NHL-bloggens Jon Andersson tippar Stanley Cup-slutspelets första omgång, som drar igång i natt.

Winnipeg - St. Louis

Kommer grundseriens bästa lag Winnipeg Jets drabbas av den så kallade President’s Trophy-förbannelsen och åka ut i första omgången mot ett av NHL:s just nu formstarkaste lag? Jag tror inte det. Blues har stått för en imponerande slutspurt, vilket gav laget en Wildcard-plats. Men här räcker de inte till. Jets är starkare i alla lagdelar. Winnipeg vinner serien med 4-2 i matcher.

Dallas -Colorado

Den första omgångens kanske mest spännande matchserie. Båda lagen har potential att gå hela vägen. Ändå kommer något lag att åka ut redan nu. Här tror jag att Stars skadeproblem kommer att fälla avgörandet. Dallas kommer tvingas börja slutspelet utan stjärnbacken Miro Heiskanen och toppmålskytten Jason Robertson. Det gör att jag tror att det blir svårt för Stars att klara av Avalanche starka lag med Nathan MacKinnon och Cale Makar i spetsen. Dessutom verkar Avalanche få tillbaka sin kapten Gabriel Landeskog lagom till slutspelet, vilket förstås är en stor bonus. Avalanche vinner med 4-3 i matcher

Vegas - Minnesota

Med Kirill Kaprizov och Joel Eriksson Ek tillbaka i laguppställningen hoppas Wild att man ska kunna ställa till med en skräll. Jag tror dock att Wildfansen kommer att bli besvikna. Golden Knights har helt enkelt ett bredare och tyngre lag. Vegas var en av säsongens bästa defensiva lag och klarar av att stänga ner spelare i motståndarlaget. Dessutom har storstjärnan Jack Eichel imponerat både offensivt och defensivt den här säsongen. Jag tror att Vegas tar det här relativt enkelt och vinner med 4-1 i matcher

Los Angeles - Edmonton

För fjärde gången på lika många år ställs Los Angeles Kings mot Edmonton Oilers i slutspelets första runda. Hade jag tippat det här mötet inför säsongen hade svaret varit givet - Oilers tar sin fjärde raka seger på lika många försök. Men i april 2025 känns det inte lika givet. Oilers har haft problem med skador och formen har sviktat de senaste månaderna. Samtidigt har Kings imponerat med sin bredd och sitt defensiva spel. Jag tror dock ändå att spets till slut kommer att övertrumfa bredd. Att Oilers i Connor McDavid och Leon Draisaitl har två av världens bästa spelare i laget fäller till slut avgörandet. Oilers vinner med 4-2 i matcher

Toronto - Ottawa

Att vi återigen kommer att få se ett Battle of Ontario har fått hockeyfans i hela Kanada att gnugga händerna av förtjusning. Maple Leafs har det bättre laget, ändå tror jag att de kan få det svårt mot Senators som behövt spela slutspelshockey hela säsongen i jakt på en slutspelsplats. Mycket kommer att avgöras av om Torontos fyra superstjärnor (Auston Matthews, William Nylander, Mitch Marner och John Tavares) levererar när det gäller som mest. Det känns som att den här matchserien kommer att bli en riktig rysare. Jag tror att Ottawa till slut drar det längsta strået. Men det kan lika gärna gå åt andra hållet. Mitt tips är att Senators vinner med 4-3 i matcher.

Tampa Bay - Florida

Det här Floridaderbyt är ytterligare en av de riktiga höjdpunkterna i slutspelets första omgång. Precis som i matchserien mellan Stars och Avalanche tror jag att laget som vinner här kan ta sig hela vägen till finalen. Om jag måste välja satsar jag ändå på fjolårsvinnaren Florida. Men det här kommer att bli tight. Panthers vinner med 4-3 i matcher.

Washington - Montreal

Washington Capitals stod för en av grundseriens största skrällar då man lyckades vinna inte bara Metropolitan Division utan hela östra konferensen. Coachen Spencer Carbery har gjort ett minst sagt imponerande jobb med det här laget som föregående säsonger knappt tagit sig till slutspel. Canadiens blev klara för slutspelet först i sista omgången och nu hoppas förstås fansen att laget ska fortsätta att skrälla. Jag tror dock att Capitals klarar det här, även om en Canadiensvinst är långt ifrån uteslutet. Capitals vinner med 4-2 i matcher

Carolina - New Jersey

Devils kommer att få klara sig utan sin bäste offensiva spelare Jack Hughes, vilket jag mycket väl tror kan fälla avgörandet i den här serien. Skadan på Hughes, Devils dåliga form under våren och Hurricanes imponerade system under coach Rod Brind'Amour fäller avgörandet. Hurricanes vinner med 4-1 i matcher.

Oveckin slår Gretzkys målrekord, Nylander närmar sig 50 mål och Boston missar slutspelet. Här är fem NHL-snackisar från veckan.

Ovechkin slår målrekord

På söndagskvällen svensk tid hände det som många hockeyfans väntat på länge. Den ryske stjärnforwarden Alexander Ovechkin slog rekordet för flest mål någonsin i NHL. Det hårda handledsskottet som letade sig in i nätmaskorna bakom New York Islanders målvakt Ilya Sorokin blev Ovechkins 895:e NHL-mål, vilket betyder att han nu har ett mer än Gretzky. Ovechkin hyllades stort för sin prestation, men har också kritiserats på flera håll för sina nära band till Rysslands president Vladimir Putin.

Kan Nylander slå Loob?

