Valencia imponerar oerhört i La Liga och den forna storklubben, som haft ett par tuffa år, är som pånyttfödd under Marcelinos ledning. Valencia är obesegrat i La Liga och parkerar efter fem raka segrar på en andraplats, bakom Barcelona. Los Chés matcher är ofta målrika, svängiga och sevärda där deras fem senaste matcher slutat 5-0, 3,-2, 3-2, 6-3, 4-0. Framstegen och förvandlingen har varit remarkabel. I två lite längre texter har jag tittat närmare på vad Marcelino förändrat i Valencias spel.
Vi ska titta lite närmare på några exempel och belysa några mönster i hur Valencia agerar i olika spelfaser. De flesta exemplen kommer från Valencias 4-0-seger mot Sevilla, där Los Ché kontrade sönder andalusierna hemma på Mestalla. Valencia tilläts dock ha betydligt mer boll än i många andra La Liga-matcher och hade hela 59% bollinnehav i den första halvleken. Matchen öppnades upp mer i den andra halvleken när Sevilla kroknade en aning, vilket gjorde att Valencia kunde spela sig till flertalet högoktaniga målchanser. Målen gjordes av Gonçalo Guedes (2), Simone Zaza och Santi Mina.
Defensiven
Marcelino är en tränare som lägger oerhört stor vikt vid defensiven och han bygger sina lag bakifrån. Valencia är aggressivt i återerövringsfasen högt upp på motståndarens planhalva om man är väl positionerade, men trivs allra bäst med att sjunka djupare ner på egen planhalva i ett kompakt block som försvårar för motståndarna att hitta in i de ytor som hotar allra mest, samtidigt som det skapar ytor att löpa in på och initiera omställningar vid bollvinst.
I det djupa försvarsspelet är Valencia organiserat i ett oerhört kompakt 4-4-2. De två defensiva mittfältarna, Geoffrey Kondogbia och Dani Parejo, är positionerade tätt framför de två mittbackarna. Yttrarna, oftast Gonçalo Guedes och Carlos Soler, håller en väldigt central position vilket gör det svårt för motståndarna att hitta in till spelare centralt, särskilt mellan Valencias backlinje och mittfält. I det djupa försvarsspelet faller de båda anfallarna, Simone Zaza och Rodrigo, ner mycket och positionerar sig framför mittfältet vilket förstärker den centrala kompaktheten.
Exempel på Valencias djupa försvarsspel med ett centraliserat mittfält precis framför backlinjen med de båda anfallarna i nära anslutning.
Marcelino lägger väldigt stor vikt vid att göra det svårt för motståndarna med central penetration och Valencia försöker i största möjliga mån styra ut motståndarna mot kanterna, där man är väldigt aggressiva i sina överflyttningar - särskilt med ytterbackarna.
Det här är en intressant del i Valencias försvarsspel och det är ofta här man försöker vinna boll. Varje gång ytterbackarna inte har någon bevakning som hotar i djupled bakom är de väldigt aggressiva i sina förflyttningar mot bollhållaren. Samtidigt flyttar mittfältet över, men bibehåller ett centralt fokus, vilket gör att yttermittfältaren ger balans inåt och, om det skulle behövas när motståndaren spelar sig förbi Valencias ytterback, kan falla in i ytan som ytterbacken lämnat bakom sig. Högre upp i planen, eller i situationer då ytterbacken inte kan kliva ut mot bollmottagaren när han tvingas hålla bevakning på exempelvis en mer framskjuten ytter, så kliver yttermittfältaren ut och sätter pressen, samtidigt som övriga mittfältare flyttar över ännu mer för att täcka upp ytorna bakom.
Montoya är aggressiv i sin förflyttning mot Sevillas bollmottagare. Soler faller in centralt bakom och mittbacken tar hand om anfallaren som löper in i ytan som Montoya lämnar efter sig.
Ytterligare ett exempel på när Montoya kliver högt upp på sin kant och Soler bevakar centralt bakom. Mittbacken, Gabriel, håller koll på anfallaren i den enda omedelbart farliga ytan.
I det högre försvarsspelet, när Valencia ligger i ett medelhögt block och inte lyckats direkt återerövra bollen efter bolltapp, arbetar anfallsduon med Simone Zaza och Rodrigo aktivt för att - precis som i det låga blocket - styra bollen mot kanterna, där Valencia kan göra sina aggressiva förflyttningar och försöker vinna bollen åter.
