Fotbollsvärlden och journalistiken är fylld till bredden av domedagsprofetior. Vid varje missräkning, misslyckande eller tillstymmelse till konflikt ska allt analyseras, förstoras och målas med stora svarta penseldrag. José Mourinho har tappat allt sitt fotbollskunnande och Zlatan Ibrahimovic ska bänkas, Arsène Wenger ska köras på porten varje år i november och Wembley Stadium måste rivas om Tottenham någonsin ska kunna vinna en Europamatch igen. Det mesta blir förstås överdrivet i en värld där tid är hårdvaluta och texter ska levereras på minutbasis med en unik vinkel och en rubrik som lockar läsare. Det vi dock kan konstatera är att Tottenhams form hade kunnat vara bättre inför söndagens North London-derby mot Arsenal.

Den 2 oktober gjorde Tottenham en fenomenal match i 2-0-segern hemma mot Manchester City. De liljevita gjorde precis allt vi lärt oss förknippa med Mauricio Pochettinos Marcelo Bielsa-inspirerade fotboll när de i en 4-1-4-1-uppställning med ett intensivt, proaktivt och välorganiserat presspel tvingade fram misstag efter misstag från City-spelarna. Då pratades det om Spurs som en genuin titelkandidat, men sedan landslagsuppehållet förstörde rytmen har det gått trögt för Pochettino och hans mannar.

Spurs har spelat sex matcher sedan dess och inte vunnit en enda. Målskyttet har fallerat i Harry Kanes frånvaro och det som såg så exalterande ut mot City, när Heung-Min Son, Dele Alli och Erik Lamela drog fram som virvelvindar, har bara resulterat i tre mål - varav blott ett spelmål - på den dryga månad som passerat sedan dess.

- Det är sant att vi haft problem med målskyttet de senaste matcherna. Vi är väldigt bra med bollen, vi är utmärkta i uppspelsfasen och vår matchplan är perfekt, men på den sista tredjedeln måste vi vara mer kliniska, mer aggressiva. Efter tio matcher är vi i en position som vi hade accepterat inför säsongen med fem segrar och fem kryss. Men det är inte tillräckligt. Om vi vill utmana om stora ting måste vi bli bättre, sa Pochettino efter helgens kryss mot Leicester.

Det ligger något i det Pochettino säger och Spurs har sannerligen inte varit så dåliga att ordet kris ens ska yttras. Offensivt har man skapat en hel del chanser - Spurs har träffat ramen vid fem tillfällen efter matchen mot City - utan att lyckas få utdelning. Avsaknaden av Harry Kane och Toby Alderweireld har varit stor och i den bärande duons frånvaro har spelare som i fjol överträffade alla förväntningar varit formsvaga. Eric Dier har hoppat mellan mittback och defensiv mittfältare; Dele Alli och Christian Eriksen har inte nått upp till fjolårets nivåer och nyförvärv som Vincent Janssen, Moussa Sissoko och Georges-Kevin N'Koudou har inte ännu gjort några extraordinära avtryck. Lägg därtill skador på Moussa Dembélé och Erik Lamela och det är enkelt att konstatera att Pochettinos situation har varit besvärlig. Den senaste tiden har han tryckt mycket på att de offensiva mittfältarna måste börja leverera mer målmässigt för att kunna avlasta den ensamme anfallaren.

- Dele, Christian, Moussa och alla spelare bakom anfallaren måste vara mer beslutsamma att göra mål. Vi kan inte bara lägga pressen på vår anfallare, spelarna bakom måste göra fler mål och kanske är det därför vi har lite problem med målskyttet den här säsongen. Vi släpper inte in mål, men vi gör heller inte många. Vi skapar tillräckligt med chanser, men vi måste vara mer beslutsamma för att göra mål, sa Pochettino i veckan.