Med sex matcher kvar av grundserien har Toronto Maple Leafs William Nylander fortfarande chansen att bli den andre svenske spelaren som når drömnoteringen 50 mål under en säsong. Nylander står just nu på 44 mål, vilket betyder att den svenske målkungen behöver göra sex mål på lika många matcher för att nå drömgränsen. Den ende svensk som kommit upp i 50 mål är Håkan Loob, som säsongen 1987-88 gjorde just 50 mål.

St.Louis slår rekord

St.Louis Blues slog nytt klubbrekord med 12 raka vinster, innan man till slut förlorade mot Winnipeg Jets natten mot tisdag. Det var den längsta segersviten i NHL i år, en mer vinst än Jets som hade 11 raka segrar mellan januari och februari. Blues fina form har gjort att man nu ligger på Wild Card-plats i väst och har goda chanser att nå slutspel.

Ottawa mot slutspel

Ottawa Senators svenske målvakt Linus Ullmark fortsätter att storspela. Natten mot måndag höll Ullmark sin fjärde nolla, då laget besegrade Columbus med 4-0. Natten innan var det en annan svensk som höll nollan för Ottawa, då Anton Forsberg motade alla puckar i 3-0 segern mot Florida. Det var tredje gången Forsberg höll nollan den här säsongen. Ottawa ligger på Wild Card-plats i öst och det mesta tyder på att Ullmark och Forsbergs Ottawa kommer att vara med i slutspelet som drar igång om mindre än två veckor.

Boston missar slutspelet

Ottawa och Linus Ullmark ångar på mot Stanley Cup-slutspelet. Ullmarks gamla klubb Boston Bruins kommer dock att missa slutspelet för första gången sedan 2015-16. Det stod klart i helgen. En dålig start och svårigheter att göra mål är två orsaker till att det gått dåligt för Bruins i år. Det dåliga utgångsläget bidrog också till att laget gjorde sig av med spelare som Brad Marchand, Charlie Coyle och Brandon Carlo vid trade deadline.

Trejderna från deadline day har dominerat. Här är fem snackisar från NHL-veckan.

Boston blir svagare

Efter 16 säsonger, 1090 grundseriematcher och 157 matcher i slutspelet står det klart Bruinsikonen Brad Marchand lämnar Boston för Florida Panthers. Enligt ESPN:s insider Emily Kaplan var det till slut pengar som fällde avgörandet. Bruins ledning gick visserligen efter viss tvekan med på att erbjuda kaptenen ett treårskontrakt. Marchand ska dock inte ha varit nöjd med den summa som Bruins erbjöd.

Bruins trejdade också centern Charlie Coyle till Colorado Avalanche och backen Brandon Carlo till Toronto Maple Leafs. Samtidigt har Florida blivit starkare. Förutom Marchand lyckades man också trejda till sig Seth Jones från Chicago. De regerande Stanley Cup-mästarna Florida Panthers har därmed seglat upp som en av de största favoriterna till att höja bucklan i juni.

Mikko Rantanen till Dallas

Det blev bara 42 dagar för Mikko Rantanen i Carolina Hurricanes innan det blev klubbyte igen för finländaren. Under det sista dygnet innan transferfönstret stängde blev det klart att Rantanen skriver på ett 8-årskontrakt med till Dallas Stars, till ett värde av 12 miljoner dollar per år. Enligt rykten väldigt nära den summa på 11,75 miljoner dollar som Rantanen sa nej till i Colorado. Något som ledde till att han trejdades till Carolina.

Colorado blir starkare

Förlusten av Mikko Rantanen är förstås ett stort avbräck för Avalanche. Klubbledning har dock agerat på ett imponerande sätt både före och efter förlusten av den finländska målmaskinen. I december bytte man målvaktssida då Mackenzie Blackwood och Scott Wedgewood kom in i stället för Alexandar Georgiev och Justus Annunen. I samband med att Rantanentrejden fick laget Martin Necas från Carolina.

Under trade deadline day trejdade man också till sig Charlie Coyle från Boston Bruins och Brock Nelson från New York Islanders. Slutsatsen är att även om den spets Rantanen kunnat erbjuda inte riktigt kunnat ersättas, så har Avalanche en betydligt bredare trupp än när säsongen inleddes.

I senaste avsnittet av podden Skitstöveln som trejdade Wayne Gretzky och andra berättelser om NHL kan ni höra mer om galna trejder genom åren

1000 poäng för MacKinnon

Nathan MacKinnon gjorde två assist i Colorado Avalanche 3-0-vinst mot Chicago Blackhawks hemma i Ball Arena natten mot tisdag. Därmed blir kanadensaren den 100:e spelaren i NHL att göra 1000 poäng. MacKinnon leder poängligan den här säsongen på 102 poäng.

Hughes borta säsongen ut

New Jersey Devils storstjärna Jack Hughes behöver operera axeln och kommer att missa resten av säsongen inklusive slutspelet. Det meddelade klubben i onsdags. Hughes som gjort 70 poäng på 62 matcher den här säsongen råkade ut för skadan då han åkte in i sargen i en match mot Vegas Golden Knights förra veckan. Att man blir av med Hughes är ett tungt avbräck för Devils, som haft ambitioner att utmana om Stanley Cup-titeln i år.

Trejdrykten, Ovechkins måljakt och Winnipeg Jets imponerande spel i grundserien. Här är fem snackisar från NHL-veckan.

Erik Karlsson till Dallas?

Det har inte gått som man velat varken för Pittsburgh eller Erik Karlsson, sedan den svenske backen kom till Penguins förra säsongen. Men Karlsson har fortfarande mycket att ge. Det visade han inte minst under Four Nations-turneringen då han var en av de bästa svenska spelarna. Enligt Sportsnets Elliotte Friedman skulle Karlsson vara perfekt för Dallas. NHL-insidern betonar dock att det bara är en teori och att det finns mycket att lösa , med anledning av Karlssons höga lön. Men Karlsson är långt ifrån den enda spelaren det talas om inför NHL:s trade deadline som infaller på fredag.

