Sommaren är här och VM-uppladdningen börjar nå kokpunkten. Inför premiären 14 juni kommer jag därför i denna artikelserie gå igenom varje grupp - från A till H, en per dag - innan jag på premiärdagen går igenom mina förhandstips för turneringen. Näst ut: Grupp C.

Frankrike

Efter finalförlusten mot Portugal i hemma-EM för två år sedan är förhoppningarna på och i Frankrike som vanligt höga. Liksom normalt är det en hel drös av talangfulla spelare som har lämnats utanför truppen, något som säger en hel del om den bredd som Frankrike har pumpat ut ur talangfabriken de senaste åren. Eller vad sägs om sommarens manskap inkluderade i truppen, med den unga - men redan fyrfaldiga Champions League-mästaren - Raphaël Varane? Fixstjärnan Paul Pogba och outtröttlige N'Golo Kanté? Plus en anfallsbesättning med Antoine Griezmann och Kylian Mbappé i spetsen på det.

Att siktet således är inställt på VM-guld är naturligt. Men är det också att förvänta? Frankrike kommer trots allt från en kvalgrupp där de tappade poäng mot Vitryssland och Luxemburg samt förlorade mot Sverige. Kval är dock kval, mästerskap är mästerskap. Får Frankrike till spelet och formen redan i gruppspelet är ett guld inte uteslutet.

Tränare: Didier Deschamps

Nyckelspelare: Raphaël Varane, Paul Pogba, Antoine Griezmann

Tips: Vidare från gruppen (etta)

Australien

Australiens resa till VM blev i det krångligare slaget. Efter att ha misslyckats med att kvalificera sig från kvalgruppen - passerade av Japan och Saudiarabien - blev Australien tvingade att ta vägen via två stycken playoff, varav det första mot ett taggat Syrien på jakt efter sin första VM-biljett. Till slut lyckades Australien ändå ta sig vidare, även om det var med aningen darr på ribban. Efter nästa playoff-seger mot Honduras tog sig Australien således till VM.

Sedan dess har det dock varit ytterligare turbulens kring landslaget. Efter att han lett Australien till VM valde tränaren Ange Postecoglou nämligen att lämna sitt jobb. Ett märkligt beslut, kan tyckas. Men så var det det blev. Istället utsågs holländaren Bert Van Marwijk till ny förbundskapten. Vi får väl se om han lyckas leda Australien till succé, genom att föra "Socceroos" förbi gruppspelet för första gången sedan 2006.

Tränare: Bert Van Marwijk

Nyckelspelare: Matthew Ryan, Mile Jedinak, Aaron Mooy

Tips: Ut ur gruppen (fyra)

Peru

Likt Australien tog Peru vägen till VM via playoff. Som femma i det sydamerikanska kvalet - framför allt före Chile - ställdes Peru mot Nya Zeeland från Oceanien för att ta den sista platsen i Ryssland. Det mötet lyckades de till slut ta hem relativt bekvämt, efter 0–0 i det första mötet i Wellington var det Jefferson Farfán och Christian Ramos som sköt Peru till VM. Sitt första sedan 1982.

Allt snack på förhand har dock handlat om en och samme spelare: Paolo Guerrero. Landslagskaptenen - bekant från bland annat Bayern München och HSV - testades i december positivt för kokain och stängdes därför av från allt spel i Fifa-matcher i ett år. Det beslutet drogs dock kort därefter ner, till sex månader, vilket skulle ge honom chansen att spela i VM - bara för att i maj utöka avstängningen till 14 månader och missat VM. Nu ser det dock ut som att Guerrero kommer att få spela då domen tillfälligt hävts av den högsta domstolen i Schweiz. Hur denna härva påverkar laget återstår att se, känslan i truppen verkar åtminstone på förhand vara positiv då de visat upp fin form under uppladdningen. Lär i första hand få göra upp med Danmark om gruppavancemang där det mer eller mindre är hugget som stucket.

Tränare: Ricardo Gareca

Nyckelspelare: Christian Cueva, Jefferson Farfán, Paolo Guerrero

Tips: Ut ur gruppen (trea)

Danmark

Danmark bygger sakta men säkert för lite av en gyllene generation. Efter att ha kvalificerat sig till VM via playoff - där man enkelt besegrade Irland - har de rödvita grannarna nämligen en riktigt intressant trupp att visa upp. Kapten Simon Kjær som har gjort en fin säsong i Sevilla, Chelseas unge mittback Andreas Christensen bredvid honom, Pione Sisto som har utvecklats ytterligare en nivå i Celta Vigo och Ajax stjärnskott Kasper Dolberg. Ja, och så klart: stjärnan Christian Eriksen.

Som ni kanske märker är det alltså en bra trupp som Åge Hareide tar med sig till Ryssland, men det finns även vissa frågetecken. Kanske framför allt runt lagets rutin då det är ett väldigt ungt lag som Danmark tar med. Detta samtidigt som kvalet gick både upp och ner. Jag har dock på känn att Danmark blir intressanta att följa.

Tränare: Åge Hareide

Nyckelspelare: Simon Kjær, Christian Eriksen, Nicolai Jørgensen

Tips: Vidare från gruppen (tvåa)

Sommaren är här och VM-uppladdningen börjar nå kokpunkten. Inför premiären 14 juni kommer jag därför i denna artikelserie gå igenom varje grupp - från A till H, en per dag - innan jag på premiärdagen går igenom mina förhandstips för turneringen. Näst ut: Grupp B.

Portugal

De regerande Europamästarna kommer till VM som en outsider - precis som vanligt. Portugal brukar alltid nämnas strax bakom de främsta nationerna och gör så även nu, trots att man alltså är Europamästare. Är det missvisande? Egentligen inte. Men det är värt att komma ihåg att Portugal allt som oftast brukar vara ett starkt mästerskapslag.

Portugal kommer som vanligt att förlita sig på Cristiano Ronaldo. Real Madrids - och hela fotbollens - superstjärna kommer återigen at vara den enskilt viktigaste spelaren för att Portugal ska ta sig långt i detta mästerskap. Bakom honom? Rutinerade João Moutinho på mittfältet, kreative Bernardo Silva från Manchester City framåt och mittbackspjäsen Pepe bakåt. Och kanske är talangfulle Gonçalo Guedes en joker?

Tränare: Fernando Santos

Nyckelspelare: Pepe, Bernardo Silva, Cristiano Ronaldo

Tips: Vidare från gruppen (tvåa)

Spanien

(Uppdaterat 13.6 efter att tränaren Julen Lopetegui fått sparken)

Dagarna innan VM-premiären tog allting en ny riktning. Real Madrid utsåg Julen Lopetegui som deras blivande tränare, förbundet sparkade sin förbundskapten. Rätt eller fel, det omtvistar de lärda. Men att det är ett oerhört risktagande står klart. Hur kommer detta påverka Spaniens VM-chanser?

Personligen tror jag att gruppspelet kommer bli en vattendelare för Spaniens chanser. Spanien öppnar mästerskapet mot Portugal, en tuff rivalmatch direkt. Därefter väntar Iran och Marocko. Det är här, i gruppspelet, som jag tror valet att sparka Lopetegui - och ge uppdraget till Fernando Hierro istället - kommer påverka mest. På det mentala planet, på den ovissa situationen. Jag tror dock att Spanien ändå kommer ta sig vidare som gruppetta, om än mindre självklart men mycket tack vare den otroligt vassa trupp som Lopetegui redan har format. Och lyckas de med det så tror jag att även slutspelet kommer gå rätt bra trots allt.

Tränare: Fernando Hierro

Nyckelspelare: David De Gea, Sergio Ramos, David Silva

Tips: Vidare från gruppen (etta)

Marocko

Efter Portugal och Spanien är det Marocko som fullbordar triangeldramat om den atlantiska kusten. En lottning som i sig är lite kittlande, åtminstone geografiskt. Men jag kan tycka att det även är det sportsligt. Marocko gör visserligen sitt första VM på 20 år, något som gör att vissa kanske underskattar dem lite grann. För nog finns det kvalité i Marocko. Lett av tränaren Hervé Renard kvalificerade sig "Atlas lejonen" från en tuff grupp innehållandes Elfenbenskusten, Gabon och Mali - och höll dessutom nollan hela gruppspelet. Imponerande, minst sagt.

Marockos defensiva facit säger också en hel del om var lagets styrka ligger. Med Juventus mittback Medhi Benatia som kapten är det ett stabilt försvar som Marocko ställer på benen. Framåt är det framför allt Younès Belhanda från Galatasaray och Hakim Ziyech från Ajax som ska stå för det kreativa. Om det räcker för att avancera? Kanske, kanske inte. Men att räkna bort dem helt vore bara fel.

