Didier Deschamps genomblöt i sin kostym, Benjamin Mendy gled som en säl på Luzjnikistadions regntunga gräsmatta och Paul Pogba dabbade med VM-pokalen. I slutändan var det inte mycket diskussion och Frankrike spelade välförtjänt hem VM-guldet efter att ha besegrat Kroatien med 4-2 i finalen.

20 år efter det första VM-guldet har Frankrike nu adderat ytterligare en stjärna till de där vackra, blå tröjorna. Didier Deschamps var lagkapten när Les Bleus triumferade på hemmaplan 1998 och i Ryssland lyckades han - trots att kritikerna fortsätter att påstå att Frankrike inte spelar tillräckligt bra med tanke på det kvalitetsfyllda spelarmaterialet han har till förfogande - leda Frankrike till VM-guld utan att man egentligen kändes varken prövade eller okomfortabla någon gång under turneringen. En otrolig bedrift.

Trots att inget av lagen skapade särskilt många målchanser blev det den mest målrika finalen sedan 1966, när England slog Västtyskland med samma siffror. Frankrike tog ledningen när Antoine Griezmanns frispark som var på väg in i Danijel Subasics famn styrdes på Mario Mandzukics hjässa och letade sig in i det bortre hörnet, och Kroatien kvitterade efter en fin aktion och ett stenhårt avslut från Ivan Perisic.

Matchens mest omdiskuterade ögonblick inträffade i den första halvleken när Frankrike fick straff, som Griezmann förvaltade, efter att bollen tagit på Perisic hand. Argentinske huvuddomaren Néstor Pitana tog hjälp av VAR och beslutade sig för att ändra sitt ursprungliga beslut. I mina ögon är det ett horribelt beslut. Bollen tar på Perisics hand och han rör den nedåt mot bollen, men reaktionstiden är lika med noll och min fasta uppfattning är att VAR endast ska användas för att ändra på tydliga fel, där domaren ser att han gjort ett uppenbart misstag. Det här var inte ett sådant fall.

Hur matchbilden hade utvecklat sig om Kroatien gått in i halvtidsvilan med 1-1 kan vi bara sia om, men det råder ändå inga tvivel om att Frankrike var det bättre laget, både i turneringen och finalen. Paul Pogba krönte sin fina turnering med ytterligare en stark defensiv insats och ett fint avslut till 3-1 och Kylian Mbappé blev yngste spelare sedan Pelé 1958 att bli målskytt i en VM-final när han satte 4-1, innan Hugo Lloris blåste lite spänning i vad som såg ut att vara en död tillställning genom att skänka bort 4-2 till Mandzikic med ett hjärnsläpp. Men Frankrike kunde ändå utan större problem hålla undan och Les Bleus kunde välförtjänt fira sitt andra VM-guld. Kroaterna har all rätt att vara besvikna över finalförlusten, men Kroatien har otvivelaktigt gjort en sensationellt bra turnering där den lilla, överpresterande nationen motbevisade sig själva och all logik på vägen fram till finalen.

När slutsignalen ljöd utbröt ett vilt firande med tv-puckshög där spelare, avbytare och tränarstab staplades på hög på Luzjnikistadions matta. Pokalceremonin - där Kroatiens president Kolinda Grabar-Kitarovic stal showen - blev sedan en lite märklig tillställning när ett tungt regnoväder vräkte ner över Moskva (tur att Vladimir Putin i alla fall fick ett paraply…) och de segerrusiga franska spelarna firade med att glida fram över den regntunga mattan med guldmedaljer runt halsen, nya tröjor med en extra stjärna på och pokalen i näven. Häftiga bilder.

Fotbolls-VM 2018 är därmed över och efter en månad med fotboll på sånär daglig basis får vi återigen lägga vår uppmärksamhet mot transfermarknaden och genom att överanalysera träningsmatcher. Men först ska VM-bloggen göra bokslut genom att dela ut lite utmärkelser och blicka tillbaka på några av mästerskapets bästa ögonblick.

• VM:s bästa spelare: Luka Modric

VM-bloggen håller med FIFA på den här punkten, även om Raphaël Varane inte var långt efter. Luka Modric tog Kroatien till en osannolik VM-final genom majestätiskt mittfältsspel genom hela turneringen, där han genom sin breda repertoar anpassade sig efter alla möjliga olika matchbilder och fann ett sätt att leda sitt lag till seger. Utom i finalen.

• VM:s bästa unga spelare: Kylian Mbappé

Inte heller här går det att argumentera mot den officiella utmärkelsen. Det är sanslöst att tänka sig att Kylian Mbappé bara är 19 år gammal. Han har varit strålande i PSG och Monaco de senaste två säsongerna, men här fick han ändå visa upp sig på den största av fotbollsscener. Och han gjorde ingen besviken. Snabb som tusan, duktig avslutade, fysisk, klok och mogen långt över sina ringa år - både på och utanför planen.

