Han ligger på förstaplats i NHL:s poängliga med 26 poäng på 12 matcher och 2019-20 vann han både poängligan och blev utsedd till ligans mest värdefulle spelare. Trots det får Leon Draisaitl finna sig i att hamna i skuggan av lagkamraten Connor McDavid. Det här är historien om Tysklands bäste hockeyspelare genom tiderna, pojkdrömmen som blev verklighet och jakten på Stanley Cup.

Det är den 5 november 2021 och vi befinner oss i Edmonton Oilers hemmaarena Rogers Place. Det står 5-5 mellan Oilers och gästande New York Rangers och lagen har spelat drygt tre minuter av övertiden. Oilers har tagit matchen till övertid efter ett otroligt snyggt mål av Connor McDavid, som dribblat sig igenom fyra Rangersspelare för att sedan lägga in pucken bakom Rangersmålvakten Alexandar Georgiev. Men om Rangers gör mål i förlängningen eller vinner en avgörande straffläggning så kommer allt att vara förgäves och McDavids konstmål kommer att sakna betydelse. Kanske är det sådana tankar som går runt i huvudet på Oilerskaptenen då han får tag på pucken i Rangers zon. Efter en kamp i sarghörnet med Rangersbacken Adam Fox lyckas McDavid få tag på pucken och slå den vidare till lagkamraten Darnell Nurse. Oilersbacken slår snabbt vidare pucken till Leon Draisaitl som slår in pucken bakom en chanslös Georgiev i Rangerskassen. Oilers har vunnit matchen och Draisaitl har med sitt 209:e NHL-mål avgjort ännu en match till Oilers fördel samtidigt som han befäster ledningen i NHL:s poängliga, en poäng före McDavid (en ledning som nu utökats till två poäng).

Målet mot Rangers var inte hans första matchavgörande mål. Bara några dagar senare mot Boston Bruins gjorde Draisaitl än en gång det avgörande målet. Det betyder att Draisaitl under sin karriär har gjort totalt gjort 37 matchavgörande mål. En förmåga som uppskattats av tyskens coach Dave Tippett.

-Det som imponerade mest på mig när det gäller Leon är hur stor påverkan han haft på de matcher som stod och vägde. När vi behövde ett mål vid en viss tid, vi behövde göra mål i powerplay för att säkra en seger eller om en match gick till övertid, sa Tippett till sportkanalen Sportsnet i samband med att Draisaitl 2020 vann både Art Ross Trophy, som bäste poänggörare i NHL, och Hart Memorial Trophy, som ligans mest värdefulle spelare.

Draisaitl blev årets tyske idrottare 2020

Medan McDavid är född och uppvuxen i Kanada där hockey är nationalsporten kommer Draisaitl från ett land där en helt annan sport regerar. Väggarna i de tyska pojkrummen pryds av bilder på spelare från klubbar som Bayern München, Borussia Dortmund och det tyska landslaget - Die Mannschaft. Att ha en hockeyspelare som idol är inte så vanligt, vilket kanske inte är så konstigt. Trots att hockey VM spelas varje år så har Tyskland aldrig vunnit. Deras största framgång i hockeysammanhang är silvermedaljen från OS 2018 i Pyeongchang, en turnering som arrangerades utan NHL-spelare på plats. Men kanske är det på väg att ändras nu, tack vare en 26-årig NHL-forward född och uppvuxen i den tyska staden Köln. När Draisaitl 2019-20 vann både Art Ross Trophy och Hart Memorial Trophy uppmärksammades det inte bara i Nordamerika. I hemlandet blev Oilersspelaren utnämnd till årets tyska idrottare. Ett tydligt tecken på att hans landsmän också börjat förstå storheten i det Draisaitl åstadkommit i världens bästa hockeyliga.

Draisaitl gör nu sin nionde säsong i NHL och har precis som lagkamraten Connor McDavid redan gjort över 500 poäng. Det innebär att tysken har ett poängsnitt på över en poäng per match under sina karriär. Ett snitt som ökat i och med hans prestationer de senaste säsongerna. 2018-19 gjorde Oilers nummer 29 105 poäng på 82 matcher något han toppade säsongen efter med 110 poäng på bara 71 matcher. Därmed är han endast en av nio Oilersspelare som lyckats med bedriften att göra 100 poäng på en säsong. Att göra det två säsonger är ännu svårare. Det är bara Oilerslegenderna Glenn Anderson, Paul Coffey, Mark Messier, Jari Kurri, Wayne Gretzky, Draisaitl själv och Connor McDavid som lyckats med. Lägg där till att Draisaitl den förkortade säsongen 2020 gjorde 84 poäng på 56 matcher och kom tvåa i poängligan efter McDavid.

Draisaitl drömde tidigt om att spela i NHL

För en kille som växte upp tusentals mil från Nordamerika och där drömmen om NHL kändes närmast ouppnåelig har den unge tysken verkligen lyckats. För även om Draisaitl tidigt pratade om att han skulle ta sig hela vägen till NHL, så var det få andra under den tyske forwardens uppväxt som trodde att drömmen om att spela i världens bästa hockeyliga skulle bli verklighet.

-Min mamma sa en gång till mig att varje gång jag spelade med mina vänner så var jag den enda killen som sa: "Jag vill vara i NHL”Många trodde inte på det eller skrattade bara åt det. Hemma är NHL så långt borta från där vi var, berättade Draisaitl 2014.

Men även om Draisaitls liv tidigt skulle kretsa kring hockey så var det inte kärlek vid första ögonkastet. När pappa Peter, en före detta professionell hockeyspelare i Tyskland, tog med sig sonen till en hockeyrink för första gången började den framtida Oilersspelaren gråta och bad att få åka hem.

Den unge tysken skulle dock snart komma på andra tankar. Han ägnade sig visserligen som så många andra ungdomar åt nationalsporten fotboll och en mängd andra sporter men han kom fram till att hockey var den sport han ville satsa på. Dessutom kunde han lära sig nya saker av sin pappa och han brukade ofta fråga pappan om han gjorde bra ifrån sig på isen. Det gjorde han. Faktum var att Draisaitl var så bra att han lämnade hemlandet redan vid 16 års ålder för att spela hockey i Kanada och komma närmare drömmen om NHL. Där fick han dessutom möjlighet att se riktiga NHL-matcher. Innan hade han fått nöja sig med YouTube-klipp av idolen Pavel Datsyuk och andra NHL-spelare. Den unge tysken fortsatte att göra succé på andra sidan Atlanten. Efter två lyckosamma säsonger med Price Albert i Western Hockey League blev Draisaitl vald som nummer 3 av Oilers i 2014 års NHL-draft. Resten är historia.

Draisaitl är redan en Oilerslegend

Vid 26 års ålder är Draisaitl redan en av Oilers största spelare någonsin, och om det inte vore för en viss spelare med nummer 97 på ryggen skulle han utan tvekan var den största stjärnan i 2021-22 års lag. Nu får Draisaitl nöja sig med att vara nummer två, trots att han var NHL:s poängkung 2019-20 och just nu leder poängligan före McDavid. Draisaitl har sedan länge motbevisat de som menat att hans poängproduktion varit en del i att han spelat ihop med McDavid. Tysken har visat att han kan göra poäng både när han spelar tillsammans med McDavid eller på egen hand. Men problemet för Oilers i många år är att laget varit en tvåmansshow. Bakom Draisaitl och McDavid har det inte funnits så mycket att förlita sig på. Två år i rad har Oilers fått se sig utslagna i slutspelet i första omgången. Nu senast blev man ”svepta” av Winnipeg Jets med 4-0 i matcher.

Frågan är dock om det är på väg att förändras. Oilers säsongsinledning har varit fantastisk och laget har endast två förluster på tolv matcher. Mycket av det har att göra med att andra spelare också klivit fram. Ryan Nugent-Hopkins, Zack Hyman och Jesse Puljujärvi gör kanonsäsonger så här långt, samtidigt som Mikko Koskinen och Mike Smith (innan han blev skadad) har varit stabila i mål. Det ska till en närmast total kollaps för att laget ska missa slutspel och det är inte alls otroligt att Oilers till och med vinner Pacific Division. Något som borde innebära en lättare motståndare i slutspelets första omgång.

Att Draisaitl ska lyckas göra en ny säsong med 100 poäng är i dagsläget troligt. Just nu är det nog endast en skada som kan stoppa tysken från att åstadkomma det för tredje gången i sin karriär. Och det är inte otroligt att han blir poängbäst i hela ligan även den här säsongen. Trots konkurrensen från lagkamraten McDavid.

För Draisaitl själv är det dock ingen tvekan om vad som är viktigast. Efter att ha blivit tilldelad både Art Art Ross Trophy och Hart Trophy 2020 fick Draisaitl frågan vad han värderade högst. De individuella framgångarna eller att vinna Stanley Cup.

-Det är ett fint personligt pris för mig. Men det är inget som kommer före Stanley Cup. Om jag kunde lämna tillbaka de två priserna för en Stanley Cup så skulle jag göra det direkt, sa Draisaitl då.

Vi får se om den tyske forwarden och hans lagkamrater lyckas uppnå drömmen om Stanley Cup den här säsongen. En sak är i alla fall säker. Leon Draisaitl kommer att fortsätta att vara en av NHL:s ledande poänggörare och ha fortsatt stor betydelse för sitt lags framgångar. Inte dåligt för en kille från ett fotbollstokigt land i Europa tusentals mil från Kanada.

