Vad krävs för att Toronto Maple Leafs ska bryta den över 50 år gamla förbannelsen och åter vinna Stanley Cup? Kan ett nytt lag fullt med offensiv talang göra detta möjligt och hur gick det egentligen till senast laget nådde hela vägen? Det här är historien om världens kanske mest hockeytokiga stad och dess hunger efter en ny Stanley Cup-titel.

Det hade gått lite drygt tre minuter av den andra perioden och stämningen i TD Garden i Boston var god. Åtminstone bland hemmafansen. Med 2 - 0 till hemmalaget på resultattavlan talade mycket för att Boston än en gång skulle klara av att besegra Toronto Maple Leafs och ta sig till Stanley Cup-slutspelets andra omgång. Det var då det hände. Bostonmålvakten Tuukka Rask hade precis rensat pucken bakom egen kasse men medspelarna var inte tillräckligt uppmärksamma och lyckades inte få bort den ur zon. Det utnyttjade Maple Leafs Tyler Ennis som fick tag i pucken och passade till en fri John Tavares som slog pucken i mål bakom en chanslös Rask. Ett mål som gav lite hopp till de Maple Leafs-supportrar som rest till Boston och förstås till alla fans som följde matchen på tv hemma i Toronto. En av de förhoppningsfulla Maple Leafs-fansen på läktaren hette Mike Wilson. En man värd att kallas för Toronto Maple Leafs mest hängivna fan. Vi ska återkomma till honom och till Tavares lite senare. Men vi ska stanna kvar i det där ögonblicket i TD Garden en stund först.

Det var den sjunde och avgörande matchen i Stanley Cup - slutspelets första omgång. Precis som 2018 stod Toronto Maple Leafs och Boston Bruins mot varandra i en sjunde och avgörande match. Och precis som året innan var det Boston som hade hemmaplansfördel i den sista matchen. Boston hade alltså gått upp i en tvåmålsledning och det var nog många besvikna Maple Leafs-supportrar som kände att samma sak höll på att hända igen. Men efter Tavares mål kunde fansen börja hoppas igen. Kanske fanns det ändå en möjlighet att vända på resultatet. Tyvärr för Torontosupportrarna blev det inte så den här gången heller. I stället gjorde Bruins 3-1 i början av tredje perioden och kunde sen utöka till både 4-1 och 5-1, då Toronto desperat jagade de två mål som behövdes för att ta matchen till förlängning. Budskapet i lokaltidningen Toronto Sun efter matchen kunde inte ha varit tydligare: ”Maple Leafs väg mot sjunde himlen har än en gång blivit avfärdat genom helvetet i TD Garden.”

Tavares pojkdröm gick i uppfyllelse

Maple Leafs enda mål hade gjorts av Torontosonen John Tavares. Något som var långt ifrån tillräckligt mot ett lag med den offensiva kraft som Bruins stod för. Efter matchen konstaterade en besviken Tavares att han med en stigande ålder allt mer hade börjat inse vikten av de tillfällen som ett Stanley Cup-slutspel innebar.

- Man tar de inte för givet och man vill göra så mycket som möjligt av tillfällena när de dyker upp. Det gjorde vi inte, sa en märkbart besviken Tavares efter matchen.

Tavares som växte upp i Mississauga utanför Toronto, hade inför säsongen återkommit till sina hemtrakter efter att ha spenderat nästan tio år i New York Islanders. Sommaren innan hade kontraktet med Islanders löpt ut och Tavares hade blivit en free-agent. Och det var många som var intresserade av Islanderskaptenen som gjort 84 poäng på 82 matcher under säsongen 2017 - 18. Flera var inblandade i budgivningen på Tavares, förutom Ny Islanders och Toronto, bland annat San José Sharks som enligt medieuppgifter ska ha erbjudit honom 91 miljoner dollar för ett sjuårskontrakt. I stället valde Tavares att skriva på ett sjuårskontrakt med Maple Leafs för ”bara” 77 miljoner dollar. För Tavares var det ett enkelt val. I Lance Hornsbys bok ”If these walls could talk: Toronto Maple Leafs” berättar den förre Islanderskaptenen om varför han gjorde det valet.

- Jag hade tur som befann mig i den position jag gjorde. Jag kände att möjligheten fanns att spela där jag växte upp och förälskade mig i spelet, sa Tavares och fortsatte

-Man växer upp och tittar på dem och när man är sex eller sju år så tror man att man ska få spela för dem. Det här är en chans som bara kommer en gång i livet.

Pojkdrömmen hade gått i uppfyllelse. Och att det var just en pojkdröm blev extra tydligt med den bild som Tavares la ut på sitt Twitterkonto i samband med att klubbytet tillkännagavs. Bilden visade Tavares som liten pojke när han ligger och sover i Maple Leafs- lakan. Under bilden stod det: ”Not everyday you can live a childhood dream”. Klubbyte väckte stor entusiasm i och omkring Toronto. Inom 24 timmar efter Tavares nya klubb avslöjats, dök en Maple Leafs-tröja med nummer 91 upp på en baseballmatch med Toronto Blue Jays och en stor bettingsajt höll plötsligt Toronto som favoriter till att vinna Stanley Cup. Förhoppningarna på laget var stora. En mix av rutinerade spelare som Tavares och unga stjärnor som Auston Matthews och Mitch Marner skulle tillsammans med den Stanley Cup-vinnande coachen Mike Babcock leda laget mot nya framgångar. Men fansen förhoppningar kom alltså än en gång på skam, då Toronto på nytt fick se sig besegrade av Boston Bruins i den första omgången i slutspelet.

Året efter var det dags igen. Den här gången var det Colombus Blue Jackets som blev för svåra för Toronto. Trots medvind efter en fantastisk upphämtning i den fjärde matchen förlorade Toronto den femte och avgörande matchen i play-in spelet med klara 3-0 och laget åkte ut innan det riktiga slutspelet ens börjat. Ett resultat som kanske blivit annorlunda om John Tavares haft marginalerna med sig i slutet av den första perioden då han fick ett öppet läge på högersidan om målet.

-Självklart var det en fantastisk möjlighet och jag ville avsluta. Tyvärr var det kanske en halv tum, en kvarts tum för mycket till höger, berättade Tavares efter matchen.

Det blev inga mål i matchen för Toronto och i stället höll Columbus nollan för andra gången i matchserien.

-Columbus försvarade extremt bra och gav oss inte mycket, men vi hade tillräckligt många chanser att göra fler mål än vad vi gjorde, sa Torontocoachen Sheldon Keefe efter matchen.