Kan Rantanen och Marchand byta klubb?

Colorado Avalanche chockade en hel hockeyvärld när man valde att trejda storstjärnan Mikko Rantanen till Carolina Hurricanes. Hurricanes gör nu allt för att få den finska målsprutan att förlänga med klubben. Hittills har det inte skett. Kan det innebära att Rantanen trejdas i nästa vecka?

Bostons Brad Marchand har varit tydlig med att han vill vara klubben trogen hela sin karriär. Ändå går det rykten om att Bruins kapten, som blir UFA (Unrestricted free agent) i sommar kan vara på väg att trejdas från klubben. Marchands ålder (han fyller 37 i år), minskade poängproduktion och ökade skadebenägenhet uppges vara skäl till att Bruins funderar över att trejda honom.

Ovechkin närmar sig Gretzkys målrekord

Frågan är inte längre om utan när Alexander Ovechkin slår Wayne Gretzkys målrekord på 894 mål. I skrivande stund står Ovechkin på 883 mål, vilket innebär att den ryske målmaskinen bara behöver göra 12 mål till för att slå rekordet. Capitals har 23 matcher kvar av säsongen, vilket gör att det inte är otroligt att Ovechkin slår rekordet redan i år. Samtidigt fortsätter Ovechkin att vara kontroversiell på grund av sitt stöd för Rysslands president Vladimir Putin

Jets slår vinstrekord

Det blev visserligen en plump i protokollet i och med förlusten mot Nashville natten mot fredag. Men innan dess hade Winnipeg Jets 11 raka segrar, vilket är klubbrekord. Med mindre än en tredjedel kvar av matcherna i grundserien leder Jets hela NHL med 87 poäng på 60 matcher. Att Jets skulle ta sig till slutspel i år var det många bedömare som trodde. Men att man skulle vara så här bra var det nog få som räknat med. Jetsfansen vet dock alltför väl att resultaten i grundserien inte spelar någon roll i slutspelet. Förra året åkte man ut med 4-1 i matcher mot Colorado Avalanche i slutspelets första omgång. I april får vi se om Jets lärt sig läxan från förra året och kan prestera även när det gäller som mest.

Jämt i toppen av poängligan

Colorado Avalanche Nathan MacKinnon har haft ledningen i NHL:s poängliga under större delen av säsongen. Nu är han på allvar utmanad av Edmonton Oilers Leon Draisaitl som under veckan legat på delad förstaplats med MacKinnon. Draisaitl är också överlägsen ledare i skytteligan med 44 mål. Mitt tips är att Draisaitl vinner poängligan, skytteligan och får Hart Trophy som NHL:s mest värdefulla spelare när säsongen är slut. Kom ihåg var ni läste det först.

Det här är historien om hockeyvärldens största trejd och mannen som gjorde den möjlig. Texten är ett utdrag från boken "Skitstöveln som trejdade Wayne Gretzky - och andra berättelser om NHL"

Lokalen är fullproppad med journalister, och vid ett podium fyllt med mikrofoner sitter världens bästa hockeyspelare Wayne Gretzky. Det är den 9 augusti 1988 och vi befinner oss i Molson House i Edmonton, en lokal som Edmonton Oilers ofta använder för att hålla presskonferenser. Under åren i Oilers har ”The Great One” fört Edmonton till fyra Stanley Cup-vinster på fem år och stått för otaliga poängrekord (som står sig än i dag). Men trots att Gretzky fört så mycket glädje med sig till staden är det här ingen glädjens dag för Edmontonborna. Gretzky har tårar i ögonen och gråten i halsen gör det svårt för honom att tala.

– Jag lovade Mess (Mark Messier) att jag inte skulle göra det här. Men det kommer en tid ... orden stockar sig i halsen och Gretzky klarar inte av att avsluta meningen.

Idrottsvärlden var i chock

Det som skedde den där dagen i augusti för över 30 år sedan kom att slå ner som en bomb i idrottsvärlden. Edmontons ägare Peter Pocklington hade tillsammans med Gretzky och Oilers general manager och coach Glen Sather precis offentliggjort att ”The Great One” skulle trejdas från Edmonton Oilers till Los Angeles Kings.

Hela idrottsvärlden var i chock. Och reaktionerna lät inte vänta på sig. I Edmonton brändes och skändades snart dockor föreställande ägaren, och Pocklington berättade senare att han utsattes för flera dödshot. En av skyltarna som välkomnar besökare till Edmonton med texten ”City of Champions” klottrades ner och över det stolta budskapet stod nu två bokstäver i svart: LA. Oilers blev nedringda av arga fans som hotade att säga upp säsongsbiljetterna eller att aldrig mer följa en enda match med laget. Affären nådde till och med ända upp på högsta politiska nivå, då en ledamot i Kanadas parlament föreslog att den federala regeringen skulle blockera trejden eller köpa spelarens kontrakt till ett annat kanadensiskt lag så att Gretzky blev kvar i moderlandet.

Det hela började redan tre år tidigare då Jerry Buss, den dåvarande ägaren av LA Kings, erbjöd Pocklington 15 miljoner dollar plus ett antal spelare för att få över Gretzky till Los Angeles. Beskedet från Pocklington var att det inte var rätt tid men att han kunde tänka sig att prata senare.

