Det ser tufft ut för Detroit Red Wings. Deras rad av slutspelsframträdanden ser ut att stanna vid 25, och hela organisationen vacklar. Det senaste decenniets nyckelspelare Zetterberg och Kronwall är inte vad de en gång var och återväxten ser sådär ut.

Visst har Red Wings fortsatt hittat intressanta spelare i de sena rundorna av draften, exempelvis Petr Mrazek, Andreas Athanasiou eller Axel Holmström. Den senare blev ju tyvärr olyckligt skadad i våras och flytten till Nordamerika har blivit uppskjuten. Men inga av dessa är franchisespelare som kan bära institutionen Red Wings på sina axlar, som exempelvis Lidström, Zetterberg eller Datsyuk har gjort. Förhoppningarna var, och är fortfarande höga på Dylan Larkin, men han har haft en sophomore slump i år, och ingen vet riktigt hur bra en sådan spelare egentligen är.

Årets upplaga av Detroit Red Wings är den första, sedan den nya, avancerade statistiken började användas, som inte dominerar puckinnehav och offensiva zonstarter. De är också den första upplagan sedan slutspelsstreaken inleddes som vinner färre än hälften av alla matcher där de tagit ledningen med 1-0.

Det är snart halvtid i NHL. Lagen börjar placera sig och tabellen utkristalliseras. Med det följer som vanligt rykten om bytesaffärer. Vilka lag kommer satsa hårt på Stanley Cup? Vilka kommer bygga om? Låt oss ta en titt på några av namnen som nämnts i samband med trejder.

James Van Riemsdyk, Toronto Maple Leafs

Den förre Flyers-spelaren har under många år varit en stöttepelare i ett dåligt Toronto Maple Leafs, och många gånger lyft laget till nivåer de annars inte skulle befunnit sig på. Kanske är det lite orättvist att det nu talas om en trejd, nu när Maple Leafs äntligen börjar hitta rätt. Problemet är att Maple Leafs har en väldigt stor bank av högt ansedda talanger på forwardssidan, med Auston Matthews, Mitch Marner och William Nylander i spetsen. På backsidan är det sämre, och med undantag av Morgan Rielly finns ingen annan back som är ett framtidsnamn av toppklass, även om spelare som Zaitsev eller Gardiner är bra NHL-backar. Därför är Maple Leafs ute efter en klassback, och Van Riemsdyk är ett rimligt namn att locka med.

Dessutom går James Van Riemsdyks kontrakt ut efter nästa säsong. Han kommer förmodligen att kräva mycket pengar i vilket lag han än hamnar i, och rättmätigt så. Maple Leafs kanske inte vill ta risken att behålla honom och sedan trejda honom under hans sista år av kontraktet, där de potentiellt skulle få sämre betalt.

Räkna dock med att Maple Leafs väntar till nära deadline innan de tar ett beslut. I år har de nämligen chansen att gå till slutspel, och dessutom kanske ta sig förbi något lag, väl där. Med James Van Riemsdyk ökar chanserna att både ta sig dit och lyckas där.

Byts han bort?

Ja, om Toronto ser ut att missa slutspel. Nej, om de ser ut att gå till slutspel.

Marc-Andre Fleury, Pittsburgh Penguins

Ända sedan Matt Murray gjorde succé i förra årets upplaga av Stanley Cup och reglerna för Vegas-lagets expansionsdraft presenterades, har Fleurys namn cirkulerat i trejdrykten. Penguins kommer inte kunna behålla sina båda målvakter, utan någon sorts överenskommelse med Vegas, vilket fortfarande är möjligt såklart. Men troligare är att Penguins kommer försöka att skeppa iväg Fleury inom en snar framtid.

Inför säsongen sa Penguins general manager Jim Rutherford att han inte hade bråttom att bestämma sig om sina målvakter och ville vänta och se hur säsongen tedde sig. Murray var skadad i inledningen av säsongen, men sedan han kom tillbaka har han visat att han inte var ett one-hit-wonder och har spelat väldigt bra. Det torde ha gett Rutherford den information han var ute efter.

