Förlust mot Bulgarien och förbundskaptenen sparkad. Helgen gick inte alls som Holland hade hoppats på när de gled allt längre ifrån VM i Ryssland. För mig var detta ytterligare tecken på hur långt ifrån sina glansdagar den holländska fotbollen numera är.

Efter en halvdan inledning på VM-kvalet åkte Holland till Bulgarien medvetna om att de var tvungna att steppa upp nivån, i och med att Sverige vunnit komfortabelt mot Vitryssland tidigare under lördagskvällen var seger både kravet och det förväntade. Men två snabba mål av Spas Delev satte tonen i Sofia då "Oranje" förlorade med 2 - 0, oförmögna att sätta Bulgarien på några som helst prov.

Reaktionerna efteråt var förstås starka hemma i tulpanlandet. Förlusten beskrevs som en flopp, ett nytt fiasko och medan den sedan tidigare kritiserade förbundskaptenen Danny Blind fick ny ris la De Telegraaf ut en enkät för folket att svara på ifall de ville ha kvar Blind som ansvarig för det holländska landslaget.

95 % av svaren sa nej och förbundet höll med. Igår kväll fick Blind sparken.

Den forne Ajax-spelaren lämnar i och med det ett landslag som nu ser ut att kunna missa VM i Ryssland 2018, i så fall Hollands andra raka stora mästerskapsmiss i följd efter debaclet i EM-kvalet till Frankrike 2016. Att missa ytterligare ett mästerskap skulle förstås vara en katastrof för Holland, de borde ju vara bättre än så här. Men det skulle även vara ytterligare ett tecken på hur fel Holland har gått under senare år.

Om det är något Holland är kända för är det att producera duktiga fotbollsspelare. Med Ajax som den ledande plantskolan går det att lista upp sida efter sida med spelare som tagit sig hela vägen till toppen för att där lysa starkt. Det gör att Holland även genom åren lyckats få fram flera landslag som presterat bra i mästerskap, även om ett VM-guld fortfarande saknas har de orangeklädda holländarna förgyllt många fotbollssomrar - inte minst så sent som i VM 2010 då de med Wesley Sneijder och Arjen Robben som skimrande diamanter gick till final.

Men sedan den där finalen i Sydafrika har många år nu gått. Med undantag för bronset i VM 2014 har Holland misslyckats fatalt sedan dess, slogs ut som poänglös jumbo i EM-gruppspelet 2012 och misslyckades som sagt att kvalificera sig för EM förra sommaren. Med facit på hand var bronset 2014 mer ett sista krafttag än en början på något nytt.

Att det så har blivit har mycket att göra med att Holland sin vana otrogen misslyckats få fram nästa generation av talanger. En sedan länge nedgången Wesley Sneijder är fortfarande ett av de stora namnen och en 33-årig Arjen Robben är kapten. Runt dem är truppen tunn, kanske tunnare än någonsin tidigare. Ta en blick över den holländska landslagstruppen och du förstår vad jag menar.

För att hitta hem igen behöver Holland således förändra, den generationsväxling som halvt inletts men helt misslyckats måste rättas till. Tidigare stod hoppet till Memphis Depay, han stagnerade i Manchester United och behöver för holländsk fotbolls skull vakna till liv i Lyon. Vid sidan av honom finns det i dagsläget få framtidshopp, betydligt fler talanger som likt Depay fastnat i sin utveckling alternativt inte är tillräckligt bra. Bakom A-landslaget har nämligen inte heller U21-landslaget lyckats kvalificera sig för EM, varken 2015 eller till den inkommande sommarens slutspel i Polen. Liknande tendenser går att urskilja ännu längre ner i åldrarna.

Det holländska fotbollsförbundet (KNVB) har således mycket att jobba med, det allra första att hitta en ny förbundskapten. Som det ser ut nu kommer Holland att missa ytterligare ett mästerskap, i så fall förödande för den holländska självbilden. Men likväl en ökenvandring som kan bli ännu längre än så att vandra.

Imorgon är det dags för seriefinal i Serie B, ettan SPAL möter tvåan Frosinone när kampen om uppflyttning tätnar. De sistnämnda spelade i Serie A så sent som förra säsongen, förverkligade då sin dröm om att spela på den högsta nivån. I år kan det vara de förstnämndas tur att ta klivet och markera en retur som var på väg att aldrig kunna nås.

