Luis Enrigue lämnar Barcelona efter säsongen, avgår för egen maskin. Bra eller dåligt för klubben? Den framgångsrike tränaren har kritiserats hårt, ibland aningen oförtjänt. Men en förändring var trots allt ett måste.

Det hade snackats om det länge, igår blev det klart. Efter Barcelonas förkrossande 6 - 1-seger mot Sporting Gijón satte sig Luis Enrique på presskonferensen och offentliggjorde sitt val att lämna tränarposten efter säsongen.

– Det är ett svårt och välgenomtänkt beslut, sa Enrique.

– Det handlar om hur jag lever med mitt yrke, med ett oändligt sökande efter lösningar och för att förbättra mitt lag. Det innebär att jag har väldigt få timmar för vila, väldigt få timmar för att koppla av. Jag behöver vila. Det är den huvudsakliga anledningen.

Enrique har ifrågasatts något enormt under senare tid, än mer efter att PSG förnedrat hans lag här om veckan. Men gårdagens offentliggörande kom ändå som en liten överraskning för omvärlden och efteråt klev Ivan Rakitić fram och sa att Enriques beslut även kom som en överraskning för laget.

Men det mest överraskande med beslutet är egentligen inte att det gjordes, snarare att det sades redan nu. Att Enrique skulle lämna Barcelona efter säsongen var på flera sätt ganska väntat (även om en del kanske trodde på ett fällande beslut från klubben snarare än från tränaren själv). Framför allt mynnar det ut i ett nödvändigt steg för klubben.

Många troféer men få framsteg

Under Enriques ledning har Barcelona onekligen varit framgångsrika. Under sina hittills två hela säsonger på Camp Nou har Enrique vunnit ligan båda gångerna, cupen likaså. Champions League-titeln första säsongen samt segrar i klubblags-VM och Supercupen därefter fyller även de på ett imponerande CV som inringar såväl en trippel som en dubbel.

Men trots att Enrique tog över efter Tata Martinos misslyckade säsong och förde Barça in på ett nytt segertåg lyckades han aldrig bli riktigt populär bland hemmapubliken. Till det finns det två huvudsakliga anledningar. Den ena att han som spelare innan sejouren i Barcelona representerade Real Madrid, den andra - troligtvis än mer avgörande - att prestationerna för varje säsong som gått bara blivit sämre.

Den första sommaren i klubben värvade Enrique friskt. In kom målvakterna Marc-André Ter Stegen och Claudio Bravo, in kom även Ivan Rakitić. Men framför allt var det förstås Luis Suárez som köptes. Med de pusselbitarna på plats vann Barcelona som ovan nämnt en lysande trippel, trion Neymar-Messi-Suárez briljerade och basunerades ut som tidernas bästa anfallstrio. Allt detta med god grund att argumentera för och Enrique utsågs av FIFA till årets tränare 2015.

Den efterföljande säsongen gick även den i framgångens tecken. Cuptiteln roddes i hamn och La Liga-titeln lyftes med minsta möjliga marginal. Men i Champions League slogs "Blaugrana" ut av Atlético Madrid. Med det ökade pressen på Enrique, som inte lyckats ersätta den till Qatar flyttade Xavi. Samtidigt led klubben av sitt transferembargo, vilket åskådliggjorde bristerna i Barcelonas trupp. Brister som har gjorts än tydligare denna säsong.

Med 2/3 av den spanska ligan spelad leder Barcelona racet, dock med en match mer spelad än Real Madrid. Samtidigt är katalanerna klara för final mot Alavés i Copa del Rey. Vackert så, kan man tycka. Men spelmässigt har kritiken mer eller mindre lagt grunden för Enriques snart avslutade tid vid sidlinjen.

Barcelona har haft ovanligt svåra problem att dominera sina matcher, kontrollen på mittfältet är inte lika tydlig längre medan prestationerna är förvånansvärt ojämna. Det har gjort att Barcelona redan åkt på några ordentliga plumpar, i höstas bland annat hemmaförlust mot Alavés och samma visa borta mot Celta Vigo. De resultaten har kryddats med ett antal onödiga poängtapp medan den stora chocken kom mot PSG i Champions League-åttondelsfinalen, då 4 - 0-resultatet i Paris till och med var i underkant. Efter det har Enriques avgång efterfrågats, men framför allt har det belyst de stora problem Barcelonas lagbygge numera har.