Sportsnets välinformerade journalist Elliotte Friedman diskuterade saken och kom fram till två rimliga destinationer för Fleury, Dallas Stars och Winnipeg Jets.

Stars har under flera år haft problem med sitt målvaktsspel. Visst kan både Kari Lehtonen och Antti Niemi stundtals vara väldigt bra, men över tid har de bara varit överbetalda medelmåttor. Skulle Penguins skicka Fleury till Stars är de tvungna att ta tillbaka en av Lehtonen och Niemi och ha denne och dennes lön kvar över nästa säsong. Det positiva för Penguins del är att det får räknas som en uppoffring från deras sida och därmed kan de säkert kräva ett ganska högt pris av Stars för Fleury. Vad det höga priset skulle vara är dock svårare att svara på. De backar som Penguins skulle kunna vara intresserade av är John Klingberg eller Julius Honka, men jag har svårt att se att Stars är villiga att offra någon av dem. Därför känns en trejd till Dallas för tillfället inte helt rimlig, om det inte blir en stor affär med flera spelare.

I Jets finns ett eftertraktat byte för Penguins, Jacob Trouba. Han passar in på alla kriterier Penguins söker. Han är ung, bra i båda zonerna och har en stor potential. Dessutom har han tidigare begärt en trejd, men skrev till slut under ett tvåårskontrakt. Winnipeg, å andra sidan, har många bra backar, men letar desperat efter en förstemålvakt. Match made in heaven? Nja. I och med expansionsdraften skulle Pittsburgh med Trouba i laget behöva göra någon annan tillgänglig för Vegas, rimligtvis Derrick Pouliot. Vill de det? Inte gärna. Om den här trejden ska gå igenom krävs nog därför även här en variant som involverar fler spelare.

Byts han bort?

Ja, troligtvis. Men var och hur är svårt att svara på. Det krävs en del finess för att hantera en flytt av Fleury och även hålla laget skyddat från expansiondraften.

Gabriel Landeskog, Colorado Avalanche

Ett oväntat namn som nämnts i trejdrykten de senaste dagarna är Avalanches kapten, Gabriel Landeskog. Hur mycket ska man tro på ett sådant rykte? Att byta bort en så pass ung, bra och fortfarande utvecklingsbar spelare, som dessutom är kapten, låter orimligt och väldigt vårdslöst. Samtidigt, som bloggen tog upp i tidigare inlägg, står Avalanche inför lite av ett vägskäl, där den här generationen av Colorado har misslyckats och sannolikt kommer att ha svårt att lyckas i den hårda konkurrensen. Dessutom ska Edmonton Oilers hört sig för om Matt Duchene, men tyckt att priset var för högt, så inget ska nog uteslutas i frågan Landeskog.

Vad skulle Avalanche vilja ha i utbyte? De saknar en riktigt bra back, som kan avlasta Tyson Barries offensiva ansvar och stabilisera backuppsättningen. Men det är svårt att hitta något lag som skulle vara en passande bytespartner. Med lite fantasi är det möjligtvis Anaheim Ducks, som är i behov av att byta bort en av sina backar. Det har under senaste tiden talats mycket om Cam Fowler och hans vara eller icke vara i Ducks, men han har varit ett stort utropstecken den här säsongen och Ducks vill nog gärna behålla honom. Andra alternativ är kanske att blickarna även här riktas mot Winnipeg och Jacob Trouba.

Byts han bort?

Nej. Det ska mycket till för att något sådant ska hända.

Det kommer att bli intressant att följa utvecklingen framöver. Lag måste som vanligt ta hänsyn till deras egen situation, slutspel eller ej, men också se framåt och vara försiktiga i och med expansionsdraften i juni. Hur som helst kommer det nog följa nya intressanta rykten närmsta månaderna och förhoppningsvis även några saftiga trejder.