• VM:s snyggaste mål:

5: Edinson Cavani mot Portugal

VM:s längsta, häftigaste väggspel. Edinson Cavani fick bollen på högerkanten från Nahitan Nández och drog iväg en crossboll till anfallskollegan Luis Suárez på andra kanten innan han störtade in i straffområdet och knoppade in bollen efter ett strålande inlägg från Suárez.

4: Ricardo Quaresma mot Iran

Det finns bara en fotbollsspelare i världen som hellre skjuter med yttersidan än vristen. Alla älskar Ricardo Quaresmas yttersidor och målet mot Iran var inget undantag.

3: Cristiano Ronaldo mot Spanien

Cristiano Ronaldo krönte sin strålande insats mot Spanien genom att fullgöra sitt hattrick med en vansinnigt vacker frispark.

2: Nacer Chadli mot Japan

Japan har hörna med ett par sekunder kvar att spela. Vad som följer är VM:s vackraste lagmål och VM:s läckraste omställning när Belgien blixtsnabbt ställer om, Romelu Lukaku river sönder det japanska försvaret utan att ens röra bollen med sina intelligenta löpningar och avslutar med att hoppa över bollen och ge Nacer Chadli nästintill öppet mål.

1: Benjamin Pavard mot Argentina

Vinkeln på kroppen, det sensuella men ändå kraftfulla tillslaget och bollens roterande bana på vägen mot nätet. Vilket vansinnigt vackert fotbollsmål.

• VM:s bästa målvakt: Jordan Pickford

Stoppade Sveriges framfart i VM med tre högklassiga räddningar, blev hjälte när England för första gången på en evighet vann en straffläggning mot Colombia och har i övrigt gett ett väldigt tryggt och säkert intryck under hela turneringen. Vass varje gång han ställts på prov, duktig i uppspelsfasen. I tät duell med Thibaut Courtois.

• VM:s bästa försvarare: Raphaël Varane

Den enda som genuint utmanade Luka Modric om att utses till VM:s bästa spelare, i mina ögon. Strålande turnering rakt igenom av spelaren som nu på allvar måste vara med i diskussionen om att tituleras världens främsta försvarare. Varane är bra på precis allt, både med och utanför bollen och han är en så lugnande närvaro i det franska försvaret. Han är bara 25 år gammal, men han är rutinerad som få och har redan hunnit med att vinna allt.

• VM:s bästa mittfältare: Luka Modric

Se beskrivning ovan.

• VM:s bästa anfallare: Romelu Lukaku

Det var kanske inte anfallarnas turnering, det här, och trots att Harry Kane får lyfta guldskon för sina sex mål tycker VM-bloggen att Romelu Lukaku förtjänar att utses till VM:s främsta anfallare. Lukaku har varit i toppform i stort sett under hela mästerskapet där han med sin fysik, snabbhet och intelligens var en vital del i den belgiska offensiven som kanske var VM:s allra spetsigaste. Plockades bort i VM-semin mot Frankrike, där Samuel Umtiti och Varane var strålande och Lukaku inte direkt fick understöd nog för att hota, men på det stora hela en väldigt fin turnering från Lukaku.

• VM:s svettigaste: Avslutningen i Grupp B

Jösses, vilken dramatisk avslutning det blev när Grupp B skulle avgöras. Till slut lyckades båda förhandsfavoriterna Spanien och Portugal ändå ta sig vidare.

• VM:s mest kontroversiella: Shaqiri och Xhakas målfirande

Det sägs att fotboll och politik inte går ihop (ändå spelas VM i Ryssland i år, Qatar om fyra år och Vladimir Putin står ensam under ett paraply när VM-pokalen ska delas ut), men det höll inte Granit Xhaka och Xherdan Shaqiri med när de firade sina mål mot Serbien genom att göra den albanska örnen med händerna när de besegrat nationen som fängslat, förtryckt och drivit deras föräldrar på flykt.

• VM:s vackraste firande: Panama

Hela Panamas läktarsektion exploderade i ett enormt jubel när Panama gjorde sitt första VM-mål någonsin, när man reducerade mot England. Ett känslosamt ögonblick som visade precis hur mycket det här betydde för mini-nationen.

Luka Modric har varit fotbolls-VM:s allra bästa spelare när han genom dominanta mittfältsinsatser tagit Kroatien till VM-final. Real Madrid-stjärnan borde vara unisont älskad i hemlandet för sin genialitet på fotbollsplanen, men förhållandet med de kroatiska fansen är fortsatt komplicerad efter rättsprocessen mot Zdravko Mamic. I dag ska Modric försöka vinna såväl VM som fansen.

