Årets upplaga av Vancouver Canucks dömdes ut av många. De kallades ett av de sämsta lagen i ligan, men ett lag som äntligen skulle få börja om med ett tidigt draftval och bryta sig loss från Sedin-beroendet som de senaste åren blivit mer problematiskt än hjälpsamt. Men det har inte gått så dåligt som förväntat. Istället har Canucks på sistone börjat att kämpa sig uppåt och befinner sig för tillfället på slutspelsplats.

Mellan 2006-2013 hade Vancouver Canucks ett av de mest välbyggda projekten i modern historia. De var ständigt med i toppen av tabellen, vann två Presidents trophy och tog sig till en Stanley Cup-final. Henrik och Daniel Sedin vann en varsin Art Ross Trophy och huvudtränaren Alain Vigneault fick ut det mesta av spelare som Mikael Samuelsson, Mason Raymond och Chris Higgins. Men tiden hann ifatt Canucks, som den till slut gör med alla lag under lönetakseran. De tre senaste säsongerna har inneburit endast ett framträdande i slutspelet, vilket slutade med förlust mot Calgary Flames.

Det har under de åren funnits en relativt hög konsensus bland experter och övriga personer i NHL-sfären om att Canucks måste inse att generationen med tvillingarna Sedin i spetsen har sett sina bästa dagar, och att en ombyggnation är nödvändig för att kunna konkurrera igen.

Men Canucks har inte riktigt gått med på det, och organisationen verkar ha en lätt vanföreställning om att de fortfarande är lika bra som för 4-5 år sedan. Nobelt kan tyckas, att försöka ge tvillingarna en chans att få en Stanley Cup innan deras karriärer är över. Men för laget, fansen och staden kan den strategin betyda trubbel i många år framöver.

Det är inte så att Canucks inte haft chansen att bygga om. Exempelvis valde general manager Jim Benning vid förra årets trade deadline att behålla spelare som Radim Vrbata och Dan Hamhuis för att ge laget chansen att ta sig till slutspel. Canucks lyckades inte med det och både Vrbata och Hamhuis lämnade som free agents efter säsongen.

Precis detta är tecknet på ett problematiskt beteende. Att, med ett medelmåttigt lag, satsa hårt på att ta sig till slutspel, där man ändå inte har något att hämta. Det leder till att man balanserar på slutspelsstrecket i några år, medan man bara blir sämre och samtidigt slösar bort värdefulla år för de fåtal unga talanger som finns i truppen, exempelvis Bo Horvat, Nikita Tryamkin eller Brendan Gaunce.

I samma anda plockade de in Loui Eriksson i somras. Det nyförvärvet skriker: “Snälla låt oss gå till slutspel, åka ut i förstarundan och inte få drafta tidigt i år heller”.

Vad ska Canucks göra då? Hur vänder man på skutan?

De stora kontrakt som fortfarande finns kvar är:

Henrik Sedin -2018, 7 miljoner

Daniel Sedin -2018, 7 miljoner

Loui Eriksson -2022, 6 miljoner

Alexandre Burrows -2017, 4,5 miljoner

Brandon Sutter -2021, 4,375 miljoner

Alexander Edler -2019, 5 miljoner

Chris Tanev -2020, 4,45 miljoner

Ryan Miller -2017 6 miljoner

Gällande Henrik och Daniel finns det en enkel lösning. Låt de göra som de vill, förutom ett nytt, dyrt kontrakt det vill säga. Vill de stanna i Vancouver över nästa säsong och försöka igen, visst. Vill de lämna för att ha chansen att vinna Stanley Cup, ge dem alla möjligheter att göra så. Trejda dem hyfsat billigt och behåll så mycket av deras lön som möjligt. Det är de värda. Hur som helst, de borde inte vara kvar efter 2018.

Eriksson, Sutter och Edler är nog svåra att göra sig av med, men att hålla sig under lönetaket kommer förhoppningsvis inte vara ett problem och de bidrar ändå med rutin och en del skicklighet. Så de stannar om det inte kommer bra bud på dem. Tanev likaså.

Burrows får lämna, antingen vid trade deadline eller efter säsongen, om han inte kan tänka sig att sänka sin lön rejält. Ryan Miller borde vara intressant för flertalet lag vid årets trade deadline och kan förhoppningsvis bytas mot ett val i andrarundan i sommarens draft eller liknande.

Bakom alla dessa namn finns faktiskt en del talang i Vancouvers spelarpool, även om de senaste åren sett trejder av talanger som Hunter Shinkaruk och Jared McCann. Spelare som Thatcher Demko, Olli Juolevi och Brock Boeser kan bli riktigt bra NHL-spelare, och hopp finns fortfarande för Jake Virtanen och Jordan Subban.