När årets säsong startade var Sidney Crosby borta på grund av en hjärnskakning, och Connor McDavid fick ensam leka sig till toppen av poängligan. Sex matcher in var Crosby tillbaka, men vid det laget hade McDavid dragit ifrån. ”Ingen kommer komma ifatt McDavid”, hette det då. ”Crosby har sett sina bästa dagar”. Men det senaste decenniets bäste spelare lade till en växel i sin växellåda och la i den. Frågan är om han är bättre än någonsin?

Sedan Crosby fick sina första problem med hjärnskakningar efter en tackling av Washington Capitals David Steckel i Winter Classic för sex år sedan, hade han en lång period utan att kunna spela. Hjärnskakningar är uppenbart något som är svårt att bedöma, när det gäller påverkan under längre tid, och därför blev det extra spänt när Crosby under en träning i oktober kände av symptomen. Utan att ens haft kontakt mot huvudet. Han diagnosticerades med hjärnskakning.

– Vi tar alltid hjärnskakningar på allvar, och vårt medicinska team följer strikta regler gällande dem. Spelarens hälsa är det viktigaste i sådana här situationer, sa coachen Mike Sullivan då.

Crosby missade alltså sex matcher, och det var McDavids framfart, i kombination med Crosbys hjärnskakningsproblem, som fick frågan om vem som verkligen är världens bästa spelare att lyftas till ytan. Men då bestämde sig Crosby. Han tog frågan, knövlade ihop den, och sänkte ner den på botten igen. Efter dryga trettio matcher var han om McDavid. Han har aldrig varit lika mycket av en målskytt som en playmaker, men med 26 mål på 31 kanske den tesen får ändras i skrifterna. På frågan om hur hans spel påverkades av McDavid sa Crosby:

– Jag tror att det påverkar, du måste höja ditt spel en nivå till, sa han till Sportsnet.

Frågan är om han just nu har sin bästa period i karriären?

Hans poängsnitt har varit bättre förr, och han har alltid haft samma ”jag kommer göra poäng”-aura. Men visst känns det som det är något speciellt i år? Att hans skottprocent är ovanligt hög kanske bara beror på att han är bäst. Visst säger logiken att den kommer att sjunka, för ingen kan hålla ett sånt högt snitt. Men det är Crosby vi snackar om.

Personligen har jag aldrig tyckt att debatten Crosby vs. Ovechkin ens varit en relevant sådan. Hur bra målskytt Ovechkin än har varit under sin karriär, så är Crosbys all-round-spel så pass överlägset att det inte spelar någon roll. Och även om jag som Philly-fan ofta tycker att Crosby är en tönt, så spelar inte det heller någon roll. Han är bäst. Däremot tyckte jag i början av denna säsong att Crosby vs. McDavid var en relevant debatt. Det tycker jag inte längre.

Hur länge kommer Crosby att hålla då? Med tanke på att Jaromir Jagr fortfarande presterar på en hög nivå vid nästan 45 års ålder så finns nog potential. Jagr lever mycket på sitt sätt att skydda pucken och på sitt spel i offensiv zon. När det gäller att skydda pucken är Crosby också en av världens absolut bästa, och spel i offensiv zon? 26 mål på 31 matcher? Nuff’ said. Att Jagr är ett fysiskt praktexemplar är inte heller någon som skiljer honom från Crosby. Är det något som ofta nämns om Sid the Kid, är det att han är väldigt noggrann med sin träning. Så vill han, och kan han (hjärnskakningar eller andra skador), så kommer han nog kunna spela åtminstone 12–13 säsonger till på en hög nivå.

Självfallet kommer han aldrig att nå Wayne Gretzkys poängfacit, men Jaromir Jagr gör nog rätt i att spela så länge som han bara kan om han vill hålla Crosby bakom sig.

