Wenger öppnade plånboken, slog klubbrekordet för att värva Lacazette och få in den anfallare Arsenal så länge saknat. Men mer än så krävs om Arsenal ska kunna utmana konkurrenterna.

Äntligen. Efter flera år, flera somrar där varken spelare som Gonzalo Higuaín eller Karim Benzema har klaffat, har Arsenal nu lyckats värva den där klassanfallaren de så länge ropat efter. Igår bekräftades värvningen av Alexandre Lacazette - även han en spelare som Arsenal tidigare har försökt, men misslyckats, värva - från Olympique Lyon för den interna rekordsumman på 52 miljoner pund.

Fransmannens facit talar sitt tydliga språk. Förra säsongen gjorde Lacazette 36 mål, säsongen innan 23 och ytterligare en säsong tidigare 29. Totalt har Lacazette gjort 100 ligamål på strax över 200 matcher för sitt Lyon, således ett målsnitt strax under 0.5. Lägg därtill ännu flera mål om man räknar in europaspelet och att han gör dem på alla sätt och vis så får du en anfallare av högsta rang.

Att Lacazette kommer göra mål för Arsenal är därför ingen hemlighet, i honom har "The Gunners" en möjlig utmanare till skytteligatiteln och ett alternativ som kommer höja förväntningarna på Arsenal.

Men räcker det? Räcker det för att passera konkurrenterna och utmana om titeln?

Ser vi enbart till lagbygget ser Arsenals startelva i och med värvningen av Lacazette lovande ut. Backlinjen stärkt av nyförvärvet Sead Kolašinac från Schalke 04 ser stabil ut, mittfältet som vanligt spelskickligt och om Alexis Sánchez och Mesut Özil också stannar ser offensiven ruggigt fin ut.

Men hur är det med bredden?

Bakom startspelarna saknas det nämligen betydligt mer kvalité. Inget illa om spelare som Danny Welbeck eller Rob Holding, men ska Arsenal bräcka konkurrenterna måste truppens styrka ökas på djupet. Annars kommer laget - och därmed resultaten - lida när spelschemat och de för Arsenal årliga skadeproblemen tätnar. Där fyller ju värvningen av Lacazette en funktion, förutsatt att den ivägryktade Olivier Giroud stannar.

Men Arsenals stora problem förra säsongen - och egentligen de senaste åren - har inte enbart suttit i bristen på kvalité, inte i första hand. Istället har det varit att laget inte har lyckats lyfta sig när det verkligen behövs.

För Arsenal blev detta tydligast förra säsongen i matcherna mot toppkonkurrenterna, där Arsenal endast vann två av de tio matcherna mot de övriga topp sex-lagen. Då fanns inte spetsen, då fanns inte psyket. I efter hand var det där som platsen till Champions League gick förlorad.

Den korta slutsatsen att dra därifrån blir då att Arsenal måste vinna toppmatcherna för att ta det stora steget, tillbaka till Champions League och mot titeln, och det är ju en del av lösningen. Men anledningen till att Arsenal inte vunnit de matcherna handlar i första hand inte om avsaknaden av en målskytt. Istället är det avsaknaden av vinnarmentalitet som saknats och gjort det länge.

På den punkten räcker det inte med att få in Lacazette. För att förändra ett helt lags, en hel klubbs, mentaliteten krävs mer än en spelare. Framför allt krävs det tid och i Arsenals fall troligtvis även ett managerbyte.

Vad värvningen av Alexandre Lacazette ger Arsenal är dock spets, förutom de tidigare nämnda målen ger 26-årige Lacazette även framtidstro. Samtidigt är det den viktiga pusselbit - den anfallare - som de så länge har behövt för att kunna utmana om titeln på allvar igen, nu är den biten på plats.

Jag är dock rädd för att det krävs mer, mycket mer, än så för att Arsenal ska ta nästa steg.

Unga Tyskland vann, energiska Chile kom tvåa och värdnationen Ryssland åkte ut i gruppspelet. Men det stora samtalsämnet under sommarens Confederations Cup blev inget land, ingen spelare heller. Det som alla nu diskuterar är VAR.

För-VM, turneringen mellan de kontinentala mästarna sommaren innan sommaren och en chans för värdnationen att testa sina vingar. Men redan på förhand stod det klart att årets Confederations Cup inte enbart skulle vara en uppladdning inför VM 2018. Det var även ett test för den nya tekniken där domaren skulle få hjälp av VAR, "Video Assistent Referee", där videogranskning ger domaren en chans att omvärdera sitt beslut. Efter några mindre test skulle Confederations Cup bli ett slags genrep inför VM nästa år.

Under turneringens gång blev VAR snabbt ett omtalat ämne. Domarna tog chansen att använda sin nya hjälp, ibland framgångsrikt och ibland mindre lyckat, när publiken turneringen igenom diskuterat denna teknologi i såväl negativa som positiva ordalag. När cupen sedan gick mot sitt slut, när endast bronsmatchen och finalen kvarstod av testet, gav FIFA-presidenten Gianni Infantino sin dom.