Robin Lehner är inte bara en av NHL:s bästa målvakter. Genom sin rättframma stil och öppenhet kring sin psykiska ohälsa och sitt tidigare missbruk har han uppmärksammats för mycket mer än enbart sina insatser i hockeyrinken. Nu senast i en rad tweets då Lehners anklagat NHL-klubbar för att ge ut beroendeframkallande mediciner utan läkares medgivande. Något som blivit en av de största snackisarna under försäsongen. Det här är historien om den 30-årige göteborgaren som med hjälp av sina mentala styrka hoppas kunna hjälpa Vegas Golden Knights att vinna sin första Stanley Cup-titel.

Det hade gått drygt tio minuter av den andra perioden i den sjunde och avgörande matchen mellan Vancouver Canucks och Vegas Golden Knights i Stanley Cup-slutspelet 2020 och det stod fortfarande 0-0. Vegas ledde visserligen skottstatistiken med 15-3 men hade trots hård press inte lyckats få in något mål. Det var då det hände. Canucks fick tag på pucken nere i egen zon och gjorde en snabb omställning och hamnade i ett två mot ett läge. Golden Knights back Alec Martinez försökte förgäves täcka Bo Horvats passning men kunde inte hindra pucken från att nå Brock Boesers klubba. Vore det inte för mannen i Golden Knights mål så hade Vancouver tagit ledningen i matchen. Men på något sätt lyckade Robin Lehner slänga sig och fånga pucken i plockhandsken. Tack vare det akrobatiska numret från Lehner var ställningen fortfarande 0-0. Vem vet vad som hade hänt om Boeser gjort mål? Kanske hade Vancouver varit det lag som avancerat till Stanley Cup-semifinal och inte Vegas, som i tredje perioden till slut lyckades spräcka Vancouvers nolla och vinna med 3-0. Lehner hade stått för sin tredje nolla mot Canucks vilket tangerade NHL-rekordet för flest hållna nollor i en slutspelsserie. Lehner hade visat att han var en man för de stora matcherna. En knapp månad senare blev den svenske målvaktens insats i slutspelet belönad då han skrev påett femårskontrakt med Golden Knights, värt 25 miljoner dollar.

Trots det fick Lehner finna sig i att spela andrafiolen bakom Vegaslegenden Marc-André Fleury under den följande säsongen. En skada satte käppar i hjulet för Lehner och när han var tillbaka igen var det svårt att peta målvaktskollegan som spelade så bra att han belönades med Vezina Trophy, som årets bästa målvakt i NHL. Den här säsongen är det dock ingen tvekan om vem som är nummer ett i Golden Knights. Fleury har skeppats i väg till Chicago och Lehner är kvar som odiskutabelt förstaval mellan stolparna.

Lehner visar mental styrka både på och utanför isen

Hur kommer det sig då att Robin Lehner blivit en så duktig målvakt? Om man frågar huvudpersonen själv så betonar han att de styrkor han har som målvakt har minst lika mycket att göra med det mentala som det fysiska.

-Genom min karriär och till och med under unga år så var jag inte så snabb eller så flexibel […] så jag fick komma på andra sätt att göra räddningar på, berättade Lehner nyligen för The Athletic.

För Lehner har därför förberedelser och förmågan att förutse motståndarnas nästa drag blivit en viktig del i hans arbete som målvakt. Flera timmar innan matchen börjar och långt före sina lagkamrater, anländer Lehner till arenan för att påbörja sina förberedelser. Han tar en kaffe och sätter sig ner med sin Ipad för att studera sina motståndare. På skärmen går han noggrant igenom varenda spelare som kommer att skjuta på honom den kvällen och tittar efter olika drag i deras spelstil för att försöka förutse deras nästa drag. Det kan handla om alltifrån hur en viss spelare föredrar att skjuta och passa eller på vilket sätt skottet ska komma. Genom att göra det menar Lehner att han får en del fördelar jämfört med sina målvaktskollegor.

Det kanske mest kända exemplet på hur det här hjälpt honom som målvakt kom i förra årets slutspelsserie mot Montreal Canadiens när Lehner än en gång gjorde en otrolig räddning på ett friläge. Den här gången på ett skott från Canadiens forward Cole Caufield. En räddning som inte varit möjlig utan de noggranna förberedelserna.

-Jag hade scoutat honom innan och jag visste att han antingen skulle skjuta högt eller mellan benen. Det såg ut som han skulle skjuta mellan benen så jag drog ihop benen, berättade Lehner och tillade att det var en världsklasspelare han hade att göra med.

Lehner har haft problem med missbruk och psykisk ohälsa

Men det är inte bara i ishockeyrinken som den svenske burväktaren visat upp stor mental styrka de senaste åren. Sedan Robin Lehner kom till NHL 2010 har han spelat i inte mindre än fem olika klubbar. De fem första åren spenderade den unge göteborgaren i Ottawa Senators innan han blev trejdad till Buffalo Sabres. Under tiden i Buffalo mådde Lehner allt sämre och han brottades med svår psykisk ohälsa som han självmedicinerade med alkohol och sömnpiller. Till slut gick det inte längre. Den 29 mars 2018, efter att ha drabbats av en panikattack under Buffalos match mot Detroit Red Wings bestämde sig Lehner för att han måste göra något åt saken. Med hjälp av NHL och spelarfacket the Players’ Association blev Lehner hänvisad till ett behandlingshem i Arizona. Det räddade hans liv. Ett halvår senare valde Lehner att offentliggöra sin historia då han gick ut i ett öppet brev på sportsajten The Athletic och berättade om sin psykiska ohälsa och sitt drog- och alkoholmissbruk. För detta belönades Lehner, som nu skrivit på ettårskontrakt med New York Islanders, följande år med Masterton Memorial Trophy. En utmärkelse som ges till den spelare som under säsongen visat prov på störst sportsmannaanda och engagemang. Under sitt tacktal passade Lehner på att föra vidare ett viktigt budskap.

-Jag skäms inte för att säga att jag lider av mental ohälsa men det betyder inte att jag är mentalt svag, sa Lehner.

Och mental styrka är som sagt något som Lehner verkligen visat upp i rinken. Samma säsong som han tog emot Masterton Award var han också nominerad till Vezina Trophy som ges till årets bästa målvakt. Men trots sina starka insatser mellan stolparna blev det aldrig något nytt kontrakt med New York Islanders. Inför säsongen 2019–20 lämnade han i stället Islanders för spel i Chicago Blackhawks. Men där blev det bara spel en halv säsong innan Lehner byttes bort till Vegas Golden Knights vid trade deadline i februari förra året.

Lehner kritisk mot NHL-klubbar på Twitter

Nu har Lehners frispråkighet gjort att han åter hamnat i rampljuset efter i en mängd twitterinlägg som fått stor uppmärksamhet under försäsongen. I ett av inläggen anklagade den svenske målvakten NHL-klubbar för att ge beroendeframkallande mediciner till sina spelare utan läkares medgivande. Något som gjorde att det minst sagt blev liv i luckan. ”Är det vanligt för arbetsplatser att dela ut bensodiazepiner till sina anställda när de reser? Borde det inte vara läkare eller psykologer som gör det? Frågar åt en vän. För att vara tydlig: Det här händer inte i Vegas. Men jag vet många andra lag som gör så. Jag har även varit i lag som gjort så?”, skrev Lehner bland annat på Twitter.

I de tweets som han skickade ut under den där helgen i oktober hann Lehner också med att kritisera sina forna klubb Buffalo Sabres för att inte ge stjärnan Jack Eichel den operation Eichel vill ha samt kalla Philadelphia Flyers coach Alain Vigneault för en dinosaurie som borde få sparken. Efter Lehners utspel hölls samtal mellan Lehner, NHL och spelarfacket. Lehner uppgav att samtalen var konstruktiva och att han var glad över att NHL och spelarfacket kommer att ta tag i de frågor som han belyst.

- Jag har försökt på många sätt att förändra saker som jag har gått igenom i min karriär, och jag vill inte se någon annan gå igenom det. Jag vet hur tufft det var för mig, min familj, mina barn, personliga vänner och lagkamrater, sa Lehner och betonade vikten av att frågor som berör psykisk ohälsa diskuteras och kommer upp till ytan.

-Jag kommer alltid att vara en förespråkare för psykisk hälsa, men framåt vill jag hjälpa till på ett mer privat sätt, sa Lehner och betonade att fortsatta diskussioner kommer att ske bakom stängda dörrar utanför offentlighetens ljus.

Stängda dörrar eller inte. Det lär inte vara sista gången som Lehner gör sin röst hörd i kampen mot psykisk ohälsa. Och genom att ta tag i sin egen mentala hälsa har Robin Lehner själv redan vunnit sin största seger. Nu återstår det bara att göra samma sak på isen och se till att ta hem en Stanley Cup-titel med Vegas Golden Knights.

Källor: The Athletic, NHL.com

Carey Price mot Andrei Vasilevskiy. Det här är historien om målvaktsduellen som kan avgöra om Stanley Cup-bucklan hamnar i Montreal eller Tampa.

