Ända sedan Johan Cruyff och Rinus Michels lag erövrade världen har Ajax gjort sig ett namn som en av fotbollsvärldens främsta talangutvecklare. Det var länge sedan klubben utmanade om de största Europatitlarna och Eredivisies status är inte vad den en gång var, men talanger har fortsatt att storma fram från Amsterdam. Den senaste i raden är 19-årige dansken Kasper Dolberg, som i helgen rev ner rubriker genom att göra ett hattrick på blott 17 minuter.

När International Centre for Sports Studies i Schweiz i fjol genomförde en undersökning om vilken klubb som egentligen är främst på att få fram talanger var det varken La Masia, Säbener Strasse eller Manchester United som toppade listan. Studien tittade på spelare som tränat i en och samma klubb i minst tre säsonger mellan 15 och 21 års ålder och som sedan gått vidare till att spela seniorfotboll i högstaligan i någon av Europas 31 bästa ligor. Manchester United hade fått fram 39 spelare, och Barcelona 57. Fina siffror. Men ingenting mot Ajax, som slussat fram hela 77 spelare till Europas högstadivisioner.

Zlatan Ibrahimovic, Luis Suárez, Christian Eriksen och Arkadiusz Milik är några spelare som i någorlunda modern tid tagit avstamp i Ajax för att sedan ta sig vidare mot toppen, även om inte alla formats i Amsterdamklubbens akademi. Kanske är Kasper Dolberg på väg att bli nästa yngling att ta steget.

- Hans potential är enorm. Jag har ofta tänkt "Det här är den nye Ibrahimovic", säger Gery Vink, tränare i Ajax reservlag. Han får medhåll av John Steen Olsen, scouten som tog honom till Nederländerna.

- Kasper är en extraordinär talang. Jag visste att han skulle bli en perfekt spelare för Ajax. Han har enorma kvaliteter: snabbhet, teknik, intelligens och styrka i luftspelet, säger han.

Att förkunna att en spelare är den "Nye (lägg till valfri storstjärna)" är tröttsamt och inte särskilt tacksamt för talangen i fråga, men när det kommer till Kasper Dolberg är det svårt att inte föra tankarna till Zlatan Ibrahimovic. Precis som med Zlatan, Eriksen och Viktor Fischer upptäcktes Dolberg av skicklige scouten John Steen Olsen, som fortsätter att finna guldklimpar på den skandinaviska marknaden. Och spelmässigt finns det likheter också, särskilt om man tittar på den spelaren Ibrahimovic var när han först kom till Ajax. Storvuxen, teknisk och mångsidig. Ett riktigt råämne med stor potential. Frank de Boer, som tränade Ajax under fjolårsässongen, jämför dock Dolberg med den annan Ajax-svensk.

- Jag tycker han har samma kvaliteter som Stefan Pettersson som targetspelare, och som Patrick Kluivert som målskytt, säger han.

Stora ord. Men den här säsongen har Kasper Dolberg visat att han besitter en talang utöver det vanliga.

Kasper Dolberg kom till Ajax från Silkeborg som 17-åring och spenderade första säsongen i reservlaget. När Peter Bosz ersatte Frank de Boer som tränare och tidigare stjärnanfallaren Arkadiusz Milik lämnade för Napoli uppstod plötsligt en lucka in i startelvan. Dolberg, som spelat mycket till vänster i ett tremannaanfall, kastades in som central anfallare i Champions League mot PAOK i augusti och överraskade alla med sin energi, rörlighet och sitt länkspel. Han gjorde ett mål i debuten och sedan dess har han bara gått från klarhet till klarhet.

Dolberg har startat nio matcher i Eredivisie, och hoppat in i ytterligare tre, och gjort åtta mål och tre assist. Siffrorna imponerar förstås, men jag finner det än mer imponerande hur välrundad han är i sin spelstil, sin unga ålder till trots, och med vilken lätthet han hanterat steget upp till Eredivisies toppskikt. Med sin 187 centimeter är han en reslig, om än gänglig herre, men han är betydligt snabbare än vad första anblicken vittnar om. Tekniken är god och han har näsa för mål.

- Kasper har övertygat mig. Han är en riktig anfallare. Fysiskt är han redan väldigt stark för en så ung spelare och han kommer bara bli starkare, säger tränare Bosz.

Under gårdagen fick även internationell press upp ögonen för den unge dansken, när Dolberg gjorde hattrick mot NEC Nijmegen - på 18 minuter. Nyss fyllda 19 år blev Dolberg den yngsta hattrickskytten för Ajax sedan Rafael van der Vaart för 15 år sedan, och de vitt skilda sätten han gjorde sina mål på är goda exempel på mångsidigheten som gör honom så spännande. För det första målet rör sig ner mot planen och lägger ned bollen till Lasse Schöne innan han bågar ut och tar fart mot mål. Han plockar ner Schönes lobbpassning på bröstet, samtidigt som han håller undan en försvarare och störtar mot straffområdet där han hittar nätet med ett kraftfullt högerskott. Nummer två visar prov på hans rörlighet när han skapar sig en fri yta vid straffområdeslinjen för att kyligt placera in bollen i nät och. Det tredje är dock det allra snyggaste och mest uppfinningsrika när han helt medvetet nickar in Daley Sinkgravens inlägg - med bakhuvudet. Tre vackra mål. Tre vitt skilda mål.

