Pang, pang, pang. Så hade han gjort det igen. Cristiano Ronaldo var som så ofta skillnaden, han var spelaren som avgjorde. Går det ens att få stopp på denne man?

"Fotboll är ett enkelt spel. 22 män jagar en boll i 90 minuter och tillslut vinner Tyskland"

Citatet - uttalat av den före detta engelske anfallaren Gary Lineker efter Englands semifinal-förlust mot Tyskland i VM 1990 - är ett av fotbollens allra kändaste. Dels för att det är roligt, med humor och glimten i ögat. Men också för att det faktiskt ligger en hel del sanning i det. När England mötte Tyskland i VM 1990 var det Tyskland som vann, när det är landslagsfotboll som spelas är det oftast Tyskland som vinner.

På klubblagsfotboll finns det en motsvarighet, men inte i form av ett lag. Cristiano Ronaldo är på egen hand en spelare som klär den rollen.

Målproduktion utan dess like

Till den här säsongen kom Cristiano Ronaldo från en vår där han först avgjort Champions League-finalen från straffpunkten i maj, lyft EM-bucklan med Portugal i juli. Sedan dess har han plockat på sig en handfull priser och medaljer, Ballon D'Or pricken på i:et. Men som vanligt är det målproduktionen som lyser upp hela hans säsong. Totalt hade han inför gårdagens match gjort 41 mål, samtliga turneringar inräknade, varav sju i Champions League.

Det var just målproduktionen i Europas finaste rum som uppladdningen inför Real Madrids semifinal, tillika derby mot Atlético Madrid, handlade om.

I kvarten mot Bayern München hade han sprängt en makalös milstolpe, ett sanslöst rekord där han gjort 100 mål enbart i Champions League. Han hade gjort det med högern, han hade gjort det med vänstern, han hade gjort det med huvudet och från alla håll och kanter med olika kraft och styrka. Mot Atlético fortsatte uppvisningen.

Först gjorde han 1 - 0 med huvudet, spänst och nickkraft som få. Sedan gjorde han 2 - 0 med en höger halvvolley, omöjligt för målvakten Oblak att ta. Till sist gjorde han 3 - 0 med en placering mitt i mål, fullbordade ytterligare ett hattrick och skickade med största möjliga sannolikhet sitt Real Madrid till final.

En av de allra största

Gör detta Ronaldo till den bästa fotbollsspelaren genom tiderna? Diskussionen blir ofta väldigt tradig, tröttsam och själv vill jag inte binda mig till att välja en av alla de fantastiska spelare som funnits genom alla epoker. Men det går inte att undvika statistiken, tabellerna och rekorden som portugisen från Madeira alltjämt toppar.

Cristiano Ronaldo var den första att göra 50 mål i fyra raka säsonger, han var den första att göra det samma även i fem och i sex. I Champions League har Cristiano Ronaldo gjort flest mål, 100 mål blev nu nummer 101, 102 och 103 i rad. Vid sidan har han vunnit allting som går att vinna.

Så när denna diskussionen ska tas upp - oavsett om det är idag, om ett decennium eller om femtio år - bör Cristiano Ronaldos namn nämnas högt. Han är en av de stora, en av historiens största. Han är spelaren som tillslut alltid vinner.

I februari 2016 var Hoffenheim på väg mot nedflyttning, hade bara vunnit två matcher på hela säsongen. Ett år och knappa tre månader senare har klubben säkrat en plats i nästa säsongs Champions League. Bakom succén hittar vi Julian Nagelsmann, den rekordunge tränaren som nu återfinns på hela Tysklands läppar.

Festen såg ut att skjutas upp. Trots enorm dominans i bollinnehav lyckades inte ligafyran Hoffenheim få hål på Eintracht Frankfurt, 0 - 0 stod sig fortfarande när klockan närmade sig fulltid. Då fick Hoffenheim en chans att avgöra, en hörna i den sista minuten som slogs av Sebastian Rudy. Högst upp nådde mittbacken Benjamin Hübner, satte huvudet till och nickade in målet som gav hemmalaget segern och i samma väva säkrade klubben minst en topp fyra placering och en tysk kvalplats till Champions League nästa säsong.

Jubel på läktarna, jubel på planen. Vid sidan jublade även hemmalagets tränare. Ett år och tre månader sedan han tog över klubben hade han lett Hoffenheim till en succéartad säsong, klubbens bästa placering någonsin och första biljett ut i Europa.

Tränaren heter Julian Nagelsmann. Säsongen 2016/17 är det ett namn som gått få förbi.

Stjärnskott på tränarbänken

Nagelsmann inledde själv sin fotbollskarriär i Augsburg för att sedan gå vidare till 1860 Münchens ungdomsled. Men trots talang och kaptensarmband för 1860 Münchens U17-lag tog Nagelsmanns spelarkarriär aldrig fart. Efter fem år i München återvände han till Augsburg där han efter att han åkt på en allvarlig knäskada tog beslutet att avsluta karriären, endast 20 år gammal, på grund av skadeproblemen. Hans första reaktion var att aldrig någonsin ha någonting med fotboll att göra igen, besvikelsen var för stor. Men istället tog hans karriär en ny riktning.

Efter att skorna lagts på hyllan valde Nagelsmann att börja studera. Först gav han sig på företagsekonomi, men bytte snabbt linje till idrottsvetenskap - ett ämne han numera innehar en kandidatexamen i. Men studierna var inte allt. Vid sidan hade han även inlett en ny karriärbana inom fotbollen, som tränare på ungdomsnivå.

Nagelsmann tog sina första tränarsteg vid den numera i Borussia Dortmund bosatte Thomas Tuchels sida. Tuchel hade varit Nagelsmanns tränare i Augsburgs reservlag och Nagelsmann fick chansen att hjälpa Tuchel i Augsburg. Därifrån gick Nagelsmann snart vidare via 1860 Münchens U17-lag innan Hoffenheim och en roll som assisterande tränare för deras U17-lag kallade 2010.