Tränare: Hervé Renard

Nyckelspelare: Medhi Benatia, Younès Belhanda, Hakim Ziyech

Tips: Ut ur gruppen (trea)

Iran

Det andra landet (efter Brasilien) att kvalificera sig för VM 2018 var Iran. Överlägsen segrare i en kvalgrupp med Oman och Turkmenistan som största hot gjorde det i och för sig inte särdeles svårt, obesegrade som de till slut ändå blev. Men även Iran är ett landslag som nog många underskattar. Åkte visserligen ur sin VM grupp även förra gången, som jumbo. Men gjorde det samtidigt svårt för såväl Argentina som Nigeria. Att Iran ska bli några slagpåsar känns därför otroligt.

Irans stora styrka ligger i deras organisation. Svåra att besegra, tydliga riktlinjer. Något som tränaren Carlos Queiroz har lyckats bra med att tillföra under sina sju år på posten. Problemet för Iran är dock att deras trupp i grund och botten är rätt svag sätt till konkurrensen i gruppen, detta trots att fina spelare som den holländska ligans skyttekung Alireza Jahanbakhsh och talangfulle Sardar Azmoun i Rubin Kazan finns att tillgå. Därför lär det nog bli ett liknande respass i gruppen denna gång som för fyra år sedan.

Tränare: Carlos Queiroz

Nyckelspelare: Ehsan Hajsafi, Alireza Jahanbakhsh, Sardar Azmoun

Tips: Ut ur gruppen (fyra)

Sommaren är här och VM-uppladdningen börjar nå kokpunkten. Inför premiären 14 juni kommer jag därför i denna artikelserie gå igenom varje grupp - från A till H, en per dag - innan jag på premiärdagen går igenom mina förhandstips för turneringen. Först ut: Grupp A.

Ryssland

Värdlandet. Hemmanationen. Ryssland. Mycket av snacket på förhand har handlat om vad man egentligen ska tycka om att ett land som Ryssland får vara värd för fotbolls-VM. Doping. Putin. Slavarbeten för att bygga arenor. Betydligt mycket mindre har dock handlat om själva fotbollslaget Ryssland.

Den ryska truppen är i stora drag den samma som den brukar vara. I mål hittar vi Igor Akinfejev, i backlinjen hittar Sergej Ignasjevitj och på kanten har vi Jurij Zjirkov. Vad tar vi ut av det? Jo, rutin. Men även en viss grundkvalité. Samtliga spelare i truppen förutom tre spelar klubblagsfotboll i Ryssland, något som många kanske värderar ner. Men ryska Premier League är trots allt rankat som den sjätte bästa ligan i Europa.

Det stora frågetecknet på förhand är ju - precis som för de flesta värdnationer - formen efter att inte ha spelat något kval. Det Ryssland har gjort sedan de åkte ut i EM-gruppspelet i Portugal är att åka ut på samma sätt i Confederations Cup, liksom förlora mot Brasilien, Frankrike och Österrike samt spela oavgjort mot Turkiet i träningslandskamper. I grund och botten lovar det ju inte särdeles gott. Men hemmanationen är trots allt hemmanationen i dessa sammanhang.

Tränare: Stanislav Cherchesov

Nyckelspelare: Igor Akinfejev, Aleksandr Samedov, Fjodor Smolov

Tips: Vidare från gruppen (tvåa)

Saudiarabien

Omar Hawsawi. Saeed Al-Mowalad. Mohammed Al-Kwikbi. Muhannad Assiri. Hatta... Ja, ni fattar. Saudiarabrien tillhör ett av de mest namnfattiga lagen i detta världsmästerskap. Visst har de några fina spelare, några stjärnor som skyttekungen Mohammad Al-Sahlawi. Men detta är trots allt på en lägre nivå, hemma i den inhemska ligan och i det asiatiska kvalet. Det är också där som vi hittar den stora snackisen på förhand. I januari skickade förbundet nämligen ett gäng saudiarabiska spelare till La Liga på lån, för att få högkvalitativ speltid inför VM. Inte helt oväntat blev det dock väldigt lite av den varan.

Men med det sagt ska man inte underskatta Saudiarabien. "De gröna falkarna" kommer ändå till VM med ett starkt facit, som tvåa i sin kvalgrupp bakom Japan men före Australien. Dessutom har Saudiarabien tagit med sig några fina resultat i träningsmatcherna inför mästerskapet genom att bland annat besegra Grekland och förlora knappt mot Italien. Vi får väl se om det är en form som nye tränaren Juan Antonio Pizzi tar med sig till Ryssland.

Tränare: Juan Antonio Pizzi

Nyckelspelare: Salem Al-Dawsari, Fahad Al-Muwallad, Mohammad Al-Sahlawi

Tips: Ut ur gruppen (fyra)

Egypten

Kommer Mohamed Salahs axel läka i tid? Det är frågan om etsat sig fast på allas läppar inför VM. Säsongens stora utropstecken skadade ju sig som de flesta har koll på i Champions League-finalen mot Real Madrid, tvingades utgå och se sitt Liverpool förlora. Vid skrivande stund är den senaste rapporten ytterligare ett par veckors frånvaro, vilket gör Salahs medverkan - åtminstone i gruppspelet - till en kamp mot klockan.

Salahs status är så klart en nyckelfaktor för detta Egypten. Det är han som är den överlägset största stjärnan, han som med sin straffspark mot Kongo försatte hela landet i extas. Men bakom honom finns ju ändå en viss kvalité. Framför allt handlar det ju om Arsenals Mohamed Elneny, som även han har kämpat med skada hela våren, men även ett par andra Premier League-bekantingar i form av Ahmed Elmohamady och Ahmed Hegazy. Det går dock inte att komma ifrån att Salahs deltagande kan komma att vara avgörande för Egypten.

Tränare: Héctor Cúper

Nyckelspelare: Ahmed Hegazy, Mohamed Elneny, Momahed Salah

Tips: Ut ur gruppen (trea)

Uruguay

Uruguay har på något sätt blivit ett land som många glömmer bort. Det talas väldigt lite om dem på förhand, när det kommer till denna grupp är det Egypten med Salah och värdnationen Ryssland som har dragit mest blickar. Men Uruguay är - som så ofta - lite av en "dark horse". Kommer som vanligt med ett oerhört starkt manskap, med Atlético Madrids mittbackspar Diego Godín/José Giménez längst bak och målsprutorna Edison Cavani och Luis Suárez längst fram. Nog ska det här väl kunna bli en trevlig sommar återigen?

Men hur bra återstår att se. Uruguay har visserligen landat i en grupp utan de allra största drakarna, men slutspelsträdet lär bli något helt annat. Om Uruguay går vidare från gruppen lär antingen Spanien eller Portugal vänta, och vidare därifrån någon annan av de största nationerna. Uruguay lär således fortsätta vara en outsider hela vägen. Frågan är dock om det inte är en roll som passar dem väldigt väl?

Tränare: Óscar Tabárez

Nyckelspelare: Diego Godín, Luis Suárez, Edison Cavani

Tips: Vidare från gruppen (etta)

Debut som 16-åring, jämförs nu med Gareth Bale. Supertalangen Ryan Sessegnon förväntas bli Englands nya stjärnskott. I morgon är tanken att han skicka Fulham tillbaka till Premier League. – Jag liknar honom vid en tvättsvamp, säger lagkamraten Tim Ream.

Valet av idol brukar ofta peka åt vilken generation man tillhör. Vilka spelare man växte upp med att beundra, vilka spelare man växte upp med att följa. Född under 80-talet betyder det kanske Diego Maradona eller Marco Van Basten, född på 90-talet kanske det innebär Zinedine Zidane eller Lionel Messi.

Och så har vi de som är födda under 00-talet, dagens ungdomar. Där kanske vi hittar… Luke Shaw?

– När jag var yngre hade jag två spelare: Luke Shaw och Gareth Bale. När Shaw var i Southampton som vänsterback älskade jag att se honom flyga upp och ner längs kanten. Skapa mål, göra mål. Jag tror jag försökte efterlikna det. Samma sak gäller egentligen Gareth Bale.

Det finns en viss logik i att just Ryan Sessegnon såg upp till Manchester Uniteds vänsterback som ung. Den nyss fyllda 18-åringen är själv vänsterkantslöpare i Fulham där han både kan spela som ytterback och ytter.

Men - kanske framför allt - så är han Englands för tillfället hetaste talang som förväntas ta världen med storm.

– Han är ett fenomen! Jag har aldrig sett någon i den åldern spela så moget och med en sådan förståelse för spelet, menar hans före detta lagkamrat Sone Aluko.

– Sessegnon är antagligen landets mest talangfulla spelaren i sin ålder, tycker hans tränare Slaviša Jokanović.

– Det är 99 procent säkert att han kommer bli en av de bästa vänsterbackarna i världen, säger hans norske lagkamrat Stefan Johansen.

