fotbollstränare. Det blev ingen ligatitel första säsongen, trots att Sporting utmanade rejält och toppade tabellen i 22 av de 34 omgångarna. Dessutom segrade Sporting i tre av fyra derbymatcher mot Benfica.

- Det bästa laget vinner inte alltid, konstaterade Jorge Jesus när ligatiteln var förlorad.

Nya tag den här säsongen. Men efter helgens derbyförlust lät det ungefär likadant som det brukar från Jesus, gällande det där med att bästa laget inte alltid står som segrare i slutändan. Derbyt var en intensiv affär som utspelades i ett furiöst tempo. Salvio gav Benfica ledningen genom ett briljant omställningsmål och strax efter att Bas Dost missat kvitteringschansen genom att sätta bollen i stolpen så ökade Raúl Jiménez ökade på till 2-0 med en fin språngnick direkt i inledningen av den andra halvleken.

Dost fick i stället in en reduceringsboll, och Sporting kom i anfallsvåg efter anfallsvåg på jakt efter en kvittering som aldrig kom. Benfica segrade och har nu en fyrapoängsledning ned till tvåan Porto.

Ingen seger den gången för Jorge Jesus och hans Sporting, men den spelmässiga prestationen - och de senaste veckornas insatser - vittnar om att de grönvita lejonen har vad som krävs för att utmana hela vägen. Benfica må ha en komfortabel ledning inför årets sista omgång - men titelstriden mellan Benfica, Porto och Sporting har alla möjligheter att bli knallhård och dramatisk under våren.

De senaste åren har vi blivit vana med att inte ens behöva uppmärksamma toppstriden i Ligue 1. Den har ju faktiskt ändå inte riktigt existerat sedan Zlatan Ibrahimovic, Nasser Al-Khelaifi och Qatar Sports Investment klev in i Paris. Men den här hösten har ljumma vindar blåst från den franska Rivieran, där Nice och Monaco gjort saker och ting intressanta i toppen.

Det händer spännande saker på Côte d'Azur. 16 omgångar in i Ligue 1-säsongen är det inte Paris Saint-Germain som toppar. PSG är faktiskt inte ens tvåa. Höstsäsongens sensationslag i Frankrike har utan tvekan varit Nice som med blott en förlust och ligans främsta defensiva statistik införskaffat sig en trepoängsledning före grannen Monaco.

Att Nice går så fenomenalt bra är anmärkningsvärt av så många anledningar. Laget har förvisso tagit stora kliv sedan fastighetsmogulen Jean-Pierre Rivere klev in och köpte majoriteten i klubben 2011, men att Les Aiglons skulle kunna ta ytterligare kliv efter fjolårets framgångsrika säsong var oväntat. Nice som stad är inte densamma efter det fruktansvärda terrorbrottet på Promenade des Anglais i mitten av juli, och även fotbollsklubben genomgick en transformation under sommaren.

Claude Puel gjorde i fjol Nice till Ligue 1:s kanske allra mest sevärda lag med en charmant 4-4-2-uppställning med diamantformation på mitten. Hatem Ben Arfa var lysande och Nice tog sig ut i Europa genom en imponerande fjärdeplats. Under sommaren lämnade dock Puel för Southampton, och nyckelspelare efter nyckelspelare lämnade. Ben Arfa, Valère Germain, Jérémy Pied och Nampalys Mendy försvann allihop.

Så många tunga tapp hade kunnat få vilket lag som helst att rasa i tabellen, men Nice har på kort tid lyckats få ihop vad som faktiskt är ett ännu mer slagkraftigt lag. Den viktigaste rekryteringen skedde på tränarsidan, där Nice styrelse tidigt pekade ut den schweiziske fotbollsprofessorn Lucien Favre som huvudmål. Favre och Puel har likheter i sättet de lägger fokus vid varje liten detalj och deras vilja att satsa på unga och utvecklingsbara spelare. Med Favre på plats började sommarbygget. Och på kort tid har schweizaren lyckats få ihop ett imponerande slagkraftigt lag. Brasseförsvararen Dante och Younes Belhanda, som förvisso bara är 26 men som har tillskansat sig gott om erfarenhet under sina år, står för rutinen i ett lag som annars är smockfullt av talangfulla ynglingar som Wylan Cyprien, Dalbert Henrique, Arnaud Lusamba, Alassane Pléa, Vincent Koziello och supertalangen från egna akademin, 17-årige Malang Sarr. Lägg därtill jokern Mario Balotelli, som sett som pånyttfödd ut och gjort sex mål på lika många ligamatcher innan skador satte käppar i hjulet för honom.

Under Favre har Nice börjat spela en dominant och bollinnehavsinriktad fotboll som så här långt under säsongen fungerat alldeles utmärkt. Med Dante som defensiv kugge har Nice försvar varit ligans främsta med endast tio insläppta mål så här långt och offensivt finns flera intressanta alternativ.

