4-1-förlusten hemma mot Liverpool var droppen. Igår tog West Hams tålamod med klubbikonen Slaven Bilic slut. Nu ser kroaten ut att ersättas av David Moyes.
Det borde skett redan efter förra säsongen. Men West Ham lät sig inte svepas med i vågen som dundrar fram i hela fotbollsvärlden, där tålamod är kort och sparkade träningar är lösningen. David Sullivan och David Gold lät Slaven Bilic få en säsong till och slutföra sitt kontrakt innan man hittade en passande ersättare till nästa sommar. Det var ett misstag. West Ham har presterat på en bedrövlig nivå i ett drygt år. När The Hammers föll med 4-1 hemma mot Liverpool var det tionde gången man släppt in minst tre mål sedan den olyckliga flytten till London Stadium. West Ham ligger på 18:e plats och har den sämsta defensiven i Premier League. West Ham hade tålamod, men det fanns ingenting som talade för att Slaven Bilic var rätt man för att vända på situationen. Under sommaren spenderade West Ham 40 miljoner pund på Marko Arnautovic och Javier Hernández, plockade in Pablo Zabaleta på fri transfer och lånade in Joe Hart utan att bli ett dugg bättre. Bilic var tvungen att gå.
- Jag tror på mina kvaliteter och jag var desperat för att kämpa för att vända på det här. Men jag förstår klubbens strävan efter förändring, sa en ledsen Bilic efter avskedet.
Slaven Bilic var oerhört populär på West Ham sedan hans spelardagar och han har en personlighet som är lätt att tycka om. Han är passionerad, närvarande och brutalt ärlig oavsett situation. Bilic var äkta, och starten under kroatens första säsong var imponerande när West Ham slutade sjua och slog lag som Arsenal, Manchester City, Chelsea, Liverpool och Tottenham. Det fanns kampanda i laget och supportrarna, som var trötta på Sam Allardyce-eran, var entusiastiska över att se någonting nytt. Men efter den där första säsongen har det mesta gått fel för West Ham och Bilic. Dimitri Payet bråkade sig bort och den där intensiteten, entusiasmen och passionen som gjorde The Hammers så sevärda under första säsongen var som bortblåst. Det finns inget lag som sprungit så lite som West Ham gjort den här säsongen, vilket jag inte trodde man skulle säga om ett Slaven Bilic-lag. Flytten till London Stadium tycks heller inte ha hjälpt och relationen till klubbledningen blev ansträngd efter misslyckandet att plocka in William Carvalho i somras. West Ham har tagit steg tillbaka på alla fronter under det senaste 15 månaderna och, trots Sullivan och Golds tålamod, var det ohållbart till slut.
Det mesta pekar nu på att West Ham kommer ge jobbet till David Moyes på ett sexmånaderskontrakt.
- Jag har inte haft någon kontakt med West Ham. Jag har alltid sagt att jag vill återvända till att vara manager för en klubb och om den chansen skulle dyka upp skulle jag vara intresserad, säger Moyes.
Det kanske låter hårt, men om David Moyes är lösningen, vad är då frågan? David Moyes gjorde ett fantastiskt arbete i Everton. Han tog över ett Everton som stod på randen till nedflyttning och förde dem till toppen av Premier League. Men Moyes har misslyckats fatalt i Manchester United, Real Sociedad och Sunderland och sedan 2013 har han inte visat någonting som tyder på att han skulle vara rätt man att göra samma jobb som han gjorde i Everton med en annan klubb i liknande läge år 2017. Men det är stabiliteten av Moyes Everton som West Ham så desperat behöver just nu. Någon som kan bringa lugn och en tydligare riktning. Moyes kommer att ta över ett talangfullt men obalanserat lag och saker och ting kommer inte förändras till det bättre över en natt i West Ham. Moyes har byggt sina tränarframgångar på stabilitetet och trygghet och genom att sätta en stark defensiv. Det är upp till Moyes att visa att han fortfarande är samma manager som var så högt ansedd att han utsågs till Sir Alex Fergusons ersättare av Ferguson själv. Jag är inte övertygad om att han kan det.
Med West Ham och Everton managerlösa har en frustrerande debatt krupit till ytan än en gång där särskilt det gamla gardet, både bland experter, journalister och tränare gnäller ofta och högljutt om att de egna brittiska tränarna aldrig får chansen. Sam Allardyce satt förra veckan med Richard Keys och Andy Gray på BeIN Sports och beklagade sig över att de "inte har någonstans att ta vägen", men det finns ingen nation där tränarna är så ovilliga att röra sig utanför landets gränser som England. I Premier League får de inte chansen, men världens bästa klubbar ska förstås ha världens bästa tränare, och det finns ingen som på ett trovärdigt sätt kan argumentera för att de bästa tränarna skulle vara engelsmän. Hade Manchester City sprungit iväg med Premier League-titeln på samma sätt om Sam Allardyce suttit på tränarbänken i stället för Pep Guardiola? Knappast. Det mest lustiga i hela den här debatten är pratet om de talangfulla engelska tränarna som inte får chansen. Vilka är de egentligen? Sean Dyche och Eddie Howe har arbetat sig upp till Premier League och etablerat små lag med små medel och förtjänar att nämnas när klubbar som Everton och West Ham söker nya tränare. Men till ett lag i topp sex kommer de nog aldrig få chansen. Och vilka är de där andra engelsmännen som ständigt förbises när Tottenham satsar på Mauricio Pochettino, Manchester United anställer José Mourinho och Liverpool litar till tyske Jürgen Klopp? Ryan Giggs? Phil Neville? Craig Shakespeare? Vad har någon av dem gjort för att förtjäna de jobb de kopplats samman med? Den brittiska självbilden över deras egna förträfflighet och att de ska förtjäna positioner i världens största klubbar enbart på grund av det faktum är att de råkar vara brittiska är absurt. Toppjobben i England kommer inte finnas förrän engelska tränare börjar förtjäna dem och kanske, kanske, kanske skulle det kunna komma någonting gott ur att försöka arbeta sig till de där jobben, att bege sig utomlands eller ta över ett lag i en lägre division, i stället för att hela den brittiska tränarkåren ska uttrycka sin förvåning och förskräckelse varje gång Ryan Giggs, som inte har någon som helst tränarerfarenhet, inte tilldelas ett jobb han inte förtjänar.
@Jimmyewertsson