Idag sätter JVM traditionsenligt igång, och för många NHL-fans är det första chansen att se framtidens stjärnor. Den populära och publikvänliga turneringen vanns i fjol av Finland på hemmaplan i Helsingfors. I år är Kanada som vanligt favoriter, men de har haft svårt att leva upp till favoritskapet under de senaste åren och bara vunnit en gång sedan 2009.

Grupp A:

Danmark:

Danmark har på senare år varit ett relativt starkt JVM-lag och så sent som i fjol pressade de Ryssland i en kvartsfinal, men förlorade i övertid. Hockeyn har jämnat ut sig, och även om Danmark inte kan mäta sig med de allra bästa lagen så har de absolut en möjlighet att plocka poäng i alla matcher. Det sagt, så har de inte riktigt den offensiva spetsen de har haft de senaste åren, med spelare som Nikolaj Ehlers eller Oliver Björkstrand, och de kommer förmodligen har lite svårt att göra mål. Men likt ett svenskt fotbollslandslag under Lagerbäck, eller ett isländskt fotbollslandslag under Lagerbäck, kommer de ha bra möjligheter till en slutspelsplats på ren organisation. De har slagit gruppmotståndaren Schweiz i två raka JVM-turneringar och hoppas att kunna upprepa denna bedrift.

Finland:

Hade fjolårssegrarna Finland fått loss Patrik Laine, Jesse Puljujärvi och Sebastian Aho hade de varit favoriter till att vinna. Även utan dem har de en legitim chans att ta guld, men ett mer rimligt mål är nog en av de andra medaljerna. Finland har ett väldigt ungt och talangfullt lag detta år, och många av spelarna kommer säkert utvecklas till bra NHL-spelare. Men bara att ha en lite lägre snittålder än andra lag i den här turneringen kan visa sig vara avgörande. Håll koll på Eeli Tolvanen som kommer att gå tidigt i sommarens draft.

Schweiz:

Under de senaste tio åren har Schweiz utvecklats till en bra hockeynation. Med skickliga NHL-spelare som Mark Streit, Roman Josi och Nino Niederreiter, och finalförlusten mot Sverige i VM för några år sedan, är det ingen som inte tar Schweiz på allvar längre. De senaste årens upplagor i JVM har dock lämnat mycket att önska. De har behövt kvala sig kvar i högsta divisionen av JVM och i år är det inte mycket som tyder på att de har något som ska ändra på det. Förutom Nico Hischier då. Hischier spelar juniorhockey med Halifax Mooseheads i QMJHL, och befinner sig i toppen av poänligan. Dock är han bara 17 år, och att lyfta ett halvkasst Schweiz på egen hand blir svårt.

Sverige:

En sak kan Sverige vara nöjd med från start. De är den enda av toppnationerna i JVM som fått med alla spelare de vill, vilket har gjort jobbet mycket enklare för förbundskapten Montén och hans stab. Med en väldigt bra uppsättning forwards som både kan göra mål och hindra motståndarna från att göra mål, så har Sverige egentligen bara två problem. Det första är att försvaret är lite ospetsigt. Det finns många bra tvåvägsbackar, och backar som är stabila i egen zon. Men offensivt kommer mycket bero på hur det går för Oliver Kylington. Det andra är målvakterna. Felix Sandström kommer att vara Sveriges förstemålvakt från start, och även om han har blivit bättre och bättre i Brynäs ju längre säsongen gått så är han kanske inte den där supermålvakten som kommer att vinna matcher på egen hand. Hur som helst borde Sverige ha en bra chans att vinna den lite lättare grupp A.

Tjeckien:

Även om Tjeckien saknar ett par bra forwards från fjolårsupplagan, exempelvis David Pastrnak och Pavel Zacha, så har de en vass offensiv. Många av de tjeckiska anfallarna är nyckelspelare i deras nordamerikanska juniorlag och öser in poäng där. Lägg därtill trettondedraftade backen Jakub Zboril och skicklige målvakten Jakub Skarek och du har ett spännande lag som kan överraska många i den här turneringen.