Målvaktsuppsättningen känns helt ok inför framtiden, med en Jacob Markström som först kan skola in Thatcher Demko, för att sedan bilda ett riktigt bra tandem.

Backarna känns också helt ok, med Olli Juolevi i spetsen, följd av Troy Stecher och Nikita Tryamkin. Lägg till de nuvarande backarna Edler, Tanev, Sbisa, Hutton och Gudbranson och uppsättningen känns ganska lovande.

På forwardssidan finns ett par potentiella målskyttar i Boeser, Virtanen, bra tvåvägscentrar i Horvat och Gaunce, samt ett par stabila veteraner i Sutter och Eriksson. Vad som kommer att saknas och vara svårt att få tag på är en legitim förstacenter. Därför hade de varit nyttigt för Vancouver att inleda sin ombyggnation för ett par säsonger sedan. Tänk vad de skulle kunna gjort med en McDavid eller Matthews? I år hade/har de också chansen att hinna bli tillräckligt dåliga för att få troliga draftettan Nolan Patrick, men som det ser ut blir det inte så heller.

Det är möjligt att det finns bra centrar i kommande årens drafter, men så länge får man nog se till free agent-marknaden, där en viss John Tavares möjligtvis kommer att finnas efter 2017-2018-säsongen. Hans intresse för Canucks kanske inte är det största, eftersom han inte är purung och kanske inte vill riskera ytterligare ett misslyckat lagbygge. Men 2018 går tvillingarna Sedins kontrakt ut, så pengar finns. Vem vet, kanske kan Tavares vända på skutan Canucks på kortare tid än förväntat?

NHL:s trade deadline den första mars närmar sig med stormsteg och rykten har under en tid flugit runt kring aktuella lag och spelare. Det är på den dagen många av de lag som ligger bra till för slutspel skeppar draftval höger och vänster för att bredda sin trupp och kämpa om Stanley Cup. Men vilken strategi är bäst? Ska man som contender offra sin framtid för några “rentals” och kanske ge upp chansen för flera år framöver? I detta inlägg ska vi ta en titt på de senaste fem Stanley Cup-vinnarna och deras strategi innan och under trade deadline.

2012: Los Angeles Kings

Noterbara bytesaffärer:

IN: Jeff Carter UT: Jack Johnson och ett val i förstarundan.

Kings gjorde bara en trejd som kan räknas som relevant i sammanhanget, och det var precis som general manager sa vid det tillfället ingen “rental”. Jeff Carter mot Jack Johnson var “en ung, bra spelare mot en ung, bra spelare”.

Under säsongen 2011-2012 var Los Angeles Kings ett svårt lag att möta. De var tunga och styrde ofta matcherna. Problemet var att de hade väldigt svårt att göra mål. Med 125 mål på 65 matcher innan Carter-trejden, var de sämst i ligan. Därför var det en “no-brainer” att försöka få in en målskytt av rang, vilket Carter var.

Kings gick till slutspel med en hårsmån och väl där, i de mer tighta, målsnåla och småfula slutspelsmatcherna, passade Kings lagbygge klart bättre. Det Carter gjorde under sitt första slutspel hos Kings var att han breddade spetsen och stod för tre matchvinnande mål, bland annat det mål som gav dem segern.

Var trejderna avgörande?

Ja.

2013: Chicago Blackhwaks

Noterbara bytesaffärer:

IN: Michal Handzus UT: Ett val i fjärderundan.

2013 års upplaga av Chicago Blackhawks var den kanske mest perfekta någonsin. De hade en fantastisk målvakt i Corey Crawford, en backuppsättning som andades stabilitet och slutspelsaura och en bredd av forwards som ingen annan kunde mäta sig med.

De behövde inte direkt trejda till sig något inför slutspelet, men insåg vikten av att ha en stor pool av forwards i truppen. Michal Handzus kom dock inte in som en reserv, utan spelade sjätte mest av Blackhawks forwards och det med tid i både powerplay och boxplay. Hans rutin bidrog helt klart till ett fortfarande, relativt ungt Blackhawks, och hans skicklighet i tekningscirkeln var som vanligt hög och vikten av detta ska inte underskattas, speciellt i ett slutspel.

Var trejderna avgörande?

Nej. Men Handzus betydde nog en hel del ändå.

2014: Los Angeles Kings

Noterbara bytesaffärer:

IN: Marian Gaborik UT: Matt Frattin, ett val i andrarundan och ett val i tredjerundan.

Två år efter den efterlängtade segern gjorde Kings det igen. De bytte till sig en målskytt och vann Stanley Cup. Det tillvägagångssättet verkar onekligen fungera för dem. Liksom säsongen 2011-2012 hade de väldigt svårt att göra mål, och behovet av en målskytt var tydligt.