Mittfältet det största problemet

Om vi börjar i försvaret har Barcelona fortfarande inte hittat den stabilitet och säkerhet som så länge pekats ut som det stora problemet. Enrique har inte hittat en kombination som fungerat över tid, framför allt inte på högerkanten där hålet efter Dani Alves inte täppts igen, och behovet av en självklar backlinje är stort.

Men även om försvaret ofta lyfts fram som det största felet är det nog mittfältet som är i allra störst behov av omkonstruering. Xavi är fortfarande inte ersatt, Sergio Busquets har även han fått kritik och långtidsskadan på den åldrande Andrés Iniesta gjorde bristerna än mer tydliga. En lyckad generationsväxling på mittfältet är ett stort problem som måste rättas, och som utan den offensiva trions magi skulle vara än mer blottat.

Detta är områden som uppenbart måste fixas, men som Enrique inte lyckats lösa. Med det sagt ska förstås inte allt läggas på tränaren, hela klubben och dess ledning har gjort många felsteg - inte minst på transfermarknaden, där den tidigare filosofin med grunden i La Masia bytts ut mot dyra värvningar som inte varit de rätta. Hela klubben är därför i behov av förändring, en nystart för att rätta till problemen. En ny tränare är då ett steg i rätt riktning för Barcelona.

På förhand var alla eniga. Newcastle Uniteds resurser var helt enkelt för starka för övriga Championship-klubbar att konkurrera med och seriesegern skulle inte gå till någon annan än skatorna från norr. Men så ser läget inte riktigt ut. Inför kvällens seriefinal i Englands näst högsta division är det inte skatorna som flyger högst. Istället är det fiskmåsarna från Brighton som leder racet, en före detta krisklubb som under senare år lagt grunden för sin framgång.

Uppladdningen kunde inte ha varit bättre. När Newcastle United fumlade hemma mot Bristol City gavs Brighton & Hove Albion chansen att gå om, upp i serieledning inför kvällens stora match de två topplagen emellan. Brighton gjorde inga misstag, Reading besegrades med stabila 3 - 0 när Sam Baldock, Jamie Murphy och Anthony Knockaert gjorde varsina mål.

Att Brighton toppar tabellen är ingen slump, med tanke på hur stabila de har varit hela säsongen är serieledningen fullständigt logisk. Men efter matchen ville managern Chris Hughton ändå inte hålla Brighton som favoriter i uppflyttningskampen.

– Det är ingen tvekan om att förväntningarna är högre på Newcastle än på oss, helt enkelt på grund av klubbens status. De var i Premier League förra säsongen och har varit där oerhört länge.

Mellan de raderna kunde man läsa den andra sidan av myntet, motsidan han inte sa rakt ut men som är hans egna klubbs faktum.

"Det har inte vi varit."

På gränsen till slutet

Brighton & Hove Albion har aldrig varit en stor klubb, inte med några som helst mått mätt. Den korta period på fyra säsonger mellan åren 1979 och 1983 som "Fiskmåsarna" spenderade i Englands högstaliga är inte enbart över hela 33 år sedan och innan Premier League grundades, det är också de enda fyra säsongerna som klubben har spelat på den högsta nivån under sina 115 existerande år. Väl där gjorde de - förutom en FA-cupfinal 1983 - inte heller något nämnvärt avtryck, ett par mittenplaceringar avslutades med en jumboplats samma säsong som cupfinalen och hissen ner till division 2. Sedan dess har de aldrig lyckats återvända, istället var de på väg ut ur hela seriesystemet.

Efter nedflyttningen föll Brighton gradvis allt längre ner. Mittenplaceringar i Division 2 blev plötsligt nedflyttning och en sväng ner via Division 3 innan de flyttades tillbaka. Åtta säsonger med ytterligare några mitten- och bottenplaceringar i Divison 2 senare blev de dock återigen nedskickade till landets lägsta division 1996. Denna gång för att balansera på gränsen till undergången.