Än en gång hade Tavares och hans lag fått uppleva ett snöpligt uttåg ur slutspelet. Den här gången egentligen redan innan det riktiga Stanley Cup- slutspelet med 16 lag tog sin början.

Stora förväntningar på Maple Leafs den här säsongen också

Trots att Maple Leafs satsat enorma summor de senaste åren på sin offensiv så blev det oförmågan att göra mål som fällde laget mot Columbus. Torontos general manager Kyle Dubas har sett till att kvartetten med offensiva spelare bestående av Tavares, Mitch Marner, Auston Matthews och svenske William Nylander är intakt. Men det har inte varit en billig affär för Torontos general manager Kyle Dubas.

Att ta in Tavares och se till att de andra tre forwardsstjärnorna fick så bra avtal att de valde att stanna i klubben har haft ett högt pris. Stjärnorna kostar klubben över 40 miljoner dollar per säsong, vilket blir ganska exakt hälften av lönetaket som NHL-klubbarna har att förhålla sig till. Stjärnkvartetten fortsatte visserligen att leverera under säsongen 2019-20 och skrapade ihop totalt 266 poäng. Bara fyra färre än vad de blivande Stanley Cup-mästarna Tampa Bay Lightnings fyra bästa poängplockare fick ihop under säsongen. Men vad spelar det för roll hur det går under ordinarie säsong när laget viker ner sig när det gäller som mest konstaterade Maple Leafs poängkung Auston Matthews efter förlusten mot Columbus.

-Att ha en bra ordinarie säsong räcker inte längre. Vi måste förstå oss på slutspelet och lista ut hur vi tar oss förbi första rundan. Fyra år i rad är ganska frustrerande och lite pinsamt också, konstaterade han.

Kan Toronto lyfta under Sheldon Keefe?

Att tränaren Mike Babcock fick sparken under förra säsongen och ersattes med Sheldon Keefe var inte heller något som hindrade att Maple Leafs åkte ut direkt i slutspelet. Men kanske kan det hjälpa att Keefe nu fått ett år på sig att forma laget på sitt sätt och också fått en försäsong på sig att sätta sin prägel på laget. Och hittills den här säsongen har det sett bra ut. Laget leder just nu North Division och är det lag som gjort flest mål per match i NHL. Det är mycket tack vare den offensiva kvartetteten vars poängskörd är nästan lika mycket som alla andra spelare tillsammans.

Babcock fick ju som bekant sparken i november 2019, efter en dålig säsongsinledning och sex raka förluster (med förlusten mot Pittsburgh med 1 - 6 som det riktiga lågvattenmärket). Men det verkar inte bara ha varit de uteblivna resultaten som gjorde att Babcock fick gå. Hans hårda ledarstil och något som skulle kunna beskrivas som en mobbarmentalitet ska också ha bidragit. Efter att Babcock fick sparken har det kommit fram flera historier om hur illa han behandlade sina spelare. En av dem som drabbades var den då 19-årige Torontostjärnan Mitch Marner. Babcocks ska ha varit besviken på Marners arbetsinsats under början av säsongen och bad därför Marner att rangordna lagkamraternas arbetsinsats mellan 1 och 20. Men Babcock berättade inte att han sedan tänkte visa listan för de andra spelarna. Men det var inte bara i Toronto som Babcock behandlade spelare illa. Efter att Babcock fick sparken har det också kommit fram historier om hur han betedde sig mot spelarna i sitt förra lag Detroit Red Wings som han vann Stanley Cup med. Den före detta Red Wingsspelaren Johan Franzén kallade till exempel Babcock för ”Den värsta person jag någonsin träffat”, i en intervju i Expressen.

Förhoppningen har varit att den nye tränaren Sheldon Keefe ska få laget att blomma under en mer modern ledarstil. Men frågan är om Keefes betydligt friare ledarstil bara varit positiv för laget? Det frågar sig The Athletics Jonas Siegel i en artikel om Keefes ledarstil som släpptes precis efter lagets senaste uttåg ur slutspelet mot Columbus Blue Jackets: ”För mycket struktur kan ha varit begränsande för spelare under Babcock. För mycket åt andra hållet, särskilt för ett lag med växtvärk , kan vara lika skadligt. Kommer Keefe, nu med erfarenhet av att coacha högt betalda NHL-spelare, att gå åt andra hållet – om bara lite grann?”frågar sig Siegel. En återgång till Babcocks hårda regim är knappast vare sig troligt eller önskvärt men kanske har Keefe nu fått lite tid på sig för att hitta sin ledarstil.

Man ska heller inte glömma bort att Keefe har haft samma spelarmaterial att jobba med som Babcock, vilket många experter och tyckare varit snabba med att påpeka. Att Toronto har ett lag med många individuellt skickliga spelare är det nog få som inte håller med om. Kritiken har snarare handlat om att man lagt för mycket krut på offensiva talanger och att balansen i laget blivit skev. Har Toronto en tillräckligt bra defensiv för att gå hela vägen frågar sig många experter? Hittills har svaret varit nej på den frågan. Maple Leafs låg på 25:e plats när det gällde insläppta mål förra säsongen och var tredje sämst när det gällde insläppta mål i tredje perioden förra säsongen. Det har inte blivit särskilt mycket bättre den här säsongen. Laget ligger för närvarande bland de sämsta lagen i NHL, när det gäller insläppta mål per match (24:e plats när detta skrivs). Målvakten Frederik Andersen har stundtals varit rejält ifrågasatt och backbesättningen har bedömts vara för svag. Även om Toronto har släppt in en hel del mål har Andersen enligt de flesta bedömare stått för en ganska stabil insats så här långt. Frågan är om han kan hålla den nivån hela säsongen och inte dippa, vilket han gjorde under den andra delen av förra säsongen. Torontos backar med spelare som Morgan Reilly, Jake Muzzin och nyförvärvet T.J Brodie har också fått godkänt betyg av de flesta och på den kanadensiska sportkanalen Sportsnet gick man så långt som att kalla Maple Leafs backbesättning för ”den mest balanserade det här århundradet”.