Vann en playstation

Namnet Sessegnon klingar kanske bekant för en och annan. Ryans kusin - Stéphane Sessègnon - har nämligen spelat för bland annat Sunderland och West Bromwich, samtidigt som han är kapten för Benins landslag och den spelare med flest landskamper för samma land.

Men fotbollsfamiljen Sessegnon sträcker sig längre än så, Ryans tvillingbror Steven spelar också för Fulham. Tillsammans växte de upp i Londonförorten Roehampton, sydväst i staden och strax söder om floden Themsen.

– Det var okej, skrattar Ryan Sessegnon på frågan om uppväxten i Roehampton.

– Det fanns en fotbollsplan i närheten av vårt hus där vi brukade spela från morgon till kväll. Det hände att vi inte ens kunde se gatubelysningen, så man var tvungen att gissa vem som tillhörde ens lag. Mitt lag hade alltid bollen.

Men Sessegnon såg till att inte försumma övriga delar av sitt unga liv. Inte minst är det väldokumenterat hur han från tidig ålder såg till att sköta skolan, Coombe Boys’ School som han gick i från och med elva års ålder.

Men visst lyckades han även kombinera studier med fotboll. Bland annat var han med och vann PlayStation Schools’ Cup med sin skola - och imponerade.

– Under mitt första år vid Coombe Boys’ gick vi till final i PlayStation Schools’ Cup, berättar rektorn David Smith.

– När lagen ställde upp trodde jag att vi skulle få problem eftersom deras lag fysiskt var så mycket större än vårt. Men vi vann matchen med 9–0, Ryan gjorde några mål och blev utsedd till matchens spelare. För det fick han inte bara en medalj, utan även en Playstation.

Yngste målskytten någonsin

Coombe Boys underlättade samtidigt vägen in i proffslivet för Ryan Sessegnon. Under de sista åren i skolan tog han sig inte enbart in i de engelska ungdomslandslagen, där han till exempel blev tvungen att skriva av en del av sin slutexamen på distans då han samtidigt spelade för England i U19-EM i Georgien. Som elev i Coombe Boys fick han - tillsammans med sin bror - nämligen även en naturlig träningsmöjlighet med Fulham. Den lokala klubben som skolan har ett samarbete med och som Ryan har spelat med sedan åtta års ålder.

– De var en del av den grupp som kom in det sjunde året (av samarbetet), berättar Chris Fidler, före detta avdelningschef på Coombe Boys som numera jobbar för Fulham.

– Ryan och Steven var anspråkslösa och gjorde vad de skulle göra. Och de var tvungna att offra så mycket. När de började hos oss tränade de två gånger i veckan, match en gång per helg. Plötsligt spelade de måndag till torsdag, hade kanske ledigt fredag, kanske träning lördag och match söndag. Sedan tio års ålder har fotboll dominerat deras liv. Samtidigt var de tvungna att hinna med skolan. Så det var inte så att de åkte hem och tittade på tv eller slösade bort sin tid.

Den tid och det fokus som Ryan Sessegnon la ner gav snabbt resultat. Den 9 augusti 2016 gjorde han sin a-lagsdebut för Fulham i Ligacupen och en vecka senare debuterade han även i The Championship. Ytterligare några dagar senare gjorde han därtill sitt första mål för Fulham, med vilket han blev den första spelaren född under 2000-talet att göra mål för ett engelskt proffslag liksom den yngste målskytten någonsin i The Championship.

– Ryan kan bli en bra spelare för oss. Han är en riktig vinnare och han är bara 16 år och tre månader gammal. Jag är säker på att han i framtiden kan bli en stor del av min trupp och hjälpa oss, sa tränaren Slaviša Jokanović efter matchen.

“Aldrig sett en så lugn kille”

Mindre än två år senare kan man nog börja prata om att den framtiden redan är här. Efter att Sessegnon fått starta 17 av Fulhams 48 matcher förra säsongen och gjort fem mål och tre assist har hans talang skjutit fart rejält i år. Den här säsongen har han spelat samtliga matcher, startat alla utom en och öst in poäng med 16 mål och sex assist.

Inte minst var det han som med ett mål och en assist mot Derby County skickade klubben till lördagens playoff-final på Wembley, där de möter Aston Villa i en avgörande match om den sista uppflyttningsbiljetten till Premier League.

Där - på nationalarenan - förväntas alla strålkastare riktas mot tonåringen. Något som hans lagkamrat Tim Ream inte alls tror kommer påverka talangen.

– Jag kan inte se varför det på något sätt skulle vara annorlunda för honom att spela på Wembley, säger mittbacken.

– Jag har aldrig sett en kille så lugn inför media. Han trånar inte efter rampljuset. Han gör bara det han ska och gör sin egen grej. Han är helt annorlunda jämfört med alla andra unga spelare som kommer fram. Han är den tystaste killen jag någonsin har träffat, så annorlunda jämfört med alla andra 17-åringar i alla aspekter av sporten. Jag liknar honom vid en tvättsvamp. Han tar in allting, han lyssnar. Det han har gjort och fortsätter att göra är helt otroligt.

Detta är egenskaper som ständigt återkommer när folk runt Sessegnon ska beskriva talangen. Hans lugn, hans intelligens, hans mognad trots den unga åldern. Detta, snarare än hans snabbhet, dribblingar och kontinuerliga målskytte.

– Ibland känner jag av uppmärksamheten under matcherna, från fans och andra spelare. Men jag försöker bara spela så som jag alltid har gjort, upprätthålla fokus och inte låta något distrahera mig, säger Sessegnon själv.

– Jag tror att det är bra att omringa dig med bra människor. Jag har en liten umgängeskrets, så jag är inte så lättpåverkad av folk utifrån. Folk runt mig håller mig ödmjuk och privat. Men jag känner att jag alltid har varit sådan som person.

Kan bli som Marcelo

Sessegnons succé har naturligtvis undgått få. Intresset för tonåringen är sedan länge såväl stort som välkänt bland de största klubbarna och inte minst ryktas det om Liverpool och Tottenham Hotspur. Och visst finns det fog för intresset. I och med att säsongen lider mot sitt slut har han redan tilldelats priset som säsongens spelare i The Championship liksom säsongens unga spelare och säsongens lärling.

Dessutom blev han som den förste spelaren någonsin utanför den engelska högstaligan nominerad till det engelska spelarfackets (PFA) unga spelare för säsongen. Detta i konkurrens med spelare som Harry Kane, Marcus Rashford och slutvinnaren Leroy Sané.

– Det är helt sjukt att nomineras tillsammans med spelare som dem, men jag är bara glad över att vistas runt den typen av spelare. Det är en stor framgång för mig personligen men all heder ska gå till laget för hur de har spelat den här säsongen, sa Sessegnon på galan.

Sessegnons säsong gick till slut så långt att han inför den engelska trupputtagningen till VM var ett mycket omdebatterat namn, där många ville se honom följa med som en joker. Så blev det dock inte, Gareth Southgate valde att inte ta med Sessegnon.

I stället får den första a-landslagsuttagningen vänta. Men varken transferryktena eller spådomarna om en lysande framtid lär avta för det, liksom jämförelserna med Gareth Bale. Den ena av hans idoler.

– Han kan spela på två positioner, som vänsterback och som vänsterytter, och därför jämförs han med Bale. Bale inledde också sin karriär på den positionen innan han omskolades till en mer offensiv spelare. Men helt ärligt tycker jag att han skulle kunna bli mer av en offensiv ytterback, som Marcelo. Han har inte samma fysik som Marcelo, men han är en spelare som kan täcka stora ytor, som behöver utrymme och som kan attackera den ytan. Jag använder honom i den positionen som jag använder honom, men han kan lika bra täcka båda positionerna, säger Jokanović som tror att Sessegnon gjort rätt i att stanna i Fulham.

– Många unga spelare i England har gått till stora klubbar väldigt tidigt i sina karriärer och får inte tillräckligt med utrymme. Han valde att stanna i The Championship och har mycket erfarenhet från serien. Jag tror att han har gjort det rätta valet.

Källor: The Telegraph, Goal, The Evening Standard, The Sun, BBC.

Som spelare benämndes han alltid som “Pippos lillebror”, som tränare var han till en början en nödlösning. Vid Lazios bänk har Simone Inzaghi dock överträffat alla förväntningar. Till slut är det han som står i rampljuset.

De hade ju alla möjligheter att avgöra striden. Efter att Inter förlorat hemma mot Sassuolo dagen innan, 1–2 på Guiseppe Meazza, hade Lazio allting i egna händer borta mot Crotone. Seger mot nedflyttningskandidaten och den sista Champions League-platsen skulle ha varit avgjord.

Men så blev det inte. 2–2 slutade matchen på Stadio Ezio Scida när Sergej Milinković-Savić - återigen - fick agera räddande ängel i slutminuterna och se till att Lazio åtminstone fick med sig en poäng från Kalabrien.

