I dag är the det sista chansen för lagen i NHL att stärka sina spelartrupper inför Stanley Cup-slutspelet, då ligans årliga trade deadline infaller. Hur känns det att bli trejdad i sista stund och hur har trejderna sett ut genom historien? Det här är historien om trejderna i NHL och om hur det gick till när världens bästa hockeyspelare genom tiderna chockade en hel idrottsvärld då han gick från Stanley Cup-mästarna Edmonton till Los Angeles Kings.

Det är den nionde augusti 1988. Vi befinner oss i Molson House i Edmonton, en lokal som Edmonton Oilers ofta använder för att hålla presskonferenser. Lokalen är fullproppad med journalister och vid ett podium fyllt med mikrofoner sitter världens bäste hockeyspelare Wayne Gretzky. Under åren i Oilers hade ”The great one” fört Edmonton till fyra Stanley Cup-vinster på fem år och stått för otaliga poängrekord (som står sig än i dag). Men trots att Gretzky fört så mycket glädje med sig till staden är det här ingen glädjens dag för Edmontonborna. Gretzky har tårar i ögonen och gråten i halsen gör det svårt för honom att tala.

-Jag lovade Mess (Mark Messier) att jag inte skulle göra det här. Men det kommer en tid…, orden stockar sig i halsen och Gretzky klarar inte av att avsluta meningen.

Det som skedde den där dagen i augusti för över 30 år sedan kom att chocka idrottsvärlden. Edmontons ägare Peter Pocklington hade tillsammans med Gretzky och Oilers coach Glen Sather precis offentliggjort att världens bäste ishockeyspelare Wayne Gretzky skulle trejdas från Edmonton Oilers till Los Angeles Kings. Hela idrottsvärlden var i chock. Och reaktionerna lät inte vänta på sig. I Edmonton brändes och skändades snart dockor föreställande lagets ägare Peter Pocklington. Och Pocklington berättade senare att han utsattes för flera dödshot. En av skyltarna som välkomnar besökare till Edmonton med texten ”The city of Champions” hade klottrats ner, och över det stolta budskapet stod nu två bokstäver i svart: LA. Oilers blev nedringda av arga fans som hotade med att säga upp säsongsbiljetterna eller att aldrig mer följa en enda match med laget. Affären nådde till och med ända upp på högsta politiska nivå, då en ledamot i Kanadas parlament föreslog att den federala regeringen skulle blockera trejden eller köpa Gretzkys kontrakt till ett annat kanadensiskt lag så att Gretzky blev kvar i moderlandet.

Trejden av Gretzky förändrade hockeyn

Det hela började redan tre år tidigare då Jerry Buss, den dåvarande ägaren för LA Kings, erbjöd Oilers ägare Peter Pocklington 15 miljoner plus ett antal spelare för att få över Gretzky till Los Angeles. Beskedet från Pocklington var att det inte var rätt tid men att han kunde tänka sig att prata senare. Och tre år senare och med ytterligare två Stanley Cup-titlar för Edmontons del tyckte Pocklington att det var dags. Gretzky satt på ett utgående kontrakt och Edmontons ägare bestämde sig för att undersöka hur intresset såg ut för hans storstjärna. Bruce McNall hade tagit över ägarskapet för Los Angeles Kings men intresset för att köpa Gretzky fanns kvar. I ESPN:s dokumentär om trejden ” Kings Ramson” berättar McNall om hur han tjatade om att köpa Gretzky varje gång han och Pocklington träffades. Och McNall fick snart en känsla för att en affär inte var omöjlig.

Huvudpersonen själv var dock så sent som på våren 1988 helt omedveten om vad som planerades. När Gretzky och hans lagkamrater säkrade Oilers fjärde Stanley Cup-titel på fem år i maj 1988 hade Gretzky inte en aning om vad som skulle hända bara några månader senare. Att det skulle vara sista gången Gretzky hade på sig en Oilerströja när han höjde Stanley Cup-bucklan i maj var otänkbart för honom just då. Dagen efter berättade pappa Walter, som fått nys om att en affär var på gång, för en förbluffad Wayne att Edmonton ville sälja honom till högstbjudande.

-Jag tror att Wayne alltid trodde han skulle vara en Oiler. Det var hans hem. Hockey i Edmonton var allt för Wayne. Det var en av de jobbigaste stunder jag upplevt för jag visste hur gärna Wayne ville vara kvar i Edmonton, berättade Walter Gretzky i ESPN:s dokumentär om trejden ”Kings Ramson”.

För Kings blev affären ett lyckokast. Plötsligt blev hockey en sport att räkna med. På bara en vecka köptes 4000 - 5000 säsongsbiljetter, många till människor som bara visste namnet på en spelare-Wayne Gretzky. Kings gick från en publik på 5000 - 6000 per kväll till en utsåld arena ofta med Hollywoodstjärnor som Tom Hanks i publiken.

Om Gretzky kan bli trejdad då kan alla bli det

Gretzky blev en symbol för ishockey inte bara i Los Angeles, utan i hela USA. Och ännu viktigare. Trejden förändrade hockeyn för alltid. Om Gretzky kunde bli trejdad då kunde alla bli trejdade hette det. Och tre år senare var det dags för Gretzkys gamle lagkompis i Oilers Mark Messier att bli trejdad. Messier hade efter att Gretzky lämnat klivit fram som lagets store ledare och 1990 hade han lett laget till ytterligare en Stanley Cup-titel. Men när Messier inte kom överens med Oilers om ett nytt kontrakt lämnade han för New York Rangers. Ungefär tio år senare var det dags för den tidens största stjärna att bli trejdad. 2001 lämnade de senaste fyra årens poängkung Jaromír Jágr Pittsburgh Penguins för Washington Capitals. Ingen av dessa affärer kan förstås jämföras med Gretzkys men är exempel på hur marknaden allt mer kommit att styra och att de största stjärnorna också kunde bli trejdade.

