• Hem
  • Jimmy Ewertsson
Jimmy Ewertsson

Bild från Bildbyrån

Bilic, Moyes och en skev brittisk självbild

4-1-förlusten hemma mot Liverpool var droppen. Igår tog West Hams tålamod med klubbikonen Slaven Bilic slut. Nu ser kroaten ut att ersättas av David Moyes.

Det borde skett redan efter förra säsongen. Men West Ham lät sig inte svepas med i vågen som dundrar fram i hela fotbollsvärlden, där tålamod är kort och sparkade träningar är lösningen. David Sullivan och David Gold lät Slaven Bilic få en säsong till och slutföra sitt kontrakt innan man hittade en passande ersättare till nästa sommar. Det var ett misstag. West Ham har presterat på en bedrövlig nivå i ett drygt år. När The Hammers föll med 4-1 hemma mot Liverpool var det tionde gången man släppt in minst tre mål sedan den olyckliga flytten till London Stadium. West Ham ligger på 18:e plats och har den sämsta defensiven i Premier League. West Ham hade tålamod, men det fanns ingenting som talade för att Slaven Bilic var rätt man för att vända på situationen. Under sommaren spenderade West Ham 40 miljoner pund på Marko Arnautovic och Javier Hernández, plockade in Pablo Zabaleta på fri transfer och lånade in Joe Hart utan att bli ett dugg bättre. Bilic var tvungen att gå.

- Jag tror på mina kvaliteter och jag var desperat för att kämpa för att vända på det här. Men jag förstår klubbens strävan efter förändring, sa en ledsen Bilic efter avskedet.

Slaven Bilic var oerhört populär på West Ham sedan hans spelardagar och han har en personlighet som är lätt att tycka om. Han är passionerad, närvarande och brutalt ärlig oavsett situation. Bilic var äkta, och starten under kroatens första säsong var imponerande när West Ham slutade sjua och slog lag som Arsenal, Manchester City, Chelsea, Liverpool och Tottenham. Det fanns kampanda i laget och supportrarna, som var trötta på Sam Allardyce-eran, var entusiastiska över att se någonting nytt. Men efter den där första säsongen har det mesta gått fel för West Ham och Bilic. Dimitri Payet bråkade sig bort och den där intensiteten, entusiasmen och passionen som gjorde The Hammers så sevärda under första säsongen var som bortblåst. Det finns inget lag som sprungit så lite som West Ham gjort den här säsongen, vilket jag inte trodde man skulle säga om ett Slaven Bilic-lag. Flytten till London Stadium tycks heller inte ha hjälpt och relationen till klubbledningen blev ansträngd efter misslyckandet att plocka in William Carvalho i somras. West Ham har tagit steg tillbaka på alla fronter under det senaste 15 månaderna och, trots Sullivan och Golds tålamod, var det ohållbart till slut.

Det mesta pekar nu på att West Ham kommer ge jobbet till David Moyes på ett sexmånaderskontrakt.

- Jag har inte haft någon kontakt med West Ham. Jag har alltid sagt att jag vill återvända till att vara manager för en klubb och om den chansen skulle dyka upp skulle jag vara intresserad, säger Moyes.

Det kanske låter hårt, men om David Moyes är lösningen, vad är då frågan? David Moyes gjorde ett fantastiskt arbete i Everton. Han tog över ett Everton som stod på randen till nedflyttning och förde dem till toppen av Premier League. Men Moyes har misslyckats fatalt i Manchester United, Real Sociedad och Sunderland och sedan 2013 har han inte visat någonting som tyder på att han skulle vara rätt man att göra samma jobb som han gjorde i Everton med en annan klubb i liknande läge år 2017. Men det är stabiliteten av Moyes Everton som West Ham så desperat behöver just nu. Någon som kan bringa lugn och en tydligare riktning. Moyes kommer att ta över ett talangfullt men obalanserat lag och saker och ting kommer inte förändras till det bättre över en natt i West Ham. Moyes har byggt sina tränarframgångar på stabilitetet och trygghet och genom att sätta en stark defensiv. Det är upp till Moyes att visa att han fortfarande är samma manager som var så högt ansedd att han utsågs till Sir Alex Fergusons ersättare av Ferguson själv. Jag är inte övertygad om att han kan det.

Med West Ham och Everton managerlösa har en frustrerande debatt krupit till ytan än en gång där särskilt det gamla gardet, både bland experter, journalister och tränare gnäller ofta och högljutt om att de egna brittiska tränarna aldrig får chansen. Sam Allardyce satt förra veckan med Richard Keys och Andy Gray på BeIN Sports och beklagade sig över att de "inte har någonstans att ta vägen", men det finns ingen nation där tränarna är så ovilliga att röra sig utanför landets gränser som England. I Premier League får de inte chansen, men världens bästa klubbar ska förstås ha världens bästa tränare, och det finns ingen som på ett trovärdigt sätt kan argumentera för att de bästa tränarna skulle vara engelsmän. Hade Manchester City sprungit iväg med Premier League-titeln på samma sätt om Sam Allardyce suttit på tränarbänken i stället för Pep Guardiola? Knappast. Det mest lustiga i hela den här debatten är pratet om de talangfulla engelska tränarna som inte får chansen. Vilka är de egentligen? Sean Dyche och Eddie Howe har arbetat sig upp till Premier League och etablerat små lag med små medel och förtjänar att nämnas när klubbar som Everton och West Ham söker nya tränare. Men till ett lag i topp sex kommer de nog aldrig få chansen. Och vilka är de där andra engelsmännen som ständigt förbises när Tottenham satsar på Mauricio Pochettino, Manchester United anställer José Mourinho och Liverpool litar till tyske Jürgen Klopp? Ryan Giggs? Phil Neville? Craig Shakespeare? Vad har någon av dem gjort för att förtjäna de jobb de kopplats samman med? Den brittiska självbilden över deras egna förträfflighet och att de ska förtjäna positioner i världens största klubbar enbart på grund av det faktum är att de råkar vara brittiska är absurt. Toppjobben i England kommer inte finnas förrän engelska tränare börjar förtjäna dem och kanske, kanske, kanske skulle det kunna komma någonting gott ur att försöka arbeta sig till de där jobben, att bege sig utomlands eller ta över ett lag i en lägre division, i stället för att hela den brittiska tränarkåren ska uttrycka sin förvåning och förskräckelse varje gång Ryan Giggs, som inte har någon som helst tränarerfarenhet, inte tilldelas ett jobb han inte förtjänar.