Nagelsmann klättrade snabbt upp för klubbens tränarstege, från assisterande till huvudtränare för U17, från U17 en kort vända som assisterande i klubbens A-lag innan han landade i U19-laget. Där firade Nagelsmann sin första stora framgång då han tog Hoffenheims U19-lag till en imponerande mästartitel 2014. Med sina då 26 år fyllda blev han den yngste tränaren någonsin att vinna den tyska U19-titeln.

Framgångarna på ungdomsnivå började förstås väcka en hel del uppmärksamhet i Tyskland, framför allt från Bayern München. Den tyska giganten ville ha Nagelsmann som tränare för klubbens U23-lag och snart bjöd de in det unga stjärnskottet för en arbetsintervju. Och Bayern plockade fram flera av sina förhandlingsäss för att lösa dealen. Både Karl-Heinz Rummenigge och Matthias Sammer från styrelsen var på plats för att välkomna ynglingen, A-lagstränaren Pep Guardiola dök även han upp och hälsade. Men Nagelsmann tackade nej. Vad Bayern inte visst var att Nagelsmanns karriär i Hoffenheim redan var utstakad.

Yngst genom tiderna

Efter att Nagelsmann hade lett Hoffenheims U19-lag till ligatiteln 2014 hade klubben nämligen ett oskrivet avtal med sitt tränarlöfte om att han skulle ta över A-laget inför säsongen 2016/17, ett sätt att bygga vidare på de framgångar han startat i ungdomslagen. Och så såg framtiden också ut att bli, åtminstone till en början.

För säsongen 2014/15 gick inte alls planenligt för Sinsheim-klubben. En seger på de tio första omgångarna ledde till sparken för tränaren Markus Gisdol, in kom rutinerade holländaren Huub Stevens för att styra upp skutan och även om han lyckades helt okej med fyra kryss på de fem första matcherna var Hoffenheim fast förankrat i botten. Ytterligare fem matcher senare kom nästa chockbeskedet: Stevens valde att kliva av jobbet i Hoffenheim på grund av hälsoskäl.

Goda råd var plötsligt väldigt dyra. Hoffenheim låg näst sist i Bundesliga, sju poäng ifrån den närmaste säkra positionen och hade bara vunnit två matcher under hela säsongen - och dessutom redan avhandlat två tränare. Vem skulle nu ta över den nedflyttningshotade klubben?

Svaret blev Julian Naglesmann, 28-åringen som fick hoppa in tidigare än beräknat och blev i samma sekund den yngste Bundesliga-tränaren genom tiderna. Genast höjdes kritiska röster gentemot hans ålder, hans obefintliga rutin från seniornivå och lokalpress kallade det för ett "PR-jippo" liksom för en "vansinnig idé". Yngre en flera av spelarna kunde han ju trots allt lika bra vara deras lagkamrat.

– Detta är ett modigt steg, men vi ser en så stor tränartalang i Nagelsmann att vi vill ge honom en chans, sa Hoffenheims sportchef Alexander Rosen vid utnämnandet.

– Det är en stor utmaning som förstås inte blir lättare av den nuvarande tabellsituationen. Men jag ser fram emot att jobba med laget, sa huvudpersonen själv väldigt diplomatiskt under presentationen.

Men den ringa erfarenheten till trots dröjde det inte lång tid innan Nagelsmann fick effekt på laget. Hans första match vid rodret slutade i en 1 - 1-match mot Werder Bremen, följdes upp med en viktig seger mot Mainz med 3 - 2. Efter det rullade matcherna på, resultaten likaså och när säsongen summerades hade Nagelsmann snudd på mirakulöst räddat Hoffenheims plats i Bundesliga - en poäng ovanför kvalplatsen - och plötsligt var tongångarna annorlunda. Kritiken byttes ut mot hyllningar och intresse kring vem denne unge tränarförmåga egentligen var.

Ändå var det bara ett smakprov på vad som väntade.

Mot Europa och vidare

Redan tidigt under denna säsong - säsongen som egentligen skulle varit hans första - märkte Tyskland att det här var något speciellt. Hoffenheim inledde visserligen säsongen med fyra raka kryss, men tog efter det fem raka segrar och rullade på obesegrat hela hösten. Förra säsongens bottengäng var nu en toppkonkurrent och Nagelsmanns rykte spred sig som en löpeld, nu ville alla veta vad som stod på hans recept. Men själv tycker han inte att det är så stor skillnad på att träna juniorer och seniorer.

– Det är inte en så stor skillnad, men när du tränar på U16 eller U17-nivå är fostran och utbildning viktigare. När du tränar professionella spelare är de vuxna och vet vad de vill och vad deras mål är. För äldre spelare blir det mer fokus på specifika detaljer, berättade Nagelsmann.

Spelmässigt presterade Hoffenheim på en hög nivå hela hösten, som så många andra tyska tränare med grunden i högpress och direkt återerövring. Men det mest imponerande var ändå hur gott alla spelarna talade om honom, även spelare som satt på bänken verkade nöjda och fulla av beröm för sin unge tränare. Ett gott betyg för en tränare som sagt att 30 procent av tränarens jobb utgår ifrån taktik, resterande 70 av social kompetens.

De flesta trodde ändå att Hoffenheim med tiden skulle falla neråt i tabellen, men Nagelsmanns mannar har bara fortsatt att imponera. Med tre matcher kvar har Hoffenheim endast förlorat tre matcher under hela säsongen, säkrade alltså genom sin seger mot Eintracht Frankfurt igår minst en plats i Champions League-kvalet nästa höst.

För Julian Nagelsmanns del har det inte på något sätt oväntat ryktats om större klubbar, en flytt till Bayern München förstås närmast till hand. Själv har han dock sagt sig stanna i Hoffenheim åtminstone nästa säsong. Det lär dock bara vara en tidsfråga innan större utmaningar hälsar 29-åringen välkommen och frågar du den tyske förbundskaptenen Joachim Löw lär framtiden ligga vidöppen för Nagelsmann.

– Om han fortsätter så här är jag övertygad om att han kommer bli en stor tränare. Någon gång kanske han vill ta över en annan klubb i Tyskland, kanske utomlands. Kanske blir han förbundskapten en dag. Hans förutsättningar är verkligen goda.

