Rekordet är krossat, Neymar är klar för PSG. En omdebatterad övergång som kan komma att definiera hans karriär. Men på vilket sätt?

Nya barriärer är återigen brutna. När Paul Pogba värvades av Manchester United för rekordsumman på ca 100 miljoner euro förra sommaren gapade världen. "Sjuka pengar, hur kan en spelare vara värd så mycket?" frågade sig omgivningen. Mindre än ett år senare mer än dubbleras det rekordet.

För mig var det länge otänkbart att ryktet om Neymar skulle förverkligas, bara här om veckan avfärdade jag spekulationerna. Tji fick jag. Efter de senaste dagarnas utveckling - från att Neymar klivit av träning efter bråk till att tacka för sig - har det blivit allt tydligare att den svindlande övergången, där Paris Saint-Germain löser Neymars utköpsklausul på ca 222 miljoner euro, skulle verkställas. Igår kom den slutgiltiga bekräftelsen av klubben.

Det stora samtalsämnet kring denna övergång har som väntat varit de gigantiska pengarna. Förutom övergångssumman ska lön betalas ut, bonusar och så vidare dessutom föras över. Sammanlagt ryktas notan för det totala kalaset landa runt 500 miljoner euro för PSG. Det är sinnessjukt.

Men om man kikar bakom alla dessa pengar - hur svårt det än må vara - så finns det även en intressant karriär att följa, en person som står i centrum. Hur påverkar denna övergång Neymar och hans framtid?

Neymar har sedan övergången från Santos till Barcelona sommaren 2013 tagit stora kliv i sin utveckling. Från att ha varit ett brasilianskt underbarn med hela världen vid sina fötter har han blivit Brasiliens gunstling och posterboy deluxe samtidigt som han skördat allt från ligaguld till Champions League-titel med Barça. Han har vunnit allt - förutom det individuella prestigepriset han förväntades vinna: Ballon D'Or.

Den gyllene bollen, priset som världens bästa spelare, är något som lyfts fram som en del i Neymars beslut. Det har sagts att Neymar behöver ta klivet ut ur Lionel Messis skugga, bort från bekvämligheten bredvid argentinaren och Luis Suárez för att överträffa konkurrenterna. Nu får han chansen att visa vad han kan på egen hand.

Samtidigt blir han det stora namnet för ett PSG i desperat behov av en superstjärna. Efter att Zlatan Ibrahimović lämnade har den självklara fanbäraren för projektet saknats, nu är den spelaren säkrad och är i form av affischnamn också betydligt större än vad Zlatan var. 25 år ung är det också en värvning för framtiden.

För Neymar är PSG därför också en fantastisk möjlighet. Kan han växla upp, föra Paris-projektet till nästa nivå och bli en ikon, har han skapat sin egna historia för eftervärlden att läsa. Ur ett ambitionsperspektiv går det inte att kritisera.

Men sedan finns även fallgroparna, de delar som gör denna affär till en stor risk för Neymars anseende och i längden hur hela hans karriär kommer bedömmas.

Denna övergång har nämligen inte på något sätt varit okontroversiell. Dels har övergångssumman inneburit komplikationer, regelbrott mot UEFA:s Financial Fair Play (en klubbs inkomster ska i princip täcka avgifterna utan utomstående hjälp) har varit det centrala. Detta sägs dock PSG lyckas kringgå då de låtit Neymar själv betala de 222 miljonerna, således köpa ut sig från kontraktet, för att sedan betalas tillbaka av PSG. Ingen övergångssumma, inget regelbrott. Att Neymar dessutom har snudd på bråkat sig bort från Barcelona har förstört hans relation till hans före detta hemmasupportrar.

Men det är inte allt. Det rapporteras nämligen att Neymar som en del av kontraktet ska agera ansiktet utåt för VM i Qatar 2022, ett mästerskap kritiserat för sina katastrofala arbetsförhållanden och värdnationens bristande mänskliga rättigheter. Varför ska han det? Jo, för PSG ägs ju av Qatar Investemnt Authority med kopplingarna till Qatars kungahus. För dem är Neymar perfekt i ett reklamsyfte, men för Neymar själv kan det smutsa ner bilden av honom ordentligt.