På forwardssidan har laget fått in mycket erfarenhet i form av 41-årige Joe Thornton från San Jose Sharks. Thornton skadade sig i inledningen av säsongen och är ännu inte tillbaka. Men förhoppningen är att hans ledaregenskaper kan spela en viktig roll för att laget inte ska vika ner sig mentalt igen i slutspelet (vilket det mesta tyder på att Maple Leafs kommer att nå). För om bara laget lyckas få ihop försvarsspelet och den mentala biten i slutspelet så har man alla möjligheter att gå långt i år. Inte minst med tanke på att de två första slutspelsomgångarna kommer att avgöras inom den helkanadensiska divisionen, där många ser Toronto som favorit.

Men det är trots allt en hel del som måste klaffa om laget ska nå slutspelet i år och där kunna utmana om Stanley Cup-bucklan. Och det var minst sagt ett tag sen sist. Även om Toronto Maple Leafs med sina 13 Stanley Cup-vinster är näst bäst i NHL så var det inte direkt i går som man tog sin senaste titel.

Nästan 54 år sedan Maple Leafs senast vann Stanley Cup

För att ge en bild av hur länge sedan det var, kan det vara på sin plats att beskriva hur samhället såg ut när Toronto tog sin senaste Stanley Cup-titel. Människan hade ännu inte varit på månen, i Sverige hade vi fortfarande vänstertrafik och Mats Sundin (lagets poängkung genom tiderna) var ännu inte född. Så länge sedan var det då fansen i Toronto senast fick se sitt lag lyfta bucklan. Det skedde närmare bestämt den 2 maj 1967, då laget efter 3-1 mot finalmotståndarna Montreal Canadiens stod som cupvinnare efter totalt 4-2 i matcher. Det har hänt en hel del inom hockeyvärlden sedan dess. Under de 52 år som gått så har rivalerna Montreal Canadiens vunnit 10 Stanley Cup och ligan har utökats från 6 lag till dagens 31. Det var kort sagt ett bra tag sedan spelare i Maple Leafs senast fick möjlighet att höja den där bucklan. Men låt oss för en stund flytta oss tillbaka till våren 1967, när laget från den kanske mest hockeytokiga staden i världen senast vann en titel.

Det var i slutet av april och Maple Leafs hade efter en svajig säsong trots allt lyckats ta sig hela vägen till Stanley Cup-final. Toronto hade förlorat den fjärde matchen mot de regerande mästarna från Montreal och det stod nu 2-2 i matchserien. Efter förlusten försökte den egensinnige coachen George ”Punch” Imlach komma på ett sätt att motivera sina spelare. Imlach kom till slut fram till att han skulle använda motståndarlagets firande i den fjärde matchen som tändvätska för sina spelare. Imlach klippte helt enkelt ut bilder på de firande Montrealspelarna som han satte upp i omklädningsrummet. Budskapet från Torontocoachen till de egna spelarna var kristallklart ”En bild är värd tusen ord, eller hur?”

Imlach, som också var general manager för klubben, var annars känd för sina hårda metoder mot spelarna. Metoder som bland annat innebar att han hotade med att skicka ner spelare till farmarligan och vägrade att förhandla om kontrakt innan starten på träningslägret, eftersom han ansåg att spelarna jobbade bättre om de inte kända sig säkra på sina jobb. Extra tuff behandling fick den legendariske vänsteryttern Frank" "The Big M" Mahovlich som Imlach aldrig förlät efter att denne lämnat ett träningsläger på grund av ett kontraktsbråk 1962. Efter det använde Imlach alla möjliga olika metoder för att racka ner på Mahovlich, vilket bland annat innefattade att medvetet uttala Mahovlich namn fel, förlöjliga honom inför reportrar och tvinga forwardsstjärnan att träna även efter att en skridsko hade skurit igenom hans bröstkorg. En mer gammaldags och ännu hårdare version av Mike Babcock skulle man kunna säga. Själv brydde sig Imlach föga om spelarna gillade honom eller inte. Något han förklarade i en intervju i Sports Illustrated i december 1966.

-Jag bryr mig inte ett smack om varje spelare gillar mig personligen så länge han är lojal med klubben och gör sitt bästa, sa Imlach i intervjun.

Toronto besegrar Montreal i Stanley Cup-finalen

Men även om spelarna inte var så förtjusta i honom så var Imlach älskad av fansen. Inte så konstigt kanske med tanke på de resultat som hans lag uppnådde under 60-talet. Imlach hade vunnit tre Stanley Cup på raken med Toronto mellan 1962 och 1964. Därefter hade rivalerna Montreal Canadiens två raka cupvinster, så det var ett revanschlystet Toronto Maple Leafs som gick in i säsongen 1966-67. Laget hade blandat och gett i början av säsongen för att sedan åka in i en djup svacka med tio raka förluster. De dåliga resultaten och en ansträngd relation med några av spelarna blev till slut för mycket för Imlach som drabbades av bröstsmärtor inför en match mot Boston Bruins. Det var ingen hjärtattack men däremot någon form av utmattning, vilket höll Imlach borta från båset under en period. Toronto lyckades dock rätta upp spelet under den sista delen av säsongen och säkra en slutspelsplats. Efter vinst i semifinalserien mot Chicago Blackhawks ställdes man sedan i finalen mot Montreal Canadiens. Toronto hade nu möjlighet att i en direkt avgörande matchserie mot ärkerivalerna visa vilket lag som var bäst i landet och i hela ligan.

Men efter Canadiens seger i den fjärde matchen var det många som fruktade att Montreal än en gång skulle snuva Toronto på bucklan. Imlach tog till ett desperat grepp då han satte upp bilderna på de segerrusiga Canadiensspelarna i omklädningsrummet. Men det verkade fungera som tändvätska för spelarna. Toronto vann match 5 med övertygande 4-1 och hade chansen att säkra sin första Stanley Cup-seger på tre år hemma i Maple Leaf Garden i den sjätte matchen. Att vinna i den sjätte matchen och därmed se till att det inte blev en sjunde och avgörande match var viktigt för Imlach. Och det var inte bara idrottsliga skäl som låg bakom det. Imlach var nämligen också väldigt vidskeplig. Om det blev en sjunde och avgörande match mot Canadiens hade den spelats på en torsdag. Imlach hade fått för sig att just torsdagar innebar otur för laget, eftersom alla förluster i slutspelet det året (två mot Chicago i semifinalen och två mot Montreal i finalen) hade skett just på torsdagar. Det var bara en av många vidskepligheter som Imlach sysslade med.