Italiensk fotboll är känd för många aspekter. Kultur, tradition och historik bland det som gör Italien till ett av de vackraste fotbollsländerna i världen. Men tyvärr har italienska klubbar även en vana av att misskötas ekonomiskt, flera klubbar såväl stora som små har genom åren försatts i konkurs för att tvingas starta om från botten. Palermo, Fiorentina och Napoli är några äldre exempel. Siena, Padova och inte minst Parma är några yngre. En annan klubb som gått ett liknande öde till mötes - dessutom upprepade gånger - är SPAL.

SPAL, eller Società Polisportiva Ars et Labor som det fullständiga namnet lyder, är en norditaliensk klubb från staden Ferrara. Klubben grundades från början 1907, då som Circolo Ars et Labor innan klubben döptes om till SPAL år 1913. Ferraraborna spelade bland annat i Serie A mellan 1920 och 1925, men hade sin bästa period från och med säsongen 1951/52 då de med undantag för endast en säsong spelade i landets högsta serie fram till 1968. Under den perioden firade "Biancazzurri" (De vitblåa) en delad femteplats säsongen 59/60 och även en knapp finalförlust mot Napoli i cupen 1962.

50-talet plus majoriteten av 60-talet var således en blomstrande tid för SPAL, som bland annat presenterade en ung Fabio Capello på den stora scenen under dessa år. Men i och med att 70-talet närmade sig började blommorna vissna.

Konkurs upprepade gånger

Efter att ha blivit nedflyttade från Serie A 1968 föll SPAL ner ytterligare en division säsongen efter. Serie A hade snabbt blivit Serie C och förutom ett par kortare vändor tillbaka upp i Serie B förblev SPAL en C-klubb mer eller mindre konstant ända fram till 2000-talet. Sedan blev det ännu värre.

Parallellt med klubbens sportsliga nedgång hade klubbledningen försatt klubben i ekonomiska problem, problem som med åren blev kris och kris som med åren blev existenshotande fara. Tillslut blev hoten verklighet, 2005 gick SPAL i konkurs.

Till tillfällig undsättning kom affärsmannen Gianfranco Tomasi, tog över det sänkta skeppet och klubben omformades som SPAL 1907. Med ny ledning och reviderat namn lyckades SPAL hålla igång ytterligare några år, dock med fortsatt tunga bekymmer, och när klubben firade 100-års jubileum 2007 gjorde man det utan att jubla. Ekonomin var fortsatt ansatt, Tomasi gav följande år över presidentposten till Cesare Butelli och 2012 - då med skulder på uppemot tre miljoner euro - försattes klubben återigen i konkurs.

SPAL startade ännu en gång om på ny kula sommaren 2012. Klubben uppgraderade namnet ytterligare ett varv, till Real SPAL, och sparkade igång säsongen i Serie D. Denna gång såg det dock verkligen ut att bli det sista försöket till konstgjord andning, en ny - och med stor sannolikhet sista - dödsstöt var på inkommande vilket år som helst när SPAL gick ihop med grannklubben Giacomense i ett försök att skjuta upp begravningen.

Den föreningen skulle visa sig bli ett första steg upp ur kistan.

"Inga fler skandaler, inget mer lidande"

Giacomenses dåvarande president Walter Mattioli tog med detta skifte över presidentrollen i SPAL, eller SPAL 2013 som klubben numera hette efter klubbens tredje namnbyte på mindre än tio år. Tillsammans med den förre Giacomense-spelaren Davide Vagnati - som Mattioli utsåg till sportchef - bestämde de sig för att rusta upp den klubb som inte längre gick att känna igen.

– Vi svor på att det inte skulle bli några fler ekonomiska problem. Inga fler skandaler, inget mer lidande. Aldrig mer, berättade Mattioli för Corriere dello Sport i november.

Och mycket riktigt. Mattioli och Vagnati fick snabbt kontroll på ekonomin och snart speglade sig uppryckningen även på planen. 2013/14 slutade SPAL på sjätteplats i Lega Pro (tidigare Serie C), följde upp det med en fjärdeplats säsongen efter innan man under ledning av tränaren Leonardo Semplici vann serien och uppflyttning till Serie B våren 2016. Det självklart till enorm glädje bland supportrarna när planen fylldes av segeryra. Men det var inget emot vad som nu, ett år senare, kan vara på väg att hända.