Neymars övergång till PSG har alltså två vitt skilda sidor. En väg mot en historisk Paris-ikon och världens bästa fotbollsspelare, en annan mot ett minne av en spelare som valde pengarna och förstörde sin image på vägen. Hur Neymars tid i PSG slutligen mynnar ut kommer därför att definiera hans arv, hur han kommer att bli ihågkommen när sagan om Neymar tillslut ska skrivas.

Tiden får helt enkelt utvisa om han gjorde det rätta valet.

I fredags drog den tjeckiska ligan igång, en liga och ett land dit pengarnas betydelse nu har nått. Idag kliver Sparta Prag in i leken, storklubben som endast vunnit titeln en gång på de senaste sju åren. Nu tvingas de satsa stort för att ta sig tillbaka till toppen.

Pengar är en central del av dagens fotboll. För varje sommar som går ökar transfersummorna explosionsartat och klubbarnas medvetna strategier för att tjäna större stålar utvecklas.

Som fotbollsklubb är det därför idag nästintill omöjligt att kunna konkurrera utan investeringar, insatser i form av pengar och ägare som satsar stort. Det har de stora klubbarna på den största scenen sedan länge visat då klubbar som PSG, Manchester City och inte minst sommarens AC Milan har köpts upp av rika affärsmän och öppnat plånböckerna på vidgavel för att vinna. Idag är det ett måste och för klubbarna bakom är den enda vägen att reagera, slå tillbaka och satsa de med för att konkurrera.

Detta scenario är i högsta grad aktuellt i dagens Tjeckien.

Den tjeckiska fotbollen har historiskt sett dominerats av två klubbar: Sparta Prag och Slavia Prag. Medan Sparta har tolv tjeckiska ligatitlar, 36 om man räknar med de tjeckoslovakiska, står Slavias facit på fyra och totalt 17. Under senare år har dock de två huvudstadsklubbarnas dominans avtagit då framför allt Viktoria Plzeň har gett dem en rejäl match och inför förra säsongen hade Pilsen-klubben vunnit fyra av de sex senaste ligatitlarna. Prag-klubbarna hade blivit omsprungna.

Den bilden har nu börjat förändras tillbaka mot det "normala".

Hösten 2015 fick nämligen Slavia Prag en stor skjuts i rätt riktning. Sedan ett antal år tillbaka hade Slavia försatt sig i enorma skulder, ökade ekonomiska problem som nu ställde klubben på gränsen till konkurs. Då köptes Slavia upp av den kinesiska affärsgruppen CEFC (China Energy Company Limited).

Med det kinesiska konglomeratets hjälpande hand gick Slavia Prag snabbt från konkurshotade till konkurrenskraftiga. Säsongen 2015/16 slutade Slavia på femteplats i tabellen innan de redan förra säsongen visade upp sin nya sida, värvade flertalet nya spelare och vann den tjeckiska ligan före Viktoria Plzeň. Klubbens första titel på åtta år.

Denna satsning från Slavia har i sommar bara fortsatt att gälla. Bland annat har meriterade namn som Halil Altintop och Danny kontrakterats, den ena från tyska Augsburg den andre från ryska Zenit. Därutöver har CEFC sett till att satsa på infrastrukturen då ägarna i våras valde att köpa loss den toppmoderna hemmaarenan Eden Arena till 100 procent.

Slavia Prags satsning har gett eko i Tjeckien. Med sina nya förutsättningar siktar Slavia på att ta sig till Champions League-gruppspelet via det kval som för närvarande håller på och är utöver det en favorit till att försvara den inhemska ligatiteln.

Det har fått Sparta Prag att reagera.