– Det är - utan tvekan - en missad möjlighet, sa Lazio-tränaren Simone Inzaghi efteråt.

– Vi visste att det inte skulle vara enkelt, men vi släppte in två undvikbara mål. Men det var ödet. Vi skulle vara tvungna att kämpa ända in i kaklet.

Inzaghi syftar på söndagens match, den sista för säsongen. Då möts nämligen Lazio och Inter i Rom i en match som är direkt avgörande för Champions League-platserna. Seger för Inter och de går till CL. Seger för Lazio eller oavgjort skickar däremot Lazio till Champions League.

I så fall en stort framgång för Inzaghi, hans största i sin unga tränarkarriär.

Detta även om hans Lazio-succé egentligen aldrig var tanken.

“Kommer alltid vara bättre än honom”

Bröderna Inzaghi - Filippo och Simone - föddes i den lilla byn San Nicolò utanför Piacenza. Båda två, Filippo och Simone, visade sig dessutom i tidig ålder ha ett öga för fotboll, båda två växte därtill upp med långt svart hår. Till slut blev båda två även professionella fotbollsspelare med anfallare som sin position.

Men där någonstans slutar likheterna.

För medan Filippo Inzaghis karriär med tiden tog honom till Juventus och Milan - där han gjorde sig känd som måltjuvarnas måltjuv och blev “Pippo” med hela Italien - fick Simone aldrig det riktigt stora genombrottet. Visst, när han väl gjorde sin första Serie A-säsong för lokalklubben Piacenza som 22-åring gjorde han 15 mål. Visst, tack vare den säsongen fick han en flytt till Lazio som han tillhörde i elva år och bland annat var en del av Sven-Göran Erikssons Scudettovinnande lag.

Men som helhet tog Simones karriär aldrig riktigt den fart som han nog hade velat. Framför allt tog den inte samma fart som hans storebrors, vars karriär med facit i hand resulterade i tre Serie A-titlar, två Champions League-troféer och ett VM-guld.

– Jag är ju storebror. Jag kommer alltid att vara bättre än honom, sa en leende Pippo i en intervju för sju år sedan, då han själv, 37 år gammal, fortfarande spelade men Simone hade slutat.

– Men ärligt, han hade en utmärkt karriär. När jag var skadad tidigare i år så trodde jag för en stund att han faktiskt var den smartare av oss (eftersom han slutat i tid). Men nu är jag glad över att spela ett år till med Milan.

Pippo må ha sagt det med glimten i ögat, men just intelligens var faktiskt något som redan i tidig ålder sågs som Simones stora styrka. Hans förmåga att se detaljer, hans noggrannhet och hans skarpa sinne. Bland annat har barndomsvänner till honom sagt att han kunde namnge alla spelare i alla lag - plus deras position, styrkor och svagheter - från åtta års ålder.

Kanske var det således inte helt oväntat att Simone, efter spelarkarriären, valde en väg som tränare. Även om tränarkarriären även den inleddes i Pippos skugga.

“Var modig, bror. Detta är din chans.”

Simone tog sina första tränarsteg i Lazios ungdomslag. Först i juniorlaget, sedan i akademilaget. Och gjorde det bra, absolut. Men när Pippo även han avslutade karriären och gav sig in i tränarrollen, för akademilaget i Milan, var det ändå storebror som fick uppmärksamhet och som sedermera även fick chansen på den största scenen först.

Att Simone fick frågor om sin bror, i intervjuer med honom, var det normala.

– Pippo gör ett fantastiskt jobb i Milan, jag försöker med Lazio, sa Simone efter att Pippo vunnit ungdomscupen Viareggio med Milan.

– Jag var på planen med mina spelare och jag hade tre missade samtal från honom. Han var väldigt glad. I onsdags firade vi tillsammans med våra föräldrar, min son och flickvän.

Men visst kom även Simones chans till slut. Våren 2016 gick nämligen knackigt för Lazio som hade blivit utslagna ur både Europa League och den italienska cupen samtidigt som de halkat efter i ligan. När Lazio sedan förlorade derbyt mot Roma med 4–1 fick ledningen nog, Stefano Pioli fick sparken. Som tillfällig ersättare fick Simone Inzaghi jobbet resten av säsongen.

En av de första att gratulera honom var hans bror, dåmera arbetslös tränare. Med ett enkelt sms önskade Pippo honom lycka till.

“Var modig, bror. Detta är din chans.”

Sju matcher senare, det som var kvar av säsongen, hade Simone gjort det han skulle göra. Fyra segrar, tre förluster, hade stabiliserat läget.

Men framför allt hade han på kort tid skapat sig tilltro i spelartruppen som ville se honom som permanent lösning i klubben.

– Vi upplever en positiv slutraka på säsongen och tränaren är den som överför bra idéer till laget. Han förtjänar en fin framtid, sa yttern Antonio Candreva.

Men som den tillfälliga lösning han var var det inte Inzaghi som skulle leda Lazio mot framtiden.

Ja, eller åtminstone var det inte det som var tanken.

“Inzaghi är inte ett andrahandsval”

Den 6 juli 2016 presenterade Lazio sin nya tränare. Marcelo Bielsa, tidigare i bland annat Athletic Club Bilbao och Olympique Marseille, var mannen som skulle leda “Biancocelesti” den kommande säsongen. Planen för Inzaghi var istället att han skulle ta över Salernitana i Serie B, ägt av Lazios president Claudio Lotito.

Men så blev det inte. Blott två dagar senare meddelade Lazio att Bielsa hade valt att avgå.

Som nödlösning återinsattes Inzaghi som tränare för laget.

– Det var ett beslut som vi tog för att återgå till Lazios grundvärden. Inzaghi är inte ett andrahandsval, utan ett beslut som vi fattade när Bielsas kontrakt bröts av skäl vi inte kunde påverka. I Inzaghi såg vi den perfekta tränaren för att fortsätta vårt projekt, menade Lotito.

– Allting hände väldigt plötsligt, sa Inzaghi.

– Förra säsongen trodde jag att jag skulle stanna, men sedan informerade klubben mig om att de ville göra en förändring samtidigt som Lotito informerade mig om ett annat alternativ. När allting sedan var klart började problem uppstå och klubben bad mig att vänta. Men jag väntade inte för vilken klubb som helst, jag väntade för Lazio. Laget jag höll på och som jag växte upp i.

Andrahandsval eller inte, men förväntningarna på Inzaghi var inte jättestora. Dels för att det skulle bli hans första hela säsong som seniortränare, dels för att laget han tog över hade avslutat förra säsongen som åtta i tabellen.

Men Inzaghi överträffade omedelbart förväntningarna. Lazio visade redan under hösten upp en fin form, något som bland annat mynnade ut i nio raka matcher utan förlust under hösten. Till slut avslutade Lazio säsongen som femma, strax bakom överraskande Atalanta, och med en finalförlust mot Juventus i cupen.

En succé som dels gav Inzaghi ett förlängt kontrakt på tre år, dels beröm från alla möjliga håll. Så som hans storebror, numera tränare för Venezia i Serie B.

– Han är mycket bättre än mig, han är en av de bästa tränarna i Serie A. Jag är glad för hans skull, för om han inte hade gjort det bra - så ung som han är - så hade han blivit massakrerad.

"Har blockerat honom från alla håll”

Denna säsong har Inzaghis Lazio enbart blivit bättre. Redan i den italienska supercupen, spelad inför säsongen, visade Lazio att något var på gång genom att besegra Juventus och vinna pokalen. Sedan dess har Lazio dundrat igenom säsongen, har bland annat gjort flest mål av alla i Serie A och är trots att de klappade ihop i Europa League-kvartsfinalen mot Red Bull Salzburg på god väg mot en riktigt fin säsong.

Något som inte minst kan bekräftas genom att ta den där nödvändiga poängen hemma mot Inter som räcker för att ta Lazio till Champions League.

– Jag vill inte säga huruvida Lazio förtjänar att ta sig till Champions League mer eller mindre än Inter. Det enda jag vet är att allting skulle förändras i form av finanser och prestige, sa Inzaghi inför dagens match.

– Det jag vill veta efter slutsignalen är att detta lag gav allt. Vi är på slutrakan av ett väldigt långt Giro d’Italia. Låt det bästa laget vinna.

Men oavsett vilket lag som vinner, Lazio eller Inter, lär Simone Inzaghis uppåtgående tränarkarriär inte avta. Det har sedan länge ryktats om större klubbar, så som det gör när en tränare gör det bra i en minde klubb. Bland annat är det Juventus som ständigt dyker upp i diskussionen.

Men frågar vi Lazios sportchef, Igli Tare, är det inte en flytt som kommer ske. Istället är Simone Inzaghi - numera den mest omtalade brodern - i Lazio för att stanna.