Källor: DW, The Guardian, These Football Times, Bild

I Spanien gör Baskien upp om den sista Europaplatsen, position sex som betyder Europa League. Efter gårdagens seger sitter Real Sociedad i förarsätet, Athletic Bilbao hack i hel. Men bakom dem kryper även lilla Eibar - klubben som överraskat alla.

Baskien är en stolt region med en stolt fotbollstradition. Från Bilbao kommer Athletic Bilbao, klubben som tillsammans med Real Madrid och Barcelona är en av tre som aldrig åkt ur Spaniens högsta division och som gått all-in för en policy där enbart spelare med baskisk koppling får en plats. Knappa 100 km österut hittar vi även San Sebastián, hemstad för Real Sociedad, även de med en gedigen historia.

Dessa två klubbar har burit den Baskiska flaggan med uppumpat bröst, såväl historiskt som i nutid. Båda har varvat topplaceringar i ligan med spel på kontinenten. Så sent som för fem år sedan spelade Athletic Bilbao Europa League-final i Bukarest, Real Sociedad i sin tur spelade Champions League 2013. Att Athletic Bilbao och Real Sociedad har en plats i såväl den baskiska som den spanska fotbollshistorien är givet, och denna säsong är båda två - med sex respektive fem matcher kvar av säsongen - uppe i toppen och gör upp om en plats i Europa League.

Men i denna baskiska Europa League-uppgörelse hittar vi även en tredje klubb, en klubb som på alla sätt och vis inte har en given plats i den baskiska fotbollshistorien.

Den klubben är Eibar. Att de kämpar om en plats i Europa League säsongen 2017/18 borde egentligen inte vara möjligt.

Liten stad mot stora ting

Staden Eibar hittar vi belägen mittemellan Bilbao och San Sebastián, men betydligt mindre än grannarna. Befolkningsmängden ligger på ca 27 000, jämfört med Bilbaos på ca 345 000 och San Sebastián på ca 185 000. Med två så stora städer, med två så stora fotbollsklubbar som plockar regionens vassaste talanger, borde förutsättningarna för stadens lag - SD Eibar - inte vara lätta. Och det är de inte heller.

Grundad den första januari 1940 har Eibar aldrig gjort något större väsen av sig. Förutom några kortare sejourer i Segunda División har Eibar historiskt sätt varit ett division 3-lag som med jämna mellanrum pendlat upp via Segunda. Det var egentligen först för ca fem år sedan som Eibar började ta steg mot något större.

Efter att ha spenderat 2000-talets inledande år i Segunda División blev Eibar efter ett par år som jojo-klubb nedflyttade till Segunda B 2009. Där jagade klubben tre år i rad en väg tillbaka till landets näst högsta division, men förtvivlat misslyckades Eibar ta en uppflyttningsplats - trots tre playoff-slutspel i rad. Ett cupäventyr säsongen 2012/13 skulle dock visa sig sätta fart på Eibar.

Seger i första rundan mot Laudio, likaså i andra mot Lleida Esportiu och tredje mot Arroyo gav Eibar en plats Copa del Reys åttondelsfinaler, omgången då klubbarna från La Liga kliver in. Och lotten för Eibar visade Athletic Bilbao.

Få trodde att Eibar skulle ha en chans, derbyseger i ett dubbelmöte mot regionens ledande klubb var otänkbart. Men cupens charm, de mindre lagens skrällchans, slog till. 0 - 0 hemma på Ipurúa blev 1 - 1 på San Mamés och avancemang genom bortamål.

Eibar var i kvartsfinal, där de i och för sig förlorade mot Málaga. Men segern mot storebror från Bilbao räckte för att plåstra om såren och gav dem tändvätska som räckte för resten av säsongen. När säsongen 2012/13 summerades flyttades Eibar upp till Segunda División och redan följande år blev Eibar succéartat uppflyttade till La Liga - det trots komplikationer utanför planen. Samtidigt som Eibar klättrade mot uppflyttning till landets högsta division jobbade ledningen nämligen för att undvika nedflyttning tillbaka till division 3.

Ekonomisk kamp för sin förtjänade plats

I Spanien säger regelverket att alla klubbar i de två högsta divisionerna - de två officiellt proffessionella divisionerna - ska vara s.k. Sociedad Anónima Deportiva. I praktiken betyder det att alla klubbar i divisionen ska ha ett kapital på minst 25 procent av motsvarande medeltal i hela divisionen (minus de två klubbarna högst upp respektive längst ner i den kategorin). Regeln är tänkt att ge klubbarna större chans att undvika ekonomiska problem, men för en klubb som Eibar - med den överlägset minsta budgeten i Segunda División - fick det motsatt effekt.

För trots att Eibar i regel är en väldigt välskött klubb, som inte satsar pengar de inte har och ser till att inga skulder radas på hög, blev klubben tvungen att samla ihop 1,7 miljoner euro innan den 6 augusti 2014 för att undvika nedflyttning till division 3 - oavsett resultaten på planen.

För att lösa situationen lanserade Eibar ett initiativ där supportrarna blev inbjudna att köpa in sig som delägare i klubben, 50 euro per andel, i hopp om att rädda sin plats i divisionen. Ingen trodde att det skulle lösa sig ändå.

Men "Defiende al Eibar" - försvara Eibar - tog snabbt fart. Bland annat kom baskiska spelare som Xabi Alonso - som spelade för klubben i unga år - liksom Asier Illaramendi till undsättning.

– Det är motsägelsefullt att en klubb med en avundsvärd ekonomisk hälsa och utan skulder tvingas göra detta när det finns andra som har betydligt större problem. Jag hoppas vi kan se till att de hålls där de förtjänar att vara, sa Xabi Alonso vid tillfället.

Och mot all förmodan lyckades Eibar. I maj säkrade klubben uppflyttningen till La Liga på planen och i juli även på pappret när klubben meddelade att de nått målet och samlat ihop pengarna som behövdes.

