Pär Hansson: Så kan vi lösa problemen med de största domarmisstagen

En av helgens stora snackisar var situationen i Helsingborgs IF:s bortamatch mot Brage, då HIF berövades en kvittering, eller i alla fall en straffspark och en utvisning för motståndaren. 

Julian Larssons skott efter en hörna stoppades på mållinjen, med handen, av Brage-mittbacken Tobias Stagaard. 
Domaren gick ut och pratade med assisterande domaren, men blåste till sist inte straff. 
Brage ledde med 1–0 när det hände och vann till sist med 2–0.

Till att börja med vill jag ha sagt att Brage vann fullt rättvist – de var helt enkelt klart bättre än HIF.
Men domslutet fick stora konsekvenser.

Situationen var inte lätt för domarteamet – det var 10-15 spelare mellan domaren och Stagaard. Det var kanske omöjligt för domarna att se vad som hände.

För mig blir situationen ytterligare ett argument för att domarna behöver fler hjälpmedel.

Jag tror inte på att införa VAR i svensk fotboll.
Jag har mest sett det i engelsk fotboll och där fungerar det inte över huvud taget. Det inkräktar för mycket på sporten och tar bort spontaniteten.
Dessutom skulle det kosta mycket pengar för svensk fotboll att införa.

Däremot tror jag på att införa en ”coach’s challenge” och en ”referee’s challenge”.
Mitt förslag är att tränare – och domare – ska ha möjlighet att en gång per match utmana ett domslut. 
Lite som i tennis där man får använda hawkeye ett visst antal gånger per set. 
Domaren får då gå ut och titta på bilder från TV-produktionen och ändra sin bedömningen.

I fallet Brage–HIF hade domaren med ”referee’s challenge” själv kunnat ta beslutet att titta på TV-bilderna från handssituationen – och då tydligt sett att det skulle varit straff och utvisning.
Någon slags investering i VAR-utrustning behövs inte med det här förslaget.

Jag tror att det här skulle vara en bra medelväg. 
Att kunna utmana ett domslut en gång per match kommer inte att eliminera alla domarmisstag – men det gör inte VAR heller.

Däremot skulle det kunna ta bort de allra mest flagranta felbesluten.
Det hade alla – spelare, tränare, domare, publik – vunnit på.

******

6–5-matchen mellan AIK och Brommapojkarna.
Kul?
Nej, jag blev mest förbannad.
Var fanns spelarna som vill försvara sitt eget mål? Var var försvarsspelet?
Finns över huvud taget filosofin att sätta försvarsspel i något av de två lagen?

I AIK:s fall verkar problemet vara systematiskt. Jag har inte sett vad de vill göra vare sig offensivt eller defensivt i år, men framför allt har de inget kollektivt försvarsspel. Man har valt att värva försvarsspelare som är bra med bollen, som Matthys och Hausner. 
De har ingen Isherwood. Ingen Milosevic. Ingen Papagiannopoulos.

******

Det som annars stack ut mest i omgången var att Malmö FF stundtals blev ganska utspelade av Kalmar FF hemma.
Till sist avgjorde Otto Rosengren (1–0), men den som var helt avgörande för att MFF skulle vinna matchen var Robin Olsen.

I år spelar Olsen på en helt annan nivå än förra året. 
Det är lite som det var med Pontus Jansson – inte så bra första hemvändaråret, men en jätte andra året.

Olsen gjorde bland annat en fantastisk räddning på Wilmer Tyréns chans igår, när han fick upp näven och styrde upp bollen i ribban. Men det är inte den som sticker ut, utan att flera av hans räddningar var rena ”erfarenhetsräddningar”.
Det handlar inte om stora rörelser och spektakulära ingripanden, utan om Olsens sätt att med små rörelser använda kroppen för att få med sig armar och fötter.
Där lös erfarenheten i hans spel igenom.
Det är som jag skrivit tidigare just erfarenheten som gör att målvakter som Olsen, Jacob Rinne och Kristoffer Nordfeldt tillhör Allsvenskans bästa.
Mot Kalmar visade Olsen det i praktiken.

******

Ikväll kan det så bli helt klart att IFK Norrköping spelar i Allsvenskan nästa år. Vinner de mot GIF Sundsvall är det klart.
Jag är övertygad om att de får fira ikväll och det är väldigt roligt att Peking kommer tillbaka till finrummet efter ett år i Superettan. För mig är de ett allsvenskt lag som jag har stor respekt för och som jag mött många gånger.
Förra året ställde de till det för sig själva, men det är imponerande hur snabbt de hittat tillbaka och byggt ett lag som var redo att gå upp direkt.