– Vi har ett stort projekt och han har ett långt kontrakt, konstaterade Tare på frågan om Inzaghi till Juventus och avslöjade klubbens plan för att få tränaren att stanna.

– Vi har blockerat honom från alla håll. Så fort han vänder sig om ser han mitt eller Lotitios ansikte.

Källor: Mediaset, Football Italia, Gazzetta dello Sport, These Football Times, The Guardian, Milan Obsession, Goal, Corriere dello Sport, Lance!, Sky Sports.

Snipp, snapp, snut. Så var Premier League-säsongen 2017/18 slut. Med det är det så klart dags för en säsongssammanfattning, en genomgång för att sätta punkt. Nedan summerar jag därför säsongen 17/18, går igenom sluttabellen och analyserar hur säsongen gick - lag för lag - med avstamp i mitt förhandstips.

(Skala för säsongsbetyg: 1 - 5)

-------------------------------------------

1. Manchester City (Mitt tips: 1)

Kommentar: Inför säsongen skrev jag en text specifikt om Manchester City. Rubriken var "En trupp som bör vinna Premier League". Då hade de nyss presenterat sin värvning av Benjamin Mendy, Pep Guardiolas femte värvning för sommaren varav tredje ytterback. Det sist nämnda såg jag som en nyckellösning i Guardiolas lagbygge, exakt de positioner i laget som han behövde förstärka. Nu hade han ett lag som bara skulle vinna ligan. Och så blev det också med god marginal.

Manchester City övertygade, dominerade och krossade allt motstånd från dag ett. Det tog 22 matcher innan Guardiolas maskin åkte till Anfield för sin första förlust. Innan dess hade de tagit 18 raka segrar i rad, dundrat in mål på löpande band och dessutom stabiliserat de bakre leden. Att City skulle vinna titeln var således klart redan innan jul och definitivt avgjort med fyra omgångar kvar att spela.

Anledningen till denna dominanta säsong var många. Målvakten Ederson, som kom in och säkrade den tidigare osäkra posten. Det stabiliserade försvaret, där Nicholás Otamendi inte minst ryckte upp sig efter en svag säsong. Mittfältet med världsspelaren Kevin De Bruyne i spetsen eller kanterna med yrvädren Raheem Sterling och Leroy Sané... Ja, ni fattar. Det var en välförtjänt titel med många viktiga roller. Den egentliga huvudpersonen fanns dock vid sidlinjen.

Säsongens spelare: Kevin De Bruyne

Säsongsbetyg: 5

-------------------------------------------

2. Manchester United (Mitt tips: 3)

Kommentar: Manchester United kom till säsongen som en titelkandidat. Tanken var att de skulle revanschera sig efter fjolårets undermåliga sjätteplats, något som skulle göras med miljardförvärvet Romelu Lukaku i spetsen. Hur det blev? Ja, slutplaceringen säger ju att de var det. Men i verkligheten var Manchester United oerhört långt ifrån.

United inledde visserligen säsongen med att imponera stort. De första sju matcherna flög José Mourinhos mannar fram, med Paul Pogba och Romelu Lukaku i toppslag gjorde United 21 mål på de första sju matcherna. Då lovade allting väldigt gott. Men sedan tappade United farten, förlorade bland annat mot Huddersfield och Chelsea. Till slut var det ett poängmässigt förbättrat United som landade högt upp i tabellen, men vars spel och insatser egentligen kunde (borde?) ha placerat dem något pinnhål lägre ner.

De som har följt med mina Premier League-punkter vet nog var jag står när det gäller Mourinhos fotboll. Ingen offensiv spelidé, för idéfattigt, inte långsiktigt. Men visst ska även en skopa beröm ges för antalet poäng som Mourinhos Manchester United tagit denna säsong. Tvåa i ligan är trots allt ett bra facit, speciellt då förra säsongens placering var långt ifrån det samma. Vi får väl dock se om Manchester United lyckas utvecklas ytterligare härifrån, ta det sista pinnhålet uppåt i tabellen och ta titeln. Märkligt nog känns det som att minst två av lagen under är närmare det i längden.

Säsongens spelare: David De Gea

Säsongsbetyg: 3

-------------------------------------------

3. Tottenham Hotspur (Mitt tips: 2)

Kommentar: Säsongens Tottenham var oerhört svårt att beräkna på förhand. Och ena sidan hade vi det Tottenham som slutade som solklar tvåa säsongen innan, som länge utmanade Chelsea om titeln och som fått behålla så gott som hela truppen. Men samtidigt hade vi arenaskiftet, från White Hart Lane till Wembley. Hur stor betydelse skulle den flytten få? På grund av det var det många som tippade Tottenham utanför topp fyra i år, utanför Champions League. Jag tippade annorlunda och att Tottenham skulle vara med i toppen och kanske till och med utmana City om titeln. Det sist nämnda blev det ju inget av, men visst blev det en ny topplacering för Mauricio Pochettinos Spurs.

Wembleys inverkan var dock inte helt utan betydelse, inte under de första omgångarna av säsongen. Tottenham misslyckades nämligen med att vinna på Wembley under sina tre första försök, vilket skvätte olja på den eld som anade problem. Men det vände. Med facit på hand vann Tottenham 13 av de 19 hemmamatcherna som en säsong erbjuder.

Med bortamatcherna medräknat slutade Tottenham till slut på en tredjeplats i Premier League. Ett steg sämre än förra säsongen, ett steg sämre än vad jag tippade. Och det är också lite det som är känslan över Tottenhams säsong. I år var de lite sämre än de senaste åren, något som sist och slutligen kanske var på grund av den tillfälliga flytten till Wembley, vem vet. Oavsett vilket så tror jag inte att detta är ett tecken på någon större nedgång. Snarare tror jag att Tottenham - med rätt värvningar och att truppen i stort behålls intakt - kommer vara med i toppen även nästa säsong.

Säsongens spelare: Harry Kane

Säsongsbetyg: 3

-------------------------------------------

4. Liverpool (Mitt tips: 5)

Kommentar: "Det enda egentliga nyförvärvet är Mohamed Salah, en kvick ytter som lär göra sina poäng. Men bristerna är fortfarande tydliga." Så skrev jag om Liverpool inför säsongen. Med det ville jag peka på att Liverpool fortfarande hade flera frågetecken att besvara, många hål i försvaret att fylla. Var detta verkligen ett lag som skulle upprepa en toppfyra-position och ta sig till Champions League? Med facit på hand kan man konstatera att de visst kunde göra det, även om det till slut blev med aningen darr på ribban.

Säsongen började dock med ett frågetecken redan i premiären. 3 - 3 mot Watford var ju inte vad supportrarna ville se, framför allt inte tre insläppta mål. Men sedan gick det mesta ju uppåt, Jürgen Klopps Liverpool kom igång så som bara hans lag kan göra och bjöd på en av ligans främsta offensiver. Det gjorde att Liverpool sist och slutligen kunde ta sig till Champions League genom en seger mot Brighton i den sista omgången. Och Mohamed Salah - ja, han gjorde ju minst sagt "sina poäng".

Med en Champions League-final runt hörnet kan vi lugnt börja med att ge Liverpools ligasäsong ett bra betyg. Som helhet tycker jag att det är tydligt att Liverpool har tagit ett steg till en ny nivå denna säsong. Visserligen tappade man Philippe Coutinho på vägen, men i Virgil Van Dijk har Klopp börjat få ordning på det försvar som tidigare var ett stort problem. Därför tycker jag att Liverpool kan se tillbaka på en fin säsong, framåt mot en intressant framtid. Nästa säsong bör målet vara att åtminstone utmana om titeln.

Säsongens spelare: Mohamed Salah

Säsongsbetyg: 3

-------------------------------------------

5. Chelsea (Mitt tips: 4)

Kommentar: Mästarnas säsong var oerhört svår att beräkna på förhand. Under sommaren hade Chelsea tappat Diego Costa och ersatt honom med Álvaro Morata, men truppen var fortsatt rätt tunn. Det var något som managern Antonio Conte tidigt poängterade och krävde flera nyförvärv. Men några större värvningar blev det aldrig riktigt av. Istället blev det en säsong där Conte genomgående har sagts vara missnöjd, där hela truppen på något sätt har vandrat på svag is. Det var något som gjorde att Chelsea till slut landade utanför Champions League.

Säsongen började med en tung förlust hemma mot Burnley. Redan då sattes stora frågetecken runt laget, runt Conte och säsongen. Visserligen gick Chelsea fem raka matcher utan förlust efter det, men ytterligare två förluster mot Manchester City och Crystal Palace satte nya frågetecken. Men egentligen var det inte där de tappade säsongen, Chelsea gick trots allt oerhört starkt under höst och vinter. Nej, det var efter årsskiftet som Chelsea tappade sin position i toppen när de bara vann tre av sina elva första matcher under 2018.