Trejden av Gaborik kan nog även flera år i framtiden talas som en av de bästa som gjorts i förhållande till utdelning. Han gjorde hela fjorton mål i slutspelet, varav sex mål i den stenhårda serien mot Anaheim Ducks, och det mål som tog Kings till förlängning i den sjunde och avgörande matchen i conference-finalen mot Blackhawks.

Var trejderna avgörande?

Ja. Helt avgörande.

2015: Chicago Blackhawks

Noterbara bytesaffärer:

IN: Kimmo Timonen UT: Ett val i andrarundan och ett val i fjärderundan.

IN: Antoine Vermette UT: Klas Dahlbeck och ett val i förstarundan.

IN: Andrew Desjardins UT: Ben Smith och ett val i sjunderundan.

I den kanske sista starka upplagan av Toews-, Kane- och Keith-generationen av Chicago Blackhawks var behoven inte heller så stora av att få in någon superstjärna. Laget var bra nog. Istället fokuserades på att bredda laget för att orka för ett långt slutspel.

I Kimmo Timonen fick de in en enormt rutinerad och skicklig back som egentligen är den typ av spelare som ska spela många minuter. I Blackhawks fanns inte riktigt de möjligheterna när Keith, Seabrook, Hjalmarsson och Oduya spelade enormt mycket. Timonen fick nöja sig med blygsamma nio minuter per match, startade övervägande delen av sina byten i offensiv zon och gjorde det helt ok.

Vermette plockades in av lite samma anledningar som Handzus två säsonger innan. En väldigt skicklig tekare som i vilket annat lag som helst skulle haft en större roll. I Blackhawks fick han ingen tid i boxplay eller powerplay, men bidrog med många tekningsvinster i egen zon.

Desjardins var en väldigt bra breddspelare som fick stort ansvar i egen zon och var den i hela laget som startade högst andel av sina byten i egen zon. Med facit i hand var han den av nyförvärven som hade störst inverkan, speciellt med tanke på att han kanske var “sämst” på papperet.

Var trejderna avgörande?

Nja. Att ha en bred trupp är väldigt viktigt om ett lag ska gå långt i slutspelet, men Blackhawks hade redan innan en kanontrupp.

2016: Pittsburgh Penguins

Noterbara bytesaffärer:

IN: Trevor Daley UT: Rob Scuderi.

IN: Carl Hagelin UT: David Perron och Adam Clendening.

IN: Justin Schultz UT: Ett val i tredjerundan.

Första halvan av säsongen 2015-2016 var inte bra för Pittsburgh Penguins. De låg i mitten och balanserade på slutspelsstrecket. Under den tiden bytte de tränare, från Mike Johnston till Mike Sullivan, och det började se bättre ut. Till slut landade Pittsburgh Penguins där de hörde hemma, bland de andra topplagen.

Vad general manager Jim Rutherford gjorde, både för att vända säsongen och i fortsättningen för att vinna Stanley Cup var att skapa en identitet för laget. I hans briljanta artikel för the players tribune förklarar han lite närmre vad det handlade om. Lite kort kan man säga att handlar det om att hitta rätt identitet för sitt lag. Kings hade storleken och Chicago hade skickligheten. Rutherford siktade på att bygga sitt Penguins på snabbhet. I den andan trejdade han till sig Carl Hagelin, som var en vital del i slutspelets kanske bästa kedja, tillsammans med Bonino och Kessel. Och för att kunna utnyttja ett snabbt lag behövs puckskickliga backar som kan förse offensiven med precisa passningar. En beskrivning som passar in på både Daley och Schultz.

Var trejderna avgörande?

Troligtvis. Penguins har ett så pass bra lag att de kunde ha vunnit utan dessa trejder, de har trots allt Crosby och Malkin. Men nyförvärven hjälpte Penguins att hitta sitt sätt att spela på och var nyckelfigurer i framgången.

***

Gemensamma nämnare för de senaste fem vinnarna är att de har försökt att fixa de brister som finns, exempelvis målskytte (Kings) eller spelare som passar in i systemet (Penguins), eller plocka in djup på forwardssidan, speciellt med bra tekare (Handzus).

Men, som Chicago 2013 visar, om laget redan är tillräckligt bra kan det räcka med en liten tweak i lagbygget för att gå hela vägen. Det finns många exempel på lag som har satsat allt för mycket på att vinna och istället gett upp sin framtid. Ett tydligt sådant är Washington Capitals 2013, som hade ett bra lag, men valde att skicka Filip Forsberg till Predators i utbyte mot en Martin Erat som sett sina bästa dagar. Capitals åkte ut i förstarundan mot Rangers och misstaget blev än mer kännbart.