– Ingenting står i vägen för att använda VAR i VM. Hittills har det varit framgångsrikt. Vi lär oss, vi förbättrar oss och vi fortsätter att testa, sa Infantino inför gårdagens final.

Men inte ens finalen undkom kontroverser. VAR stod återigen i centrum när Gonzalo Jaras medvetna armbåge i Timo Werners ansikte undkom utvisning - trots videogranskning. Trots att Tyskland blev mästare var det det som diskuterades.

Så nu när turneringen är slut, när vi har facit på hand - var VAR verkligen så framgångsrikt?

Mitt korta svar är nej.

Ett av de stora argumenten som har lyfts mot VAR är frågan om tid. Det tar för långt tid för domarna att gå till sidlinjen, titta på skärmen och göra sin bedömning. Det hackar upp spelet, det förstör dramatiken och när man nu tittar igenom hur lång tid det tar för ett domslut att tas går det fortfarande att hålla fast vid det argumentet.

Men det finns fler argument mot VAR. Nästa punkt handlar om när VAR ska användas. I dagsläget säger reglerna att VAR ska användas vid de fyra "avgörande" situationerna, vilka är mål, straffar, röda kort och missbedöma kort (gula/röda). Men finns det verkligen bara fyra avgörande situationer i fotboll? Var går gränsen för vad som ska granskas och när en "avgörande" situation inleds? Tillslut måste domaren blås av matchen stup i kvarten och då kommer argumentet om det upphackade tempot att bli omöjligt att undvika.

Men det finns ännu ett argument, det kanske allra viktigaste, och det är att fotboll alltid kommer att förbli en bedömningssport. Olika domare dömer olika i olika situationer, det finns sällan några definitiva svar på ett domslut och när det gör det har denna turnering visat att olika domare - trots en extra repris - inte alltid dömer varken lika eller för den delen "rätt". Är det sist och slutligen lönsamt att avbryta matchen fram och tillbaka då domsluten ändå blir fel? Som igår när alla såg att Jara borde ha fått rött kort - förutom domaren, som trots hjälp av VAR valde en varning.

Med Confederations Cups VAR-facit på hand håller jag således inte med Infantino, detta var inte ett framgångsrikt test. För även om en del domslut har förändrats till det bättre - som Portugals tilldelade straff mot Mexiko i bronsmatchen - har de felaktiga domsluten övervägt de rätta, det har inte blivit ett tillräckligt stort framsteg för att något av de ovanstående argumenten nu ska kunna strykas eller tänkas bort.

Jag befarar dock att VAR - trots det - är här för att stanna. Något som jag i nuvarande form har svårt att se hur det kommer att fungera.

Han skulle leda det nya Milan mot framtiden, bli en fanbärare för hela klubben. Nu väljer Gianluigi Donnarumma att inte infria förhoppningarna. Åt vilket håll tar Milans satsning vägen nu?

Kaká, Shevchenko och Nesta. Innan det Maldini, Costacurta och Baresi. Ännu tidigare Gullit, Van Basten och Rijkard.

Denna lista är bara ett axplock. De namn och de lag som AC Milan genom tiderna stoltserat med är minnesvärda, svårslagna och bland det bästa som funnits. Av den orsaken är det inte heller så konstigt att Milan - en av världens största fotbollsklubbar - även har några av de mest troféfyllda skåpen.

Men på senare år har tiderna förändrats, namnen minskat i styrka och troféerna krympt i antal. Det är tre år sedan Milan spelade i Champions League, sex sedan de vann Serie A. Jätten Milan har på senare år slumrat och ibland nästan somnat. Det var dags för en förändring.

Det stora steget mot denna förändring kom därför så sent som i april. Efter 31 år, med såväl framgångar som motgångar, sålde Silvio Berlusconi klubben till Rossoneri Sport Investment Lux - ett kinesiskt konsortium som skulle leda Milan tillbaka mot svunna tider.

– AC Milan är en global toppklubb med över 118 år av historia. Enbart under Silvio Berlusconis regim vann Milan åtta ligatitlar, fem Champions League-titlar och sju italienska supercup-titlar, inledde den kinesiske affärsmannen, och numera klubbpresidenten, Yonghong Li

– Detta har gjort att supportrarna har stora förväntningar på klubben. Vi vet att vi axlar ett enormt ansvar, men vi vill överträffa de förväntningarna och försäkra oss om att supportrarna ropar "Forza Milan" över hela världen.

Med ägarbytet förväntades stora förändringar i klubbledningen ske och så blev det också. Bland annat tillsattes genast välmeriterade Marco Fassone som klubbens nye VD för att styra Milans projekt framåt.