Det gick tre år, och med ytterligare två Stanley Cup-titlar för Edmontons del tyckte Pocklington att det var dags. Gretzky satt på ett utgående kontrakt, och Edmontons ägare bestämde sig för att undersöka hur intresset såg ut för hans storstjärna. Bruce McNall hade tagit över ägarskapet för Los Angeles Kings men intresset för att köpa Gretzky fanns kvar. I ESPN:s dokumentär om trejden - Kings Ransom - berättar McNall om hur han tjatade om att köpa Gretzky varje gång han och Pocklington träffades. Och McNall fick snart en känsla av att en affär trots allt inte var omöjlig.

Säljas till högstbjudande

När Gretzky och hans lagkamrater i maj 1988 säkrade Oilers fjärde Stanley Cup-titel på fem år var huvudpersonen själv dock helt ovetande om vad som skulle hända bara några månader senare. För Gretzky var det otänkbart att han den där dagen i maj skulle bära en Oilerströja för sista gången.

Men efter att de bärgat bucklan berättade pappa Walter, som fått nys om att en affär var på gång, för en förbluffad Wayne att Edmonton ville sälja honom till högstbjudande.

– Jag tror att Wayne alltid trodde han skulle vara en Oiler. Det var hans hem. Hockey i Edmonton var allt för Wayne. Det var en av de jobbigaste stunder jag upplevt, för jag visste hur gärna Wayne ville vara kvar i Edmonton, berättade Walter Gretzky i dokumentären Kings Ransom.

Glen Sather, Oilers coach och general manager, var också länge omedveten om vad som skulle hända. Det var över en flaska vin under en golfresa i Colorado sommaren 1988 som Oilersägaren droppade nyheten. Pocklington hade en fäbless för riktigt dyra viner, men det vin han bjöd på den här kvällen smakade enligt Sather surt. Kanske hade det att göra med det besked som Pocklington gav medan de båda männen drack sitt vin. Wayne Gretzky skulle säljas till Los Angeles Kings för 15 miljoner dollar. Sather som förmodligen höll på att sätta vinet i vrångstrupen funderade över om han skulle slå Pocklington på käften, men bestämde sig för att låta bli. Att sälja ligans bästa spelare och ansiktet utåt för klubben var enligt Oilerscoachen total galenskap. Han blev förbannad och sa åt Pocklington att en försäljning av Gretzky skulle vara Oilersägarens största misstag i livet. Över en natt skulle han gå från att vara ”en hjälte till en tönt”.

Lyckokast för Kings

Det är nog många som än i dag tycker att det Sather sa då var sant. Hur kunde Edmonton Oilers ägare göra sig av med den bästa spelaren som någonsin stått på ett par skridskor? Och dessutom till en stad som var betydligt mer känd för filmstjärnor och glitter och glamour än för ishockey. Skulle Kanadas stora nationalikon lämna hemlandet och flytta till Los Angeles?

In i det sista var det osäkert om det skulle bli en affär. I boken I’d Trade Him Again berättar Pocklington, Sather och Gretzky själva om de sista timmarna innan trejden offentliggjordes. Glen Sather hoppades fortfarande att han skulle kunna övertyga Gretzky om att stanna kvar i Edmonton. Och Gretzky medgav efteråt att han var väldigt nära att backa ur.

– Det var en av de värsta dagarna i mitt liv, berättade Gretzky.

Men vid det här laget hade Gretzky bestämt sig. Det hade gått för långt för att han skulle backa ur i sista minuten. Efter presskonferensen i Edmonton flög Gretzky till Los Angeles för ännu en presskonferens. Saken var klar. Wayne Gretzky tillhörde nu Los Angeles Kings.

För Kings blev affären ett lyckokast. Plötsligt blev hockey en sport att räkna med. På bara en vecka köptes runt 4 000–5 000 säsongsbiljetter, många av människor som bara visste namnet på en spelare – Wayne Gretzky. Kings gick från att ha en publik på 5 000–7 000 per kväll till en utsåld arena, ofta med Hollywoodstjärnor som Tom Hanks och Goldie Hawn i publiken.

Gretzky blev en symbol för ishockeyn inte bara i Los Angeles, utan i hela USA.

– Folk uppmärksammade hockey på platser där de kanske inte hade fokuserat på det så mycket, och det är tydligt att det fanns ett stort intresse för spelet. Waynes närvaro i LA var katalysatorn för det, sa NHL:s kommissionär Gary Bettman i en intervju med nyhetsbyrån The Canadian Press 15 år efter trejden.

Populariserade hockeyn

Gretzkys övergång till Los Angeles populariserade hockeyn i USA och visade enligt Bettman att sporten kunde slå sig in på nya och icke-traditionella marknader. Det är många som menar att trejden bidrog till den expansion som NHL sedan gjorde, med nya lag i till exempel Kalifornien och Florida. Något som Bettman jobbat hårt för under sina år som kommissionär. I dag består NHL av 32 lag över hela USA och Kanada. Det kan jämföras med de 21 lag som fanns i ligan 1988 då Gretzky trejdades.

Trejden av Gretzky förändrade också synen på spelarövergångar inom hockeyn för alltid. Om Gretzky kunde bli trejdad, då kunde alla bli trejdade, hette det.

Detta bevisades om inte annat 2001, då en viss tjeckisk storstjärna gick från Pittsburgh Penguins till Washington Capitals, i det som med rätta kan beskrivas som den största trejden sedan Wayne Gretzkys övergång till Los Angeles 13 år tidigare.

