Efter 50 dagar vann krislaget Helsingborgs IF igen – 2–1 i derbyt borta mot Landskrona BoIS efter ett sent avgörande på stopptid.
Derbyn är fascinerande. Ingen förväntade sig på förhand att HIF skulle vinna.
Det låter som en klyscha, men derbyn är speciella. Den kan kännas så givet att ett lag ska vinna – men så blir det på ett helt annat sätt när väl bollen sätts i spel.

AIK är ett bra exempel på det, hur de ofta slagit Hammarby och Djurgården på senare år, trots att konkurrenterna varit högre upp i tabellen.
För AIK:s del är det något de byggt upp över tid. De har haft många riktiga derbyspelare på senare år, som Anton Salétros, Sotirios Papadopoulos och Alexander Milosevic – och har byggt nya som exempelvis Dino Besirovic.

I derbyna mellan HIF och BoIS är det dock BoIS som historiskt brukat överprestera. HIF:s seger i förrgår var den andra på åtta möten sedan man ramlade ur Allsvenskan 2022.
Jag minns när vi ledde Allsvenskan med HIF våren 2011 och åkte ned till Landskrona, som då spelade i Superettan.
Vi hade stora problem den gången, trots att vi, med all respekt, borde varit tio gånger bättre. Det krävdes förlängning för att vi skulle vinna (4–2).

I förrgår var det HIF som såg bättre ut än vad någon kunnat tro.
Jag såg dem mot Sandviken i lördags – det såg illa ut då.
Att de skulle göra en klockren försvarsinsats mot ett offensivt BoIS var överraskande.
Kanske betydde det något att en ”AIK:are” som Mikael Stahre kom in på bänken?
Den nye tränaren vet i alla fall vilka knappar han ska trycka på. Han byggde en mental tro på att det skulle kunna gå vägen för HIF.

******

Strax före att Adam Akimey avgjorde derbyt på nick efter en hörna i den 94:e minuten, hade HIF ett gyllene frisparksläge några minuter utanför straffområdet.
Danske frisparksspecialisten Marcus Gudmann gjorde sin första match på länge och tog hand om bollen.

Jag reagerade hemma i soffan när jag såg att HIF bara ställde upp Gudmann, en högerskytt, vid bollen.
Det gjorde det betydligt lättare för BoIS målvakt Marcus Pettersson att det inte stod en vänsterskytt där också – jag vet inte om ni noterat det, men det är ganska sällan som man ser att det bara står en spelare vid bollen.
Vet man som målvakt att det med säkerhet blir en högerfotad spelare som skjuter, kan man ”tjuva” lite grand och lägga lite mer tyngd på vänsterbenet.
Om HIF även hade ställt en vänsterskytt, typ Simon Bengtsson vid bollen, hade Pettersson tvingats ta hänsyn till det. Då hade det varit lättare för Gudmann att dra in den i främre hörnet.

Nu blev det till sist en ganska enkel räddning för Pettersson, även om frisparken var bra slagen.

******

Jag påminns för övrigt om HIF år 2010-11 igen. Då hade vi två fruktansvärt bra frisparksskyttar – Christoffer Andersson med högran och Alexander Gerndt med vänstran.
Det var INTE enkelt för målvakterna att hantera!

******

Idag spelas första matchen i Andreas Brännströms återkomst som Mjällby-tränare.
Det blir intressant att se vilka förändringar han gör borta mot Häcken. Får vi ett rakare spelande Mjällby nu när kontraktet ska säkras?

******

Känslan är lite grand att Örgryte sålde sin allsvenska plats när de sålde anfallaren Noah Christoffersson till Schweiz – förståelig försäljning, men så är det.
ÖIS är fyra poäng under nedflyttningsstrecket och behöver egentligen vinna borta mot Malmö FF på söndag.
Det låter svårt, men faktum är att MFF bara vunnit tre av sina tio hemmamatcher i år.
Jag tycker dock att MFF börjat se allt bättre ut på hemmaplan. Mot AIK i måndags (0–0) skyddade de ytan bakom sig lite bättre än tidigare. Med nyförvärvet Stian Gregersen i backlinjen kommer försvarsspelet lite ”av sig själv”. De kändes inte alls ihåliga bakåt.