– Vi är AC Milan. Vi har inte råd att luta oss tillbaka och vänta på att något ska ske, förkunnade Fassone i samband med ägarbytet och pekade genast på klubbens utsatta mål.

– Champions League är en plattform som en klubb som Milan inte kan vara utan. Från och med säsongen 2018-19 är det fyra platser från Italien som står på spel, så jag ska inte hymla med att målet är att ta en av de platserna. Men vi vill också bygga en stark och slagkraftig trupp.

Med denna omvälvande nystart i bagaget avslutade Milan säsongen 2016/17:s sista månader, tog tillslut en sjätteplats och med det den sista biljetten till Europa League. Men det är nu, i början av sommaren då transferfönstret knappt har hunnit öppna, som Milan har spänt musklerna och börjat bygga den där slagkraftiga truppen.

Redan i slutet av maj säkrades nämligen den nya erans första värvning, mittbacken Mateo Musacchio från Villareal anslöt och bara dagar senare höjdes ribban ännu högre då Atalantas eftertraktade genombrottsmittfältare Franck Kessié även han säkrades av Milan. Sedan dess har ytterligare två spelare skrivit på det nya projektet, den högkvalitativa ytterbacken Ricardo Rodriguez valde Milan och nu senast kom även den lovande anfallaren André Silva till San Siro från Porto.

Satsningen hade tagit fart, sommaren 2017 skulle bli inledningen på det nya Milans epok - men i torsdags kom det stora bakslaget.

Gianluigi Donnarumma har valt att inte förlänga kontraktet.

Den nu 18-åriga Donnarumma slog igenom för knappt två år sedan. Sommaren 2015 flyttades den unge målvakten upp till A-laget, spelade sin första match för klubben mot Real Madrid under försäsongen och tävlingsdebuterade samma höst som den näst yngste målvakten någonsin att starta en italiensk ligamatch. Sedan dess har utvecklingskurvan pekat spikrakt uppåt och numera ses det italienska underbarnet redan som en av Europas skickligaste burväktare samt framtidens främsta målvakt.

Av den anledningen överraskar det ingen att övergångsryktena sedan länge har tagit fart, inte minst denna säsong då Donnarummas kontrakt med Milan går ut sommaren 2018. För vilken klubb vill inte säkra en målvakt som med stor sannolikhet dominerar målvaktsposten under de närmaste 20 åren? Under hela säsongen som gått har det därför talats om en massa destinationer, främst Juventus där han skulle bli Gianluigi Buffons slutliga ersättare både i klubb- och landslag. Men från Milans håll har alla spekulationer under årets gång tystats.

– Jag hoppas, och jag är säker, på att Donnarumma kommer att vara en Milan-spelare i många år framöver, sa vice president Adriano Galliani i oktober.

– Donnarumma är inte till salu. Han kommer vara Milans målvakt de kommande 15 åren, sa den numera före detta ägaren Silvio Berlusconi i april.

Men framförallt har Donnarumma själv även han avfärdat alla rykten vid upprepade tillfällen, gjort det till en grej att försvara sina färger. Att spela för Milan var hans "barndomsdröm", han "föddes som Milanista" och han ville bli en fanbärare för klubben. Det var det som var tanken, det som ingöt förhoppningar i supportrarnas hjärtan.

Men ibland går det snabbt i fotboll. Efter ett möte med Donnarummas agent - Mino Raiola - var det Fassone som på en presskonferens i torsdags offentliggjorde beslutet.

– Raiola informerade oss om att Donnarumma har tagit ett definitivt beslut att inte förlänga med Milan.

Beskedet kom som en chock, ett slag i magen för alla runt och kring AC Milan. Så sent som för bara ett par dagar sedan sades Donnarumma ha valt förlängning för att nu alltså överge de åsikter han tidigare uttryckt. Självfallet lät inte reaktionerna vänta på sig, där kommentarer från ursinniga supportrar om hur han valt pengarna före tilliten redan dominerar alla flöden. Samtidigt accelererade förstås övergångsryktena där Real Madrid nu sägs vara det första valet.

För Milan innebär detta att alla planer nu förändras, det går det inte att komma ifrån. För även om de nya ägarna nu har kommit, värvningarna likaså, så är den största målvaktstalangen som världen kanske har skådat på väg att utgå. Det påverkar projektet, det förändrar planerna.

– Vi blev överraskade, vi hade hoppats på att Donnarumma skulle vara målvakten som tog Milan in i framtiden och som vi kunde bygga laget runt. Naturligtvis lämnar beslutet en bitter eftersmak i munnen men vi måste gå vidare, sa Fassone på presskonferensen.

Men frågan är hur satsningen nu går vidare? Inte nog med den sportsliga försvagning som avskedet naturligtvis innebär, utan även den prestigeförlust och de signaler som beskedet att en spelare som Donnarumma inte vill följa med projektet skickar - det svider för Milan.