Som nykomlingar förväntades SPAL inte göra något större avtryck i Serie B, speciellt inte första säsongen, något som en seger på de sex första matcherna stärkte intrycket av. Men sedan förlusten mot Perugia i september har SPAL gått från klarhet till klarhet, ytterligare 25 matcher har spelats och endast två av dem har SPAL förlorat. Det gör att Ferrara-klubben inför morgondagens match mot Frosinone leder Serie B, två poäng före de blågulklädda motståndarna på andraplatsen och ytterligare två ner till kvalplatserna med Chievo Verona i spetsen.

En seger imorgon skulle således vara ett stort steg mot en sensationell uppflyttning, en återkomst till Serie A efter nästan 50 års frånvaro samt ekonomisk dödsdom. Att de 8 500 biljetterna till matchen på Stadio Paolo Mazza - uppkallad efter klubbens långlivade president under 50- och 60-talets glansdagar - sålde slut inom loppet av några enstaka timmar var därför föga förvånande. Inte minst för Semplici som redan efter 4 - 1-segern mot Carpi förra helgen förutsåg intresset kring den stora matchen, berättade om en hel stad som nu har börjat drömma om Serie A.

– Entusiasmen i Ferrara är otrolig, vi skulle kunna fylla två arenor. Det kommer bli en bra match där vi måste ge allt vi har och lite till. Vårt mål är att fortsätta drömma.

En ny förlust, en ny besvikelse och nya krav på Wengers avgång. Hur ska Arsenal lösa detta managerdilemma som aldrig verkar få ett slut? Ett avsked i sommar, varken förr eller senare, ser jag som det bästa alternativet.

West Bromwich - Arsenal, en viktig match för Arsène Wenger och hans Arsenal i kampen om en Champions League-plats. Ännu en missräkning fick inte förekomma. Men redan efter 12 minuter gjorde hemmalaget 1 - 0 på en hörna.

Vid den ställningen flög ett plan med ett budskap utskrivet på en efterhängande banderoll förbi.

"No contract. #Wenger Out".

Kort därefter - när Arsenal passande nog hade kvitterat - flög ett nytt plan, med ett nytt budskap, förbi.

"In Wenger we trust #RespectAW".

Flygplanssekvensen mot West Bromwich - en match Arsenal sedermera förlorade med 3 - 1 och tappade ytterligare mark i toppen - var på sätt och vis komisk, kanske till och med iscensatt. Men den sade allt om hur situationen i Arsenal nu ser ut.

Såväl fördelar som nackdelar

Vi börjar med den första banderollen, "Wenger Out". För detta har ju varit ett krav från såväl utomstående som från egna supportrar i flera år. Denna del av sidan vill att Arsène Wenger ska lämna klubben, om inte omedelbart så senast i sommar då kontraktet går ut.

Argumenten bakom dessa krav är lätta, och även många. Arsenal har inte vunnit Premier League sedan 2004, har inte avancerat förbi åttondelsfinalerna i Champions League sedan 2010 och den riktigt stora satsningen för att förändra detta facit har uteblivit. Varje säsong ser numera likadan ut, där besvikelsen breder ut sig över hela klubben varje vår. Då laget dessutom inte visar några som helst tecken på utveckling längre kan jag inte säga att jag klandrar de som vill se Wenger gå.

Men så är det ju också den andra banderollen, budskapet som står för det stora dilemmat. Trots att prisskåpet ekat tomt på senare år har Wenger representerat klubben i snart 20 säsonger, lett dem till bland annat tre Premier League-titlar och sex FA-cuptitlar samt mer eller mindre byggt Arsenal till den klubb den idag är. Det är inget som man i första taget blåser bort och inget som klubben bör förbise. Så vad ska man göra?

Enligt mig bör klubben lyssna på de förstnämnda supportrarna, det är dags för Wenger att lämna klubben. Men det måste göras på det rätta sättet.