Men i både Messiers och Jagrs fall så handlade det om missnöjda stjärnor vars agerande bidrog till att de trejdades. För spelarna under det absoluta toppskiktet är valmöjligheterna ofta betydligt mer begränsade. Det handlar om ett öde man helt enkelt måste acceptera som hockeyspelare. Helt plötsligt är det bara att ta sitt pick och pack och flytta med familjen till en helt annan landsände eller ett helt annat land. Toronto Maple Leafs Jake Muzzin minns tydligt när han blev trejdad från Los Angeles till Toronto Maple Leafs i januari förra året. Muzzin och hans gravida fru tvingades leva den första tiden på hotell med tjugo resväskor och tre hundar.

-Det var mycket osäkerhet. Vi hade inget hus till vårt barn och jag var tvungen att skaffa en vinterrock eftersom jag inte hade någon. När de sa åt mig att jag skulle bli trejdad sa jag bara – skojar ni, berättade Muzzin nyligen för den kanadensiska tidningen The Globe and the Mail.

Livet förändras

Det handlar om så mycket mer än att bara byta från en klubb till en annan enligt Muzzin.

-Man känner sig arg. Det handlar inte om att du blir trejdad från ett lag till ett annat. Allt i ditt liv förändras.

En annan person som vet allt om hur det är att bli trejdad är Ray Ferraro. Ferraro som gjorde nästan 900 poäng under sin karriär och representerade sex olika klubbar blev trejdad tre gånger på deadline day. Han har en tydlig uppfattning om vad han tycker om företeelsen.

-Folk säger att det är en del av verksamheten men innan det händer dig så förstår du inte. Det stinker, sa Ferraro till den The Globe and the Mail.

Men låt oss återgå till den där händelsen för över 31 år sedan när Wayne Gretzky trejdades från Edmonton Oilers till Los Angeles Kings. Frågan är om mannen som gjorde trejden av Gretzky möjlig någonsin kommer att bli förlåten av Oilersfansen. För trots att det var Peter Pocklington som tog Oilers till NHL och såg till att värva en ung Wayne Gretzky till laget så är han framför allt ihågkommen för en sak.

-Det kommer säkert stå ”din skit du trejdade Wayne Gretzky” på min gravsten, sa Pocklington nyligen till den kanadensiska tidningen The Globe and Mail.

Hur ser då huvudpersonen själv på århundradets trejd. Över 20 år efter trejden berättade Gretzky i ESPN:s film ” Kings Ramson” om hur han såg på situationen med lite perspektiv. Beslutet att lämna kom eftersom Gretzky var arg på att klubben ville sälja honom. Men i dag förstår han varför de gjorde som de gjorde.

-Jag hade ett år kvar på mitt kontrakt och de ville sätt sig ner och omförhandla. Men jag sa nej. Jag ville spela ut året, sa Gretzky och fortsatte.

-Nu förstår jag varför de sa att de inte kunde göra det. Men då tänkte jag bara. Är ni galna.

Källor: ” Kings Ramson” ESPN (film)

The Globe and the Mail, NHL.com

Efter att ha spelat 17 säsonger i Canucks, gjort över 1000 poäng vardera och tagit laget till en Stanley Cup-final hyllas Daniel och Henrik Sedin stort i Vancouver tidigt i morgon bitti svensk tid. Då hissas deras tröjor upp i taket i Vancouver Canucks hemmaarena Rogers Arena. Det här är historien om tvillingarna som med sitt närmast telepatiska samspel tog Vancouver och hela NHL med storm. Frågan är om hockeyvärlden någonsin kommer att få uppleva något liknande igen.

Det hela var som hämtat ur ett nummer av sportserietidningen Buster. Det var den 6 april 2018 och platsen var Rogers Arena i Vancouver. Vancouver Canucks hade precis vänt ett 3-1 underläge mot Arizona Coyotes till seger på övertid. Som så många gånger förut under de senaste 17 åren så var det ett visst brödrapar från ångermanländska Örnsköldsvik som varit regissörerna bakom segermålet. Det hade gått ungefär två och en halv minut av förlängningen då Henrik Sedin hade spelat in pucken centralt till brodern Daniel som slagit in avgörandet i powerplay. Det hade kunnat vara en helt vanlig dag på jobbet för hockeyvärldens mest kända brödrapar. Men det var något alldeles speciellt med den här dagen. Det var nämligen sista gången som publiken i Rogers Arena skulle få uppleva magin från tvillingarnas klubbor. Och avskedsföreställningen hade inte kunnat regisseras bättre om det så varit en Hollywoodfilm.

– När fansen är med oss som de var i dag vill du spela bra för dem. Det gjorde vi i dag. Jag var riktigt trött, men fansen gav mig energi. De hjälpte oss, sa Daniel Sedin efter matchen.

Och han fick medhåll av brodern Henrik.

-Helt otroligt. Det är svårt att hitta ord. Vi kommer komma ihåg det här resten av livet.

Och som fansen hade stöttat de båda bröderna den här kvällen. Henrik och Daniel hade mötts av stående ovationer varje gång de var inne på isen. Och som grädde på moset hade det dessutom slutat med ett avgörande från bröderna. Inte undra på att det firades. Tyvärr räckte inte Vancouver till för att ta sig till slutspel det året men det hindrade inte fansen från att fira av sina hjältar.

Med sina 1070 poäng är Henrik Sedin den spelare som gjort flest poäng i Canucks genom tiderna. Daniel har målrekordet på 393 mål och Henrik är med sina 830 assist den bäste passningsläggare genom tiderna. Lägg där till att bröderna, som enda svenskar förutom Peter Forsberg, vann Art Ross Trophy som bästa poängplockare åren efter varandra och att man var de viktigaste kuggarna i det lag som sånär slog Boston Bruins i Stanley Cup finalen 2011. Inte undra på att tvillingarna hyllades den där kvällen i Vancouver.

Bröderna Sedin hade en unik kemi

Men det var inte alls självklart att det skulle bli succé. Förväntningarna på tvillingarna var minst sagt stora då Vancouvers dåvarande General manager Brian Burke genom en hel del fixande och trixande lyckades se till att Canucks fick möjlighet att välja både Daniel och Henrik i 1999 års draft. Det skulle ta flera säsonger innan de på allvar infriade de högt ställda förväntningarna och de fick ta en hel del kritik de första åren.