Ett annat exempel på detta var den rutin Imlach följde innan matcherna. Imlach hade fått för sig att nummer 11 och 7 förde med sig tur. Innan matcherna såg Imlach därför till att han och tränaren Bob Haggert var de sista som lämnade omklädningsrummet. Sen var Imlach tvungen att röra vid klubban som tillhörde nummer 7 (som vid den här tiden var försvararen Tim Horton) och klubban som tillhörde den spelare som hade nummer 11 just då. Haggert minns också en betydligt jobbigare rutin som Imlach tvingade honom att delta i när coachen tyckte att det behövdes extra tur. Det hela gick ut på att Imlach insisterade på att de skulle gå på en bioföreställning där den vidskepliga coachen krävde att de skulle sitta 11 rader ner och 7 platser in. Var platserna upptagna bad Imlach Haggert eller den assisterande coachen Frank ”King” Clancy att be personen som satt på den platsen att flytta på sig. Något som några gånger nästan ledde till handgemäng. Om personen i fråga ändå inte ville flytta på sig så valde Imlach att gå till en annan biograf.

En ledning med 3-2 i matcher, en vidskeplig coach och möjlighet att revanchera sig mot ärkerivalen. Så såg förutsättningarna alltså ut för inför den sjätte matchen i Stanley Cup-finalen, för laget som kommit tillbaka efter en förlustsvit på tio raka matcher tidigare på säsongen. Och Toronto gjorde inte hemmafansen besvikna. Efter mål av Ron Ellis, Jim Pappin och George Armstrong vann Leafs matchen med 3-1 och säkrade sin 13:e Stanley Cup-titel. Laget som innehöll spelare som lagkaptenen George Armstrong, slutspelets skyttekung Jim Pappin, backveteranen Tim Horton och vänsteryttern Frank" "The Big M" Mahovlich skulle alla bli legender i en stad som fortfarande väntar på att ytterligare en upplaga av Maple Leafs ska upprepa deras bedrift.

Efter Stanley Cup-vinsten gick det utför för Toronto

Efter Stanley-cup vinsten 1967 gick det dock snabbt utför för Leafs. Man blev av med flera av sina bästa spelare i draften som gjordes då NHL till säsongen 1967-68 utökades till 12 lag, och dessa ersattes inte med likvärdiga spelare. Dessutom hamnade Imlach i konflikt med veteranbacken Larry Hillman som krävde en löneförhöjning, efter att ha spelat en viktig roll i cuppvinsten. Konflikten drog ut på tiden och för varje dag som dröjde innan ett nytt avtal blev klart fick Hillman böta 100 dollar. Efter 24 dagar kom parterna till slut överens men Hillman var inte samma spelare efter det och lämnade snart klubben. I samband med att Hillman lämnande för Minnesota North Stars satte han också en berömd Stanley Cup-förbannelse på Leafs. Så länge klubben inte betalade tillbaka pengarna han fått böta plus ränta så skulle de inte vinna Stanley Cup. Oavsett om man tror på förbannelser eller inte så har Toronto som bekant inte vunnit Stanley Cup sedan dess. Alla Torontofans som är lagda åt det vidskepliga hållet kan dock dra en lättnadens suck. 2017, när 50 år gått, bröt Hillman förbannelsen. Efter det ska Maple Leafs president Brendan Shanahan enligt Sport Illustrated, fått tillstånd av sin styrelse att skriva ut en check till Hillman på 2 400 dollar plus ränta, för att betala den 50 år gamla skulden. Den 50-åriga förbannelsen är alltså bruten och skulden är betald. För de skrockfulla finns det alltså nu all möjlighet i världen för Toronto att åter vinna den åtråvärda Stanley Cup-titeln.

Toronto – världens hockeytokigaste stad?

Och att det är just Stanley Cup som är det största man kan vinna i Toronto är det ingen tvekan om. I en stad där hockey är nummer ett hjälper det föga att basketlaget Toronto Rapters blev NBA-mästare 2019 och att baseballaget Blue Jays hade stora framgångar med två vinster i World Series på 90-talet. I Kanada är ishockey som religion och frågan är om den är mer betydelsefull någon annanstans i världen än i just Toronto. En del Canadiensfans skulle säkert protestera. Det var ju ändå i Montreal som ishockeyn först utvecklades till en organiserad sport. Och det var faktiskt en Montrealbo, på besök hos curlingspelande vänner i Toronto, som var den som tog spelet till staden. När han upptäckte att hockeyn inte kommit till Toronto telegraferade han efter 18 klubbor som kom via tåg nästa dag. I februari 1888 arrangerades den första hockeymatchen i Toronto mellan Toronto Granites och Toronto Caledonians. Knappt tjugo år senare (1917) bildades Toronto Maple Leafs och hockeyintresset har hållit i sig sedan dess.

Det har också rivaliteten med Montreal Canadiens. I Kanada diskuteras fortfarande vilken av de två som är den mest populära klubben. När den kanadensiska sportkanalen Sportsnet för några år sedan gjorde en undersökning om vilket som var den populäraste hockeyklubben i Kanada vann Toronto över Montreal med minsta möjliga marginal. Och när The Hockey News för fem år sedan gjorde en ranking över de mest dedikerade fansen hamnade också Toronto i topp. Ett viktigt skäl till att Maple Leafs fans hamnade som nummer ett var just avsaknaden av framgångar. ”Inga fans dyker upp så troget och spenderar så mycket pengar för att se sitt lag förlora”, löd motiveringen. Och det ligger nog något i det. Medan andra lag med hängivna fans som till exempel Chicago Blackhawks och Boston Bruins haft en hel del framgångar på senare tid så ligger Toronto Maple Leafs senaste Stanley Cup-titel alltså 54 år tillbaka i tiden.

Enligt Brian Burke som drivit fem NHL-lag, inklusive Maple Leafs 2008-13 (och som nu börjar jobba med sitt sjätte lag då han nyligen fick tjänsten som president of hockey operations för Pittsburgh Penguins) så är det solklart vilket lag som är störst.

-Det är inte ens nära, sa Burke i en artikel i Sports Illustrated häromåret.

-Montreal är ett dominant varumärke också, men klar tvåa.