Skiljas men inte sparkas

Anledningarna till att Arsenal bör byta manager behöver jag nog inte upprepa, de flesta av dem radade jag redan upp. Men mitt förbehåll för att ett managerbyte ska ske är att Wenger inte ska få gå innan säsongen är slut, kontraktet får inte brytas. Efter allt som Wenger gjort och betytt för Arsenal skulle det enligt mig vara respektlöst mot fransmannen att avsluta hans tid i klubben genom att ge honom sparken och det är även ett beslut jag inte kan se klubben ta.

Istället tycker jag Arsenal ska låta det nuvarande kontraktet med Wenger löpa ut, sedan skiljas åt och gå vidare till något välbehövligt nytt. Det skulle ge klubben en chans att från och med i sommar bygga vidare på den goda grund som Wenger under sin långa tjänst trots allt lagt ut, medan 67-åringen fortfarande inte tvingas ut ur klubben på ett ovärdigt sätt. Och varför inte gå ut med beslutet redan nu? Meddela att Wenger med säkerhet kommer att lämna Arsenal efter säsongen? Dels skulle det kunna ge en positiv skjuts för hela laget inför ligaspurten, dels skulle det ge supportrarna en möjlighet att ge Wenger ett välförtjänt avtackande och ett tillfälle att sjunga de sista sångerna i dur istället för i moll.

I sommar bör kontraktet därför låtas löpa ut, ett värdigt sätt avsluta det som uppenbarligen nu måste få sitt slut. Det skulle vara det bästa för alla parter och ska jag vara lite synsk tror jag även det är så som Arsenal kommer att agera.

Han var tonårssuccén som blev en utfryst stjärntalang. Men efter att Romelu Lukaku lämnade Chelsea för Everton har belgaren blivit en målgaranti redo för nästa steg. I sommar lär han ta det klivet.

– Du kan inte enbart bli ihågkommen för att göra mål. Du vill bli ihågkommen genom att vinna titlar.

Romelu Lukakus citat i en intervju med Daily Mail i förrgår var tydliga och lätta att analysera. Anfallaren vill lämna Everton, helst redan i sommar. Efter att han i veckan nobbade en kontraktsförlängning med klubben, och följde upp det med denna intervju, är det nu mer uppenbart än någonsin.

Lika uppenbart är även varför så är fallet.

Romelu Lukaku har spelat för Everton i tre och en halv säsong, snart fullbordat fyra, och blev med sitt mål mot Tottenham här om veckan klubbens meste Premier League-målskytt genom tiderna, ett rekord han utökade med ytterligare två mål - till 62 stycken - förra helgen. Totalt har Lukaku så här långt spelat 155 matcher, inklusive inhopp, för Everton och gjort 81 mål. Ett snitt på 0,52 mål per match. Det behöver knappast sägas att han även vunnit klubbens interna skytteliga varje säsong.

Denna statistik är självklar, den ljuger inte: Lukaku bär Evertons målskörd på sina axlar och gör det med den äran. Men han vill ju inte enbart bli ihågkommen för sina mål.

Precis som Lukaku hintade om i det ovannämnda citatet - och adresserade ännu tydligare i andra svar - är Everton ingen klubb där han kommer att göra sig ihågkommen för sina titlar, hur mycket Ronald Koeman än har försökt kontra med motsatsen styrker även facit i denna kolumn Lukakus sida.

Visst kan Everton på sikt möjligtvis utmana om en Champions League-plats (även om förhoppningarna om just det redan har varit förgäves på Goodison Park i flera år), men inte ens en sådan framgång för Liverpool-klubben skulle betyda några titlar. Det vet Lukaku. Han vill ha en garanterad plats i Champions League varje säsong, krydda det med tunga medaljer och kunna nämnas bland de allra bästa. Eller som han själv uttryckte det i en intervju med Sky Sports expert Jamie Carragher tidigare denna månad, då han fick frågan hur han skulle mäta sig själv med anfallare som Luis Suárez och Robert Lewandowski.

– Det är för tillfället svårt att jämföra. De har Champions League-plattformen att visa upp sig på. Det är i den typen av toppmatcher som jag måste visa att jag tillhör deras nivå.