Malmö fick en stor smäll mot Djurgården tredje senast (0–3), tog med sig den erfarenheten in i Sirius-matchen näst senast (1–0) och byggde vidare på det mot AIK.
Gregersen och även Mayckel Lahdo ger MFF spets som de inte haft innan.
Jag ser därmed inte riktigt hur ÖIS ska kunna störa MFF.

Jag har ofta fått frågan om vem som är den bäste tränaren som jag haft i Sverige.
Då har jag ofta svarat Åge Hareide, som ju tyvärr lämnade oss i vintras.
Det är inte för att han pratade om löpvägar och spelmönster på ett sätt som ingen annan kunde, utan på grund av ledarskapet och tydligheten – budskapet han skickade till oss spelare inför matcher och träningar (i HIF 2012).
Där var han suverän.

Varför nämner jag det nu?
Jo, det handlar om Karl Marius Aksum.
Norrmannen var geniförklarad i vintras, men nu får han sparken från tränaruppdraget i Mjällby.

Det var ett ofrånkomligt beslut.
Jag är verkligen inte för att sparka tränare, framför allt inte under säsong.
Men efter så många nederlag och med så stort tryck både inifrån och utifrån, blir det just ofrånkomligt. Även om många i spelargruppen fortsatt hade stort förtroende för Aksum, så behövdes en förändring och klubben behövde visa handlingskraft.

Men poängen är att det är skillnad på ledarskap och taktisk kompetens.
Förra året var Aksum assisterande tränare och byggde om Mjällbys profil – det defensiva och slitstarka kompletterades med ett vägvinnande anfallsspel.
Aksum var hjärnan bakom SM-guldet.
Efter säsongen blev han huvudtränare efter Anders Torstensson, men det har inte gått särskilt bra. Regerande mästarna är en poäng ovanför kvalstrecket.
Att vara huvudtränare ställer andra krav på en ledare.

Sedan handlar det sällan bara om tränaren.
I vintras imponerade Aksums Mjällby stort i cupen. Jag tror att de red mycket på vågen från förra året. Avsaknaden av spelare som Røjkjær, Kiilerich, Törnqvist och Johansson blev förskjuten. När det började gå dåligt, blev saknaden av de starka spelarna större och större.
Samtidigt bytte Aksum mycket i sina startelvor, vilket gjorde att han inte fick kontinuitet, vilket i sin tur skapade osäkerhet i spelartruppen. Osäkerhet leder till dåligt självförtroende, vilket leder till sämre prestationer och sämre resultat.
Där gick Aksum bort sig.

Mjällbys beslut underlättades av att Andreas Brännström fanns tillgänglig. Det är en tränare som de vet vad de får ifrån, efter att han coachade dem med framgång i Allsvenskan 2022.
Brännström ser jag som en duktig tränare. Han är prestigelös och har skaffat sig mycket erfarenhet genom att vara i olika större klubbar i både Sverige och Europa.
Överlag anser jag att det är bra när klubbar redan har klart med en ersättare när man gör sig av med sin tränare. Där gjorde Mjällby det bra.

******

Finns det då någon risk att Mjällby åker ur?
Nja, jag tror inte det.
Men jag gillar att Tom Pettersson gick ut och sa just att man kan ramla ur. Det är lätt att fastna i fällan att man tänker att ”det kommer inte hända oss”.
Men MAIF löser det – de har insett allvaret i tid.

Nu väntar två tuffa bortamatcher kommande vecka – mot Häcken och AIK.
Man behöver nog få med sig åtminstone tre poäng från de matcherna.
Häcken, som de möter på fredag kväll, såg extremt bra ut mot Sirius tredje senast – men sedan har det blivit förlust mot Västerås och oavgjort med GAIS. De blandar och ger – ingen omöjlighet för Mjällby.

******

Det har pratats mycket om Elfsborgs 1–1-mål mot Brommapojkarna i helgen, då målvakt Leo Cavallius låg utslagen med huvudskada och spelet fortgick.

Jag vill återkomma till det här ämnet, skadade målvakter, framöver.
Målvakter har ju sedan en tid satt taktiska timeouter i system – helt enkelt fejkade skador för att vinna taktiska fördelar.
Om man börjar simulera huvudskador även för att stoppa spelet vid exempelvis ett farligt anfall för motståndarlaget (vilket inte var fallet med Cavallius, för att vara tydlig), kan vi vara på en farlig väg.
Men det är en stor fråga för en senare blogg.