Den 15 maj lyfte han bucklan, firade vilt och hyllades för sin gärning. Igår fick han sparken. Leicester Citys guldtränare Claudio Ranieri avskedas av de regerande Premier League-mästarna i ett försök att rädda kontraktet och lösa krisen. De valde nödbromsen framför sin lojalitet.
För knappt två veckor sedan var Leicester City tydliga, trots alla spekulationer om italienarens avsked var Claudio Ranieris position i klubben säker. De gick till och med ut i ett officiellt uttalande och gav sitt "orubbliga stöd" till sin manager.
Med facit på hand tomma ord. Igår kväll fick Ranieri sparken.
Beslutet går förstås på många sätt att motivera. Leicester befinner sig för närvarande i fritt fall, på 17:e plats i tabellen och bara en poäng från nedflyttningsplats. Det är inte bra. När varken spelet, formen eller spelarnas attityd heller pekar uppåt är detta en situation där de flesta klubbar i vanliga fall skulle sparka sin manager.
Men detta är ju inget vanligt fall.
Igår var det nio månader och åtta dagar sedan Leicester City lyfte Premier League-bucklan som historiens största sensation. Det går inte med ord att beskriva hur osannolikt det på förhand var att rävarna från Leicester skulle vinna Premier League, inte ens att de skulle ta en Europaplats eller ens nå övre halvan. De flesta trodde att Leicester skulle åka ut, jag tippade dem som tabellens jumbo.
Hur detta succéår ens var möjligt har i efterhand försökts benas ut på många sätt, ur många synvinklar och beröm riktats mot flera spelare. Men de flesta hyllningar landar tillslut ändå på en man, i grund och botten värden för hela kalaset: Claudio Ranieri.
Det Ranieri gjorde var något av det svåraste man kan göra, han gjorde det svåra enkelt. Han spelade på lagets styrkor, ett rakt 4-4-2 med ett direkt kontringsspel och fokuserade på lagsammanhållning och glädje. På så sätt lyckades han sammanföra en medioker trupp till en oslagbar segermaskin och förvandla sina spelare till något de bevisligen inte var.
Efter detta år höjdes Leicester till skyarna, Ranieri firades som en kung och det med all rätta. Den gråhårige italienaren blev utsedd till årets manager, i såväl Premier League som i hela världen. Han blev utsedd till årets personlighet och invald i Italiens Hall of Fame. Man tycker att det skulle räcka för att ha ett mandat utöver det vanliga, det borde det göra. Tydligen inte.
Leicesters ledning väljer i och med detta beslut att förbise det faktum att Ranieri gjorde något som egentligen inte gick att göra, det indikerar att Ranieri är orsaken till att laget inte presterar lika bra i år som de förra säsongen gjorde. Det är det inte. I år har laget - som väntat - presterat på den nivå de borde göra, om än lite sämre. Wes Morgan är Wes Morgan, Marc Albrighton är Marc Albrighton, Jamie Vardy är Jamie Vardy. Det är inte Ranieris fel att bubblan nu har spruckit och att sparka honom förändrar inte situationen. Leicester är fortfarande en nedflyttningskandidat i allra högsta grad och kommer med största sannolikhet förbli det hela våren.
Nu är nödbromsen neddragen, genom att sparka Ranieri är krisen officiellt bekräftad. Men är lösningen att sparka den största klubblegendaren de någonsin kommer kunna benämna? Jag tror inte det. Enligt mig borde Leicester City ha visat större respekt för den största skrällen i modern tid, för tränaren som såg till att genomföra den. Ranieri borde ha getts deras orubbliga stöd så som de sa att de skulle ge honom. Istället valde klubben att offra sin lojalitet, det mot mannen som förtjänat den mest av dem alla. Den anledningen triumfar alla andra sätt att motivera detta beslutet. Åtminstone borde det ha gjort det.
@LoHagerfelth