Målen har trillat in under hösten på tillräckligt regelbunden basis för att Åge Hareide skulle få upp ögonen för honom och i VM-kvalet mot Kazakstan fick Dolberg göra debut. Det är lätt att överhypa unga spelare som slår igenom plötsligt, med buller och brak, och långt ifrån alla dansar vidare mot en lysande karriär efter en målglad start. Bakslag kommer förstås komma, men Dolbergs mångsidighet och variation i spelet ger förhoppning om att vi bevittnar starten på något väldigt spännande.

Än så länge kan vi nöja oss med att konstatera att Kasper Dolberg är en spelare att hålla ögonen på och så länge han fortsätter prestera som han gör saknar i alla fall inte Ajax-suppotrarna flyktade Arkadiusz Milik.

Serge Gnabrys karriär har tagit rejäl fart sedan han tog beslutet att lämna Arsenal i somras. Den unge tysken gjorde ett hattrick i sin landslagsdebut i fredags. ”Jag skulle inte vara den spelare jag är i dag om det inte vore för min tid i England”, säger han.

Arsenal ville inte släppa greppet om Serge Gnabry. Men ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Serge Gnabry kom till Arsenals akademi från Stuttgart 2011. Klubbarna var överens redan året innan, men Gnabry var tvungen att invänta sin 16-årsdag innan flyttlasset kunde gå. Han hade imponerat när Stuttgarts U16-lag vann Nike Cup, där han blev utsedd till turneringens spelare, och han gjorde hela 30 mål från sin position som offensiv mittfältare, vilket övertygade Arsenal nog om att bjuda in honom på ett veckolångt provspel.

Gnabry hade i unga år även visat upp sin talang som sprinter, men när han tvingades till ett beslut var valet enkelt. Det blev fotbollen. Och det dröjde inte länge innan han visade upp sin kapacitet även i Arsenal. Redan 2012 skrev Gnabry på ett proffskontrakt och Arsène Wenger började redan prata om att låta 17-åringen få chansen i a-laget.

- Serge Gnabry är ett stort framtidslöfte och jag håller honom väldigt högt. Om han fortsätter sin utveckling tror jag att han kan spela i a-laget redan den här säsongen. Just nu måste han fortsätta arbeta och se till att hålla sig frisk, sa Wenger 2012.

Just de där sista orden - om att hålla sig frisk - blev olycksbådande. Wenger började inkludera den nyss fyllda 17-åringen i såväl Premier League som Champions League säsongen 2012/13 och den unge tysken visade framfötterna. Men skador har satt rejäla käppar i hjulet för Gnabry. Han missade hela 2014/15 på grund av en knäskada och i fjol lånades han ut till West Bromwich, utan att lyckas övertyga Tony Pulis.

Efter ytterligare en så gott som bortkastad säsong fick Serge Gnabry under sommaren slutligen chansen att visa upp sig och få speltid när han togs ut i det tyska OS-laget. Och efter två mörka år började Gnabry än en gång visa upp den där talangen och explosiviteten som gjort honom till ett så högt skattat framtidslöfte några år tidigare. Gnabry gjorde sex mål under turneringen och blev delad skyttekung.

Men att ta plats i Arsenal, som fyllt på den offensiva bredden, är inte enkelt. Och med en försmak för regelbunden fotboll på högsta nivå tog Gnabry det svåra beslutet att lämna Arsenal och återvända till Tyskland och Werder Bremen, som betalade drygt 50 miljoner för att lösa 21-åringen som hade ett år kvar på kontraktet.

- Vi ville inte göra oss av med Gnabry. Vi ville behålla honom, men han var inne på det sista året av hans kontrakt. Vi var nära att förlänga, men i slutändan ändrade han sig och gick till Werder Bremen. Jag tror vi lärde honom mycket och om du frågar honom tror jag att han kommer hålla med, har Wenger halvbittert berättat.

Gnabry håller förstås med.

- Jag skulle inte vara den spelare jag är i dag om det inte vore för min tid i England. Det är klart man lär sig mycket och förbättras när man tränar med fantastiska spelare, som jag gjorde under tre år i Arsenal, säger han.

Gnabry valde dock speltiden i Werder Bremen - även om det ryktades om att Bayern München var inblandat i dealen, vilket senare förnekats - före möjligheten att slå sig in i Arsenals stjärnspäckade elva. Det har visat sig gå rätt bra.

I ett Werder Bremen som haft det tufft och som återfinns på negativ kvalplats i Bundesliga har det varit Serge Gnabry som varit den allra bästa offensiva spelaren. Gnabry har gjort fyra mål och en assist, ofta från en vänsterytterposition, och han är ytterst inblandad i det mesta i offensiv väg för Werder Bremen.