Kan överrumpla grannarna

När Eibar anlände till den högsta divisionen var de inte helt oväntat även där den överlägset minsta klubben, den minsta La Liga-klubben någonsin, och budgeten var såklart inte i närheten av konkurrenterna. Medan Real Madrid pungade ut 80 miljoner euro för James Rodríguez den sommaren låg Eibars dyraste spelarinköp någonsin på 300 000 euro. Därtill var hemmaarenan Ipurúas kapacitet på knappt 6 000 redan minst i Segunda - nu var den minst i La Liga där de skulle jämföras med klubbar som Barcelona och Camp Nou med närmare 100 000 sittplatser.

Eibar förväntades såklart åka ner direkt, och det skulle de också ha gjort - om det inte vore för deras välskötta ekonomi.

Trots en imponerande start på säsongen avslutade Eibar nämligen klubbens första säsong i Spaniens högsta division någonsin på 18:e plats, under nedflyttningsstrecket och ner mot Segunda igen. Men sedan kom förbundet emellan. Elche, egentligen på en säker plats i mitten av tabellen, hade stora obetalda skulder och det spanska fotbollsförbundet valde att skicka ner dem till Segunda. Kvar i Primera blev istället Eibar. Och nästa säsong var de betydligt bättre förberedda.

Under sommaren 2015 tog José Luis Mendilibar över Eibar, tränaren som även tidigare hade gjort en kort sejour i klubben tio år tidigare. Nu återvände basken till klubben efter några år i främst Valladolid, Osasuna och Levante. Med Mendilibar på tränarposten såg klubben genast till att rekonstruera stora delar av spelartruppen, hela sex spelare lånades in och ytterligare elva värvades permanent antingen gratis eller för låga summor. Utvecklingen sedan dess har varit spikrak.

Av sina tolv första matcher 2015/16 förlorade Eibar endast två - mot Atlético Madrid och Barcelona - och tog snabbt en plats uppe på den övre halvan. Inlånade Borja Bastón gjorde succé, försvaret höll förvånansvärt tätt och även om Eibars framfart avtog under våren var den 14:e plats som Eibar tog en stor framgång.

Men inget mot vad de denna säsong kan vara på väg att göra.

Med sex matcher kvar av säsongen 2016/17 har Eibar chockat Spanien, inte tappat farten likt de två tidigare säsongerna och visat upp en fotboll hyllad i hela landet. För tillfället återfinns Eibar på åttondeplats i tabellen, endast tre poäng bakom Athletic Bilbao på sjunde och fem bakom Real Sociedad med en match mer spelad på sjätte - den sjätteplats som skulle innebära en plats i Europa League nästa säsong. Ikväll ställs denna baskiska Europakampen på sin spets då Eibar möter Athletic Bilbao, hemma på Ipurúa, i en match som kan vara en av Eibars största sedan cupderbyt mot just Athletic 2012. Denna gång handlar det om en plats i Europa.

Med förutsättningar sämre än hela ligan, en arena mindre än de flesta klubbar i Allsvenskan, borde det inte vara möjligt. Eibar är en toppklubb som egentligen inte hör hemma där, en joker som har tagit sig in i den Europalek där Athletic Bilbao och Real Sociedad förväntas ingå. I år kan de två bli knäppta på näsan av den lilla staden mittemellan - staden, och klubben, vid namn Eibar.

Manchester City har gått från mittenlag till topplag, från mellanmjölk till svinrika och bakom det står en grupp shejker från Abu Dhabi. Men det är inte enbart innanför Manchesters gränser som Abu Dhabi United Groups storslagna planer ligger. För att bli störst i världen bygger de kolonier.

Genom historien har de europeiska stormakterna strävat efter att utöka sina territorier. Redan under slutet av 1400-talet handlade det om den "Nya världen", de nyupptäckta landområdena utanför Europa, som den katolska kyrkan genom Tordesillasföredraget delade upp mellan Portugal och Spanien. Det ledde inte helt oväntat till att länder som Storbrittanien, Frankrike och Nederländerna även de med tiden gav sig in i leken och snart rådde en europeisk maktkamp om nya marker.

Denna tidsepok kallas för imperialismen, kolonialiseringen vars klimax landade i kapplöpningen om Afrika under slutet av 1800-talet. Anledningarna till att européerna var så ivriga att kamma in nya territorier var flera, till stor del handlade det om makt. Men en annan aspekt var också att säkra tillgångar som de övriga inte ägde, varor och produkter som enbart fanns i dessa kolonier.

Kanske är det någonstans där som City Football Group har tagit sin inspiration när de nu sprider sina marker.

Kungliga investeringar på fotboll

Men först måste vi backa bandet, eller spola framåt beroende på varifrån vi börjar. Innan vi ger oss in i City Football Group måste vi nämligen resa till den arabiska halvön, närmare bestämt till Förenade Arabemiraten och huvudstaden Abu Dhabi. Det var nämligen där som Abu Dhabi United Group sommaren 2008 grundades och satte bollen i rullning.

Abu Dhabi United Group (ADUG) är ett investeringsbolag, ägt av ett antal personer med Suleiman Al Fahim som ansiktet utåt. Den som dock är den egentliga huvudpersonen är Shejk Mansour bin Zayed Al Nahyan, medlem i statens kungafamilj och idag vid sidan av sina statliga uppgifter delägare i flertalet investeringsbolag - den största, och numera mest välkända, just ADUG.

Bland ADUG:s investeringsområden hittar vi framför allt olja, den svarta sörjan som gjort Förenade Arabemiraten till ett av världens allra rikaste länder, och utöver det finner vi även banker och fastigheter. Men bland ADUG:s kronjuveler - det som under senare år gjort dem vida kända i hela världen - är satsningen på fotboll. Den första september 2008 köpte ADUG nämligen Manchester City.

Att ett förvärv av den engelska klubben var på gång var vid den tidpunkten redan känt då den thailändska ägaren Thaksin Shinawatra efter en rad kontroverser hemma i Thailand valde att lämna klubben. In kom då ADUG, satsade stora pengar och lovade en gigantisk satsning.