– Förväntningarna var enorma och vi fick mycket skit i media. Det var tvärtemot första tiden i Elitserien. Då gick allt så lätt, sa tvillingarna till Modos hemsida långt senare.

Men när Sedinarna hade vant sig vid de mindre rinkarna och den tuffare spelstilen i NHL så började de också leverera. Mycket tack vare den unika kemi de hade mellan varandra.

-De har ett sjätte sinne eller en radar. De gör en pass och det ser ut som att det inte är någon där, och sen åker en av tvillingarna in och så är pucken på klubban, berättade Canucks tidigare General manager Brian Burke för Wall Street Journal när han skulle beskriva tvillingarnas storhet.

Den gamle kedjekompisen Trent Klatt förklarade det på ett liknande sätt i The Athletic nyligen. Klatt mindes hur han reagerade på hur tvillingarna hittade varandra på ett nästan magiskt sätt. Själv blev han förvirrad över hur de gjorde droppassningar och passar i blindo. Något det inte var meningen att de skulle göra. Vilket han också förklarade för tvillingarna.

-De tittade bara på mig och sa, men jag visste ju att han skulle vara där. Hur visste de det, undrade Klatt.

Snart uppfann sportjournalisterna termen Sedinery, som fick beskriva den närmast telepatiska förmåga de båda bröderna hade att hitta varandra. Ingen betvivlar deras skicklighet var för sig. Men tillsammans blev de en helt oslagbar kombination.

Eller som kedjekompisen från tiden i Modo Anders Söderberg sa i en artikel i Sports Illustrated, när han jämförde bröderna Sedin med Peter Forsberg.

-Jag spelade med Foppa under lockouten 1994-95. Den enda skillnaden var att den fanns en av honom och två av dem.

Söderbergs kommentar säger en hel del. Tänkt dig att ha två Foppa i samma lag som dessutom känner varandra utan och innan och hittar passningsvägar som ingen annan trodde var möjlig. Inte undra på att det blev succé.

Spelade inte ihop i början

Daniel och Henrik började spela hockey vid 8 års ålder men de började inte spela ihop ordentligt i samma kedja förrän i 14-årsåldern, då Daniel bytte position från center till ytter. Karriären startade i Järveds IF men bröderna flyttade efter ett tag vidare till Modo där de gjorde debut i A-laget vid 16 års ålder.

-Det var inte så svårt att släppa fram dem, de var så pass skickliga, sa deras dåvarande tränare Per Bäckman till Örnsköldsviks Allehanda.

Något som gjorde att de lätt kom in i spelet och laget. En skillnad jämfört med den första tiden i NHL. Men succén skulle till slut komma i NHL också. Henriks precisa passningar och Daniels näsa för att göra mål skulle ge fansen i Vancouver många glädjestunder. Inte minst vid slutet av 00-talet och början på 10-talet då både bröderna och laget var som allra bäst.

Säsongen 2009-10 hade Henrik vunnit Art Ross Trophy som NHL:s poängkung, med sina 112 poäng och fick dessutom utmärkelsen Hart Trophy som ligans mest värdefulle spelare. I slutspelet slog man ut Los Angels Kings i den första rundan men fick sen se sig utslagna av de blivande Stanley Cup-mästarna Chicago Blackhawks. Säsongen efter var det Daniels tur att vinna poängligan med sina 104 poäng i grundserien. Lägg där till Henriks 75 passningar den säsongen, vilket var bäst i ligan. I slutspelet blev det ytterligare 20 poäng på 25 matcher för Daniel som röstade fram till Ted Lindsay Award, slutspelets MVP enligt spelarfacket NHLPA. Tyvärr för bröderna blev de förlust mot Boston Bruins i Stanley Cup-finalen, som gick till sju matcher, men tvillingarna Sedin hade för alltid gjort sitt avtryck i världens bästa hockeyliga.

Bröderna Sedin inte Daniel och Henrik

Men lika lätta som de var att känna igen på plan med sitt patenterade samspel och sina 33 (Henrik) och 22 (Daniel) på ryggen. Lika svåra var de att särskilja utanför isen. En av dem som hade problem med det var brödernas coach under flera år i Vancouver Alain Vigneault.

-Det tog mig tre år att särskilja dem. Och det är inget jag är stolt över. Det fjärde året när Danny (Daniel) blev skadad och jag i princip inte såg honom på sex veckor då lyckades jag äntligen lista ut hur Hank (Henrik) såg ut. Sen när jag såg Danny igen skämdes jag för att jag inte kunde särskilja dem. För de är verkligen inte lika, berättade Vigneault inför fnissande reportrar inför den andra Stanley Cup-finalen mot Boston Bruins 2011.

Och bröderna har blivit vana vid att snarare bli refererade till som bröderna Sedin än som Daniel och Henrik. Men så har de också valt att följas åt i sina karriärer ända från klivet upp i Modos A- lag som 16-åringar till beslutet att lägga skridskorna på hyllan för snart två år sedan. Till och med ceremonin natten mot torsdag då brödernas tröjor ska hissas upp i Rogers Arena i Vancouver kommer att ske samtidigt. Lite orättvist men ända förståeligt att bröderna alltid klumpas ihop, menade deras förre lagkamrat Markus Näslund när han intervjuades i den kanadensiska sportkanalen Sportsnet nyligen.

-Man ser dem hela tiden som en – som tvillingarna. Men Daniel har gjort sin grej och Henrik sin. De är olika spelare men hela deras resa är så unik. Jag tror aldrig vi får se det igen, sa Näslund.

I natt har de i alla fall en sista möjlighet att ta farväl av hemmafansen, det de annars gjorde så storstilat i den där sista hemmamatchen för snart två år sedan. Och nästa gång hockeyvärlden får höra talas om dem är förmodligen när de väljs in i Hall of Fame. Att det kommer att ske är nog de flesta överens om. Förmodligen i en gemensam ceremoni. För även om de är två helt olika personer så kommer hockeyvärlden alltid minnas dem som Sedinbröderna. Det kanske bästa brödrapar som stått på ett par skridskor.