Med ett utgående kontrakt som inte ska förlängas måste Milan sälja Donnarumma denna sommar för att få pengar, annars lämnar han gratis om ett år. Och även om sportchefen Massimiliano Mirabelli har indikerat att klubben ändå tänker behålla honom, ryktena säger att han skulle få sitta ut kontraktet på läktaren, är det logiska valet att sälja målvakten för att istället spela in en ersättare. För supportrarna kommer inte att förlåta sin förre kelgris som de numera avskyr.

Men huruvida de ska ersätta den spelare som satsningen skulle byggas kring - att resa sig även om man inleder eran med det största möjliga bakslaget - återstår att se. För visst kan Milan värva stort, köpa in spelare som lyfter laget. Men går det att smärtfritt byta ut Donnarumma? Det är en utmaning som det nya Milan - om inget drastiskt nu förändras - tvingas anta. Det är en utmaning som kan komma att definiera hela projektet.

Källor: Hindustan Times, Mediaset, Aftonbladet, gianlucadimarzio.com

Inte ens två hela säsonger som A-lagstränare - redan två Champions League-titlar i skåpet. Zinedine Zidane skriver historia med Real Madrid, men ändå finns det folk som fotfarande tvekar på hans förmåga. Börjar det inte vara dags att ge fransmannen hans rättmätiga hyllningar?

Det blev tillslut lättare än väntat. Med tre mål i den andra halvleken - ett av Casemiro, Cristiano Ronaldo med sitt andra för kvällen och ett sista av Marco Asensio - seglade Real Madrid hem Champions League-titeln. Igen. Den första klubben att vinna Champions League två år i rad.

Efter förra säsongens final har Real Madrid bara blivit bättre. Laget har lyft sig ytterligare nivåer, radat upp segrar. Det trots att detta laget egentligen är namnsvagare än vad Real Madrid brukar vara. Samtidigt är de bättre än på många år.

Vem ska tillskrivas detta? Sanslöse Cristiano Ronaldo som fortsätter att producera mål i omänsklig takt? Mittfältstrion Luka Modrić, Toni Kroos och Casemiro som levererar vecka efter vecka? Kaptenen Sergio Ramos som gjort flera av de viktiga målen?

Alla har de sin beskärda del i den nyskrivna historien. Men en av dem som bör lyftas allra högst är väl ändå Zinedine Zidane?

Två titlar på två försök

De flesta förknippar Zidane med hans spelargärning, självklart blir det så när han var en av världens främsta. Det är trots allt bara elva år sedan som fransmannen lämnade scenen och placerade skorna på hyllan. Efter det tog det sina år bakom kulisserna, vid sidan av fotbollen, innan han återvände till den spanska huvudstadsklubben i form av rådgivare, Castilla-tränare och senare assisterande. Sedan blev det dags för Zidane att kliva in som huvudansvarig för världens största fotbollsklubb.

Redan då, i januari 2016, var det många som ställde sig kritiska till Real Madrids val. Var inte detta ett för stort steg för Zidane att ta, tränare för Real Madrid som sitt första riktiga uppdrag? Zidane själv svarade som han förr brukade göra: Med resultat på planen.

Under sitt första halvår i klubben förlorade Real Madrid endast två matcher, en ligamatch mot Atlético Madrid och ett delmöte mot Wolfsburg i Champions League. Resterande del av säsongen ångade Zidanes Real Madrid på, avslutade ligasäsongen med tolv raka segrar och en Champions League-titel i Milano som pricken på i:et. För de flesta skulle det vara en svårslagen debutsäsong, men för Zidane var rösterna fortfarande tveksamma.

De huvudsakliga anledningarna till att Zidane har ifrågasatts har varit flera. En att han basar över ett självspelande piano, ett annat att han jobbat för kort tid för att värderas. Utöver det har många undrat vad hans taktiska ideologi egentligen är och kommer att vara. För alla tre frågetecken finns det förstås en viss del av sanning, men även argument för att de inte stämmer.

Medan säsongen 2016/17 drog igång följde frågetecknen med hela hösten. Visst, Real Madrid vann sina matcher, radade upp segrar och slog rekord. Men spelade Zidanes lag verkligen bra fotboll? Var det inte egentligen en gnutta tur att hans lag vann de där jämna matcherna då spelet inte fungerade?

Bevisligen inte.

När säsongen nu summeras fortsatte Real Madrid att rada upp segrar hela vägen, tog tillslut de poäng de behövde för att ta hem ligan för första gången på fem år. Igår avslutade Real Madrid resan i Cardiff med att stabilt vinna Champions League, besegrade ett starkt Juventus med 4 - 1 och skrev in sig i historien. För Zidane var det hans andra Champions League-titel på två möjliga försök.

Bevisat sin förmåga

Så vad är det då som gör Zidane till en så bra tränare, något måste han ju ha när resultaten motbevisar alla kritiker?

