Valencia imponerar oerhört i La Liga och den forna storklubben, som haft ett par tuffa år, är som pånyttfödd under Marcelinos ledning. Valencia är obesegrat i La Liga och parkerar efter fem raka segrar på en andraplats, bakom Barcelona. Los Chés matcher är ofta målrika, svängiga och sevärda där deras fem senaste matcher slutat 5-0, 3,-2, 3-2, 6-3, 4-0. Framstegen och förvandlingen har varit remarkabel. I två lite längre texter har jag tittat närmare på vad Marcelino förändrat i Valencias spel.
Jag har redan utbroderat mig om Valencias återuppståndelse rent generellt och hur det genuint blåser optimistiska vindar i den vackra staden på den spanska östkusten efter många mörka år. Los Ché ändrade så gott som allt under sommaren. Anil Murthy, en tidigare diplomat och ett hängivet West Ham-fan, blev ny president och i den forne Mallorca-presidenten Mateu Alemany fick Valencia äntligen en vettig sportchef som kan sätta långtidstänket som varit så lidande under singaporanske ägaren Peter Lims styre. Den stora skillnaden var dock att Valencia för en gångs skull anställde en manager - en riktig manager - i form av Marcelino; en knepig herre som bråkat sig bort från Villarreal, men som otvivelaktigt är en väldigt skicklig fotbollstränare.
Marcelino fick stort ansvar och förtroende från första början att göra en upprensning i truppen tillsammans med Alemany och kunskapen från Voro, den forne spelaren som klivit in som interrimtränare vid inte mindre än fyra tillfällen de senaste åren. Det fanns något ruttet i omklädningsrummet och en städning behövdes. Hela 16 spelare lämnade, och sju kom in under sommaren.
Dani Parejo har setts som en bråkstake sedan han anlände till Mestalla 2011. En talangfull spelfördelare med funktionell teknik och en fin spelförståelse som är skicklig på att fördela spel och bryta igenom motståndarnas linjer, men det tycks alltid hända någonting utanför planen kring Parejo och han har varit nära att lämna flera gånger efter kontroverser. När flera spelare lämnade förra sommaren var han olycklig och nära att tvinga sig bort, och när Marcelino började iscensätta sin städning förväntade sig många att Parejo skulle få lämna. Det blev precis tvärtom. Marcelino övertygade Parejo om att stanna och gav honom kaptensbindeln.
- Redan från det allra första träningspasset kunde jag känna att det var någonting annorlunda. Jag vet inte vad, men det var någonting. Det var inte bara han och hans tränarstab, utan sättet vi tränade på; sättet de såg fotboll och hur vi arbetade och förberedde oss inför matcher. Det slog mig verkligen. Jag sa till mig själv: "Jag kan inte slösa bort ett år av min karriär genom att inte arbeta med den här tränaren", berättade Parejo.
Parejo, precis som Marcelino, eller för den delen Simone Zaza, Geoffrey Kondogbia, Rodrigo, José Gayá, Neto eller Gonçalo Guedes hade någonting att bevisa. Och på kort tid har vad som i början på sommaren var en brokig spelartrupp förvandlats till ett dedikerat kollektiv där alla kämpar för varandra. Marcelino må vara en lite besynnerlig herre och det krävs fullständig hängivelse för att spela under honom, vilket den strikta diet han infört bara är ett tecken på, men han är hårt arbetande, intelligent och om han får spelartruppen att följa honom och köpa hans vision kan det leda till någonting väldigt bra. Och tecknen i Valencia är väldigt lovande.
I stort sett allt har förändrats i Valencia under bara några månaders tid, hela vägen från ledning ner till träningsplanen och nu ska till och med Nueov Mestalla, arenan som stått som ett skelett i snart ett decennium, till och med byggas klart. Men i de här två texterna tänkte jag titta närmare på vilket inflytande Marcelino haft på Valencias spel.
Generell spelstil:
Marcelinos spelstil påminner väldigt mycket om honom som person. Den är direkt, rak, tydlig och väldigt intensiv. Det här är en herre som, trots att han är stilig och välklädd i sin djupblåa kostym och till synes ser ut att vara i allmänt god form, sträckt baksida lår vid två tillfällen när han firat vid avbytarbänken. Marcelino är en modern tränare som är oerhört noggrann i sina förberedelser, oavsett om det gäller taktik, träning eller motståndaranalys. Han är besatt av att hålla hans spelare i exceptionellt god form och hans fystränare Ismael Fernández lägger minituöst fokus på att analysera spelarnas fysik och näringsintag. De som inte uppnår de uppsatta målen bötfälls. Marcelino själv säger att han inte vet egentligen någonting om själva fysbiten, men hans fotboll är oerhört krävande och tittar man på Valencia den här säsongen går det inte att undgå att imponeras över hur de kan hålla intensiteten uppe över 90 minuter.