Det är den åttonde juni 2021 och vi befinner oss på PNC Arena i Raleigh, North Carolina. Carolina Hurricanes har precis fått se sig besegrade av Tampa Bay Lightning med 2-0, vilket innebär 4-1 i matcher och avancemang till Stanley Cup-semifinal för Lightning. Tampa Bays mål har gjorts av Brayden Point och Ross Colton, men frågan är om inte det största skälet till Lightnings vinst den här kvällen är en 26-årig burväktare vid namn Andrei Vasilevskiy. Den ryske målvakten har varit som en levande vägg och räddat alla av de 29 skott som Hurricanes spelare avlossat mot honom.

Vasilevskiy jämförs med Hasek

En av dem som gratulerar Vasilevskiy till insatsen är coachen för laget han just hållit nollan emot.

-Jag har varit med länge och sett många målvakter som är bra, men han är lika bra som alla jag någonsin har sett. Jag går tillbaka till Dominik Hasek och hur han påverkar laget och hur de kan spela. Han får det att se lätt ut. Dominik Hasek fick det att se svårt ut. Vi hade många bra chanser i kväll, och de såg ut som ingenting för att han var på rätt ställe ,sa Hurricanes coach Brind’Amour när han återberättade vad han sagt till Vasilevskiy efter matchen.

Att bli jämförd med den tjeckiske målvaktsgiganten, som många anser vara den bästa målvakten genom tiderna är inte dåligt. Brind’Amour antydde till och med att Vasilevskiy överträffat Hasek. Fortsätter Vasilevskiy att spela som han gjort under den här säsongen så är det inte omöjligt att den ryske burväktaren kommer att anses vara en av de bästa om inte den bäste målvakten som någonsin burit ett par skridskor.

Oavsett vad man tror om det så är det svårt att bortse från hur dominant Vasilevskiy varit i Stanley Cup-slutspelet så här långt. Den ryske målvakten har ett snitt på under två insläppta mål per match (1.99). Dessutom har han hållit nollan i alla avgörande matcher i alla slutspelsserier ända sedan finalen 2020, vilket är NHL-rekord.

Vasilevskiy har lärt sin läxa efter tung period

Men det har inte varit konstant succé för Vasilevskiy. Han har precis som så många andra målvakter gått igenom tunga perioder. Vasilevskiy valdes av Tampa Bay Lightning som 19:e spelare totalt 2012 och de första åren i ligan fick han nöja sig med spel i farmarlaget och senare som backup till förstemålvakten Ben Bishop. När Bishop blev skadad i december 2016 fick Vasilevskiy chansen från start. Men det blev långtifrån någon succéartad start som förstemålvakt för ryssen. Med Vasilevskiy i mål förlorade Lightning 12 av 13 matcher. Två gånger släppte han in fem mål och en gång släppte han in sex mål.

-Det var bara pinsamt. Vi förlorade ungefär tio matcher eller så. Det värsta är att jag försökte göra allt rätt, och när du bara fortsätter att göra vad du gör och du bara inte kan stoppa pucken. Det är bara sånt du inte kan kontrollera , berättade Vasilevskiy för Tampa Bay Times i januari 2018 och fortsatte.

-Det var förmodligen det värsta ögonblicket i mitt liv förra året. Den stora lektionen är att du efter en bra match inte kan tänka, 'Bara för att jag vann förra matchen, så kommer jag säkert att vinna nästa match, det kommer att bli lätt.' Nej, det fungerar inte så i NHL. Det var en viktig lektion, berättade Vasilevskiy för tidningen.

Man kan lugnt säga att den ryske målvakten lärt sin läxa. I årets slutspel har Vasilevskiys Tampa aldrig förlorat två matcher i rad och när den ryske målvakten vid något enstaka tillfälle gjort en lite svagare insats (som i första semifinalmatchen mot NY Islanders)har han alltid tagit igen det i den efterföljande matchen. Och även om Vasilevskiy mött flera duktiga målvakter i motståndarlagen som Alexander Nedeljkovic i Carolina Hurricanes och Islanders Semyon Varlamov så har Tampamålvakten alltid varit lite vassare än sina målvaktskollegor. Frågan är om det är om det kommer att ändras nu.

Carey Price -effekten

I Stanley Cup-finalerna kommer nämligen det andra målet att vaktas av spelaren som kommit att kallas för sin generations bästa målvakt. Carey Price är spelaren som fått många av Montreal Canadiens fans att hoppas att laget ska vinna sin och Kanadas första Stanley Cup på 28 år. Till skillnad från Lightning som förutom Vasilevskiy myllrar av storstjärnor så har Canadiens egentligen bara en. Och det är såklart Carey Price.

En målvakt som bara genom sin uppenbarelse verkar ha skrämt livet av motståndarna på vägen mot finalen. Den kanadensiska sportkanalen Sportsnet har tagit fram statistik som visar att respekten för Price resulterat i betydligt färre skott än normalt från motståndarlagen. Enligt Sportsnets statistik så har de tre bästa målskyttarna från den ordinarie säsongen från var och en av de Canadiens slutspelsmotståndare träffat mål på bara drygt hälften av sina målchanser (50,2 procent) vilket är en minskning med 9 procentenheter jämfört med den ordinarie säsongen. Något den förre NHL-målvakten Martin Biron tror det ligger en hel del i.

-Det är Carey Priceeffekten. Han har den effekten på skyttar. Du såg det i Torontoserien, såg det i Winnipegserien och såg det i Vegasserien. För mig är det vad han gör. Han spelar nästan tankespel med dig, sa Biron till The Athletic.

Carey Price har prickat formen i rätt tid

Tankespel eller inte. En sak är i alla fall säker Price har prickat formen när det som bäst behövs. Price har till skillnad mot Vezina Trophy-nominerade (priset till NHL:s bästa målvakt under grundserien) Vasilevskiy gjort en långt ifrån perfekt insats under grundserien.

Av 40 målvakter i ligan som spelat minst 50 matcher under de två senaste säsongerna ligger Price bara i mitten när det gäller både insläppta mål och räddningsprocent. Men det har varit en helt annan historia i slutspelet. I årets slutspel är det bara Vasilevskiy som kunnat uppvisa bättre statistik än Price. Men Price är inte långt efter med en räddningsprocent på knappt över två mål per match.

Kanske är det till slut den målvakt som bäst kan ta sig in i huvudet på motståndarlagets forwards som kommer att leda sitt lag till Stanley Cup-vinst. En sak är i alla fall säker. Målvakterna kommer att spela en stor roll för vilket lag som får lyfta Stanley Cup-bucklan i år. Det är längesen vi fått se en sådan målvaktsduell i ett Stanley Cup-final.

Källor: Sportsnet, The Athletic, Tampa Times, NHL.com

Edmonton har ligans två bästa poängplockare i Connor McDavid och Leon Draisaitl, Toronto tillhör ett av de bästa offensiva lagen i NHL och både Winnipeg och Montreal har trots vissa dippar stundtals visat prov på riktigt bra spel. Trots det är det få som tror att något kanadensiskt lag på allvar ska kunna utmana om Stanley Cup-titeln i år igen, snart 28 år efter att ett kanadensiskt lag senast tog hem den åtråvärda pokalen. Det här historien om hockeyns hemland och väntan på en ny Stanley Cup-titel.

Det är den 9 juni 1993 och vi befinner oss i Forum i Montreal för den femte Stanley Cup- finalen mellan hemmalaget Montreal Canadiens och gästerna Los Angeles Kings. Det har varit en tuff matchserie. Los Angeles vann den första matchen, men sedan är det Canadiens som haft medvind efter att man i slutet av match två vid ställningen 2-1 till Los Angeles lyckades få LA-backen Marty McSorley utvisad då det visat sig att han haft en otillåten vinkel på sin klubba. En utvisning som ledde till ett powerplaymål för Canadiens och kvittering till 2-2 i matchen. I den efterföljande förlängningen avgjorde Montreals Eric Desjardin med sitt tredje mål för kvällen och utjämnade matchserien. Efter det har Montreal vunnit ytterligare två tuffa bataljer som båda gått till övertid. Men det är för tidigt att räkna bort Los Angeles. De har ju trots allt världens bästa hockeyspelare genom tiderna Wayne Gretzky i sitt lag.

Men i dag har han svårt att åstadkomma något offensivt. Totalt under slutspelet har Wayne Gretzky stått för 15 mål och 25 assist, men den här kvällen verkar ingenting lyckas. När matchen väl är slut har ”The Great One” inte lyckats avlossa ett enda skott på mål, mycket tack vare den konstanta bevakningen från Montreals forward Guy Carbonneau som vägrar släppa Gretzky ur sikte. Det i kombination med storspel från målvakten Patrick Roy gör det svårt för Kings att göra mål den här kvällen. Marty McSorleys kvitterar visserligen till 1-1 en bit in i andra perioden, men när Kirk Muller åter ger Canadiens ledningen 71 sekunder efter McSorleys kvittering är det början på slutet för Kings Stanley Cup-drömmar. Canadiens gör ytterligare två mål och säkrar därmed sin 24:e Stanley Cup-titel.

Kanada dominerade i Stanley Cup på 80-talet

Att ett kanadensiskt lag stod som Stanley Cup-mästare var ingen ovanlighet vid den här tiden. Med undantag för Pittsburgh Penguins två titlar 1991 och 1992 hade de kanadensiska lagen i princip prenumererat på Stanley Cup-pokalen den senaste tioårsperioden. Mellan 1984 och 1990 var det bara kanadensiska lag som vann Stanley Cup (Edmonton fem och Calgary Flames och Montreal Canadiens en var). Det kunde alltså närmast ses som att ordningen var återställd när pokalen återigen hamnade i Kanada efter två år i USA.