För några dagar sedan sparkades tränare nummer två för säsongen i NHL. Det var New York Islanders general manager, Garth Snow, som tog beslutet att låta Jack Capuano gå efter sex och en halv säsong i klubben. Bara tre nuvarande huvudtränare har suttit längre än vad Capuano gjorde. Men varför fick han gå just nu? Och är det inte mer av ett fundamentalt problem i Islanders ledning som gör att de går dåligt, snarare än Capuanos coachning?

Många, inklusive jag själv, trodde nog att dagen Capuano fick lämna Islanders var dagen när Garth Snow och övriga ledningen fick nog av hans katastrofala frisyr. Chockerande nog var det inte huvudanledningen. Åtminstone inte officiellt. Istället handlar det om Islanders undermåliga första halva av säsongen. Dessutom sa Garth Snow att det inte var troligt att Capuano skulle få fortsatt förtroende över nästa säsong och att det därmed kändes bättre att börja leta en ersättare nu.

Men Snow är pressad. Sedan Islanders bytte ägare för ett par år sedan, har målet varit klart utstakat. Vinn Stanley Cup. Som läget är nu känns det som att Islanders är längre från Stanley Cup än på några år och Snow lär vara övervakad av ägarna. Han har tidigare kritiserats för att skriva långa, dåliga kontrakt med spelare och frågan är om detta är hans sista chans? Att sparka Capuano var hans beslut. Visar det sig att Islanders förbättrar sig inom en snar framtid, säg sista halvan av nuvarande säsong, kanske han bevisar att han har en plan att lita på. Om, å andra sidan, Islanders fortsätter på den inslagna vägen ligger nog Snow ganska risigt till.

Jack Capuano har aldrig varit en supercoach, men han har samtidigt haft relativt framgångsrika år, med tanke på det spelarmaterialet han har haft tillgängligt. De två senaste åren har han tagit Islanders till slutspel, och till och med vunnit en slutspelsserie mot Florida Panthers, vilket var den första vinsten i en slutspelsserie sedan 1993. Problemet för Islanders är inte Jack Capuanos coachning, även om coachningen skulle kunna vara bättre. Problemet är ledningens oförmåga att bygga sitt lag kring vad som blivit en bortkastad superstjärna i John Tavares.

Och så går tongångarna. Att det är för John Tavares skull som Capuano fick lämna. Inte nödvändigtvis på grund av att Tavares ogillar Capuano, men snarare för att gjuta framtidshopp i Tavares, vars kontrakt går ut efter nästa säsong. Vid hans förra kontraktsförhandling fick Garth Snow honom att köpa de idéer som skulle göra Islanders till ett topplag, men föga har hänt. Snarare tvärtom. Snow valde att släppa några av de spelare som gjort att laget varit framgångsrikare än på över tjugo år, i form av Kyle Okposo, Frans Nielsen och Matt Martin. Istället plockades Andrew Ladd in på ett dyrt sjuårskontrakt, vilket såg dåligt ut vid den tidpunkten och ännu sämre ut nu. Ladd har 12 poäng på 41 matcher.

Så just nu är John Tavares första prioritet för Garth Snow. Men hur ska han övertyga honom att stanna och få honom att tro på projektet? Som en tillfällig lösning har Snow valt att plocka in den gamle storspelaren Doug Weight som huvudtränare. Det har spekulerats i att Tavares hyser stor respekt för Weight och att Weight därmed kan hjälpa till att övertyga Tavares om att han har en framtid som Islandersspelare. Men räcker det? När Tavares kontrakt går ut nästa sommar kommer han ha trettio lag efter sig. Många av dem kommer att erbjuda mycket pengar, andra kommer att erbjuda en reell chans att vinna Stanley Cup. Därför är kommande sommar, och kommande höst enormt viktiga för Garth Snow och Islanders. Något måste göras åt truppen, för att öka chansen att behålla Tavares.

Ungefär halva säsongen har gått, och många saker som har känts som trender har utvecklats till bestående intryck. Därför passar det bra att gå igenom de svenskar i NHL som varit både överraskande bra och förvånande dåliga.

Överraskningar:

Alexander Wennberg, Columbus Blue Jackets

Wennbergs rookiesäsong i NHL var helt ok, men han användes på fel sätt sett till hans kvaliteter. Han fick spela mycket boxplay i förhållande till powerplay och startade många byten i defensiv zon. I fjol, när John Tortorella tog över som head coach, blev det klart mer tid i powerplay, och en generellt sett offensivare roll för Wennberg, även om han fortfarande inte var med i första powerplay-uppställningen.Den här säsongen har han dock fått en renodlad offensiv roll som gett resultat. Även om Wennberg har stannat av lite de senaste veckorna och bara gjort två poäng på de senaste sju matcherna så har han, tillsammans med sitt Blue Jackets gjort en kanonsäsong hittills.

Wennberg är, från sin högerkant, katalysatorn i Blue Jackets powerplay, som är ligans bästa. Sett över hela NHL hittar vi bara Claude Giroux och lagkompisen Cam Atkinson före när det gäller poäng i powerplay.