Källor: Sportsnet, Sports Illustrated, The Athletic, NHL.com, modohockey.se, Wall Street Journal, Expressen

Med en temperamentsfull coach, en lettisk succémålvakt med samma namn som kungen av rock och en historia som går tillbaka till amerikanska inbördeskrigetvill Columbus Blue Jackets fortsätta den senaste tidens succé och ta sin sjunde raka seger i kvällens match mot Buffalo Sabres. Det här är historien om laget som trots förlusten av flera storstjärnor hoppas överträffa förra årets succé och utmana om Stanley Cup.

John Tortorella var förbannad. Det var den 29 december 2018 och Totorellas Columbus Blue Jackets hade precis förlorat på straffar mot Chicago Blackhawks och enligt honom själv blivit berövade på två poäng.

-Domarna gör inte sitt jävla jobb och vi förlorar matchen och förlorar vår målvakt. Om det hade gjorts rätt hade vi inte förlorat vår målvakt och vi hade vunnit hockeymatchen, sa en upprörd Tortorella efter matchen.

Det var när klockan precis tickat ner mot noll under övertidsperioden som Columbus fått in pucken i mål, men målet dömdes bort då tiden enligt domarna gått ut. Det borde den inte gjort menade Tortorella eftersom domarna alldeles innan hade låtit klockan ticka ner en sekund för länge innan man blåste av. Men det var inte nog med det. Jackets förstemålvakt Jonas Korpisalo hade skadats under straffläggningen och på presskonferensen efteråt skyllde coachen det inträffade på domarna.

-All den här jävla teknologin bedrar oss. Jag tar inga jävla frågor, avslutade han och lämnade rasande podiet på presskonferensen.

Columbuscoachen fick böta 20 000 dollar för sitt utbrott. Och det är inte första gången som Tortorella hamnat i blåsväder. Under sin tid som coach för Vancouver Caucks 2014 blev han avstängd i 15 dagar efter att ha försökt ta sig in i Calgary Flames omklädningsrum. Tortorella bad senare om ursäkt för sitt utbrott efter Chicagomatchen och sa att han skulle ha tagit upp sina klagomål privat och inte inför media. Men kanske var utbrottet den tändvätska som laget behövde. Efter matchen mot Chicago för en dryg månad sedan har Blue Jackets 10 vinster och endast 2 förluster och inför kvällens match mot Buffalo Sabres har laget chans att ta sin sjunde raka seger.

Elvis Merzlikins har storspelat i mål

En viktig anledning till att det gått så bra för laget den senaste tiden stavas Elvis. Och då syftar jag inte på kungen av rock med efternamnet Presley utan en lettisk målvakt med det svårstavade efternamnet Merzlikins. Merzlikins har minst sagt imponerat sedan han kom in och ersatte skadade Korpisalo. Innan skadan på den finske burväktaren hade Merzlikins inte en enda vinst under de få matcher han fick chansen att spela. Efter det har det som sagt gått betydligt bättre. Merzlikins har vaktat målet i 9 av lagets vinster efter Korpisalos skada och den lettiske målvakten har den nionde bästa räddningsprocenten i ligan. Blue Jackets lagkapten Nick Foligno förklarade vad som hänt med den unge målvakten i podcasten The Rink som drivs av nhl.com. Enligt Foligno har Merzlikins nu hittat ett mer avslappnat sätt att spela än under början av säsongen.

-Nu med möjligheten han fick när Korpi blev skadad så lät han bara allt komma till honom och nu börjar han få alla dessa lovord, sa Foligno i podden.

Men det är förstås flera orsaker till att Blue Jackets gjort bra ifrån sig den senaste tiden.

-Man såg hur vårt lag defensivt har vaknat till liv och så har våra målvakter spelat utomordentligt. När man har den mixen av lägliga mål och ett lags tankesätt så tycker jag att det visar att allting är möjligt, sa Foligno i podcasten.

Att laget har en krävande coach har säkert också en hel del med framgångarna att göra. För Tortorella är inte rädd för att visa sitt missnöje även om laget vinner, men inte spelar bra.

-Vi sög. Elvis var otrolig. Det var därför vi ledde med 5-0, sa Tortorella till exempel efter Blue Jackets 5-0 seger mot New Jersey Devils i januari.

Tortorella syftade på att lagets offensiv var alldeles för dålig och att man sköt alldeles för lite i matchen. Det alltså trots att kanonerna som skjuter salut varje gång Columbus gör mål fick salutera hela 5 gånger den där kvällen då det blev vinst med 5-0.

Kanonen en del av Blue Jackets identitet

I över tio år har en kanon avfyrats varje gång Blue Jackets gör mål hemma i Nation wide arena. Det var 2007 som tanken om en kanon i arenan började ta form. Idén kom med anledning av temat kring amerikanska inbördeskriget som varit en del av lagets identitet ända sedan klubben bildades år 2000. Namnet Blue Jackets, som valdes ut efter att en namntävling hållits i centrala Ohio, syftar nämligen huvudsakligen på de soldater som Ohio bidrog med till Nord i det amerikanska inbördeskriget (men namnet kan också kopplas samman med andra bidrag som Ohio gjort till den amerikanska historien). Efter visst letande lyckades representanter för klubben hitta vad de sökte. En kopia på en kanon från 1857 hittades i ett garage hos en man som byggde kanoner. Efter en snabb provskjutning bestämde sig representanterna för klubben att slå till och köpa den. I dag är kanonen ett viktigt inslag i Blue Jackets hemmamatcher i Nation wide arena och den avfyras varje gång en match börjar och varje gång hemmalaget gör mål. För Blue Jackets fans har kanonen också blivit en viktig symbol för laget och många har tagit en bild på sig själva bredvid kanonen när de varit på besök i arenan. När Blue Jackets dåvarande marknadschef Larry Hoepfner blev intervjuad av Fox 2014 sa han så här om kanonen.