Till att börja med har Zidane på kort tid visat sig vara en klok lagbyggare. Istället för att hejdlöst ge sig ut på transfermarknaden - inhandla galáctico efter galáctico - har han valt en väg där mindre namnstarka spelare får chansen, där spelet inte alltid sprudlar men där laget som kollektiv allt som oftast gör det som behövs för att vinna. Zidane själv har vid upprepade gånger förändrat precis tillräckligt för att avgöra. Fingertoppskänsla är ordet som vi åskådare söker.

Men det stora ässet som tränaren Zidane besitter är nog ändå han själv. Som person utstrålar Zidane en aura, en självklarhet som inger en respekt och ett lugn som få andra tränare inom fotbollen har att tillgå. Det lyser igenom, spelarna känner av det. Det räcker med att gå till den respons som hela tiden sipprar ut ur hans spelargrupp där spelare efter spelare, från den sista reserven till den största stjärnan, säsongen igenom poängterar den goda stämningen och lugnet som finns i klubben. Så har det långt ifrån alltid varit i Real Madrid, under Zidane sprider sig däremot harmonin.

På detta sätt har Zidane skapat en framgångscykel. Lugn och harmoni föder segrar, segrar föder ännu flera segrar som i längden ger titlar. Oavsett vilket lag, vilken klubb eller hur lång tränarerfarenhet du har är det inget enkelt jobb att göra - speciellt inte i ett Real Madrid där pressen är större än på de flesta andra ställen, där stjärnorna är fler än i alla andra klubbar. Real Madrid är inget självspelande piano, utan kräver en stark tränare för att klara av jobbet. Den tränaren har Zinedine Zidane på kort tid visat sig vara.

I toppen för att stanna

Efter att nu ha firat sin andra Champions League-titel börjar argumenten mot Zidanes tränarförmåga sina, efter sin första hela säsong har flera bockats bort. De enda som egentligen återstår är tiden och huruvida han kan göra detsamma i flera miljöer. Men är det ens relevanta frågor? Behöver han verkligen bevisa sig själv mer än så här, över ännu längre tid och i andra klubbar, för att nämnas bland de allra bästa?

Kanske, kanske inte. Där går väl åsikterna fortfarande i sär. I dagsläget är det dock omöjligt att veta vad framtiden kommer att bära med sig för Zidane. Kanske han förblir Real trogen resterande karriär, kanske han blir något helt annat. En sak är dock säker: Tränaren Zidane är på allvar, han har något som få andra har. Senast nu - efter gårdagens historiska titel - är det dags att hylla hans kunskap.

Uppe i Premier League charmar Jürgen Klopp hela England, med tyskens gegenpressing säkrade Liverpool här om veckan en kvalplats till Champions League. Men även nere i The Championship har en annan tysk parallellt gjort sig ett namn. I eftermiddag kan Klopps kompis och tidigare kollega, David Wagner, leda sitt Huddersfield till Premier League.

Den brukar aningen klyschigt kallas för "miljardmatchen", den avgörande finalen på Wembley där två klubbar gör upp om den tredje och sista uppflyttningsplatsen från The Championship till Premier League.

Men klyschor som denna grundar sig ofta i en sanning. Med Premier Leagues enorma pengaflöde, glans och uppståndelse, tjänar de 20 Premier League-klubbarna multum, mer än någon annanstans i hela världen. Varsin del av den kakan får de tre klubbar som varje säsong flyttas upp från The Championship och i och med att den tredje klubben som flyttas upp avgörs genom ett slutspel - med följande playoff-final och en uppflyttning i potten - ställs allting på sin spets i den matchen, "miljardmatchen", som spelas på Wembley i eftermiddag.

I år är det två blåvitrandiga klubbar som gör upp om biljetten. I ena ringhörnan står Reading, som lett av Jaap Stam suktar efter att återvända till Premier League efter fyra års frånvaro. För klubben i den andra hörnan har det dock gått betydligt flera år sedan sist.

Senast klassiska, men numera betydligt mindre, Huddersfield Town spelade i Englands högstaliga var 1972. Sedan dess har det varit svängar ner i såväl Division två som tre och som fyra innan "The Terriers" återvände till landets näst högsta division 2012 för att sedan dess med visst besvär hålla sig kvar.

Fram tills nu - nu är de plötsligt 90 minuter ifrån Premier League, något som på förhand inte ens fanns på kartan för en klubb som tippades kriga i botten. Men Huddersfield har hela säsongen fortsatt att överraska, spelat fotboll som gjort en av seriens mer resurssvaga klubbar till ett av seriens bästa lag.

Hjärnan bakom verket heter David Wagner.

"Har känt Klopp längre än min fru"

45-årige Wagner har ett förflutet som spelare i bland annat Mainz och Schalke, men det är som tränare han verkligen börjar göra sig ett namn. Tränarkarriären tog fart 2011, som tränare för Borussia Dortmunds andralag. I Dortmund anslöt han till en nära vän, en vän han till och med agerat marskalk åt, och tillika en före detta lagkamrat från tiden i Mainz: Jürgen Klopp.