Det har blivit en vana att se Luka Modric med självklarhet dominera fotbollsmatcher på den allra högsta nivån, totalt likgiltig inför vilken uppgift han står inför. Oavsett om det är La Liga-lunk eller Champions League-finaler har Modric i många år glidit fram över planen med sin smidiga, lätta stil och eleganta passningsspel och spelat avgörande roller i matcherna som betyder som mest. Men den dagen, för snart ett år sedan, stod Modric inte att känna igen. Ögonen var glansiga, blicken flackade och det självklara lugnet var som bortblåst när Modric, iklädd blå kostym och vit skjorta, mumlade osäkert in i mikrofonen framför honom. Några timmar senare skanderade hela Hajduk Splits fans ”Luka Modric, din lilla skit” på väg mot ett medlemsmöte och grafittiverk med både hån och hat började dyka upp i kroatiska städer. Luka Modrics förhållande till de kroatiska fansen har alltid varit förvånansvärt komplicerat, med tanke på vilken otrolig fotbollsspelare han otvivelaktigt är, men det här var dagen då opinionens pendel verkligen svängde.

Luka Modric växte upp i Zadar, där hans familj levde som krigsflyktingar efter att ha tvingats fly från deras hemby när det kroatiska självständighetskriget stormade som värst. Hans farfar hade blivit avrättad av den serbiska milisen och familjen tvingades bo på ett av stadens större hotell. Han visade tidigt upp sin fotbollstalang, men att Modric skulle lyckas var långt ifrån någon garanti. Modric nobbades av Hajduk Split, den stora klubben i regionen, för att han var för liten och tanig och hans ungdomstränare såg i stället till att han fick chansen i den stora rivalklubben - Dinamo Zagreb - som 16-åring. Inte heller där var vägen spikrak och Modric tvingades spendera en utmanande säsong på lån i Bosnien, i Zrinjski Mostar, innan han lyckades slå sig in i Dinamo Zagreb, vilket blev startskottet på karriären för en av den moderna fotbollshistoriens främsta mittfältare.

Luka Modric är en av många fotbollsspelare som lyckats skapa sin egen framgång trots en tuff barndom, men till skillnad från Cristiano Ronaldos relation till sin hemstad Madeira byggs det knappast några statyer över Modric i Zadar. Anledningen stavas Zdravko Mamic.

Den forne Dinamo Zagreb-presidenten och vice ordföranden i det kroatiska fotbollsförbundet Zdravko Mamic var länge den kroatiska fotbollens starka man - en skurk som i våras dömdes till sex och ett halvt års fängelse för bedrägeri men flydde till Bosnien-Hercegovina innan han hann sättas bakom lås och bom - och kopplingen till Mamic har under hela karriären kastat en skugga över Modric.

Mamic hade gjort det till en vana att hjälpa unga, talangfulla spelare ekonomiskt i inledningen av karriären i utbyte mot en del av deras framtida inkomster och Luka Modric, såväl som spelare som Dejan Lovren och Eduardo da Silva, fick hjälp av Mamic i unga år. När Modric såldes till Tottenham för 21 miljoner euro gick hälften av den summan till Modric. Och 80 procent av Modrics andel hamnade rakt i Zdravko Mamic och hans familjs ficka.

Med den bakgrunden är det lätt att se Modric som ett offer. En ung och ambitiös spelare som gjorde vad han behövde för att lyckas i den hårda fotbollsvärlden. Och hade Modric spelat det kortet, att han utnyttjats som Mamics kassako, hade nog det kroatiska folket med lätthet kunnat bortse från kopplingen till Mamic i unga år. Men när Modric blev utnämnd som ett av nyckelvittnena mot Mamic och kallades in till förhör valde han att göra precis tvärtom. Han tog Mamic i försvar och Modrics popularitet föll ögonblickligen.

Zdravko Mamic ses som Public Enemy Number One bland kroatiska fotbollsfans, och hans makt har via hans kontaktnät och inflytande spridit sig även utanför fotbollen, vilket bland annat medförde att rättegången som ursprungligen skulle hållas i Zagreb flyttades till Osijek på grund av Mamics nära vänskap med några av domarna i Zagreb. Åklagarsidan i fallet försöker bevisa att kontraktet mellan Mamic och Modric var olagligt, och att det signerades och bakdaterades först efter att övergången till Tottenham var genomförd. När Modric först frågades ut om fallet hävdade han att så var fallet. Men i förhöret för ett år sedan hade Modric ändrat sig, när han obekvämt vred sig framför mikrofonen i sin djupblå kostym.