-Den har blivit en ikonisk del av det här laget. Inte bara under matchpresentationen utan för hela arenan och lagets identitet. Jag tror att alla runt ligan känner till kanonen, den har helt enkelt blivit en del av vilka vi är, sa Hoepfner till Fox.

Fansen hoppas förstås att kanonen ska ljuda många gånger fler under våren. Just nu ligger laget på slutspelsplats och där kan allt hända. Det visade Blue Jackets under Stanley Cup-slutspelet förra året då man överraskade alla genom att slå ut grundseriens suveräner Tampa Bay Lightning i fyra raka matcher, och därmed vinna lagets första matchserie i ett slutspel någonsin. Tyvärr för fansen blev det respass i andra slutspelsomgången mot blivande Stanley Cup-finalisterna Boston Bruins. Och som det ser ut nu så kommer alltså Blue Jackets att få återuppleva ett Stanley Cup-slutspel även den här säsongen. Inte dåligt för ett lag som var utdömt av många efter att ha förlorat tre av sina största stjärnor – Artemi Panarin, Matt Duchene och målvaktsesset Sergej Bobrovsky- inför säsongen. Något som också kritiserades av den frispråkiga John Tortorella som menade att om trion ville vinna något så skulle de varit kvar i Blue Jackets.

- Jag respekterar alla av dem. Men jag vill inte höra ”jag vill vinna” när den jävla möjligheten finns här. Jag respekterar dem men jag är riktigt förbannad, sa han till CBS Sport inför säsongen.

Och kanske får Tortorella rätt till slut. Om lagets fina form fortsätter så kan allt hända. Och om formen skulle svikta och laget hamna i en svacka så kanske det behövs ett nytt utbrott av lagets temperamentsfulle coach. Han kommer i alla fall att göra allt han kan för att kanonerna ska fortsätta skjuta salut i Nation wide arena i Columbus ända fram till Stanley Cup-finalen i juni.

Källor: CBS Sports, Fox Sports, NHL.com, The Rink (podcast)

När Rangers och Islanders möts i natt är det mycket mer än vara en hockeymatch. I snart 50 år har de två New York- lagens möten präglats av prestige, tuffa bataljer och ibland rent hat. Det här är historien om NHL:s kanske värsta rivalmöte.

-Det var fullt av energi i byggnaden. Det var väldigt roligt. En riktigt tight match under alla 60 minuter. Det kändes som en playoffmatch.

New York Rangers Chris Kreider var nöjd när han uttalade sig i New York Post efter lagets andra seger på mindre än en vecka mot lokalrivalen New York Islanders. Samme Kreider som just avgjort matchen med mindre än 25 sekunder kvar av ordinarie speltid och fastställt slutresultatet till 3-2 i Rangers favör. Det var som ofta när de två lokalrivalerna drabbar samman en tät, tuff och jämn match. Lagen hade åkt på sex utvisningar var men Rangers hade varit betydligt bättre på att utnyttja sina numerära överlägen den här kvällen med två mål i power play, varav det sista kom från Kreiders klubba med mindre än 30 sekunder kvar av matchen.

Annars blev Ryan Lindgrens crosschecking mot Islanders Jordan Eberle en av matchens mest omdiskuterade. Lindgren fick visserligen två minuters utvisning för tilltaget, men flera bedömare menade att det Lindgren gjort sig skyldig till var betydligt allvarligare och borde ha renderat i en längre tid i utvisningsbåset. Något som också NHL:s avdelning för spelarsäkerhet (Players safety) höll med om och utdelade det högst tillåtna bötesbeloppet på 2,486.56 dollar till Lindgren. Ett alldeles för lågt straff dock enligt Islanders fansajt ”Eyes on Isles”: ”Det är en löjligt låg summa för Lindgren att betala efter att ha oskadliggjort Islanders bästa spelare en fjärdedel av den andra perioden. Ett extra power-play hade varit värt mer för Islanders”, skrev skribenten Michel Anderson på sajten. Anderson påpekade visserligen att det såklart inte fanns några garantier för att Islanders vunnit matchen eller gjort mål i ett extra power play. Men med tillräckligt många chanser så kan också ett lag som spelar dåligt i power play till slut omvandla övertaget till mål konstaterade skribenten upprört. Kontroversen kring Lindgrens straff från den senaste matchen mellan Islanders och Rangers natten mot fredag är bara det senaste exemplet på de heta känslor som råder mellan lagen.

Ända sedan New York Islanders kom med i NHL 1972 har mötena med lokalrivalen Rangers varit något utöver det vanliga. Två lag från samma stad som spelar i samma division och möts fyra gånger om året gör att känslorna kring derbyt är extra speciella.

”Potvin sucks”

Något som det fortfarande pratas om och sjungs ramsor om när de båda lagen möts involverar en svensk spelare och är daterat ända tillbaka till februari 1979 när de båda lagen drabbade samman i Madison Square Garden. Huvudpersoner denna kväll skulle bli Islanders hårdtacklande unga back Denis Potvin och en Rangers stora stjärnor på den här tiden svenske Ulf ”Lill Pröjsarn” Nilsson. Med 1.20 kvar av den första perioden har den svenske stjärnan pucken nere vid sargen då han blir tacklad av den tuffe försvararen. Tacklingen, som inte ens renderade en utvisning för Potvin, gjorde att Nilsson skadades och blev borta resten av säsongen. En händelse som skulle sätt spår hos både spelare och fans.

Händelsen blev upphov till den ramsa som för Rangersfansen kanske mer än något annat fått symbolisera rivaliteten med Islanders. ”Potvin sucks” blev ramsan som Rangersfansen avslutade med varje gång organisten i Madison Square Garden spelade melodin ”Let´s go band”. Och det spelade ingen roll att melodin till slut förbjöds i Madison Square Garden. Fansen visslade helt enkelt melodin i stället och avslutade med det sedvanliga ”Potvin sucks”. Ramsan har levt vidare långt efter incidenten och har till och med gett upphov till en egen hemsida (potvinsucks.com) där kan man läsa om bakgrunden till ramsan och titta på klipp från Madison Square Garden när ramsan skanderas av publiken.