I helgen ställs Nice mot PSG i vad som få pekat ut som en genuin toppmatch inför säsongen. Men PSG har haft stora problem under säsongen och Unai Emery, som ersatte Laurent Blanc i somras, har ännu inte fått laget att riktigt spela efter hans lyra. Emery är en vitt skild tränare från Blanc, som föredrog en bollinnehavsinriktad fotboll till skillnad från baskens mer direkta och raka stil, och varje gång PSG sett ut att slutligen få saker och ting att falla på plats med ett par bra insatser så har den positiva resultatraden avbrutits abrupt av något riktigt bottennapp. PSG kliver in i det här toppmötet med en svag Champions League-insats, där man behövde en stopptidskvittering från Ángel di María för att ordna en poäng hemma mot Ludogorets, och en 0-3-förnedring mot Montpellier i ryggen. Emery behöver verkligen en seger, även om ägaren Nasser Al-Khelaifi uttryckte sitt stöd för tränaren i veckan, och det har varit anmärkningsvärt hur ledarlöst PSG sett ut sedan Zlatan Ibrahimovic lämnade för Manchester United i somras. En förlust i toppmötet på Parc des Princes skulle hur som helst sätta ordentlig press på Unai Emery.

Lugnare är det dock för Leonardo Jardim i furstendömet. Jardim har under de senaste säsongerna gjort sig känd som en metikulöst noggrann tränare som är oerhört skicklig på att organisera sitt lag i försvarsspelet och se till att matcherna går enligt hans vilja. Den här säsongen är det dock en helt annan visa än vi blivit vana med. Monaco formligen öser in mål. På 16 matcher har monegaskerna redan gjort smått vansinniga 49 mål - hela 19 fler än både Nice och PSG mäktat med under samma tid.

Portugisen Jardim har släppt på alla de defensiva tyglar han tidigare höll så hårt i och har inlett en offensiv revolution i Monaco. Kamil Glik ger defensiv stabilitet och tillskottet av Djibril Sidibe, som kom från Lille och som imponerat så mycket att han tagit en plats i franska landslaget, har inneburit att den fantastiske Fabinho kunnat ta klivet upp på det centrala mittfältet. Talangfulle Bernardo Silva har varit magnifik i sin offensiva mittfältsroll och till och med Radamel Falcao, som har sett hopplöst slut ut de senaste säsongerna, har börjat göra mål.

Hela 13 spelare har bidragit till Monacos 49 gjorda mål – varav Falcao och Guido Carillo är bäst med sju mål vardera – och för ett lag som tidigare kritiserats för att vara ”tråkiga och förutsägbara” är transformationen enorm. Monaco är unga, offensiva och underhållande – dessutom är de jäkligt bra också.

Ligue 1 har dominerats av PSG de senaste säsongerna och med mycket kvar av säsongen är det långt ifrån otänkbart att PSG – som har den överlägset bästa truppen – kommer sluta som segrare i slutändan. Men för tillfället kan vi kosta på oss att njuta av den friska brisen från Rivieran. Nice och Monaco har blåst liv i Ligue 1.

Att utse en ung, talangfull och innovativ tränare borde välkomnas och tas emot med stort intresse. Men när Hearts utsåg 30-årige doldisen Ian Cathro till ny manager har reaktionen från Skottland varit någon helt annan.

Det vore en lögn att påstå att fotbollen i Skottland är särskilt välmående. Celtic har dominerat sedan Rangers ekonomiska bekymmer förpassade laget ner i ligasystemets mörker utan att något lag riktigt kunnat ta steget och utmana. Det var länge sedan Celtic gjorde några som helst avtryck i Europaspelen man ändå frekvent tar sig till. Gordon Strachans landslag har länge famlat i mörkret, ignorerat en hel del av den lilla fotbollstalang som ändå finns i landet och stått för resultatmässiga misslyckanden.

En gång i tiden såg det annorlunda ut. Skottland är ändå hemvist för stora fotbollstänkare och managers som Sir Alex Ferguson, George Graham, Bill Shankly, Sir Matt Busby och Jock Stein. Men när en klubb försöker ta klivet utanför det inrutade mönstret, försöker finna en vågad, nydanande väg utanför ett system som på senare år misslyckats gång efter gång har beslutet tagits emot med hån och stor skepsis.

Det är förlåtligt att inte veta vem Ian Cathro är. 30-åringen har till stor del gjort sig en karriär utanför de brittiska öarna som uppskattad assisterande tränare. Edinburgh-klubben Heart of Midlothian valde att satsa på Cathro och ge honom hans första chans på ett huvudtränaruppdrag.

- Vi är väldigt glada över att ha säkrat Ian Cahtro och är säkra på at han är en ideal kandidat för att ta vår klubb framåt. Han är vida ansedd som en av de mest talangfulla unga tränarna inom sporten och har redan tillskansat sig stor erfarenhet både på hemmaplan och utomlands. Han må bara vara 30 år gammal, men vi är övertygade om att han har alla verktyg som krävs för att bli en framgångsrik huvudtränare, sa Ann Budge, Hearts ägare och VD när Cathro presenterades.

Det borde finnas fog för entusiasm över att se vad en ung och nytänkande tränare kan åstadkomma i sitt första jobb med större ansvar och friare tyglar. Särskilt med tanke på vad tränare som exempelvis 28-årige Julian Nagelsmann, Hoffenheim, uträttat trots sin ringa ålder. Men mottagandet har i stora drag varit annorlunda.