Under åren som Slavia har famlat med skulder och konkurshot har landets mest framgångsrika klubb förvandlats till något av en evig tvåa. Under de senaste sju åren - de år som Viktoria Plzeň har dominerat - har stolta Sparta endast vunnit ligan en gång (2013/14), istället slutat tvåa fem gånger samtidigt som det är hela tolv år sedan klubben senast deltog i Champions League-gruppspelet. Förra säsongen blev inte bättre då tolv poäng skilde trean Sparta från de nyrika mästarna Slavia.

I sommar har Sparta därför valt att svara på lokalkonkurrenternas satsning. Det började med att den före detta Inter-, Udinese- och senast Panathinaikos-baserade tränaren Andrea Stramaccioni anställdes i maj. Sedan dess har Spartas transfersatsning satts i rullning.

In har bland annat yttern Tal Ben Haim från Maccabi Tel Aviv kommit, mittbacken Semih Kaya från Galatasaray likaså. Därtill har den kameruanske landslagsmittfältaren Georges Mandjeck från Metz inhandlats medan såväl den rutinerade anfallaren Marc Janko från Basel som Lilles före detta kapten Rio Mavuba har värvats på fria transfers. Sammanlagt har tio nya spelare värvats för en total summa på strax under 10 miljoner euro - i tjeckiska mått mätt rejäla pengar - och det lär inte ta stopp där. I skrivande stund sägs det bland annat bara vara en tidsfråga innan Emanuele Giaccherini från Napoli presenteras av Sparta.

Hur denna satsning från Sparta Prag kommer att falla ut återstår dock att se. Med tanke på att Spartas ekonomi inte är helt felfri, snarare tvärtom, är det kanske ett måste att lyckas direkt. Samtidigt är det ingen lätt uppgift för Stramaccioni att på kort tid svetsa ihop ett helt nytt lag, något som blev märkbart i Europa League-kvalet i torsdags då ett okoordinerat Sparta förlorade mot Röda Stjärnan med 2 - 0 och nu ser ut att missa årets Europaspel innan det ens har hunnit börja.

Med de förberedelserna går upprustade Sparta Prag in i ligaspelet ikväll. Medvetna om att både Slavia Prag och Viktoria Plzeň vann sina premiärmatcher igår lär en seger mot Bohemians 1905 vara på sin välbehövliga plats för att inte genast tappa gällande såväl förtroende som mark i det tjeckiska titelracet, ett race som ser ut att bli intressantare än på många år. Förutom de ekonomiska satsningarna kan nämligen även en direktplats till nästa säsongs Champions League-gruppspel ligga i potten för ligamästaren om diverse resultat i årets Europaspel går tjeckernas väg. Den moroten lär ingen - inte minst det två Prag-klubbarna - i så fall vilja missa.

Källor: DW.com, prnewswire.com, radio.cz

Ytterligare en av sommarens längsta transfertrådar har fått sitt slut, Benjamin Mendy är klar för Manchester City. En värvning som inte enbart kompletterar Pep Guardiolas lag. Det ställer även krav på en titel.

– Jag är överlycklig över att flytta till Manchester City. De är en av Europas ledande klubbar och i Pep Guardiola har de en manager som vill spela offensiv fotboll. Jag är säker på att vi inom de närmsta åren kommer vara framgångsrika.

Så sa Benjamin Mendy till Manchester Citys hemsida när han idag presenterades som klubbens senaste värvning. Ingen billig sådan, summan sägs landa runt 52 miljoner pund.

Men samtidigt är det en fantastiskt bra värvning av Manchester City.

Mendy började sin karriär i Le Havre. Från den nordfranska klubben med den erkänt starka ungdomsakademin gick vänsterbackens flyttlass till Olympique Marseille 2013 innan Mendy valde Monaco förra sommaren. I det rödvita furstendömslaget exploderade hans utveckling förra säsongen.

Den 23-årige ytterbacken var en vital del av det Monaco som förra säsongen tog Europa med storm. Totalt stod Mendy för tolv assist samt ett mål för Leonardo Jardims talangfulla lagbygge som vann Ligue 1 och gick till semifinal i Champions League. Via sina prestationer slog han sig dessutom in i det franska landslaget under våren.