Skiftade styrkeförhållanden

Rent sportsligt har styrkeförhållandena skiftat genom åren. I slutet av 70-talet och början av 80-talet dominerade Islanders, som vann fyra Stanley Cup i rad under den här tiden. Samtidigt som Rangers glansdagar blev allt mer avlägsna. Det fick Islandersfansen att börja skandera ”1940”, som refererade till när Rangers senast vann Stanley Cup. Ramsan kom till under semifinalen 1981 då Islanders slog ut Rangers i fyra raka matcher för att sedan också vinna finalen för andra gången i rad. En ramsa som sjöngs av Islanders fans ända till att Rangers efter 54 års torka till sist lyckades vinna Stanley Cup 1994. På vägen mot bucklan slog man dessutom ut lokalrivalen vilket säkert täppte till käften på en del Islandersfans. Efter det har lagen inte mötts i någon slutspelsmatch, men det är Rangers som varit mer framgångsrika sedan dess med en Stanley Cup-final 2014 som största framgång.

De senaste åren är det dock Islanders som varit lite vassare även om man är långt ifrån sina forna framgångar i slutet på 70- och början på 80-talet. Och även om man befinner sig i en svacka just nu har det stjärnfattiga laget presterat över förväntan den här säsongen. I oktober och november hade Islanders en tio matcher långt vinstsvit, tack vare ett defensivt välorganiserat lag under den prisade coachen Barry Trotz. Och trots fem förluster på de senaste sex matcherna (varav två förluster mot Rangers) så ligger laget fortfarande på slutspelsplats. En seger mot Rangers i natt skulle ge ett besked om att Islanders fortfarande är att räkna med, då seriespelet tar en kortare paus för helgens All-Star match.

För Rangers har det trots seger i de två derbymatcherna gått betydligt tyngre totalt sett. De två senaste säsongerna har man missat slutspel och mycket tyder på att det blir så även i år. Rangers säsong har varit minst sagt ojämn och man har blandat segrar och förluster om vartannat ända sedan starten i oktober. Det har inte räckt att nyförvärvet Artemi Panarin sprutat ur sig poäng. Men när det gäller segrar i derbymatcher mot ärkerivalen så är det i alla fall fördel Rangers. Och vinner man matchen i natt har man redan säkrat en vinst i inbördes möten den här säsongen. Och det är värt en hel del. Åtminstone i prestige.

Hat eller förlåtelse?

Helt klart är att det finns en stor rivalitet mellan lagen. En rivalitet som ibland till och med har gått så långt som till rent hat. Jason Chimera tidigare vänsterforward i New York Islanders sa till exempel så här för några år sedan .

-Jag har bara varit i Islanders i sex månader och jag hatar Rangers. Det är inte bara laget utan de som hejar på dem.

Hat eller inte. Tiden läker alla sår brukar man ju säga. Det stämmer i alla fall när det gäller de två inblandade i den där bataljen för över 40 år sedan, då Islanders Denis Potvin skadade Rangers Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson. För även om fansen inte glömt och den där ramsan levt vidare genom åren så har de två inblandade i bataljen för länge sedan försonats.

– Isen var så jävla dålig i Madison Square Garden, min ena skridsko fastnade i isen då han kom och fotleden gick, sa Nilsson i en intervju i Expressen för några år sedan.

Att tacklingen ledde till en allvarlig skada var inte Potvins fel, enligt Nilsson.

-Det var en schyst tackling. Men Rangers fans är fortfarande förbannade över Islanders fyra raka Stanley Cup, sa Nilsson till tidningen.

Potvin tar också uppståndelsen kring händelsen och ramsan med ro. Betydelsen av ramsan har förändrats genom åren, berättade han i en intervju i New York Times 2006.

-Den stora skillnaden nu är att folk skriker det med ett leende på läpparna till skillnad från hatet som fanns förr. Det är bara en av de där sakerna som förs över till nästa generation, skulle jag tro. Ungefär som säsongsbiljetter.

Källor:

New York Post, New York Times, Expressen, Wikipedia

I med sitt hattrick i Washington Capitals 6-4 seger mot New York Islanders i kväll tangerar nu Alexander Ovechkin Steve Yzermans 692 mål, som den nionde bäste målskytten i NHL genom tiderna . Frågan är om han kan slå Wayne Gretzkys totala målrekord? Det här är historien om Ovechkins jakt på Gretzkys rekord, hans hyllning till den döde brodern och rivaliteten med Sidney Crosby.

När Alexander Ovechkin slog in pucken i öppen kasse och fastställde slutresultatet mot New York Islanders till 6-4 för sitt Washington Capitals skrev han historia för tredje gången under en och samma match. Det hade börjat med hans 1-0 efter en frispelning av Niklas Bäckström och fortsatt med att han i den tredje perioden liggande slagit in 3-4. Och sen alltså avslutningen i öppen kasse som säkrade segern för Washington, efter att laget hämtat upp ett 1-4- underläge. Inom loppet av en match hade Ovechkin gått upp på delad tiondeplats i NHL:s målligan genom tiderna tillsammans med Mario Lemieux, bara för att senare passera den gamla idolen och gå upp på delad niondeplats på lika många mål som Steve Yzerman. Men för att förstå hur Ovechkin kom dit han är i dag så måste vi gå tillbaka till där allting började. Närmare bestämt till Moskva för över 30 år sedan.

Att Alexander Ovechkin skulle ägna sig åt hockey fanns det tecken på tidigt. När Ovechkin var två år plockade han upp en hockeyklubba för första gången och efter det var han fast. Varje gång det var hockey på tv släppte den unge Alexander allt han höll på med för att ägna sig helhjärtat åt matchen. Föräldrarna fick under inga omständigheter byta kanal. Man kan lugnt säga att Ovechkin hade idrotten i blodet. Mamman hade vunnit OS-guld i basket och pappan hade en bakgrund som fotbollsspelare. Men det var Alexanders äldre bror Sergej som var den som fick honom att börja spela hockey organiserat. Sergej var också en av de första som upptäckte vilken talang hans lillebror hade och brodern var ett stort stöd till unge Alexander under de första åren.