- När jag talade om det så talade jag om ett personligt kontrakt mellan mig och Mamic som styrde uppdelningen av transfersumman, sa Modric under rättegången, då han också blandade ihop flera detaljer och hävdade att han i det första förhöret varit ”förvirrad”. Helomvändningen fick kroatiska fans att rasa och Modric står nu åtalad för mened. Samma åtal väntas följa även för Dejan Lovren.

Kroatien är ett lag som trots ett inre kaos med slitningar, bråk och korruption rest sig och tagit sig till en VM-final. Ett land med 4,3 invånare - det minsta sedan Uruguay 1950 att ta sig hela vägen till final - som stötte på en hel del problem för att bara ta sig till VM efter ett bökigt kval och som skickade hem en av sina anfallsstjärnor, Nikola Kalinic, redan i gruppspelet på grund av bristande disciplin. Ett land som har en av världens absolut främsta fotbollsspelare som sin mittfältsmaestro, men där folkets känslor för en spelare som vunnit fyra Champions League-titlar på fem år och tagit ett litet putteland till den största av fotbollsmatcher alltjämt delas mellan avsky och kärlek. Modric har gjort mest mål i Kroatien i VM, han har gjort flest passningar, slagit flest key passes och sprungit mer än någon annan i hela VM. Han är en kreatör, en distributör, en kämpe inkapslat i en och samma taniga kropp och han är lika skicklig i det defensiva positionsspelet som i det kreativa anfallsspelet. Han är komplett. Och i VM 2018 har det inte funnits någon bättre fotbollsspelare än Luka Modric.

Luka Modric kanske aldrig kommer kunna få över alla fansen på sin sida, men han kan leda Kroatien till ett VM-guld. Och då får även hans mest högljudda kritiker svårt att inte känna ömma känslor för mittfältsmästaren.

Oavsett om det är Didier Deschamps, Paul Pogba eller Blaise Matuidi som talat inför VM-finalen så har budskapet varit detsamma. Det här är ett mognare Frankrike, och man kommer inte upprepa misstagen från EM-finalen för två år sedan. ”Ingenting är klart. Vi har inte vunnit något än. Det är en match kvar att spela”, säger Matuidi.

För nästan exakt två år sedan gick Frankrike in som storfavorit att plocka hem EM-finalen på hemmaplan efter att ha besegrat regerande världsmästarna Tyskland med 2-0 i semifinalen. Guldet skulle bara hem. Som bekant blev det inte alls så, utan Fernando Santos Portugal fick fira EM-guldet, och två år senare är Les Bleus fast beslutna om att inte upprepa samma misstag en gång till.

- I EM trodde vi att vi redan hade vunnit före finalen. När vi slog Tyskland såg vi det som finalen och vi trodde vi hade vunnit redan innan finalen spelades, vilket var ett stort misstag, säger Paul Pogba.

Pogba är en av bara åtta spelare som var med i EM, tillsammans med Hugo Lloris, Antoine Griezmann, Olivier Giroud, N’Golo Kanté, Samuel Umtiti, Adil Rami och Steve Mandanda. De fick lära sig sin läxa på värsta möjliga sätt, och nu försöker de använda sin erfarenhet till att hålla fransmännens fötter fast förankrade i marken inför finalen.

- Vi blev självbelåtna för två år sedan. Men inte den här gången. Vi är glada över att tagit oss till final, men nu är det en helt annan känsla. Vi vet att jobbet inte är gjort än, säger Olivier Giroud.

Frankrike har tagit sig till VM-final utan att vara överdrivet imponerande i någon match och precis som alltid under Didier Deschamps styre är känslan att det finns mer att få ut av den enorma talangpool han har till förfogande, men skillnaden från för två år sedan är hur oerhört stabila Frankrike varit och hur komfortabelt man hanterat alla uppgifter som ställts inför dem. Hugo Lloris har varit en av turneringens bästa målvakter och mittbacksparet med Raphaël Varane - VM:s bästa försvarare - och Samuel Umtiti har varit strålande. Unga ytterbacksparet Benjamin Pavard och Lucas Hernández har skött sig bra, N’Golo Kanté håller sin vanligt höga nivå och offensivt har 19-årige underbarnet Kylian Mbappé exploderat på den största internationella scenen.