Men låt oss ta det från början. Den tjeckiske forwardstalangen Jaromir Jagr hade kommit till NHL säsongen 1990–91, och det blev succé direkt. Den unge tjecken gjorde 57 poäng för sitt Pittsburgh Penguins under grundserien, och med 13 poäng i slutspelet hade han spelat en viktig roll i lagets första Stanley Cup-triumf. Det hela följdes upp med ytterligare en Stanley Cup-titel 1992. Den här gången var Jagr en av de mest tongivande spelarna i laget, och han gjorde totalt 11 mål och 13 assist i slutspelet. Det snyggaste och förmodligen viktigaste av de 11 målen gjorde Jagr i den första finalmatchen mot Chicago Blackhawks. Den tjeckiske stjärnforwarden åkte slalom mellan Blackhawksförsvararna innan han slutligen slog in en backhand bakom en chanslös Ed Belfour i Chicagomålet. Målet innebar att Pittsburgh hämtat upp 4–1 till 4–4. Efter matchen, som Pittsburgh till slut vann med 5–4, beskrev lagets största stjärna Mario Lemieux målet som det ”snyggaste mål han någonsin sett”.

– Den där killen har alla verktyg som krävs för att om några år bli bäst i världen, sa Lemieux om Jagr.

Och Lemieux skulle få rätt. Tio år efter debuten var det inget snack om vem som var den klarast lysande stjärnan i NHL. Jagr hade vunnit poängligan de senaste fyra säsongerna och axlat Gretzkys och och senare Lemieuxs mantel som NHL:s poängkung.

Jagr trejdades till Washington

Men trots framgångarna på isen hade det kommit rapporter om att den tjeckiska storstjärnan inte var helt nöjd med tillvaron i stålstaden. Enligt rapporterna var han missnöjd med hur laget spelade, och när klubbikonen och tillika ägaren Mario Lemieux kommit tillbaka till spel efter en lång tids skadefrånvaro var det svårt för Pittsburgh att ha råd med att behålla sin superstjärna. Att Jagr skulle lämna Pittsburgh var alltså ingen skräll. Det som var desto mer överraskande var vilket lag den tjeckiske poängkungen skulle hamna i.

Två år tidigare hade en grupp ledd av affärsmannen Ted Leonsis köpt Washington Capitals och delar av basketlaget Washington Wizards. Leonsis klargjorde att han ville se Capitals som vinnare. Ett led i detta var att värva den förmodligen bästa hockeyspelaren i världen just då: Jaromir Jagr. Jagr själv hade förväntat sig att hamna i New York Rangers och blev förvånad när han fick beskedet att det var Capitals som ville ha honom. Men när han hörde talas om lagets ambitioner blev han lugnad. Capitals ledning försäkrade att man skulle vinna Stanley Cup inom tre till fem år.

Men det blev inte som det var tänkt. Under två säsonger i Washington hade Jagr ett snitt på 78 poäng, vilket kan jämföras med de 112 poäng i snitt som den tjeckiske högerforwarden hade haft under sina fyra sista säsonger i Pittsburgh.

– Alla förväntade sig samma antal poäng som jag gjorde i Pittsburgh. Men det var ett annat lag, med en annan stil, andra spelare och tränare. Jag skulle aldrig kunna göra så många poäng som i Pittsburgh, berättade Jagr långt senare.

För laget gick det också dåligt och drömmen om en Stanley Cup-vinst inom tre till fem år bleknade snabbt.

– Det kan verka enkelt, att om man lägger till en stjärnspelare i laguppställningen så blir laget bättre. Men du lär dig att det handlar mer om konstruktionen på laget än kvaliteten på spelaren du tar in, konstaterade Capitals dåvarande general manager George McPhee.

Under Jagrs första säsong missade Capitals slutspelet, och säsongen därpå åkte man ut i första omgången mot Tampa Bay Lightning. Det blev allt mer klart för lagets ägare att man inte skulle lyckas vinna Stanley Cup inom fem år. För att Capitals någon gång i framtiden skulle ha chans att vinna behövde laget byggas om från grunden. Det första steget i den planen var att göra sig av med lagets i särklass största löneutgift. I januari 2004, under Jagrs tredje säsong i klubben, trejdades därför tjecken ännu en gång, nu till New York Rangers.

Men inget ont som inte för något gott med sig. Capitals dåliga säsong gjorde att man lyckades vinna det årets draftlotteri och fick möjlighet att välja superlöftet Alexander Ovechkin. 14 år senare skulle laget, med Ovechkin i spetsen, vinna Capitals första Stanley Cup-titel någonsin. Något Jagr påpekade i ett skämtsamt Instagraminlägg i juli 2019, 18 år efter att trejden till Capitals offentliggjorts.

”Caps fans. Jag är ledsen att det inte funkade, men jag gjorde mitt bästa. Efter 18 år får vi se det från den positiva sidan. Om jag spelat väldigt bra så hade ni förmodligen aldrig haft möjlighet att drafta OVI. Och ni hade förmodligen inte vunnit cupen förra året. Varsågoda.”

Edmontonfansen har inte glömt

I Jagrs fall handlade det om en missnöjd stjärna vars agerande bidrog till att han trejdades. För spelarna under det absoluta topp- skiktet är valmöjligheterna dock oftast betydligt mer begränsade. Det handlar om ett öde man helt enkelt måste acceptera. Helt plötsligt är det bara att ta sitt pick och pack och flytta med familjen till en annan landsända eller ett helt annat land. Jake Muzzin minns tydligt när han för några år sedan blev trejdad från Los Angeles till Toronto. Muzzin och hans gravida fru tvingades leva den första tiden på hotell med tjugo resväskor och tre hundar.

– Det var mycket osäkerhet. Vi hade inget hus till vårt barn och jag var tvungen att skaffa en vinterrock eftersom jag inte hade någon. När de sa åt mig att jag skulle bli trejdad sa jag bara ”skojar ni”, berättade Muzzin.

Enligt Muzzin handlar det om så mycket mer än att bara byta från en klubb till en annan.