Sommarens framgångsrika OS och den fina starten i Werder Bremen har lite oväntat lett Gnabry hela vägen till det Joachim Löws tyska landslag. Inte ens Gnabry själv trodde det var sant, när Jogi Löw ringde upp honom.

- Förbundskaptenen ringde mig, men jag behövde några sekunder för att inse att det faktiskt var han. Jag har hört några radioshower där de busringt och jag ville inte riskera att bli offer för ett sådant, säger han.

Det var dock inget skämt. Och debuten kunde knappast ha gått bättre. Gnabry gjorde tre mål i debuten i 8-0-segern mot San Marino.

- Självklart hade jag inte förväntat mig att göra tre mål i debuten. Men jag är väldigt nöjd. Löw sa till mig att spela med självförtroende och uttrycka mig själv. Jag tror jag gjorde bra ifrån mig. De två senaste åren har varit tuffa för mig. Nu känner jag mig mer självsäker, säger han.

Serge Gnabrys resa till toppen blev inte så spikrak som den såg ut när han imponerade så storligen som 17-åring, men efter alla skador och misslyckandet i West Bromwich tycks han återigen vara på rätt väg. Att vägen skulle gå via OS och Werder Bremen ingick kanske inte i planen, men Serge Gnabry ser verkligen ut som en spelare att hålla ögonen på under den här säsongen.

Det har varit en lång väntan. När Ander Herrera var med och förde Spaniens U21-landslag till EM-guld 2011, tillsammans med spelare som Juan Mata, Bojan Krkic, Thiago Alcântara, Javí Martínez, César Azpilicueta och Iker Munian, såg vägen mot landslaget ut att vara utstakad för den unge basken. Den blev krokigare än väntat. Men nu, vid 27 års ålder, ska Manchester United-mittfältaren till slut få debutera.

Det blir med Julen Lopetegui som cirkeln sluts. Den spanske förbundskaptenen var assisterande manager i U21-landslagets EM-triumf och trots att Vincente del Bosque flera gånger skrivit upp Ander Herreras namn - och strukit det - är det först under den här säsongen som Herrera kallats upp till landslaget. Han har tålmodigt fått vänta på speltiden, men i tisdagens träningsmatch mot England tycks det äntligen vara dags.

- Jag vet att Vincente del Bosque ville kalla upp mig ett par gånger. En gång bröt jag ett revben mot West Ham, i duell med James Collins, och jag missade chansen. Det var väldigt tufft. Men jag har alltid haft tron på det, men man måste också vara medveten om att Spanien har världens klart bästa mittfält. Bättre än Argentina, Brasilien och alla andra. Iniesta, Silva, Cazorla, Mata, Koke, Isco, Tiago. Tillräckligt för att ta ut tre olika mittfält som alla håller högsta klass, berättar Herrera i en lång intervju med The Guardians Sid Lowe.

I den dräpande konkurrensen är det inte konstigt att Ander Herrera fått stå tillbaka. Särskilt med tanke på att han först under José Mourinhos ledning klivit fram som en absolut nyckelspelare för Manchester United. Herrera åtnjöt sällan Louis van Gaals fulla förtroende, trots att han gjorde 71 matcher under holländarens två säsonger i klubben, och han kastades allt som oftast in och ut ur laget. Han har dock utvecklats betänkligt sedan flytten till England där han blivit fysiskt starkare och, enligt hans far - Pedro María Herrera - som också spelat fotboll professionellt för Zaragoza och Celta Vigo, har hans "fotbollshjärna blivit snabbare".

Under José Mourinho har Herrera lagt beslag på en starttröja - om än i en roll han förmodligen inte förväntat sig när han lämnade Athletic Club.

- Jag är här för att Mourinho gav mig chansen i en ny roll. Jag är mer defensiv nu; jag håller min position, ser till att inte tappa boll, vinner boll och för den framåt på ett flödande sätt som ger försvaret en chans att vila. Jag gillar det. Jag är där för andra, förklarar han.

Det är just Herreras mångsidighet, energi och goda attityd som fått Julen Lopetegui att kalla upp 27-åringen. I det framgångsrika U21-landslaget spelade Herrera i nummer 10-rollen, med Juan Mata till vänster om sig, och det faktum att han är lika bekväm som defensiv mittfältare som tvåvägsspelare eller i en mer offensiv roll tilltalade Lopetegui.

- Han är en bra spelare som har utvecklats mycket. Han är intelligent, har kunnat anpassat sig efter vad hans tränare efterfrågat och överlevt i en väldigt fysisk fotboll. Han för ett lag som Manchester United samman från sin centrala position och spelar väldigt bra, säger Lopetegui.