Brighton inledde säsongen 1996/97 uselt. Trots att de som nedflyttat lag från den högre divisionen var en av uppflyttningsfavoriterna utlöste förlusterna varandra, de enorma skulderna och supportrarnas högljudda protester grundat i klubbledningens val att sälja hemmaarenan Goldstone Ground för att betala av dem hjälpe inte heller, och när klubben den 3 december 1996 förlorade hemma mot Darlington var det lagets 15 förlust på de 22 spelade matcherna. Sist i tabellen och med elva poäng upp till närmaste säkra plats fick managern Jimmy Case sparken. Uppgiften att lappa ihop det sjunkande skeppet på väg ut ur det engelska seriesystemet fick oerfarne Steve Gritt.

Vid den tidpunkten var Brighton nere i botten, så långt ifrån den då fem år tidigare grundade Premier Leagues glans det bara gick att komma. Ekonomin var i sank, supportrarna i protest och de var längst ner i seriesystemet på väg mot en säker nedgång. Men därifrån vände allting så småningom uppåt. Steve Gritt lyckades mot alla odds rädda klubbens fortsatta plats i The Football League genom ett oavgjort 1 - 1-resultat i en direkt avgörande match mot bottenkonkurrenten Hereford United i den sista omgången. Den tunga motgången blev med facit på hand den stora vändningen.

Arenabygget grunden till framstegen

Efter att Goldstone Ground var såld inledde Brighton följande säsong utan hemmaarena. Supportern Dick Knight hade tagit över klubben från de impopulära klubbdirektörerna som tillslut gett upp för trycket från supporterhåll och lämnat klubben. Det blev således Knights uppgift att hitta en ny hemmaplan att spela på.

Klubben hade sedan tidigare fått lov att spela i Gillingham, ca. 70 mil bort, och så löstes situationen de första två säsongerna innan klubben inför säsongen 1999/00 fick lov att spela sina matcher på friidrottsarenan Withdean Stadium hemma i Brighton. Under tiden på Withdean lyckades klubben faktiskt vända den sportsliga kräftgången. Under ledning av ett antal olika tränare vann klubben Division 3 2000/01, Division 2 säsongen efter och trots ett kort bakslag säsongen 2002/03 spelade Brighton säsongen 2004/05 så högt upp som i The Championship.

Sportsligt gick det således långt över förväntan, en ung Bobby Zamora hade skjutit dem upp genom seriesystemet. Men ekonomiskt gick klubben fortfarande trögt, led av den låga inkomst som Withdean Stadium trots allt innebar. Den ekonomiska konkurrensnackdelen blev tydlig på den högre nivån och efter två år i Englands näst högsta liga flyttades Brighton ner till League One. Där förblev de en stabil klubb, varken mer eller mindre, men långt ifrån fotbollens finrum. En ny arena var därför av högsta prioritet och tillslut fick de också igenom sina drömmar.

Planerna för en ny arena hade redan lagts fram i kölvattnet av Goldstone Ground-försäljningen och hoppet låg då i att få den spelklar i början av 2000-talet. Men problem med att få bygglov drog ut på tiden. Samtidigt hade arenabytet från Goldstone till Withdean ofrånkomligen sänkt publikkapaciteten, från femsiffriga till fyrsiffriga antal.

– Jag kände till klubbens historia, jag hade varit med om besökarantal på 35 000 på Goldstone. Upptagningsområdet är hela Sussex, och klubben skapar otrolig tillgivenhet. Jag visste att potentialen för att få tillbaka publiken var stor ifall vi gjorde det på rätt sätt, berättade Dick Knight för The Bleacher Report här om året.

Tillslut presenterades så den nya arenan 2011, döpt till Falmer Stadium men känd vid sponsornamnet American Express Community Stadium. Kapaciteten lades på 23 000, nu utökad till över 30 000, och ligger vackert belägen mitt bland Sussex-områdets gröna kullar, de s.k. "South Downs".