– Det här är stort, både för klubben och för Abu Dhabi. Vårt mål är väldigt simpelt: Att göra Manchester City till den största klubben i Premier League och till att börja med att sluta bland topp-fyra denna säsong, sa Suleiman Al Fahim efter att avtalet offentliggjordes.

För att snabbt nå sina mål spillde ADUG ingen tid. Trots att övertagandet skedde bara dagar innan övergångsfönstret skulle slå igen hann City värva in Robinho från Real Madrid redan följande dag, Robinho som hade sett ut att vara klar för Chelsea, och med en lön på 160 000 pund i veckan göra honom till ligans bäst betalda spelare.

England var i chock, men den nya ägargruppen med Al Fahim i fronten talade redan om en framtida värvning av grannklubben Manchester Uniteds stora stjärna Cristiano Ronaldo.

– Ronaldo har sagt att han vill spela för den största klubben i världen. I januari får vi väl se om han menade allvar, hälsade Al Fahim.

Snabba steg utanför planen, men sportsligt gick det inte riktigt lika fort. Fram till jul vann Manchester City endast tre ligamatcher på 15 försök, i januari blev det ingen Cristiano Ronaldo och när säsongen summerades i maj hade Manchester City landat på tiondeplats under Abu Dhabi-ägarnas första säsong. Men det satte inga käppar i projektets hjul, under sommaren satsade klubben istället ännu hårdare.

Med nyförvärv som Carlos Tévez, Emmanuel Adebayor och Kolo Touré klättrade "The Citizens" snabbt mot toppen. Under säsongens första 15 matcher förlorade City denna gång endast en, men managern Mark Hughes byttes trots det ut mot Roberto Mancini i december. Med italienaren vid rodret tog City en femteplats samma säsong och följande - då med ännu flera stjärnvärvningar i bagaget - en tredjeplats. Projektet hade nått sitt delmål, nått Champions League. Men redan nästa säsong tog man det stora klivet och vann Premier League.

Flaggskeppet byggs ut

Utvecklingen sedan dess är välkänd, numera är Manchester City en av världens starkaste klubbar som med anställningen av Pep Guardiola försöker lägga ut en väg mot en efterlängtad titel i Champions League. Men innan det kommer så City Football Group in i bilden.

I och med det lyckade projektet i Manchester började ADUG se en ekonomisk chans att utöka sin makt inom fotbollsvärlden. I januari 2013 valde ADUG med City-ägarna Shejk Mansour och Khaldoon Al Mubarak i spetsen att grunda ett nytt, sammankopplat bolag vid namn City Football Group (CFG), och tanken med bolaget blev snart tydlig. Den 21 maj 2013 offentliggjorde Manchester City att de i samarbete med den amerikanska baseballklubben New York Yankees grundat en ny fotbollsklubb i staden, New York City FC, med procentfördelningen 80 - 20 till Citys fördel.

– New York är en legendarisk sportstad såväl som en globalt blomstrande stad med en snabbt växande fotbollskultur. Vi är glada att få bidra i fotbollens utveckling i New York, uttalade sig den från Barcelona införskaffade City-VD:n Ferran Soriano.

CFG:s expansion stannade dock inte där. I januari 2014 bekräftade Manchester City att de hade köpt upp den australiensiska klubben Melbourne Heart, döpt om den till Melbourne City, och ytterligare fyra månader senare köpte bolaget 20 % av den japanska klubben Yokohama F. Marinos. Konturerna av ett fotbollsimperium hade inom loppet av ett och ett halvt år tagit form.

Globalt och lokalt - En långsiktig strategi

Sedan dess har nu några år gått och varken New York, Melbourne eller Yokohama har tagit några titlar, inte heller satsat stort som Manchester City för att göra det. För även om New York under åren har lockat meriterade spelare som Frank Lampard, David Villa samt Andrea Pirlo och Melbourne spelare som Tim Cahill basuneras inte de storslagna planerna ut.

Men det finns en orsak till det, inte enbart att klubbarna är unga. Än så länge är det inte det som är den huvudsakliga tanken. I grund och botten handlar det om marknadsföring - något som den tidigare nämnda VD:n Soriano såg till att trycka på när han anlände till Manchester City 2012 och blev en viktig del i CFG:s utveckling.

– Detta var min idé, att globalisera en fotbollsklubb genom att ha lag som spelar i andra ligor, sa Soriano i en intervju med Daily Mail förra året.

– Det var originellt inom fotbollen, men inte inom andra affärsområden. Där handlar det om att finnas både globalt och lokalt. Säg att du vill göra skor och vill komma åt den australiensiska marknaden. Då kommer du att behöva skapa en lokal plattform för att sälja dina skor, marknadsföra dina skor och tillverka dem.

– Ändå är alla de stora klubbarna inom fotbollen dåliga på detta. Vi har många supportrar, men nivån på vårt engagemang med dem är väldigt lågt. De är inte i Manchester, de är inte i England, så det är svårt att erbjuda dem mer än att köpa tröjor och se laget på TV. Så vad skulle hända om de skulle ha ett eget, lokalt, City-lag som spelade varje vecka? Min fråga när jag anlände till Manchester City var: Hur kan jag göra Manchester City globalt? Mitt svar var att gör det globalt och lokalt.

Något annat som kännetecknar hur dessa systerklubbar används är samarbetet mellan dem. Ett av de tydligaste exemplen var då Frank Lampard gick på ett säsongslångt lån till Manchester City från New York 2014-15, ett annat hur David Villa under samma säsong lånades ut från New York till Melbourne för ett antal matcher. Ett tredje exempel är hur Patrick Vieira - den forne Arsenal-mittfältaren som tidigare var tränare för Manchester Citys ungdoms- och reservlag - sedan 2015 basar över New York City som huvudtränare. Förflyttningarna av kunskaper klubbarna emellan, på alla nivåer, är tydlig.