Herreras utveckling till en mer defensiv mittfältare inleddes redan under Louis van Gaals ledning och när skador trängde sig på tvingades holländaren ibland använda Herrera som balansspelare på ett tremannamittfält, vilket han bland annat gjorde med framgång mot Chelsea. Herrera är naturligt en väldigt energisk och rörlig spelare som gärna rör sig över stora ytor och fyller på in i straffområdet när tillfället ges. Han har dock fått tygla sitt rörelsemönster en aning och i stället kanalisera sin energi till defensiva aktioner, vilket också märkts i statistiken. Den här säsongen snittar Herrera 2,9 tacklingar och 3,1 interceptions per match, att jämföra med 2,1 och 0,9 under fjolåret. Trots att United var ett mer bollinnehavsinriktat lag under Van Gaal är Herrera ännu mer involverad i spelet den här säsongen, med 62,8 passningar per match i snitt, och en passningsprocent på 87,5 procent.

Trots att Herrera först den här säsongen klivit fram som en nyckelspelare i startelvan har han sedan länge åtnjutit fansens kärlek på Old Trafford, mycket på grund av sitt agerande utanför planen. United-supportrarna har uppskattat hur Herrera och Juan Mata tagit sig an den engelska supporterkulturen och livet på de brittiska öarna med sådan entusiasm. De båda pratar utmärkt engelska ger sig gärna ut på äventyr i Manchester-området, snarare än att låsa in sig bakom grindarna i lyxvillor i Cheshire. Trots att deras intressen, till skillnad från många andra fotbollsspelare, sträcker sig vida utanför fotbollsvärldens är de också genuina futboleros -fotbollstokar.

När Ander Herrera nickade in 1-0-målet i U21-finalen mot Schweiz 2011 trodde han nog inte att väntan på att dra på sig den riktiga landslagströjan skulle bli så lång. Sex och ett halvt år senare, vid 27 års ålder, verkar han dock slutligen få göra sin debut för La Roja på Wembley Stadium - samma plats där han vann sin senaste titel, när United i våras kammade hem FA-cupen.

- Jag visste att chansen skulle komma förr eller senare. Det är det här jag har arbetat för varje dag, som om det vore den sista, säger Herrera.

Nu är väntan över.

Ända sedan Johan Cruyff och Rinus Michels lag erövrade världen har Ajax gjort sig ett namn som en av fotbollsvärldens främsta talangutvecklare. Det var länge sedan klubben utmanade om de största Europatitlarna och Eredivisies status är inte vad den en gång var, men talanger har fortsatt att storma fram från Amsterdam. Den senaste i raden är 19-årige dansken Kasper Dolberg, som i helgen rev ner rubriker genom att göra ett hattrick på blott 17 minuter.

När International Centre for Sports Studies i Schweiz i fjol genomförde en undersökning om vilken klubb som egentligen är främst på att få fram talanger var det varken La Masia, Säbener Strasse eller Manchester United som toppade listan. Studien tittade på spelare som tränat i en och samma klubb i minst tre säsonger mellan 15 och 21 års ålder och som sedan gått vidare till att spela seniorfotboll i högstaligan i någon av Europas 31 bästa ligor. Manchester United hade fått fram 39 spelare, och Barcelona 57. Fina siffror. Men ingenting mot Ajax, som slussat fram hela 77 spelare till Europas högstadivisioner.

Zlatan Ibrahimovic, Luis Suárez, Christian Eriksen och Arkadiusz Milik är några spelare som i någorlunda modern tid tagit avstamp i Ajax för att sedan ta sig vidare mot toppen, även om inte alla formats i Amsterdamklubbens akademi. Kanske är Kasper Dolberg på väg att bli nästa yngling att ta steget.

- Hans potential är enorm. Jag har ofta tänkt "Det här är den nye Ibrahimovic", säger Gery Vink, tränare i Ajax reservlag. Han får medhåll av John Steen Olsen, scouten som tog honom till Nederländerna.

- Kasper är en extraordinär talang. Jag visste att han skulle bli en perfekt spelare för Ajax. Han har enorma kvaliteter: snabbhet, teknik, intelligens och styrka i luftspelet, säger han.

Att förkunna att en spelare är den "Nye (lägg till valfri storstjärna)" är tröttsamt och inte särskilt tacksamt för talangen i fråga, men när det kommer till Kasper Dolberg är det svårt att inte föra tankarna till Zlatan Ibrahimovic. Precis som med Zlatan, Eriksen och Viktor Fischer upptäcktes Dolberg av skicklige scouten John Steen Olsen, som fortsätter att finna guldklimpar på den skandinaviska marknaden. Och spelmässigt finns det likheter också, särskilt om man tittar på den spelaren Ibrahimovic var när han först kom till Ajax. Storvuxen, teknisk och mångsidig. Ett riktigt råämne med stor potential. Frank de Boer, som tränade Ajax under fjolårsässongen, jämför dock Dolberg med den annan Ajax-svensk.

- Jag tycker han har samma kvaliteter som Stefan Pettersson som targetspelare, och som Patrick Kluivert som målskytt, säger han.

Stora ord. Men den här säsongen har Kasper Dolberg visat att han besitter en talang utöver det vanliga.