Jimmy Ewertsson

Bild från Bildbyrån

Uppviglaren Fekir orsakade planstormning: "Ångrar ingenting"

När Corentin Tolisso och Alexandre Lacazette lämnat har Nabil Fekir växt in i lagkaptensrollen för laget i hans hjärta. Igår hamnad Fekir verkligen i centrum när hans målfirande efter Lyons 5-0-mål i derbyt mot Saint-Ètienne fick ilskna supportrar att storma planen.

Förnedringen var redan total. Derbyt mellan Lyon och Saint-Ètienne är ett av Frankrikes hetaste möten, men den här gången var det klasskillnad på Stade Geoffroy-Guichard. Memphis Depay och Nabil Fekir hade gett Lyon en 2-0-ledning innan Léo Lacroix fick syna det röda kortet. När Fekir frispelades i den 86:e minuten och kyligt inväntade målvaktens rörelse innan han retligt rullade in bollen vid den främre stolpen var matchen sedan länge avgjord. Fekir kastade av sig sin lagkaptensbindel och joggade lugnt fram mot Saint-Ètienne-publiken, ryckte av sig tröjan och på Lionel Messi-manér visade upp den för den upprörda hemmapubliken. Det var droppen som fick bägaren att rinna över och startskottet för planinvasionen som fick matchen att avbrytas i 20 minuter innan de återstående minuterna till slut kunde spelas inför så gott som tomma läktare.

- Det var en målgest de inte gillade. Jag firade så, men det fanns inget dolt motiv eller någon illvilja. Det kanske inte var rätt sak att göra, det stod ju 5-0, men det är fortfarande fotboll. Jag var lite upprörd och det adderade lite krydda också. Men det fanns ingen anledning till den reaktionen och jag ångrar inte gesten, sa Fekir efteråt till franska Canal+.

Ett derby bygger på känslor, men det går att argumentera för att en lagkapten ska visa lite mer värdighet vid ställningen 5-0 med ett par minuter kvar att spela, men han kunde helt enkelt inte hålla sig. Nabil Fekir är ju Olympique Lyonnais ända in i själen. Och kärlek tenderar att få folk att göra dumma saker.

Nabil Fekir växte upp i Lyon och han har älskat och hållit på OL så länge han kan minnas. Som 12-åring fick han chansen att iklä sig sitt lags färger när han, stolt som en tupp, skrevs in i akademin. Glädjen blev dock kortvarig och bara två år senare släppte Lyon honom. Fekir drogs med schlatterknä och ansågs inte vara tillräckligt stark. Men han var fast besluten om att återvända. I stället för att försöka ta plats i någon annan akademi återvände Fekir till mindre lag i lägre divisioner, först Vaulx-en-Velin där hans far var vice president, och sedan i Saint-Priest. Fekirs talang stod ut på den lägre nivån och scouter från hela landet började frekvent följa honom. Vid ett tillfälle försökte Saint-Ètienne lägga beslag på honom, men i Fekirs ögon fanns det bara ett lag. Han väntade tålmodigt, och till slut fick han chansen att återvända.

- Jag ville bevisa för dem att de gjort ett misstag, har han berättat.

Fekir gjorde sin a-lagsdebut för Lyon 2013, men det var säsongen 2014-15 han fick sitt stora genombrott. Fekir gjorde 13 mål och 9 framspelningar i ligaspelet och blev utsedd till årets unga spelare i Ligue 1. Den eleganta spelfördelaren med mjuka bollbehandlingen och fina spelförståelsen tog hela Frankrike med storm och förutsägbart nog, särskilt med tanke på Fekirs position och algeriska ursprung, började folk jämföra honom med Zinedine Zidane.

Efter succésäsongen kallades Fekir upp till det franska landslaget och han började kopplas samman med den ena storklubben efter den andra. Då gick allt åt skogen. I sin första match från start för Frankrike, mot Portugal, skadade han tre ledband i knäet vilket spolierade hela säsongen.

Vägen tillbaka från en sådan skada är alltid oviss och det dröjde till i våras förrän Fekir började prestera på samma nivå som han höll innan skadan. När Lyon i somras sålde Alexandre Lacazette och Corentin Tolisso visade Bruno Genesio precis hur mycket tillit han hade för Fekir när han gav honom lagkaptensbindeln. Det var Fekir som skulle leda det här unga och - som alltid - talangfulla Lyon.

Det här skulle alltid bli en viktig säsong för Fekir, både som spelare och ledare, och han visade direkt att han var villig att göra allt för att fylla ut den rollen. Han gjorde två mål i säsongspremiären mot Strasbourg och var bäst av alla i den efterföljande matchen mot Rennes. I sin tredje ligamatch gjorde han ett vanvettigt mål mot Bordeaux, när han från egen planhalva drog till med ett knallhårt distansskott som bara steg och steg tills bollen stoppades upp av nätmaskorna. Vi befinner oss nu i början av november, och Nabil Fekir har redan gjort elva ligamål och fyra assist.

Den där lagkaptensbindeln tycks inte tynga honom nämnvärt och fortsätter han prestera på den här nivån kommer storklubbarna att stå på kö för 24-åringen. Fekir har erkänt sig vara en Barcelona-supporter, men han erkänner också att han aldrig skulle kunna säga nej till Zidane, som också är ett stort fan av Fekirs kunskaper.

- Om Zizou ringde skulle jag vara där i morgon. Jag skulle aldrig säga nej till honom, säger han.

Men för tillfället trivs Nabil Fekir alldeles utmärkt med att vara ledare och nyckelspelare för hans älskade Lyon. Säga vad man vill om Genesios tränarförmågor, men han har ett vansinnigt talangfullt gäng till sitt förfogande och efter gårdagens seger, fjärde raka i ligaspelet, är Lyon uppe på tredjeplats i Ligue 1. Fine Lucas Tousart är strålande på mittfältet, Memphis Depay har börjat finna fotfästet någorlunda och Mariano Díaz, nyförvärvet från Real Madrid, fortsätter göra mål. Lägg därtill ungtuppar som Tanguy Ndombele, Houssem Aouar, Bertrand Traoré, Maxwell Cornet och Mouctar Diakhaby. Det är omöjligt att inte imponeras över hur Lyon lyckas få ihop så starka, talangfulla lag säsong efter säsong, trots att man varje sommar säljer sina bästa spelare. Jean-Michel Aulas vet att det är omöjligt att utmana PSG med den affärsmodellen, men utefter Lyons förutsättningar gör de ett väldigt fint jobb.