Salming och Sundin

Att Toronto är en hockeytokig stad är också något som Börje Salming, som var en av lagets stora stjärnor på 70 – och 80-talet kan intyga. I sitt sommarprogram från 2014 berättar Salming om hur det var att komma som svensk och spela i hockeyns hemland. Salming beskriver hockey som en religion i Kanada, men enligt honom var det ingen stad som kunde mäta sig med Toronto. Där var folk som mest hockeytokiga och kunde göra vad som helst för sina hjältar och sitt lag. Som den där gången när Salming satt i en bilkö på motorvägen på väg hem från en träning. Laget befann sig mitt i slutspel i Stanley Cup och Salming var en av de stora stjärnorna. Plötsligt får en kille i en annan bil syn på vem som sitter i Chevan i filen bredvid. Det börjar med att han vinkar och vevar ner rutan och skriker något. Men han nöjer sig inte med det, utan slår av motorn och kommer över till Börjes bil för att få en autograf. Och trots att trafiken står helt stilla så är folk bara glada och jublar och applåderar. Eller den där gången när Sverige skulle möta USA i Maple Leaf Garden under Canada Cup 1976 och Börje Salming hyllades med en stående ovation under flera minuter. Salming har själv sagt att han inte förstod hur stort det var förrän långt senare.

Mats Sundin, poängbäst i laget genom alla tider och under många år kapten i Maple Leafs förklarade för några år sedan hur speciellt det var att spela i Toronto.

-Det är svårt att förklara vad det innebär. Det närmsta jämförelsen man kan göra är Barcelona eller Manchester United i fotbollen. Det är stora internationella klubbar där intresset går utanför själva staden. Det finns en myt i hela landet. Det är ett otroligt unikt klubblag, och det är otroligt privilegierat att få representera Toronto Maple Leafs, sa Sundin i intervjun.

Under NHL:s tidiga år fick Maple Leafs representera hela engelskspråkiga Kanada vilket gjorde att laget fick fans över hela landet. Och även om ligan har utökats med fler lag sedan dess så var det något som hängde kvar även när Sundin spelade.

-Det stödet finns kvar. När du är i Vancouver eller LA då har du lika mycket Torontofans på läktarna som det andra laget, förklarade Sundin i Viasatintervjun.

Och att det finns fans över allt i Nordamerika är också något som Torontos nuvarande storstjärna Austen Matthews har uppmärksammat när laget spelar på bortaplan.

-Det finns inte en rink som inte är full av blåvita tröjor, sa Matthews nyligen till Sports Illustrated.

Och med tanke på att laget spelar över 80 matcher varje säsong och omkring hälften på bortais så borde väl Matthews veta vad han pratar om.

Maple Leafs största fan

Bland alla dessa hängivna Maple Leafs-fans finns det ändå de som sticker ut extra. Som till exempel Jason Maslakow eller Dart Guy som han heter på Twitter. Iförd en Maple Leafströja, med skägget färgat blått och ett stort påmålat Leafsmärke i ansiktet blev han känd i hela hockeyvärlden då han fångades på bild under en match i slutspelsserien mot Washington Capitals 2017. På Twitter kan man se hans ständiga uppdateringar om favoritlaget och egna giffar där han iförd samma mundering predikar det enkla budskapet ”Go Leafs”. Eller ta syskonparet Kosta och Patricia som tog den över 50 mil långa resan mellan Toronto och Pittsburgh för att se sitt lag förlora med 1-6. Klippet då broderns leende förbyts i en dyster min då resultatet 1-6 dyker upp på tv-rutan blev direkt en viral succé, och fick mer än något annat symbolisera krisen i laget under Babcocks sista tid. En annan av de mest kända och hängivna fansen är bloggaren och youtubaren Steve ” Dangle” Glynn som också skrivit boken ”This team is ruining my life (But I Love Them)” På sin Youtubekanal lägger han i en strid ström ut nya klipp med humoristiska monologer om lagets senaste framgångar eller bakslag.

Men pratar man om Maple Leafs fans går det inte att låta bli att nämna Mike Wilson, som med rätta är värld att kallas Leafs största fan. Wilson var en av dem som befann sig på läktaren den där kvällen i TD Garden i april 2019, då Maple Leafs än en gång fick se sig besegrade och utslagna av Boston Bruins i en slutspelsmatch. Och precis som för spelarna var det slutet på en resa som börjat drygt sju månader tidigare. När Wilson lämnade arenan med två minuter kvar av matchen, för att påbörja den långa resan på väg hem mot Toronto hade han lyckats med konststycket att se alla Maple Leafs matcher under säsongen på plats. Med vuxna barn, ett jättestöd från sin fru och en massa fritid efter att ha lämnat jobbet som aktiemäklare bestämde sig Wilson för att han skulle ägna hösten, vintern och våren 2018-19 åt en sak: att följa sitt kära Toronto Maple Leafs och se alla lagets matcher live. Från segern på övertid i premiärmatchen hemma mot Montreal Canadiens till den bittra förlusten mot Boston Bruins i den sjunde och avgörande matchen i Stanley Cup-slutspelets första omgång fans Wilson på plats. På 31 arenor från Florida till Vancouver pratade han med tusentals Leafsfans, blev erbjuden litervis med öl och fick se en hel del både bra och dåliga hockeymatcher. På plats i arenorna upplevde han alltifrån den hårda stämningen i bortamötet mot Tavares gamla klubb New York Islanders till showen med band och dansare som man bjöd på i Las Vegas.

När Wilson kom hem efter 7 månader och 89 matcher hade han förutom alla minnen från matcherna en stor mängd historier med sig. Men ingen historia var lika stark som den han fick berättad för sig på premiärkvällen. Wilson berättade för Sportsnet hur han träffade en 40-åring som just skulle bevittna sin första Maple Leafs match live. Under alla år hade han och hans pappa tittat på matcherna på tv tillsammans. Om de av någon anledning inte kunde se matchen ihop ringde alltid pappan upp nästa morgon och frågade ”Hur blev resultatet”. Fadern hade nyligen gått bort och nu befann sig sonen på plats för att se sin pappas favoritlag. Där berättade han för Smith om hur fadern upprepade den välkända frasen dem emellan när han låg för döden .

-Pappans ord på dödsbädden till sin son var ”Hur blev resultatet” Samtidigt som han berättade det här rinner tårarna ner för kinderna på honom. Jag försöker hindra mig från att gråta själv. Hur överträffar man en sådan historia, frågade sig Wilson i intervjun.

Kan Toronto bryta Stanley Cup-förbannelsen 2020-21?

Om 2021 ska bli året som Maple Leafs bryter den snart 54-åriga Stanley Cup-förbannelsen återstår att se. Leafsfansen skulle i alla fall göra allt i sin makt för att laget återigen ska få uppleva sina forna framgångar. För det är en stad vars invånare är beredda att göra det mesta för sitt lag och dess stjärnspelare. Det kan Börje Salming intyga. I sitt sommarprogram berättar Salming om vad som hände efter att han fått en klubba i ögat i en match mot New York Islanders 1978 och hamnat på sjukhus i en vecka. Sjukhusets växel blev nedringd av fans och till slut fick de sätta en vakt utanför Salmings rum. Det var till och med folk som erbjöd sig att donera ett öga. Mer hängivna fans får man leta efter.