Här arbetar anfallsduon för att styra bollen mot Sevillas yttermittfältare. Simone Zaza bevakar mittbacken för att förhindra Sevilla från att flytta bollen till andra kanten och Rodrigo sätter press på ytterbacken. Soler är positionerad i halvytan, som han bevakar utan att behöva kliva upp för tufft i pressen och därmed riskera ytan bakom. Sevillas ytterback har bara två alternativ: Slå en längre passning eller, som Valencia vill, spela ut den mot kanten
Här är ett liknande exempel högre upp i planen, där Soler är betydligt mer proaktiv i sitt presspel. Här är det Zaza som agerar likt Rodrigo gjorde i det förra exemplet och med en båglöpning sätter press på Sevillas ytterback och tvingar honom ut mot kanten. Soler har klivit upp mycket högre i halvytan och satt press på Sevillas defensiva mittfältare. Kondogbia och Parejo bibehåller centrala balansen och Montoya kliver upp högt på Sevillas ytter.
Uppbyggnadsfasen:
Valencia är ett omställningslag som föredrar att anfalla med fart och att snabbt komma till avslut. Ett sådant spel är dock väldigt krävande och omöjligt att spela i 90 minuter. Mot Sevilla fick Valencia betydligt mer tid med bollen än i många andra La Liga-matcher, vilket förstås påverkar möjligheterna till att ställa om snabbt, när motståndaren är balanserad och det inte finns någon yta att attackera.
De två defensiva mittfältarna är oerhört viktiga i Valencias uppbyggnadsfas. Kondogbia är skicklig på att hämta boll och på egen hand bryta igenom motståndarnas linjer med sin fysik och kraft, samtidigt som Dani Parejos spelförståelse gör honom till spindeln i nätet, både när Valencia initierar sina omställningar med vertikala passningar, och när de tvingas kombinationsspela sig framåt. Parejo är den mest spelskickliga av de två, men det finns ingen som är uttalat mer defensiv och det är väldigt sällan de kliver ner i backlinjen för att hämta boll. Oftast är den ena mittfältaren bollorienterad och försöker göra sig spelbar i halvytan, samtidigt som den andra balanserar centralt, men det är också påfallande ofta som både Parejo och Kondogbia tar position i varsin halvyta och lämnar den centrala tredjedelen helt obevakad i den tidiga uppspelsfasen. När den ena mittfältaren involverar sig i anfallsspelet högt upp i planen, bibehåller den andra centrala balansen framför mittbackarna.
Valencia lägger stort fokus vid kantrotationer i sin tidiga uppspelsfas. För att vara ett lag som involverar ytterbackarna så mycket i anfallsspelet är det noterbart hur lågt positionerade Martín Montoya och José Gayá är inledningsvis. Ytterbackarna attackerar ofta med fart bakifrån när Carlos Soler, som oftast spelade central mittfältare i Mestalla och som är bekväm med att kliva in centralt, och Gonçalo Guedes öppnar upp ytor genom sina inverterade löpningar.
Passningskarta från Valencias 5-0-seger mot Málaga som påvisar hur centralt Soler och Guedes arbetar, och hur fria de är att röra sig inåt i planen. Ytterbackarna håller en bred position men involveras oftare i anfallsspelet genom senare löpningar in på offensiv tredjedel.
Praktiskt exempel på hur Valencias kantrotation ser ut i den låga uppspelsfasen. Soler kliver in i halvytan och agerar spets på diamanten, samtidigt som en av mittfältarna - Kondogbia i det här fallet - tar position i halvytan för att skapa ett numerärt överläge, samt goda möjligheter till kombinationsspel.
Offensiva omställningar: Vertikalitet
Här kommer vi in på området där Marcelino verkligen specialiserar sig på: de offensiva omställningarna. Vertical! Som jag skrev i Del 1 så handlar Valencias vertikalfotboll långt ifrån om att spela långa bollar på en stor targetspelare med förhoppning om att han ska vinna duell och skapa någonting därifrån. Men det är en chansartad fotboll som långt ifrån alltid lyckas. Men när den gör det leder det ofta fram till en målchans eller mål.
Det finns två grundprinciper i Marcelinos vertikalfotboll: Det handlar om att ta högintensiva löpningar framåt och att med kvicka, vertikala passningar kombinationsspela sig framåt. När Valencia vinner boll är första tanken inte att bibehålla den - blicken lyfts alltid framåt i planen och den första passningen ska alltid gå framåt för att bryta igenom motståndarnas linjer. Förutom det kompakta försvarsspelet så är det här Valencia lägger ner så oerhört mycket tid på träningsplanen; att nöta in rörelserna och kombinationerna som gör att man blixtsnabbt kan skära igenom motståndarnas obalanserade försvar vid bollvinst.