Kasper Dolberg kom till Ajax från Silkeborg som 17-åring och spenderade första säsongen i reservlaget. När Peter Bosz ersatte Frank de Boer som tränare och tidigare stjärnanfallaren Arkadiusz Milik lämnade för Napoli uppstod plötsligt en lucka in i startelvan. Dolberg, som spelat mycket till vänster i ett tremannaanfall, kastades in som central anfallare i Champions League mot PAOK i augusti och överraskade alla med sin energi, rörlighet och sitt länkspel. Han gjorde ett mål i debuten och sedan dess har han bara gått från klarhet till klarhet.

Dolberg har startat nio matcher i Eredivisie, och hoppat in i ytterligare tre, och gjort åtta mål och tre assist. Siffrorna imponerar förstås, men jag finner det än mer imponerande hur välrundad han är i sin spelstil, sin unga ålder till trots, och med vilken lätthet han hanterat steget upp till Eredivisies toppskikt. Med sin 187 centimeter är han en reslig, om än gänglig herre, men han är betydligt snabbare än vad första anblicken vittnar om. Tekniken är god och han har näsa för mål.

- Kasper har övertygat mig. Han är en riktig anfallare. Fysiskt är han redan väldigt stark för en så ung spelare och han kommer bara bli starkare, säger tränare Bosz.

Under gårdagen fick även internationell press upp ögonen för den unge dansken, när Dolberg gjorde hattrick mot NEC Nijmegen - på 18 minuter. Nyss fyllda 19 år blev Dolberg den yngsta hattrickskytten för Ajax sedan Rafael van der Vaart för 15 år sedan, och de vitt skilda sätten han gjorde sina mål på är goda exempel på mångsidigheten som gör honom så spännande. För det första målet rör sig ner mot planen och lägger ned bollen till Lasse Schöne innan han bågar ut och tar fart mot mål. Han plockar ner Schönes lobbpassning på bröstet, samtidigt som han håller undan en försvarare och störtar mot straffområdet där han hittar nätet med ett kraftfullt högerskott. Nummer två visar prov på hans rörlighet när han skapar sig en fri yta vid straffområdeslinjen för att kyligt placera in bollen i nät och. Det tredje är dock det allra snyggaste och mest uppfinningsrika när han helt medvetet nickar in Daley Sinkgravens inlägg - med bakhuvudet. Tre vackra mål. Tre vitt skilda mål.

Målen har trillat in under hösten på tillräckligt regelbunden basis för att Åge Hareide skulle få upp ögonen för honom och i VM-kvalet mot Kazakstan fick Dolberg göra debut. Det är lätt att överhypa unga spelare som slår igenom plötsligt, med buller och brak, och långt ifrån alla dansar vidare mot en lysande karriär efter en målglad start. Bakslag kommer förstås komma, men Dolbergs mångsidighet och variation i spelet ger förhoppning om att vi bevittnar starten på något väldigt spännande.

Än så länge kan vi nöja oss med att konstatera att Kasper Dolberg är en spelare att hålla ögonen på och så länge han fortsätter prestera som han gör saknar i alla fall inte Ajax-suppotrarna flyktade Arkadiusz Milik.

Det här med nattsömn är inte högprioriterat den här veckan. Tisdagens nagelbitande valvaka följdes upp av en ytterst spännande kvalvaka, när Karlbergs BK och IFK Luleå drabbade samman i en nattmatch som livesändes via Periscope från Bosön och som till och med följdes av de svenska landslagsspelarna från Paris. Inte heller under torsdagsnatten kan man med gott samvete krypa till sängs då de två sydamerikanska fotbollsgiganterna Brasilien och Argentina drabbar samman i en kvalrysare.

Det rör sig aldrig om någon vanlig fotbollsmatch när Brasilien och Argentina, Sydamerikas två fotbollsgiganter, drabbar samman. Rivaliteten har stormat ända sedan Argentina besegrade Brasilien med 3-0 i en vänskapsmatch i november 1914 och sedan dess har de två nationerna mötts 101 gånger, med flera klassiska möten. Brasilien har vunnit 39, Argentina 37, och de har båda gjort 159 mål vardera. När de i afton möts i det sydamerikanska VM-kvalet finns det anledning att hoppas på ytterligare en klassiker.

Det har gått 28 månader sedan Brasilien genomlevde sin kanske värsta dag i fotbollshistorien. I VM 2014 på hemmaplan skulle A Seleção slutligen skrämma bort Maracaña-spöket från 1950 och ge folket något att jubla över. Det slutade med den värsta av käftsmällar när Tyskland pulvriserade brassarna och vann med hela 7-1 i VM-semifinalen. För första gången återvänder nu A Seleção till skådeplatsen för debaclet och Brasilien hoppas kunna skrämma bort sina Belo Horizonte-demoner genom att besegra Argentina på Mineirão.

- Det finns inget sätt att undkomma det, men fotbollen ger dig chansen att skriva om historien. Vi kan inte ta bort det som inträffade, men vi kan se till att lämna ett positivt avtryck den här gången, säger Paulinho och får medhåll från Renato Augusto, som hävdar att "ärren alltid kommer finnas där".