I Mendy får Manchester City en av världens bästa ytterbackar. Snabb, uthållig och tekniskt vass men även stark i defensiven. Precis vad Pep Guardiola behövde för att komplettera laget.

Manchester City har under det senaste årtiondet spenderat enorma pengar och denna sommar har inte varit något undantag. Redan i maj bekräftade City värvningen av Monacos offensiva mittfältare Bernardo Silva, slog sedan transferrekordet för en målvakt genom att köpa Ederson från Benfica i juni. Sedan dess har ytterligare transferrekord slagits, när högerbacken Kyle Walker värvades i juli blev han den dyraste försvararen någonsin (innan Mendy nu slog det rekordet) och här om dagen tillades även Danilo från Real Madrid i högerbacksarsenalen. Benjamin Mendy följer således i samma fotspår som flertalet talangfulla spelare redan har trampat.

Guardiola har nu mer eller mindre fyllt alla de hål som behövde fyllas. En målvakt behövde ersätta Claudio Bravo, en teknisk mittfältare spetsar offensiven. Men framför allt var det ett par högklassiga ytterbackar som behövdes, något City saknat i flera år och som är nyckelpositioner i Pep Guardiolas spelidé. I och med värvningen av Walker och nu Mendy är de problemen lösta.

Nu sitter Manchester City på en trupp fylld av kvalité, troligtvis den bästa i England. Från Ederson längst bak, till en försvarslinje med Kyle Walker, Vincent Kompany, John Stones och Benjamin Mendy. Via mittfältet med Ilkay Gündogan, Fernandinho, Kevin De Bruyne, David Silva och Bernardo Silva till en anfallare i Sergio Agüero. Bakom dessa namn är bredden därtill otrolig.

När jag ser vilket lag City nu har är min första tanke - eller kanske snarare det konstaterande som slår mig - ganska simpel.

Detta lag bör vinna Premier League.

För även om det såklart finns ett fåtal frågetecken, ett lag ska trots allt även spelas ihop och fungera såväl mentalt som fysiskt, har Guardiola nu allt färre anledningar att skylla på. Förutom ett år rikare på erfarenhetskontot har han nu fått bygga sitt eget lag, ett lag som på pappret är bättre än alla andra. Nu är det dags att bevisa det även på planen.

I och med värvningen av Mendy bör förväntningarna på Manchester City vara att titeln ska lyftas, i maj bör den återfinnas på Etihad Stadium. Annars är säsongen 2017/18 - med reservation för ett succéår i Champions League - ett misslyckat år för Pep Guardiola.

Först gick Dominic Solanke, sedan såldes Nathan Aké. Nu lämnar även Nathaniel Chalobah Chelsea. Vad ann denna systematiska talangutrensning? Är det dags för FA att agera?

Den bristande spelarutvecklingen har länge varit ett hett samtalsämne i England. De stolta engelsmännen har gång på gång underpresterat i både EM och VM, ännu mer på senare år när England inte har vunnit ett mästerskap sedan 1966 - även deras enda - och det engelska landslaget hånas för sina misslyckanden. Det klagas på för dåliga talanger.

Men stämmer det egentligen?

För även om A-landslaget inte har skördat några framgångar på senare år har de engelska landslagen på ungdomsnivå visat att det finns kvalité. Så sent som ikväll vann Englands U19-landslag EM i Georgien, tidigare i sommar vann U20-laget VM i Sydkorea och även U21-landslaget var en straffläggning mot Tyskland ifrån en EM-final i Polen förra månaden. Dessutom har U17 vunnit EM två gånger under de senaste sju åren. Engelska talanger finns det alltså gott om.

Istället är det i sina klubblag som de yngre spelarna inte får chansen, framför allt i de stora klubbarna där de största talangerna ofta finns. I och med Premier League-klubbarnas ökade intäkter, större rörlighet på transfermarknaden och bredare möjligheter, har allt fler utländska spelare köpts in till de brittiska öarna. Det har gått ut över de inhemska förmågorna vars speltid lider.

Om det är någon klubb som personifierar detta fenomen - speciellt denna sommar - så är det Chelsea.