”Han har förmodligen inte varit så här exalterad sedan FIFA 17 kom ut på Playstation”, hånade Kris Boyd i sin krönika i Scottish Sun.

”Han är en av de moderna tränarna som dyker upp nu, som kan organisera en träning bara genom att öppna sin laptop. Det finns inte en övning i världen han inte kan hitta på sin MacBook. Att sätta upp en presentation för en spelargrupp är en sak, det kräver ingen skicklighet i man management, vilket är en vital del i sporten han inte vet någonting om”, fortsatte han.

Liknande kommentarer och klentrogenhet har dykt upp på flera olika håll och det var exakt likadant när hans namn nämndes som ett tänkbart alternativ för Rangers. För ett litet fotbollsland som famlat i mörkret borde modet att ta en annan väg, att satsa på ungdomlighet, nytänkande och moderna verktyg tas emot med öppna armar. I stället viftas det arrogant bort med allmän teknikfientlighet och nedvärderande prat om ”laptop coaches”. Kvar står Skottland i mörkret med armarna i kors.

Jag snubblade för första gången över Ian Cathro när han befann sig i Valencia, i samband med att jag gjorde research inför en text om Los Chés då nye tränare Nuno Espírito Santo. Han intresserade mig och gjorde att jag snabbt kom av mig från Nuno-spåret jag inledningsvis trampat upp.

Cathro är uppvuxen i Dundee. En knäskada satte stopp för en fotbollskarriär som förmodligen ändå inte lett någonvart, men det blev ändå punkten som förde Cathro in på tränarspåret redan i tidig ålder. Han satte upp en egen fotbollsskola och började direkt bryta mönstret. Han ville tvinga spelarnas beslutsfattande och tankeprocesser att gå snabbare och kraftigt öka antalet bollberöringar. Redan vid 23 års ålder utsågs han till akademichef för Dundee.

- Jag framstod nog som en galen, ung vettvilling på den tiden, har han berättat för The Times.

Måhända. Men han fick beundrare också. Och på en skotsk tränarutbildning 2009 presenterades han för en storvuxen portugis som skulle föra den unge skottens fotbollsbana på oväntade stigar.

Nuno tog med sig Cathro till Rio Ave och gjorde honom till assisterande tränare. Han beskrev honom som ett ”geni”. Tillsammans ledde de Rio Ave till två raka cupfinaler och till Europaspel, vilket gav Jorge Mendes-klienten Nuno chansen att ta över Peter Lims Valencia-projekt. Cathro följde förstås med och upptog återigen rollen som assisterande manager och till en början gick allt enligt planerna. Valencia tog en Champions League-plats första säsongen och inte en själ talade illa om användandet av tekniska hjälpmedel.

Under sommaren valde Cathro att lämna Valencia på grund av familjeskäl och bara ett par månader senare lämnade även Nuno Los Ché efter att ha tappat all form under hösten. Redan under tiden i både Rio Ave och Valencia stod det klart att Cathro förr eller senare skulle börja gå sin egen väg i managerlivet. Det fick dock vänta. Ian Cathro hamnade i Newcastle, som assisterande tränare till Steve McClaren. När större delen av tränarstaben fick lämna klubben i och med att McClaren avskedades och Rafa Benítez utsågs till ersättare fick Cathro vara kvar efter att Benítez imponerats av hans idéer och tillvägagångssätt.

- Han är en fantastisk ung tränare som har fått lite erfarenhet. Han går en stor framtid till mötes. Men jag behöver inte ge publicitet till Ian, sa Benítez för ett par dagar sedan när han började kopplas samman med en flytt till Hearts.

Och efter omvägar till Portugal, Spanien och Tyneside återvänder Ian Cathro nu till Skottland. Craig Levein, som upptäckte Cathro i Dundee och gav honom akademiansvaret där, är numer sportchef i Hearts och han tvekade inte att ge 30-åringen chansen.

- Det här är ett steg jag alltid velat ta och ett steg som jag länge förberett mig på. Nu är förutsättningarna perfekta och jag vill bara sätta igång och arbeta, säger Cathro och fortsätter:

- Fansen kommer få ett lag som vill vinna, och vi kommer arbeta med att finna ett sätt som vi tror kan leda till segrar. Vi kommer vilja använda bollen och vilja vara oerhört energiska och sträva efter att spela en offensiv fotboll och göra många mål. Vi kommer vara aggressiva och hela tiden försöka hålla oss så nära motståndarnas mål som vi bara kan. Kommer det vara perfekt hela tiden? Nej. Men alla kommer hela tiden göra sitt yttersta. Det kommer bli en trivsam resa, säger han.

Laptopcoach? Måhända. Men det är nya tider nu. Och det ska bli väldigt spännande att se vad Ian Cathro kan uträtta i Hearts, som förtjänar ros för sitt mod att avvika från traditionella vägar.

