Efter 50 dagar vann krislaget Helsingborgs IF igen – 2–1 i derbyt borta mot Landskrona BoIS efter ett sent avgörande på stopptid.
Derbyn är fascinerande. Ingen förväntade sig på förhand att HIF skulle vinna.
Det låter som en klyscha, men derbyn är speciella. Den kan kännas så givet att ett lag ska vinna – men så blir det på ett helt annat sätt när väl bollen sätts i spel.
AIK är ett bra exempel på det, hur de ofta slagit Hammarby och Djurgården på senare år, trots att konkurrenterna varit högre upp i tabellen.
För AIK:s del är det något de byggt upp över tid. De har haft många riktiga derbyspelare på senare år, som Anton Salétros, Sotirios Papadopoulos och Alexander Milosevic – och har byggt nya som exempelvis Dino Besirovic.
I derbyna mellan HIF och BoIS är det dock BoIS som historiskt brukat överprestera. HIF:s seger i förrgår var den andra på åtta möten sedan man ramlade ur Allsvenskan 2022.
Jag minns när vi ledde Allsvenskan med HIF våren 2011 och åkte ned till Landskrona, som då spelade i Superettan.
Vi hade stora problem den gången, trots att vi, med all respekt, borde varit tio gånger bättre. Det krävdes förlängning för att vi skulle vinna (4–2).
I förrgår var det HIF som såg bättre ut än vad någon kunnat tro.
Jag såg dem mot Sandviken i lördags – det såg illa ut då.
Att de skulle göra en klockren försvarsinsats mot ett offensivt BoIS var överraskande.
Kanske betydde det något att en ”AIK:are” som Mikael Stahre kom in på bänken?
Den nye tränaren vet i alla fall vilka knappar han ska trycka på. Han byggde en mental tro på att det skulle kunna gå vägen för HIF.
Helsingborgs Adam Akimey och huvudtränare Mikael Stahre. Foto: Petter Arvidson / Bildbyrån
******
Strax före att Adam Akimey avgjorde derbyt på nick efter en hörna i den 94:e minuten, hade HIF ett gyllene frisparksläge några minuter utanför straffområdet.
Danske frisparksspecialisten Marcus Gudmann gjorde sin första match på länge och tog hand om bollen.
Jag reagerade hemma i soffan när jag såg att HIF bara ställde upp Gudmann, en högerskytt, vid bollen.
Det gjorde det betydligt lättare för BoIS målvakt Marcus Pettersson att det inte stod en vänsterskytt där också – jag vet inte om ni noterat det, men det är ganska sällan som man ser att det bara står en spelare vid bollen.
Vet man som målvakt att det med säkerhet blir en högerfotad spelare som skjuter, kan man ”tjuva” lite grand och lägga lite mer tyngd på vänsterbenet.
Om HIF även hade ställt en vänsterskytt, typ Simon Bengtsson vid bollen, hade Pettersson tvingats ta hänsyn till det. Då hade det varit lättare för Gudmann att dra in den i främre hörnet.
Nu blev det till sist en ganska enkel räddning för Pettersson, även om frisparken var bra slagen.
******
Jag påminns för övrigt om HIF år 2010-11 igen. Då hade vi två fruktansvärt bra frisparksskyttar – Christoffer Andersson med högran och Alexander Gerndt med vänstran.
Det var INTE enkelt för målvakterna att hantera!
******
Idag spelas första matchen i Andreas Brännströms återkomst som Mjällby-tränare.
Det blir intressant att se vilka förändringar han gör borta mot Häcken. Får vi ett rakare spelande Mjällby nu när kontraktet ska säkras?
******
Känslan är lite grand att Örgryte sålde sin allsvenska plats när de sålde anfallaren Noah Christoffersson till Schweiz – förståelig försäljning, men så är det.
ÖIS är fyra poäng under nedflyttningsstrecket och behöver egentligen vinna borta mot Malmö FF på söndag.
Det låter svårt, men faktum är att MFF bara vunnit tre av sina tio hemmamatcher i år.
Jag tycker dock att MFF börjat se allt bättre ut på hemmaplan. Mot AIK i måndags (0–0) skyddade de ytan bakom sig lite bättre än tidigare. Med nyförvärvet Stian Gregersen i backlinjen kommer försvarsspelet lite ”av sig själv”. De kändes inte alls ihåliga bakåt.
Malmö fick en stor smäll mot Djurgården tredje senast (0–3), tog med sig den erfarenheten in i Sirius-matchen näst senast (1–0) och byggde vidare på det mot AIK.
Gregersen och även Mayckel Lahdo ger MFF spets som de inte haft innan.
Jag ser därmed inte riktigt hur ÖIS ska kunna störa MFF.
