Ungefär halva säsongen har gått, och många saker som har känts som trender har utvecklats till bestående intryck. Därför passar det bra att gå igenom de svenskar i NHL som varit både överraskande bra och förvånande dåliga.
Överraskningar:
Alexander Wennberg, Columbus Blue Jackets
Wennbergs rookiesäsong i NHL var helt ok, men han användes på fel sätt sett till hans kvaliteter. Han fick spela mycket boxplay i förhållande till powerplay och startade många byten i defensiv zon. I fjol, när John Tortorella tog över som head coach, blev det klart mer tid i powerplay, och en generellt sett offensivare roll för Wennberg, även om han fortfarande inte var med i första powerplay-uppställningen.Den här säsongen har han dock fått en renodlad offensiv roll som gett resultat. Även om Wennberg har stannat av lite de senaste veckorna och bara gjort två poäng på de senaste sju matcherna så har han, tillsammans med sitt Blue Jackets gjort en kanonsäsong hittills.
Wennberg är, från sin högerkant, katalysatorn i Blue Jackets powerplay, som är ligans bästa. Sett över hela NHL hittar vi bara Claude Giroux och lagkompisen Cam Atkinson före när det gäller poäng i powerplay.
Sedan Ryan Johansen lämnade Blue Jackets i utbyte mot Seth Jones har platsen som förstacenter i laget varit ledig. Wennberg har tidigare alltid setts som en potentiell andracenter i ett NHL.lag, men efter årets säsong är tongångarna att han har en reell chans att etablera sig som förstacenter.
Viktor Arvidsson, Nashville Predators
Svensken med störst genombrott i förhållande till förväntningar i årets NHL är utan tvekan Viktor Arvidsson. Med 25 poäng på 42 matcher är topp-20 svenskar i poängligan och fyra i Predators interna poängliga, bara två pinnar efter stjärnan Filip Forsberg.
Coachen Peter Laviolette har gett Arvidsson stort förtroende i år och han får spela i alla situationer. Både i offensiv och defensiv zon, samt powerplay och boxplay. Utöver förstakedjan har han mest speltid av alla forwards.
I fem-mot-fem är han en av Predators mest pålitliga spelare och har fina underliggande siffror och frågan är om Arvidsson inte är den bästa svenske tvåvägsforwarden i år? Hade Mikael Backlund inte haft den kanonsäsong som han har hade nog Arvidsson kunna titulera sig Sveriges Selke-vinnare, i hård konkurrens med Jakob Silfverberg.
Jonas Brodin, Minnesota Wild
I fallet Jonas Brodin talar vi knappast om ett “genombrott”. Snarare handlar det om en spelare som har återvänt till den nivå han ska vara på.
Fjolårssäsongen var tuff för Brodin. Han gjorde endast sju poäng på 68 matcher, hade sina sämsta underliggande siffror i karriären, och kapten Ryan Suter sa att han inte ville spela i samma backpar som Brodin. Visst hade Brodin en mycket mer defensiv roll i fjol, fick ingen speltid i powerplay och hade en övervägande mängd starter i egen zon. Samtidigt är det svårt att säga vad som var orsak till vad. Hade han dåliga siffror på grund av sin defensiva roll? Eller hade han en defensiv roll på grund av sina dåliga siffror?
I år, med nye huvudtränaren Bruce Boudreau, har saker förändrats. Boudreau är känd för att få ut mycket av sina spelare i grundserien, och det har verkligen varit fallet med Brodin. Han får mer offensivt förtroende, och det har gjort att han spelar som den tvåvägsback han kan. Visst kan det vara så att Wilds kanonsäsong i övrigt lämnar sina spår i Brodin individuella siffror, men visst är han klart bättre i år i en roll som passar honom.
Besvikelser:
Henrik Lundqvist, New York Rangers
Detta är kanske lite som att svära i kyrkan, men Henrik Lundqvist har sin klart sämsta säsong i karriären sett till räddningsprocent och insläppta mål per match. Att Lundqvist skulle vara “slut” eller liknande är nog inte en rimlig slutsats, men det finns indikationer på att han börjar närma sig den tiden av karriären när han inte talas om som en av ligans fem bästa målvakter. Det ska sägas att hans siffror just nu har blivit klart sämre på grund av de senaste fyra matcherna där han släppt in hela nitton mål, men det är ändå inte svårt att se att hans karriär är på nedgång.
Vad är det som har hänt då? Den enkla förklaringen är att Lundqvist helt enkelt har blivit gammal. Hans sätt att spela målvaktsspel, där han sitter långt inne i målet och lever mycket på sina reflexer blir svårare och svårare ju äldre och mer långsam han blir. Dessutom blir tempot i NHL högre för varje säsong. Lägger man ihop de två variablerna inser man snart att det blir svårt för Lundqvist att hålla sig på samma nivå.
För att fortsatt kunna vara en av ligans bästa målvakter måste Lundqvist anpassa sig och byta stil. Lära sig att leva mer på positionsspel och rutin. Grundtalang har han gott om, vilket gör att detta inte borde vara en omöjlighet.
Gustav Nyquist, Detroit Red Wings
2013-2014 hade Nyquist sitt genombrott i NHL och Red Wings. Då svarade han för hela 28 mål på 57 matcher och de enda som han hade före sig när det gällde mål per match i hela NHL var: Stamkos, Ovechkin, Pacioretty, Pavelski och Perry. Inte så illa. Sedan dess har Nyquist för var säsong som gått minskat sin produktion och nu har det nått sin kulmen. I ett dåligt Detroit, som lider av Pavel Datsuyks frånvaro och Dylan Larkins sophomore slump har Nyquist gjort sex mål på 44 matcher. Klart underkänt.
Frågan är om Nyquist peakade redan för 3-4 år sedan? Eller är han en produkt av ett dåligt lag kring sig?
Carl Söderberg, Colorado Avalanche
Förra säsongen, under Söderbergs första i Avalanche, så var han en av ligans kanske bästa defensiva centrar. Något han tvingades till, med de offensiva Nathan MacKinnon och Mikhail Grigorenko före sig på centerpositionen. Han startade många byten i egen zon, men lyckades omvandla dessa till offensiva möjligheter. Han slutade på 51 poäng, vilket var fjärde bäst i laget och trettonde bäst av alla svenskar. I år har han endast gjort 10 poäng och hans fina underliggande siffror från i fjol är bortblåsta. Här finns kanske rimliga bortförklaringar, främst att hela Colorado Avalanche är i en organisationell svacka, men dessa bortförklaringar till trots så har Söderberg varit sämre än förväntat.
@jakewegous