Precis som Liverpool är Chelseas säsong inte helt och hållet över. Kvar står nämligen en FA-cupfinal mot Manchester United på Wembley, en chans att åtminstone ta med sig en titel. Men frågan är om det överhuvudtaget påverkar Antonio Contes framtid? Italienaren har ju hela säsongen sagts vara på väg bort, antingen för egen maskin eller på grund av sparken. Att någondera kommer bli fallet känns även nu - efter säsongen - som självklart, även om Conte själv upprepade gånger sagt att han kommer stanna. Men han är inte den enda vars framtid är oklar. Var spelar till exempel Eden Hazard nästa säsong? Har Thibaut Courtois tänkt stanna? Är det verkligen Álvaro Morata som ska leda Chelseas offensiv? Många frågor, många behov av svar. Vi får väl se hur Chelseas situation ser ut efter sommaren.

Säsongens spelare: Eden Hazard

Säsongsbetyg: 2

-------------------------------------------

6. Arsenal (Mitt tips: 6)

Kommentar: Förhoppningarna var stora i Arsenal-lägren inför säsongen. Efter att man värvat in Alexandre Lacazette från Lyon och plockat in Sead Kolašinac gratis från Schalke 04 pekade ju en hel del uppåt. När Arsenal därefter även vann Community Shield i kamp med Chelsea spreds optimismen. Men jag trodde aldrig riktigt på den där hypen, hypen som alltid spirar i Arsenal inför en ny säsong. Jag tippade istället att Arsenal skulle landa sist av toppsex-klubbarna. Något som nio månader senare visade sig stämma.

Den period av säsongen som i mångt och mycket kom att visa vägen för Arsenals placering var vintern. Från 2 december till 4 mars vann Arsenal fyra ligamatcher, det av totalt 15 matcher. Det säger en del, resultat som helt enkelt inte är tillräckligt bra för en klubb som Arsenal. Att klubben däremellan spenderade stora pengar på Pierre-Emerick Aubameyang och bytte missnöjde Alexis Sánchez mot Henrikh Mkhitaryan gav i praktiken inte heller särskilt stor utdelning då Arsenal slutade en bra bit från Champions League.

Säsongens sista fem omgångar präglades enbart av en man. Arsène Wenger tog efter 22 år i klubben sitt pick och pack och lämnar nu Arsenal bakom sig. Tack för allt, men samtidigt på tiden, är den känsla som de flesta nog sitter med nu. För nu går ju Arsenal mot en ny era. Vem tar över efter Wenger? Vilken riktning tar klubben nu? Hur stor påverkan kommer klubben få av fransmannens avsked? Många är frågorna som ska besvaras, på kort sikt såväl som över längre tid. Det kommer bli oerhört intressant att följa.

Säsongens spelare: Shkodran Mustafi

Säsongsbetyg: 1

-------------------------------------------

7. Burnley (Mitt tips: 19)

Kommentar: Årets i särklass största överraskning i Premier League. Som ni ser var jag en av de som trodde att Burnley skulle få en svår andra säsong i Englands högsta division. Det i kombination med få imponerande värvningar gjorde att jag tippade Burnley näst sist i Premier League. Men tji fick jag! 38 omgångar senare hittar vi Burnley på plats nummer sju.

Resan dit var dessutom riktigt bekväm. Redan i säsongspremiären borta mot mästarna Chelsea chockade Burnley alla genom att dunka in tre mål i första halvlek och vinna på Stamford Bridge. Det var bara början på vad som gav blott en förlust på de åtta inledande matcherna, sammanlagt bara fyra förluster på de 18 första matcherna. Med nyckelspelare som storspelande reservmålvakten Nick Pope, lysande mittbacken James Tarkowski och anfallsduon Ashley Barnes/Chris Wood tog sig Burnely hela vägen till Europa League.

Mannen bakom denna imponerande framgång är så klart Sean Dyche. I Burnley har den robuste engelsmannen hittat sin "perfect match" och gjort laget till sitt. Inte stilrent, inte graciöst. Men oerhört stabilt, hårtjobbande och tunga att möta. Denna gång inte enbart hemma på Turf Moor, utan även på bortaplan som var deras akilleshäl förra säsongen. Sammanlagt blev resultatet säsongens största skräll.

Säsongens spelare: James Tarkowski

Säsongsbetyg: 5

-------------------------------------------

8. Everton (Mitt tips: 7)

Kommentar: Det här var ju året då Everton skulle ta fart uppåt. Ut gick visserligen Romelu Lukaku, såld till Manchester United för en knapp miljard. Men för de pengarna kom en hel drös av spelare in. Davy Klaassen, Jordan Pickford, Michael Keane, Wayne Rooney, Gylfi Sigurðsson... Målet var högt uppsatt, Everton skulle utmana topp sex. Så blev det inte riktigt.

Efter en fin premiärseger hemma mot Stoke gick Evertons säsongsinledning nämligen käpprätt mot botten. En seger på de efterföljande nio matcherna drog inte bara Everton ner under strecket, det gav även Ronald Koeman sparken. Ersatte honom gjorde David Unsworth tillfälligt innan Sam Allardyce tog över laget. Därefter stabiliserades skeppet, Everton klättrade uppåt i tabellen igen.

Till slut landade Liverpools blåa klubb på en åttondeplats i tabellen. Ser vi enbart till placering ser det således inte ut som någon större besvikelse, bara en plats under det jag tippade. Men vägen dit var ju tvärtemot vad den borde ha varit, så som alla trodde att den skulle bli. Nu står Everton återigen inför en oviss framtid där de måste jobba sig tillbaka till den plats strax under toppklubbarna där de egentligen borde ligga.

Säsongens spelare: Idrissa Gueye

Säsongsbetyg: 2

-------------------------------------------

9. Leicester City (Mitt tips: 10)

Kommentar: På många sätt var detta första säsongen utanför succébubblan. Efter att Leicester mirakulöst vunnit Premier League för två år sedan och således spelat i Champions League förra säsongen skulle Leicester nu återgå till en normal Premier League-vardag. Frågan var då vart Leicester skulle ta vägen, en nytt vägval skulle tas. Uppåt eller neråt? Svaret blev någonstans mittemellan.

Leicesters säsong började dock riktigt trögt. Under de första åtta omgångarna lyckades de forna mästarna bara vinna en match, placerade således sig själva tidigt i botten innan managern Craig Shakespeare fick sparken. Enligt mig var det aningen oförtjänt, Leicester hade ändå spelat bättre än vad resultaten visade. Men men. In kom Claude Puel, styrde snabbt skutan i rätt riktning och mot övre halvan. En placering som Leicester - trots försämrad form och supporterkritik mot Puel - lyckades behålla.

Att samma frågor som inför denna säsong även kommer ställas inför nästa är för mig klart. Att Leicester placerade sig på nionde plats innebar något form av mittenland, oklart exakt åt vilket håll klubben i längden är på väg. Men för mig är det tydligt vartåt de åtminstone borde sikta tydligt. För mig har Leicester egentligen en trupp som ska ligga ytterligare några snepp högre upp, tillsammans med Everton ligga strax under toppklubbarna. Den situationen kan dock förändras väsentligt om - eller när - Riyad Mahrez till slut tillåts lämna klubben.

Säsongens spelare: Riyad Mahrez

Säsongsbetyg: 3

-------------------------------------------

10. Newcastle United (Mitt tips: 15)

Kommentar: Efter uppflyttningen från The Championship var Newcastle lite av ett oskrivet kort. Visserligen förväntades de vara den av nykomlingarna som skulle klara sig bäst, det borde de ju ha resurserna för. Men samtidigt var truppen inte imponerande, något som även managern Rafa Benítez visste om och var uppenbart frustrerad över. För han fick inget stöd från ägaren Mike Ashley, det brukar man ju inte få. Så var hade vi egentligen Newcastle denna säsong? På nedre halvan, trodde jag. Exakt i mitten, svarade Newcastle.

Men att Newcastle skulle landa som tia var aldrig någon självklarhet, speciellt inte under hösten. Newcastle inledde nämligen säsongen svagt, befann sig tidigt i botten och kom att förbli där ett bra tag. För formen blev ju bara sämre, som exempel presterade Newcastle en period av nio raka matcher utan seger (åtta förluster, en oavgjord) under hösten. Samtidigt försökte Ashley äntligen sälja klubben, så ovisst var minst sagt ordet. Men tack vare Rafa Benítez stabiliserade Newcastle säsongen under våren och var faktiskt ett av ligans bättre lag. Till slut var ju nedflyttningen aldrig riktigt nära.

Som betyg på denna säsong kan vi därför ge Newcastle väl godkänt. Men det betyder ju inte att nästa säsong blir desto mer självklar. För Ashley är ju faktiskt kvar, försäljningen blev aldrig av och Benítez framtid i klubben är med det oklar. Själv har spanjoren krävt en tydlig satsning, för att för en gångs skull kunna satsa lite pengar i truppen. Men hur det blir med det vet man ju aldrig med Ashley.