Efter en tyngre period så är det dock återigen positiva tongångar kring A Seleção. Dunga lyckades inte i sin återkomst, men hans efterträdare Tite har skaffat sig lite arbetsro genom att med en tydlig riktning och idé - byggt efter hans framgångsrika Corinthians - lägga grunden som ska leda Brasilien under VM 2018. Fyra raka segrar har fört Brasilien till toppen av tuffa CONMEBOL-kvalet.

Tite har övergått till en 4-3-3/4-1-4-1-uppställning med stark central närvaro och ett högt och aggressivt presspel. Philippe Coutinho och Neymar utgår från varsin kant och står för det mesta i offensiv väg, när de tar sig inåt i planen för att söka boll i ytor som kvicke anfallaren Gabriel Jesus försöker skapa genom sin rörlighet och snabbhet. Bakom anfallstrion finns ett stadigt centralt mittfält där Fernandinho står för balansen, som den defensivare av de tre, med spelfördelaren Renato Augusto och tvåvägsspelaren Paulinho framför. Förstavalet Casemiro, som numera spelar en nyckelroll i såväl klubb- som landslag, är en mer naturlig sittande mittfältare än Fernandinho, men missar matchen på grund av skada.

Brasilien har dessutom i natt en gyllene möjlighet att sätta Argentina i en rejält prekär situation i det jämna kvalet. Endast sex poäng skiljer ledande Brasilien och sjundeplacerade Paraguay, men efter tio spelade omgångar så återfinns La Albiceleste utanför kvalificeringsplats. Argentina läge förvärrades också när FIFA straffade Bolivia för att ha använt en otillåten spelare, Nelson Cabrera, i två matcher, vilket gav Chile och Peru 3-0-segrar i matcher där de tidigare tappat poäng.

- Det faktum att Argentina återfinns utanför kvalificeringsplatserna är ingenting som motiverar oss, det vore småsint tänkande. Jag tänker bara på showen, att vi måste göra en fantastisk match och att vi kan vinna. Jag tänker inte på att skapa en dålig situation för våra motståndare, det vore småsint, säger Tite och fortsätter:

- Vi vill vinna eftersom det kommer bli ett stort spektakel och för att det är en del av sporten. Vi vill vinna för att vi är ambitiösa och vill bli bättre, för att vi vill kvalificera oss. Vi är inte klara för VM än, och om man tittar fyra matcher tillbaka i tiden så låg vi där Argentina ligger nu, säger han.

Det är förstås sant att det kan svänga fort i fotbollen, men man måste också konstatera att det ser betydligt ljusare ut för Brasilien än för Argentina - både spelmässigt och sett till tabelläget. Precis som Brasilien har Argentina nyligen bytt förbundskapten, när Edgardo Bauza tog över efter Gerardo "Tata" Martino.

Bauza har dock inte kommit i närheten av lika långt med sitt bygge som Tite. Det är för tidigt att prata om kris och med åtta kvalmatcher kvar att spela, och det jämna tabelläget, men pressen är utan tvekan på Argentina, som dessutom har en tuff match mot Colombia som väntar på tisdag. Bauza är medveten om pressen och har i veckan hållit samtal för att rensa luften i truppen. Argentina är inne i en titeltorka som pågått sedan 1993 och den mest talangfulla generationen på evigheter verkar ha hopplöst svårt att bryta den negativa trenden. Trots att Bauza har smått vansinniga mängder av offensiv talang att välja från - Sergio Agüero, Gonzalo Higuaín, Ezequiel Lavezzi, Ángel di María, Javier Pastore, Érik Lamela, Paulo Dybala - så är det här ett lag som väldigt mycket hänger på Lionel Messi. Messi avslutade landslagskarriären efter att Argentina förlorade finalen i Copa América mot Chile, men Bauza övertalade honom att återvända under hösten. Messi avgjorde i Bauzas debut, en 1-0-seger mot Uruguay, men när Barcelona-stjärnan gått skadad har Argentina haltat fram. Defensiven är skakig, de offensiva stjärnorna presterar inte och med ett bräckligt självförtroende har Argentina ingalunda sett ut som ett lag i någon av matcherna.

Bauza har förstås fått ärva problemen och att förvänta sig att han ska få allt på plats omedelbart är helt enkelt att begära för mycket. Den förre San Lorenzo-managern har gjort sig känd för att vara skicklig på att bygga välorganiserade lag som är svåra att bryta ner snarare än att stå för någon flärdfylld och underhållande fotboll, men än så länge har han inte fått mycket att stämma. Till Brasilien-matchen kommer han även att överge det 4-2-3-1-system han vanligen föredrar till förmån för ett defensivt inriktat 4-4-2 där Sergio Agüero - som brände straff mot Paraguay - glatt får sätta sig på bänken och se en anfallsduo med Messi och Higuaín.