Det finns dock ingen som personifierar den nyfunna franska mogenheten som Paul Pogba. Pogba har haft det lite besvärligt sedan han lämnade Juventus för att bli världens bästa fotbollsspelare i Manchester United, där han blandat och gett under sina två säsonger på Old Trafford. Ofta har han sett vilsen ut på planen, som att han inte riktigt lyckats förstå sin roll och vad som förväntats av honom defensivt vilket i sin tur gjort att hans enorma offensiva kapacitet satts i bojor. I sommar har han dock funnit en balans i sin roll tillsammans med Kanté på mittfältet och lite i tysthet har han gjort en fenomenal VM-turnering.

- Han var ett monster. Stark, kreativ, noggrann, intelligent och en av de stora drivkrafterna i det här laget. Han var överallt. Absolut överallt, hyllade Deschamps efter 1-0-segern mot Belgien i semifinalen.

Pogba har skött sina defensiva uppgifter med noggrannhet och effektivitet, och i spelet med boll har han lyckats tygla den där naturinstinkten som talar om för honom att han på egen hand kan ta sig an hela världen. Visst, en och annan gång har det kommit något långskott från 35 meter som seglat en bra bit över ribban, men på det stora hela har Pogba hållit det enkelt i passningsspelet och sett till att bibehålla tempot och i omställningsspelet har han varit vital för Frankrikes anfallsspel med sin enorma räckvidd. Han har vunnit mängder av boll och kvickt initierat omställningar med längre crosspassningar.

Paul Pogba och Frankrike är mognare nu än för två år sedan, och de är fast beslutna om att inte upprepa misstagen när Les Bleus än en gång kliver in i en VM-final som favorit. Den här gången tar de dock inte ut någonting i förväg. Jobbet ska göras.

- Jag tycker inte vi är favoriter, det är en VM-final. Kroatien är väldigt starka mentalt och de kom tillbaka från underläge mot England. De må ha spelat 90 minuter mer än oss, men det mest beslutsamma laget kommer vinna. Vi måste fortsätta som vi gjort och inte gå runt och se oss som favoriter. Inför turneringen fanns det många tvivel kring oss. Vi har fortfarande inte vunnit någonting, men vi vill kliva ut och vinna det här Världsmästerskapet tillsammans, säger Pogba.

Football is not coming home, och Belgiens gyllene generation lyckas inte gå hela vägen den här gången heller. Nu ska England och Belgien resa sig efter deras fotbollslivs största besvikelse och försöka vinna matchen ingen vill spela.

Gareth Southgate har lyckats med någonting som ingen hade förväntat sig att han skulle göra när han något motvilligt tog över förbundskaptensrollen efter skandalen kring Sam Allardyce: Han har fått engelsmännen att börja älska The Three Lions och blåst in ny optimism i den engelska landslagsfotbollen. Det är ingen smal bedrift. Men med sin ödmjuka, lugna stil har han fått England att sluta samman, enas och känna stolthet för det engelska landslaget igen. Och detta under en tid när kaoset sprids i landet, där Brexit-krisen stormar och där folket splittrats kring immigrationsfrågan.

Det här var aldrig mästerskapet där England skulle vara som bäst. Det har var ett VM där Southgates unga England skulle ta sina första, stapplande steg i rätt riktning och först om några år skulle frukterna skördas och de olika ungdomslandslagens framgångar skulle åtnjutas även på a-landslagsnivå. Ändå kom England tio minuter och en straffsparksläggning från att spela VM-final.

- Vi var 20 minuter från en VM-final och sedan, i förlängningen, tio minuter från en straffläggning om att nå en VM-final. Det kommer att följa mig för alltid, det råder det ingen tvekan om. Men jag är gammal nog för att veta att jag inte behöver gräva ner mig i onödan. När jag var spelare hade jag ett enkelspårigt tankesätt: seger och jag var bra, förlust och jag var en idiot. Det fanns inget mellanläge. Bisarrt nog kände jag behovet att straffa mig själv för det. Men jag är betydligt mer rationell nu. Jag kan se vad vi har åstadkommit, men när man kommer så nära tittar man tillbaka på vad som kunde ha gjorts annorlunda. Jag måste försöka lyfta alla. Men trots förlusten kommer jag vara uppe vid fyra på morgonen för att analysera matchen, sa Southgate efter semifinaluttåget.

Southgate gjorde ingen taktisk perfekt insats i semifinalen. England blev passiva efter det tidiga ledningsmålet och den fina insatsen i första halvlek, men när Kroatien kom ut som ett nytt lag i den andra halvleken hade han svårt att anpassa sig. England blev översprungna centralt, där Jesse Lingard och Dele Alla fick det betydligt tuffare när Kroatiens världsklassmittfält började prestera på sin vanligt höga nivå och sprida ut spelet snabbare till sina omarkerade ytterbackar, varpå det engelska mittfältet inte hann med att skifta över mot bollsida. Southgate valde ändå inte att stärka upp centralt med att ta in Eric Dier och han valde att fortsätta med två anfallare, även när England behövde jaga mål. Ändå stod de engelska fansen kvar 70 minuter efter slutsignalen och skanderade Gareth Southgates namn, och när han väl fullgjort sina mediaåtaganden mötte förbundskaptenen supportrarna på planen och såg precis sådär älskvärt obekväm ut med uppmärksamheten som han ofta gör. England har lagt basen till någonting, och nu måste man bygga vidare på det.