Sedan Ryan Johansen lämnade Blue Jackets i utbyte mot Seth Jones har platsen som förstacenter i laget varit ledig. Wennberg har tidigare alltid setts som en potentiell andracenter i ett NHL.lag, men efter årets säsong är tongångarna att han har en reell chans att etablera sig som förstacenter.

Viktor Arvidsson, Nashville Predators

Svensken med störst genombrott i förhållande till förväntningar i årets NHL är utan tvekan Viktor Arvidsson. Med 25 poäng på 42 matcher är topp-20 svenskar i poängligan och fyra i Predators interna poängliga, bara två pinnar efter stjärnan Filip Forsberg.

Coachen Peter Laviolette har gett Arvidsson stort förtroende i år och han får spela i alla situationer. Både i offensiv och defensiv zon, samt powerplay och boxplay. Utöver förstakedjan har han mest speltid av alla forwards.

I fem-mot-fem är han en av Predators mest pålitliga spelare och har fina underliggande siffror och frågan är om Arvidsson inte är den bästa svenske tvåvägsforwarden i år? Hade Mikael Backlund inte haft den kanonsäsong som han har hade nog Arvidsson kunna titulera sig Sveriges Selke-vinnare, i hård konkurrens med Jakob Silfverberg.

Jonas Brodin, Minnesota Wild

I fallet Jonas Brodin talar vi knappast om ett “genombrott”. Snarare handlar det om en spelare som har återvänt till den nivå han ska vara på.

Fjolårssäsongen var tuff för Brodin. Han gjorde endast sju poäng på 68 matcher, hade sina sämsta underliggande siffror i karriären, och kapten Ryan Suter sa att han inte ville spela i samma backpar som Brodin. Visst hade Brodin en mycket mer defensiv roll i fjol, fick ingen speltid i powerplay och hade en övervägande mängd starter i egen zon. Samtidigt är det svårt att säga vad som var orsak till vad. Hade han dåliga siffror på grund av sin defensiva roll? Eller hade han en defensiv roll på grund av sina dåliga siffror?

I år, med nye huvudtränaren Bruce Boudreau, har saker förändrats. Boudreau är känd för att få ut mycket av sina spelare i grundserien, och det har verkligen varit fallet med Brodin. Han får mer offensivt förtroende, och det har gjort att han spelar som den tvåvägsback han kan. Visst kan det vara så att Wilds kanonsäsong i övrigt lämnar sina spår i Brodin individuella siffror, men visst är han klart bättre i år i en roll som passar honom.

Besvikelser:

Henrik Lundqvist, New York Rangers

Detta är kanske lite som att svära i kyrkan, men Henrik Lundqvist har sin klart sämsta säsong i karriären sett till räddningsprocent och insläppta mål per match. Att Lundqvist skulle vara “slut” eller liknande är nog inte en rimlig slutsats, men det finns indikationer på att han börjar närma sig den tiden av karriären när han inte talas om som en av ligans fem bästa målvakter. Det ska sägas att hans siffror just nu har blivit klart sämre på grund av de senaste fyra matcherna där han släppt in hela nitton mål, men det är ändå inte svårt att se att hans karriär är på nedgång.

Vad är det som har hänt då? Den enkla förklaringen är att Lundqvist helt enkelt har blivit gammal. Hans sätt att spela målvaktsspel, där han sitter långt inne i målet och lever mycket på sina reflexer blir svårare och svårare ju äldre och mer långsam han blir. Dessutom blir tempot i NHL högre för varje säsong. Lägger man ihop de två variablerna inser man snart att det blir svårt för Lundqvist att hålla sig på samma nivå.

För att fortsatt kunna vara en av ligans bästa målvakter måste Lundqvist anpassa sig och byta stil. Lära sig att leva mer på positionsspel och rutin. Grundtalang har han gott om, vilket gör att detta inte borde vara en omöjlighet.

Gustav Nyquist, Detroit Red Wings

2013-2014 hade Nyquist sitt genombrott i NHL och Red Wings. Då svarade han för hela 28 mål på 57 matcher och de enda som han hade före sig när det gällde mål per match i hela NHL var: Stamkos, Ovechkin, Pacioretty, Pavelski och Perry. Inte så illa. Sedan dess har Nyquist för var säsong som gått minskat sin produktion och nu har det nått sin kulmen. I ett dåligt Detroit, som lider av Pavel Datsuyks frånvaro och Dylan Larkins sophomore slump har Nyquist gjort sex mål på 44 matcher. Klart underkänt.

Frågan är om Nyquist peakade redan för 3-4 år sedan? Eller är han en produkt av ett dåligt lag kring sig?