Det är självklart att den kraftige anfallaren nu vill lämna klubben och även om kontraktet fortfarande står skrivet i ytterligare två år torde ett bud över 50 miljoner euro i samband med spelarens egna flyttvilja överskrida Evertons motståndskraft. Jag kan se flertalet klubbar vara redo att krita under en check i den prisklassen, om inte ännu mer, för en av världens bästa anfallare med runt ett decennium kvar i tanken. Han fyller trots allt bara 24 år i maj.

Men även om han är ung är han erfaren. På sina redan åtta år inom toppfotbollen har han hunnit med att slå igenom med dunder och brak som tonåring i Anderlecht, sålts till Chelsea och inte fått chansen. Sedan han sommaren 2014 skeppades iväg permanent från Stamford Bridge har utvecklingen varit stadig, för varje år som gått har Lukaku blivit en allt mer komplett anfallare. Flytten till Everton har visat sig vara utmärkt för Lukaku som inte var redo för en storklubb som Chelsea för tre år sedan - det är han nu, nu är han redo för den högsta nivån. Det inser såväl han som alla andra.

Imorgon ställs sexan Inter och femman Atalanta mot varandra på Giuseppe Meazza, en nyckelmatch i kampen om Europaplatserna. I centrum står Gian Piero Gasperini, Atalanta-tränaren som fick sparken från Inter. Nu kan han sätta en lång käpp i deras hjul.

Blått och svart mot blått och svart. Där borde likheterna mellan Inter och Atalanta sluta. Men inför morgondagens match mellan de två italienska klubbarna har de ytterligare en sak gemensamt och det är kampen om en plats i Europa nästa säsong. I denna kamp förväntas dock hemmalaget ligga, kanske ännu högre upp än så. Men här borde egentligen inte Atalanta befinna sig så här långt in på säsongen.

Det unga Atalanta-laget ligger inför omgången på femteplats i Serie A, har på de 22 senaste ligamatcherna endast förlorat tre och har med det tagit upp kampen med de stora giganterna i toppskiktet. Spelare som Mattia Caldara och Franck Kessié har visat framfötterna hela säsongen, lockat intresse från de största klubbarna, där Caldara redan är klar för en flytt till Juventus sommaren 2018.

För detta har gudinnorna från Bergamo hyllats, konstigt vore ju annars, och bakom succén står tränaren Gian Piero Gasperini. Den 58-årige tränaren lyfts nu fram som en kandidat att ersätta Massimiliano Allegri i Juventus och inför söndagens match nämns han lite extra - det för att han för fem år sedan kontroversiellt fick sparken från sina motståndare.

Sparken efter fem matcher

Sommaren 2011 var en stor sommar för Gasperini. Efter nio år som ledare i Juventus ungdomslag, tre som huvudtränare i Crotone och fyra i Genoa hade italienaren fått ett samtal han inte var beredd på, men ett samtal han var överlycklig över att få. På andra sidan linjen hade Massimo Moratti suttit, Inters president. Han ville ha Gasperini som klubbens nye tränare efter att Rafa Benítez och Leonardo misslyckats att fylla José Mourinhos enorma skor. Gasperini behövde inte någon speciellt lång betänketid, han skrev på för två år.

– Jag är upprymd, jag kan inte vänta på att få komma igång och börja jobba. Vi vill ha en fantastisk säsong. Vad jag kan lova? Det bästa. Var det en överraskning? En underbar överraskning, förklarade Gasperini för klubbens hemsida vid sin presentation.

Även för omvärlden var anställningen av Gasperini en överraskning. Trots att han gjort ett styvt jobb i Genoa var Gasperini inget namn som smällde högt för en klubb som ett knappt år tidigare hade vunnit Champions League, som under ledning av Mourinho plockat hem en trippel till Milanos blåsvarta sida. Att Inter redan hade försökt - men misslyckats - med flertalet andra namn som Marcelo Bielsa och Fabio Capello var ingen hemlighet. Men utåt sett var Moratti ändå nöjd med det slutliga valet.

– Jag är helnöjd med detta val. Jag önskar Gasperini all den lycka som gjort Inter till världsmästare för klubblag.

Det skulle dock inte dröja speciellt länge innan det stödet drogs tillbaka.