Grupp B:

Lettland:

Som i många fall så finns det knappt något som kan kallas blåbärsnationer i de här sammanhangen längre. Men om vi måste utse en slagpåse så är det nog Lettland, i alla fall på papperet. De har några spelare som gör bra ifrån sig i amerikanska juniorligan NAHL, bland annat målvakten Marek Egils Mitens, men det är tveksamt om det räcker till några poäng i hårda grupp B. Om det ska göra det så är det mot Slovakien de poängen ska tas.

Kanada:

Den bästa truppen på papperet tillhör som vanligt Kanada. Med spelare som Dylan Strome, Matthew Barzal och Thomas Chabot är förväntningarna höga på värdnationen. Samtidigt så har Kanada alltid haft minst lika starka lag som i år men ändå misslyckats med att vinna turneringen. Varför? Är det så att de unga talangfulla kanadensarna inte klarar av pressen? Det stora problemet för Kanada brukar vara målvaktsspelet, men i år har de ett stabilt målvaktspar i Carter Hart och Connor Ingram som borde kunna lösa det problemet.

Ryssland:

Den största utmanaren till Kanada i år är Ryssland. Med en stabil målvakt i Ilya Samsonov, som var bra redan i fjol, samt en ruggigt bra forwardsuppsättning är Ryssland nästan på nivå med Kanada. Problemet är som vanligt med dessa offensiva ryska lagen att backarna blir lidande. De fick loss Mikhail Sergachev, som är en väldigt bra tvåvägsback och dessutom har de Sergei Zborovsky, som öser in poäng i WHL, men bakom dem är det lite tunnare.

Slovakien:

Troligtvis turneringens näst svagaste lag, efter Lettland. Kommer att förlora mot Kanada, Ryssland och USA, och försöka hålla sig kvar i högsta serien genom seger mot Lettland. Hoppas på målvakten Matej Tomek, starke backen Erik Cernak och målskyttarna Radovan Bondra och Adam Ruzicka.

USA:

USA har i år gjort lite som USA brukar, och petat en stjärna och målskytt till förmån för lite mer riviga, hårt jobbande spelare, i och med att de lämnade skicklige målskytten Alex DeBrincat utanför truppen. På samma sätt lämnade de Jeremy Bracco utanför truppen i fjol (han är dock med i år), eller i World Cup, när USA spelade utan exempelvis Phil Kessel, men med Brandon Dubinsky. Många tycker att det är lite förlegat att göra på det här sättet, och att utpräglade defensiva spelare håller på att fasas ut. Jag skriver under på det. Samtidigt måste ledningen få genomföra sin vision och inte bli helt sågade i förhand. Men med prejudicerande fall, som exempelvis World Cup, borde man kanske inse något.

Hur som helst så har USA ett starkt och snabbt lag som kommer kunna utmana om medaljerna.

Grupp A:

1 Finland

2 Sverige

3 Tjeckien

4 Danmark

5 Schweiz

Grupp B:

1 Ryssland

2 Kanada

3 USA

4 Lettland

5 Slovakien

Kvartsfinaler:

Finland – Lettland

Kanada – Tjeckien

Ryssland – Danmark

Sverige – USA

Semifinaler:

Finland – Kanada

Ryssland- Sverige

Bronsmatch:

Finland – Sverige

Final:

Ryssland – Kanada

Vinnare: Ryssland

MVP: Mikhail Sergachev

Från flytten till Denver, 1995, till mitten på 00-talet, var Colorado Avalanche en maktfaktor i NHL. De missade aldrig slutspel och vann två Stanley Cup. Men de senaste tio åren har varit svåra för dem och de huserar just nu på sista plats i hela NHL.