Onsdagens viktiga Champions League-match mot Bayer Leverkusen blev dock inte den islossningen som Pochettino och Spurs hoppats på inför North London-derbyt. Tottenham blev på nytt mållöst och föll på Wembley - där man spelar sina CL-matcher - efter att Kevin Kampl gjort matchens enda mål för gästerna. Kyle Walker, Eric Dier och Moussa Sissoko stod för flera misstag i defensiven och trots 59 % bollinnehav hade man förtvivlat svårt att skapa chanser. Spurs mäktade endast med elva bollberöringar i motståndarnas straffområde och två avslut på mål. Insatsen var osammanhängande, slarvig och svag. Olikt det Spurs vi lärt känna igen under Pochettino, som var uppgiven efter matchen.

- Vi kan komma med många ursäkter, men en psykologisk blockering över att spela på Wembley? Om jag hade velat komma med ursäkter hade jag sagt att det var en faktor, men det är inte sant. Vi hade 85 000 på läktarna som tittade på oss och det var pinsamt för mig. Vi kan inte skylla på Wembley. Vi måste visa mer. Vi måste ställa oss framför spegeln och säga "kom igen, vi måste bli bättre". Vi är i dålig form och måste vara kritiska och ärliga. Problemet är inte attityden, det var att vi inte lyckades visa vår kvalitet. Vi är mycket bättre än vi spelade idag. Kanske tar det lite tid för spelarna att vänja sig vid att hantera både Premier League och Champions League - de två tuffaste ligorna i världen, sa Pochettino efter Leverkusen-matchen.

Champions League-avancemanget ser svårt ut nu, men Tottenham måste ladda om omedelbart efter besvikelsen mot Leverkusen och Spurs måste upp ett par snäpp om man ska kunna rå på formstarka Arsenal.

Pochettino bekräftade i dag att Harry Kane är med i truppen till derbyt, men frågan är om anfallaren är fit nog för att kliva in redan från start. Toby Alderweireld och Ben Davies hinner dock läka ihop i tid, samtidigt som Erik Lamela och Moussa Dembélé är tveksamma till spel och Moussa Sissoko avstängd. Tunga avbräck, men Spurs har byggt upp en trupp stark nog för att ändå mönstra ett slagkraftigt lag.

- Det kommer bli en väldigt intensiv match mellan två lag som spelar en positiv och anfallsinriktad fotboll så jag ser verkligen fram emot matchen. Normalt sett brukar vi göra det bra mot sådana lag, säger Jan Vertonghen.

Allt prat om kris är överdrivet och Tottenham - som alltjämt är obesegrat i ligaspelet - kommer vara med i toppen av tabellen, men det märks också att den tyngre perioden har påverkat och frustrerat både spelare och Pochettino. Det finns dock en skyhög potential i det här laget, vilket man inte minst visade mot Manchester City. Finns det något bättre tillfälle att bryta formsvackan än en självförtroendehöjande triumf i ett North London-derby mot värsta rivalen Arsenal?

Det svänger fort i fotbollen ibland. När Hoffenheim valde att göra Julian Nagelsmann till Bundesligahistoriens yngste tränare kämpade man för nedflyttning - nu är Hoffenheim ett av bara fem lag obesegrade lag i Europas främsta ligor.

Julian Nagelsmann kastades in i hetluften direkt när Hoffenheim i våras kämpade vilt för att undkomma nedflyttningsstriden. Huub Stevens tvingades avgå på grund av hjärtbesvär och lämnade efter sig en besvärlig position, med Hoffenheim som nästjumbo med hela sju poäng upp till säker mark.

Tanken hade varit att låta Nagelsmann, som gjort sig ett namn som hela Tysklands kanske allra mest spännande tränarlöfte i och med sina prestationer med U19-laget, ta över huvudansvaret till säsongen 2016/17, men när Stevens tvingades lämna stod Hoffenheim inför ett tufft val. Plocka in en rutinerad herre att ta laget ur krisen, eller kasta in Nagelsmann redan nu? Valet blev 28-årige Julian Nagelsmann.