– Jag har känt Jürgen längre än min fru. Vi träffades första gången när jag kom till Mainz från Eintracht Frankfurt. Då var han förstavalet som anfallare. Men jag var också anfallare, tog hans plats och förpassade honom till bänken. Det var starten på vår relation, minns Wagner som dock menar att konkurrensen inte blev en konflikt.

– Efter ett par månader droppade han ner som försvarare, vilket gjorde saker och ting enklare.

Medan Klopp gjorde succé med sitt Borussia Dortmund - vann ligan för andra året i rad och sedermera även till Champions League-final - trummade Wagner på med andralaget. Redan första säsongen tog han laget till serieseger och uppflyttning från fjärdedivisionen till Divison 3, höll dem kvar där i tre säsonger och utvecklade under tiden en rad talanger - som Jonas Hofmann och Erik Durm - till A-lagsspelare. Under de åren - 2011-2015 - blomstrade Borussia Dortmund, med grunden i Klopps gegenpressing. Wagners filosofi är den samma.

– Jag är mörk, han är ljus. Han är lång, jag är kort - men våra karaktärer är oerhört lika. Vi är väldigt nära och tänker fotboll på samma sätt. Glädjen är det allra viktigaste och likt Klopp är även jag emotionell under matcher och träningar. Det är för att visa att vi är med spelarna, att vi är en del av laget, berättar Wagner.

Men Klopps tid i Dortmund tog slut sommaren 2015. Efter en säsong med svaga resultat valde han att kliva av posten och ge utrymme för den blivande efterträdaren Thomas Tuchel. Själv stannade Wagner kvar i Dortmund ytterligare några månader, fram tills den 1 november då även han valde att lämna klubben. Bara några veckor tidigare hade Klopp tagit över jobbet som manager för Liverpool och ryktena om att Wagner skulle hoppa in i Klopps ledarstab kom som ett brev på posten.

Men Wagner hade andra planer. Han hade nämligen fått ett samtal från Huddersfield Town. en Championship-klubb som ville testa något nytt.

- Det första telefonsamtalet jag fick var från Stuart Webber (Dåvarande klubbdirektör i Huddersfield). Han sa att klubben behövde nya idéer, att alla ville hitta en ny riktning, och att de var intresserade av det vi gjorde i Dortmund och hur vi försökte spela fotboll. Han frågade mig: "Är det möjligt att göra det i England?" Jag sa: "Varför inte?" Om klubben och spelarna är öppna för nya idéer, och har tålamod, är det möjligt att spela på detta sätt över allt i hela världen, förklarar Wagner.

Sagt och gjort. Den 5 november 2015 utsågs Wagner till manager för Huddersfield Town, Yorkshire-klubbens förste manager någonsin från de brittiska öarnas utsida. Men först efter att Klopp gett honom tummen upp.

– Jag talade med Jürgen efter att jag fått Huddersfields erbjudande och han sa självklart att det var en fantastisk möjlighet. Han gav mig lite information om klubben, jag förklarade situationen och han sa bara: "Kör".

Från vision till verklighet

När Wagner tog över i november 2015 var Huddersfield i en prekär situation. Under den förre managern Chris Powell hade Huddersfield endast vunnit tre av säsongens första 15 matcher, låg fast förankrat i botten och var i stort behov av en räddning. Det dröjde ett par matcher - sedan rullade det tyska Huddersfield tåget igång, vann fem av sina elva matcher under december-januari, varav en fem matcher lång obesegrad svit efter jul. När säsongen tillslut summerades hade Huddersfield landat på plats 19 och säkrat kontraktet med god marginal. Det skulle dock visa sig bara vara en försmak inför Wagners första hela säsong vid rodret.

Wagner började sommaren 2016 med att värva in flertalet nya namn, var bland flera från Tyskland. In kom Michael Hefele från Dynamo Dresden, Chris Löwe från Kaiserslautern och Christopher Schindler från 1860 München. Därtill kryddade han truppen med inlånade spelare som Elias Kachunga från Ingolstadt samt Danny Ward från Klopps Liverpool. Tillsammans har de utgjort en bas för det lag som genast hängde med Newcastle United och Brighton & Hove Albion i toppen, där de sedan dess - trots betydligt mindre resurser än konkurrenterna - har stannat för att nu avsluta säsongen i en playoff-final på Wembley.

För Wagner har året varit hektiskt. Framgångarna med Huddersfield har gett eko, plötsligt har den brittiska pressen bevakat Huddersfield på ett sätt som sällan gjorts och flertalet Bundesliga-klubbar - bland annat Wolfsburg - har knackat på Wagners dörr. Men varje gång har han tackat nej. Det är med Huddersfield som Wagner kan bli historisk, där han vid seger i eftermiddag kan leda Huddersfield till en chockartad uppflyttning och göra Jürgen Klopp sällskap i Premier League.