När det jultider smyger sig på har helgerna en tendens att fyllas med aktiviteter och göromål, presenter som ska handlas och julbord som ska ätas. Saker ska helt enkelt hinnas med. Den här helgen finns det dock goda skäl för att ge blanka fan i allt som borde göras, barrikera ytterdörren och hitta den där perfekta platsen i soffan. För när El Clásico, Napoli-Inter, Borussia Dortmund-Borussia Mönchengladbach, RB Leipzig-Schalke 04, West Ham-Arsenal, Lazio-Roma, Everton-Manchester United och Världscupen i längdskidor från Lillehammer erbjuds ska det krävas mycket för att slita sig från tv-apparaten. Allra mest intressant är kanske tränarduellen på Etihad Stadium, där Pep Guardiola ställs mot Antonio Conte.

Pep Guardiola är tillsammans med José Mourinho fotbollsvärldens största tränarnamn och när de båda antagonisterna i somras slog sig ned i varsin ände av samma stad är det inte konstigt att Antonio Contes flytt till Chelsea hamnade lite i skymundan. Men än så länge är det Conte som har imponerat allra mest. Säsongsinledningen var förvisso svår och även med Conte som vulkaniskt intensivt gestikulerade vid sidlinjen såg Chelsea inte riktigt ut att ha hämtat sig från den tunga fjolårssäsongen. Men sedan Conte tog beslutet att skrota 4-3-3- och 4-2-4-testen till förmån för en trebackslinje och 3-4-3 har det mesta fallit på plats för Londonlaget.

Chelsea har vunnit sju raka matcher, släppt in blott ett mål och gjort hela 19. Diego Costa och Eden Hazard, som i fjol var ointresserade och direkt formsvaga, har återigen sett ut som världsspelare och öst in poäng under hösten. Victor Moses har återupptäckts under någon gammal filt och blivit en vital del av laget från sin wing back-position och N'Golo Kanté och Nemanja Matic har börjat utgöra ett formidabelt centralt mittfältspar. Men allra bäst kanske David Luiz, som fick mottaga en hel del hån när han i somras återvände efter ett par säsonger i PSG, varit. Det har alltid bott en stor fotbollsspelare i brassen med mastodonthåret, men ständigt återkommande och oförklarliga misstag har gjort att David Luiz ofta ses som den clown han till viss del liknar. Men så här långt har Luiz varit fenomenal som den centrala av de tre mittbackarna, där han med aggressivt försvarsspel och trygg bollbehandling blivit den stöttepelaren som Chelseas mer intensiva och höga försvarsspel kräver.

Conte och hans 3-4-3 klarade den första riktigt tuffa utmaningen förra helgen, när man kom tillbaka från underläge till att vinna London-derbyt mot Tottenham. Den här helgen blir det ännu tuffare i form av en bortamatch mot Manchester City i vad som kan bli en taktisk duell mellan två av världens främsta tränare.

Både Pep Guardiola och Antonio Conte är besatta av fotboll och de är besatta av taktik. Två fotbollsfanatiker och arbetsnarkomaner som ägnar så gott som all deras tid till att få sina lag att spela den fotboll de vill. Båda är oerhört underhållande att följa vid sidlinjen: Conte med sitt oerhörda engagemang, som lever sig in i varje liten situation som om hela mänsklighetens öde hängde på just den lilla sekvensen. Guardiola med sitt ständiga taktiska justerande under matcherna.

- Det finns 24 timmar på ett dygn. Jag sover fem och spenderar tre timmar med min familj. Då har jag 16 timmar kvar att arbeta på, har Conte sagt.

När de båda urkrafterna nu möts på tränarbänken är det som upplagt för en väldigt speciell taktisk batalj. Chelseas svagaste insatser den här säsongen har kommit mot Liverpool och Arsenal, i matcher där motståndarna pressat högt och försökt attackera Chelsea-försvaret med fart. Det var förvisso under tiden Chelsea fortfarande spelade med en fyrbackslinje, men Guardiola är en tränare som alltid försöker dominera matcher och lägger stor vikt vid tidig återerövring av boll och Citys kantspel kommer sätta Chelseas wing backs under luppen. Både Victor Moses och Marcos Alonso har utfört utmärkta jobb på varsin kant, men mot ett City med skickliga kantspelare kommer de bådas defensiva kunskaper sättas på prov.

Om City vågar trycka på med ytterbackarna kommer Alonso och Moses få slita. Å andra sidan öppnar det upp ytor för Hazard och Pedro, som opererar i friare roller i respektive halvyta. Guardiola har alternerat lagets defensiva formation mellan att spela med en fyrbackslinje och en sittande mittfältare; eller en trebackslinje med två defensiva mittfältare framför - vilket är hur han föredrar att agera i uppspelsfasen. Mot Chelseas tremannaanfall känns det dock troligt att Guardiola i sann Marcelo Bielsa-anda föredrar ett numerärt överläge, vilket därmed innebär en fyrbackslinje.