Utnämningen var förstås oväntad och blev uppbåd till en hel del kritik. Lokaltidningarna stämplade valet som en ”PR-kupp” och ”En tokstolles idé”. Det visade sig bli ganska bra ändå och Nagelsmann lyckades föra Hoffenheim upp på säker mark med samma material, men med ett betydligt mer offensiv tillvägagångssätt. Och Nagelsmann tycks ha en förmåga för att få ut det mesta av sin trupp.

- Coaching är 30 procent taktik och 70 procent social kompetens, sa han i en intervju med Süddeutsche Zeitung i somras.

Nagelsmann var inte helt talanglös som spelare heller, men den karriären tvingades han ge upp tidigt. Redan vid 20 års ålder lade han skorna på hyllan på grund av knäbesvär, kort efter att han gått till Augsburg.

- Till en början ville jag inte ha någonting att göra med fotboll. Det var en stor sorg att behöva avsluta karriären så ung, har Nagelsmann berättat.

Men Nagelsmann kunde inte ge upp fotbollen, och en alternativ väg visade sig snabbt för honom. Dortmunds nuvarande tränare Thomas Tuchel, som då tränade Augsburgs reservlag, började använda honom för att scouta motståndarna. Därefter arbetade han med 1860 Münchens U17-lag innan han klev in i Hoffenheim. Nagelsmann hade kunnat hamna i Bayern München, men den då 26-årige tränartalangen valde att nobba storklubben för att fortsätta sin utveckling i Hoffenheim.

Efter att ha arbetat under tränare som Tuchel och Ralf Rangnick är det inte oväntat att Nagelsmann står för en offensiv och intensiv fotboll med ett högt presspel. Men han är ingen pragmatiker och är öppen för att prova nya saker. Precis som Napolis Maurizio Sarri har han ådragit sig uppmärksamhet för sitt sätt att använda drönare på träningsplanen, för att kunna analysera spelarnas positionering.

- Jag är lite som en bagare. Jag mixar ihop lite saker, stoppar in det i ugnen och sedan får vi se vad som kommer ut, förklarar han.

Än så länge har bakverken varit utsökta. Hoffenheim ligger trea i Bundesliga och är ett av bara fem lag i Europas fem största ligor som fortfarande är obesegrat. Segern mot Hertha Berlin i helgen var den femte raka i ligaspelet. Om framgångarna fortsätter är frågan hur länge Hoffenheim kan hålla kvar vid Julian Nagelsmann. Ägaren Dietmar Hopp fruktar redan att han får börja förbereda sig på en framtid utan den unge tränarjuvelen vid rodret.

- Hoffenheim kommer snart bli för litet för honom, sa Hopp för några veckor sedan.

Tysklands mest avskydda lag bara trummar på i debutsäsongen i Bundesliga. Efter tredje raka segern är Emil Forsbergs ambitiösa RB Leipzig nu tvåa i tabellen - och konkurrenterna börjar ta notis om nykomlingen. "Leipzig var tvunget att vara med uppe i toppen. Ralph Hasenhüttl har alltid gjort fantastiska jobb med sina lag", säger Bayern Münchens VD Karl-Heinz Rummenigge.

Alla var medvetna om att RB Leipzig minsann inte var någon vanlig nykomling, men Dubbel-Ralph (Sportchefen Ralf Rangnick och tränaren Ralph Hasenhüttl) och deras ungdomar har ändå lyckats överraska hela Tyskland under säsongsinledningen. Åtta omgångar in är RB Leipzig alltjämt obesegrat och den främsta nykomlingen någonsin i Bundesliga där man huserar på en andraplats, två poäng Bayern München

Vad RB Leipzig står för, och varifrån laget är sprunget, är mer eller mindre välkänt vid det här laget. Energidrycksvarumärket Red Bull sökte en plats in i den tyska fotbollen för att ta nästa steg i ägaren Dietrich Mateschitz nydanande och innovativa marknadsföringsstrategi som redan hade bringat framgångar i form av bland annat Red Bull Salzburg och Red Bull New York. Nu var målet att ta en tysk klubb och föra dem upp i Bundesliga och vidare ut i Europa. Valet föll på SSV Markranstädt, ett lag från den tyska femtedivisionen som få ens i Sachsen kände till. Med nytt namn (RB står för RasenBallsport, slarvigt översatt Gräsmattebollsportklubb, då klubbar ej får döpas efter företagsnamn), ny logga, nya färger och alldeles fräscha Red Bull-betalda vingar började RB Leipzig lyfta. Sju år senare har laget nått sitt första huvudmål - en plats i Bundesliga.