Inter inledde säsongen med att förlora Supercup-finalen mot Milan, följde upp det med en premiärförlust mot Palermo i Serie A innan Gasperinis tredje match vid rodret slutade i ytterligare en förlust mot turkiska Trabzonspor i Champions League. Gasperini ifrågasattes redan, hans val av taktik lutandes mot en för Gasperini signifikativ trebackslinje från sin tid i Genoa fick hård kritik och stjärnan Wesley Sneijders position i formationen gick inte att hitta.

Medierna hade redan doppat fjädern i bläcket, artiklarna om Gasperinis avgång låg redan färdiga för att tryckas. En vecka senare - efter ett oavgjort 0 - 0-resultat mot Roma däremellan - förlorade Inter mot nykomlingarna Novara med 3 - 1 på bortaplan och Moratti gick efteråt ut med kritik mot sin tränare.

– Gasperini verkade inte vara i kontroll. När du förlorar på det sättet vi gjorde mot Novara finns det ingenting positivt att ta med sig, menade klubbpresidenten.

Gasperini gick snabbt ut till sitt eget försvar, menade att problemet inte var han utan något ännu djupare som behövde tid för att lösas. Men beslutet var redan taget. Dagen efter Novara-förlusten fick Gasperini sparken, mindre än tre månader och endast fem tävlingsmatcher sedan ankomsten till klubben. I en intervju med tidningen Secolo XIX två dagar senare ställde tränaren sig frågandes till storklubbens beslut, framför allt mot den högljudda kritiken mot hans trebackslinje.

– Alla visste att jag skulle spela så här. Om Inter inte trodde på mitt sätt att spela - Varför valde de mig?

Ett steg bak två steg fram

Efter den korta, men kaotiska, tiden i Inter stod Gasperini utan jobb i ca ett år innan Palermo plockade upp hans tjänster. På Sicilien slängdes han snabbt in i Mauricio Zamparinis tränarkarusell, fick sparken efter knappa fyra månader innan han återanställdes efter 20 dagar för att slutligen få sparken igen två veckor senare. Efter den säsongen fick Gasperini tillsynes nog av åkturen. I september 2013, två år efter att han skrivit på för Inter, återvände han till tränarbänken i Genoa.

Likt Gasperini hade Genoa sedan de två parterna skiljdes åt haft en tuff period, två säsonger i rad hade de balanserat på nedflyttningsstrecket. Med Gasperini tillbaka i klubben vände skutan dock snabbt uppåt igen, efter en stabil mittenplacering under den första säsongen var Genoa en av säsongen 2014/15:s stora utropstecken när Gasperini ledde klubben till en imponerande sjätteplats. Samtidigt hade Inter, med bland andra Andrea Stramaccioni och Walter Mazzarri, fortsatt att sjunka. Medan Gasperinis Genoa tog sin starka sjätteplats landade Inter två platser under, och även om Genoa säsongen efter föll tillbaka till en placering i ingenmansland hade Gasperini fått en återupprättelse i Italien. När han i en intervju med Corriere dello Sport i april 2016 talade ut om situationen som ledde till hans misslyckande i Inter såg han tillbaka på ett omöjligt fall.

– Det var en erfarenhet som var över innan den ens hade börjat. Vid den tidpunkten var jag på uppgång och mina lags spelstil var omtyckt. Men laget var i en dalande fas av sin nu pågående trend. De hade vunnit allt med Mourinho och många av spelarna var på nedgång, som vi nu i efterhand fått se. Jag var övertygad om att jag kunde bygga om laget och ge dem en nytändning. Men jag är rädd att den enda som var övertygad om att den möjligheten fanns var jag. Inte spelarna, inte klubben. Jag blev kort och gott inte accepterad, med min metod som innebar ett nytt, intensivt sätt att arbeta och jag fick inte det stöd jag behövde. Jag ville få igång batteriet i en motor som hade slutat att fungera.

Efter dessa tre lyckade säsonger i Genoa tog Gasperinis karriär en ny riktning i somras. I juni skrev han på för Atalanta och när Gasperini imorgon kliver in på Giuseppe Meazza gör han det alltså som femma, före Inter och med endast fem poäng upp till Napoli på den sista Champions League-platsen. Med en seger i morgondagens match kan Gasperini öppna upp ett gap ner till sin forna arbetsgivare i kampen om en Europaplats, koppla ett grepp om platsen i toppstriden och ge Inters jakt på Europaspel en tung smäll. Enligt Gasperini själv är det senare dock inget han fokuserar på.