Chelsea har länge varit en av de mest framgångsrika klubbarna på engelsk ungdomsnivå. Bland annat har London-klubben ligatitlar på både U21 och U18 nivå och när Chelsea i april vann FA Youth Cup var det klubbens fjärde raka cup-titel. Ett tecken på att Chelsea gör mycket rätt.

Under åren har flertalet lovande spelare därför oundvikligen stegat fram. Scott Sinclair, Sam Hutchinson och Michel Mancienne är några exempel. Ryan Bertrand, John Swift och Josh McEachran är några andra. Men alla har de en sak gemensamt.

Ingen av dem tillhör längre Chelsea.

Följer man de öden som Chelseas akademi-produkter på senare år har gått till mötes är de väldigt lika. I regel lånas de ut, ofta flera år i rad, innan de återvänder för att säljas. Så gick det för Scott Sinclair, så gick det för Josh McEachran och så gick det för Ryan Bertrand. Och detta gäller inte enbart de engelska spelarna då även utländska talanger som Chelsea värvat till akademin skickas runt. I den kategorin inkluderas spelare som Patrick Van Aanholt och Gaël Kakuta medan Lucas Piazon och Tomáš Kalas fortfarande är ute på vift.

Liknande utveckling har den allra senaste talangkullen nu fått uppleva.

I sommar har Chelsea nämligen återigen valt att rensa truppen på talanger, såväl inhemska som utländska. Det började med att anfallaren Dominic Solanke bestämde sig för att lämna klubben, gå till Liverpool på free transfer. Sedan dess har ytterligare ett antal talanger lämnat, ytterbacken Ola Aina, anfallaren Tammy Abraham och senast Ruben Loftus-Cheek på lån medan både Nathan Aké och Bertrand Traoré sålts permanent. Nu senast följde även Nathaniel Chalobah.

Chalobah har länge setts som en av klubbens främsta löften. Den defensive mittfältaren, född i Sierra Leone och uppväxt i London, lockades över från lokalgrannen Fulham som tioåring och utvecklades i Chelsea. Under åren har Chalobah bland annat vunnit FA Youth cup-titeln 2012 med Chelsea, agerat kapten för såväl ungdomslaget som reservlaget och var dessutom med och vann U17-EM med landslaget 2010. Chalobah var en självklar del av Chelseas framtid, vilket även det faktum att han fick resa med A-laget till den sedermera vunna Champions League-finalen i München 2012 indikerade.

Men efter ett antal utlåningar - i tur och ordning till Watford, Nottingham Forest, Middlesbrough, Burnley, Reading och Napoli - säljs Chalobah alltså nu permanent. Efter ett fåtal chanser under förra säsongens guldresa fortsätter 22-åringens karriär i Watford, klubben vart hans första utlåning gick till, för en transfersumma på blott fem miljoner pund. Bland supportrarna har reaktionerna varit övervägande negativa när klubben - återigen - säljer en av deras egna talanger.

Så varför upprepar Chelsea gång på gång sin egna historia? Varför fortsätter klubben att göra sig av med sina största löften?

Det enkla svaret är att gå tillbaka till den tidigare nämnda konkurrensen som Premier League-pengarna etablerat. Ett Chelsea, satsandes mot varje titel, har inte plats för sina talanger. I sommar har mittbacken Antonio Rüdiger värvats från Roma, Nathan Aké alltså sålts. Vidare ryktas Chelsea jaga flertalet anfallare, Álvaro Morata och Pierre Emerick-Aubameyang bland de hetare namnen. Istället har nämnda Dominic Solanke valt att lämna gratis på grund av dåligt löneförslag medan Tammy Abraham lånats ut till Swansea. Och när det kommer till mittfältet, med Ruben Loftus-Cheek och inte minst Nathaniel Chalobah, har Chelsea nyligen gjort klart med Monacos Tiemoué Bakayoko.