– För tio månader sedan var det en vision. Runt jul blev denna vision en möjlighet och nu har det blivit en realitet. Vanligtvis har spelare i Huddersfield Town inte en chans att spela i Premier League, men nu är chansen en verklighet.

Källor: Daily Mail, The Guardian

En era är snart över, efter 25 år i Romas tjänst lägger Francesco Totti skorna på hyllan. Men där en era tar slut tar alltid en ny vid. Det här var ett steg mot det nya Roma, en vandring som redan inletts.

Det hade redan länge spekulerats. I takt med att Francesco Totti fått allt mindre speltid, trots allt kommit upp i de riktigt höga åren, har hela Italien gått och väntat på det förmodade beslutet. Igår kom det: Efter säsongen avslutar Totti, 40 år, sin karriär.

Det går inte att underskatta Tottis status i Rom. Han är prinsen, han är kejsaren. Han är "den stora babyn" som representerat Roma hela sin karriär och gjort klubben till vad den idag är. Nu kliver han utåt sett ner från tronen som han i praktiken för alltid kommer besitta.

Frågan är vart detta Roma tar vägen efter det här, när den största ikonen genom tiderna lägger av? Framåt, säger jag. För Roma som klubb är det ett steg mot en ny framtid.

Amerikansk satsning mot toppen

Det första steget mot den framtiden togs dock redan för sex år sedan. Den långlivade ägarfamiljen Sensi hade sedan en tid tillbaka samlat på sig skulder och i juli 2010 blev de tillslut tvungna att överge 67 procent av klubben till banken UniCredit. Ett knappt år senare, i april 2011, meddelade UniCredit att en ny majoritetsägare hade hittats. Ny ägare för Roma blev ett amerikanskt konsortium, lett av Thomas DiBenedetto.

Som delägare i investeringsbolaget Fenwey Sports Group hade DiBenedetto sedan tidigare mindre ägarskap inom såväl fotbollsvärlden genom Liverpool FC som inom baseball genom Boston Red Sox. Delaktigheten i framför allt Liverpool var dock liten, och med ett betydligt större ägarskap i Roma - med ett annan investeringsbolag i detta konsortium - sattes genast en hög målsättningen.

– Min dröm är den exakt samma som miljoner supportrar. Att göra Roma till en av världens största klubbar, med en trupp kapabel att vinna Serie A varje år och slutligen kapabel att vara konkurrenskraftig i Champions League, förkunnade DiBenedetto i och med övertagandet.

Stora ord helt i supportrarnas smak. Men alla supportrar var inte helt nöjda. I och med detta blev konsortiet nämligen de första utländska ägarna av en italiensk klubb, något som gjorde supportrarna skeptiska. Men från UniCredits sida manade man till lugn.

– Projektet lett av amerikanerna förtjänar tillit, det är hälsosamt och seriöst. De har ingen avsikt att förvirra utan snarare bygga någonting ämnat för att hålla långsiktigt, sa Roberto Cappelli, advokat för UniCredit och vid tidpunkten tillfällig president för Roma.

Välkomna eller inte, ägargruppen visade snabbt att de menade allvar med sin satsning. Inför säsongen 2011/12 anställde klubben Walter Sabatini som sportchef, Luis Enrique som ny tränare och efter dem följde ett koppel av nya värvningar. In kom bland annat den holländske målvakten Maarten Stekelenburg, nyligen från VM-succé i Sydafrika. In kom även den lovande mittfältaren Miralem Pjanić från Lyon, framtidsnamnet Erik Lamela från River Plate och den evige talangen Bojan Krkić från Barcelona. Men de sportsliga resultaten dröjde.

Roma inledde säsongen med att förlora playoff-mötet till Europa League mot slovakiska Slovan Bratislava, missade därmed Europaspel direkt och i Serie A avslutade man säsongen som sjua - långt bakom Juventus som säkrade sin första av vad som skulle komma att bli många ligatitlar i följd. Efter säsongen lämnade först Luis Enrique klubben - sedan valde även DiBenedetto att kliva av rollen som klubbpresident i augusti.

Arenabygget en viktig följetong

I och med DiBenedettos besked blev James Pallotta ny president. Pallotta - en av de andra delägarna från det amerikanska konsortiet - började med att anställa Zedněk Zeman som tränare, varefter ytterligare en mellansäsong utan sportsliga framgångar efterföljde. Men Pallotta gjorde det redan tidigt klart att han såg Roma som ett långtidsprojekt. Framför allt var han tydlig med att flytta Roma från Stadio Olimpico till en ny hemmaarena, en modern fotbollsborg de inte behövde dela med stadsrivalen Lazio.