Ovechkins bror dog tidigt

Men snart skulle en tragedi drabba familjen. När Alex var tio år gammal dog Sergej, som var i tjugoårsåldern, i sviterna efter en bilolycka. I en intervju med den amerikanske journalisten Graham Bensinger 2015 öppnade Ovechkin upp sig om broderns död.

-Jag är ganska säker på att han är stolt över mig nu. När han tittar på mig där uppifrån, sa Ovechkin i intervjun.

Och det är tydligt att NHL-stjärnan känner att brodern är med honom ute på isen. En målgest som Ovechkin använt sig mycket av är att kyssa sin handske och peka mot skyn, som en hyllning till sin bror.

Efter broderns tragiska död skulle Ovechkin jobba ännu hårdare för att lyckas som hockeyspelare. Vid elva års ålder började han också utmärka sig ordentligt i Dynamo Moskva då han slog Pavel Bures rekord på 53 mål, genom att själv göra 56. Succén i klubblaget fortsatte och redan vid 16 års ålder blev den unge Alexander uppflyttad i A-laget.

2003 blev Ovechkin känd i hela hockeyvärlden då han med sina sex mål var en starkt bidragande orsak till att Ryssland vann guld i junior-VM. Ovechkins uppvisning i turneringen gjorde att lagen i Nordamerika fick upp ögonen för den unge talangen. I NHL-draften 2004 valdes Ovechkin som nummer ett totalt av Washington Capitals. Men lockouten säsongen 2004-05 gjorde att Ovechkin skulle få dröja med att göra sin NHL-debut. När debuten väl kom var det samtidigt som en annan stor talang. : Sidney Crosby, som året efter valts som nummer ett av Pittsburgh Penguins.

Ovechkin och Crosby

För historien om Alexander Ovechkin är också historien om rivaliteten mellan honom och Sidney Crosby. Kanske är det bara en rivalitet som skapats av media, men det är svårt att undvika att jämföra de båda. De började sina NHL-karriärer samtidigt och har varit de klarast lysande stjärnorna i NHL under det senaste decenniet. Under deras första säsong var det Ovechkin som drog det längsta stråt då han valdes till årets rookie före Crosby. Efter det har de följts åt och delat utmärkelser mellan sig. Crosby har tre vinster i Stanley Cup med sitt Pittsburgh Penguins och två Art Ross Trophy (mest poäng under en säsong) medan Ovechkin har en vardera. Men kanske är det också för att de är skickliga på olika saker som gjort att de ofta jämförs. De flesta skulle nog skriva under på att Crosby är decenniets bästa spelfördelare och att Ovechkin är den bäste målskytten.

Och Ovechkins förmåga att hitta målet är något som Crosby inte varit sen att berömma sin konkurrent för. Så här sa han till The Athletic om Ovechkins förmåga att göra mål.

-Jag har aldrig sett någon skjuta pucken på det sättet. Och när lagen scoutar honom och kommer på något, då hittar han bara på ett nytt sätt att göra mål på. Han har alltid varit så. På det sättet han skjuter pucken så fortsätter han bara att göra mål.

Något Ovechkin gjort närmare bestämt 692 gånger i NHL, vilket alltså innebär att Ovechkin nu är den nionde bäste målskytten i NHL genom tiderna tillsammans med Steve Yzerman. Två mål mer än Mario Lemieux som Ovechkin passerade i den totala målligan i och med kvällens mål. Speciellt för Ovechkin som hade Lemieux som idol som ung.

-Han var en av mina favoritspelare. När jag såg honom på isen var det ett en enorm upplevelse för mig, berättade Ovechkin nyligen för NHL.com.

Kan Ovechkin slå Gretzkys målrekord?

Och frågan är om Ovechkin också kan gå om den störste av dem alla. För att nå Wayne Gretzkys rekord för mest mål någonsin i NHL är det en bit kvar. Närmare bestämt cirka 200 mål. Gretzkys rekord ligger på 894 mål. Ovechkin fyller 35 i år och det krävs ett antal ytterligare skadefria säsonger för att han ska nå upp till den nivån. Men allt fler bedömare börjar prata om det inte alls är omöjligt för Ovechkin att lyckas med det.

-Han har chansen att göra det, sa Gretzky själv när han fick frågan på NHL Network i mars förra året.

Gretzky fortsatte.

-Om han gör det är jag den första att skaka hans hand. Det vore bra för spelet, sa han i intervjun.

Oavsett om han slår rekordet eller inte har Ovechkin redan uppnått mer än vad de flesta hockeyspelare ens kan drömma om. Åtta säsonger har han gjort över 50 mål och i matchen mot New Jersey Devils natten mot fredagen passerade Ovechkin en annan milstolpe. Ovechkins hattrick (det 25:e i karriären som blev 26 i och med kvällens match) innebär att han nu gjort minst 30 mål under sina 15 första säsonger i NHL. Något som endast den tidigare Capitalsforwarden Mike Gartner gjort tidigare. Och det är inte alls omöjligt att Ovechkin än en gång passerat 50 mål när grundserien tar slut i april. Brodern Sergej skulle ha varit stolt.

Vad brodern betydde för Alexander Ovechkin både som människa och som hockeyspelare blev tydligt efter Capitals Stanley Cup-vinst 2018. När Ovechkin turnerade runt i Moskva för att visa upp Stanley Cup-bucklan passade han och föräldrarna på att besöka kyrkogården där Sergej låg begravd. Med sig till gravstenen hade Ovechkin Stanley Cup-bucklan. Det ultimata beviset på att han lyckats med det som brodern motiverade honom till i unga år. För Washington Post berättade Ovechkin om det känslosamma tillfället.

-Det var väldigt viktigt för mig personligen. För han är såklart min bror. Han motiverade mig att ge allt jag kan på isen.