Protesterna har inte låtit vänta på sig och så gott som hela Tyskland har vänt sig emot RB Leipzig för deras snabba väg till framgång och deras cyniska sätt att bryta mot den tyska fotbollens 50+1-regel, som finns till för att skydda klubbarnas medlemmar och förhindra utomstående investerare från att få majoritet i röstningsfrågor. Protesterna har pågått i flera år och inte låtit sig avstanna sedan laget tog klivet upp i Bundesliga. Borussia Dortmunds allra mest hårdnackade supportrar bojkottade bortamatchen i Leipzig, och såg i stället reservlagets match på hemmaplan, och Dynamo Dresdens fans tog ännu ett par steg längre i cupmatchen i DFB Pokal, genom att kasta in ett avhugget tjurhuvud på planen.

Men RB Leipzig har tuggat på oförtrutet och målmedvetet mitt i proteststormen. Det är inte svårt att ogilla klubben för dess artificiella bakgrund, men det går heller inte att bortse från att RB Leipzig utfört sin satsning nästintill felfritt. Det har inte handlat om någon snabblösning där pengar kastats vilt på spelare som skickats in och ut ur laget för varje steg klubben tagit i seriesystemet. RB Leipzig har satsat klokt och byggt upp en stark infrastruktur med moderna träningsanläggningar och en av Tysklands bästa ungdomsakademier. 2010 flyttade klubben in på Zentralstadion i Leipzig, som renoverats inför VM 2006. Namnet? Det byttes förstås till Red Bull Arena. I andradivisionen hade RB Leipzig frekvent över 30 000 åskådare och inför säsongen utökades arenan, som nu tar in nära på 43 000.

Folket i Leipzig har tagit till sig sin nya klubb med öppna armar. Det har inte funnits ett lag från forna Östtyskland i Bundesliga sedan Energie Cottbus åkte ur 2009 och inget lag i Leipzig sedan VFB Leipzig flyttades ner för 22 år sedan. Folket i staden är stolta över att ha ett lag i högstadivisionen och läktarna är alltid välfyllda.

Fotbollsprofessor Ralf Rangnick har en stor del i framgångarna i sin roll som sportchef för både RB Leipzig och Red Bull Salzburg och det är han som kritat upp den fotbollsmässiga kartan som klubben orienterar sig efter. Med Red Bulls målgrupp, som främst riktar sig till yngre människor, har det också varit logiskt att bygga upp laget på unga, spännande och sevärda spelare vilket har fallit väl in i Rangnicks offensiva och intensiva pressfotboll.

Inför säsongen utsåg Rangnick Ralph Hasenhüttl, som gjort ett utmärkt arbete genom att hålla kvar Ingolstadt i Bundesliga, till ny huvudtränare. Så här långt har det visat sig vara ett perfekt val. Hasenhüttl står för samma filosofi som Rangnick och duon har snabbt fått spelarna bekväma i den intensiva och fartfyllda fotbollen. Under sommaren plockade RB Leipzig in unga spelare som Naby Keita, Bernardo, Timo Werner och Oliver Burke; som tillsammans med Emil Forsberg, Yussuf Poulsen Marcel Sabitzer och de övriga utgör en trupp sprängfylld med potential och en snittålder på blott 23,6 år.

Leipzigs 4-2-2-2-uppställning, med ett kraftigt centralt fokus, har ställt till med stora problem för flera motståndare. Mest imponerande var 1-0-segern mot Borussia Dortmund när Hasenhüttl effektivt satte stopp för Thomas Tuchels allra mest kreativa och viktiga pjäs - 21-åriga Julian Weigl - genom att låta de två centrala anfallarna helt enkelt skärma av passningarna till den spelskicklige mittfältaren med hjälp av lagets vertikala och horisontella kompakthet.

