Först gick Dominic Solanke, sedan såldes Nathan Aké. Nu lämnar även Nathaniel Chalobah Chelsea. Vad ann denna systematiska talangutrensning? Är det dags för FA att agera?
Den bristande spelarutvecklingen har länge varit ett hett samtalsämne i England. De stolta engelsmännen har gång på gång underpresterat i både EM och VM, ännu mer på senare år när England inte har vunnit ett mästerskap sedan 1966 - även deras enda - och det engelska landslaget hånas för sina misslyckanden. Det klagas på för dåliga talanger.
Men stämmer det egentligen?
För även om A-landslaget inte har skördat några framgångar på senare år har de engelska landslagen på ungdomsnivå visat att det finns kvalité. Så sent som ikväll vann Englands U19-landslag EM i Georgien, tidigare i sommar vann U20-laget VM i Sydkorea och även U21-landslaget var en straffläggning mot Tyskland ifrån en EM-final i Polen förra månaden. Dessutom har U17 vunnit EM två gånger under de senaste sju åren. Engelska talanger finns det alltså gott om.
Istället är det i sina klubblag som de yngre spelarna inte får chansen, framför allt i de stora klubbarna där de största talangerna ofta finns. I och med Premier League-klubbarnas ökade intäkter, större rörlighet på transfermarknaden och bredare möjligheter, har allt fler utländska spelare köpts in till de brittiska öarna. Det har gått ut över de inhemska förmågorna vars speltid lider.
Om det är någon klubb som personifierar detta fenomen - speciellt denna sommar - så är det Chelsea.
Chelsea har länge varit en av de mest framgångsrika klubbarna på engelsk ungdomsnivå. Bland annat har London-klubben ligatitlar på både U21 och U18 nivå och när Chelsea i april vann FA Youth Cup var det klubbens fjärde raka cup-titel. Ett tecken på att Chelsea gör mycket rätt.
Under åren har flertalet lovande spelare därför oundvikligen stegat fram. Scott Sinclair, Sam Hutchinson och Michel Mancienne är några exempel. Ryan Bertrand, John Swift och Josh McEachran är några andra. Men alla har de en sak gemensamt.
Ingen av dem tillhör längre Chelsea.
Följer man de öden som Chelseas akademi-produkter på senare år har gått till mötes är de väldigt lika. I regel lånas de ut, ofta flera år i rad, innan de återvänder för att säljas. Så gick det för Scott Sinclair, så gick det för Josh McEachran och så gick det för Ryan Bertrand. Och detta gäller inte enbart de engelska spelarna då även utländska talanger som Chelsea värvat till akademin skickas runt. I den kategorin inkluderas spelare som Patrick Van Aanholt och Gaël Kakuta medan Lucas Piazon och Tomáš Kalas fortfarande är ute på vift.
Liknande utveckling har den allra senaste talangkullen nu fått uppleva.
I sommar har Chelsea nämligen återigen valt att rensa truppen på talanger, såväl inhemska som utländska. Det började med att anfallaren Dominic Solanke bestämde sig för att lämna klubben, gå till Liverpool på free transfer. Sedan dess har ytterligare ett antal talanger lämnat, ytterbacken Ola Aina, anfallaren Tammy Abraham och senast Ruben Loftus-Cheek på lån medan både Nathan Aké och Bertrand Traoré sålts permanent. Nu senast följde även Nathaniel Chalobah.
Chalobah har länge setts som en av klubbens främsta löften. Den defensive mittfältaren, född i Sierra Leone och uppväxt i London, lockades över från lokalgrannen Fulham som tioåring och utvecklades i Chelsea. Under åren har Chalobah bland annat vunnit FA Youth cup-titeln 2012 med Chelsea, agerat kapten för såväl ungdomslaget som reservlaget och var dessutom med och vann U17-EM med landslaget 2010. Chalobah var en självklar del av Chelseas framtid, vilket även det faktum att han fick resa med A-laget till den sedermera vunna Champions League-finalen i München 2012 indikerade.
Men efter ett antal utlåningar - i tur och ordning till Watford, Nottingham Forest, Middlesbrough, Burnley, Reading och Napoli - säljs Chalobah alltså nu permanent. Efter ett fåtal chanser under förra säsongens guldresa fortsätter 22-åringens karriär i Watford, klubben vart hans första utlåning gick till, för en transfersumma på blott fem miljoner pund. Bland supportrarna har reaktionerna varit övervägande negativa när klubben - återigen - säljer en av deras egna talanger.
Så varför upprepar Chelsea gång på gång sin egna historia? Varför fortsätter klubben att göra sig av med sina största löften?
Det enkla svaret är att gå tillbaka till den tidigare nämnda konkurrensen som Premier League-pengarna etablerat. Ett Chelsea, satsandes mot varje titel, har inte plats för sina talanger. I sommar har mittbacken Antonio Rüdiger värvats från Roma, Nathan Aké alltså sålts. Vidare ryktas Chelsea jaga flertalet anfallare, Álvaro Morata och Pierre Emerick-Aubameyang bland de hetare namnen. Istället har nämnda Dominic Solanke valt att lämna gratis på grund av dåligt löneförslag medan Tammy Abraham lånats ut till Swansea. Och när det kommer till mittfältet, med Ruben Loftus-Cheek och inte minst Nathaniel Chalobah, har Chelsea nyligen gjort klart med Monacos Tiemoué Bakayoko.
Huruvida detta är rätt tillvägagångssätt går att diskutera och görs även väldigt mycket. Lösningar på vad som i England ses som ett problem har nämnts, bland annat ännu hårdare begränsningar på antalet egna produkter som måste tillhöra laget och regler kring antal akademispelare i matchtruppen, tvinga klubbarna att utveckla talanger och ge dem chansen. Skulle denna typ av reglering kunna gynna talangerna?
Personligen vet jag inte. Tvång brukar sällan lösa problem, i grunden måste det komma av egen vilja. Man kan även ställa sig frågan om Premier League - världens ledande liga när det kommer till marknadsföring - verkligen är beredda att riskera gå miste om de största stjärnorna, tappa intäkter i form av publik, för att i längden gynna talangutvecklingen? Är det något som klubbarna eller FA själva är sugna på att göra? Jag är inte så säker på det.
Men samtidigt är det kanske numera ett måste. Det kanske har gått för långt när klubbar som Chelsea konsekvent väljer bort några av sina största talanger för att bereda plats för rekordvärvning efter rekordvärvning. Det kanske ändå är dags för reglering?
Eller finns det någon annan lösning?