Först måste man dock försöka vinna en bronsmatch. När England och Belgien möttes i gruppspelet ställde både upp med reservbetonade lag, och belgarna van efter Adnan Januzajs avgörande, men de lär vara mer ordinarie nu. Men några förändringar ser ut att ske i den engelska startelvan, som annars varit mer eller mindre intakt turneringen igenom. Ashley Young och Jesse Lingard har varit sjuka, Kieran Trippier (Englands bästa spelare i VM) och Jordan Henderson dras med lite skadeblessyrer och skytteligaledaren Harry Kane, som jagar guldskon, såg fysiskt slutkörd ut mot Kroatien. Men Southgate lär inte göra fler förändringar än han behöver - och England är fast beslutna om att avsluta turneringen på topp.

- Vi är högmotiverade för att prestera och avsluta VM med en medalj, vilket England bara gjort en gång tidigare. Spelarna är otroliga och har energin och viljan för att avsluta turneringen väl. Det är vi skyldiga både oss själva och nationen. Vi har satt standarden för hur vi arbetar, standarden för hur vi spelar och vi vill bibehålla den nivån ända in i slutet, säger Southgate.

Belgien är förstås precis lika besvikna som England över den missade finalplatsen. Det har i åratal pratats om den gyllene generationen Belgien fått fram, men trots att Romelu Lukaku, Eden Hazard, Kevin De Bruyne och de övriga gjort en fin turnering så räckte det inte hela vägen mot Frankrike. Förbundskapten Roberto Martínez har lite oförtjänt fått utstå en hel del hån, särskilt efter misslyckandet i Everton, och han har under turneringen gjort sitt yttersta för att motbevisa sina kritiker, bland annat genom att slå ut förhandsfavoriten Brasilien där han visade upp en stor taktisk flexibilitet. Mot England kommer det dock vara en bekant formation, avslöjade han på presskonferensen inför, men lite annorlunda spelare än när lagen möttes i gruppspelet, trots att vissa av de ordinarie kanske vilas på grund av trötthet.

- Det kommer kanske vara lite andra ansikten, men rollerna kommer vara liknande. Vi vill vinna. När du avslutar en turnering så tar du med dig känslan från den senaste matchen och det vet vi om. Det har gått en månad sedan vi anlände i Ryssland och det har varit en otrolig erfarenhet och alla i det belgiska laget har presterat på en otrolig nivå. Varje belgisk supporter förtjänar att bära med sig den där vinnarkänslan vid slutet av turneringen. Vi kommer ge vårt allt, och vi vet att England har samma inställning. Vi vill inte åka hem med någonting annat än positiva känslor efter VM. Att vinna bronsmatchen skulle hjälpa mycket för att uppnå det målet, säger Martínez.

Bronsmatchen är matchen ingen vill spela och att ladda om efter att ha kommit så nära att spela den största matchen i fotbollsvärlden måste vara bland det svåraste man kan göra som idrottsman. Men både England och Belgien kommer göra sitt yttersta för att vinna den här bronsmatchen.

• Målvakt: Jordan Pickford (England)

Stoppade Sveriges framfart i VM med tre högklassiga räddningar, blev hjälte när England för första gången på en evighet vann en straffläggning mot Colombia och har i övrigt gett ett väldigt tryggt och säkert intryck under hela turneringen. Vass varje gång han ställts på prov, duktig i uppspelsfasen.

• Höger wingback: Kieran Trippier (England)

Englands bästa spelare i VM. Och vem hade trott det? Kieran Trippier har varit strålande turneringen igenom där han varit Gareths Southgates främsta kreativa vapen från sin position som wingback till höger. Flera avgörande insatser och dessutom ett mycket vackert frisparksmål i semifinalen mot Kroatien.

• Mittback: Diego Godín (Uruguay)

Det tog stopp i kvartsfinalen mot Frankrike för Uruguay, men Óscar Tábarez lag gjorde en imponerande turnering där man visade upp hela mästerskapets bästa försvar, där samarbetet mellan Atletico Madrid-försvararna Diego Godín och José María Gímenez fungerade strålande. Godín höll sin vanliga, höga nivå under hela VM.