Dani Parejo är väldigt skicklig på att ta emot boll i trånga ytor och snabbt hitta fram med en vertikal passning som initierar dessa omställningar. Oftast söker Valencia spel på en felvänd anfallare, Rodrigo och Zaza turas om att komma ner i planen och möta, för att sedan knacka tillbaka på en rättvänd spelare på väg framåt i planen, varpå ett flertal offensiva spelare sätter full fart framåt. Nyckeln här är tajming, både i löpningar och i kombinationsspelet. Misslyckas det tappar Valencia boll direkt, men när kombinationsspelet sitter är det nästintill omöjligt för motståndarna att få kontroll på situationen i den defensiva transitionen. Även här är de inverterade yttrarnas roll väldigt viktiga. Rodrigo och Zaza erbjuder oftast det tidiga djupledshotet, men Guedes och Soler är skickliga på att ta sig in i ytan precis bakom anfallsduon i en andravåg. Deras rörelser öppnar också upp för ytterbackarna Gayá och Montoya som är med sina långa, intensiva löpningar alltid försöker fylla på längs kanterna i de här omställningarna. Ytterbackarnas förmåga att tajma de sena löpningar är väldigt svårhanterterligt för motståndarna och inspel snett inåt bakåt har varit en källa för många av Valencias mål.
Här är ett exempel på Valencias förödande effektiva omställningsfotboll som leder fram till Santi Minas 3-0-mål mot Sevilla. Geoffrey Kondogbia vinner boll djupt ner på egen planhalva och lyckas med sin fysik hålla ifrån sig motståndarna. Kondogbias bollvinst triggar direkt högintensiva löpningar från Gonçalo Guedes, som gått in och spelat anfallare, och Andreas Pereira, som utgår från position som vänsterytter.
Kondogbia hittar upp till Santi Mina, den andra anfallaren, som möter boll felvänd. Pereira, Soler, Guedes och Kondogbia störtar alla framåt mot ett obalanserat Sevilla.
Omställningen renderar i en situation där Valencia kommer med tre rättvända spelare mot ett obalanserat Sevilla-försvar. Guedes frispelar Santi Mina som sätter 3-0.
Här har vi ytterligare ett exempel från samma match, som leder fram till ett friläge för Rodrigo. Valencia har, precis som de föredrar, förflyttat aggressivt och kompakt mot kanten och lyckas vinna boll och iscensätta en omställning.
Efter bollvinst hittar Kondogbia fram till Guedes på kanten, som tar fart. Parejo och Santi Mina börjar direkt löpa.
Santi Mina tar en löpning mot kanten och gör sig spelbar felvänt. Guedes släpper boll och fortsätter sin löpning centralt. Parejo, och Rodrigo längst bort, störtar framåt. Sevilla gör ett stort misstag som kliver fram för aggressivt mot Santi Mina för att vinna boll, vilket ger Guedes en enorm yta att löpa in på när Mina skarvar bollen vidare.
Notera hur Valencias snabba kombinationsspel, i kombination med trötthet och dåliga beslut från Sevillas sida, gör gästerna helt obalanserade och öppnar upp gigantiska ytor. Situationen rinner ut i ett friläge för Rodrigo, som dock missar.
Nedan ser vi videoexempel på några av Valencias blixtrande omställningar
Här har vi ett exempel på mer etablerat anfallsspel från Valencias sida, som förstärker vissa mönster i Marcelinos offensiv. Dani Parejo har bollen centralt i planen och i förstaläget tar Gonçalo Guedes sig inåt i planen och pekar på att han vill ha bollen i djupled.
Parejo har blicken uppåt i planen och Guedes visar tydligt att han vill ha bollen i djupled, och han inleder en löpning i ytan mellan Sevillas ytterback och mittback
Guedes får inte den långa bollen av Parejo men fortsätter löpningen inåt i planen och möter boll felvänt. Parejo hittar fram med en vertikal passning som skär igenom Sevillas mittfält i yta för Guedes att ta emot och vända upp. Guedes rörelse triggar direkt en löpning från Carlos Soler, som från en position i halvytan sätter fart i djupled.
Guedes serverar sin djupledslöpande ytterkollega Soler och följer upp anfallet själv. Centralt i planen störtar Rodrigo framåt.
Soler utmanar inåt och får överlapp från både Guedes, som från central position satte bollen i djupled, och Montoya, som tagit en lång, lång löpning från sin ytterbacksplats. I boxen finns både Zaza och Rodrigo på plats.
Slutsats:
På kort tid har Marcelino gjort ett stort arbete med Valencia och framstegen Los Ché gjort är inget annat än remarkabla. Spelarna har köpt hans spelidé med hull och hår och presterar för tillfället en underbar fotboll baserat på en kompakt defensiv och en blixtsnabb vertikalfotboll som är väldigt underhållande att titta på. Valencia har haft ett relativt tufft spelschema, där man redan mött Atlético Madrid och Real Madrid, men är ändå tvåa i La Liga - och alltjämt obesegrat. Man ska inte dra för stora växlar av blott nio omgångar, men än så länge ser det förvånansvärt bra ut för Valencia. Och med tanke på att Valencia inte har något Europaspel kan man lägga fullt fokus på ligaspelet, vilket bör oroa lag som exempelvis Atlético Madrid, som inlett lite tveksamt. Valencia kan mycket väl komma att blanda sig i kampen om Champions League-platserna.
@Jimmyewertsson