Det ska också bli intressant att se hur Guardiola formerar sitt mittfält mot Chelseas duo med Kanté och Matic. De senaste veckorna har han ofta använt två defensiva mittfältare med en mer offensivt orienterad framför, till skillnad från inledningen av säsongen då Kevin De Bruyne och David Silva med framgång agerade som nummer åtta-spelare framför Fernandinho. En fyrbackslinje med enbart Fernandinho framför skulle dock försätta brassen i numerärt underläge mot Pedro och Hazard, och troligtvis får han Ilkay Gündogan bredvid sig. Guardiola är dock alltid angelägen om att vinna striden centralt - om det så sker genom ett numerärt överläge med mittfältare eller genom inverterade ytterbackar och det ska bli mycket intressant att se hur han tar sig an den här uppgiften.

Conte har gjort få ändringar sedan han träffade rätt med 3-4-3-formeln och ser inte ut att bjuda på några större överraskningar sett till grundpositioner och startelva. Guardiola har desto fler alternativ att välja på och det ska bli mycket spännande att se vilken väg han väljer att gå. Men med två flexibla och engagerade tränare kan duellen Guardiola vs Conte bli något alldeles extra.

Nej, Anoeta fortsätter att vara en skäckarena för Barcelona. Nästan ett decennium har gått sedan den senaste segern i San Sebastían och i söndagens match hade Barça tur som ens fick med sig en poäng. Inför nästa helgs El Clásico finns det nu en hel del frågetecken för Luis Enriques lag.

Att Barcelona reser till San Sebastián och tappar poäng är egentligen ingenting konstigt. Barça har inte vunnit på Anoeta sedan Samuel Eto’o och Andrés Iniesta nätade i en segermatch i maj 2007. Vad som dock är anmärkningsvärt är sättet som Barcelona tappade poäng på.

Faktum är att Real Sociedad var det betydligt bättre laget och Barcelona kan skatta sig lyckliga som kunde resa hem till Katalonien med en poäng i bagaget, sedan hemmalaget fått ett segermål felaktigt bortdömt för offside. Real Sociedad styrde tillställningen mot ett okaraktäristiskt uddlöst Barcelona, och för första gången sedan 2008 förlorade Barcelona bollinnehavet.

- Det är inte ofta jag säger det här som Barça-spelare, men i dag får vi vara nöjda med krysset. Ibland kan man vinna en match utan att hålla sig till din spelstil, men när attityden inte är rätt så är det oroande. Nästan ingenting gick rätt för oss. De överträffade oss i spelkvalitet och inställning. Vi existerade knappt i första halvlek, andra var lite bättre. Men det är svårt att vinna ligan om vi spelar så här, beklagade sig Gérard Piqué efteråt och han fick delvis medhåll från sin tränare.

- Det som hände var på grund av våra motståndares insats. De pressade oss med sex spelare och vårt långa passningsspel fungerade inte. Vi vann inte ens fem procent av duellerna. Att vi ska ha förlorat ligan i vecka 13 känns som överdrivet, men vi måste bli bättre. Det här var den sämsta matchen under vår era. Det kommer säkerligen vara ett annorlunda Barça i El Clásico, sa Luis Enrique.

Att endast en gång under en åttaårsperiod inte vara det bollinnehavsmässigt dominerande laget är kanske förlåtligt och ingenting att dra för stora växlar av, men det går heller inte att bortse från att det är en utveckling som pågått under hela hösten.

Luis Enriques Barcelona spelar en mer direkt fotboll än på många, många år och försöker hitta fram till Neymar, Luís Suárez och Lionel Messi så snabbt som möjligt. Det som dock varit påfallande tydligt är hur mittfältsdominansen, som tidigare varit den kanske absolut mest vitala delen av Barcelonas spel, sakta men säkert minskat i betydelse. Sergio Busquets, som de senaste åren varit världens kanske bästa mittfältare, har inte alls nått upp till sina vanligtvis höga nivåer och haft svårt att sätta sin prägel på spelet från sin position som pivote på mittfältet.

Avstånden mellan spelarna tycks ha ökat, men det är också tydligt hur Barcelona numera förlägger en stor del av sina uppspel längs kanterna, vilket säkerligen påverkat Busquets formkurva - precis som skadan som hållit Andrés Iniesta borta från planen. André Gomes och Ivan Rakitic är duktiga fotbollsspelare, men ingen av dem har samma förmåga som Iniesta när det kommer att få Barças spel att ticka och bryta igenom motståndarens lagdelar. Flera gånger under hösten har Barcelonas mest frekventa passningskombination varit Jordi Alba till Neymar, på vänsterkanten, och passningskartan från Real Sociedad-matchen vittnar om stilförändringen.

Barcelona har redan halkat sex poäng efter Real Madrid i vad som har varit den sämsta säsongsinledningen på nio år för katalanerna. Skador på nyckelspelare har haft sin del i formen, men faktum är att Barças höst så här långt lämnar mycket i övrigt att önska.

Och Barcelona måste upp ett par nivåer till inför helgens El Clásico mot Real Madrid.

I fjol var han Bundesligas bästa spelare och gjorde 23 mål och 26 assist i Borussia Dortmund-tröjan. Men sedan flytten till Manchester United har det mesta gått snett. Vad är det egentligen som händer med Henrikh Mkhitaryan?