Då var det nog få som trodde att vi nu i maj 2021 skulle se tillbaka på Montreals vinst 1993 som den senaste gången ett kanadensiskt lag vunnit Stanley Cup. Det har alltså snart gått 28 år sedan ett kanadensiskt lag blev mästare. Det kan jämföras med den längsta Stanley Cup-torkan för kanadensiska lag innan dess som varade i sex år (1936-41).

I stället har amerikanska lag från orter som Anaheim, Tampa och Dallas (som fram till alldeles nyligen helt saknat hockeytradition) vunnit Stanley Cup medan lag från traditionella hockeyorter som Montreal och Toronto om och om igen fått se sig besegrade av sina amerikanska rivaler. Låt vara att de bästa spelarna i de amerikanska lagen för det mesta är kanadensare. Men det måste ändå vara ett hårt slag för den kanadensiska självkänslan att deras egna lag inte lyckats vinna den mest åtråvärda sportpokalen i landet på snart 30 år. Inte minst med tanke på att hockeyn närmast kan beskrivas som en religion i Kanada. Något som knappast är fallet i grannlandet söderut, där hockey hamnar långt efter sporter som amerikansk fotboll, baseball och basket i popularitet.

Flera förklaringar till den kanadensiska Stanley Cup-torkan

Hur kommer det då sig att det varit så svart för kanadensiska lag att vinna Stanley Cup trots att nästan en fjärdedel av lagen kommer därifrån?

-Det är svårt att begripa. Det finns 31 lag, så med sju av 31 lag borde ett kanadensiskt lag vinna vart fjärde och ett halvt år, sa Brian Burke f.d TV-expert och numera president för Pittsburgh Penguins till USA Today för några år sedan apropå Kanadas långa Stanley Cup-torka .

Enligt Burke som utöver Pittsburgh ingått i ledningen för fem NHL-lag (varav tre kanadensiska) så är en anledning till att de kanadensiska lagen haft så svårt att vinna Stanley Cup de senaste decennierna att många spelare inte vill spela i kanadensiska lag. Enligt Burke beror det på att trycket är hårdare på spelarna i de kanadensiska lagen samtidigt som skatten är högre.

- Det finns ingen integritet. Hemsk personlig kritik på sociala medier, och sedan tar du hem mindre pengar, så det är ganska enkelt, sa Burke till tidningen.

I samband med 20-årsjubileet av den senaste kanadensiska Stanley Cup vinsten 2013 gjorde statistikern Nate Silver, kanske mest känd för att ha ett utvecklat ett framgångsrikt system för valprognoser, en analys kring detta på sin statistikblogg ”FiveThirtyEight”. Enligt Silver finns det flera skäl till den kanadensiska Stanley Cup-torkan. Den ekonomiska strukturen med ett lönetak har inte gynnat kanadensiska lag, som enligt Silver ofta drar in mer pengar än sina amerikanska motsvarigheter på grund av det större intresset för hockey i landet. Pengar som de alltså inte kan använda för att få fördel i spelarinvesteringar. Även innan lönetaket infördes var ekonomin ett problem enligt Silver, eftersom en svag kanadensisk dollar gjorde det svårare för de kanadensiska lagen att konkurrera ekonomiskt med sina amerikanska motsvarigheter.

Eftersom fansen är mer lojala och lagen i högre grad säljer ut arenorna finns det heller inte samma incitament för de kanadensiska lagen att vinna. Publiken kommer och tittar på Toronto Maple Leafs trots att laget inte vunnit en titel på över 50 år medan Tampa Bay Lightnings stora framgångar den senaste 20-årsperioden har varit avgörande för det ökade hockeyintresset där. Dessutom har Kanada relativt få lag jämfört med de amerikanska och Silver konstaterar därför att antalet kanadensiska lag borde vara fler. Och så finns det ett fjärde skäl som kanske är minst lika viktigt. Ren och skär otur.

Kan ett kanadensiskt lag vinna Stanley Cup 2021?

Indelningen i en helkanadensisk division innebär i alla fall att vi garanterat kommer att få se ett kanadensiskt lag i semifinal i årets Stanley Cup-slutspel. Men frågan är om något av lagen är tillräckligt bra för att gå hela vägen. De flesta bedömare tror att Toronto är det lag som har störst chans. Med spelare som Auston Matthews, Mitch Marner och John Tavares i laget finns det tillräckligt med offensiv kvalitet för att slå alla lag. Men frågan är om den offensiva stjärnglansen räcker för ett lag som alltför ofta vikt ner sig i avgörande matcher och som inte nått andra omgången i Stanley Cup-slutspelet sedan 2004.

Det näst starkaste laget i den kanadensiska divisionen har varit Edmonton Oilers. Mycket tack vare att man har världens bästa hockeyspelare Connor McDavid i laget. Men få tror att McDavid och hans vapendragare Leon Draisaitl ska kunna leda Edmonton särskilt mycket längre än förbi den första rundan mot Winnipeg Jets. Och att de två andra kanadensiska lagen i slutspelet Winnipeg Jets och Montreal Canadiens skulle ta hem Stanley Cup-bucklan känns ännu mer osannolikt.

Frågan är om någon av lagen kan motbevisa experterna och bärga hem bucklan till hockeyns hemland eller om kräftgången kommer att fortsätta en tid till. En sak är i alla fall säker. Det kanadensiska lag som lyckas vinna Stanley Cup igen kommer att hyllas som aldrig förr. I alla fall om man ska tro Brian Burke.

-Nästa GM som vinner en Stanley Cup i Kanada kommer att få skolor och gator uppkallade efter sig, säger Burke.

Hockey är trots allt så mycket mer än en sport i Kanada. Det är religion.

Källor: USA Today, FiveThirtyEight, Wikipedia

Tampa Bay Lightnings coach Jon Cooper har tagit en minst sagt annorlunda väg till NHL. Det här är historien om coachen som började som försvarsadvokat och nu siktar på att ta sin andra Stanley Cup-titel i rad.

Jon Cooper vevade armarna fram och tillbaka och jublade. Det fanns ingen återhållsamhet i NHL-coachen segergest. Hans Tampa Bay Lightning hade just tagit den andra raka segern mot New York Islanders i den östra konferensfinalen i 2020 års Stanley Cup-slutspel efter ett mål i slutsekunderna av storstjärnan Nikita Kucherov. Det såg ut som att Cooper inte bara uttryckte glädje utan också en hel del lättnad. Visserligen var Tampa fortfarande två segrar från att nå Stanley Cup-final, men en ledning med 2-0 i en matchserie i bäst av sju brukar vara ett tecken på att ens lag har goda chanser att avancera. Och mycket riktigt gjorde laget det. Islanders kom visserligen tillbaka och lyckades vinna två matcher i matchserien, men det kändes nästan hela tiden som att Tampa var det starkare laget och att man skulle klara av att avancera till finalen. Väl i finalen vann Tampa ganska komfortabelt till slut med 4-2 i matcher mot Dallas Stars och Cooper och hans spelare fick äntligen visa att de var NHL:s bästa lag. Men det hade varit en lång väg till Stanley Cup-triumfen.

Tampa Bay Lightning lyckades äntligen besegra Columbus Blue Jacket

Ända sedan den snöpliga förlusten med 4–0 i matcher mot Columbus Blue Jackets i första omgången i 2019 års slutspel hade det funnits en press på Jon Cooper och hans spelares axlar. Laget som när grundserien för säsongen 2018–19 var slut tangerat Detroit Red Wings rekord på 62 poäng på 82 matcher, visade att man inte räckte till när det verkligen gällde. 2019–20 skulle det bli ändring på det.

Tampa började säsongen skakigt men efter jul spelade man stabilt och lyckades utan problem knipa en av direktplatserna till slutspelet, där laget på nytt ställdes mot Columbus Blue Jackets. Det blev till slut seger med 4–1 i matcher för Tampa Bay, bland annat efter en rekordlång förstamatch som forwarden Brayden Point avgjorde först 10.27 in i den femte övertidsperioden. Tampa Bays coach gjorde ingen hemlighet av den lättnad han kände efter att hans lag slagit ut förra årets banemän.

-Vi hade 422 dagar att tänka på det, men vem räknar, sa Cooper efter matchen.

Uttalandet indikerade att den snöpliga förlusten mot Columbus Blue Jackets var något som hade plågat lagets spelare och inte minst deras coach under det senaste året. Men Cooper hade lärt sig av förra årets misstag. I stället för att blåsa på alla cylindrar offensivt spelade laget ett smart och väldisciplinerat försvarsspel. Man kan säga att Tampa Bay hade lärt sig att vinna med Columbus sätt att spela. Efter matchserien mot Columbus kändes Tampa aldrig riktigt hotade på sin väg mot Stanley Cup-titeln.

Tampa Bay Lightnings coach Jon Cooper började som försvarsadvokat

Lightnings coach har tagit en minst sagt annorlunda väg till jobbet som Stanley Cup-vinnande coach. Jon Coopers tidiga yrkesliv handlade nämligen om något helt annat än att coacha och spela hockey. Efter att ha jobbat ett tag på Wall Street bestämde han sig för att plugga till jurist och jobbade sedan som försvarsadvokat i delstaten Michigan.