Vi avslutar med att konstatera att det varit en ovanligt stormig vecka i fransk fotboll med Patrice Evras kung fu-spark mot en egen supporter och Marseille-fansens kraftfulla avståndstagande till den forne Manchester United-försvararen, Mario Balotellis röda kort och efterföljande utbrott samt Fekirs uppviglande till planstormning. Det kan nog passa bra med ett litet landslagsuppehåll från Ligue 1-fotbollen.

Jimmy Ewertsson

Bild från Bildbyrån

EDF och steget ur Zemans skugga - Roma är att räkna med

Roma smyger med i Serie A-toppen och stod för en mäkta imponerande prestation i 3-0-manglingen av Chelsea i veckan. I Giallorossi tycks bli bättre för var vecka under Eusebio Di Francescos och Monchis nya styre.

Nog var supportrarna lite oroliga. Efter en sommar av förändring där Francesco Totti, L'Ottavo Re di Roma, lagt skorna på hyllan ersattes Luciano Spalletti av Eusebio Di Francesco, Tottis gamla lagkamrat när Roma vann Scudetton 2001. Veckan innan ligapremiären låg Roma under med 4-0 i halvtid mot Celta Vigo och fler än en supporter lär ha kliat sig oroligt på hakan och undrat: "Har vi anställt en till Zeman?".

Eusebio Di Francesco har under hela sin karriär fått finna sig i jämförelserna med sin gamle läromästare Zdenek Zeman. Zeman är en pionjär för extremfotbollen där allt handlar om framåt, framåt, framåt. 4-3-3, snabb återerövring och så sätter vi fart framåt igen. Vertikalfotboll. 5-4 hellre än 1-0.

Media känner ofta behovet att bunta ihop och förenkla saker och ting i fotbollsvärlden som i själva verket sällan är så simpla att förklara, och jämförelserna med Zeman - vars lag ofta varit mer underhållande än framgångsrika - har följt Di Francesco sedan han följde sin gamle tränares fotspår och tog över Pescara, där Zeman för tillfället befinner sig. Det finns förstås inslag av Zemans fotbollsfilosofi i Di Francescos stil. Han föredrar en offensiv stil med en aggressiv press och utgår från en 4-3-3-uppställning. Men Di Francesco är sin egen man, och under hösten har det varit den defensiva organisationen som imponerat allra mest med Roma.
Roma har vunnit deras fyra senaste ligamatcher med 1-0 och har hållit nollan sju gånger i Serie A. Bara José Mourinhos Manchester United kan slå det i Europas fem toppligor. Roma har vunnit fem av de sex senaste Serie A-matcherna, där enda förlusten kom mot Maurizio Sarris hyllade Napoli. Efter en lite svag säsongsinledning har Roma stadigt blivit bättre och bättre för varje vecka som gått, när spelarna sakta men säkert börjat greppa hur Di Francesco vill spela fotboll.

- Jag tror på mitt arbete och på vad jag gör. Det tog ltie tid för grabbarna att förstå vad jag verkligen ville få ut, men nu skördar vi frukterna av vårt hårda arbete och alla vet precis vad de behöver göra, säger Di Francesco till Mediaset.

Roma har smugit med i Serie A-toppen under hösten utan att stå för spektakulära insatser. Det har varit 1-0, defensiv soliditet och Edin Dzeko-beroende, men i veckan fick folk på allvar upp ögonen för framstegen som gjorts i Rom när Roma fullständigt körde över Antonio Contes Chelsea med 3-0 i Champions League.

- I Roma har vi inte fått uppleva stora Champions League-kvällar särskilt ofta. I själva verket har det ofta varit vi som blivit överkörda, men jag minns att vi slog Chelsea för ett par år sedan och folk här kommer fortfarande ihåg vilka som gjorde målen. De kommer att minnas den här kvällen också, sa Roma-kaptenen Daniele De Rossi.

Tecknen fanns där redan i 3-3-matchen på Stamford Bridge, där Roma i ärlighetens namn förtjänade mer än en poäng, och Di Francesco har pratat om den insatsen som en referens för hur han vill att hans lag ska spela. Hemma på Stadio Olimpico inför 55 000 åskådare gjorde Roma samma saker, men bättre. Roma var aggressivt och intensivt, kvickt i omställningarna och skapade med lätthet målchanser mot ett defensivt miserabelt Chelsea. Det blev 3-0, efter två mål av Stephan El Shaarawy, men i ärlightens namn hade det kunnat bli två, tre mål till - särskilt när Diego Perotti drämde bollen över ribban efter att han frispelats av Edin Dzeko sedan Chelsea stått för ett spektakulärt clown-artat försvarsspel där David Luiz, Cesar Azpilicueta och Antonio Rüdiger alla tre grundlurats av en simpel vändning. "Det här är bara början", slår Di Francesco fast. Trots en hel del skador har Roma stadigt blivit bättre under hela hösten där de ospektakulära 1-0-segrarna staplats på hög, men i 3-0-överkörningen mot de regerande engelska mästarna har Roma en prestation och ett resultat att verkligen ta avstamp från.

- Det var få som trodde på oss, men nu toppar vi gruppen. Mister har förändrat sättet vi attackerar motståndare på och det syns tydligt. Vi är aggressiva mot alla motståndare, även motståndare som vi de senaste åren kanske varit lite rädda för och försvarat djupare mot. Det här är ett steg framåt. Förlusterna mot Inter och Napoli visade också tydligt vad vi behöver göra, när vi försvarade djupare i första halvlek och klev på mer aggressivt i andra. De matcherna har visat vägen framåt för oss, säger De Rossi.