– Anledningen till att den ursprungliga planen bara låg på 23 000 var svårigheterna med att få igenom vårt bygglov, en kapacitet på 30 000 var alltid min tanke. Och vi ville ha en stadion bedårande att se på, belägen i "The South Downs". Jag sa till arkitekten att vi villa ha en Henry Moore inspirerad stadion, följande landskapets konturer, menade Knight.

I samband med att arenabygget tog form skedde en annan betydande förändring i klubben. I maj 2009 erbjöd den lokale affärsmannen Tony Bloom sig att finansiera bygget i utbyte mot att ta över positionen som klubbens ordförande från Dick Knight. Sagt och gjort, Bloom tog över klubben medan Knight istället blev tilldelad en hedersställning som livslång president.

Under Bloom har klubben utvecklats till en ekonomiskt välskött klubb, som förutom den högkvalitativa arenan byggt en toppmodern träningsanläggning och återvänt till The Championship. Men trots att faciliteterna och ekonomin är på plats lyser steget upp till Premier League fortfarande med sin frånvaro.

Men i år ser Brighton som sagt ut att kunna lägga den sista pusselbiten till sitt imponerande bygge.

Mot Premier League för att stanna

Sedan uppflyttningen till The Championship 2011 och premiären av den nya stadion samma år har Brighton för varje år klättrat mot Premier League men snubblat på målsnöret varje gång. Med säsongen 2014/15 som det enda undantaget har Brighton nått Play-off tre av de fyra senaste säsongerna, förra säsongen dessutom genom att på så lite som målskillnad gå miste om en direktplats. Men Chris Hughton, manager för Brighton sedan december 2014, menade redan under den rådande uppflyttningskampen förra säsongen att Premier League bara var en tidsfråga för Brighton.

– Det är ingen tvekan om att den ambition som klubben har visat i infrastrukturen, stadion och träningsanläggningen, att detta kan bli en Premier League-klubb. Sättet som de tagit sig an organisationen, upplägget och hur olika avdelningar samarbetar, är något som jag blivit otroligt imponerad av, sa den förre Newcastle- och Norwich-managern till Bleacher Report innan han fortsatte hylla sin klubb.

– Den andra aspekten är den på planen. Jag tycker att vi gör det på rätt sätt. Vi har handlat väl och vi har en klubbledning som försöker hålla allting i perspektiv med vad vi betalar för spelare. Jag applåderar dem för det. Det är lätt att sväva iväg, med Premier League och med allt vad det innebär. Det måste därför finnas en balans. Men det finns en stor ambition att nå dit.

Denna säsong har Brighton enbart fortsatt att utvecklas. Under Hughtons ledning har "Fiskmåsarna" gått som tåget, endast förlorat fyra ligamatcher och radade bland annat upp en 18-matcher lång förlustfrisvit mellan den 13 september och den 2 januari. Med dessa resultat har Brighton hela säsongen utmanat Newcastle United, som nedflyttad Premier League-klubb och med resurser omätbara för övriga i The Championship borde vara överlägsna. Ändå är det Brighton som leder ligan inför kvällens match hemma på "The Amex", en match som ger dem möjlighet att utöka poängavståndet ner till Newcastle till hela fyra poäng och ta ett stort steg mot uppflyttning.

För en klubb som aldrig har spelat i Premier League är det starkt - och andra sidan är Brighton & Hove Albion en klubb som sedan arenabygget egentligen är för välskött för att inte tillhöra eliten. I år pekar dock allt på att den efterlängtade uppflyttningen till Premier League tillslut äger rum. Lyckas Brighton med det har de i stort sätt redan alla möjligheter på plats för att stanna där under en lång tid framöver.

Den 15 maj lyfte han bucklan, firade vilt och hyllades för sin gärning. Igår fick han sparken. Leicester Citys guldtränare Claudio Ranieri avskedas av de regerande Premier League-mästarna i ett försök att rädda kontraktet och lösa krisen. De valde nödbromsen framför sin lojalitet.

För knappt två veckor sedan var Leicester City tydliga, trots alla spekulationer om italienarens avsked var Claudio Ranieris position i klubben säker. De gick till och med ut i ett officiellt uttalande och gav sitt "orubbliga stöd" till sin manager.

Med facit på hand tomma ord. Igår kväll fick Ranieri sparken.