– Jag hyser inget agg när det kommer till min korta tid i Inter. Mycket har hänt sedan dess, de har nya ägare nu som vill ta dem tillbaka till den högsta nivån. Det är någonting som är väldigt viktigt för vår (italiensk) fotboll, sa Atalanta-tränaren till Sky inför matchen.

Så låter det alltså på förhand. Vi får väl se ifall Gasperini vid en seger ändå inte ler lite bredare än vanligt.

Som ung en av landets största löften, sedan en karriär utan tydlig destination. Så inte längre. Denna säsong har Victor Moses oväntat hittat sin plats som ytterback i Contes Chelsea och förlängt sitt kontrakt med klubben. Nu går karriären återigen spikrakt uppåt.

Onsdagens nyhet från Stamford Bridge kom på intet sett som någon överraskning. Med en bild på Victor Moses samt ett papper och en penna förkunnade Chelsea FC att den formstarke ytterbacken förlängt sitt kontrakt med klubben. Från 2019 till 2021, från två år till fyra. Själv log Moses brett.

– Jag är förtjust över att stanna här ytterligare några år och att skriva på ett nytt avtal. Nu ska vi koncentrera oss på laget, fortsätta kämpa hårt för att vinna matcherna och försöka vinna Premier League.

Moses har varit en stor succé hela säsongen, hyllad för sina insatser och en självklar plats i det Chelsea-lag som under ledning av Antonio Conte går mot en imponerande ligatitel. Men vägen till denna sits i karriären, där en kontraktsförlängning med landets för tillfället bästa klubb är en självklarhet, har varit lång - betydligt längre än vad alla från början hade räknat med.

På väg mot stjärnorna men fast på jorden

Victor Moses var bara 11 år gammal när hans båda föräldrar mördades i ett religiöst uppror mellan muslimer och kristna hemma i Lagos, Nigeria. Som kristen pastor var Victors pappa en måltavla som upprorsmakarna mycket tragiskt träffade och som vände upp och ner på den unge pojkens liv.

Efter att under en vecka ha skyddats av sin farbror flögs Moses till England, till London för att söka asyl och placerades sedermera hos en fosterfamilj i Croydon. I samma veva började han spela fotboll för sitt första lag, Cosmos 90. Därifrån inleddes en karriär som lovande någonting alldeles extra, redan när han var 13 år såg hans dåvarande tränare Tony Loizi att han skulle bli en professionell toppspelare.

– Han var som Gareth Bale när han spelar för Wales. Utan Bale är Wales ett medelmåttigt lag. Utan Moses var Cosmos 90 sämre än medelmåttigt. Jag minns en gång då Victor löpte mot målvakten, tunnlade honom, vände om och chippade bollen tillbaka över honom för att sedan runda honom på nytt. Pojken grät eftersom han blivit så förödmjukad, berättade tränaren för Goal i oktober.

Den kvicke ytterns talang gav snart eko i London. 14 år gammal gick Moses till Championship-klubben Crystal Palace - nobbade både Chelsea och Tottenham - för att i örnarnas ungdomslag omedelbart visa upp sin talang, med tio mål i sin första match för klubbens U14-lag och sammanlagt 50 under den första säsongen. Hans kombination av styrka, snabbhet och teknik gjorde honom snabbt till en av klubbens största framtidsnamn och 16 år gammal gjorde han sin professionella debut för Crystal Palaces A-lag. Under sin första säsong på herrnivå gjorde tonårige Moses tre mål. Dessförinnan hade han hunnit med att representera England i U17-EM i Belgien, där han jämsides med Toni Kroos vann skytteligan med sina tre mästerskapsmål och tog England till en finalförlust mot Spanien.

Med denna raketkarriär på uppgång väcktes förstås intresset hos såväl de engelska Premier League-klubbarna som utländska utmanare, bland de intresserade sades allt från Arsenal till Barcelona vara. Men efter en något misslyckad säsong 2008/09 och inhopp framom startelvan lämnade Moses Crystal Palace i januari 2010. Dels för mer speltid, dels för att Crystal Palace i ekonomisk kris var tvungna att sälja. Ny destination blev Premier League, ny klubb blev Wigan Athletic, trots beryktade intressen från klubbar till och med så högt ansedda som Real Madrid.