Eusebio Di Francesco har fått finna sig i att, något orättvist, placeras i Zdenek Zemans skugga. Men den här hösten har Di Francesco tagit klivet ur den där skuggan och än en gång visat att han är sin egen man, med sin egna stil. Och han och Monchi har något väldigt spännande på gång i Roma. I helgen väntar Fiorentina på Stadio Artemio Franchi.

Jimmy Ewertsson

Bild från Bildbyrån

Valencia under Marcelino: En taktisk analys - Del 2

Valencia imponerar oerhört i La Liga och den forna storklubben, som haft ett par tuffa år, är som pånyttfödd under Marcelinos ledning. Valencia är obesegrat i La Liga och parkerar efter fem raka segrar på en andraplats, bakom Barcelona. Los Chés matcher är ofta målrika, svängiga och sevärda där deras fem senaste matcher slutat 5-0, 3,-2, 3-2, 6-3, 4-0. Framstegen och förvandlingen har varit remarkabel. I två lite längre texter har jag tittat närmare på vad Marcelino förändrat i Valencias spel.

Vi ska titta lite närmare på några exempel och belysa några mönster i hur Valencia agerar i olika spelfaser. De flesta exemplen kommer från Valencias 4-0-seger mot Sevilla, där Los Ché kontrade sönder andalusierna hemma på Mestalla. Valencia tilläts dock ha betydligt mer boll än i många andra La Liga-matcher och hade hela 59% bollinnehav i den första halvleken. Matchen öppnades upp mer i den andra halvleken när Sevilla kroknade en aning, vilket gjorde att Valencia kunde spela sig till flertalet högoktaniga målchanser. Målen gjordes av Gonçalo Guedes (2), Simone Zaza och Santi Mina.

Defensiven

Marcelino är en tränare som lägger oerhört stor vikt vid defensiven och han bygger sina lag bakifrån. Valencia är aggressivt i återerövringsfasen högt upp på motståndarens planhalva om man är väl positionerade, men trivs allra bäst med att sjunka djupare ner på egen planhalva i ett kompakt block som försvårar för motståndarna att hitta in i de ytor som hotar allra mest, samtidigt som det skapar ytor att löpa in på och initiera omställningar vid bollvinst.

I det djupa försvarsspelet är Valencia organiserat i ett oerhört kompakt 4-4-2. De två defensiva mittfältarna, Geoffrey Kondogbia och Dani Parejo, är positionerade tätt framför de två mittbackarna. Yttrarna, oftast Gonçalo Guedes och Carlos Soler, håller en väldigt central position vilket gör det svårt för motståndarna att hitta in till spelare centralt, särskilt mellan Valencias backlinje och mittfält. I det djupa försvarsspelet faller de båda anfallarna, Simone Zaza och Rodrigo, ner mycket och positionerar sig framför mittfältet vilket förstärker den centrala kompaktheten.


Defensivt Block

Exempel på Valencias djupa försvarsspel med ett centraliserat mittfält precis framför backlinjen med de båda anfallarna i nära anslutning.

Marcelino lägger väldigt stor vikt vid att göra det svårt för motståndarna med central penetration och Valencia försöker i största möjliga mån styra ut motståndarna mot kanterna, där man är väldigt aggressiva i sina överflyttningar - särskilt med ytterbackarna.

Det här är en intressant del i Valencias försvarsspel och det är ofta här man försöker vinna boll. Varje gång ytterbackarna inte har någon bevakning som hotar i djupled bakom är de väldigt aggressiva i sina förflyttningar mot bollhållaren. Samtidigt flyttar mittfältet över, men bibehåller ett centralt fokus, vilket gör att yttermittfältaren ger balans inåt och, om det skulle behövas när motståndaren spelar sig förbi Valencias ytterback, kan falla in i ytan som ytterbacken lämnat bakom sig. Högre upp i planen, eller i situationer då ytterbacken inte kan kliva ut mot bollmottagaren när han tvingas hålla bevakning på exempelvis en mer framskjuten ytter, så kliver yttermittfältaren ut och sätter pressen, samtidigt som övriga mittfältare flyttar över ännu mer för att täcka upp ytorna bakom.

Aggressivt Lop Fran Montoya

Montoya är aggressiv i sin förflyttning mot Sevillas bollmottagare. Soler faller in centralt bakom och mittbacken tar hand om anfallaren som löper in i ytan som Montoya lämnar efter sig.

Soler Tucks In Montoya Aggressiv Nar Han Inte Har Nagon Att Bevaka

Ytterligare ett exempel på när Montoya kliver högt upp på sin kant och Soler bevakar centralt bakom. Mittbacken, Gabriel, håller koll på anfallaren i den enda omedelbart farliga ytan.

I det högre försvarsspelet, när Valencia ligger i ett medelhögt block och inte lyckats direkt återerövra bollen efter bolltapp, arbetar anfallsduon med Simone Zaza och Rodrigo aktivt för att - precis som i det låga blocket - styra bollen mot kanterna, där Valencia kan göra sina aggressiva förflyttningar och försöker vinna bollen åter.

Defensiv Zaza Pressar Ut Mot Kant Soler Stanger Halvyta

Här arbetar anfallsduon för att styra bollen mot Sevillas yttermittfältare. Simone Zaza bevakar mittbacken för att förhindra Sevilla från att flytta bollen till andra kanten och Rodrigo sätter press på ytterbacken. Soler är positionerad i halvytan, som han bevakar utan att behöva kliva upp för tufft i pressen och därmed riskera ytan bakom. Sevillas ytterback har bara två alternativ: Slå en längre passning eller, som Valencia vill, spela ut den mot kanten

Pressa Ut Mot Kant Montoya Aggressiv

Här är ett liknande exempel högre upp i planen, där Soler är betydligt mer proaktiv i sitt presspel. Här är det Zaza som agerar likt Rodrigo gjorde i det förra exemplet och med en båglöpning sätter press på Sevillas ytterback och tvingar honom ut mot kanten. Soler har klivit upp mycket högre i halvytan och satt press på Sevillas defensiva mittfältare. Kondogbia och Parejo bibehåller centrala balansen och Montoya kliver upp högt på Sevillas ytter.