Säsongens spelare: Jamaal Lascelles

Säsongsbetyg: 4

-------------------------------------------

11. Crystal Palace (Mitt tips: 14)

Kommentar: Inför denna säsong var tanken att Crystal Palace skulle ta en ny riktning. In hade holländaren Frank De Boer kommit för att göra Palace mer passningsorienterat, för att ta klubben mot en ny nivå och framför allt för att undvika den nedflyttningsstrid som klubben de senaste säsongerna befunnit sig i. Men så blev det ju inte, långt ifrån. Frank De Boer fick ju aldrig chansen att bygga något lag.

Förlust, förlust, förlust, förlust... Crystal Palace säsongsinledning blev en total missräkning. Londonklubben förlorade sina första sju matcher, gjorde inte ens något mål och Frank De Boer fick sparken efter fyra. I uppdrag att rädda vad som räddas gick fick Roy Hodgson, senast kommen från misslyckandet med det engelska landslaget. Vad kunde han uträtta? Mycket, visade det sig. Efter att han fått ordning på försvaret och löst offensiven gick Crystal Palace nämligen starkt, speciellt under vintern, vilket till slut gav dem ett nytt kontrakt i Premier League.

Hur man i efter hand ska bedöma Crystal Palace säsong är dock aningen svårt. Ser vi till tabellposition är det ju bra, riktigt bra till och med. Men det säger ju inte allt. Den elfteplats som Crystal Palace till slut fick kunde nämligen ha slutat hur som helst, platserna i mittenskiktet var så pass nära varandra att de lika väl kunde ha slutat tre-fyra platser ner. Personligen tycker jag ändå att detta var en rätt bra säsong av Crystal Palace, de inledande matcherna åsidosatta. Även om det egentligen är någonstans här som Crystal Palace ständigt borde ligga.

Säsongens spelare: Wilfried Zaha

Säsongsbetyg: 3

-------------------------------------------

12. Bournemouth (Mitt tips: 11)

Kommentar: Bournemouth kom till säsongen med vind i seglen. Sedan uppflyttningen 2015 hade Bournemouth gjort det riktigt bra, förnyat kontraktet första säsongen i Englands högsta division och landat på den övre halvan den andra. Inför den tredje var Bournemouth därför på frammarsch, ett lag på uppgång som jag trodde skulle landa på en ny plats runt den absoluta mitten. Idag visar facit att min spåkula hade hyfsat rätt.

Bournemouth inledde visserligen ligan riktigt svagt. De första fyra matcherna resulterade i noll poäng, fyra förluster med blott ett mål. Men som helhet tog Bournemouth sig i kragen i ganska god tid. Framför allt var det runt och efter årsskiftet som Bournemouth hittade formen, med sex raka matcher utan förlust. Det la grunden för vad som till slut blev nytt kontrakt med rätt säker marginal.

Man kan undra vad nästa steg är för Bournemouth. Med tre säsonger i Premier League börjar de ha hittat en rätt bekväm nivå, där de redan tagit en plats på övre halvan en av säsongerna och där de är ett av de mindre lagen med den tydligaste filosofin. Den förknippas dock starkt med managern Eddie Howe, den lovande tränaren som flera större klubbar nog skulle vara intresserade av. För Bournemouth är det nog vitalt att lyckas behålla Howe.

Säsongens spelare: Nathan Aké

Säsongsbetyg: 3

-------------------------------------------

13. West Ham United (Mitt tips: 8)

Kommentar: Efter en misslyckad fjolårssäsong förväntade jag mig ett bättre år för West Ham. Detta var det andra året på London Stadium, året efter att de misslyckats totalt med en nedflyttningsstrid efter säsongen 15/16 då de slutade på sjundeplats i tabellen. Inte kunde väl West Ham vara lika svaga i år? Nog skulle väl de hitta tillbaka till den övre halvan? Svar nej. Istället blev denna säsong minst lika svag för West Ham.

Det dröjde till den 6 november. Sedan fick managern Slaven Bilić sparken. Då hade han bara vunnit två av de elva första matcherna, avslutat med en förnedring från Liverpool. I hans ställe kom David Moyes. Förhoppningarna bland supportrarna inte särdeles höga, Moyes kom ju från att ha fört Sunderland till nedflyttning. Men Moyes fick ändå hyfsad styr på laget, framför allt fick han igång Marko Arnautović. Med elva mål och sex assist var österrikaren nyckeln i att West Ham - efter många om och men (så som planstormning och läktarkaos) - förblev en Premier League-klubb.

Det förnyade kontraktet till trots känns det dock inte som att Moyes är mannen som kommer leda West Ham framåt. Så sent som i söndags bekräftade han själv att hans kontrakt gick ut i samband med säsongsavslutningen och att han räknade med andra alternativ även om han nu skulle sätta sig ner med ägarna. Det jag tror kommer hända är att Moyes lämnar klubben, han känns helt enkelt inte som rätt man att föra West Ham uppåt och framåt. Vem som ska göra det är dock en ännu svårare fråga.

Säsongens spelare: Marko Arnautović

Säsongsbetyg: 1

-------------------------------------------

14. Watford (Mitt tips: 12)

Kommentar: Inför säsongen trodde jag att Watford kunde överraska. Jag trodde att Watford i bästa fall kunde utmana om en plats på övre halvan. Anledning till det hette Marco Silva, den portugisiske tränaren som gjorde det bra med Hull. I honom trodde jag att Watford hade hittat ett äss. Och jag kan ju inte säga att jag hade helt fel, Watford var ju ett av säsongsinledningens hetaste lag. Men sedan gick ju det mesta helt fel.

Den där säsongsinledningen jag pratade om innefattade de åtta första matcherna. Av dem förlorade Watford bara en - mot formtoppade Manchester City - och imponerade stor. Marco Silva hyllades därför mycket och blev snabbt ett hett namn när underpresterande Everton plötsligt jagade en ny manager. Där började problemen, åtminstone enligt Watford. När Watford sparkade Silva den 21 januari - efter en seger på elva matcher - gjorde man nämligen det med hänvisning till Everton-uppdraget, som klubben menade hade distraherat Silva och i längden laget. Således var det Javi Gracia som rodde Watford i land för denna säsong.

Inför sommaren är det därför - som så ofta med Watford - svårt att veta vart man har dem. Gracia i all ära, men under sina fyra månader i klubben har spanjoren inte uträttat något som har stuckit ut särdeles positivt. Samtidigt känns han inte som ett namn för Watford att jobba speciellt länge med, inte mer än någon säsong. Huruvida det är ett problem i sig är dock oklart. Att byta tränare med jämna mellanrum är ju deras sätt att jobba.

Säsongens spelare: Abdoulaye Doucouré

Säsongsbetyg: 2

-------------------------------------------

15. Brighton & Hove Albion (Mitt tips: 18)

Kommentar: Brighton var en klubb som jag hade svårt att placera på förhand. Anledningen till det var manager Chris Hughtons trupp, en trupp jag tyckte saknade spets - speciellt framåt - för att lyckas förnya kontraktet. Men samtidigt tyckte jag att klubben Brighton var tillräckligt välskött för att klara sig i konkurrensen, något jag tyckte redan när de jagade uppflyttningen från The Championship. Som tur var för Brighton var det det senare som vägde över när tabellen nu summeras.

Brightons säsong var i stort sätt en ganska mångsidig säsong, åtminstone resultatmässigt. Som helhet varierade nämligen "The Seagulls" rätt jämnt med resultaten, mellan förluster, kryss och segrar. Att Brighton som mest hade tre raka matcher i samma resultattecken under hela säsongen säger någonting, att de sällan befann sig under strecket något annat. Men mest av allt säger nog ändå den 15:e plats i tabellen som gör att Brighton förblir en Premier League-klubb även nästa säsong.

I grund och botten är det nog det sist nämnda som är det enda som Brighton bryr sig om. Att förnya kontraktet var alltid målet för Brighton, efter 34 år utanför den engelska högstaligan skulle det ha varit tungt att genast återvända ner. Men så blir det alltså inte, Brighton är en Premier League-klubb även i fortsättningen efter förnyat kontrakt. Frågan är dock för hur lång tid det kontraktet gäller?

Säsongens spelare: Pascal Groß

Säsongsbetyg: 4

-------------------------------------------

16. Huddersfield Town (Mitt tips: 20)

Kommentar: Få var det som trodde att Huddersfield skulle klara sig kvar i Premier League. Personligen trodde jag att de skulle imponera i vissa matcher, överraska en och annan, men att de när det kom till kritan ändå skulle åka ur. Men så blev det inte, Huddersfield klarade sig kvar. Även om det långt ifrån var enkelt.