Säsongen efter - 2013/14 - började de sportsliga resultaten förbättras, med Rudi Garcia som ny tränare tillhörde Roma toppen och slutade tvåa bakom Juventus. I och med framstegen höjde Pallotta sin röst angående den nya arenan och snart lanserade Roma sitt projekt för den nya stadion - Stadio della Roma - med en kapacitet på 52,500 och en design inspirerad av Colosseum.

– Stadion är en väldigt viktig del för oss. Med stadion på plats, och ifall vi följer de planer vi lagt upp, tror jag att vi kan bli en av världens topp tre största klubbar. Det är vårt mål - det är jag inte rädd för att säga, berättade Pallotta i mars 2014.

Men att bygga en ny arena i Italien är lättare sagt än gjort. Många klubbar är det som försökt bygga nytt, men varvid arenorna inte blivit av eller skjutits upp på grund av bl.a. infrastruktur och svårigheterna med att få bygglov. För Roma var detta inget undantag. Staden nekade bygglov, gång på gång, och trots att det uttalade målet var att flytta in i sitt nya fort säsongen 2016/17 inleddes säsongen förra sommaren med att Stadio Olimpico fortfarande var Romas hem.

– Det är ett projekt som jag inte anser positivt och som inte gagnar stadens kassa. Du kan med all säkerhet säga att detta sätt att betala enorma projekt med statlig skuld inte kommer att gå igenom, sa Paolo Berdini, ansvarig för stadsplanering i Rom och stark motståndare till bygget, så sent som i november 2016 när Romas arenabygge än en gång nekades tillstånd.

Men för Romas del kom tillslut en vändpunkt. I juni 2016 hade Virginia Raggi valts in som ny borgmästare i Rom, Berdini fått mindre inflytande i det nya styret. Raggi var mer positiv till bygget och när arenatillståndet återigen togs upp till beslut för två månader sedan gav Raggi tummen upp. Plötsligt var det feststämning i Roma.

– Det här är en historisk dag. Inte enbart för Roma, utan för hela staden. Beslutet som tar oss ett steg närmare vår dröm om en modern infrastruktur, sa klubbdirektören Mauro Baldissoni.

Nästa steg utan Totti

Medan planerna för den nya arenan satts igång i full fart, planerat med en målsättning att flytta in senast inför säsongen 2021/22, har resultaten på planen även de förbättras med åren. Sedan den nämnda andraplatsen 2013/14 har Roma mer eller mindre tagit en bofast plats i toppskiktet strax bakom obevekliga Juventus. Ett fint facit, men nu vill Roma ta nästa steg mot den högre nivån.

Det stora klivet mot den nivån tog klubben så sent som förra veckan. Då bekräftades Ramón Rodríguez Verdejo - känd som "Monchi" - som ny sportchef för Roma.

Monchi har under de senaste 17 åren gjort sig ett namn som sportchef i Sevilla. Framför allt har han gjort sig känd för att köpa lovande spelare billigt, se dem utvecklas för att sedan sälja dyrt - och åstadkomma framgång samtidigt. Under sin tid i Sevilla vann klubben framför allt fem titlar i Uefacupen/Europa League varav tre de senaste tre åren - det trots ekonomiskt underläge. Men i år har han tydligt sagt sig vilja testa på något nytt, ett projekt att leda framåt. I Roma får han en välkommen utmaning.

– Jag tror att Romas sätt att vara passar mig perfekt. Det är en ambitiös klubb som vill fortsätta växa och slåss om de största pokalerna. I grunden är Roma klart, allt vi behöver göra är att fixa det sista. Med rätt personal och bra planering är jag säker på att vi kan uppnå stora saker, berättade Monchi.

För Roma är Monchi det stora namnet som ska visa dem vägen, leda dem in i en ny era. Igår blev det extra tydligt. Det var nämligen Monchi som offentliggjorde att Totti - det stora namnet som visat dem vägen i 25 år - kommer att avsluta spelarkarriären för att istället ta en plats högre upp i klubben. Beslutet att Totti slutar blir således en form av avstamp för Roma under den nya ledningen.

Vad Tottis roll i klubben nu ska vara blir intressant att se. Monchi själv förkunnade vikten av Tottis erfarenhet, kunskap av stad och klubb. Kanske Totti blir någon form av rådgivare, assisterande sportchef eller någon helt ny uppgift? 40 år gammal tror jag att han har mer att tillföra utanför planen än vad han längre gör på gräset, som en ledargestalt för klubben vid sidan. Det inser nog även Monchi.

Så även om Tottis karriär på planen snart är över är det inte slutet på Roma. Det var ett naturligt val för klubben och spelaren att ta nu när nya vägar till Rom ska skapas, toppen av fotbollshierarkin nuddas. Det är ett steg mot den nya eran som Roma nu vill bygga.

Källor: Financial Times, New York Times, stadiodellaroma.com, ESPN, BBC, fotbolltransfers.com, Roma TV