Källor:

If These Walls Could Talk: Toronto Maple Leafs- Stories from the Toronto Maple Leafs Ice, Locker Room, and Press Box- av Lance Hornby

Sommar i P1 Börje Salming

Sportsnet, Sports Illustrated, nhl.com, Toronto Star, Toronto Sun, Hockey News, The Canadian Encyclopedia, Toronto Public Library, Wikipedia, Expressen

Under sina två säsonger som coach har Barry Trotz gjort underverk med New York Islanders. Kan laget som just slog ut Trotz gamla klubb Washington Capitals fortsätta att överraska i årets slutspel? Det här är historien om coachen som 40 år efter lagets första Stanley Cup-titel fått Islandersfansen att börja drömma igen.

När Josh Bailey slog in pucken i öppen kasse 18:31 in i den tredje perioden fanns det inte längre någon tvekan om saken för den tunnhåriga mannen i båset. Islanders coach Barry Trotz höjde armarna i skyn, för nu var saken klar. Trotz hade slagit ut sitt gamla lag Washington Capitals och sett till att Islanders för andra året i rad avancerat till andra rundan i Stanley Cup-slutspelet. Och man hade gjort det på ett övertygande vis. 4-0 i sista matchen (varav två mål i öppen kasse) betydde att Islanders slagit ut favoriterna Capitals med hela 4-1 i matcher. Trotz hade än en gång visat att bra lagarbete och ett välorganiserat spel kunde övertrumfa individuell skicklighet.

-Det var så vi ville spela och det köpte spelarna. Eftersom vi hade ledningen ville vi göra dem frustrerade och jag tyckte vi gjort ett bra jobb med att störa och göra det riktigt svårt för dem, sa Trotz efter matchen.

Men Trotz medgav att det var känslosamt att spela mot sin gamla klubb som han blivit Stanley Cup-mästare med bara två år tidigare.

-De där killarna är mästare och det kommer de alltid att vara, sa en ödmjuk Trotz och syftade på spelarna i sin gamla klubb.

Capitals ut i första omgången igen

När Trotz lämnade Capitals tog hans jobb som huvudcoach över av den assisterande coachen Todd Reirden. Och det var en besviken Capitalscoach som summerade lagets prestation i matchserien.

-När jag tittar tillbaka på vår tid här i Toronto så är det bara att konstatera att vårt lag av någon anledning vare sig mentalt eller fysiskt lyckades hitta vårt eget spel tillräckligt länge, sa Reirden efter matchen.

Förlusten innebar att Capitals under Reirdens ledarskap åkt ut i första rundan av Stanley Cup-slutspelet två år i rad, mot lag man egentligen borde slagit. Och att de senaste årens resultat inte var tillräckligt för Capitals ledning blev tydligt i söndags, då klubben bara några dagar efter förlusten meddelade att Reirden fått sparken.

-Vi har högre förväntningar på vårt lag och vi kände att det var nödvändigt med ett nytt synsätt i ledarskapet, meddelande Capitals General Manager Brian MacLellan efter att beskedet offentliggjorts.

Kanske ångrade MacLellan att han och den övriga ledningen i Capitals två år tidigare inte hade gått med på kraven om en högre lön och ett längre kontrakt för Trotz, efter att denne precis coachat laget till deras första Stanley Cup-titel någonsin.

För det var ju Barry Trotz med Rearden som sin assistent som lyckats leda Capitals till sin efterlängtade och hittills enda Stanley Cup-titel säsongen 2017-18. Och det var en seger som var minst sagt efterlängtad för Capitals fans, som var allt annat än vana vid framgångar. Capitals hade kommit in i NHL säsongen 1974 - 75 och under de åtta första åren av sin existens missade laget slutspelet varje år. Efter det började det gå lite bättre och mellan 1983 och 1996 gick man till slutspel 14 säsonger i rad, men lyckades aldrig ta sig hela vägen. 1998 var det dock nära då Capitals gick till final där man förlorade i fyra raka matcher mot Detroit Red Wings.

Började coacha vid 22 års ålder

Säsongen efter att Capitals förlorat Stanley Cup-finalen mot Detroit trädde ett nytt lag in i ligan, då Nashville Predators i oktober 1998 blev ett NHL-lag. Och det är här sagan om NHL-coachen Barry Trotz tar sin början. För samtidigt som Nashville Predators blev ett NHL-lag fick ligan också en ny coach att bekanta sig med.

Barry Trotz hade som de flesta andra coacher börjat som spelare men hade redan i ganska unga år insett att han inte var tillräckligt bra för att gå långt som spelare.

-Som spelare förstod jag att jag inte var tillräckligt bra för att spela i NHL och jag tror att det hjälpte mig att förstå hur bra spelarna var, berättade Trotz i en intervju på Nashville Predators hemsida 2012.

Trotz vara bara drygt 20 år när han insåg att han kanske var bättre lämpad att coacha och 1984 (vid 22 års ålder) blev han assisterande coach i University of Manitoba.

-Jag började coacha när jag var ganska ung så den största utmaningen för mig var att försöka få respekt från spelarna. Jag tror att jag var 22 när jag började coacha så många av spelarna var i samma ålder, berättade Trotz i samma intervju.

Och snart började Trotz som huvudcoach. Under de första åren som coach tränade han bland annat Washington Capitals farmarlag Baltimore Skipjacks som senare bytte namn till Portland Pirates, där han vann en Calder Cup-titel (som tilldelas vinnaren i farmarligan AHL).

Blir Nashville Predators första coach

Samtidigt som Trotz rönte sina framgångar i AHL höll NHL på att förändras. Fem nya lag hade gjort sitt intåg i ligan under de första åren på 90-talet och snart var det dags för ett till. Nashville Predators skulle bli det sjätte nya NHL-laget under decenniet och det skulle ledas av Washington Capitals tidigare general manager David Poile som ny GM. Poile som sett Barrry Trotz framgångar på nära håll bestämde sig för att han var rätt man för att leda Nashville Predators under deras första säsong i NHL. Sagt och gjort. I augusti 1997, ett drygt år innan laget gjorde sin första NHL-match, anställdes Trotz som coach för det nybildade NHL-laget. Därmed fick Nashville sin första coach och Trotz sitt första jobb som NHL-coach.