Uppbyggnadsfasen:

Valencia är ett omställningslag som föredrar att anfalla med fart och att snabbt komma till avslut. Ett sådant spel är dock väldigt krävande och omöjligt att spela i 90 minuter. Mot Sevilla fick Valencia betydligt mer tid med bollen än i många andra La Liga-matcher, vilket förstås påverkar möjligheterna till att ställa om snabbt, när motståndaren är balanserad och det inte finns någon yta att attackera.

De två defensiva mittfältarna är oerhört viktiga i Valencias uppbyggnadsfas. Kondogbia är skicklig på att hämta boll och på egen hand bryta igenom motståndarnas linjer med sin fysik och kraft, samtidigt som Dani Parejos spelförståelse gör honom till spindeln i nätet, både när Valencia initierar sina omställningar med vertikala passningar, och när de tvingas kombinationsspela sig framåt. Parejo är den mest spelskickliga av de två, men det finns ingen som är uttalat mer defensiv och det är väldigt sällan de kliver ner i backlinjen för att hämta boll. Oftast är den ena mittfältaren bollorienterad och försöker göra sig spelbar i halvytan, samtidigt som den andra balanserar centralt, men det är också påfallande ofta som både Parejo och Kondogbia tar position i varsin halvyta och lämnar den centrala tredjedelen helt obevakad i den tidiga uppspelsfasen. När den ena mittfältaren involverar sig i anfallsspelet högt upp i planen, bibehåller den andra centrala balansen framför mittbackarna.

Valencia lägger stort fokus vid kantrotationer i sin tidiga uppspelsfas. För att vara ett lag som involverar ytterbackarna så mycket i anfallsspelet är det noterbart hur lågt positionerade Martín Montoya och José Gayá är inledningsvis. Ytterbackarna attackerar ofta med fart bakifrån när Carlos Soler, som oftast spelade central mittfältare i Mestalla och som är bekväm med att kliva in centralt, och Gonçalo Guedes öppnar upp ytor genom sina inverterade löpningar.

Skarmavbild 2017 10 27 Kl 22 19 52

Passningskarta från Valencias 5-0-seger mot Málaga som påvisar hur centralt Soler och Guedes arbetar, och hur fria de är att röra sig inåt i planen. Ytterbackarna håller en bred position men involveras oftare i anfallsspelet genom senare löpningar in på offensiv tredjedel.

Uppbyggnadsfas Kantrotation Soler Kommer In Och Oppnar For Montoya Zaza Rorlig Mot Kanten

Praktiskt exempel på hur Valencias kantrotation ser ut i den låga uppspelsfasen. Soler kliver in i halvytan och agerar spets på diamanten, samtidigt som en av mittfältarna - Kondogbia i det här fallet - tar position i halvytan för att skapa ett numerärt överläge, samt goda möjligheter till kombinationsspel.

Offensiva omställningar: Vertikalitet

Här kommer vi in på området där Marcelino verkligen specialiserar sig på: de offensiva omställningarna. Vertical! Som jag skrev i Del 1 så handlar Valencias vertikalfotboll långt ifrån om att spela långa bollar på en stor targetspelare med förhoppning om att han ska vinna duell och skapa någonting därifrån. Men det är en chansartad fotboll som långt ifrån alltid lyckas. Men när den gör det leder det ofta fram till en målchans eller mål.

Det finns två grundprinciper i Marcelinos vertikalfotboll: Det handlar om att ta högintensiva löpningar framåt och att med kvicka, vertikala passningar kombinationsspela sig framåt. När Valencia vinner boll är första tanken inte att bibehålla den - blicken lyfts alltid framåt i planen och den första passningen ska alltid gå framåt för att bryta igenom motståndarnas linjer. Förutom det kompakta försvarsspelet så är det här Valencia lägger ner så oerhört mycket tid på träningsplanen; att nöta in rörelserna och kombinationerna som gör att man blixtsnabbt kan skära igenom motståndarnas obalanserade försvar vid bollvinst.

Dani Parejo är väldigt skicklig på att ta emot boll i trånga ytor och snabbt hitta fram med en vertikal passning som initierar dessa omställningar. Oftast söker Valencia spel på en felvänd anfallare, Rodrigo och Zaza turas om att komma ner i planen och möta, för att sedan knacka tillbaka på en rättvänd spelare på väg framåt i planen, varpå ett flertal offensiva spelare sätter full fart framåt. Nyckeln här är tajming, både i löpningar och i kombinationsspelet. Misslyckas det tappar Valencia boll direkt, men när kombinationsspelet sitter är det nästintill omöjligt för motståndarna att få kontroll på situationen i den defensiva transitionen. Även här är de inverterade yttrarnas roll väldigt viktiga. Rodrigo och Zaza erbjuder oftast det tidiga djupledshotet, men Guedes och Soler är skickliga på att ta sig in i ytan precis bakom anfallsduon i en andravåg. Deras rörelser öppnar också upp för ytterbackarna Gayá och Montoya som är med sina långa, intensiva löpningar alltid försöker fylla på längs kanterna i de här omställningarna. Ytterbackarnas förmåga att tajma de sena löpningar är väldigt svårhanterterligt för motståndarna och inspel snett inåt bakåt har varit en källa för många av Valencias mål.

3 0 Kondogbia Vinner Boll

Här är ett exempel på Valencias förödande effektiva omställningsfotboll som leder fram till Santi Minas 3-0-mål mot Sevilla. Geoffrey Kondogbia vinner boll djupt ner på egen planhalva och lyckas med sin fysik hålla ifrån sig motståndarna. Kondogbias bollvinst triggar direkt högintensiva löpningar från Gonçalo Guedes, som gått in och spelat anfallare, och Andreas Pereira, som utgår från position som vänsterytter.

Hittar Felvand Santi Mina I Halvytan Intensiva Lopningar Direkt

Kondogbia hittar upp till Santi Mina, den andra anfallaren, som möter boll felvänd. Pereira, Soler, Guedes och Kondogbia störtar alla framåt mot ett obalanserat Sevilla.

Tre Rattvanda Spelare Mot Obalanserat Sevilla Mal Av Santi Mina

Omställningen renderar i en situation där Valencia kommer med tre rättvända spelare mot ett obalanserat Sevilla-försvar. Guedes frispelar Santi Mina som sätter 3-0.

Här har vi ytterligare ett exempel från samma match, som leder fram till ett friläge för Rodrigo. Valencia har, precis som de föredrar, förflyttat aggressivt och kompakt mot kanten och lyckas vinna boll och iscensätta en omställning.