Beslutet går förstås på många sätt att motivera. Leicester befinner sig för närvarande i fritt fall, på 17:e plats i tabellen och bara en poäng från nedflyttningsplats. Det är inte bra. När varken spelet, formen eller spelarnas attityd heller pekar uppåt är detta en situation där de flesta klubbar i vanliga fall skulle sparka sin manager.

Men detta är ju inget vanligt fall.

Igår var det nio månader och åtta dagar sedan Leicester City lyfte Premier League-bucklan som historiens största sensation. Det går inte med ord att beskriva hur osannolikt det på förhand var att rävarna från Leicester skulle vinna Premier League, inte ens att de skulle ta en Europaplats eller ens nå övre halvan. De flesta trodde att Leicester skulle åka ut, jag tippade dem som tabellens jumbo.

Hur detta succéår ens var möjligt har i efterhand försökts benas ut på många sätt, ur många synvinklar och beröm riktats mot flera spelare. Men de flesta hyllningar landar tillslut ändå på en man, i grund och botten värden för hela kalaset: Claudio Ranieri.

Det Ranieri gjorde var något av det svåraste man kan göra, han gjorde det svåra enkelt. Han spelade på lagets styrkor, ett rakt 4-4-2 med ett direkt kontringsspel och fokuserade på lagsammanhållning och glädje. På så sätt lyckades han sammanföra en medioker trupp till en oslagbar segermaskin och förvandla sina spelare till något de bevisligen inte var.

Efter detta år höjdes Leicester till skyarna, Ranieri firades som en kung och det med all rätta. Den gråhårige italienaren blev utsedd till årets manager, i såväl Premier League som i hela världen. Han blev utsedd till årets personlighet och invald i Italiens Hall of Fame. Man tycker att det skulle räcka för att ha ett mandat utöver det vanliga, det borde det göra. Tydligen inte.

Leicesters ledning väljer i och med detta beslut att förbise det faktum att Ranieri gjorde något som egentligen inte gick att göra, det indikerar att Ranieri är orsaken till att laget inte presterar lika bra i år som de förra säsongen gjorde. Det är det inte. I år har laget - som väntat - presterat på den nivå de borde göra, om än lite sämre. Wes Morgan är Wes Morgan, Marc Albrighton är Marc Albrighton, Jamie Vardy är Jamie Vardy. Det är inte Ranieris fel att bubblan nu har spruckit och att sparka honom förändrar inte situationen. Leicester är fortfarande en nedflyttningskandidat i allra högsta grad och kommer med största sannolikhet förbli det hela våren.

Nu är nödbromsen neddragen, genom att sparka Ranieri är krisen officiellt bekräftad. Men är lösningen att sparka den största klubblegendaren de någonsin kommer kunna benämna? Jag tror inte det. Enligt mig borde Leicester City ha visat större respekt för den största skrällen i modern tid, för tränaren som såg till att genomföra den. Ranieri borde ha getts deras orubbliga stöd så som de sa att de skulle ge honom. Istället valde klubben att offra sin lojalitet, det mot mannen som förtjänat den mest av dem alla. Den anledningen triumfar alla andra sätt att motivera detta beslutet. Åtminstone borde det ha gjort det.

För tio år sedan vann AS Monaco Ligue 1, före PSG och med en ung supertalang kallad Thierry Henry i truppen. Inför kvällens Champions League-åttondel mot Manchester City leder AS Monaco Ligue 1, före PSG och med en ny ung supertalang i truppen, denna gång kallad Kylian Mbappé. Det mesta pekar på att historien är på väg att upprepa sig, om inte skrivas ännu bättre.

Bollen vid fötterna ute till vänster. Bollen tillrätta lagd för högerfoten och ett ryck in mot mitten. Blicken upp och bollen placerad otagbart i det bortre hörnet. Mål, kyla och ren klass.