-Han hade en fantastisk kontroll på sina klienter […] han kunde förhandla. Han kunde få vad som helst han behövde från åklagarna. Jag kunde se att han var ämnad till att bli en bra advokat, sa Tom Brennan en domare i Mason i Michigan, i en intervju i New York Times för ett antal år sedan.

Men Coopers yrkeskarriär skulle snart ta en helt annan vändning. Till stor del på grund av just Brennan. För Brennan hade inte bara observerat Coopers skicklighet som advokat. Han visste att den blivande Tampa Bay coachen hade en annan talang också.

På den tiden spelade Cooper i ett lokalt hockeylag i Michigan bestående av advokater på orten, där han var den i särklass bäste spelaren. Därför rådde det ingen tvekan om vem Brennan skulle fråga då hans sons hockeylag i high school behövde en tränare. Cooper antog utmaningen. För den blivande NHL-coachen som börjat på juristutbildningen för att han tänkte att det kunde leda vidare till ett jobb som sportagent, var det ett sätt att ta sig in i hockeyvärlden.

Cooper gick snart vidare och började träna olika juniorlag. Men coachsysslan, som började ta upp allt mer av hans tid, var än så länge något han fortfarande gjorde gratis vid sidan av jobbet som advokat.

-Jag jobbade som advokat 20 timmar i veckan och coachade hockey 60 timmar i veckan. Jag insåg till sist att jag måste försöka hitta ett sätt att få betalt för det här, berättade Cooper i Sportsnets podcast Hockey Central förra året.

När Cooper fick frågan om att driva ett nybildat lag i farmarligan AHL vid namn Texarkansa Bandits, tackade han därför ja. Att basa för ett lag med små resurser innebar att man fick göra det mesta själv. Bland annat lärde sig Cooper att fixa till isen, spraya den och sätta upp sargerna. Laget spelade dessutom i en sliten arena och om det regnade ordentligt så fick de stoppa matchen eftersom det blev strömavbrott då. En erfarenhet som hållit honom på jorden nu när han jobbar som coach i NHL.

-Det var en riktig utbildning att börja din karriär som coach allra längst ner på botten, sa Cooper i en intervju i Sports Illustrated många år senare.

Kan Tampa Bay Lightning vinna Stanley Cup igen?

Med Stanley Cup-titeln har Cooper visat att han trots sin annorlunda bakgrund är en minst lika skicklig NHL-coach som de som har en mer traditionell hockeybakgrund. Själv menar han att han haft en hel del användning för det han lärde sig som advokat i jobbet som hockeytränare.

-Hockey och juridik har mycket gemensamt. […] Att sitta i ett omklädningsrum och försöka övertyga 20 spelare hur de ska spela och vad du vill ha gjort. Det är inte annorlunda än att övertyga en jury, berättade Cooper i en intervju för USA Hockey Magazine 2013.

Lightnings coach hoppas såklart att hans lag ska lyckas återupprepa bedriften från i höstas och bli blott det andra laget på 2000-talet att vinna Stanley Cup två år i rad. Något som inte alls är omöjligt. Trots avsaknaden av långtidsskadade storstjärnan och poängkungen Nikita Kucherov har laget radat upp segrar och ligger i toppen av Central Division. Inte minst har laget spelat bra defensivt. Andrei Vasilevskiy i mål har varit fenomenal och svenske backbjässen Victor Hedman gör en kanonsäsong så här långt och är just nu favorit till att vinna Norris Trophy, som ligans bästa back. Dessutom ser det ut som att laget förmodligen får tillbaka Kucherov lagom till slutspelet. Det gör Tampa Bay till en av huvudfavoriterna till att ta hem Stanley Cup-pokalen i år igen. Något som Tampacoachen förstås inte har något emot.

När han blev intervjuad i The Athletics podcast Two-Man Advantage, efter Stanley Cup-vinsten i höstas berättade Cooper hur det kändes att ha vunnit trofén. Att gå omkring med pokalen i Tampa kunde nästan liknas vid att ha sällskap av en rockstjärna.

-Ingen vill egentligen se Jon Cooper, ingen bryr sig. Men så fort som du har med dig Stanley Cup-trofén är det som att gå omkring med Mick Jagger. Det är en sådan anmärkningsvärd trofé, sa Cooper i programmet.

Med Stanley Cup-vinsten har Jon Cooper uppnått det största man kan göra som hockeytränare. Som tur är behöver han inte längre bekymra sig om att sätta upp sargerna eller att det ska bli strömavbrott i arenan hans lag spelar i. Han kan ägna all tid åt det han är allra bäst på. Att få spelarna att prestera så bra som möjligt på isen. Förhoppningen är förstås att laget ska göra det så bra att Cooper och hans spelare får lyfta den där bucklan för andra gången i rad nu i sommar. Han har nog inget emot att gå runt med ”Mick Jagger” i Tampa i år igen.

Källor: Sports Illustrated, NY Times, USA Hockey Magazine, NHL.com

Two-Man Advantage, Hockey Central (podcast)

Vad krävs för att Toronto Maple Leafs ska bryta den över 50 år gamla förbannelsen och åter vinna Stanley Cup? Kan ett nytt lag fullt med offensiv talang göra detta möjligt och hur gick det egentligen till senast laget nådde hela vägen? Det här är historien om världens kanske mest hockeytokiga stad och dess hunger efter en ny Stanley Cup-titel.

Det hade gått lite drygt tre minuter av den andra perioden och stämningen i TD Garden i Boston var god. Åtminstone bland hemmafansen. Med 2 - 0 till hemmalaget på resultattavlan talade mycket för att Boston än en gång skulle klara av att besegra Toronto Maple Leafs och ta sig till Stanley Cup-slutspelets andra omgång. Det var då det hände. Bostonmålvakten Tuukka Rask hade precis rensat pucken bakom egen kasse men medspelarna var inte tillräckligt uppmärksamma och lyckades inte få bort den ur zon. Det utnyttjade Maple Leafs Tyler Ennis som fick tag i pucken och passade till en fri John Tavares som slog pucken i mål bakom en chanslös Rask. Ett mål som gav lite hopp till de Maple Leafs-supportrar som rest till Boston och förstås till alla fans som följde matchen på tv hemma i Toronto. En av de förhoppningsfulla Maple Leafs-fansen på läktaren hette Mike Wilson. En man värd att kallas för Toronto Maple Leafs mest hängivna fan. Vi ska återkomma till honom och till Tavares lite senare. Men vi ska stanna kvar i det där ögonblicket i TD Garden en stund först.

Det var den sjunde och avgörande matchen i Stanley Cup - slutspelets första omgång. Precis som 2018 stod Toronto Maple Leafs och Boston Bruins mot varandra i en sjunde och avgörande match. Och precis som året innan var det Boston som hade hemmaplansfördel i den sista matchen. Boston hade alltså gått upp i en tvåmålsledning och det var nog många besvikna Maple Leafs-supportrar som kände att samma sak höll på att hända igen. Men efter Tavares mål kunde fansen börja hoppas igen. Kanske fanns det ändå en möjlighet att vända på resultatet. Tyvärr för Torontosupportrarna blev det inte så den här gången heller. I stället gjorde Bruins 3-1 i början av tredje perioden och kunde sen utöka till både 4-1 och 5-1, då Toronto desperat jagade de två mål som behövdes för att ta matchen till förlängning. Budskapet i lokaltidningen Toronto Sun efter matchen kunde inte ha varit tydligare: ”Maple Leafs väg mot sjunde himlen har än en gång blivit avfärdat genom helvetet i TD Garden.”

Tavares pojkdröm gick i uppfyllelse

Maple Leafs enda mål hade gjorts av Torontosonen John Tavares. Något som var långt ifrån tillräckligt mot ett lag med den offensiva kraft som Bruins stod för. Efter matchen konstaterade en besviken Tavares att han med en stigande ålder allt mer hade börjat inse vikten av de tillfällen som ett Stanley Cup-slutspel innebar.

- Man tar de inte för givet och man vill göra så mycket som möjligt av tillfällena när de dyker upp. Det gjorde vi inte, sa en märkbart besviken Tavares efter matchen.

Tavares som växte upp i Mississauga utanför Toronto, hade inför säsongen återkommit till sina hemtrakter efter att ha spenderat nästan tio år i New York Islanders. Sommaren innan hade kontraktet med Islanders löpt ut och Tavares hade blivit en free-agent. Och det var många som var intresserade av Islanderskaptenen som gjort 84 poäng på 82 matcher under säsongen 2017 - 18. Flera var inblandade i budgivningen på Tavares, förutom Ny Islanders och Toronto, bland annat San José Sharks som enligt medieuppgifter ska ha erbjudit honom 91 miljoner dollar för ett sjuårskontrakt. I stället valde Tavares att skriva på ett sjuårskontrakt med Maple Leafs för ”bara” 77 miljoner dollar. För Tavares var det ett enkelt val. I Lance Hornsbys bok ”If these walls could talk: Toronto Maple Leafs” berättar den förre Islanderskaptenen om varför han gjorde det valet.

- Jag hade tur som befann mig i den position jag gjorde. Jag kände att möjligheten fanns att spela där jag växte upp och förälskade mig i spelet, sa Tavares och fortsatte

-Man växer upp och tittar på dem och när man är sex eller sju år så tror man att man ska få spela för dem. Det här är en chans som bara kommer en gång i livet.