Carl Söderberg, Colorado Avalanche

Förra säsongen, under Söderbergs första i Avalanche, så var han en av ligans kanske bästa defensiva centrar. Något han tvingades till, med de offensiva Nathan MacKinnon och Mikhail Grigorenko före sig på centerpositionen. Han startade många byten i egen zon, men lyckades omvandla dessa till offensiva möjligheter. Han slutade på 51 poäng, vilket var fjärde bäst i laget och trettonde bäst av alla svenskar. I år har han endast gjort 10 poäng och hans fina underliggande siffror från i fjol är bortblåsta. Här finns kanske rimliga bortförklaringar, främst att hela Colorado Avalanche är i en organisationell svacka, men dessa bortförklaringar till trots så har Söderberg varit sämre än förväntat.

Fjolårets stora succéman i NHL, Shayne Gostisbehere, har inte lyckats upprepa sina fina siffror från förra året. Då lyfte han sitt Philadelphia Flyers från botten ända in i slutspel. I år har han haft svårare att producera poäng och Flyers balanserar på slutspelslinan. Har han en sophomore slump, eller är det tillfälligheter?

I mitten av November 2015 kan jag tänka mig att Ron Hextall satt på sitt kontor och kollade på tabellen. Han fann sitt Philadelphia Flyers fyra platser från slutet, intalade sig själv att det var ok; “Det är inte nu vi ska vara bra, vi bygger för framtiden”, har varit mantrat sedan den forne stormålvakten tog över. Men det är svårt i en stad som Philadelphia, där fansen kräver att laget både är en utmanare varje år samtidigt som nya stjärnor hela tiden ska produceras. Tidigare versioner av Flyers har ofta valt bort framtiden för att möta dessa krav, men det har lämnat ett hål i själva fundamentet och återväxten har inte sällan blivit lidande.

Men när Ron Hextall satt på sitt kontor och smått började överväga om han skulle välja Auston Matthews eller Patrik Laine med Flyers kommande förstaval, blev Mark Streit skadad och borta i sex veckor. Hextall var tvungen att ta ett beslut. Skulle han till viss del gå ifrån sin grundtro om att utveckla spelare i AHL tills de var helt redo eller skulle han kalla upp Shayne Gostisbehere till Flyers?

“Ghost” var ett eget fall. Han draftades inte första året han var valbar, utan i tredjerundan året efter. Den kommande säsongen vann hans Union Dutchmen sin juniorliga och “Ghost” gjorde tre poäng och gick hela plus-7 i finalen som laget vann med 7-4. Det gav honom chansen att spela i Flyers farmarlag i AHL, Lehigh Valley Phantoms. Där inledde han säsongen strålande med fem assist på fem matcher och fick chansen att spela två matcher i Flyers. Men han hade svårt i de matcherna, under defensive coachen Berube, fick inte spela många minuter och skickades ner igen för att utvecklas och ta klivet till NHL till säsongen efter.

Väl nere i farmarlaget åkte han på en ligamentskada i knäet och var tvungen att operera sig. Han blev borta resten av säsongen.

Inför säsongen 2015-2016 imponerade Gostisbehere på Flyers training camp, men skickades ändå ner till Phantoms.

– Vi är exalterade när det gäller honom, han är väldigt bra med pucken. Defensivt finns det en del han behöver jobba på, men han spelade inte så mycket förra säsongen. Skulle han stanna i Flyers är det risk att han inte får spela några matcher, sa Hextall då.

Men så satt Hextall där på sitt kontor med en skadad Mark Streit och ett beslut som var tvunget att tas. Till slut blev det så att “Ghost” kallades upp. Och vilken rookiesäsong han gjorde.

Kanske var det ödet som gjorde att “Ghost” blev skadad säsongen innan och fick spelarutvecklaren Dave Hakstol som coach istället för Craig Berube. Kanske var det ödet som gjorde att det var just Streit som blev skadad. Gostisbehere blev direkt inslängd i första powerplayformationen, och lämnade aldrig den platsen. Han gjorde 17 mål och 29 assist på 64 matcher, blev nominerad till Calder Trophy och tog Flyers till slutspel. Han slog även rekord för rookiebackar med poäng i femton raka matcher. Något ingen annan back gjort sedan Chris Chelios i mitten på 90-talet. Inför den nuvarande säsongen rankades han som ligans 49:e bästa spelare av NHL.com och togs ut i det unga frejdiga Team North America under World Cup.

Andraårsförbannelse?

Men i år har det varit andra tongångar i fallet Gostisbehere. På 42 matcher har han endast mäktat med 4 mål och 19 poäng, varav bara 7 poäng i even strength. Han är -15 i plus/minus-statistiken, skjuter 1,7 skott per match utanför målet och även om han har bra Corsi kan det förklaras med att han har det högsta talet offensiva zonstarter i förhållande till defensiva zonstarter av alla backar i NHL. Han blev till och med petad av Hakstol i en match. Ofta känns det som att han slår bort passningar och missar skott. Har han en sophomore slump?