Det där med kärlek vid första ögonkastet är ett märkligt fenomen. Blicken fastnar och kan inte förmå sig att röra sig vidare. Varje rörelse trollbinder och hur mycket man än önskar så går det inte riktigt att tvinga ögonen att slita sig därifrån. Ibland bryts förtrollningen med tid, i takt med att det byggs upp en mer verklighetsförankrad helhet kring det där första, oförklarliga intrycket. Andra gånger växer bara fascinationen till något annat. Något större.

Så var det första gången jag som oförståndig pojk såg Raúl vara allt för ett Real Madrid fyllt till bredden med världsspelare. Så var det när Yoann Gourcuff hypnotiskt klackdansade sig förbi PSG-spelare och när jag upptäckte Owen Hargreaves och hans krulliga hårsvall. Så var det också första gången jag såg Henrikh Mkhitaryan spela fotboll i ett oktobergrått Ukraina.

På den tiden, under mina glada studentdagar, hade jag både tid och ro att genom halvskakiga streamar upptäcka andra hörn av fotbollsvärlden än vad de svenska tv-kanalerna förmådde visa. Ibland landade jag i Sydamerika, ibland hamnade jag i europeiska ligor som mediebevakningens ficklampor aldrig bemödade sig med att lysa på. Oftare än någon annanstans hamnade jag dock i Ukraina och Mircea Lucescus Shakhtar Donetsk där inhemska defensiva spelare mixades med sydamerikanska talanger i en alldeles underbar blandning. Jag uppskattade Darijo Srnas framstormande längs högerflanken, Fernandinhos tvåvägsspel, Willians fnittriga fötter och Tomas Hubschmans förmåga att bringa balans till hela laget. Men jag älskade att det mitt bland alla brasilianska dyrgripar som mellanlandat i Donetsk som en språngbräda mot Europas toppklubbar fanns en liten armenier som var bättre än dem alla.

Henrikh Mkhitaryan har inte fått någon enkel start på livet i Manchester United. Förra säsongen var han Bundesligas bästa spelare i Thomas Tuchels Borussia Dortmund. När det här skrivs har han spelat 107 Premier League-minuter, plockats av i halvtid efter en horribel insats i derbyt mot Manchester City och i helgens toppmatch mot Arsenal fanns han inte ens med i truppen. Många undrar hur en spelare som i fjol gjorde 23 mål och 26 assist inte kan ta plats i ett lag med uppenbara offensiva problem och Twitter fylls varje matchdag av hashtaggen #FreeMkhitaryan. 290-miljonersspelaren har alldeles tveklöst varit en enorm besvikelse så här långt, men att Mkhitaryan behöver tid för att komma upp i den höga nivå han otvivelaktigt besitter är inget nytt fenomen. För att förstå Henrik Mkhitaryans situation måste man dock förstå Henrikh Mkhitaryan.

LÄMNADE KAOSET I HEMLANDET

Armenien i slutet av 1980-talet var ingen enkel plats att leva i. Landet lydde under kommunistiskt styre från Sovjet och Nagorno-Karabach-konflikten med grannlandet Azerbajdzjan stormade för fullt. Huvudstaden Jerevan strömmades över av flyktingar från en enorm jordbävning i Spitak som kostade över 25 000 människor livet och slog landets infrastruktur i spillror. Det var här Henrikh Mkhitaryan föddes 1989, men bara månader gammal gav fotbollen honom en utväg från hemlandets kaos.

Hans far, Hamlet, hade varit en av den sovjetiska ligans allra mest fruktade målskyttar i Ararat Jerevan. När han fick chansen att lämna landet tog han med sig familjen och flyttade till Frankrike. Hamlet fick kontrakt med ASOA Valence, ett lag i den franska tredjedivisionen, och familjen Mkhitaryan började skapa sig ett nytt liv i den lilla staden vid Rhônes rand.

- När jag var barn brukade jag alltid titta på när min pappa spelade fotboll. När han inte tog mig med till träningsplanen stod jag gråtande kvar i dörren. Jag har alltid velat bli fotbollsspelare och jag tackar mina föräldrar som hjälpt mig så mycket med att uppfylla den här drömmen. De har alltid stöttat mig på min väg, har Mkhitaryan berättat.

Efter fem år i Valence flyttade familjen Mkhitaryan vidare till Issy, men väl där skulle tillvaron ryckas upp på grymmast tänkbara sätt. Hamlet drabbades av en hjärntumör och läkarna konstaterade att han bara hade något år kvar att leva. Med vissheten om den nära förestående döden valde Hamlet Mkhitaryan att flytta hem till Armenien för att dö i sitt eget land.

Drygt fem år hade passerat sedan familjen Mkhitaryan lämnade hemlandet, men livet i Jerevan hade bara försämrats. Armenien hade förvisso blivit självständigt, men konflikten med Azerbajdzjan hade trappats upp till ett fullskaligt krig. Tiotusentals döda och en miljon flyktingar utan hem. Kaos och misär. Henrikh Mkhitaryan förlorade sin far och skickades in i ett liv vitt skilt från den lugna tillvaron vid Rhône-floden.