Denna typ av mål blev under sent 90-tal en återkommande syn för fotbollspubliken i Frankrike då en ung Thierry Henry inledde sin karriär. Efter debuten i augusti 1994 blev säsongen 1996/97 ett genombrottsår för Monacos 19-årige anfallstalang, som inte bara gjorde nio ligamål, utan även blev utsedd till årets unga spelare i Ligue 1 när Monaco återtog den franska ligatiteln efter nio år utan segerfest. Året efter ledde Henry Monaco till semifinal i Champions League, vann VM-guld på hemmaplan innan han sommaren 1999 såldes till Juventus för 10,5 miljoner pund. Resten är som bekant en framgångsrik karriär utan dess like.

Eller?

Säsongen 2016/17 får publiken på Stade Louis II återigen skåda precis denna typ av mål, placerade med precision och kyla av en tonårig anfallstalang.

Likheterna mellan Thierry Henry och Kylian Mbappé är slående och på inga sätt missvisande.

Bryter föregångarens rekord

Kylian Mbappé Lottin är likt Henry född och uppvuxen i Paris förorter där han inledde sin karriär i den lokala klubben AS Body innan han via den högt ansedda plantskolan Clairefontaine som 14-åring valde AS Monaco som nästa anhalt. Väl i furstendömet tog det inte många år innan han fick sin seniordebut i december 2015, då 16 år och 347 dagar gammal, och blev klubbens yngste debutant någonsin. Ett rekord tidigare hållet av - just det - Thierry Henry. Mindre än två månader senare gjorde Mbappé även sitt första seniormål, då 17 år och 62 dagar gammal och ytterligare ett Henry-rekord var därmed slaget. Den snabba framfarten drog förstås ännu flera blickar från Europas största klubbar, men det är prestationerna denna säsong som verkligen satt Kylian Mbappés namn på kartan.

På 17 ligamatcher har 18-årige Mbappé så här långt gjort sju mål, utöver det några mål i cuperna, och utgör med det en av Monacos skarpaste anfallsvapen som redan stänkt in över 100 mål samtliga turneringar inberäknade denna säsong. Så sent som för en och en halv vecka sedan gjorde underbarnet ett hattrick i 4 - 0-segern mot Metz, då med bland annat ett typiskt "Henry-mål", och höjde rösterna som menar att Mbappé förtjänar jämförelserna med den forne skyttekungen och att han till och med är en större talang än vad Henry var vid samma ålder. En som instämmer i jämförelserna är Henrys förre tränare, Arséne Wenger.

– Han är inte exakt som Thierry Henry men det är sant att han har liknande kvalitéer, framtiden och talangen är den samma, sa Wenger till the Ligue 1 show tidigare denna månad.

– Killar som besitter talang utöver det vanliga spelar redan som 18-åringar. De som inte spelar vid 18-19 års ålder har inte den exceptionella talangen och han spelar på högsta nivån här i Frankrike. Han är en elektrisk kille så som Thierry var, han kan dribbla, kan passa och är effektiv. Han kan bli en ny Thierry Henry.

Lovord härifrån och därifrån, från hemlandet och från utlandet. Men vem borde inte veta bättre än förebilden själv, Thierry Henry? I en kolumn i The Sun inför kvällens match mot Manchester City riktade även Henry beröm till den unge anfallaren.

– Jag har träffat Mbappé och han är en snäll kille med huvudet på skaft, väldigt respektfull och ganska tyst. Men ge honom bollen och han är inte tyst längre och inte speciellt snäll heller. Han är bestämd och ger aldrig upp. Han är stadens samtalsämne och är full av talang. Han är skicklig, gör mål och assist. Han kan göra vad han vill med bollen.

Till Etihad för att sänka City

Med denna form och dessa lovord landar Mbappé och Monaco alltså i Manchester för att ta sig ann Pep Guardiola och Manchester City i den första av de två Champions League-åttondelsfinalerna klubbarna emellan. På förhand är det hemmalaget som är favoriter, namnkunnigare och erfarnare. Men Monaco lär inte vara rädda för att gå framåt likt de gjort hela säsongen och Kylian Mbappé lär vara beredd att visa vad han går för på engelsk mark. Det är trots allt inte så länge sedan hans företrädare regerade där, då i Arsenal-tröja. Ikväll kanske England får en försmak på vad "Den nye Henry" har att erbjuda.