Källor: The Hockey Writers, Washington Post, The Athletic, ESPN, Wikipedia

1989 hade Alexander Mogilny hoppat av från Ryssland till USA under dramatiska former, för spel i NHL-klubben Buffalo Sabres. Därmed hade han brutit mark för ryska spelare att komma till NHL. Fyra år senare föddes Nikita Kucherov, mannen som förra säsongen skulle slå Mogilnys rekord för mest NHL-poäng av en rysk spelare under en säsong. Det här är den fjärde och sista delen om ryssarna i NHL.

När Nikita Kucherov föddes 1993 var det i ett helt annat Ryssland, än landet Mogilny lämnat fyra år tidigare. Muren hade fallit och i det fallet dragit med sig hela Sovjetunionen, som nu delats upp i självständiga stater. Landets nye president Boris Jeltsin experimenterade med demokrati samtidigt som de som kunde roffade åt sig så mycket det bara gick i det nya marknadsekonomiska systemet, som hastigt ersatt den kommunistiska planekonomin. Mycket hade också hänt inom hockeyn. Fetisov, Larionov och de andra medlemmarna i den gamla superfemman hade kort efter Mogilnys avhopp fått tillåtelse att lämna landet och söka lyckan i NHL.

Det var i den världen Nikita Kucherov växte upp. Att en gång spela i NHL ansågs inte längre vara en ouppnåelig dröm för en pojklagsspelare. Att Kucherov var en av många ryska talanger som hade sådana drömmar vittnar en historia från Kucherovs första coach Gennadi Kurdin om. Kurdin och Kucherov satt fast i en bilkö och Kurdin klagade på sin gamla rishög till bil. ”När du blir NHL-proffs. Köper du en bil åt mig då? utbrast Kurdin plötsligt.” Visst svarade den unge Nikita. Kurdin glömde snart historien men inte Kucherov. När Kucherov många år senare skrivit kontrakt i USA fick Kurdin ett telefonsamtal från Kucherovs mamma Svetlana där hon bad Kurdin välja den bil han ville ha. Tränaren som för länge sedan glömt bort episoden blev minst sagt paff.

Kucherov började spela i för stora skridskor

Kucherovs ishockeykarriär hade börjat i femårsåldern då han fick sina första skridskor. Det var svåra ekonomiska tider de första åren efter Sovjetunionens fall men mamma Svetlana lyckades köpa ett par på avbetalning. Skridskorna var tre storlekar för stora och Nikita fick dela dem med sin äldre bror Denis. Fördelen var att Nikita kunde använda dem i tre säsonger. Den unge Nikita började snart utmärka sig på isen och fick spela med de ett år äldre 92:orna där han snabbt fick en radarpartner i en annan framtida NHL-spelare; Nikita Gusev som i dag spelar i New Jersey Devils. Kucherov hade inte någon direkt snabbhet på den tiden mindes tränare Kurdin, men tack vare Kucherovs och Gusevs snabba passningsspel visade de sig överlägsna. Kucherovs och Gusevs var så bra att laget hade fans som kom för att se dem både på borta- och hemmaplan.

Succén i pojklaget gjorde att radarparet snart fick flytta till CSKA Moskva. Men laget var inte längre ett armélag som på Larionovs och Mogilnys tid, utan ett professionellt lag i den ryska proffsligan KHL. Snart spred sig ryktet om den unge talangen långt utanför landets gränser och 2011 blev Kucherov draftad som nummer 58 av Tampa Bay Lightning i det årets NHL-draft. Efter några år i en juniorliga i Kanada gick till slut hans pojkdröm äntligen i uppfyllelse då Kucherov gjorde sin första NHL-match med Tampa Bay Lightning 2013. För nästan exakt sex år sedan, den 25 november 2013 med sitt första skott i sitt första byte gjorde Kucherov mål på Henrik Lundqvist i New York Rangers kasse. Han blev därmed den sjunde spelaren i Tampa Bay att göra mål i sin NHL-debut. Resten är som man säger historia.

Bäste ryssen i NHL?

Om Kucherov inte drabbas av några större skador har han med allra största sannolikhet många år framför sig i NHL. När Alex Ovechkin för några år sen fick frågan om vad han tyckte om Kucherov hade han många lovord att ge till landsmannen.

-Han är en fantastisk skicklig spelare. Han har ett bra skott och en bra blick. Han kommer att bli en av de bästa spelarna i rysk historia.

Många skulle nog hävda att Ovechkin redan fått rätt. En spelare som gjort mest poäng av alla ryska spelare under en säsong förtjänar att räknas med bland de allra största. Kanske kan Kucherov till och med bräcka legendarer som Mogilny, Fedorov och Ovechkin själv och bli den bäste ryske spelaren någonsin i ligan. Förra säsongens rekord kan ingen ta ifrån honom i alla fall, oavsett hur det går i framtiden. Killen som började sin karriär i ett par skridskor som var tre storlekar för stora är den ryska spelare som gjort flest poäng under en säsong i NHL någonsin. Det är inte dåligt.

Att Alexander Mogilny är en av de bästa spelarna i rysk historia är det nog många som också håller med om. Och hans betydelse för ryssarnas inträde i den nordamerikanska hockeyligan kan inte underskattas. Men trots över 1000 poäng och en Stanley Cup-titel på meritlistan finns fortfarande en utmärkelse som Mogilny saknar. Han är den ende av de tre kedjekompisarna från juniortiden som ännu inte bli invald i NHL:s Hall of Fame. 2012 valdes Pavel Bure in och tre år senare var det Sergej Fedorovs tur. I samband med att Fedorov valdes in 2015 sa han till Hockey News att han tyckte att det var självklart att även den tredje spelaren i kedjan skulle komma med i Hall of Fame.

-Han förtjänar den äran. Alex var snabbare än oss alla och Alex var en maskin. Han var byggd som en maskin, sa Fedorov och fortsatte.

-Han är bättre än oss alla. Han är fantastisk.

Källor:

Sportsnet, The Hockey Writers, ESPN, Hockey News, Buffalo News, SvD, CCCP Hockey (dokumentär)