Krister Holm är den mångårige målvaktstränaren i Skellefteå AIK som utvecklat föreningens målvakter sen mer än ett decennium tillbaka. På meritlistan finns ett JSM-guld 1991, dubbla sm-guld som tränare, och spel med både Skellefteå och Lejonström i gamla division ett.
Han ska krediteras en stor del i den positiva utveckling många målvakter fått under sin tid i Skellefteå AIK.
Andreas Hadelöv, Markus Svensson, Joacim Eriksson är tre målvakter som han tidigare utvecklat till att bli toppmålvakter i SHL. Och alla minns säkert vilken nivå Joni Ortio höll i Skellefteå.
Ytterligare ett kvitto på hans betydelse kom förra säsongen då Gustav Lindvall lyfte till ytterligare en nivå och utsågs årets målvakt i SHL.
För att ventilera lite målvaktstankar tog jag därför mig en pratstund med Krister Holm på fredag eftermiddagen – när laget satt på bussen mot Jönköping inför dagens match mot HV71.
Hur är läget i laget inför dagens match – ni har nu haft en veckas uppehåll från match – hur har det varit? Och hur är läget i truppen?
Jo, det är bra. Vi har haft en bra träningsvecka där vi kunnat köra på bra. Och vi har fått tillbaka både Nowick och Lirre som har varit frågetecken tidigare i veckan. Det är väl bra för ekonomin att vi får ett anpassat spelschema som gör att vi kan resa smartare – och att vi på så sätt sparar pengar.
Skellefteå senaste match var mot hemma mot Malmö förra lördagen. En match som Skellefteå förlorade efter att ha slarvat för mycket, och framförallt gett Malmö taktpinnen i första perioden, och slarva i tredje perioden.
Vad är din syn på Malmömatchen – och hur påverkar det spelet som målvakt med matchuppehåll, dom vill ju gärna vara i en "bubbla"?
Vi var såklart missnöjda med resultatet sist. Även om jag mest ser det avgörande målet som otur, och något som är väldigt osannolikt att det kommer att upprepas igen. Vi har därför ”slickat såren” denna vecka och kört på bra.
Målvakterna har kört egen fysträning med både kondition och två pass styrka på schemat, och en hel del målvaktsträning på is. Som målvakt vill man såklart att ha komma in i ”ett flow” där man spelar typ var tredje dag, så på så sätt är det inte idealiskt med ett sådant här uppehåll. Men det har ändå varit en bra träningsvecka.
Hur lägger du upp spelet med respektive målvakt – hur formas deras spelidé – hur tränar dom?
Jag försöker bygga ett spel som bygger på deras respektive styrka. Arvid är ju en lite större målvakt och kan leva lite mer på sin storlek. Medan Gustav är lite mindre – men otroligt kvick i sidled. Själva spelidén blir deras egen som dom får äga, men det blir en process där vi utvärderar och provar/förbättrar olika saker under säsongen gång.
Vi utvärderar alltid efter varje match där vi det kommer upp saker som jag sett eller som dom själva lyfter fram. Det kan vi ta med oss till träningen, eller till nästa match. Så det är en bra källa att utgå ifrån matchen och sen planera för nästa match eller nästa träning.
Sen inspireras dom av varandra. Arvid är väldigt duktig med klubban och aktiv runt eget mål. Det är något som Gurra vill utveckla i sitt spel.
Själva grundträningen blir densamma för att nöta in grunderna som alla målvakter utgår ifrån. Alla målvakter behöver jobba med punkter som returkontroll, inbrytningar osv. Sen är det ibland olika hur själva momentet tränas där målvakterna kan ha egna idéer om genomförandet på isen och där jag är lyhörd för olika upplägg.
Hur resonerar du om matchningen av målvakterna denna säsong?
Vi vill ha två målvakter igång – det är alltid grundtanken. Delas för att det ska vara hållbart över tid. Dels för att målvakterna ska kunna prestera när dom får chansen att spela.
Förra året fick Gurra såklart stå jättemycket. Men vi kunde även se att det tog på otroligt mycket eftersom han blev skadad under sluttampen av förra säsongen.
