Årets upplaga av Vancouver Canucks dömdes ut av många. De kallades ett av de sämsta lagen i ligan, men ett lag som äntligen skulle få börja om med ett tidigt draftval och bryta sig loss från Sedin-beroendet som de senaste åren blivit mer problematiskt än hjälpsamt. Men det har inte gått så dåligt som förväntat. Istället har Canucks på sistone börjat att kämpa sig uppåt och befinner sig för tillfället på slutspelsplats.
Mellan 2006-2013 hade Vancouver Canucks ett av de mest välbyggda projekten i modern historia. De var ständigt med i toppen av tabellen, vann två Presidents trophy och tog sig till en Stanley Cup-final. Henrik och Daniel Sedin vann en varsin Art Ross Trophy och huvudtränaren Alain Vigneault fick ut det mesta av spelare som Mikael Samuelsson, Mason Raymond och Chris Higgins. Men tiden hann ifatt Canucks, som den till slut gör med alla lag under lönetakseran. De tre senaste säsongerna har inneburit endast ett framträdande i slutspelet, vilket slutade med förlust mot Calgary Flames.
Det har under de åren funnits en relativt hög konsensus bland experter och övriga personer i NHL-sfären om att Canucks måste inse att generationen med tvillingarna Sedin i spetsen har sett sina bästa dagar, och att en ombyggnation är nödvändig för att kunna konkurrera igen.
Men Canucks har inte riktigt gått med på det, och organisationen verkar ha en lätt vanföreställning om att de fortfarande är lika bra som för 4-5 år sedan. Nobelt kan tyckas, att försöka ge tvillingarna en chans att få en Stanley Cup innan deras karriärer är över. Men för laget, fansen och staden kan den strategin betyda trubbel i många år framöver.
Det är inte så att Canucks inte haft chansen att bygga om. Exempelvis valde general manager Jim Benning vid förra årets trade deadline att behålla spelare som Radim Vrbata och Dan Hamhuis för att ge laget chansen att ta sig till slutspel. Canucks lyckades inte med det och både Vrbata och Hamhuis lämnade som free agents efter säsongen.
Precis detta är tecknet på ett problematiskt beteende. Att, med ett medelmåttigt lag, satsa hårt på att ta sig till slutspel, där man ändå inte har något att hämta. Det leder till att man balanserar på slutspelsstrecket i några år, medan man bara blir sämre och samtidigt slösar bort värdefulla år för de fåtal unga talanger som finns i truppen, exempelvis Bo Horvat, Nikita Tryamkin eller Brendan Gaunce.
I samma anda plockade de in Loui Eriksson i somras. Det nyförvärvet skriker: “Snälla låt oss gå till slutspel, åka ut i förstarundan och inte få drafta tidigt i år heller”.
Vad ska Canucks göra då? Hur vänder man på skutan?
De stora kontrakt som fortfarande finns kvar är:
Henrik Sedin -2018, 7 miljoner
Daniel Sedin -2018, 7 miljoner
Loui Eriksson -2022, 6 miljoner
Alexandre Burrows -2017, 4,5 miljoner
Brandon Sutter -2021, 4,375 miljoner
Alexander Edler -2019, 5 miljoner
Chris Tanev -2020, 4,45 miljoner
Ryan Miller -2017 6 miljoner
Gällande Henrik och Daniel finns det en enkel lösning. Låt de göra som de vill, förutom ett nytt, dyrt kontrakt det vill säga. Vill de stanna i Vancouver över nästa säsong och försöka igen, visst. Vill de lämna för att ha chansen att vinna Stanley Cup, ge dem alla möjligheter att göra så. Trejda dem hyfsat billigt och behåll så mycket av deras lön som möjligt. Det är de värda. Hur som helst, de borde inte vara kvar efter 2018.
Eriksson, Sutter och Edler är nog svåra att göra sig av med, men att hålla sig under lönetaket kommer förhoppningsvis inte vara ett problem och de bidrar ändå med rutin och en del skicklighet. Så de stannar om det inte kommer bra bud på dem. Tanev likaså.
Burrows får lämna, antingen vid trade deadline eller efter säsongen, om han inte kan tänka sig att sänka sin lön rejält. Ryan Miller borde vara intressant för flertalet lag vid årets trade deadline och kan förhoppningsvis bytas mot ett val i andrarundan i sommarens draft eller liknande.
Bakom alla dessa namn finns faktiskt en del talang i Vancouvers spelarpool, även om de senaste åren sett trejder av talanger som Hunter Shinkaruk och Jared McCann. Spelare som Thatcher Demko, Olli Juolevi och Brock Boeser kan bli riktigt bra NHL-spelare, och hopp finns fortfarande för Jake Virtanen och Jordan Subban.
Målvaktsuppsättningen känns helt ok inför framtiden, med en Jacob Markström som först kan skola in Thatcher Demko, för att sedan bilda ett riktigt bra tandem.
Backarna känns också helt ok, med Olli Juolevi i spetsen, följd av Troy Stecher och Nikita Tryamkin. Lägg till de nuvarande backarna Edler, Tanev, Sbisa, Hutton och Gudbranson och uppsättningen känns ganska lovande.
På forwardssidan finns ett par potentiella målskyttar i Boeser, Virtanen, bra tvåvägscentrar i Horvat och Gaunce, samt ett par stabila veteraner i Sutter och Eriksson. Vad som kommer att saknas och vara svårt att få tag på är en legitim förstacenter. Därför hade de varit nyttigt för Vancouver att inleda sin ombyggnation för ett par säsonger sedan. Tänk vad de skulle kunna gjort med en McDavid eller Matthews? I år hade/har de också chansen att hinna bli tillräckligt dåliga för att få troliga draftettan Nolan Patrick, men som det ser ut blir det inte så heller.
Det är möjligt att det finns bra centrar i kommande årens drafter, men så länge får man nog se till free agent-marknaden, där en viss John Tavares möjligtvis kommer att finnas efter 2017-2018-säsongen. Hans intresse för Canucks kanske inte är det största, eftersom han inte är purung och kanske inte vill riskera ytterligare ett misslyckat lagbygge. Men 2018 går tvillingarna Sedins kontrakt ut, så pengar finns. Vem vet, kanske kan Tavares vända på skutan Canucks på kortare tid än förväntat?
@jakewegous