När ligan införde ett lönetak inför säsongen 2005-2006, var det positivt för ligan eftersom det har lett till en mer spännande och jämn sådan. Lag som tidigare inte kunnat hävda sig av ekonomiska skäl fick helt plötsligt en möjlighet. Men det innebar också slutet på Colorado Avalanches storhetstid. Ett gammalt och överbetalt Avalanche var tvunget att släppa spelare som Peter Forsberg och Adam Foote, för att kunna behålla andra viktiga pjäser, som Joe Sakic eller Rob Blake, vilket försvagade laget rejält.

Samtidigt hade Avalanche fortfarande ett slagkraftigt lag, med kapten Sakic i spetsen, och klarade att gå till slutspel första säsongen med det nya lönetaket. Detta var långsiktigt ett problem för Avalanche. De var fortfarande så pass bra att de gick till slutspel, men inte tillräckligt bra för att vinna. Det betydde i utsträckningen att de inte fick chansen att bygga om och föryngra genom tidiga draftval, för om det är något som lönetaket har skapat är det en återvinning av topplag. Det går i cykler. Lagen som kom på de fem sista platserna säsongen 2005-2006 var Bruins, Capitals, Blackhawks, Penguins och Blues. Redan säsongen 2008-2009 hade Blues tagit sig till plats 15 i ligan och de andra fyra lagen var topp-8. Penguins, Blackhawks och Bruins vann alla Stanley Cup innan 2011-2012.

Istället fick Avalanche vänta ett par säsongen på sina Crosbys, Ovechkins eller Kanes. Till slut kom dem, i form av Matt Duchene, Ryan O’Reilly, Gabriel Landeskog och Nathan MacKinnon, och när säsongen 2013-2014 blev en strålande succé, med en förstaplats i central division, under de forna storspelare Patrick Roy och Joe Sakic, och det var nog många som trodde att Avalanche äntligen hade hittat rätt. Visst blev det uttåg i förstarundan i match sju mot Minnesota Wild, men det kändes att det var en organisation som var på rätt väg igen.

Men så på sommaren 2014 tappade man Paul Stastny till St. Louis Blues och hade hårda förhandlingar med Ryan O’Reilly som till slut skrev på ett tvåårskontrakt innan domstolsförhandlingar skulle inledas. Säsongen slutade med att Avalanche kom sist i stenhårda Central division, men samtidigt tog man fullt godkända 90 poäng. Visst, inte de 112 poäng man tog säsongen innan, men ingen fara på taket, egentligen. Det fanns fortfarande en ung, bra kärna av spelare, med Landeskog, O’Reilly, MacKinnon, Duchene, Barrie och Varlamov.

Men general manager Sakic tryckte på panikknappen och skickade iväg Ryan O’Reilly till Buffalo. Till Sakics försvar ska sägas att O’Reilly bara hade ett år kvar på kontraktet och tidiga rapporter sa att O’Reilly krävde väldigt mycket pengar för att stanna.

Utan O’Reilly blev det sämre. Bara 82 poäng och åter ett missat slutspel. Inför årets säsong lämnade huvudtränaren Patrick Roy efter rapporterade meningsskiljaktigheter med Joe Sakic och nu ligger laget alltså på sista plats i ligan. Vad är det som gör att det går så fel för Avalanche? De har fortfarande sin kärna från 2013-2014, minus Stastny och O’Reilly, men med Carl Söderberg och Jarome Iginla som hyfsade ersättare. Ett problem kan vara att Avalanche inte lyckats att förädla den råa talangen man har i sin trupp. En annan är att konkurrensen är för hård, att de lag som varit bra i Western Conference under senaste åren fortfarande är bra, samtidigt som lag som Edmonton Oilers och Calgary Flames har blivit bra mycket bättre senaste två-tre åren.