• Mittback: Raphaël Varane (Frankrike)

Kanske den mittback som varit bäst i hela VM och knappt tagit ett enda snedsteg under hela turneringen. Blixtsnabb, följsam, bolltrygg och han har hanterat alla världsklassanfallare han ställts emot med bravur. Raphael Varnar har presterat på hög nivå under många år, men under VM har han höjt sig ytterligare några snäpp och Real Madrid-mittbacken har stor del i att Frankrike ska spela VM-final.

• Mittback: Victor Nilsson Lindelöf (Sverige)

Vilken VM-turnering han gör, Vigge. Andreas Granqvist är det svenska lagets stora och bultande hjärta personifierat och får därmed också mycket uppmärksamhet, men Nilsson Lindelöf har varit snäppet vassare både med och utan boll i Ryssland. Kom tillbaka efter att ha missat öppningsmatchen på grund av sjukdom och visade precis varför Manchester United värvade honom förra sommaren med en rad imponerande insatser.

• Vänster wingback: Eden Hazard (Belgien)

Kanske borde prestera lite fler poäng, men i spelet är det få spelare vi världen som besitter samma höjd som Eden Hazard. Farlig och involverad i hela turneringen, men stack ut som mest i kvartsfinalen mot Brasilien där han gjorde precis vad han ville i den andra halvleken, när han med sin kombination av snabbhet, teknik och den där låga tyngdpunkten som gör honom nästintill omöjlig att stjäla bollen från dominerade mot det brasilianska försvaret.

• Mittfältare: Luka Modric (Kroatien)

VM:s klarast lysande stjärna har burit Kroatiens rutmönstrade tröja. Luka Modrics förhållande med fansen i hemlandet må vara komplicerat, men Modric har åtminstone gjort sitt allt för att få supportrarna att genuint älska honom under VM där han dragit sitt Kroatien hela vägen till VM-final genom ständigt magnifika mittfältsinsatser. Oavsett matchbild har Modric funnit ett sätt att dominera och vara avgörande. Sliter något enormt i defensiven - vilket inte alltid uppmärksammas - och är som vanligt fenomenal i passningsspelet med sina kvicka vändningar och läckra passningar med yttersidan. Modric kan allt.

• Mittfältare: Paul Pogba (Frankrike)

Hade lika gärna kunnat vara hans mittfältskollega N’Golo Kanté, men VM-bloggens val faller på Paul Pogba som varit en dominant närvaro på det franska mittfältet turneringen igenom. Självförtroendet har växt för varje match han spelat och Pogba har stundtals sett ut som i fornstora Juventus-dagar. Skicklig och noggrann i defensiven där han med sin fysik och räckvidd vunnit mängder av boll och iscensatt franska omställningar. Ofta strålande i passningsspelet - särskilt med sin förmåga att sprida ut spelet med längre passningar - och farlig när han kommer högre upp i planen.

• Ytter: Kylian Mbappé (Frankrike)

Kan man säga att en spelare som öst in poäng i Monaco och PSG två säsonger i rad fått sitt ”riktiga” internationella genombrott? Kylian Mbappé är 19 år gammal, men har ändå varit en av VM:s bästa spelare och han har överglänst landsmannen Antoine Griezmann och klivit fram som Les Bleus viktigaste offensiva vapen. Vindsnabb med en imponerande bollkontroll när han med fart driver mot motståndarförsvaren.

• Anfallare: Romelu Lukaku (Belgien)

Om vi pratar genombrott i fallet Mbappé kan vi väl åtminstone konstatera att diskussionen kring huruvida Romelu Lukaku är en anfallare på högsta världsnivå är död efter Manchester United-strikerns insatser i VM? Fyra mål är förstås bra, men Lukakus bidrag i spelet har varit vansinnigt imponerande. Lukaku är ett fysmonster som är både kraftfull och snabb, men i VM har den breda fotbollspubliken också fått upp ögonen för vilken oerhört intelligent spelare (vilket borde uppfattats betydligt tidigare) Lukaku är. Hans allroundspel har varit lysande där han hållit upp spel, löpt i djupled och kombinerat med lagkamrater. Hans inblandning i Belgiens avgörande mål mot Japan på stopptid har uppmärksammats internationellt, där Lukaku utan att röra bollen rev sönder det japanska försvaret med sina intelligenta löpningar och snabbtänkte överhoppning, innan Nacer Chadli tryckte bollen i nät. VM:s klart bästa anfallare.

• Ytter: Mario Mandzukic (Kroatien)

När Ivan Perisic haft det lite kämpigare - bortsett från semifinalen - har Mario Mandzukic fått dra ett ännu större lass i den fysiska, direkta kroatiska offensiven som är så oerhört tung att möta. Springer oerhört mycket och är en plåga för motståndarförsvaren. Även om hans poängfacit kanske inte varit överdrivet imponerande så har Mandzukic varit spelaren som burit den kroatiska offensiven.