Halva NHL-säsongen har gått, och som vanligt går åsikterna höger och vänster när det gäller de individuella priserna som delas ut efter säsongen. Vinner Crosby eller McDavid Art Ross Trophy? Eller ska en oförtjänt Drew Doughty även i år få Norris Trophy? Låt oss ta en titt på favoriterna just nu.

Calder Memorial Trophy

Årets bästa rookies är, till skillnad från de senaste säsongerna, enormt bra även fast de är väldigt unga. De två senaste åren har toppen bestått av spelare som exempelvis Panarin (1991), Gostisbehere (1993), Gaudreau (1993) eller Stone (1992). Alltså spelare som var mellan 22-26 år vid den tidpunkten. Visst fanns även yngre spelare som Eichel eller McDavid i fjol, men alla som slåss om utmärkelsen i år är 20 år eller yngre. Förutom målvakten Matt Murray, förstås. Man brukar tala om ett ”young man’s game”, och visst är känslan att bra spelare är yngre för varje år som går.

Spelare som Ivan Provorov, Mitch Marner, William Nylander och Matthew Tkachuk gör kanonsäsonger men de har troligtvis ingen chans på Calder Memorial Trophy ändå. Istället kommer det stå mellan Auston Matthews, Patrik Laine, Zach Werenski och Matt Murray.

Det är självfallet svårt att jämföra spelare på olika positioner, men historien har visat att det krävs mycket för att en forward inte ska vinna. Sedan lockouten har två backar och en målvakt vunnit, och det har varit under säsonger där det inte funnits någon forward med högt poängsnitt, undantaget Bobby Ryan 2008-2009, när Steve Mason vann med fantastiska 33 vinster. I år finns dock två forwards som gör både många mål och poäng, och det är väl troligt att det står mellan dem.

Känslan är att Matthews leder sitt lag på ett annat sätt än vad Laine gör, och att det till slut kommer att fälla avgörandet. Dessutom vet vi ännu inte hur det är med Laine hjärnskakning som han ådrogs efter en tackling från Sabres Jake McCabe. Missar Laine en del matcher kanske det blir en ganska smidig resa för Matthews i Calder-racet.

Vinnnare: Auston Matthews, Toronto

Utmanare: Patrik Laine, Winnipeg Jets. Zach Werenski, Columbus Blue Jackets.

Vezina Trophy

Förutom Calder så är Vezina Trophy den utmärkelse som flest spelare har bud på. Just nu skulle ingen av Carey Price, Braden Holtby, Devan Dubnyk, Sergei Bobrovsky eller Tukka Rask kunna ses som en ovärdig vinnare. Hade det handlat om vem som är mest värdefull för sitt lag hade nog Price suttit i förarsätet, med tanke på hur mycket hans frånvaro inverkade på Canadiens spel i fjol. Men det handlar om den bästa målvakten, och just nu står det nog mellan Bobrovsky och Dubnyk.

Bobrovsky har haft stor betydelse för Blue Jackets succé. Han har fått fler skott på sig än någon annan målvakt i racet, i ett lag som nått sin framgång på offensiv, snarare än defensiv. Gällande hans chanser att vinna Vezina beror mycket på om hans lagkamrater kan fortsätta göra mål och därmed ge honom fler vinster i statistiken. Når han runt 45 vinster är det nog svårt att hota honom.

Devan Dubnyk har också haft en strålande säsong och har även han en stor del i sitt lags framgång. Dessutom har han bäst räddningsprocent och släpper in färst mål/minut.

Vinnare: Sergei Bobrovsky, Columbus Blue Jackets.

Utmanare: Devan Dubnyk, Minnesota Wild. Carey Price, Montreal Canadiens.

James Norris Memorial Trophy

När det gäller Norris så handlar det om vilken väg man tänker gå. Om det, som så många gånger senaste åren, främst handlar om flest poäng och bäst offensiva kvalitéer, så är Brent Burns nästan given. Sharks-backen har överlägset flest mål, hela 15 stycken och dessutom 39 poäng på 40 matcher. Problemet med Burns är att han är en high-risk spelare. Han har flest felpass av alla backar i NHL, och missar väldigt många skott. Vill man istället gå mer år allround-hållet så finns flera spelare som har chansen. Drew Doughty, som enligt många vann oförtjänt förra året, är nog längre från i år.

Istället står det nog mellan Erik Karlsson, Victor Hedman och Shea Weber. Karlsson har blivit mer av en allroundback denna säsong. Han är bland annat med i toppen av statistiken gällande blockerade skott, samt loggar väldigt många minuter varje kväll för sitt Senators.

