NHL:s trade deadline den första mars närmar sig med stormsteg och rykten har under en tid flugit runt kring aktuella lag och spelare. Det är på den dagen många av de lag som ligger bra till för slutspel skeppar draftval höger och vänster för att bredda sin trupp och kämpa om Stanley Cup. Men vilken strategi är bäst? Ska man som contender offra sin framtid för några “rentals” och kanske ge upp chansen för flera år framöver? I detta inlägg ska vi ta en titt på de senaste fem Stanley Cup-vinnarna och deras strategi innan och under trade deadline.
2012: Los Angeles Kings
Noterbara bytesaffärer:
IN: Jeff Carter UT: Jack Johnson och ett val i förstarundan.
Kings gjorde bara en trejd som kan räknas som relevant i sammanhanget, och det var precis som general manager sa vid det tillfället ingen “rental”. Jeff Carter mot Jack Johnson var “en ung, bra spelare mot en ung, bra spelare”.
Under säsongen 2011-2012 var Los Angeles Kings ett svårt lag att möta. De var tunga och styrde ofta matcherna. Problemet var att de hade väldigt svårt att göra mål. Med 125 mål på 65 matcher innan Carter-trejden, var de sämst i ligan. Därför var det en “no-brainer” att försöka få in en målskytt av rang, vilket Carter var.
Kings gick till slutspel med en hårsmån och väl där, i de mer tighta, målsnåla och småfula slutspelsmatcherna, passade Kings lagbygge klart bättre. Det Carter gjorde under sitt första slutspel hos Kings var att han breddade spetsen och stod för tre matchvinnande mål, bland annat det mål som gav dem segern.
Var trejderna avgörande?
Ja.
2013: Chicago Blackhwaks
Noterbara bytesaffärer:
IN: Michal Handzus UT: Ett val i fjärderundan.
2013 års upplaga av Chicago Blackhawks var den kanske mest perfekta någonsin. De hade en fantastisk målvakt i Corey Crawford, en backuppsättning som andades stabilitet och slutspelsaura och en bredd av forwards som ingen annan kunde mäta sig med.
De behövde inte direkt trejda till sig något inför slutspelet, men insåg vikten av att ha en stor pool av forwards i truppen. Michal Handzus kom dock inte in som en reserv, utan spelade sjätte mest av Blackhawks forwards och det med tid i både powerplay och boxplay. Hans rutin bidrog helt klart till ett fortfarande, relativt ungt Blackhawks, och hans skicklighet i tekningscirkeln var som vanligt hög och vikten av detta ska inte underskattas, speciellt i ett slutspel.
Var trejderna avgörande?
Nej. Men Handzus betydde nog en hel del ändå.
2014: Los Angeles Kings
Noterbara bytesaffärer:
IN: Marian Gaborik UT: Matt Frattin, ett val i andrarundan och ett val i tredjerundan.
Två år efter den efterlängtade segern gjorde Kings det igen. De bytte till sig en målskytt och vann Stanley Cup. Det tillvägagångssättet verkar onekligen fungera för dem. Liksom säsongen 2011-2012 hade de väldigt svårt att göra mål, och behovet av en målskytt var tydligt.
Trejden av Gaborik kan nog även flera år i framtiden talas som en av de bästa som gjorts i förhållande till utdelning. Han gjorde hela fjorton mål i slutspelet, varav sex mål i den stenhårda serien mot Anaheim Ducks, och det mål som tog Kings till förlängning i den sjunde och avgörande matchen i conference-finalen mot Blackhawks.
Var trejderna avgörande?
Ja. Helt avgörande.
2015: Chicago Blackhawks
Noterbara bytesaffärer:
IN: Kimmo Timonen UT: Ett val i andrarundan och ett val i fjärderundan.
IN: Antoine Vermette UT: Klas Dahlbeck och ett val i förstarundan.
IN: Andrew Desjardins UT: Ben Smith och ett val i sjunderundan.