”HADE DET INTE ENKELT I BÖRJAN”

När Hamlet Mkhitaryan gick bort hedrade Jerevan-klubben FC Pyunik honom genom att döpa sin ungdomsakademi efter honom. Det var också där som Henrikh Mkhitaryan började sin fotbollsbana och han stannade i faderns klubb i 13 år. Som 14-åring spenderade han några månader i Brasilien, där han provtränade med São Paolo tillsammans med blivande storspelare som Oscar, Lucas Moura och Hernanes. Först vid 20 års ålder var han dock redo att lämna moderklubben för Ukraina och Metalurg Donetsk.

Det är egentligen bara i Metalurg Donetsk som Mkhitaryan inlett karriären i en ny klubb riktigt övertygande. Trots sin ringa ålder blev Mkhitaryan snabbt en bärande spelare i laget och han gjorde 14 mål på 39 matcher under debutsäsongen. Inför sitt andra år i Donetsk blev han utsedd till den yngsta lagkaptenen i klubbens historia och efter säsongen betalade Shakhtar Donetsk drygt 50 miljoner för armeniern. Men i Mircea Lucescus internationella lag var anpassningsperioden längre.

- Det var inte enkelt för honom i början. Men hans integration snabbades på av hans höga fotbollsintelligens. Hans speluppfattning är kanske hans allra mest värdefulla kvalitet, det tillsammans med snabbheten, kraften och tekniken han begåvats med av naturen har han fortsatt att utveckla. Det är den utvecklingsförmågan som gör att han ständigt kan uppfylla utmaningarna vi i tränarstaben ställer honom inför. Han är väldigt rolig att arbeta med, sa Lucescu.

Målmedvetenheten och arbetsviljan har alltid funnits där. Han är en självkritisk och grubblande herre som är fast besluten om att lyckas med det han företar sig, både inom fotbollen och i livet. Mkhitaryan talar sex olika språk, fördriver gärna fritiden med att spela schack och vid sidan av fotbollen studerar han även för en framtid efter fotbollskarriären. I Ukraina studerade han ekonomi, och han planerar att någon gång i framtiden bli advokat. I Shakhtar bemödade han sig inte ens med att skaffa något riktigt hem, utan han flyttade in i ett rum på träningsanläggningen, för att ha de allra bästa möjligheterna att förfina sina fotbollsfärdigheter.

Till en början gick det inte riktigt som väntat, men Mkhitaryan växte in i rollen. När Fernandinho återhämtade sig från ett benbrott användes han som en av de två defensiva mittfältarna i Lucescus 4-2-3-1-system. Han gjorde det bra, men det var först när han flyttades upp i den offensiva rollen bakom anfallaren - efter att Jádson återvänt till Brasilien - som han verkligen exploderade. Mkhitaryan gjorde 25 mål under sin sista säsong i Shakhtar, innan Jürgen Klopp gjorde honom till Dortmunds då dyraste nyförvärv någonsin.

- Han är till och med ännu trevligare som människa än han är som fotbollsspelare. Det gör det väldigt angenämt att arbeta med honom, sa Klopp.

BERÖVAD PÅ SJÄLVFÖRTROENDE

Klopp försökte få Mkhitaryan att anpassa sig till den nya miljön så snabbt som möjligt och 24-åringen sattes upp att dela rum med Dortmund-fanatikern Kevin Grosskreutz. Grosskreutz hjälpte "Miki" med tyskan och propsade på honom att lära sig 20 klassiska klubbsånger. Den sociala anpassningen hade han inga problem med och under försäsongen öste han in både mål och assist. Men Mkhitaryan fick det inte riktigt att stämma i Bundesliga.

Mkhitaryan gjorde ändå 13 mål och 10 assist i debutsäsongen, men han lyckades inte riktigt fylla luckan efter Mario Götze, som lämnat för Bayern München. Särskilt i de avgörande lägena och i de allra största matcherna misslyckades han med att skina. I Champions League-kvartsfinalen mot Real Madrid hade han en gyllene möjlighet att skicka Dortmund vidare - ett mål var allt som behövdes - men trots ett vidöppet läge satte han bollen i stolpen. Missarna tycktes gnaga på den självkritiske armeniern och när kommande säsong stod redo att sparka igång efter sommarens fotbolls-VM i Brasilien var Mkhitaryans självförtroende som bortblåst. Jürgen Klopps lag misslyckades totalt under säsongen 2014/15 och Henrikh Mkhitaryan var en av de allra största besvikelserna.

Men så kom fjolårssäsongen och Thomas Tuchel. Leendet började återigen leka på armenierns läppar och Mkhitaryan såg återigen ut som en spelare av yppersta klass. Från formsvag med berövat självförtroende till Bundesligas bäste, med 23 mål och 26 assist.

- Första gången jag träffade Tuchel sa han om att han skulle kunna göra mig till en världsklasspelare. Först var jag skeptisk och mitt självförtroende var lågt efter en dålig säsong, men han har lyckats och för det är jag oerhört tacksam, berättade Mkhitaryan för Deutsche Welle.