– Man känner sig arg. Det handlar inte om att du blir trejdad från ett lag till ett annat. Allt i ditt liv förändras.

En annan person som vet allt om hur det är att bli trejdad är Ray Ferraro. Ferraro gjorde under sin karriär nästan 900 poäng, representerade sex olika klubbar och blev trejdad tre gånger på deadline day. Han har en tydlig uppfattning om företeelsen.

– Folk säger att det är en del av verksamheten men innan det händer dig så förstår du inte. Det stinker.

Men låt oss återgå till den där händelsen för över 35 år sedan när Wayne Gretzky trejdades från Edmonton Oilers till Los Angeles Kings. Oilers ägare Peter Pocklington säger att han inte ångrar någonting, vilket också titeln till biografin om Pocklington, I’d Trade Him Again, antyder. I boken berättar Pocklington att han såg på Gretzky som vilken investering som helst.

– Ekonomen Joseph Schumpeter säger i sin teori om ”kreativ förstörelse” att du måste sälja tillgångar när de befinner sig på toppen. Och ett av skälen till att de mest framgångsrika affärsmännen i världen är så framgångsrika är att de tror på det, konstaterade Pocklington kallt.

Men Edmontonfansen har inte glömt. I en undersökning som gjordes av Edmonton Journal vid 20-årsjubileet av trejden 2008 uppgav en tredjedel av de svarande att de fortfarande var bittra över försäljningen av Gretzky, medan 9 procent svarade att de nästan kommit över det.

Frågan är om mannen som gjorde trejden av Gretzky möjlig någonsin kommer att bli förlåten av Oilersfansen. För trots att det var Peter Pocklington som både tog Oilers till NHL och såg till att värva en ung Wayne Gretzky till laget så är han framför allt ihågkommen för en sak.

– Det kommer säkert stå ”din skitstövel du trejdade the Great One” på min gravsten, sa Pocklington i en intervju för några år sedan.

Hur upplevde då huvudpersonen själv århundradets trejd? Över 20 år efter trejden berättade Gretzky i ESPN:s dokumentär Kings Ransom om hur han såg på situationen med lite perspektiv. Beslutet att lämna togs eftersom Gretzky var arg för att klubben ville sälja honom. Men i dag förstår han varför de gjorde som de gjorde.

– Jag hade ett år kvar på mitt kontrakt och de ville sätta sig ner och omförhandla. Men jag sa nej. Jag ville spela ut året, sa Gretzky, och fortsatte:

– Nu förstår jag varför de sa att de inte kunde göra det. Men då tänkte jag bara: Är ni galna?

När New York Rangers och New York Islanders möts är det mycket mer än bara en hockeymatch. Det här är historien om en av NHL:s värsta rivalmöten och om svensken som gett upphov till en av ligans mest ikoniska ramsor. Texten är ett utdrag från boken Skitstöveln som trejdade Wayne Gretzky och andra berättelser om NHL.

Foto: Brad Penner-USA TODAY Sports/Bildbyrån

Det är den 25 februari 1979. I Madison Square Garden, framför en storpublik på nästan 18 000 åskådare, pågår en match mellan två av de största rivalerna inom nordamerikansk idrott: New York Rangers och New York Islanders. Rangers har haft det tufft under ett antal år och de fyra senaste säsongerna har man antingen misslyckats med att ta sig till slutspel eller åkt ut i första omgången. Men den här säsongen har fansen fått tillbaka tron på laget. Inte minst tack vare två svenska spelare som förstärkt inför säsongen.

Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson och Anders Hedberg har under de fyra senaste säsongerna gjort succé i Winnipeg Jets i den konkurrerande proffsligan WHA och gör nu sin första säsong i NHL. Tillsammans med den nya coachen Fred Shero har de gett Rangersfansen något att hoppas på igen. Nilsson leder den interna skytteligan och svensken har dessutom visat sig vara en riktig ”Islanders-dödare”, med hela 11 poäng på fem matcher och en period.

– Jag hade ju ett fantastiskt år då. Det var vår första säsong i New York och jag ledde vår interna skytteliga. Anders har sagt många gånger att det nog var en av mina bästa säsonger i Nordamerika, berättar Nilsson för mig.

Och det går bra för de svenska stjärnspelarna även den här kvällen. De har redan varsin poäng, efter att Hedberg gjort Rangers 1–1-mål på assist från Nilsson och Phil Esposito. När vi kommer in i handlingen har Rangers rookie Don Maloney precis kvitterat till 2–2 i slutet av den första perioden. ”Lill-Pröjsarn” vinner den efterföljande tekningen och slår pucken förbi Islanders Denis Potvin, vilket gör att ett två-mot-ett-läge är på väg att skapas. Rangersfansen vädrar morgonluft. Men i stället för att skapa ett friläge bryts puckbanan av Islanders svenske back Stefan Persson. Det är då det händer.

Potvin får skulden

Nilsson åker för att hämta pucken och tacklas in i sargen av Potvin. Tacklingen, som inte ens renderar en utvisning, ska få allvarliga konsekvenser för Nilsson. Den svenske stjärnforwarden skadas och blir borta resten av säsongen. Rangers vinner visserligen matchen med 3-2 men efterspelet kommer att handla om tacklingen.

Potvin får skulden för den svenske stjärnspelarens skada. Och händelsen ger upphov till den ramsa som för Rangersfansen kanske mer än något annat fått symbolisera rivaliteten med Islanders. ”Potvin sucks” blev ramsan som Rangersfansen avslutade med varje gång organisten i Madison Square Garden spelade melodin ”Let’s go band”. En ramsa som lever vidare än i dag, mer än 40 år efter händelsen. Det spelade ingen roll att melodin till slut förbjöds i Madison Square Garden. Fansen visslade melodin i stället och avslutade med det sedvanliga ”Potvin sucks”.