Med de två yttrarna som tar klivet in och positionerar sig i respektive halvytor och med anfallarna i nära anslutning har Leipzig alla sex offensiva spelare i en kompakt hexagonform centralt, vilket gör det nästintill omöjligt för motståndarlagen att bygga spel via mitten, vilket tvingar dem runt på kanterna där Leipzig ofta försöker vinna boll genom aggressiva överflyttningar och ett välkoordinerat presspel som tagit många lag på sängen så här långt under säsongen. Inget lag i Bundesliga har vunnit boll på offensiv tredjedel så många gånger som RB Leipzig under de inledande åtta matcherna - hela 50 gånger.

Offensivt har Leipzig också många strängar på sin lyra där laget leds av välvuxne och mångsidige Poulsen som bidrar med betydligt mer än snabba uppspelsvägar och styrka i luftspelet, samt kvicke Werner som är ett ständigt orosmoment för motståndarförsvaret med sin rörlighet. Duon är väldigt skicklig på att skapa yta för de inverterade yttrarna - där Forsberg startat mot slutet efter att ha fått ta plats på bänken under säsongsinledningen - som tar sig inåt i planen och söker boll i halvytorna i spelyta två. Men precis som i defensiven och presspelet så är det framför allt snabbheten som alla spelmoment utförs i som imponerar. Leipzig försöker ta sig fram i planen snabbt och bryr sig sällan om att hålla boll och låta motståndarna samla sig. Finns det en möjlighet att kliva framåt så har de alltid ambitionen att göra det, vilket syns tydligt i att man har i genomsnitt bara haft 47,3% bollinnehav den här säsongen. Borussia Mönchengladbachs André Schubert, som via ett sent kvitteringsmål lyckades spela oavgjort mot nykomlingen för en dryg månad sedan, uttrycker sig väl om Leipzigs spelstil.

- När de vinner boll försöker de transportera den framåt i planen så snabbt som möjligt, och när de förlorar den så är de på en direkt och försöker vinna den åter, sa Schubert.

Det finns få lag som är så intelligenta och väl förberedda som Ralph Hasenhüttls Die Roten Bullen, och de inledande framgångarna har inte varit någon slump. Det här är ingen vanlig nykomling. RB Leipzig är i toppen för att stanna.

Det fanns få saker som fascinerade Medeltidens alkemister så mycket som jakten på De Vises sten. Det mytomspunna ämnet som skulle förvandla oädla metaller till guld. Trots idoga försök av giriga vetenskapsmän resulterade de otaliga experimenten varken i guld eller evigt liv, men i den spanska södern finns en man som gjort sig ett namn genom att göra guld av gråsten.

Som spelare var Ramón Rodríguez Verdejo, eller Monchi som han är mer känd som, ingenting spektakulärt. Efter att ha spenderat större delen av 90-talet som målvaktsreserv till Juan Carlos Unzué lade han 1999 målvaktsvantarna på hyllan för att i stället anta utmaningen att som sportchef guida ett nyligen nedflyttat Sevilla med enorma ekonomiska besvär tillbaka till La Liga. 16 år senare har Sevilla vunnit tre raka Europa League-titlar och för ett par timmar i söndags toppade Los Rojiblancos La Liga, efter 1-0-segern mot Atlético Madrid, innan Real Madrid klev förbi.

De senaste årens framgångar hade varit anmärkningsvärda för de flesta lag, men bedriften görs så mycket större av det faktum att Sevilla varje sommar tvingas riva upp och bygga om när klubben länsas på stjärnspelare av mer resursstarka klubbar. 2014 sålde Sevilla Álvaro Negredo, Jesús Navas, Geoffrey Kondogbia och Gary Medel. 2015 lämnade Ivan Rakitic, Federico Fazio och Alberto Moreno; och i fjol styde Carlos Bacca, Aleix Vidal och Iago Aspas sin kosa annorstädes. Spelare som värvades för spottstyver såldes för miljardbelopp.