Malchans Rodrigo Bollvinst Vid Inkast
Guedes Tar Fart Alla Loper Framat

Efter bollvinst hittar Kondogbia fram till Guedes på kanten, som tar fart. Parejo och Santi Mina börjar direkt löpa.

Vaggspel Med Santi Mina Som Ger Frilage

Santi Mina tar en löpning mot kanten och gör sig spelbar felvänt. Guedes släpper boll och fortsätter sin löpning centralt. Parejo, och Rodrigo längst bort, störtar framåt. Sevilla gör ett stort misstag som kliver fram för aggressivt mot Santi Mina för att vinna boll, vilket ger Guedes en enorm yta att löpa in på när Mina skarvar bollen vidare.

Sevilla Overcommitt

Notera hur Valencias snabba kombinationsspel, i kombination med trötthet och dåliga beslut från Sevillas sida, gör gästerna helt obalanserade och öppnar upp gigantiska ytor. Situationen rinner ut i ett friläge för Rodrigo, som dock missar.

Nedan ser vi videoexempel på några av Valencias blixtrande omställningar

Här har vi ett exempel på mer etablerat anfallsspel från Valencias sida, som förstärker vissa mönster i Marcelinos offensiv. Dani Parejo har bollen centralt i planen och i förstaläget tar Gonçalo Guedes sig inåt i planen och pekar på att han vill ha bollen i djupled.

Guedes Djupt

Parejo har blicken uppåt i planen och Guedes visar tydligt att han vill ha bollen i djupled, och han inleder en löpning i ytan mellan Sevillas ytterback och mittback

Fortsatter Lopning For Att Hamta Boll Rodrigo Har Kommit Ner Soler In Montoya Haller Bredd

Guedes får inte den långa bollen av Parejo men fortsätter löpningen inåt i planen och möter boll felvänt. Parejo hittar fram med en vertikal passning som skär igenom Sevillas mittfält i yta för Guedes att ta emot och vända upp. Guedes rörelse triggar direkt en löpning från Carlos Soler, som från en position i halvytan sätter fart i djupled.

Serverar Soler Djupt

Guedes serverar sin djupledslöpande ytterkollega Soler och följer upp anfallet själv. Centralt i planen störtar Rodrigo framåt.

Overlapp Fran Guedes Och Montoya Nar Soler Utmanar Inat

Soler utmanar inåt och får överlapp från både Guedes, som från central position satte bollen i djupled, och Montoya, som tagit en lång, lång löpning från sin ytterbacksplats. I boxen finns både Zaza och Rodrigo på plats.

Slutsats:

På kort tid har Marcelino gjort ett stort arbete med Valencia och framstegen Los Ché gjort är inget annat än remarkabla. Spelarna har köpt hans spelidé med hull och hår och presterar för tillfället en underbar fotboll baserat på en kompakt defensiv och en blixtsnabb vertikalfotboll som är väldigt underhållande att titta på. Valencia har haft ett relativt tufft spelschema, där man redan mött Atlético Madrid och Real Madrid, men är ändå tvåa i La Liga - och alltjämt obesegrat. Man ska inte dra för stora växlar av blott nio omgångar, men än så länge ser det förvånansvärt bra ut för Valencia. Och med tanke på att Valencia inte har något Europaspel kan man lägga fullt fokus på ligaspelet, vilket bör oroa lag som exempelvis Atlético Madrid, som inlett lite tveksamt. Valencia kan mycket väl komma att blanda sig i kampen om Champions League-platserna.

Jimmy Ewertsson

Bild från Bildbyrån

Valencia under Marcelino: En taktisk analys - Del 1

Valencia imponerar oerhört i La Liga och den forna storklubben, som haft ett par tuffa år, är som pånyttfödd under Marcelinos ledning. Valencia är obesegrat i La Liga och parkerar efter fem raka segrar på en andraplats, bakom Barcelona. Los Chés matcher är ofta målrika, svängiga och sevärda där deras fem senaste matcher slutat 5-0, 3,-2, 3-2, 6-3, 4-0. Framstegen och förvandlingen har varit remarkabel. I två lite längre texter har jag tittat närmare på vad Marcelino förändrat i Valencias spel.

Jag har redan utbroderat mig om Valencias återuppståndelse rent generellt och hur det genuint blåser optimistiska vindar i den vackra staden på den spanska östkusten efter många mörka år. Los Ché ändrade så gott som allt under sommaren. Anil Murthy, en tidigare diplomat och ett hängivet West Ham-fan, blev ny president och i den forne Mallorca-presidenten Mateu Alemany fick Valencia äntligen en vettig sportchef som kan sätta långtidstänket som varit så lidande under singaporanske ägaren Peter Lims styre. Den stora skillnaden var dock att Valencia för en gångs skull anställde en manager - en riktig manager - i form av Marcelino; en knepig herre som bråkat sig bort från Villarreal, men som otvivelaktigt är en väldigt skicklig fotbollstränare.

Marcelino fick stort ansvar och förtroende från första början att göra en upprensning i truppen tillsammans med Alemany och kunskapen från Voro, den forne spelaren som klivit in som interrimtränare vid inte mindre än fyra tillfällen de senaste åren. Det fanns något ruttet i omklädningsrummet och en städning behövdes. Hela 16 spelare lämnade, och sju kom in under sommaren.

Dani Parejo har setts som en bråkstake sedan han anlände till Mestalla 2011. En talangfull spelfördelare med funktionell teknik och en fin spelförståelse som är skicklig på att fördela spel och bryta igenom motståndarnas linjer, men det tycks alltid hända någonting utanför planen kring Parejo och han har varit nära att lämna flera gånger efter kontroverser. När flera spelare lämnade förra sommaren var han olycklig och nära att tvinga sig bort, och när Marcelino började iscensätta sin städning förväntade sig många att Parejo skulle få lämna. Det blev precis tvärtom. Marcelino övertygade Parejo om att stanna och gav honom kaptensbindeln.