”MIN FAR LÄRDE MIG ATT UTMANA MIG SJÄLV”

Med den säsongen i ryggen skulle Henrikh Mkhitaryan tillsammans med Paul Pogba och Zlatan Ibrahimovic återigen göra Manchester United till ett av världens bästa lag. Men än så länge har tiden i England inte varit annat än en stor besvikelse. Försäsongen visade prov på hans kvaliteter, men 107 spelminuter totalt i ligan talar sitt tydliga språk. Skador har stört och en av José Mourinhos förklaringar till armenierns frånvaro har varit hans fysiska status. I hans enda match från start, derbyförlusten mot Manchester City, byttes han ut i halvtid efter en svag insats.

Att Mkhitaryan tenderar att vara trögstartad i nya klubbar är ett mönster som kommer åter i hans karriär. Men det är också värt att poängtera att han varje gång har kämpat sig tillbaka och förr eller senare visat sina kvaliteter. Och Mkhitaryan verkar än en gång vara redo att kämpa.

- Min far lärde mig att alltid utmana mig själv och att alltid utvecklas. Jag såg flytten till Manchester United som en möjlighet att växa både som spelare och person. Det var definitivt inte lönen som fick mig att flytta. Jag kom hit enbart av fotbollsmässiga anledningar, för den här klubbens historia, för ligan, supportrarna och för tränaren, som är en av de bästa i världen, säger Mkhitaryan och fortsätter:

- Det finns inga besvikelser, bara utmaningar. Jag ger aldrig upp när jag stöter på hinder. Jag vill bara fortsätta kämpa tills jag överkommit dem. I dagsläget har jag inte tillräckligt med speltid, så jag måste göra mitt yttersta för att imponera tränarstaben så att jag får chansen. Jag vet att jag kan lyckas i Manchester United och jag vill visa alla att jag förtjänar att vara en nyckelspelare i det här laget, i den här ligan, säger han.

”HAN BEHÖVER MINDRE PRESS”

Mourinho har varit tystlåten om anledningarna till Mkhitaryans frånvaro och varje gång hänvisat till konkurrenssituationen och hans fysiska status. Det är dock inte första gången som Mourinho sakta låtit ett nyförvärv med anpassningsproblem växa in i rollen fullt ut innan han kastats in i på allvar. Han gjorde likadant med Willian, som man inte såg röken av fram till slutet av året. Och det löste sig ju bra för brassen.

Kanske lärde han sig något efter City-matchen, och såg risken med att utsätta Mkhitaryan för en press han inte var formmässigt kapabel att leva upp till. Kanske har Mkhitaryan helt enkelt inte presterat tillräckligt på träning för att slå förtjäna en plats före Anthony Martial, Marcus Rashford, Wayne Rooney, Juan Mata, Jesse Lingard, Ashley Young och Memphis Depay. Kommentarerna inför Feyenoord-matchen vittnar ändå om att hanteringen av pressen och förväntningarna haft del i valet att inte spela honom.

- Jag sade till honom att Arsenal inte var rätt match för honom. Jag tror inte han behöver tio eller tjugo minuter från bänken. Han behöver en bra match där han antingen startar eller spelar andra halvlek. Han behöver mindre press och bättre förutsättningar för att uttrycka sina kvaliteter, säger Mourinho.

- Han närmar sig. Han försöker. Uppenbarligen är han inte glad, men han kanaliserar sin frustration på ett bra sätt vilket är att hålla munnen tyst, arbeta hårt och försöka anpassa sig, säger han.

”HAR VARIT EN SVÅR TID”

Så kom slutligen chansen. Mkhitaryan startade mot Feyenoord i Europa League. Och för en spelare som varit fastkedjad till sjukstugor och träningsplaner i ett antal månader såg det inte alls tokigt ut. Mkhitaryan visade prov på många av sina kvaliteter i det blixtsnabba one touch-kombinationsspelet, rörligheten och tempoökningarna som bara stegras. Han såg ut som en spelare med någonting att bevisa och var ytterst involverad i ett dynamiskt och mångfacetterat anfallsspel i 4-0-segern.

- Det var ett nöje att spela igen och att få starta matchen. Jag har försökt göra mitt bästa och det är ett väldigt bra resultat för laget. Det har varit en svår tid att se laget från sidlinjen, men jag har haft tålamod och arbetat hår för att få chansen, sa Miki efter matchen.

Det blev varken mål eller assist för Mkhitaryan, men han var inblandad i mycket av det som var bra i Manchester Uniteds offensiv. Framför allt var det ett kliv fram från det kryptiska skynke som dolt armeniern under hela hösten.

Kanske handlade det bara om en långsam start för en spelare som behövde tid för att hitta fotfästet nog för att visa sig från sin bästa sida. Kanske var det något annat. I dag spelade i alla fall Henrikh Mkhitaryan fotboll igen - och han gjorde det som samma spelare vi lärt känna igen i Shakhtar Donetsk och Borussia Dortmund.

Förhoppningsvis får vi se betydligt mer av Henrikh Mkhitaryan i den röda tröjan inom den närmsta framtiden.