Pojkdrömmen hade gått i uppfyllelse. Och att det var just en pojkdröm blev extra tydligt med den bild som Tavares la ut på sitt Twitterkonto i samband med att klubbytet tillkännagavs. Bilden visade Tavares som liten pojke när han ligger och sover i Maple Leafs- lakan. Under bilden stod det: ”Not everyday you can live a childhood dream”. Klubbyte väckte stor entusiasm i och omkring Toronto. Inom 24 timmar efter Tavares nya klubb avslöjats, dök en Maple Leafs-tröja med nummer 91 upp på en baseballmatch med Toronto Blue Jays och en stor bettingsajt höll plötsligt Toronto som favoriter till att vinna Stanley Cup. Förhoppningarna på laget var stora. En mix av rutinerade spelare som Tavares och unga stjärnor som Auston Matthews och Mitch Marner skulle tillsammans med den Stanley Cup-vinnande coachen Mike Babcock leda laget mot nya framgångar. Men fansen förhoppningar kom alltså än en gång på skam, då Toronto på nytt fick se sig besegrade av Boston Bruins i den första omgången i slutspelet.

Året efter var det dags igen. Den här gången var det Colombus Blue Jackets som blev för svåra för Toronto. Trots medvind efter en fantastisk upphämtning i den fjärde matchen förlorade Toronto den femte och avgörande matchen i play-in spelet med klara 3-0 och laget åkte ut innan det riktiga slutspelet ens börjat. Ett resultat som kanske blivit annorlunda om John Tavares haft marginalerna med sig i slutet av den första perioden då han fick ett öppet läge på högersidan om målet.

-Självklart var det en fantastisk möjlighet och jag ville avsluta. Tyvärr var det kanske en halv tum, en kvarts tum för mycket till höger, berättade Tavares efter matchen.

Det blev inga mål i matchen för Toronto och i stället höll Columbus nollan för andra gången i matchserien.

-Columbus försvarade extremt bra och gav oss inte mycket, men vi hade tillräckligt många chanser att göra fler mål än vad vi gjorde, sa Torontocoachen Sheldon Keefe efter matchen.

Än en gång hade Tavares och hans lag fått uppleva ett snöpligt uttåg ur slutspelet. Den här gången egentligen redan innan det riktiga Stanley Cup- slutspelet med 16 lag tog sin början.

Stora förväntningar på Maple Leafs den här säsongen också

Trots att Maple Leafs satsat enorma summor de senaste åren på sin offensiv så blev det oförmågan att göra mål som fällde laget mot Columbus. Torontos general manager Kyle Dubas har sett till att kvartetten med offensiva spelare bestående av Tavares, Mitch Marner, Auston Matthews och svenske William Nylander är intakt. Men det har inte varit en billig affär för Dubas. Att ta in Tavares och se till att de andra tre forwardsstjärnorna fick så bra avtal att de valde att stanna i klubben har haft ett högt pris. Stjärnorna kostar klubben över 40 miljoner dollar per säsong, vilket blir ganska exakt hälften av lönetaket som NHL-klubbarna har att förhålla sig till. Stjärnkvartetten fortsatte visserligen att leverera under säsongen 2019-20 och skrapade ihop totalt 266 poäng. Bara fyra färre än vad de blivande Stanley Cup-mästarna Tampa Bay Lightnings fyra bästa poängplockare fick ihop under säsongen. Men vad spelar det för roll hur det går under ordinarie säsong när laget viker ner sig när det gäller som mest konstaterade Maple Leafs poängkung Auston Matthews efter förlusten mot Columbus.

-Att ha en bra ordinarie säsong räcker inte längre. Vi måste förstå oss på slutspelet och lista ut hur vi tar oss förbi första rundan. Fyra år i rad är ganska frustrerande och lite pinsamt också, konstaterade han.

Kan Toronto lyfta under Sheldon Keefe?

Att tränaren Mike Babcock fick sparken under förra säsongen och ersattes med Sheldon Keefe var inte heller något som hindrade att Maple Leafs åkte ut direkt i slutspelet. Men kanske kan det hjälpa att Keefe nu fått ett år på sig att forma laget på sitt sätt och också fått en försäsong på sig att sätta sin prägel på laget. Och hittills den här säsongen har det sett bra ut. Laget leder just nu North Division och är det lag som gjort flest mål per match i NHL. Det är mycket tack vare den offensiva kvartetteten vars poängskörd är nästan lika mycket som alla andra spelare tillsammans.

Babcock fick ju som bekant sparken i november 2019, efter en dålig säsongsinledning och sex raka förluster (med förlusten mot Pittsburgh med 1 - 6 som det riktiga lågvattenmärket). Men det verkar inte bara ha varit de uteblivna resultaten som gjorde att Babcock fick gå. Hans hårda ledarstil och något som skulle kunna beskrivas som en mobbarmentalitet ska också ha bidragit. Efter att Babcock fick sparken har det kommit fram flera historier om hur illa han behandlade sina spelare. En av dem som drabbades var den då 19-årige Torontostjärnan Mitch Marner. Babcocks ska ha varit besviken på Marners arbetsinsats under början av säsongen och bad därför Marner att rangordna lagkamraternas arbetsinsats mellan 1 och 20. Men Babcock berättade inte att han sedan tänkte visa listan för de andra spelarna. Men det var inte bara i Toronto som Babcock behandlade spelare illa. Efter att Babcock fick sparken har det också kommit fram historier om hur han betedde sig mot spelarna i sitt förra lag Detroit Red Wings som han vann Stanley Cup med. Den före detta Red Wingsspelaren Johan Franzén kallade till exempel Babcock för ”Den värsta person jag någonsin träffat”, i en intervju i Expressen.

Förhoppningen har varit att den nye tränaren Sheldon Keefe ska få laget att blomma under en mer modern ledarstil. Men frågan är om Keefes betydligt friare ledarstil bara varit positiv för laget? Det frågar sig The Athletics Jonas Siegel i en artikel om Keefes ledarstil som släpptes precis efter lagets senaste uttåg ur slutspelet mot Columbus Blue Jackets: ”För mycket struktur kan ha varit begränsande för spelare under Babcock. För mycket åt andra hållet, särskilt för ett lag med växtvärk , kan vara lika skadligt. Kommer Keefe, nu med erfarenhet av att coacha högt betalda NHL-spelare, att gå åt andra hållet – om bara lite grann?”frågar sig Siegel. En återgång till Babcocks hårda regim är knappast vare sig troligt eller önskvärt men kanske har Keefe nu fått lite tid på sig för att hitta sin ledarstil.

Man ska heller inte glömma bort att Keefe har haft samma spelarmaterial att jobba med som Babcock, vilket många experter och tyckare varit snabba med att påpeka. Att Toronto har ett lag med många individuellt skickliga spelare är det nog få som inte håller med om. Kritiken har snarare handlat om att man lagt för mycket krut på offensiva talanger och att balansen i laget blivit skev. Har Toronto en tillräckligt bra defensiv för att gå hela vägen frågar sig många experter? Hittills har svaret varit nej på den frågan. Maple Leafs låg på 25:e plats när det gällde insläppta mål förra säsongen och var tredje sämst när det gällde insläppta mål i tredje perioden förra säsongen. Det har inte blivit särskilt mycket bättre den här säsongen. Laget ligger för närvarande bland de sämsta lagen i NHL, när det gäller insläppta mål per match (24:e plats när detta skrivs). Målvakten Frederik Andersen har stundtals varit rejält ifrågasatt och backbesättningen har bedömts vara för svag. Även om Toronto har släppt in en hel del mål har Andersen enligt de flesta bedömare stått för en ganska stabil insats så här långt. Frågan är om han kan hålla den nivån hela säsongen och inte dippa, vilket han gjorde under den andra delen av förra säsongen. Torontos backar med spelare som Morgan Reilly, Jake Muzzin och nyförvärvet T.J Brodie har också fått godkänt betyg av de flesta och på den kanadensiska sportkanalen Sportsnet gick man så långt som att kalla Maple Leafs backbesättning för ”den mest balanserade det här århundradet”.

På forwardssidan har laget fått in mycket erfarenhet i form av 41-årige Joe Thornton från San Jose Sharks. Thornton skadade sig i inledningen av säsongen och är ännu inte tillbaka. Men förhoppningen är att hans ledaregenskaper kan spela en viktig roll för att laget inte ska vika ner sig mentalt igen i slutspelet (vilket det mesta tyder på att Maple Leafs kommer att nå). För om bara laget lyckas få ihop försvarsspelet och den mentala biten i slutspelet så har man alla möjligheter att gå långt i år. Inte minst med tanke på att de två första slutspelsomgångarna kommer att avgöras inom den helkanadensiska divisionen, där många ser Toronto som favorit.

Men det är trots allt en hel del som måste klaffa om laget ska nå slutspelet i år och där kunna utmana om Stanley Cup-bucklan. Och det var minst sagt ett tag sen sist. Även om Toronto Maple Leafs med sina 13 Stanley Cup-vinster är näst bäst i NHL så var det inte direkt i går som man tog sin senaste titel.