Så det behövs två målvakter som kan prestera, och det gäller att ge dom förutsättningar för det.
Hur sker själva processen ut när ni bestämmer vem som står matchen?
Jag har oftast en grundtanke om hur målvakterna ska spela. Och jag presenterar den idén för dom övriga i teamet, och oftast så säger dom andra att det låter som ett bra upplägg. Själva upplägget beror i sin tur på olika faktorer.
Hur spelschemat ser ut, hur mycket resor som tagit tid från träning, ibland hinner man knappt hem innan nästa match, och träningen blir eftersatt.
Det gäller att hinna hålla i träningen av grundspelet. Är det tätare matcher i en period byter vi mer och vice versa. Jag tycker processen är prestigelös. Och det är inte bara vi i teamet som kommer med infallsvinklar. Även Erik Forsell brukar ibland komma med värdefull input till planeringen av matchningen.
Målvakternas inledning av denna säsong tycker jag haft toppar och dalar. Söderblom har gjort det riktigt bra, men gjorde sin svagaste match sist. Medan Gustav Lindvall hade en lite trögare start och sen har haft en stigande formkurva.
Men överlag har målvakterna spelat klart godkänt. Lindvall har en räddningsprocent på 91,87 och Söderblom på 91,76. Lindvall har ännu inte nått fjolårssäsongens höjder.
Söderblom har hittills visat att han är en lätt oslipad diamant med hög potential. Med hjälp av Holms stöd och finslipning kan han bli ytterligare en målvakt som under sin tid i föreningen tar stora steg i sin utveckling.
Hur resonerar du om prestationerna som målvakterna haft hittills?
Jag tycker Arvid inlett ruggigt starkt, och sedan förra årets har Gurra såklart ett stort förtroendekapital som ger trygghet. Gurra har gett oss chansen att vinna, och har stulit matcher åt oss, även om det ännu inte är lika många matcher som förra säsongen som han varit avgörande faktorn.
Han är ruggigt stabil och det är häftigt att se hur hans driv tagit honom till denna nivå.
Men jag vill se oss som ett team. Se bara på handbollen där man byter målvakt, och låter dom hoppa in och bytas ut. Jag vill att vi ska jobba tillsammans, både på träning och match. Att vi ger varandra feedback och sporras av varandra.
Vad känner man som målvaktstränare när det blir en sådan succésäsong för Gurra? Årets målvakt, flest nollor, årets räddning mm….
Ja det är klart att det blir speciellt, och att det är extra roligt att jobba med en sådan kille. Jag har träffat Gurra på målvaktscamper sedan han varit 10–11 år gammal. Han har varit med hela vägen från ungdomslag, till elitsatsning via hockeygymnasiet.
Och sedan har jag följt honom på sin resa. Han har jobbat otroligt hårt. Han hade det tufft under sin sejour i Stockholm. Med småbarn, jobb på Arlanda, spel i Arlanda Wings.
Det är en tuff tillvaro som sliter – och sen han kom upp till Skellefteå har det såklart blivit än större trygghet för honom och hans familj. Men det är häftigt att se hur långt hans ruggiga driv med hårt jobb och tålamod tagit honom.
Hur inblandad var du i processen att få honom tillbaka till Skellefteå – var det du som ringde samtalet han väntat på, kanske drömt om…hur ser du på hans resa tills där vi är idag?
Jag hade ett par samtal med Gustav inför att han skulle återkomma hit. Jag var såklart inte den enda men jag hade ett par samtal med honom i samband med att han återvände.
Men sen han återvände så har han fått bättre möjligheter, mer tid familjen, och mer tid att vara förälder.
Jag tycker kanske att Gurra kanske hade lite för mycket respekt för Ortio under sitt första år i Skellefteå, säsongen 2016/2017. Det är lätt hänt att man står och beundrar den andre målvakten och att det kan nagga ens eget självförtroende när han spelar bra.
Men jag brukar försöka påminna om att det aldrig tar slut räddningar. Det är bara in och köra när man får chansen. Under andra året (2017/2018) var han stundtals till och med bättre än Ortio. Han var ruggigt bra det året.