Samtidigt som Trotz gjorde sina första säsong som NHL-coach i Nashville Predators började det gå allt tyngre för Washington Capitals. 1999, året efter att man varit i final mot Detroit gick Capitals inte ens till slutspel och de följande åren åkte man antingen ut i första rundan eller missade slutspelet helt. Det hjälpte inte att laget hade värvat storstjärnan Jaromir Jagr. Stjärnan underpresterade i Washington och framgångarna uteblev. 2004 var Capitals det näst sämsta laget i hela ligan tillsammans med Chicago Blackhawks. Det gjorde att Capitals hade ett bra läge att vinna det årets draftlotteri och få chansen att välja först i draften, det år som den ryske supertalangen Alexander Ovechkin skulle bli draftad. Och Capitals hade tur. Man vann lotteriet och snuvade bland annat årets sämsta lag Pittsburgh Penguins på den talangfulle ryssen.

Men trots att man nu värvat en målskytt och stjärnspelare som NHL sällan skådat så ville det inte riktigt lyfta för Capitals. Åtminstone inte i slutspelet. Under de tio säsongerna mellan 2008 - 09 och 2017 - 18 spelade Washington ihop mer poäng under grundserien än något annat lag. Men vad hjälpte det när laget inte lyckades upprätthålla vinnarmentaliteten i slutspelet. Under dessa år nådde Capitals aldrig längre än andra rundan i slutspelet. Det såg ut som att laget som ofta varit så överlägsna under grundserien inte kunde vinna när det verkligen gällde.

Samtidigt började Barry Trotz bli allt mer hemmastadd som NHL-coach i Nashville. De första säsongerna var tuffa för det nya laget och det var först under den sjätte säsongen 2003-04 som Nashville gick till sitt första slutspel. Men sedan började det gå allt bättre. Mellan 2003-04 och 2011-12 missade man bara slutspel en gång. Alltjämt med samma huvudcoach i båset.

Totalt skulle det bli 15 säsonger i Nashville för Trotz, en oerhört lång tid för en NHL-coach i dag. Tiden i Nashville gör också att Trotz innehar tredjeplatsen både när det gäller coachade matcher och vinster inom ett och samma lag. Predators lyckas dock aldrig bli en ordentlig Stanley Cup-utmanare under Trotz år i klubben och efter två missade slutspel 2012-13 och 2013-14 valde Predators att inte förnya Trotz kontrakt, och han fick lämna jobbet som huvudcoach 2014 efter 15 säsonger.

Barry Trotz tar över Washington

Washington Capitals var ett annat av de lag som missade slutspelet det året, vilket ledde till att coachen och förre storspelaren Adam Oates fick sparken. I stället valde Washington att anställa en NHL-coach som just blivit arbetslös och i maj 2014 blev Barry Trotz ny huvudcoach för Washington Capitals.

-Barrys lag har alltid spelat med struktur, disciplin och intensitet. Jag ser fram emot att han leder oss till framgångar under många år, sa Capitals General Manager Brian MacLellan enligt ESPN när utnämningen offentliggjordes.

Och just disciplin och organisation hade varit något av ett adelsmärke för Trotz som coach. Sportsajten Bleacher Report konstaterade då sajten 2013 utsåg Trotz till en av de mest innovativa coacherna i NHL, att han kanske inte var den mest spännande coachen i ligan men att det måste understrykas att han coachar väldigt bra med tanke på den begränsade offensiva talang som finns bland hans spelare. Skulle Trotz kunna överföra den disciplinen och organisationen på det betydligt mer talangfullare och skickliga Washington Capitals?

Till en början såg det ut att vara samma gamla vanliga visa. Laget visade att slutspelsmissen 2014 var en tillfällighet och fortsatte under Trotz första säsonger att visa upp ett solitt spela under grundserien. Men under slutspelet var det svårare. Under tio säsonger mellan 2008 - 09 till 2017 - 18 spelade Washington ihop mer poäng under grundserien än något annat lag. Men vad hjälpte det när laget inte lyckades upprätthålla vinnarmentaliteten i slutspelet. Under Trotz tre första säsonger som huvudcoach gick man vidare till slutspel men där blev det förlust i andra rundan tre år i rad, två av dessa med Sidney Crosbys Pittsburg Penguins som motståndare. Det såg ut som att laget som ofta varit så överlägsna under grundserien inte kunde vinna när det verkligen gällde.

Trotz tog Capitals till deras första Stanley Cup

Det var därför ett lag och en coach som gick in i säsongen 2017-18 med stor press. Laget tog sig till slutspel det året, men man gjorde det med en coach som saknade kontrakt för efterföljande säsong. Pressen blev inte mindre då Washington hamnade i ett 2-0 underläge i slutspelets första runda mot Columbus Blue Jackets. Capitals lyckades dock vända och vinna matchserien med 4-2 i matcher. Därefter lyckades man äntligen slå ut Pittsburg Penguins med 4-2 i matcher och genom seger med 4-3 i matchserien mot Tampa Bay ta sig till lagets första Stanley Cup-final sedan 1998. Och Capitals höll för trycket. Sensationslaget Vegas Golden Knights, som gick till final under sin första NHL-säsongen fick se sig besegrade av Washington Capitals och Trotz hade visat att han kunde vara en vinnare.

Men att Trotz sett till att Capitals vunnit sin första Stanley Cup-titel någonsin hjälpte inte. Kontraktsförhandlingarna bröt samman då Trotz begärde mer pengar och ett längre kontrakt än vad Capitals var beredda att ge honom. Så i stället för att fortsätta som coach för Stanley Cup-mästarna blev det en ny klubbadress för mästartränaren. En klubb som till skillnad från Capitals hade stor erfarenhet av att vinna, även om det var ett tag sedan sist.

Islanders gick från sämst till bäst defensiv

Det är nu exakt 40 år sedan som svensk-kanadensaren Bobby Nyström gjorde sitt klassiska övertidsmål mot Philadelphia Flyers i den sjätte Stanley Cup-finalen, vilket betydde att New York Islanders besegrat Flyers med 4-2 i matcher och tagit sin första Stanley Cup-titel någonsin. Men titeln 1980 var bara början. Det skulle bli totalt fyra raka Stanley Cup-titlar under de första åren på 80-talet och New York Islanders hade skapat en dynasti som det pratas om än i dag.