New York Rangers hade under flera decennier varit det enda NHL-laget från The Big Apple, men 1972 ändrades det då Islanders kom med i ligan. Under de första åren var det ingen riktig hetta i New York-derbyna. Islanders var helt enkelt för dåliga. Under lagets första säsong slog man rekord i flest förluster, minst vinster och flest insläppta mål. Statistiken mot lokalrivalen var lika illa. Islanders förlorade alla matcher mot Rangers under premiärsäsongen. Laget var så dåligt att publiken i Long Island fick till vana att skandera ”We’re number eight”. Något som anspelade på lagets position i den östra divisionens tabell. En division som bestod av just åtta lag.

Lika illa var det med publikstödet. Något den nye coachen Al Arbour, som anställdes inför säsongen 1973–74, fick erfara bara en match in på försäsongen då laget mötte Rangers hemma i Nassau Coliseum. När Arbour ställde sig vid bänken upptäckte han att alla i publiken bakom honom hade på sig Rangerströjor, och under matchens gång blev han slagen i bakhuvudet av supportrarna. Den nye Islanderscoachen undrade med all rätt om han verkligen befann sig på Islanders hemmaarena eller om det var Rangers som hade hemmaplan.

Efter de två första säsongerna i ligan började det dock hända något med Islanders. Både spelmässigt och publikmässigt. Eftersom laget kommit sist under sin första säsong fick man möjlighet att välja först i 1973 års draft. Valet föll på den unge backtalangen Denis Potvin, som redan vid 14 års ålder beskrivits som ”den nye Bobby Orr”. Under de följande åren fyllde man på med forwards som Clark Gillies och Bryan Trottier samt målvakten Glenn ”Chico” Resch. Målsprutan Mike Bossy, som draftades 1977, blev pricken över i:et. Islanders hade blivit ett lag att räkna med. Rangersfansen fick vänja sig vid att matcherna mot Islanders inte längre innebar en automatisk vinst. När Islanders slog Rangers i en tuff match i Coliseum i mars 1975 hade de också till slut fått publiken med sig.

– När vi hörde dem skrika ”Goodbye Rangers” visste vi att majoriteten av fansen äntligen var på vår sida, berättade Denis Potvin i boken Rangers vs Islanders.

”Trodde vi vunnit Stanley Cup”

Islanders avslutade säsongen 1974–75 bra och lyckades för första gången i lagets historia nå slutspelet. I den första omgången ställdes man direkt mot ärkerivalen Rangers. Hockeyn i New York var hetare än någonsin.

Matchserien skulle avgöras i bäst av tre matcher med start i Madison Square Garden. I den första matchen hade Rangers ledningen med 2–0 inför den tredje perioden, men till allas förvåning lyckades Islanders hämta upp ledningen och vinna matchen efter tre mål i den tredje perioden. En seger som betydde mycket för Islandersspelarna. Jean Potvin, äldre bror till Denis, uttryckte det bättre än någon annan:

– Förutom när jag gifte mig är den här vinsten det största som hänt i mitt liv.

I den andra matchen tog dock Rangers en gruvlig revansch, då man slog Islanders borta i Nassau Coliseum med hela 8–3. Det var bäddat för Rangersvinst inför den tredje och avgörande matchen i Madison Square Garden. Men Islanders ville annorlunda. Efter två perioder ledde man med 3–0 och det verkade som att Rangers skulle få se sig besegrade av lillebror. En stark comeback i tredje perioden, gjorde dock att Rangers kunde ta sig upp till 3–3. Det var också resultatet efter tre spelade perioder. Matchen skulle komma att avgöras i sudden death. Väl där skulle det gå snabbt.

Islanders Jude Drouin vann tekningen som öppnade övertiden och efter några passningar lyckades Islandersspelarna dumpa pucken i ett hörn i Rangers zon. Trots att Rangers forward Steve Vickers var bra placerad hann Drouin före till pucken. Han spelade in den till Islanders vänsterforward J.P. Parisé som sköt in pucken i mål. Efter bara 11 sekunder av övertiden hade Islanders avgjort matchen och avancerat till slutspelets andra omgång.

– Jag trodde att vi hade vunnit Stanley Cup. Den matchserien fick oss att känna att vi uppnått samma typ av seger, genom att slå New York Rangers, sa Denis Potvin.

Islanderscoachen Al Arbour berättade att man efter målet hade kunnat höra en knappnål falla i Madison Square Garden.

– Det var som att vara i en kyrka. Det var så tyst, berättade Arbour.

Islanders seger fick stor uppmärksamhet. I en artikel i New York Times dagen efter matchen kunde man läsa följande: ”Cirkeln slöts i går kväll i Madison Square Garden. Precis som New York Mets, som kom att överglänsa Yankees i baseball; New York Jets, som utklassade de ärevördiga Giants i (amerikansk) fotboll; och New York Nets, som överglänste Knicks i basket, blev New York Islanders nummer 1 på hockeyscenen i New York och puttade ner de förbluffade Rangers. […] Den pinsamma elimineringen för ett av National Hockey Leagues ursprungliga sex lag kommer förmodligen att betecknas som den mest förödmjukande händelsen i Rangers 49-åriga historia. Det var ett av problemen: Rangers tog aldrig Islanders på allvar – tills det var för sent.”

De följande säsongerna gick det tungt för Rangers. 1976 och 1977 missade man slutspel och 1978 åkte laget ut i första rundan mot Buffalo Sabres. Det sportsliga misslyckandet var också något som började påverka intresset för Manhattanlaget. Därför blev det en injektion för Rangers när två av WHA:s bästa spelare de senaste säsongerna kom till laget inför säsongen 1978–79.