I den kanske sista starka upplagan av Toews-, Kane- och Keith-generationen av Chicago Blackhawks var behoven inte heller så stora av att få in någon superstjärna. Laget var bra nog. Istället fokuserades på att bredda laget för att orka för ett långt slutspel.
I Kimmo Timonen fick de in en enormt rutinerad och skicklig back som egentligen är den typ av spelare som ska spela många minuter. I Blackhawks fanns inte riktigt de möjligheterna när Keith, Seabrook, Hjalmarsson och Oduya spelade enormt mycket. Timonen fick nöja sig med blygsamma nio minuter per match, startade övervägande delen av sina byten i offensiv zon och gjorde det helt ok.
Vermette plockades in av lite samma anledningar som Handzus två säsonger innan. En väldigt skicklig tekare som i vilket annat lag som helst skulle haft en större roll. I Blackhawks fick han ingen tid i boxplay eller powerplay, men bidrog med många tekningsvinster i egen zon.
Desjardins var en väldigt bra breddspelare som fick stort ansvar i egen zon och var den i hela laget som startade högst andel av sina byten i egen zon. Med facit i hand var han den av nyförvärven som hade störst inverkan, speciellt med tanke på att han kanske var “sämst” på papperet.
Var trejderna avgörande?
Nja. Att ha en bred trupp är väldigt viktigt om ett lag ska gå långt i slutspelet, men Blackhawks hade redan innan en kanontrupp.
2016: Pittsburgh Penguins
Noterbara bytesaffärer:
IN: Trevor Daley UT: Rob Scuderi.
IN: Carl Hagelin UT: David Perron och Adam Clendening.
IN: Justin Schultz UT: Ett val i tredjerundan.
Första halvan av säsongen 2015-2016 var inte bra för Pittsburgh Penguins. De låg i mitten och balanserade på slutspelsstrecket. Under den tiden bytte de tränare, från Mike Johnston till Mike Sullivan, och det började se bättre ut. Till slut landade Pittsburgh Penguins där de hörde hemma, bland de andra topplagen.
Vad general manager Jim Rutherford gjorde, både för att vända säsongen och i fortsättningen för att vinna Stanley Cup var att skapa en identitet för laget. I hans briljanta artikel för the players tribune förklarar han lite närmre vad det handlade om. Lite kort kan man säga att handlar det om att hitta rätt identitet för sitt lag. Kings hade storleken och Chicago hade skickligheten. Rutherford siktade på att bygga sitt Penguins på snabbhet. I den andan trejdade han till sig Carl Hagelin, som var en vital del i slutspelets kanske bästa kedja, tillsammans med Bonino och Kessel. Och för att kunna utnyttja ett snabbt lag behövs puckskickliga backar som kan förse offensiven med precisa passningar. En beskrivning som passar in på både Daley och Schultz.
Var trejderna avgörande?
Troligtvis. Penguins har ett så pass bra lag att de kunde ha vunnit utan dessa trejder, de har trots allt Crosby och Malkin. Men nyförvärven hjälpte Penguins att hitta sitt sätt att spela på och var nyckelfigurer i framgången.
***
Gemensamma nämnare för de senaste fem vinnarna är att de har försökt att fixa de brister som finns, exempelvis målskytte (Kings) eller spelare som passar in i systemet (Penguins), eller plocka in djup på forwardssidan, speciellt med bra tekare (Handzus).
Men, som Chicago 2013 visar, om laget redan är tillräckligt bra kan det räcka med en liten tweak i lagbygget för att gå hela vägen. Det finns många exempel på lag som har satsat allt för mycket på att vinna och istället gett upp sin framtid. Ett tydligt sådant är Washington Capitals 2013, som hade ett bra lag, men valde att skicka Filip Forsberg till Predators i utbyte mot en Martin Erat som sett sina bästa dagar. Capitals åkte ut i förstarundan mot Rangers och misstaget blev än mer kännbart.
@jakewegous