- Det är inte samma trauma längre. När Álvaro Negredo lämnade trodde man det var slutet på världen, men då kom Bacca. Sen lämnade han, och då kommer Gameiro och visar vad han kan, förklarade Monchi i en lång intervju med The Guardians Sid Lowe inför Europa League-finalen mot Liverpool i våras.

Kevin Gameiro? Han lämnade han också. Precis som Grzegorz Krychowiak, Éver Banega, Fernando Llorente och Ciro Immobile gjorde i somras. Dessutom lämnade succétränaren Unaí Emery, som lett Sevilla till de senaste årens Europa League-triumfer.

Monchi själv var också på väg att bege sig annorstädes och i juni lämnade 43-åringen in en begäran om att få lämna klubben. Den avslog Sevilla omedelbart.

- Jag bad inte om att få lämna för att jag hade 15 olika bud på bordet, utan för att jag ville försvinna en tid och bara ta det lugnt. Jag började inse att jag inte var rätt mentalt. Förlusterna mot Espanyol, Athletic Club och Granada orsakade mig mer smärta än jag kände glädje över Europa League-titeln i Basel. Jag är fullt hängiven jobbet, men skäms över att ha gjort människor besvikna, sa Monchi till Sevillas officiella hemsida när det satts punkt för ryktena.

I stället började Monchi göra vad Monchi gör. Han började rekrytera och bygga om, att ersätta flyktat guld med ny gråsten att omvandla.

Elva nya spelare kom in i somras. Franco Vázquez, Joaquín Correa, Wissam Ben Yedder, Pablo Sarabia, Hiroshi Kiyotake, Gabriel Mercado och forna supertalangen Ganso värvades, samtidigt som Luciano Vietto, Matías Kranevitter, Salvatore Sirigu och Samir Nasri lånades in. Den viktigaste värvningen skedde dock på ledarsidan.

Det är inte enkelt att ersätta Unai Emery. Basken fick inte tillräcklig uppskattning i Valencia, där han fick lämna trots att han säsong efter säsong ledde Los Ché till tredjeplatsen i ligan, men ingen kunde ifrågasätta Emerys passion och hängivelse till jobbet. Ingen uttrycker det så väl som Sevilla-fienden Joaquín, nu åter i rivalen Real Betis.

- Emery visade så många videoklipp att jag fick slut på popcorn. Han är besatt av fotboll, det är praktiskt taget en sjukdom. Han är en av de bästa tränarna jag någonsin haft. Jag arbetade med honom i tre år… Jag kunde inte stå ut med ett fjärde, sa han.

I Sevilla kom Emery mer till rätta och framgångarna kom därefter. När han valde att hoppa på PSG-projektet ställdes Monchi inför svårigheten att hitta en likvärdig ersättare. Valet föll på Chiles Jorge Sampaoli, assisterad av högt skattade Juan Manuel Lillo, som är mest känd för sin koppling till Pep Guardiola, som kallar Lillo för hans mentor och den bäste tränare han någonsin haft.

Precis som Emery är Sampaoli känd för sin noggrannhet när det gäller att scouta motståndarna, men i övrigt är likheterna få. Emerys Sevilla var ett kontringsinriktat lag som snittade strax över 50 procent i bollinnehav under alla hans säsonger i Andalusien. Sampaoli bygger sin fotbollsfilosofi efter bielsiska ideal, där man strävar efter att dominera matchbilder med en hög bollinnehavsandel, stor rörlighet och en hög, hög press.

Sampaoli är uppvuxen i Casilda i Argentina, knappa fem mil från Rosario, där Marcelo Bielsa föddes. Precis som sin läromästare började han karriären i Newell's Old Boys, där Sampaoli fick känna på a-lagsspel innan en dubbel benfraktur satte stopp för karriären redan vid 19 års ålder. Det var då Sampaoli beslutade sig för att ta sig an coachingrollen.