Hedman hade en period efter Stamkos skada när han var ganska dålig, men efter det har han spottat upp sig rejält och öst in poäng och hjälpt Lightning upp i tabellen. Just nu är dock Lightning ur slag och spelet i egen zon har generellt sett varit väldigt dåligt de senaste matcherna, något som Hedman också har bidragit till. Men hittar han tillbaka till de senaste veckornas form, smäller in några poäng och hjälper Tampa till slutspel, så kommer han nog vara en av de nominerade till Norris när sommaren kommer.

Shea Weber fick lämna sitt kära Nashville för Montreal i somras, i en av de största trejderna sedan Lindros eller Gretzky trejdades. Han inledde säsongen kanonbra, men har avstannat lite. Självfallet finns dock även han med i diskussionerna.

Vinnare: Brent Burns, San Jose Sharks.

Utmanare: Victor Hedman, Tampa Bay Lightning. Erik Karlsson, Ottawa Senators. Shea Weber, Montreal Canadiens.

Frank J. Selke Trophy

Frågan är om någon kan utmana Patrice Bergeron när det gäller Selke? Hans kvalitéer är skräddarsydda för just det som efterfrågas. Han är en fantastisk tekare, bra i boxplay och en Corsi-darling. Möjligtvis är det hans kedjekamrat Brad Marchand som utmanar, men senast en icke-center vann var 2003, så det är föga troligt.

Ytterligare en spelare som har en bra chans är Ryan Kesler, som leder NHL:s kanske bästa shutdown-kedja i Ducks och har egenskaper som liknar Bergerons.

Vinnare: Patrice Bergeron, Boston Bruins

Utmanare: Brad Marchand, Boston Bruins. Ryan Kesler, Anaheim Ducks

Art Ross Trophy

Vad som såg ut att bli en lätt väg för Connor McDavid, i och med hans start och Crosbys skada, har verkligen blivit ett race, med ganska många möjliga vinnare. Förutom McDavid och Crosby, som är de främsta utmanarna, finns bland annat Tarasenko och Kane på liknande antal poäng.

Efter den inledande succén har McDavid stannat av, och tittar vi till produktion den senaste månaden hittas han förvånansvärt nog på plats 63 i poängligan. Om detta bara är en tillfällighet återstår självklart att se, men i vilket fall så har det inneburit att Art Ross-racet har jämnats ut.

Om alla spelare får vara skadefria är det nog inget snack om att Crosby tar hem utmärkelsen. Han är den bästa spelare och har dessutom ett överlägset poängsnitt så här långt.

Vinnare: Sidney Crosby, Pittsburgh Penguins.

Utmanare: Connor McDavid, Edmonton Oilers. Patrick Kane, Chicago Blackhawks.

Maurice ”Rocket” Richard Trophy

För tillfället leder Sidney Crosby skytteligan, med en överlägsen mål/match-statistik. Han kommer säkerligen fortsätta att göra mål och har därmed en bra chans att ta hem utmärkelsen. Dock är han fortfarande inte en målskytt i första hand, och det kan bli så att han stannar av lite. Bakom finns mer naturliga målskyttar, som Vladimir Tarasenko, Patrik Laine eller Alexander Ovechkin. Kommer någon av dessa in i ett stim vet man aldrig hur många mål de kan göra.

Vinnare: Sidney Crosby, Pittsburgh Penguins.

Utmanare: Alexander Ovechkin, Washington Capitals. Vladimir Tarasenko, St. Louis Blues.

Hart Memorial Trophy

Vem är mest värdefull för sitt lag? Är det en Connor McDavid som lyfter ett kasst lag till ett potentiellt slutspelslag? Eller är det Sidney Crosby, som har bra spelare kring sig, men ändå tar laget till en helt annan nivå? Eller är det rent av en Devan Dubnyk, Sergei Bobrovsky eller Tukka Rask? Generellt sett har priset de senaste säsongerna gått till en spelare i ett topplag, vilket troligtvis skulle utesluta McDavid, om inte Oilers ökar takten. Dock kan jag inte minnas någon spelare, som under de senaste säsongerna varit viktigare för sitt lag än vad McDavid är i år.

Självfallet kan man argumentera för Crosby också, speciellt som Penguins spel verkligen lyftes efter att Crosby kom tillbaka från sin skada tidigare under säsongen.

I fallet Tukka Rask kan man verkligen prata viktig för sitt lag. Bruins har, ett stort spelövertag i många matcher till trots, haft svårt att göra mål, och därmed har det blivit extra viktigt att hålla tätt bakåt. Det har Rask gjort, och möjliggjort Bruins fina tabellplacering.

Vinnare: Connor McDavid, Edmonton Oilers.

Utmanare: Sidney Crosby, Pittsburgh Penguins. Tukka Rask, Boston Bruins.