Nästan 54 år sedan Maple Leafs senast vann Stanley Cup

För att ge en bild av hur länge sedan det var, kan det vara på sin plats att beskriva hur samhället såg ut när Toronto tog sin senaste Stanley Cup-titel. Människan hade ännu inte varit på månen, i Sverige hade vi fortfarande vänstertrafik och Mats Sundin (lagets poängkung genom tiderna) var ännu inte född. Så länge sedan var det då fansen i Toronto senast fick se sitt lag lyfta bucklan. Det skedde närmare bestämt den 2 maj 1967, då laget efter 3-1 mot finalmotståndarna Montreal Canadiens stod som cupvinnare efter totalt 4-2 i matcher. Det har hänt en hel del inom hockeyvärlden sedan dess. Under de 52 år som gått så har rivalerna Montreal Canadiens vunnit 10 Stanley Cup och ligan har utökats från 6 lag till dagens 31. Det var kort sagt ett bra tag sedan spelare i Maple Leafs senast fick möjlighet att höja den där bucklan. Men låt oss för en stund flytta oss tillbaka till våren 1967, när laget från den kanske mest hockeytokiga staden i världen senast vann en titel.

Det var i slutet av april och Maple Leafs hade efter en svajig säsong trots allt lyckats ta sig hela vägen till Stanley Cup-final. Toronto hade förlorat den fjärde matchen mot de regerande mästarna från Montreal och det stod nu 2-2 i matchserien. Efter förlusten försökte den egensinnige coachen George ”Punch” Imlach komma på ett sätt att motivera sina spelare. Imlach kom till slut fram till att han skulle använda motståndarlagets firande i den fjärde matchen som tändvätska för sina spelare. Imlach klippte helt enkelt ut bilder på de firande Montrealspelarna som han satte upp i omklädningsrummet. Budskapet från Torontocoachen till de egna spelarna var kristallklart ”En bild är värd tusen ord, eller hur?”

Imlach, som också var general manager för klubben, var annars känd för sina hårda metoder mot spelarna. Metoder som bland annat innebar att han hotade med att skicka ner spelare till farmarligan och vägrade att förhandla om kontrakt innan starten på träningslägret, eftersom han ansåg att spelarna jobbade bättre om de inte kända sig säkra på sina jobb. Extra tuff behandling fick den legendariske vänsteryttern Frank" "The Big M" Mahovlich som Imlach aldrig förlät efter att denne lämnat ett träningsläger på grund av ett kontraktsbråk 1962. Efter det använde Imlach alla möjliga olika metoder för att racka ner på Mahovlich, vilket bland annat innefattade att medvetet uttala Mahovlich namn fel, förlöjliga honom inför reportrar och tvinga forwardsstjärnan att träna även efter att en skridsko hade skurit igenom hans bröstkorg. En mer gammaldags och ännu hårdare version av Mike Babcock skulle man kunna säga. Själv brydde sig Imlach föga om spelarna gillade honom eller inte. Något han förklarade i en intervju i Sports Illustrated i december 1966.

-Jag bryr mig inte ett smack om varje spelare gillar mig personligen så länge han är lojal med klubben och gör sitt bästa, sa Imlach i intervjun.

Toronto besegrar Montreal i Stanley Cup-finalen

Men även om spelarna inte var så förtjusta i honom så var Imlach älskad av fansen. Inte så konstigt kanske med tanke på de resultat som hans lag uppnådde under 60-talet. Imlach hade vunnit tre Stanley Cup på raken med Toronto mellan 1962 och 1964. Därefter hade rivalerna Montreal Canadiens två raka cupvinster, så det var ett revanschlystet Toronto Maple Leafs som gick in i säsongen 1966-67. Laget hade blandat och gett i början av säsongen för att sedan åka in i en djup svacka med tio raka förluster. De dåliga resultaten och en ansträngd relation med några av spelarna blev till slut för mycket för Imlach som drabbades av bröstsmärtor inför en match mot Boston Bruins. Det var ingen hjärtattack men däremot någon form av utmattning, vilket höll Imlach borta från båset under en period. Toronto lyckades dock rätta upp spelet under den sista delen av säsongen och säkra en slutspelsplats. Efter vinst i semifinalserien mot Chicago Blackhawks ställdes man sedan i finalen mot Montreal Canadiens. Toronto hade nu möjlighet att i en direkt avgörande matchserie mot ärkerivalerna visa vilket lag som var bäst i landet och i hela ligan.

Men efter Canadiens seger i den fjärde matchen var det många som fruktade att Montreal än en gång skulle snuva Toronto på bucklan. Imlach tog till ett desperat grepp då han satte upp bilderna på de segerrusiga Canadiensspelarna i omklädningsrummet. Men det verkade fungera som tändvätska för spelarna. Toronto vann match 5 med övertygande 4-1 och hade chansen att säkra sin första Stanley Cup-seger på tre år hemma i Maple Leaf Garden i den sjätte matchen. Att vinna i den sjätte matchen och därmed se till att det inte blev en sjunde och avgörande match var viktigt för Imlach. Och det var inte bara idrottsliga skäl som låg bakom det. Imlach var nämligen också väldigt vidskeplig. Om det blev en sjunde och avgörande match mot Canadiens hade den spelats på en torsdag. Imlach hade fått för sig att just torsdagar innebar otur för laget, eftersom alla förluster i slutspelet det året (två mot Chicago i semifinalen och två mot Montreal i finalen) hade skett just på torsdagar. Det var bara en av många vidskepligheter som Imlach sysslade med.

Ett annat exempel på detta var den rutin Imlach följde innan matcherna. Imlach hade fått för sig att nummer 11 och 7 förde med sig tur. Innan matcherna såg Imlach därför till att han och tränaren Bob Haggert var de sista som lämnade omklädningsrummet. Sen var Imlach tvungen att röra vid klubban som tillhörde nummer 7 (som vid den här tiden var försvararen Tim Horton) och klubban som tillhörde den spelare som hade nummer 11 just då. Haggert minns också en betydligt jobbigare rutin som Imlach tvingade honom att delta i när coachen tyckte att det behövdes extra tur. Det hela gick ut på att Imlach insisterade på att de skulle gå på en bioföreställning där den vidskepliga coachen krävde att de skulle sitta 11 rader ner och 7 platser in. Var platserna upptagna bad Imlach Haggert eller den assisterande coachen Frank ”King” Clancy att be personen som satt på den platsen att flytta på sig. Något som några gånger nästan ledde till handgemäng. Om personen i fråga ändå inte ville flytta på sig så valde Imlach att gå till en annan biograf.

En ledning med 3-2 i matcher, en vidskeplig coach och möjlighet att revanchera sig mot ärkerivalen. Så såg förutsättningarna alltså ut inför den sjätte matchen i Stanley Cup-finalen, för laget som kommit tillbaka efter en förlustsvit på tio raka matcher tidigare på säsongen. Och Toronto gjorde inte hemmafansen besvikna. Efter mål av Ron Ellis, Jim Pappin och George Armstrong vann Leafs matchen med 3-1 och säkrade sin 13:e Stanley Cup-titel. Laget som innehöll spelare som lagkaptenen George Armstrong, slutspelets skyttekung Jim Pappin, backveteranen Tim Horton och vänsteryttern Frank" "The Big M" Mahovlich skulle alla bli legender i en stad som fortfarande väntar på att ytterligare en upplaga av Maple Leafs ska upprepa deras bedrift.

Efter Stanley-cup vinsten 1967 gick det dock snabbt utför för Leafs. Man blev av med flera av sina bästa spelare i draften som gjordes då NHL till säsongen 1967-68 utökades till 12 lag, och dessa ersattes inte med likvärdiga spelare. Dessutom hamnade Imlach i konflikt med veteranbacken Larry Hillman som krävde en löneförhöjning, efter att ha spelat en viktig roll i cuppvinsten. Konflikten drog ut på tiden och för varje dag som dröjde innan ett nytt avtal blev klart fick Hillman böta 100 dollar. Efter 24 dagar kom parterna till slut överens men Hillman var inte samma spelare efter det och lämnade snart klubben. I samband med att Hillman lämnade för Minnesota North Stars satte han också en berömd Stanley Cup-förbannelse på Leafs. Så länge klubben inte betalade tillbaka pengarna han fått böta plus ränta så skulle de inte vinna Stanley Cup. Oavsett om man tror på förbannelser eller inte så har Toronto som bekant inte vunnit Stanley Cup sedan dess. Alla Torontofans som är lagda åt det vidskepliga hållet kan dock dra en lättnadens suck. 2017, när 50 år gått, bröt Hillman förbannelsen. Efter det ska Maple Leafs president Brendan Shanahan enligt Sport Illustrated, fått tillstånd av sin styrelse att skriva ut en check till Hillman på 2 400 dollar plus ränta, för att betala den 50 år gamla skulden. Den 50-åriga förbannelsen är alltså bruten och skulden är betald. För de skrockfulla finns det alltså nu all möjlighet i världen för Toronto att åter vinna den åtråvärda Stanley Cup-titeln.

Toronto – världens hockeytokigaste stad?

Att det är just Stanley Cup som är det största man kan vinna i Toronto är det ingen tvekan om. I en stad där hockey är nummer ett hjälper det föga att basketlaget Toronto Rapters blev NBA-mästare 2019 och att baseballaget Blue Jays hade stora framgångar med två vinster i World Series på 90-talet. I Kanada är ishockey som religion och frågan är om den är mer betydelsefull någon annanstans i världen än i just Toronto. En del Canadiensfans skulle säkert protestera. Det var ju ändå i Montreal som ishockeyn först utvecklades till en organiserad sport. Och det var faktiskt en Montrealbo, på besök hos curlingspelande vänner i Toronto, som var den som tog spelet till staden. När han upptäckte att hockeyn inte kommit till Toronto telegraferade han efter 18 klubbor som kom via tåg nästa dag. I februari 1888 arrangerades den första hockeymatchen i Toronto mellan Toronto Granites och Toronto Caledonians. Knappt tjugo år senare (1917) bildades Toronto Maple Leafs och hockeyintresset har hållit i sig sedan dess.