– Det var flera klubbar som var intresserade men jag är väldigt glad över att ha valt Wigan före dem. Nu när jag är i Premier League hoppas jag kunna visa för alla att jag är en bra spelare, och förhoppningsvis är en uppkallelse till det engelska A-landslaget inom räckhåll i framtiden, sa Moses till klubbens hemsida efter övergången.

Men väl i Wigan tog karriären aldrig den fart som man i England hade förväntat sig. Visst blev det en hel del speltid, visst blev det några mål och fina prestationer. Men när Moses två och ett halvt år senare köptes upp av Chelsea för nio miljoner pund gjordes han inte det som en stjärna, inte som engelsk fotbolls framtid utan som en stagnerad talang och nybliven nigeriansk landslagsman. Istället sågs han i bästa fall som en rotationspjäs bakom det jämnårige nyförvärvet från Lille, Eden Hazard. Totalt blev det tolv ligastarter och ett mål under den första säsongen för Moses, medan hans belgiska konkurrent gjorde nio på sina 31.

Följande säsong blev situationen än mer prekär för Moses. Med José Mourinho som ny manager för klubben blev den 22-årige yttern skickad på lån till Liverpool, en medioker säsong på Anfield senare skickades han iväg till Stoke innan han ytterligare en medioker säsong senare placerades i West Ham. När han i somras återvände till Chelsea var det ingen som räknade med Moses i Antonio Contes nybyggande av Chelsea för att revanschera sig efter klubbens floppartade säsong. Kanske skulle han lånas ut igen, kanske skeppas iväg en gång för alla?

Men snart blev det tydligt att Conte hade andra planer.

Ytterbacksomskolning blev avgörande

Redan under försäsongen fick Moses chansen på en av Contes kanter i hans 4-2-4-system och gjorde det helt okej. Men när säsongen drog igång fick Moses till en början ändå nöja sig med bänken och några korta inhopp för ett Chelsea som knackade sig fram utan att imponera. Förlusten mot Arsenal i september kom dock att förändra allt för såväl Chelsea som för Moses.

Efter mötet med Arsenal på Emirates, en match som Chelsea förlorade med hela 3 - 0, övergick Antonio Conte till sin tidigare använda 3-5-2-formation. Moses placerades som ytterback på högerkanten i den första försöksmatchen mot Hull - seger och omedelbar succé. Efteråt lovordade Conte sin nye ytterback.

– Moses gjorde en otrolig match både offensivt och defensivt. Det är fantastiskt för han jobbar mycket hårt. Han förtjänade att spela och visade för mig att jag gjorde rätt val.

Efter det har Moses fortsatt spela på högerbackspositionen, startat varenda ligamatch sedan dess och omtalas nu som en av ligans bästa ytterbackar medan han återigen ryktas dra blickar från de största klubbarna runt om i världen. Enligt den förre Chelsea-spelaren Salomon Kalou är Moses genombrott ändå inget som förvånar.

– Jag är inte överraskad. Han fick aldrig en sådan här stor chans tidigare, han fick aldrig chansen att visa upp sig. Det är svårt att visa sina kunskaper när du inte spelar och denna säsong har han visat den kvalité du behöver på denna nivån, sa ivoreanen till Goal.

Själv trivs Moses förstås i rampljuset, i det läget av karriären där han förväntades befinna sig för flera år sedan. Nu, som 26-åring, har han efter många om och men tillslut landat ungefär där som han förväntades landa. Om än på en annan position.

– Jag är förtjust över hur vi spelar - inte enbart jag, utan hela laget - med formationen som vår manager har fört med sig. Jag hade aldrig ens drömt om att spela på denna position, men jag trivs med det och om jag ska vara ärlig är det kanske en av de bästa positionerna. Ju fler matcher jag spelar där, desto bättre blir jag, berättade Moses inför Chelseas FA-cupmatch mot Peterborough i januari och framhöll då Conte som en nyckelfaktor till hans återupplivade karriär.

– Förra året var ett av de bästa i min karriär. Det är jag lycklig över och det är tack vare managern som gav mig möjligheten att visa upp mig. Han gav mig chansen, jag tog den och nu vill jag bara fortsätta att njuta av min fotboll.