I detta tillvägagångssätt går det på flera sätt att dra kopplingar till historien och kolonialiseringen, för Manchester City håller på detta sätt på att skapa sig plattformar runt om i världen. Utöver sina egna klubbar har City sedan tidigare samarbetsakademier världen över, i bl.a. Ghana och USA, och så sent som här om veckan offentliggjordes att Manchester City även hade gett sig ut på den sydamerikanska fotbollsmarknaden genom att köpa upp den uruguayanska division 2-klubben Atlético Torque. Ytterligare en klubb i den numera fembladiga klövern, men det är inte enbart ett sätt att marknadsföra klubben. Precis som Soriano själv uttalade sig efteråt är det även ett sätt att utöka sin scoutingräckvidd i världen.

– Investeringen i CA Torque ger oss möjligheten att bygga vidare på våra tidigare kopplingar i Uruguay och hjälper oss att identifiera samt utveckla lokala och sydamerikanska talanger. Det ger oss ett administrativt nav för vårat sedan tidigare existerande scoutingnätverk i regionen och ett fotmärke för City Football Group i Sydamerika.

På detta sätt försäkrar sig CFG alltså om att de bästa unga talangerna från världens alla hörn tillslut landar i Manchester City - för det är till en sådan plan som slutsatsen måste dras. Manchester City är fortfarande CFG:s stora flaggskepp, klubben som med tiden ska bli den mäktigaste i världen, och med hjälp av sitt nätverk försöker CFG skapa sig ett fotbollsimperium svårt att rubba. När de sedan är klara med det vill de på längre sikt även stärka sina klubbar på de övriga kontinenterna och göra City-klubbarna till kungar i varje enskild världsdel.

Frågan nu är vilket som är CFG:s nästa steg. Är det en egen klubb i Afrika som står på tur, Mazembe City eller Kairo City FC? Med flera av de stora kontinenterna avcheckade är det ingen ologisk tanke, snarare ett troligt vägval. Men det lär inte ta slut där. Ser man till historien är det bara en tidsfråga innan de övriga storklubbarna i Europa även de ger sig in i den accelererande fotbollsimperialismen. Denna typ av kolonialisering, inledd av några shejker från Abu Dhabi, kan således mycket väl vara normaliserad inom en snar framtid.

Källor: Daily Mail, Financial Times, World Soccer, BBC

Han var en av världens största talanger, en anfallare på väg mot toppen - sedan kom skadorna. Det här är berättelsen om karriären som aldrig blev vad den kunde ha blivit, det här berättelsen om Giuseppe Rossi.

Skador förstör många karriären, ofta redan innan de ens hunnit börja. Ibland är de kortvariga, ibland är de långvariga och som fotbollsspelare - ja, som vilken idrottsutövare som helst - finns det inget värre än att ständigt dras med skador. Ändå sker de tunga skadorna med jämna mellanrum, som igår mellan Celta Vigo och Eibar.

Matchen på Estadio de Balaídos slutade i hemmaförlust för Celta Vigo, 0 - 2 till de baskiska gästerna skrevs siffrorna. Men den mest uppmärksammade situationen uppstod runt den 35:e minuten. Då utgick hemmalagets anfallare skadad, korsbandet hade gått av och en lång rehabiliteringsperiod står därför vid dörren och väntar. På bänken sågs anfallaren efteråt sitta med händerna för ansiktet, gråta i besvikelse och frustration, och det är oerhört lätt att sympatisera med honom.

Denna anfallare var nämligen Giuseppe Rossi.

"Manchester Uniteds framtid"

Född och uppvuxen i New Jersey, men det var i föräldrarnas hemland Italien som Giuseppe Rossis karriär tog fart. Tolv år gammal flög den talangfulle Giuseppe över Atlanten för att via Parmas ungdomsakademi utvecklas till den stora fotbollsspelare han hoppades bli. Bara fem år senare, 17 år fyllda, värvades han av Sir Alex Ferguson för att i Manchester Uniteds välkända akademi bli klubbens nästa stjärna. Allting såg dessutom ut att gå som planerat.

Debuten för Manchester Uniteds A-lag gjorde Rossi redan samma höst, ett inhopp i FA-cupen mot Crystal Palace. Ett år senare - i oktober 2005 - fick Rossi chansen i Premier League, inbytt mot Sunderland för att ersätta Ruud Van Nistelrooy i den 78:e minuten. Mindre än tio minuter senare gjorde Rossi sitt första mål för Manchester United. När den unge anfallaren knappa tre månader senare gjorde två mål i cupmatchen mot Burton tog Ferguson ton i Rossis hyllningskör.

– Jag hoppas ge Giuseppe Rossi flera chanser eftersom han är klubbens framtid. Han är en sensationell talang som vi vill uppmuntra, sa demontränaren till United magazine.

Men konkurrensen i Manchester United var stenhård. Förutom Van Nistelrooy utgjorde bland annat Wayne Rooney, Louis Saha och Alan Smith en anfallsuppsättning svår att passera och sommaren 2006 lånades Rossi ut för att få speltid. Det första halvåret spenderade Rossi i Newcastle, det andra tillbaka i Parma. När han ett år senare återvände till Manchester var konkurrensen dock inte mindre och i juli 2007 såldes Rossi till Villareal.

I Spanien skulle det med tiden bli succé, men det var även där som Rossis skadehelvete snart tog sin fart.

Målkavalkad blev skadeförföljelse

Redan i sin debut för Villareal visade Rossi sin potential genom att näta mot Valencia. 21 år gammal fick den amerikanske italienaren dock nöja sig med en roll som rotationsspelare när "den gula ubåten" under ledning av Manuel Pellegrini tog en imponerande andraplats i La Liga, en bra bit efter segrande Real Madrid men långt före Barcelona. Istället blev säsongens personliga höjdpunkt för Rossi OS i Peking, där han med sina fyra mål för Italien blev turneringens skyttekung.

Utvecklingen för den unge anfallaren fortsatte efter det stadigt uppåt. För varje år som gick blev han bättre, för varje säsong fick han större förtroende innan han säsongen 2010/2011 fick sitt stora genombrott. Vid sidan av radarpartnern Nilmar dunkade Rossi in mål i löpande takt. Ett mål här och två mål där gjorde att Rossi tillslut landade på totalt 28 gjorda mål på 49 matcher för sitt Villareal när de slutade fyra i La Liga och gick till semifinal i Europa League.