Det har också rivaliteten med Montreal Canadiens. I Kanada diskuteras fortfarande vilken av de två som är den mest populära klubben. När den kanadensiska sportkanalen Sportsnet för några år sedan gjorde en undersökning om vilket som var den populäraste hockeyklubben i Kanada vann Toronto över Montreal med minsta möjliga marginal. Och när The Hockey News för fem år sedan gjorde en ranking över de mest dedikerade fansen hamnade också Toronto i topp. Ett viktigt skäl till att Maple Leafs fans hamnade som nummer ett var just avsaknaden av framgångar. ”Inga fans dyker upp så troget och spenderar så mycket pengar för att se sitt lag förlora”, löd motiveringen. Det ligger nog något i det. Medan andra lag med hängivna fans som till exempel Chicago Blackhawks och Boston Bruins haft en hel del framgångar på senare tid så ligger Toronto Maple Leafs senaste Stanley Cup-titel alltså 54 år tillbaka i tiden.

Enligt Brian Burke som drivit fem NHL-lag, inklusive Maple Leafs 2008-13 (och som nu börjar jobba med sitt sjätte lag då han nyligen fick tjänsten som President of hockey operations för Pittsburgh Penguins) så är det solklart vilket lag som är störst.

-Det är inte ens nära, sa Burke i en artikel i Sports Illustrated häromåret.

-Montreal är ett dominant varumärke också, men klar tvåa.

Salming och Sundin

Att Toronto är en hockeytokig stad är också något som Börje Salming, som var en av lagets stora stjärnor på 70 – och 80-talet kan intyga. I sitt sommarprogram från 2014 berättar Salming om hur det var att komma som svensk och spela i hockeyns hemland. Salming beskriver hockey som en religion i Kanada, men enligt honom var det ingen stad som kunde mäta sig med Toronto. Där var folk som mest hockeytokiga och kunde göra vad som helst för sina hjältar och sitt lag. Som den där gången när Salming satt i en bilkö på motorvägen på väg hem från en träning. Laget befann sig mitt i slutspel i Stanley Cup och Salming var en av de stora stjärnorna. Plötsligt får en kille i en annan bil syn på vem som sitter i Chevan i filen bredvid. Det börjar med att han vinkar och vevar ner rutan och skriker något. Men han nöjer sig inte med det, utan slår av motorn och kommer över till Börjes bil för att få en autograf. Trots att trafiken står helt stilla så är folk bara glada och jublar och applåderar. Eller den där gången när Sverige skulle möta USA i Maple Leaf Garden under Canada Cup 1976 och Börje Salming hyllades med en stående ovation under flera minuter. Salming har själv sagt att han inte förstod hur stort det var förrän långt senare.

Mats Sundin, poängbäst i laget genom alla tider och under många år kapten i Maple Leafs förklarade för några år sedan i en intervju med Viasat hur speciellt det var att spela i Toronto.

-Det är svårt att förklara vad det innebär. Den närmsta jämförelsen man kan göra är Barcelona eller Manchester United i fotbollen. Det är stora internationella klubbar där intresset går utanför själva staden. Det finns en myt i hela landet. Det är ett otroligt unikt klubblag, och det är otroligt privilegierat att få representera Toronto Maple Leafs, sa Sundin i intervjun.

Under NHL:s tidiga år fick Maple Leafs representera hela engelskspråkiga Kanada vilket gjorde att laget fick fans över hela landet. Även om ligan har utökats med fler lag sedan dess så var det något som hängde kvar även när Sundin spelade.

-Det stödet finns kvar. När du är i Vancouver eller LA då har du lika mycket Torontofans på läktarna som det andra laget, förklarade Sundin i Viasatintervjun.

Att det finns fans över allt i Nordamerika är också något som Torontos nuvarande storstjärna Auston Matthews har uppmärksammat när laget spelar på bortaplan.

-Det finns inte en rink som inte är full av blåvita tröjor, sa Matthews nyligen till Sports Illustrated.

Med tanke på att laget spelar över 80 matcher varje säsong och omkring hälften på bortais så borde väl Matthews veta vad han pratar om.

Maple Leafs största fan

Bland alla dessa hängivna Maple Leafs-fans finns det ändå de som sticker ut extra. Som till exempel Jason Maslakow eller Dart Guy som han heter på Twitter. Iförd en Maple Leafströja, med skägget färgat blått och ett stort påmålat Leafsmärke i ansiktet blev han känd i hela hockeyvärlden då han fångades på bild under en match i slutspelsserien mot Washington Capitals 2017. På Twitter kan man se hans ständiga uppdateringar om favoritlaget och egna giffar där han iförd samma mundering predikar det enkla budskapet ”Go Leafs”. Eller ta syskonparet Kosta och Patricia som tog den över 50 mil långa resan mellan Toronto och Pittsburgh för att se sitt lag förlora med 1-6. Klippet då broderns leende förbyts i en dyster min då resultatet 1-6 dyker upp på tv-rutan blev direkt en viral succé, och fick mer än något annat symbolisera krisen i laget under Babcocks sista tid. En annan av de mest kända och hängivna fansen är bloggaren och youtubaren Steve ” Dangle” Glynn som också skrivit boken ”This team is ruining my life (But I Love Them)” På sin Youtubekanal lägger han i en strid ström ut nya klipp med humoristiska monologer om lagets senaste framgångar eller bakslag.

Men pratar man om Maple Leafs fans går det inte att låta bli att nämna Mike Wilson, som med rätta är värld att kallas Leafs största fan. Wilson var en av dem som befann sig på läktaren den där kvällen i TD Garden i april 2019, då Maple Leafs än en gång fick se sig besegrade och utslagna av Boston Bruins i en slutspelsmatch. Och precis som för spelarna var det slutet på en resa som börjat drygt sju månader tidigare. När Wilson lämnade arenan med två minuter kvar av matchen, för att påbörja den långa resan på väg hem mot Toronto hade han lyckats med konststycket att se alla Maple Leafs matcher under säsongen på plats. Med vuxna barn, ett jättestöd från sin fru och en massa fritid efter att ha lämnat jobbet som aktiemäklare bestämde sig Wilson för att han skulle ägna hösten, vintern och våren 2018-19 åt en sak: att följa sitt kära Toronto Maple Leafs och se alla lagets matcher live. Från segern på övertid i premiärmatchen hemma mot Montreal Canadiens till den bittra förlusten mot Boston Bruins i den sjunde och avgörande matchen i Stanley Cup-slutspelets första omgång fanns Wilson på plats. På 31 arenor från Florida till Vancouver pratade han med tusentals Leafsfans, blev erbjuden litervis med öl och fick se en hel del både bra och dåliga hockeymatcher. På plats i arenorna upplevde han alltifrån den hårda stämningen i bortamötet mot Tavares gamla klubb New York Islanders till showen med band och dansare som man bjöd på i Las Vegas.

När Wilson kom hem efter 7 månader och 89 matcher hade han förutom alla minnen från matcherna en stor mängd historier med sig. Men ingen historia var lika stark som den han fick berättad för sig på premiärkvällen. Wilson berättade för Sportsnet hur han träffade en 40-åring som just skulle bevittna sin första Maple Leafs match live. Under alla år hade han och hans pappa tittat på matcherna på tv tillsammans. Om de av någon anledning inte kunde se matchen ihop ringde alltid pappan upp nästa morgon och frågade ”Hur blev resultatet”. Fadern hade nyligen gått bort och nu befann sig sonen på plats för att se sin pappas favoritlag. Där berättade han för Smith om hur fadern upprepade den välkända frasen dem emellan när han låg för döden .

-Pappans ord på dödsbädden till sin son var ”Hur blev resultatet” Samtidigt som han berättade det här rinner tårarna ner för kinderna på honom. Jag försöker hindra mig från att gråta själv. Hur överträffar man en sådan historia, frågade sig Wilson i intervjun.

Kan Toronto bryta Stanley Cup-förbannelsen 2020-21?

Om 2021 ska bli året som Maple Leafs bryter den snart 54-åriga Stanley Cup-förbannelsen återstår att se. Leafsfansen skulle i alla fall göra allt i sin makt för att laget återigen ska få uppleva sina forna framgångar. För det är en stad vars invånare är beredda att göra det mesta för sitt lag och dess stjärnspelare. Det kan Börje Salming intyga. I sitt sommarprogram berättar Salming om vad som hände efter att han fått en klubba i ögat i en match mot New York Islanders 1978 och hamnat på sjukhus i en vecka. Sjukhusets växel blev nedringd av fans och till slut fick de sätta en vakt utanför Salmings rum. Det var till och med folk som erbjöd sig att donera ett öga. Mer hängivna fans får man leta efter.

Källor:

If These Walls Could Talk: Toronto Maple Leafs- Stories from the Toronto Maple Leafs Ice, Locker Room, and Press Box- av Lance Hornby

Sommar i P1 Börje Salming

Sportsnet, Sports Illustrated, nhl.com, Toronto Star, Toronto Sun, Hockey News, The Canadian Encyclopedia, Toronto Public Library, Wikipedia, Expressen