Huruvida detta är rätt tillvägagångssätt går att diskutera och görs även väldigt mycket. Lösningar på vad som i England ses som ett problem har nämnts, bland annat ännu hårdare begränsningar på antalet egna produkter som måste tillhöra laget och regler kring antal akademispelare i matchtruppen, tvinga klubbarna att utveckla talanger och ge dem chansen. Skulle denna typ av reglering kunna gynna talangerna?

Personligen vet jag inte. Tvång brukar sällan lösa problem, i grunden måste det komma av egen vilja. Man kan även ställa sig frågan om Premier League - världens ledande liga när det kommer till marknadsföring - verkligen är beredda att riskera gå miste om de största stjärnorna, tappa intäkter i form av publik, för att i längden gynna talangutvecklingen? Är det något som klubbarna eller FA själva är sugna på att göra? Jag är inte så säker på det.

Men samtidigt är det kanske numera ett måste. Det kanske har gått för långt när klubbar som Chelsea konsekvent väljer bort några av sina största talanger för att bereda plats för rekordvärvning efter rekordvärvning. Det kanske ändå är dags för reglering?

Eller finns det någon annan lösning?

Ryktet dök upp här om dagen och viftades bort som ett skämt. Nu är det förverkligat: Leonardo Bonucci lämnar Juventus och går till Milan. En sensationell transfer som hela Italien nu diskuterar.

Jag trodde inte det var sant. Visst, tidigare hade det ryktats om Chelsea. Visst, Manchester City hade delvis slängts in i spekulationerna. Det fanns således indikationer. Men ryktena kring Leonardo Bonucci kändes ändå svala.

När sedan Milan så sent som här om dagen från ingenstans började lyftas fram som ny klubbadress var det inget undantag. Precis som alla andra tog jag inte ryktena på allvar, inte en chans. Varför skulle Juventus - Italiens ledande klubb - gå med på att sälja Leonardo Bonucci, en av världens bästa mittbackar, till en av klubbens största rivaler?

Men nu står vi här. För en rapporterad summa på 40 miljoner euro - en förhållandevis låg summa - flyttar Bonucci till AC Milan.

Bonucci har varit en vital del av Juventus moderna framgångsvåg. Sedan han värvades från Bari 2010 har Turin-klubben vunnit sex raka ligatitlar, tre cupguld och spelat två Champions League-finaler. Bonucci har knappt missat en match.

Med tiden har Bonuccis status som en av världens främsta försvarare etablerats. Han är inte enbart positionssäker, stark i duellspelet och i luftrummet. Han har framför allt en passningsfot som få andra mittbackar - om ens någon - besitter. Tillsammans med Andrea Barzagli och Giorgio Chiellini har Bonucci utgjort ett formidabelt försvar för Juventus.

Ändå säljs han nu. Till Milan.

Anledningarna bakom denna transferbomb har diskuterats vilt sedan ryktet fick allt mer kött på benen och en speciell orsak har tidigt lyfts fram: Bonuccis relation till Massimiliano Allegri.

Under säsongen som gått har ett gäng incidenter spelaren och tränaren emellan uppkommit. Bland annat rök de två ihop under segermatchen mot Palermo i februari och kort därefter petades Bonucci i Champions League-åttondelsfinalen mot Porto. Men det stora sammanbrottet ska ha varit i finalen mot Real Madrid där Bonucci enligt rapporter ska ha hamnat i en konflikt med både Barzagli och Allegri i halvtid, meningsskiljaktigheter kring såväl baklängesmål som prestationer vilket ska ha lett till den undermåliga andra halvleken. Om det stämmer kanske det blev början på slutet, samtidigt som Bonucci - med en kroniskt sjuk son och själv 30 år fyllda - inte sägs ha varit intresserad av en flytt utomlands.

Ur Milans synvinkel är detta förstås ett kap utan dess like. Det har undgått få att Rossoneri har inlett sommaren stenhårt, med sina nya kinesiska ägare i ryggen har de storsatsat, sedan tidigare köpt in sju tilltänkta startspelare för en bra bit över 100 miljoner euro och efter många om och men lyckats övertala målvaktslöftet Gianluigi Donnarumma att förlänga kontraktet. Nu lägger Milan till Bonucci som juvelen på den redan glimrande kronan.