Precis som väntat kom de allra största klubbarna snabbt krypandes för att försöka roffa åt sig Rossi som nu såg ut att bli den stjärna han förväntades bli. Barcelona var intresserade, Juventus och Chelsea likaså. Men Rossi valde att stanna i Villareal ytterligare en säsong, säsongen 2011/12.

Rossi inledde hösten 2011 likt hela klubben - dvs. knackigt. Mål mot Sevilla och mål mot Mallorca varvades med mållösa perioder och slagpåse i Champions League-spelets dödens grupp mot Bayern München, Napoli och Manchester City. Den 26:e oktober blev dock allting betydligt värre, då hände det som inte fick hända. Efter ca en timmes spel i mötet med Real Madrid utgick Rossi skadad. Korsbandet var av.

Närmare ett halvårs rehabilitering väntade för Giuseppe Rossi för att försöka återställa sig i tid till EM i Polen/Ukraina uppkommande sommar. Och ett litet hopp om landslagsspel han faktiskt tändas då han i april återvände till träning - dock förgäves. Kort därefter rev han upp samma korsband på träning, borta från spel i ytterligare tio månader och EM-drömmarna krossades. Matchen mot Real Madrid skulle visa sig bli Rossis sista för Villareal, i januari 2013 sålde spanjorerna sin skadeförföljde anfallare till Fiorentina.

Väl i Florens blev det bara en match det första halvåret - ett inhopp mot Pescara i säsongens sista match - innan sommaren kom, hösten likaså och säsongen 2013/14 inleddes. Då tog karriären tillsynes plötsligt fart igen.

Rossi gjorde genast mål i säsongspremiären mot Catania, följde upp det med två till följande omgång mot Genoa och när julen 2013 nalkades hade Rossi gjort 14 ligamål. Med det var Rossi på god väg att vinna skytteligan i Serie A och nära en plats i Italiens VM-trupp den kommande sommaren i Brasilien.

Sedan kom nästa bakslag.

I Fiorentinas match mot Livorno den 5 januari blev Rossi fälld bakifrån. Ny knäskada, samma knä och ytterligare en långvarig rehabiliteringsperiod som höll Rossi borta från spel fram till maj och som gjorde att han missade VM i Brasilien. När han sedan i augusti som bäst laddade upp inför den uppkommande säsongen, skulle komma tillbaka starkare efter sin skada, åkte han på en till käftsmäll. Återigen var det det högra knät, denna gång menisken och Rossi gick skadad hela säsongen.

Slutet på karriären?

Det är lätt att tycka synd om Rossi. Efter ett ovanligt skadefritt halvår i Fiorentina lånades han ut till Levante förra våren, gjorde där ett koppel av mål innan Fiorentina inför denna säsong skickade honom på lån till Celta Vigo. Denna säsong hann det bli några få mål under hösten innan ett hattrick för en vecka sedan lovade gott. Men Rossi fick knappt fira sina baljor innan säsongen nu abrupt tog slut.

Frågan som nu lyfts fram är ifall detta var det sista vi fick se av Giuseppe Rossi. Kontraktet med Fiorentina löper ut till sommaren och de vill knappast förlänga det avtalet. Kommer någon annan klubb på den högsta nivån våga plocka upp den 30-årige anfallaren efter att han dragit på sig sin tredje korsbandsskada, sin fjärde allvarliga knäskada, inom loppet av bara några få år? Rossi hade med all rätt tillåtelse att fälla en tår av frustration när olyckan igår återigen var framme.

Skador förstör många karriären, ofta redan innan de hunnit börja. För Giuseppe Rossi hann karriären visserligen rulla igång, men högs sedan obönhörligen ner för att aldrig riktigt lyckas återta farten. Förhoppningsvis var det inte så här som allting slutade, förhoppningsvis får Rossi avsluta karriären på eget initiativ.

Våren är kommen, landslagsuppehållet är över och fotbollsligorna runt om i Europa går in i den avgörande perioden. Här har ni en genomgång av hur läget i de fem största ligorna ser ut inför slutspurten.

Spanien

Titelstriden:

Under hösten såg Real Madrid ut att jogga hem med La Liga-titeln. Medan Barcelona tappade poäng i för dem ovanlig takt - Atlético Madrid likaså - gick Zinedine Zidanes Real Madrid som ett expresståg utan nödbroms, obesegrade igenom hela hösten tills Sevilla - höstens stora utropstecken i toppen - satte stopp för ruschen i januari. Sedan dess har Real Madrid fått kämpa betydligt hårdare för poängen, och även om segrarna ändå trillat in har Barcelona närmat sig med stormsteg. Däremot har Sevillas form droppat och med den deras titelhopp falnat. Med tio omgångar kvar av säsongen ser titelstriden därför trots allt ut att bli en hård kamp mellan de två giganterna från Madrid respektive Barcelona.

Europaspelet:

Även bakom Real Madrid och Barcelona har den tidigare jämna kampen om Champions League-platserna luckrats upp. Sevilla har tappat uppifrån och Atlético Madrid har dragit ifrån nerifrån, vilket gör att kampen om den tredje direktplatsen ser ut att stå mellan de två rödvit-randiga klubbarna medan de andra får nöja sig med en kvalplats. Nedanför dem står Europa League-biljetterna mellan Villareal, Real Sociedad och Athletic Bilbao.

Nedflyttningskampen:

I Spanien är de tre biljetterna ner till Segunda División mer eller mindre redan bokade. Jumbon Osasuna har ynka 11 poäng på kontot och kan inom en snar framtid även vara matematiskt nedflyttade. På de två övriga platserna under strecket ligger Granada och Sporting Gijon, de sistnämnda närmast med fem poäng upp till Leganes efter en viktig seger mot Granada innan landslagsuppehållet. Det ger Gijon en liten chans att hålla sig kvar, men det ska ändå mycket till för att de nuvarande bottenlagen ska förändras.