Sampaoli coachade flertalet lag i Argentina, Peru, Ecuador och Chile innan en ytterst framgångsrik sejour med Universidad de Chile, där han ledde La U till att bli första chilenska lag att vinna en kontinental titel på 20 år i och med triumfen i 2011 års Copa Sudamericana, gav honom chansen som förbundskapten för Chile - där Bielsa varit mellan 2007 och 2011.

Under Bielsa hade Chile varit det allra mest sevärda laget under VM 2010. Det var 3-3-1-3, hög press och framgångar och misslyckande om vartannat. Det var spännande. Och framför allt var det en identitet, som Chile tidigare saknat. Som vanligt när "El Loco" är inblandad kan det dock bara sluta på ett sätt. Bielsa rök ihop med landets fotbollsförbund och när den excentriske argentinaren inte får som han vill tar han hellre sitt pick och pack och flyttar vidare än anpassar sig efter andra.

Claudio Borghi ersatte och höll ut i ett och ett halvt år, innan dåliga resultat gav honom foten. Då vände sig Chile till Sampaoli, som precis skördat så stora framgångar med Universidad de Chile. Under Sampaoli fortsatte utvecklingen på det som Bielsa startat, som byggde vidare på samma grundprinciper med högt presspel, att spela sig ur trängda situationer genom att skapa numerära överlägen och passningstrianglar, och kvicka vertikala omställningar längs kanterna. Hela tiden med den skallige Sampaoli entusiastiskt pådrivande vid sidan om planen.

När Sampaoli lämnade gjorde han det som Chiles mest framgångsrika förbundskapten någonsin. Efter 99 långa års väntan ledde Sampaoli Chile till landets första titel när Argentina besegrades efter straffar i finalen av Copa América på hemmaplan. Men precis som så ofta för hans mentor Bielsa tog det slut med en dispyt med förbundet. Efter en kontraktstvist, då Sampaoli, efter Copa América-triumfen kritat på för fler år, träffades till slut en överenskommelse och Sampaoli, som kommit en lång väg från sina undanskymda år i de lägre ligorna i Argentina, kunde fästa sin blick mot Europa.

Så kom det sig att Jorge Sampaoli hamnade i Andalusien, med ett lag som än en gång satts ihop ånyo av sportchef Monchi, men med en vitt skild fotbollsfilosofi som på kort tid skulle implementeras utan att resultaten blev allt för lidande.

- Allt har förändrats. Tränaren, fotbollsfilosofin, spelstilen, metoderna... Vi försöker anpassa oss så snabbt som möjligt, eftersom tiden är knapp, konstaterade Daniel Carrico - en av få spelare som är kvar från Sevillas första Europa League-titel 2014 - inför säsongen.

Säsongen är nu ett par månader gammal, men trots alla nyheter i Sevilla har resultaten varit över förväntan. Los Rojiblancos vann sin första bortaseger på över 17 månader mot Leganés, och Sevilla har plockat lika många poäng som Juventus i en klurig Champions League-grupp. Trots de imponerande resultaten så har spelet inte flutit på klanderfritt och övergången till den fotbollen som Sampaoli förespråkar tar tid. Men i lördags stod Sevilla för säsongens klart bästa insats i hemmasegern, 1-0, mot ditintills obesegrade Atlético Madrid.

Sevilla dominerade matchbilden med ett tålmodigt uppbyggnadspel i sitt 3-4-3, där Steven N’Zonzi och Samir Nasri spelade en vital roll som de två centrala mittfältarna. Den storvuxne fransmannen upptog ofta en position framför trebackslinjen, samtidigt som Nasri tilläts en större frihet och rörlighet och ofta var den spelaren som drog igång anfallen, ofta från en position från den vänstra halvytan. Utan bollen var Sevilla, i sann Sampaoli-anda, oerhört aggressiva i strävan efter så snabb återerövring som möjligt genom en man-man-orienterad press som särskilt satte Gabi och Koke under luppen.