- Redan från det allra första träningspasset kunde jag känna att det var någonting annorlunda. Jag vet inte vad, men det var någonting. Det var inte bara han och hans tränarstab, utan sättet vi tränade på; sättet de såg fotboll och hur vi arbetade och förberedde oss inför matcher. Det slog mig verkligen. Jag sa till mig själv: "Jag kan inte slösa bort ett år av min karriär genom att inte arbeta med den här tränaren", berättade Parejo.

Parejo, precis som Marcelino, eller för den delen Simone Zaza, Geoffrey Kondogbia, Rodrigo, José Gayá, Neto eller Gonçalo Guedes hade någonting att bevisa. Och på kort tid har vad som i början på sommaren var en brokig spelartrupp förvandlats till ett dedikerat kollektiv där alla kämpar för varandra. Marcelino må vara en lite besynnerlig herre och det krävs fullständig hängivelse för att spela under honom, vilket den strikta diet han infört bara är ett tecken på, men han är hårt arbetande, intelligent och om han får spelartruppen att följa honom och köpa hans vision kan det leda till någonting väldigt bra. Och tecknen i Valencia är väldigt lovande.

I stort sett allt har förändrats i Valencia under bara några månaders tid, hela vägen från ledning ner till träningsplanen och nu ska till och med Nueov Mestalla, arenan som stått som ett skelett i snart ett decennium, till och med byggas klart. Men i de här två texterna tänkte jag titta närmare på vilket inflytande Marcelino haft på Valencias spel.

Generell spelstil:

Marcelinos spelstil påminner väldigt mycket om honom som person. Den är direkt, rak, tydlig och väldigt intensiv. Det här är en herre som, trots att han är stilig och välklädd i sin djupblåa kostym och till synes ser ut att vara i allmänt god form, sträckt baksida lår vid två tillfällen när han firat vid avbytarbänken. Marcelino är en modern tränare som är oerhört noggrann i sina förberedelser, oavsett om det gäller taktik, träning eller motståndaranalys. Han är besatt av att hålla hans spelare i exceptionellt god form och hans fystränare Ismael Fernández lägger minituöst fokus på att analysera spelarnas fysik och näringsintag. De som inte uppnår de uppsatta målen bötfälls. Marcelino själv säger att han inte vet egentligen någonting om själva fysbiten, men hans fotboll är oerhört krävande och tittar man på Valencia den här säsongen går det inte att undgå att imponeras över hur de kan hålla intensiteten uppe över 90 minuter.

Ordet som ofta nämns i samband med Marcelino är lite av ett modeord när det kommer till spansk fotboll: vertical. Det handlar om blixtsnabba vertikala omställningar vid bollvinst, där Valencia försöker ta sig fram så snabbt som möjligt och med så mycket folk som möjligt. Det kan låta simpelt, men det handlar långt ifrån om att sätta långa bollar i luften på en stor anfallare. Allt sker koordinerat och mekaniskt till följd av ändlös repetition på träningsplanen där alla spelare ska veta deras roll i den aktuella situationen. Spelstilen är svår och utförs den felaktigt blir matcherna svängiga och okontrollerade, vilket Valencias matcher stundtals varit, men det är ändå imponerande hur stora framsteg Los Ché gjort på så kort tid.

Marcelino föredrar att spela en formation som närmast kan liknas vid 4-4-2. Han lägger ingen större vikt vid bollinnehav för bollinnehavets skull, även om han gärna lägger beslag på bollen, men alla anfall sker med syftet att hota och komma till avslut.

- Ett lag med 80 procent bollinnehav som bara har tre avslut på mål tråkar ut mig, säger han.

Defensivt är Valencia oerhört kompakt organiserat i sitt 4-4-2. Mittfältet är väldigt centraliserat, med de två anfallarna i nära anslutning, för att göra det svårt för motståndarna att hitta in mellan deras linjer. Valencia genomför sina förflyttningar oerhört aggressivt, särskilt med mittfältet, och försöker styra spelet ut mot kanterna, där man pressar intensivt - ofta med ytterbackarna - för att vinna boll och kunna initiera omställningarna.

Simpelt beskrivet skulle man kunna säga att Valencia är ett kvickt, väldrillat och dynamiskt omställningslag som försvarar aggressivt och kompakt, och ställer om med rasande fart och alltid med syfte. Vi ska kika närmare på hur de utför det, med hjälp av några exempel främst från förra helgens 4-0-seger mot Sevilla.

Truppgenomgång:

Marcelino har använt 22 spelare i La Liga så här långt på säsongen. Dani Parejo har spelat mest med sina 793 minuter, tätt följd av egna produkten Carlos Soler, som slagit sig in på en mittfältsplats till höger, Neto och vänsterbacken José Gayá. Han har alltid mönstrat en 4-4-2-uppställning, där följande spelare startat, med antalet matcher från start inom parantes:

Målvakt: Neto (7) Domenech (1)

Vänsterback: José Gayá (6) Toni Lato (2)

Mittback: Ezequiel Garay (6) Jeison Murillo (4) Gabriel Paulista (4) Rubén Vezo (2)

Högerback: Martin Montoya (5) Nacho Vidal (3)

Vänstermittfältare: Andreas Pereira (3) Goncalo Guedes (3) Carlos Soler (1) José Gayá (1)

Central mittfältare: Dani Parejo (8) Geoffrey Kondogbia (6) Medrán (1) Carlos Soler (1)

Högermittfältare: Carlos Soler (6) João Cancelo (1) Goncalo Guedes (1)

Anfallare: Rodrigo Simone Zaza Santi Mina

Statistisk analys:

Valencias raka spelstil blir väldigt tydlig med en snabbtitt på bollinnehavet, där Valencia snittar blott 46,8% per match. Det finns 14 lag i La Liga som har ett större bollinnehav än Los Ché och att man är ett omställningsfokuserat lag syns också i passnigssäkerheten, som ligger på blott 80,8%. När Valencia ställer det om går det undan och passningarna är ofta betydligt mer vågade och chansartade än lag som spelar en mer bollinnehavsdominant fotboll. Det som dock är noterbart är att Valencia är det lag i La Liga som slår allra minst antal långbollar, vilket bara ytterligare påvisar hur drillad och intränad deras vertikalfotboll är. Det går fort att bryta sig fram i planen, men det sker genom kvickt kombinationsspel och intensiva djupledslöpningar, snarare än chansartade långbollar. Valencia snittar 346 kortpassningar per match, att jämföra med exempelvis Barcelona som snitta 600.