Med Bonucci i laget blir snacket om Milans titelchanser även de intensifierade. Från att förra säsongen blanda och ge kan tränaren Vincenzo Montella plötsligt ställa upp med ett starkare lag än vad Milan har kunnat göra på flera år. Eller vad sägs om sedan tidigare ägda spelare som Gianluigi Donnarumma, Alessio Romagnoli och Giacomo Bonaventura nu kryddade med Andrea Conti, Ricardo Rodríguez, Mateo Musacchio, Franck Kessié, Lucas Biglia, Hakan Çalhanoğlu, André Silva - och nu även Leonardo Bonucci. På pappret har Milan rustat för titelstrid, kanske redan i år?

För att denna övergång äger rum - från Juventus till Milan - ställer många frågetecken till sin spets, framför allt kring Juventus. Vad betyder det för Juventus att de blir av med sin bästa mittback? Klarar de egentligen av det? Är obevekliga Juventus - som nyligen även tappat Dani Alves - verkligen så obevekliga längre? Alla frågor är i och med denna transfer rättmätiga att ställa.

För Milan är detta i sin tur ett rejält statement, ett slag som säger att Milan menar allvar. Med Bonucci i laget blir det inte enbart lättare att nå målen, att ta sig tillbaka till Champions League och utmana om Scudetton igen. Det blir även lättare för sportchefsduon Fassone-Mirabelli att sälja in projektet. Att denna marquee-värvning dessutom kommer från en av klubbens största rivaler, tillika de regerande mästarna, är även det en enorm fjäder i den rödsvarta hatten.

I Milano är supportrarna nu lyriska, hundratals fans samlades för att ta emot nyförvärvet när han anlände till Casa Milan för att slutföra övergången och det fullt förståeligt. Att Leonardo Bonucci lämnar Juventus för deras Milan är stort, det är omvälvande och det är sommarens i särklass största skräll.

I ärlighetens namn har jag fortfarande svårt att inse att den gått igenom.

Det blev inte England, inte Manchester eller London. Istället blev det München och en återförening med Carlo Ancelotti för James Rodríguez. En chans för honom att föra sin stagnerade karriär tillbaka på rätt kurs.

Alla minns vi sommaren i Brasilien, sommaren 2014 då världens mest fotbollstokiga land arrangerade VM. Det var sommaren då Neymar skulle regera, det var sommaren då Brasilien skulle gå hela vägen framför sitt eget folk. Så blev det inte. Istället var det Tyskland som krossade värdnationens stolthet, Götze som avgjorde finalen mot Argentina.

Men sommarens kung var varken brasse eller tysk, varken Neymar eller Götze. Han var colombian och hette James Rodríguez.

Den 22-årige colombianen med nummer tio på ryggen dominerade mästerskapet. Mål mot Grekland i premiären följdes upp med ytterligare ett mot såväl Elfenbenskusten som Japan innan han slog till med turneringens mål i åttondelsfinalen mot Uruguay. Plötsligt var han "Hames" med hela världen.

Colombias framfart tog slutligen stopp i kvartsfinalen mot Brasilien och sommarens charmörer fick resa tillbaka över gränsen utan medalj. Men James Rodríguez - mästerskapets skyttekung - hade över en sommar rivstartat sin karriär.

Tre år senare är den karriären framme vid ett vägskäl.

Allting började dock lovande. Efter succén i Brasilien flockades klubbarna runt Monaco-spelaren som myggor vid öppen hud och buden var många. Tillslut var det Real Madrid som vann kampen, transfersumman skrevs till 75 miljoner euro och James blev sommarens stora galáctico. I Real sammanfördes han med den italienska mästartränaren Carlo Ancelotti.

– Om du kollar på Madrids historia så kommer du se att de alltid vill ha de bästa spelarna och de med framtiden framför sig. I James har vi värvat en av VM:s stjärnor. Du behöver den här typen av spelare, inte enbart för stunden, utan även för framtiden, sa Ancelotti vid presentationen.