– Jag tror att Anders och jag svängde om Rangers, för året innan hade de inte sålt ut. Det var halvfullt på hemmamatcherna. Och sen dess har det i princip varit fullt i Madison Square Garden. Så vi hade väl en liten impact på kärleken för Rangers, säger Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson.

Med de två svenskarna och den kanadensiske stjärnforwarden Phil Esposito i spetsen spelade Rangers bra igen och fansen kunde börja hoppas på nya framgångar. Och trots att ”Lill-Pröjsarns” skada höll honom borta resten av säsongen fortsatte det att gå bra även efter det där mötet med Islanders i februari. När de två New York-lagen ställdes mot varandra i semifinalen i det årets Stanley Cup-slutspel vann Rangers med 4-2 i matcher. I finalen blev dock Montreal Canadiens för svåra och Manhattanlagets drömmar om en första Stanley Cup-titel på 39 år krossades. Det skulle dröja 15 år innan Rangers åter fick spela Stanley Cup-final. I stället blev det ett annat lag som skulle dominera i NHL under åren som följde.

Islanders hade i början av 80-talet fått alla bitar på plats för att på allvar utmana om Stanley Cup-titeln. Och på vilket sätt man gjorde det. 1980–83 vann laget fyra raka Stanley Cup-titlar, en bedrift som inget lag lyckats upprepa sedan dess. Att Islanders också dominerade i mötena mot lokalrivalen var nästan lika stort för fansen och spelarna som Stanley Cup-titlarna. 1981–84 vann Islanders fyra raka slutspelsserier mot Rangers.

”1940”

I takt med framgångarna blev också Islandersfansen allt mer kaxiga. Under semifinalserien 1981, som Islanders vann i fyra raka matcher, kom fansen på ett nytt sätt att förnedra Rangers. Det var i slutet av den andra matchen i serien, som Islanders till slut vann med 7–3, då någon i publiken började skrika ”1940”, en referens till när Rangers senast vann en Stanley Cup-titel. Och det tog inte lång tid innan resten av hemmapubliken hakade på. I Rangers vs Islanders skriver bokens författare Stan Fischler och Zachary Weinstock om det genialiska med ramsan: ”Den var catchy. Den var elak. Den sammanfattade fyra decennier av Rangers hjärtesorg i fyra stavelser och fem handklapp, medan den samtidigt implicit skröt om mästarlaget Islanders. Det var en perfekt ramsa.”

Hädanefter skulle Rangersspelarna tvingas höra ramsan under varje bortamatch i Nassau Coliseum. Ramsan började snart också användas av andra lags fans för att håna Rangers. Den levde kvar ända till 1994, då Rangers till slut tog sin efterlängtade fjärde Stanley Cup-titel, efter att bland annat ha slagit ut Islanders med 4–0 i matcher i den första omgången. Något som säkert täppte till käften på en del Islandersfans.

Efter det har lagen inte mötts i någon slutspelsmatch, och styrkeförhållandena har skiftat genom åren. Helt klart är att det fortfarande finns en stor rivalitet mellan de båda New York-lagen. En rivalitet som ibland till och med har gått så långt som till rent hat. Jason Chimera, tidigare vänsterforward i New York Islanders, sa till exempel så här för några år sedan:

– Jag har bara varit i Islanders i sex månader och jag hatar Rangers. Det är inte bara laget utan de som hejar på dem.

Hat eller inte. Tiden läker alla sår brukar man ju säga. Det stämmer i alla fall när det gäller de två inblandade i den där bataljen för över 40 år sedan, då Rangers Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson skadades efter en tackling av Denis Potvin. För även om fansen inte glömt och den där ramsan levt vidare genom åren så har de två inblandade för länge sedan försonats.

– Det var ju ingen ful tackling på något sätt. Isen var oftast bedrövlig i Madison Square Garden, eftersom det var så mycket evenemang i arenan. Så jag tror att det var någon spricka i isen eller någonting där min skena fastnade precis samtidigt som jag blev tacklad, berättar ”Lill-Pröjsarn” för mig.

Tar händelsen med ro

Att tacklingen fått så stor betydelse har nog mycket att göra med vad som hände sen. Hade Rangers kunnat nå hela vägen och slå Montreal Canadiens i finalen om inte lagets svenske stjärnforward skadat sig? Det verkar vara många Rangersfans som tror det.

– Jag tror att det verkligen var anledningen till att sången överlevde och ökade i styrka. Jag var killen som de kunde peka på och säga ”Vi skulle ha vunnit med Ulf Nilsson”, berättade Potvin nyligen för The Hockey News.

En förklaring som Nilsson själv tror att det ligger en del i.

– Jag tror att vi gav Rangers fans ett riktigt hopp om att vi kunde vinna Stanley Cup. Det var väl det som var frustrerande, säger han.

Medan det skulle dröja ytterligare 15 år innan Rangers återigen var i final etablerade Islanders en dynasti med fyra raka titlar. Något som gjorde att ramsan fortsatte att ljuda i Madison Square Garden.

– Jag tror att Rangersfansen är så jäkla avundsjuka på hans (Potvins) fyra Stanley Cup. Och det är väl också en heder åt honom att han var en så pass bra hockeyspelare som han var, säger Nilsson.

Potvin tar också uppståndelsen kring händelsen med ro. Betydelsen av ramsan har förändrats genom åren, berättade han i en intervju i New York Times 2006.

– Den stora skillnaden nu är att folk skriker det med ett leende på läpparna till skillnad från hatet som fanns förr. Det är bara en av de där sakerna som förs över till nästa generation, skulle jag tro. Ungefär som säsongsbiljetter