Defensivt ligger Valencia relativt högt sett till tacklingar, interceptions och fouls per match. Men för att vara ett topplag, som dessutom gjort näst flest mål av alla lag i La Liga, släpper Valencia till många skott, särskilt i jämförelse med toppkonkurrenter som Real Madrid och Barcelona, vilket inte är så konstigt med tanke på hur mycket mer defensivt inriktat Valencia är än de två giganterna. I den defensiva statistiken ser vi också tecken på hur kompakt Valencia är i sitt försvarsspel och hur aggressiva de är i sina förflyttningar, särskilt när man lyckas tvinga motståndarna att spela ut bollen på kanterna, och Valencia är i topp både när det gäller blockerade passningar - där vi ser hur kompakta Valencia är med centralt med det snäva mittfältet med anfallsduon tätt framför och hur svårt det är att hitta igenom med passningar mitt på planen - och blockerade inlägg, där ytterbackarna snabbt hugger så fort bollen kommer ut på kanten, med övriga försvarare kompakt bakom.

Skarmavbild 2017 10 27 Kl 16 18 43

I del 2 tittar vi närmare på några konkreta exempel på hur Valencia agerar i olika spelfaser under Marcelino.

Jimmy Ewertsson

Bild från Bildbyrån

"Tinkerman" Ranieris nya underdogsaga

Fotbollen är oförlåtande. Claudio Ranieri fick sparken från Leicester City blott nio månader efter att han lett The Foxes till en av fotbollshistoriens största sensationer, när Leicester mot alla odds vann Premier League. Men nu har Ranieri funnit ett nytt underdog-gäng att leda till framgångar.

De sa att han var för gammal. Många hade förväntat sig att Claudio Ranieri skulle lägga tränarslipsen på hyllan när de enorma framgångarna med Leicester City slutade i besvikelse bara månader efter den chockartade Premier League-triumfen. Men Ranieri ville ju fortsätta göra det han älskar, det han brinner så oerhört mycket för - nämligen att träna ett fotbollslag, även om det innebar att det där med att "sluta med flaggan i topp" hamnade i fara. När LFP i somras utdelade specialdispens till Nantes för att anställa en manager äldre än 65 år gammal valde Ranieri att återvända till Ligue 1, där han 2013 lett nykomlingen Monaco till en andraplats bakom Paris Saint-Germain.

Nantes tillhör en av de historiskt stora franska klubbarna och har vunnit den franska ligatiteln hela åtta gånger. Sedan den senaste ligatriumfen, 2001, har dock Nantes fått vänja sig vid en svängig tillvaro där klubben studsat mellan bottenskiktet i Ligue 1 och uppflyttningskamp i Ligue 2. Så såg det i alla fall ut innan den forne portugisiske landslagsyttern Sergio Conceição ingöt ny energi och tro i klubben under fjolårssäsongen. Nantes låg på 19:e plats i Ligue 1 när Conceição tog över klubben i december 2016. Conceição förvandlade laget till ett aggressivt, intensivt och högpressande gäng som i sin anfallsinriktade 4-4-2-formation oförskräckt tog sig an alla motståndare. När säsongen var över hade Nantes precis missat en Europa League-plats, men klättrat från nästjumbo till en sjundeplats.

Conceição erbjöds föga förvånande en förlängning och portugisen skrev på ett treårskontrakt. Därför kom det som en chock för Nantes president Waldemar Kita när Conceição bara dagar senare knackade på kontorsdörren och bad om att få lämna. Conceição hamnade som bekant i Porto, där han också inlett strålande och fört ett obesegrat Porto till serieledning med en liknande rak och intensiv 4-4-2-fotboll som han använt i Frankrike. Men det plötsliga beskedet tvingade Kita att på kort tid hitta en ny man att fortsätta revolutionen som Conceição inlett i Nantes.

Cue, Claudio Ranieri.

Situationen är inte helt olik den när han tog över ett Leicester som avslutat säsongen oerhört starkt under Nigel Pearson, och säkrat ett nytt Premier League-kontrakt under vårens sista omgångar. Ranieri kom till ett lag fyllt med självförtroende efter den fina avslutningen och den gamle italienarens lugna närvaro har fortsatt att ingjuta optimism i den gamla storklubben.

Tio omgångar in på säsongen är Nantes trea i Ligue 1 och har vunnit fem av de sex senaste matcherna. Målen framåt är få, men Nantes släpper in ännu färre. Till skillnad från i Leicester, där Ranieri fann sig i en 4-4-2-formation där han mönstrade samma startelva i match efter match, har han dock återgått till sitt gamla jag genom att ständigt göra förändringar i såväl startelvor som formationer, vilket gjorde att han en gång i tiden tilldelads öknamnet "Tinkerman" i Chelsea. Men i Nantes har flexibiliteten och de många förändringarna fått effekt. Ranieri har redan använt 25 spelare den här säsongen och Nantes nio mål har gjorts av åtta olika målskyttar, där argentinaren Emiliano Sala är den enda att göra mer än ett mål. Han inledde säsongen med att bygga vidare på Conceiçãos 4-4-2, men gick snabbt vidare till en mer 5-3-2-liknande uppställning efter att Marcelo Bielsas Lille kört över Nantes med 3-0 i premiären. På senare tid har han föredragit ett 4-2-3-1, men experimenten med olika spelare har fortsatt. Svenske Alexander Kacaniklic har haft lite problem med en fotskada och fått nöja sig med 115 minuter fördelat över två framträdanden i inledningen av säsongen.

Helgens 2-1-seger mot Guingamp, efter en rejäl målvaktsblunder från svenske Karl-Johan Johnsson, var Nantes åttonde raka match utan förlust, varav sex av dessa slutat med seger. De som var rädda för att Ranieri skulle riskera att förstöra sitt fina rykte med den svåra uppgiften att ge ny energi åt Nantes efter vårens framgångar tycks bli motbevisade. Claudio Ranieris kärlek för fotbollen, och för sitt "tinkering", brinner lika stark som någonsin tidigare och det är väldigt spännande att se den älskvärde italienaren än en gång med framgång slå underifrån. Kanske håller Nantes på att utvecklas till Tinkermans nya underdogsaga?