• Målvakt: Thibault Courtois (Belgien)

Belgien gjorde en imponerande insats mot Brasilien, men trots det skapade brassarna mängder av högkvalitativa målchanser och Roberto Martínez gäng lyckades endast ta sig vidare till semifinal efter ett par strålande räddningar från en formtoppad Thibaut Courtois. Chelsea-målvakten gjorde hela nio räddningar mot Brasilien, flera både fenomenala och matchavgörande.

• Högerback: Kieran Trippier (England)

Fortsätter sin fina VM-form och gjorde en fin match även mot Sverige. Hade bra koll på Emil Forsberg på sin kant och gjorde ett bar jobb defensivt, men fortsatt väldigt aktiv i det offensiva spelet. Englands bästa spelare så här långt i VM?

• Mittback: José María Gímenez (Uruguay)

Bilderna på Gímenez var smärtsamma när han ett par minuter från slutet inte kunde hålla tårarna borta, när Uruguay var på väg ut. Uruguays uttåg beror dock knappast på att defensiven fallerade (ett frisparksmål och en gigantisk målvaktstavla från Muslera) och Gímenez och Diego Godín visade återigen upp ett gott samarbete.

• Mittback: Victor Nilsson Lindelöf (Sverige)

Sverige släppte förvisso in två mål och åkte ur mot England, men ”Vigge” har knappast någon skuld i det uttåget. Nilsson Lindelöf höll bra koll på Harry Kane under hela matchen och har verkligen gjort ett strålande mästerskap.

• Vänsterback: Lucas Hernández (Frankrike)

Hade lite problem med Diego Laxalt inledningsvis, men höjde sig och hade bra kontroll på sin kant matchen igenom.

• Central mittfältare: Luka Modric (Kroatien)

Kvarstfinalernas allra bästa spelare? Luka Modric tycks dominera varje match han spelar i just nu, oavsett vilken roll på mittfältet han används i. Mot Ryssland användes han i en lite djupare position som speluppläggare och Modric var helt enkelt lysande. Åtta lyckade dribblingar, flest passningar av alla (102), elva bollvinster på offensiv tredjedel och en straff som satt - till slut - i straffläggningen.

• Central mittfältare: Paul Pogba (Frankrike)

Paul Pogba fortsätter att, lite i tysthet, göra ett strålande VM-slutspel och mot Uruguay var Pogba en dominant närvaro på det centrala mittfältet, även om han i vanlig ordning bjuder på några märkliga ögonblick och några långskott som seglade en bra bit över. Löpte mycket och gjorde ett stort defensivt arbete tillsammans med N’Golo Kanté.

• Central mittfältare: Jesse Lingard (England)

Vem hade för ett år sedan kunnat tro att Jesse Lingard skulle vara en startspelare för Manchester United och England? Men Lingard fortsätter att övertyga och mot Sverige stod han för en finfin insats. Hans energi tycks outtömlig och han rör sig över stora ytor och länkar samman det engelska passningsspelet med intelligenta rörelser och fina kombinationer. Vacker assist till Dele Allis 2-0-mål.

• Högerytter: Eden Hazard (Belgien)

Wow, vilken match Eden Hazard gjorde mot Brasilien. Hazard kunde göra precis vad han ville, särskilt i den andra halvleken när Brasilien var tvungna att kliva framåt och jaga mål, och Hazard gav det belgiska försvarsspelet nödvändigt andrum med sin unika dribblingsförmåga och styrka.

• Anfallare: Romelu Lukaku (Belgien)

Var om möjligt ännu bättre än Hazard i den första halvleken där Lukaku användes i en lite ovan position på kanten, där han gång efter gång - trots tuff bevakning - lyckades ta emot bollen felvänd och kliva framåt, där han fick utrymme för sin explosiva snabbhet. Fin assist till Belgiens andra mål. Lukaku är ett monster när han är i den här formen och han rev upp stora sår i det brasilianska försvaret med sin styrka, fart och intelligens.

• Vänsterytter: Kevin de Bruyne (Belgien)

Vafan, vi kör väl en helbelgisk anfallstrio. Även Kevin de Bruyne var briljant mot Brasilien. KDB flyttades fram från den defensiva mittfältsroll han haft tidigare i mästerskapet, när Marouane Fellaini tog plats bredvid Axel Witsel på mittfältet, och De Bruyne agerade nästan falsk nia där han droppade ner och kombinationsspelade med Lukaku och Hazard. En häxpipa till 2-0!