Tyskland

Titelstriden:

I Bundesliga har utvecklingen efter en jämn höst gått mot den förväntade. Bayern München har steppat upp, inte förlorat sedan november, medan höstens sensationella uppstickare RB Leipzig med hela fyra förluster på de sju senaste matcherna har halkat efter rejält. Numera är avståndet mellan ettan Bayern München och tvåan RB Leipzig uppe i 13 poäng, vilket gör att Bayern mer eller mindre kan räkna in sin femte raka ligasköld och lägga större fokus på Champions League.

Europaspelet:

Nedanför obevekliga Bayern München är kampen om Champions League-spel relativt stängd. RB Leipzig bör trots formsvacka sno en plats bland de fyra bästa, likaså Borussia Dortmund som ryckt upp sig resultatmässigt under våren. Den sista platsen lär gå till Hoffenheim som under ledning av hyllade Julian Nagelsmann går mot en imponerande säsong. Europa League? För tillfället befinner sig Hertha Berlin samt Köln på de två platserna till Europas division 2. Utmanarna till dem är ett helt koppel av klubbar, lett av Eintracht Frankfurt, Freiburg och ett febrilt jagande Schalke 04.

Nedflyttningskampen:

På de två direktnedflyttningsplatserna ligger sedan en tid tillbaka Darmstadt och Ingostadt, de två klubbar som lär åka ner. Men om striden för att undvika direktplatserna ser ut att bli odramatisk är läget ett helt annat när det kommer till kampen om kvalplatsen. HSV sitter för närvarande på den positionen, men har med två vinster och ett kryss på de tre senaste matcherna tagit upp jakten på klubbarna ovanför - en rad av klubbar som matematiskt mer eller mindre kan dras upp hela vägen till tiondeplacerade Borussia Mönchengladbach. Med så många klubbar - flera av dem oväntat stora klubbar som Wolfsburg - indragna blir våren i Tyskland högintressant att följa.

England

Titelstriden:

För ovanlighetens skull kan man nog inte kalla striden om Premier League-titeln för en strid. Chelsea har under Antonio Conte stabilt manglat motståndare på löpande band, leder ligan med tio poäng och kommer med all sannolikhet att plocka hem pokalen. Annars ska ett rejält ras inledas nu.

Europaspelet:

I denna del av tabellen är det däremot upplagt för en kamp utan dess like. Tottenham, Manchester City, Liverpool, Manchester United och Arsenal har alla en god chans att ta en Champions League-plats. Tottenham har sett ruggigt starka ut hela säsongen och både tabellpositionen och spelet talar för Spurs. Bakom dem kan det dock sluta precis hur som helst, speciellt då flera av dessa lag möter varandra nu under våren. De som ökar takten nu spelar Champions League nästa höst, de andra Europa League. Således är det bara att luta sig tillbaka och njuta av god underhållning från de brittiska öarna.

Nedflyttningskampen:

Likt i Europaspelet är nedflyttningskampen i Premier League mycket laddad, om än aningen mer uppluckrad nu än vad den var för några veckor sedan. De tre lagen under strecket är uppifrån räknat Hull, Middlesbrough och Sunderland, avståndet upp tre poäng. Men med tanke på hur lagen i Premier League spelar mot varandra kors och tvärs, förlorar den ena dagen för att vinna den andra, är dessa platser på intet sätt befästa. Räkna med en jämn kamp enda in i maj.

Italien

Titelstriden:

Serie A går mot en precis så förväntad slutställning som väntat. Juventus tog tag i ratten, satte gasen i botten och kör nu i full fart mot titeln. Med nio matcher kvar och åtta poäng ner till tvåan Roma finns det absolut inget hinder i vägen för den gamla damen som kommer ta hem sin sjätte raka Scudetto.

Europaspelet:

När det kommer till Champions League-platserna är det mer eller mindre avgjort i Italien, Roma och Napoli har såväl ett bekvämt försprång som bättre trupper än konkurrenterna för att lyckas halka ner från andra- och tredjeplatsen. Däremot är kampen om Europa League-spel desto tuffare. För närvarande är det Lazio och Inter som håller till på de två placeringarna som ger en plats i Europa League, men säsongens succélag Atalanta skuggar tätt medan Milan i bästa fall kan ge sig in i striden de med. Ska jag ge mig på ett tips är det ändå Lazio och Inter som lyckas hålla undan.

Nedflyttningskampen:

Här har det sedan länge varit tre samma lag under strecket: Palermo, Crotone och Pescara. Med sju poäng mellan Palermo och Empoli - de enda som på något sätt skulle kunna trilla neråt - är det på förhand sett en väldigt liten chans till dramatik nere i det italienska bottenträsket.

Frankrike

Titelstriden:

Efter fyra år som överlägsna mästare har PSG stött på patrull. Med åtta matcher kvar av den franska ligan har ett Monaco fullt av ungdomlig flärd ett trepoängsförsprång ner till Parisborna och ser inte ut att ge upp i första taget. Tidigare var även Nice med i racet, men efter att de som väntat tappat farten på slutet är det mellan dessa två klubbar som titelstriden står.

Europaspelet:

Med 14 poäng ner till fyran Lyon är Nice mer eller mindre klara för Champions League. Om de två Europa League-platserna står kampen dock mellan betydligt flera klubbar och vid sidan av formstarka Lyon har Marseille, Bordeaux och Saint-Etienne alla en chans att ta tillvara på. Vem som tar den vete dock tusan.

Nedflyttningskampen:

Bottenstriden i Frankrike brukar vara jämn och detta år är inget undantag. Inför slutomgångarna är det Lorient och Bastia, båda på 25 poäng, som ligger på de två nedflyttningsplatserna. Ovanför dem har vi Nancy på kvalplatsen med 28 poäng samt Dijon en position upp på samma poäng. De fyra lär i första hand kämpa mot varandra, men även Caen, Montpellier och Lille kan i värsta fall dras ner. De sistnämnda har dock med ett par viktiga segrar under de senaste omgångarna gett sig själva en god chans att hänga kvar i Ligue 1.