Den brittiska fotbollsdomaren Mark Clattenburg lämnar Premier League, byter förbund och flyttar till Saudiarabien. Ett högst ovanligt val för en domare, domare som i regel brukar hålla sig inom sitt lands gränser. Men det är ett val som allt fler i framtiden mycket väl kan komma att göra.

"Vi förstår att detta är en spännande möjlighet för Mark, samtidigt understryker det hur högt ansedda de engelska domarna är runt om i världen."

Så löd PGMOL:s (Professional Game Match Officials Limited) uttalande efter att Mark Clattenburg, det engelska förbundets högst rankade domare, igår offentliggjorde sin flytt från de brittiska öarna och Premier League till den arabiska halvön och det saudiarabiska fotbollsförbundet.

Så sent som i somras dömde Clattenburg EM-finalen i Frankrike och fullbordade en stark trio av finaler under 2016 efter att dessförinnan ha dömt såväl FA-cupfinalen på Wembley och Champions League-finalen på San Siro. Som en av Englands och hela världens mest meriterade domare väljer han nu att lämna sitt uppdrag i Premier League för Saudiarabien där han i första hand tar över rollen som förbundets domaröverhuvud efter landsmannen, tillika före detta fotbollsdomaren, Howard Webb.

Att domare byter förbund, tar sin visselpipa och flyttar utomlands, är till skillnad från spelare och tränare högst ovanligt, något man egentligen aldrig ser. Men Clattenburgs flytt kan mycket väl vara ett tecken på att allt fler domare i framtiden kommer göra samma val.

Redan för en knapp månad sedan öppnade 41-åringen från Newcastle för en flytt utomlands. Då var det ännu längre österut det talades om, då var det i kölvattnet av Oscar och Carlos Tévez som han själv öppnade dörren för en flytt till Kina.

– Kina kollar sannerligen på möjligheter att utveckla sin fotboll, kollar över sina värvningar och sina anställningar. Jag är fortfarande kontrakterad av Premier League, men om en möjlighet skulle dyka upp måste jag överväga den långsiktiga strategin av min karriär. Det finns inget erbjudande på bordet, men skulle de ge mig ett skulle jag överväga det, sa Clattenburg då.

De orden uppmärksammades förstås och en diskussion om domarnas framtid som nomader väcktes till liv. När Clattenburg nu väljer att flytta - om än inte till Kina - belyser det den diskussionen allt mera. Kommer domare att byta förbund likt vilka spelare som helst? Är övergångssummor något som i så fall kommer tas i bruk? Jag säger att det absolut inte är omöjligt, snarare ett sannolikt utfall på den globaliserade och pengaberoende sport som fotboll numera är.

Likt alla klubbar som vill ha de skickligaste spelarna och de klokaste tränarna vill fotbollsförbunden utveckla sina respektive ligor. FA vill att Premier League ska vara bäst, RFEF vill att La Liga ska vara främst och DFB vill såklart att Bundesliga ska vara det samma. Det kinesiska fotbollsförbundet, liksom alla andra, lär i längden inte vilja vara sämre. En framtid där det engelska fotbollsförbundet och den kinesiska motsvarigheten går en budgivningskamp om världens bästa domare är därför inte ett otänkbart scenario, speciellt inte i en tid då domarkårer likt den engelska får utstå mer kritik än någonsin tidigare.

Att domare likt spelare och tränare under senare år dessutom börjat bli profiler är även det en faktor som inte ska underskattas. I en fotbollsvärld där marknadsföring och yttre glans är en stor del av varje förhandling - Varför skulle inte förbunden försöka samla på sig de bästa domarna? Samtidigt skulle domarna liksom spelarna och tränarna sannolikt inte tacka nej till anbud med högre lön om så blev fallet.

Med Clattenburg flyttandes till Saudiarabien är nästa steg i utvecklingen att de ansedda domarna börjar flytta inom de stora ligorna. När ser vi Nicola Rizzoli döma West Bromwich - Watford? När ser vi Felix Brych i El Clásico? När ser vi Jonas Eriksson i Serie A? Om utvecklingen fortsätter i samma riktning som den för närvarande gör kan den tiden vara inne tidigare än vad många kanske tror.