Kanske har tåget gått för denna generation av Avalanche? Även om den fortfarande är ung och fortfarande har alla möjligheter att blomma så känns både Oliers och Flames unga kärnor bättre, samtidigt som vissa av de bra lagen i väst fortfarande har ledande spelare som kommer att spela ganska många år framöver, lex Patrick Kane, P.K. Subban eller Alex Pietrangelo.

De två senaste åren har de varit i samma limbo som i slutet på 00-talet, för dåliga för att vinna, men för bra att förlora. Men nu har de alltså blivit ännu sämre. I detta fall kan det möjligtvis vara positivt. Kanske är en sistaplats och början av en ny cykel Avalanches enda chans att ta sig in bland topplagen i väst.

I söndags blev John Tortorella den förste amerikanske huvudtränaren att vinna 500 NHL-matcher, när hans Columbus Blue Jackets vann mot Vancouver Canucks. Hittills har säsongen varit en braksuccé för Blue Jackets, och de huserar på en tredjeplats i Eastern Conference, med flera matcher färre spelade än lagen framför. Men hur kommer det sig att en tränare stöpt i en form som passade gårdagens hockey, med en grupp spelare som aldrig direkt lyckats med någonting, går så bra?

Efter ett misslyckat World Cup med USA trodde många att John Tortorellas sista chans att kallas en aktad NHL-coach var över. Han hängde inte med i utvecklingen, utan byggde ett lag med stora spelare och spelade sitt sedvanliga, destruktiva spel. USA gick poänglösa. Men sen NHL-säsongen startade och Blue Jackets började rada upp segrar har Tortorella istället hyllats och rättmätigt så.

I Columbus har Tortorella inte varit med och skapat ett lag som ser ut som hans lag brukar göra. Visst, Blue Jackets har ett relativt stort och tungt lag, men de är mer byggda på teknisk skicklighet än grit. Något som tvingat Tortorella att bygga ett lag på snabba omställningar och offensivt spel.

Blue Jackets general manager Jarmo Kekäläinen har hyllat Tortorella och kallat honom för en kvalitetscoach:

– Han och ledarstaben har gjort ett kanonjobb för att få laget att spela det snabba spelet de vill, över hela banan. Några älskar honom, andra inte. Men ingen man pratar med säger att han är en dålig tränare, sa Kekäläinen.

Under en lång tid har Tortorella varit en motståndare till den nya avancerade statistiken, kallat den ”crap” och sagt att det är något som medier driver på snarare än något annat.

– Det är en instinktiv sport. Det handlar om vem man spelar mot, på ett skott kan vad som helst hända. Man måste vara försiktig, så att man inte kontrolleras av siffrorna och går emot vad man står för, bara för att följa normen, sa han i en radiointervju 2015.

Kanske är det just det som är grunden till hans succé i Columbus? Att alla andra lag har sånt stort fokus på att använda sig av statistiken, att de glömt hur man spelar hockey? För vad Tortorella har betonat denna säsongen är att låta spelarna spela utan för mycket att tänka på. Kaptenen Nick Foligno gav Tortorella några fina ord häromdagen:

– Jag tycker verkligen att han har levt som har lär. Det är inte lätt, men han låter oss göra misstag och spela väldigt fritt. Jag tror han vet att vi uppskattar det, för när vi gör misstag är vi bestämda att göra rätt för oss i kommande byten, sa han.

Om vi ska vara lite sifferpetiga, i ren anti-Tortorellaanda, så ser vi att Blue Jackets i år ligger i mitten av Corsi-statistiken, har hög PDO, bra räddningsprocent och klart bäst powerplay i ligan. Så en snabbanalys kan meddela att de troligtvis inte kommer att kunna hålla i för evigt. Så fort deras powerplay eller målvaktsspel börjar krackelera lite kommer de att förlora matcher. Och sannolikt kommer något av de sakerna hända förr eller senare. Samtidigt har det alltid funnits lag som, åtminstone över en säsong, har trotsat den avancerade statistiken. Kanske är det Columbus tur i år?