Det får inte bli som i New York Ranges där i börja av nittiotalet när Vanbiesbrouck och Mike Richter inte kunde spela i samma lag då den förstnämnde inte klara av att se Richter storspela utan att själv påverkas negativt. Något som Jane Erixon berättat för mig.
John Vanbiesbrouck och Richter var två Rangers-målvakter som konkurrerade med varandra under tiden X:et var i klubben (83–93). Det hela slutade med att John lämnade Rangers i expansionsdraften när tradades till Florida Panthers som då var ett nytt lag i ligan.
Janne Erixon åkte hem från New York till Skellefteå för spel i division ett, men en trasig rygg satte stopp för hans tid i Skellefteå. Även om han mäktade med tolv poäng på tretton matcher innan han abrupt tvingades avsluta karriären blott trettioen år gammal.
Med Mike Richter i målet vann Rangers cupen 1994, året efter Vanbiesbrouck och X:et lämnat laget. Vanbiesbrouck ledde Florida Panthers till cupfinal 1996, men vann aldrig själv Stanley Cup. Richter blev kvar i Rangers till år 2003 innan karriären var över. Det är kanske lite målvaktsnostalgi för någon som precis som jag bläddrade i hockeypärmar på 90-talet.
Och hur ser du på dom två sista säsongerna för Gurra?
Säsongen 2018/2019 – så var det Mantas som klev in och presterade bra, och det var naturligt att han tog över mer. Lindvall skadade ju sig under senare halvan av säsongen, och när han väl var tillbaka var det Mantas som spelade.
Men sen förra säsongen så blev det lite tvärtom att Gurra fick ta förstaspaden eftersom Mantas kom tillbaka efter sin operation. Och då var han ruggigt stabil i sitt spel. Men man märker också att man måste vara två målvakter, Gurra blev ju skadad mot slutet.
Jag påminns anekdotiskt på tal om ”teamarbete” om hur vi var ett målvaktspar i AIK:s 82 or, och när det var seriefinal i U13 mot CRIF så valde plötsligt tränaren att sätta in Johan Backlund som överårig när ordinarie målvakten var sjuk och jag var backup...
Gjorde dom det – ja det är för dåligt. Man får inte bli för sugen på att vinna i tidig ålder, så viktigt är det inte pojkhockey. Som X:et sa, ”det är inte vi ledare som ska se bra ut ikväll, det är grabbarna som ska se bra ut om några år”. Så det var illa – jag hoppas vi blivit klokare.
En sak jag funderat lite över är varför målvakterna, i många lägen enligt mig, går ned på knä för tidigt och i lägen som jag själv upplever som ”olämpliga. ” Jag tänker på målet Gurra släppte in mot Oskarshamn eller Wingerlis mål i slutsekunden mot Linköping.
Ja, jag kan hålla med om att det ibland droppas för tidigt på knä, och att målvakterna har för dåligt tålamod. Ofta tror jag det handlar om att målvakten vill gå ner och leta pucken med blicken. Målet Gurra släppte in så såg han inte pucken då skytten skjuter mellan benen på en täckande back och över axeln.
Lundström i Linköping vill nog bara gå ner och täcka så mycket som möjligt i blockande ställning när han inte har koll på pucken.
I dagens hockey handlar mycket om att målvakterna får trafik på sig och därför måste leta pucken med blicken. Det är svårt att göra mål på en målvakt som inte är skymd.
Var hämtar du själv inspiration som målvaktstränare ifrån?
Jag kollar mycket NHL, och följer en del via sociala medier på sociala medier och så, men framförallt så kommer min inspiration från andra målvakter. Jag har själv aldrig uppfunnit en räddning.
Och vem blir målvaktsvalet mot HV71 ?
Ja, vi brukar inte släppa målvakterna innan match, mest för att inte ge onödiga fördelar till motståndarna. Men vi har redan bestämt vem som står. Men jag tror du som har bra koll nog vet vilken målvakt vi spelar imorgon.
Jag har ju själv scoutat båda målvakterna i HV71 inför matchen och gjort en skottkarta som vi tar med oss inför matchen.
Det var allt om målvakter, för den här gången...
@AddeBeck