I övrigt kommer Bauza organisera sitt lag för att stoppa Brasilien med ett hårt arbetande mittfält där Javier Mascherano och Lucas Biglia flankeras av Ángel di María och Enzo Pérez. Marcos Rojo petas dessutom i backlinjen, som sett skakig ut, där San Lorenzos Emmanuel Mas kommer in.

- Jag lutade åt Di María och Enzo Pérez eftersom jag tror att de fysiskt kommer kunna klara av att hålla uppe vår rytm. Enzo Pérez spelade i den positionen i landslaget för två år sedan och det är där han först spelade. Men mest av allt tänker jag på våra motståndare och att vi inte kan repetera samma misstag som i de senaste matcherna när vi i slutändan var förstörda, säger Bauza.

Brasilien mot Argentina är aldrig någon vanlig fotbollsmatch. I natt vill A Seleção skrämma bort Belo Horizonte-spöken och fortsätta sin positiva utvecklingskurva under Tites ledning. La Albiceleste, å andra sidan, vill bara försöka undvika att slungas rätt in i en kvalkris som skulle orsaka Bauza ännu mer sömnproblem.

- Jag sover inte varken före eller efter matcher. Varje dag sover jag bara mindre och mindre. Jag tänker väldigt mycket. Före och efter matcher analyserar jag allt, men det är normalt, säger han.

Det har varit en vecka där nattsömn inte placerats i första rummet. Även om ögonlocken känns tunga i kväll så råder jag er att hälla i er den där extra koppen kaffe och kura ihop er i soffan till avspark 00:45. Det här kan bli en väldigt speciell match.

Utbytt skadad i veckan mot Leverkusen och in i sista stund osäker till spel. Ändå var det Mousa Dembélé som var planens gigant och spelaren som såg till att Tottenham fick med sig en poäng från North London-derbyt på Emirates Stadium. Mauricio Pochettino skräder inte med orden om den kraftfulle belgaren: "Dembélé är ett geni. Han är ett geni, eller hur? I dag var han en av de allra bästa", sa han efteråt.

Tottenham hade en strålande säsong i fjol och var länge det enda laget som kunde utmana sensationella Leicester City om titeln. Ynglingar som Dele Alli och Eric Dier hyllades rättmätigen, precis som skyttekungen Harry Kane och försvarsgeneralen Toby Alderweireld. Men strålkastarljuset fastnade sällan på fysmonstret på det centrala mittfältet, som med en i det närmaste oöverträffad kombination av kraft, teknik och skickliga dribblingar tryckte sig fram genom linjerna i motståndarnas lagdelar. Ändå var Mousa Dembélé en av Spurs absolut viktigaste spelare i fjol.

När Harry Kane och Mousa Dembélé är på planen förlorar Tottenham oerhört sällan. Faktum är att Tottenham inte förlorat på över ett år - sedan oktober 2015 - när duon inlett matchen. Med Kane och Dembélé har Spurs en vinstprocent på 64% och ett poängsnitt på 2,28 poäng per match; att jämföra med blott 29% och 1,29 i snitt utan. Talande siffror. Och så var fallet även i söndagens North London-derby på Emirates Stadium.

Derbyt var en högoktanig affär med två lag som furiöst kastade sig mot varandra och där matchen svängde i tio-, femtonminutersperioder där lagen turades om att styra tillställningen. Mauricio Pochettino överraskade med att starta med Kevin Wimmer, för första gången den här säsongen, i en trebackslinje tillsammans med Jan Vertonghen och Eric Dier. Harry Kane gjorde sin första start sedan skadan och flankerades av Christian Eriksen och Heung-Min Son, samtidigt som Mousa Dembélé och Vincent Wanyama skulle försöka vinna mittfältsstriden mot Arsenals tre centrala fältare. Tottenham hade perioder i den första halvleken när deras höga presspel ställde till problem för Arsenal, men varje gång hemmalaget tog sig framåt såg det farligt ut mot ett okaraktäristiskt vilset och ovant Tottenham-försvar, som särskilt hade problem att hantera Arsenals tre offensiva mittfältares rörelser in i de båda halvytorna, där Wanyama och Dembélé inte hann täcka upp när de hade fullt upp med att ta hand om Granit Xhaka och Francis Coquelin.

- Det var en match med oerhört hög intensitet och i den första halvleken såg det ut som att vi skulle göra mål varje gång vi passerade mittlinjen. Men i den andra halvleken tappade vi lite fysiskt och var mindre skarpa. Den tekniska nivån gick ner också, sa Arsène Wenger efteråt.

Arsenal hade svårare att få grepp om matchen i den andra halvleken och Pochettinos taktiska förändring att låta Dembélé utgå från en djupare position, men samtidigt ge honom friheten att kliva framåt, var en viktig del i scenförändringen. Spurs ägnade mindre tid åt att cirkulera boll på egen planhalva till förmån för ett rakare spel och de båda vingbackarna - Kyle Walker och Danny Rose - tryckte fram mer aggressivt längs kanterna. Tottenhams kvittering tillkom efter en situation när Dembélé hämtade boll djupt, tryckte sig förbi Coquelin och tog sig in i straffområdet, där han med tre hemmaspelare runt sig blev nedgjord av Laurent Koscielny. Harry Kane förvaltade straffen säkert.