Ordet som ofta nämns i samband med Marcelino är lite av ett modeord när det kommer till spansk fotboll: vertical. Det handlar om blixtsnabba vertikala omställningar vid bollvinst, där Valencia försöker ta sig fram så snabbt som möjligt och med så mycket folk som möjligt. Det kan låta simpelt, men det handlar långt ifrån om att sätta långa bollar i luften på en stor anfallare. Allt sker koordinerat och mekaniskt till följd av ändlös repetition på träningsplanen där alla spelare ska veta deras roll i den aktuella situationen. Spelstilen är svår och utförs den felaktigt blir matcherna svängiga och okontrollerade, vilket Valencias matcher stundtals varit, men det är ändå imponerande hur stora framsteg Los Ché gjort på så kort tid.
Marcelino föredrar att spela en formation som närmast kan liknas vid 4-4-2. Han lägger ingen större vikt vid bollinnehav för bollinnehavets skull, även om han gärna lägger beslag på bollen, men alla anfall sker med syftet att hota och komma till avslut.
- Ett lag med 80 procent bollinnehav som bara har tre avslut på mål tråkar ut mig, säger han.
Defensivt är Valencia oerhört kompakt organiserat i sitt 4-4-2. Mittfältet är väldigt centraliserat, med de två anfallarna i nära anslutning, för att göra det svårt för motståndarna att hitta in mellan deras linjer. Valencia genomför sina förflyttningar oerhört aggressivt, särskilt med mittfältet, och försöker styra spelet ut mot kanterna, där man pressar intensivt - ofta med ytterbackarna - för att vinna boll och kunna initiera omställningarna.
Simpelt beskrivet skulle man kunna säga att Valencia är ett kvickt, väldrillat och dynamiskt omställningslag som försvarar aggressivt och kompakt, och ställer om med rasande fart och alltid med syfte. Vi ska kika närmare på hur de utför det, med hjälp av några exempel främst från förra helgens 4-0-seger mot Sevilla.
Truppgenomgång:
Marcelino har använt 22 spelare i La Liga så här långt på säsongen. Dani Parejo har spelat mest med sina 793 minuter, tätt följd av egna produkten Carlos Soler, som slagit sig in på en mittfältsplats till höger, Neto och vänsterbacken José Gayá. Han har alltid mönstrat en 4-4-2-uppställning, där följande spelare startat, med antalet matcher från start inom parantes:
Målvakt: Neto (7) Domenech (1)
Vänsterback: José Gayá (6) Toni Lato (2)
Mittback: Ezequiel Garay (6) Jeison Murillo (4) Gabriel Paulista (4) Rubén Vezo (2)
Högerback: Martin Montoya (5) Nacho Vidal (3)
Vänstermittfältare: Andreas Pereira (3) Goncalo Guedes (3) Carlos Soler (1) José Gayá (1)
Central mittfältare: Dani Parejo (8) Geoffrey Kondogbia (6) Medrán (1) Carlos Soler (1)
Högermittfältare: Carlos Soler (6) João Cancelo (1) Goncalo Guedes (1)
Anfallare: Rodrigo Simone Zaza Santi Mina
Statistisk analys:
Valencias raka spelstil blir väldigt tydlig med en snabbtitt på bollinnehavet, där Valencia snittar blott 46,8% per match. Det finns 14 lag i La Liga som har ett större bollinnehav än Los Ché och att man är ett omställningsfokuserat lag syns också i passnigssäkerheten, som ligger på blott 80,8%. När Valencia ställer det om går det undan och passningarna är ofta betydligt mer vågade och chansartade än lag som spelar en mer bollinnehavsdominant fotboll. Det som dock är noterbart är att Valencia är det lag i La Liga som slår allra minst antal långbollar, vilket bara ytterligare påvisar hur drillad och intränad deras vertikalfotboll är. Det går fort att bryta sig fram i planen, men det sker genom kvickt kombinationsspel och intensiva djupledslöpningar, snarare än chansartade långbollar. Valencia snittar 346 kortpassningar per match, att jämföra med exempelvis Barcelona som snitta 600.
Defensivt ligger Valencia relativt högt sett till tacklingar, interceptions och fouls per match. Men för att vara ett topplag, som dessutom gjort näst flest mål av alla lag i La Liga, släpper Valencia till många skott, särskilt i jämförelse med toppkonkurrenter som Real Madrid och Barcelona, vilket inte är så konstigt med tanke på hur mycket mer defensivt inriktat Valencia är än de två giganterna. I den defensiva statistiken ser vi också tecken på hur kompakt Valencia är i sitt försvarsspel och hur aggressiva de är i sina förflyttningar, särskilt när man lyckas tvinga motståndarna att spela ut bollen på kanterna, och Valencia är i topp både när det gäller blockerade passningar - där vi ser hur kompakta Valencia är med centralt med det snäva mittfältet med anfallsduon tätt framför och hur svårt det är att hitta igenom med passningar mitt på planen - och blockerade inlägg, där ytterbackarna snabbt hugger så fort bollen kommer ut på kanten, med övriga försvarare kompakt bakom.
I del 2 tittar vi närmare på några konkreta exempel på hur Valencia agerar i olika spelfaser under Marcelino.
@Jimmyewertsson