Faktum är dock att Huddersfield så gott som aldrig befann sig under strecket. Yorkshireklubben lyckades nämligen tidigt skapa sig ett fint försprång, med blott en förlust på de sex första matcherna. En viktig poängskörd, skulle det visa sig. För med tiden började ju poängen - som förväntat - bli färre, förlusterna fler. När säsongens sista omgångar rullade in låg Huddersfield därför risigt till. Tre avslutande matcher, mot Manchester City, Chelsea och Arsenal. Idel förluster hade de inte råd med. Lägligt då att Huddersfield såg till att kämpa till sig lite poäng, speciellt den ena som de tog mot Chelsea som säkrade kontraktet.

Att Huddersfield lyckades förnya kontraktet är egentligen helt otroligt. När Huddersfield gick upp till Premier League förra säsongen gjorde man det som en av The Championships mindre resursstarka klubbar, en klubb som kämpat i botten året innan. Men David Wagners Huddersfield överraskade alla, tog sig till uppflyttningsplay-off där de efter straffläggning mot Reading tog sig till Premier League, för första gången i klubbens historia och i högsta divisionen på 45 år. Nu har de skrivit historia igen. Genom att stanna kvar i Premier League har de stått för en enastående bedrift.

Säsongens spelare: Christopher Schindler

Säsongsbetyg: 4

-------------------------------------------

17. Southampton (Mitt tips: 9)

Kommentar: För en gångs skull hade Southampton lyckats behålla i princip hela sin trupp. Ut hade egentligen bara Jay Rodriguez gått och även om Liverpool slet i Virgil Van Dijk hela sommaren vägrade Southampton släppa ytterligare en spelare till Anfield. Med detta trodde jag att Southampton, med nye tränaren Mauricio Pellegrino, skulle ligga i mitten av tabellen, där de ju brukar landa. Men så blev det inte, verkligen inte. Istället blev Southampton säsongens största besvikelse sätt till mitt tabelltips.

Säsongsinledningen blev för Southamptons del ganska trävande. Och ena sidan bara en förlust första fem omgångarna, bland annat en seger mot Crystal Palace där nyförvärvet Mario Lemina visade sitt värde. Men o andra sidan visade laget tidigt upp tecken på stora brister, inte minst i anfallet. När resultaten sedan började visa rött, förluster i kvadrat, dalade Southampton i tabellen. Till slut blev trycket och kritiken mot Mauricio Pellegrino ostoppbart för ledningen som med åtta matcher kvar gav honom kicken. In kom Mark Hughes - sparkad från Stoke - för att rädda kontraktet. Något han efter många om och men lyckades med efter en formtopp i grevens tid.

Den första reaktionen i Southampton är således lättnad. Efter att nästintill börjat förbereda sig för Championship-spel nästa säsong fick man trots allt fortsätta vistelsen i Premier League. Men när några veckor gått och glädjen lagt sig bör Southampton nog ta sig en rejäl funderare över framtiden. Detta var nämligen långt ifrån en godkänd säsong av "The Saints", inte alls vad de själva hade räknat med. Vad var det som gick fel? Vad berodde denna besvikelse på? Det är frågor de måste besvara innan nästa säsong drar igång.

Säsongens spelare: Mario Lemina

Säsongsbetyg: 1

-------------------------------------------

18. Swansea (Mitt tips: 16)

Kommentar: Många var det som inför säsongen tippade Swansea i botten. Efter att walesarna balanserat runt nedflyttningsstrecket två år i rad, skiftat tränare gånger två förra säsongen, förväntade sig de flesta att Swansea inte skulle lyckas undvika bödeln på samma sätt denna gång. Själv trodde jag också på en kamp för överlevnad, men att Swansea även denna gång skulle lyckas rädda sitt skinn till slut. Så blev det dock inte, inte i år. Nästa säsong spelar Swansea i The Championship.

Resan mot nedflyttning var dock lite av en berg- och dalbana. Efter att Swansea inlett säsongen med att spela helt okej, men där problem med målskyttet gav dem svaga resultat, fick managern Paul Clement sparken i december. In kom istället Carlos Carvalhal från Championshipklubben Sheffield Wednesday, ifrågasatt från start på grund av oerfarenhet. Men portugisen gjorde det omedelbart bra, övertygade med resultat och underhöll med målande citat. Men sedan tappade Swansea formen igen, vann inte en enda av sina sista nio matcher. Det gjorde att Swansea ändå åkte ur medan Carvalhal ändå får lämna sitt uppdrag.

Som jag var inne på i mina Premier League-punkter är denna nedflyttning inget som kommer från en klar himmel. Swansea har under de senaste säsongerna gått fel i flera områden, inte minst i tränarrekryteringen där fyra tränare har kommit och gått under två och ett halvt år. Bristen på riktning har gjort att Swansea har tappat bort den spelstil som tog dem upp till ligan, den passningsorienterade fotbollen som både imponerade och gav resultat. Den har de inte längre, den identiteten har de tappat bort. Nu får de försöka hitta tillbaka till sig själva på en lägre nivå.

Säsongens spelare: Jordan Ayew

Säsongsbetyg: 1

-------------------------------------------

19. Stoke City (Mitt tips: 17)

Kommentar: "Bristen på framsteg har gått för långt". Så skrev jag gällande Stoke i mitt tips inför säsongen. Bakgrunden till det var att Stoke under sina tio år i Premier League har lyckats göra sig själva till ett stabilt mittenlag, men aldrig riktigt försökt ta nästa steg. Min känsla var därför att Mark Hughes Stoke hade kört fast, gick i sidled. Något som enligt mig är farligt i fotboll. Som klubb måste man ständigt utvecklas, åtminstone sträva efter det. Annars går man till slut bakåt. Därför tippade jag på förhand att Stoke skulle tillhöra nedflyttningsstriden, med stor risk för nedflyttning. Det visade sig bli fallet för Stoke denna säsong.

För att koppla vidare till förra stycket så var detta exakt vad som gjorde att lagets stjärna Marko Arnautović lämnade Stoke i somras, klubbens brist på ambitioner. Utan österrikaren blev det snabbt tydligt att Stokes offensiv saknade spets, där Xherdan Shaqiri var lagets så gott som enda hot. Det var mer eller mindre fallet hela säsongen, samtidigt som försvaret inte heller fungerade. När Stoke till slut åkte ur Premier League med en omgång kvar gjorde man det inte med Hughes vid spakarna längre, utan med Paul Lambert.

Att Stoke behöver bygga om är för mig uppenbart. Laget är inte längre det där Tony Pulis gänget, hårda och tuffa att möta. Samtidigt är de inte heller det mer passningsorienterade lag som Mark Hughes försökte skapa. Idag är Stoke ett mellanting, ett svagt sådant. Det behöver de lösa, hitta en ny identitet och framför allt nya ambitioner. Utan det har jag svårt att se Stoke återvända till Premier League särdeles snabbt.

Säsongens spelare: Xherdan Shaqiri

Säsongsbetyg: 1

-------------------------------------------

20. West Bromwich Albion (Mitt tips: 13)

Kommentar: Min känsla har länge varit att West Bromwich är på nedgång. Det har jag tidigare tagit upp i mina Premier League-punkter, det upprepar jag här. Inför förra säsongen tippade jag därför att West Brom skulle åka ut. Anledningen till denna känsla är flera, dels att truppen är lite föråldrad. Men framför allt grundar det sig i att lagets spelstil även den är föråldrad. Hörnor, Tony Pulis-fotboll och långa bollar. Min känsla inför förra säsongen var därför att det skulle bli märkbart, speciellt då allt fler lag börjat utveckla sitt spel. Facit på det visade dock sig bli fel, West Brom tog en ny mittenplacering och motbevisade mig då. Istället blev det fallet än mer kännbart i år.

West Brom låg mer eller mindre sist hela säsongen. Förutom de två inledande segrarna på de två första matcherna sjönk West Brom snabbt i tabellen, med följande seger först den 13 januari. Däremellan hann laget gå 20 raka matcher utan seger, Tony Pulis få sparken och Alan Pardew ta över. Inte gick det bättre för Pardew som även han fick sparken innan Darren Moore fick förtroendet att försöka göra tidernas "great escape". Och han lyckades ju faktiskt nästan, men föll till slut ändå.

Hur länge det kommer dröja innan West Brom återvänder till Premier League återstår att se. Som klubb har de trots allt en hyfsad grund att stå på. Vad de däremot behöver är att renovera truppen och hitta rätt tränare för jobbet. För mycket av West Broms fall i år pekar på anställningen av Alan Pardew, säsongens flopp om ni frågar mig. Kanske är det nye gunstlingen Darren Moore som får chansen att jobba vidare med laget?

Säsongens spelare: Ahmed Hegazi

Säsongsbetyg: 1