Dembélé hade varit ett osäkert kort till matchen, efter att han tvingades kliva av i veckans Champions League-match mot Bayer Leverkusen, men belgaren kom till spel - och han var planens gigant. Dembélé vann boll mer än dubbelt så många gånger som någon annan Tottenham-spelare och med 89,4% hade han matchens främsta passningsprocent. På presskonferensen efteråt myste Pochettino över mittfältarens insats.

- Dembélé är ett geni... Visst är han ett geni? I dag var han en av de allra bästa. Jag är väldigt nöjd med hans insats och jag är glad att vi kom tillbaka från underläge. Det har varit en tuff månad för oss, sa Pochettino.

Mousa Dembélé är inte den mest iögonfallande spelaren i Tottenhams lag och inte den med mest stjärnglans. Men tillsammans med Harry Kane kanske han är den allra viktigaste, just för att han bidrar med egenskaper som ingen annan besitter. Eric Dier och Vincent Wanyama är defensivt skickliga och säkra i passningsspelet, men förmågan att på egen hand bryta sig igenom motståndarens lagdelar ingår inte i deras repertoar. Och utan Dembélés tyngd och fysik på mitten är Spurs inte ett lika dynamiskt fotbollslag.

- Utan Mousa Dembélé existerar vi inte. Tottenham existerar inte, sa Pochettino i augusti, efter Tottenhams 1-1-kryss mot Liverpool. Överdrivna ord, måhända, men det säger en hel del om Dembélés betydelse.

Mousa Dembélé växte upp i en förort till Antwerpen, med en pappa från Mali och en flamländsk mor. Till skillnad från många andra unga fotbollsspelares bakgrund var Dembélés pojkrumsväggar långt ifrån prydda med affischer över favoritspelare. Han hade inget favoritlag och hade inget som helst intresse av att titta på fotboll på tv. Men han älskade den där bollen.

- Jag förstörde allt inuti huset - boom! Men min mor var alltid väldigt snäll och sa alltid; "OK, OK, du kan få en boll till", har han berättat.

När han inte sparkade boll i vardagsrummet fick han sin annorlunda fotbollsuppväxt på basketplanerna i området, vilket också har kommit att prägla hans spelstil. Det fanns inga fotbollsplaner att tillgå och inga mål, så Mousa och hans vänner fick finns sig i att spela på basketplanernas hårda betongunderlag. Mål gjorde man genom att antingen träffa stolpen till basketkorgen, eller genom att dribbla sig förbi motståndarna och stoppa bollen på linjen.

- Det var fem mot fem. Stolpen var en så liten måltavla, så man var tvungen att väggspela sig fram och använda sina tekniska färdigheter för att ta sig fram. Det gav mig en lösning på allt. Det är därför bollen är min vän, berättar han.

Inga skott, men mängder av en-mot-en-situationer på små ytor där man var tvungen att "slå sin gubbe". Det formade Dembélé som fotbollsspelare och det är enkelt att dra kopplingar till den spelare han är idag, när han störtar fram som en fysisk urkraft på mittfältet. Han ser ofta ut att vara på väg att tappa kontrollen när han stövlar fram med stora steg och sin lite sävliga stil, men han är oerhört svår att stjäla bollen från och betydligt snabbare än vad han ser ut vid första anblicken. Det finns få spelare som är så skickliga på att täcka boll och skapa ytor som Dembélé.

Det är inte bara ungdomliga Mousa Dembélés ointresse för all fotboll utöver den han själv spelade på Antwerpens basketplaner som gör den 29-årige belgaren till en lite udda fågel i fotbollsvärlden. Han dras inte med i den enorma hypen som omringar sporten och passar inte in i arketypen för en modern fotbollsspelare, där tv-spel och selfies upptar större delen av fritiden. Han spelar gitarr och har en stor passion för att resa, ofta till Afrika där han planerar att inleda ett fotbollsprojekt när karriären är till ända. Dessutom hyser han en stor kärlek till musikaler. Att hans mor, Tilly, var professionell konstnär kan mycket väl ha inverkat på hans intressen och Mousa säger också att det är därifrån han fått sitt lugn.

- Hon är väldigt lugn, väldigt avslappnad. Min far, Yaya, är lite mer eldig, mer dynamisk. Det är inte enkelt att göra mig arg, har han berättat.

Lugn och avslappnad vid sidan om planen, och allt som oftast även på den. Men Diego Costa lyckades få Dembélé att tappa humöret rejält i FA-cupmatchen i våras, när Dembélé petade Chelsea-bråkstaken i ögat. Dembélé stängdes av i sex matcher för tilltaget.

Avstängning och en fotskada har stoppat Mousa Dembélé under stora delar av hösten, men nu är han tillbaka. Fortsätter han prestera som mot Arsenal kan han mycket väl vara mannen som hjälper Tottenham återfinna formen efter landslagsuppehållet.