Under italienaren inledde James sin helvita karriär starkt. Klubbens nya nummer tio fick stort förtroende av Ancelotti, tog snabbt en fast plats i startelvan och tackade för tilliten. När säsongen summerades hade James såväl 13 mål som 13 assist på sitt ligakonto. På det personliga planet var debutsäsongen således en framgång, men för Real Madrid var andraplatsen i ligan och semifinal-uttåget i Champions League inte godkänt. Ancelotti fick sparken.

Sedan dess har James karriär gradvis stagnerat. Delvis under Rafa Benítez, framför allt under Zinedine Zidane. Den populäre fransmannen visade sig nämligen snabbt föredra såväl Isco som Marco Asensio.

För James kallade därför frysboxen. Relationen mellan Zidane och James blev allt frostigare, missnöjet allt tydligare, vilket gjordes synligt när James blev utbytt i Real Madrids match mot Leganés i april och reagerade med svordomar riktade mot sin tränare och slag riktade mot bänken. När James sedan avslutade säsongen med att inte ens komma med i den matchtrupp som besegrade Juventus i årets Champions League-final var det inga tvivel om vartåt James framtid barkade. Hans tid på Santiago Bernabéu var över.

Ryktena gick därför heta redan från dag ett denna sommar. Manchester United sades villiga att satsa 70 miljoner euro, Chelsea likaså, medan både Manchester City och Arsenal sades vara med i leken. Det blev dock ingen av dem. Igår bekräftade Bayern München sin värvning av James Rodríguez, ett tvåårigt lån med en köpoption där överenskommelsen sägs vara fem miljoner euro per låneår + 35,2 miljoner för att köpa loss colombianen.

Frågetecknen kring James är flera när Bayern München nu kallar. Hans status som en av världens bästa spelare är förlorad, åtminstone tillfälligt tappad, och publiken undrar nu åt vilket håll hans karriär ska ta vägen. I Bayern München måste han nu lyckas för att rikta kurvan uppåt. Så vad pekar på att han kommer att göra det, vad talar för att han kommer att lyckas i Bundesliga?

Kan det faktum att han återförenas med Carlo Ancelotti vara en fördel?

Att Bayern München jagade offensiva spelare detta fönster var ingen hemlighet. Sedan tidigare hade Bayern löst unge Serge Gnabry från Werder Bremen och ryktena placerade även Arsenals Alexis Sánchez i södra Tyskland. Men chilenaren var bevisligen inte de tyska mästarnas prioritet. James var Ancelottis val.

– Värvningen av James Rodríguez var Carlo Ancelottis högsta önskan, erkände klubbens VD Karl-Heinz Rummenigge när värvningen offentliggjordes.

James var inget plötsligt beslut av Ancelotti. Redan i vintras avslöjade flertalet medier att italienaren ville få in sin förre adept, utnyttja missnöjet i Madrid och ge colombianen en väg ut. Efter att ha kallat kreatören för både "toppspelare" och "otrolig talang" sedan avskedet från Madrid var det inte konstigt att Ancelotti hade honom högt upp på önskelistan.

Men det finns ändå frågetecken kring värvningen. En sådan är var James - med tian som föredragen position - ska spela. Konkurrensen på Bayern Münchens mittfält är stenhård där spelare som Thomas Müller, Arjen Robben, Franck Ribéry, Kingsley Coman, Thiago Alcântara, Arturo Vidal m.fl. alla vill starta. Vem ska han peta? Vem blir missnöjd på James bekostnad?

Det är en fråga som Ancelotti blir tvungen - och sannolikt även redan har en plan för - att lösa. Kanske blir det på kanten, kanske en position centralt eller kanske en fri roll. Vad lösningen än blir är detta James chans att varva igång sin karriär igen, med hjälp av Ancelotti ska han spela sig tillbaka till den status han tappat - något han idag 26 år fyllda fortfarande har all tid i världen att göra. I så fall kan Bayern München ha gjort ett riktigt kap.