Men det var ett lag som var långt ifrån sina fornstora dagar som Barry Trotz tog över i juni 2018, bara två veckor efter att han coachat Washington Capitals till deras första Stanley Cup-titel någonsin. Islanders hade missat slutspelet två år i rad och kort efter att Trotz blivit tillsatt som ny coach blev det klart att Islanders storstjärna John Tavares skulle lämna klubben för spel i Toronto Maple Leafs. Dessutom hade laget visat upp en minst sagt svag defensiv. Men det skulle visa sig att Trotz kunde göra underverk. Under hans första säsong som coach gick Islanders från att vara det sämsta till att bli det bästa defensiva laget i hela NHL (när det gäller insläppta mål). Dessutom såg han till att ta tillbaka Islanders i slutspelet igen där man slog ut Pittsburgh Penguins i fyra raka matcher innan det tog stopp mot Carolina Hurricanes i den andra slutspelsomgången. Trotz förvandling av Islanders ledde också till att han vann Jack Adams Award som årets coach i NHL för andra gången.

Den här säsongen har laget blandat och gett. I oktober och november hade Islanders en tio matcher långt vinstsvit och har stundtals sett riktigt bra ut. Men det har varit en hel del dalar också. Innan säsongen avbröts i mars hade Islanders förlorat sju matcher i rad. Men det nästan fem månader långa uppehållet verkar ha gjort New York-laget gott och man har bara förlorat totalt två matcher i matchserierna mot Florida Panthers och Washington Capitals i de första omgångarna i slutspelet. Laget verkar alltså vara bäst när det gäller. Åtminstone så här långt.

Kan Islanders utmana om titeln igen?

Att dagens upplaga av Islanders skulle vara med och utmana om en titel i år var det nog få som trodde innan säsongen började. Och fortfarande finns det flera andra lag av de åtta som är kvar som bedöms ha större chans att lyfta bucklan i år. Men efter att ha sett hur Islanders utmanövrerat de offensivt skickliga lagen Florida Panthers och Washington Capitals i de första slutspelsomgångarna ska det bli intressant att se vad de kan göra mot Philadelphia Flyers. Vinner man den matchserien kommer Islanders ställas mot Boston Bruins eller Tampa Bay Lightning. Individuellt skickliga lag som ändå kan få det svårt mot Islanders organisation. Vägen till Stanley Cup-finalen är långt ifrån spikrak för Islanders och sett till individuell skicklighet så ska man egentligen inte ta sig dit. Men är det någon som kan göra det så är det Barry Trotz. Det återstår att se om bra lagarbete och ett välorganiserat spel än en gång kan övertrumfa individuell skicklighet. Kanske kan det gå. Barry Trotz har ju trots allt gjort mirakel förr.

Källor:

NHL.com, ESPN, Wikipedia, Bleacher Report

En målvakts insats kan vara skillnaden mellan succé och fiasko och ett bra målvaktsspel kommer att vara nyckeln för det lag som har ambitionen att vinna Stanley Cup. Men vem har de bästa nerverna för att leda sitt lag till en Stanley Cup-vinst och vad säger egentligen vetenskapen om en målvakts beteende? Det här är historien om sanslösa räddningar, målvakter utan ansiktsmask och kung Henrik och hans möjliga arvtagare.

Det är den 29 maj 2014 och vi befinner oss i Madison Square Garden i New York. Det är den sjätte matchen i den östra konferensfinalen mellan New York Rangers och Montreal Canadiens och vinnaren i matchserien kommer att få spela Stanley Cup-final. Det är då tio år sedan som New York Rangers senast var i final, när man 1994 besegrade Vancouver Canucks och vann sin första Stanley Cup-titel på över 50 år. Nu är man nära att nå en ny final och det är mycket tack vare mannen som står mellan stolparna i Rangers mål. 32 år gammal gör den före detta Frölundaspelaren Henrik Lundqvist sin nionde säsong som målvakt i laget från Manhattan. Och det har varit en bra tid för svensken. Lundqvist fantastiska spel under sin rookiesäsong gör att han får smeknamnet ”King Henrik”, ett namn han inte har några svårigheter att leva upp till under de följande säsongerna. Under hans första tre säsonger är han nominerad till Vezina Trophy som ligans bästa målvakt, en utmärkelse han till slut vinner 2012.

Men tillbaka till den där matchen mot Montreal Canadiens den där dagen i slutet av maj 2014. För även om Rangers nu spelade en avgörande match om en plats i Stanley Cup-finalen hade det inte gått smärtfritt för lagets kanske viktigaste spelare. Lundqvist var ifrågasatt efter att han hade blivit utbytt i den andra perioden i match fem mot Canadiens efter att ha släppt in fyra mål. Vi är nu en bit in i andra perioden i den sjätte matchen vid ställningen 0-0 och det ser ut som att Lundqvist kommer att få släppa en puck bakom sig även i den här matchen. Rangersbacken Dan Girardi slänger sig för att täcka ett skott men pucken touchar hans klubba och ändrar riktning framför den svenske målvakten, som är på väg åt andra hållet. Det verkar vara ett oundvikligt faktum att pucken ska gå i mål. Men i stället för att behöva plocka upp pucken ur nätmaskorna gör Lundqvist en av sina kanske viktigaste räddningar i karriären.

-Det var en tuff studs och jag bara reagerade. Jag lyckades få upp handsken. Det var lite tur, sa Lundqvist till Expressen efter matchen.

I stället är det Rangers som spräcker Canadiens nolla och lyckas vinna med 1-0 och ta sig till sin första Stanley Cup-final på tio år. Mycket tack vare att den svenske stjärnmålvakten storspelar och lyckas spika igen helt. I finalserien blir det förlust mot Los Angeles Kings, men den svenske målvakten har än en gång bevisat hur viktig han är för sitt Rangers.

Är Henrik Lundqvist 2010-talets bästa målvakt?

När den kanadensiska sportkanalen Sportsnet skulle utse det senaste decenniets bästa målvakt hamnade Lundqvist på första plats och när NHL.com nyligen utsåg de bästa målvakterna i NHL sedan ligans expansion 1967 hamnade Lundqvist på tionde plats. Och i en krönika i The Hockey News häromåret skrev skribenten Matt Larkin att Lundqvist mycket väl kan vara sin generations bästa målvakt (räknad från början av lönetakseran 2005-2006). Det är bara några exempel på hockeyvärldens syn på Lundqvist prestation under sina år i NHL.

En målvakt som tillsammans med Lundqvist lyfts fram som en av de allra bästa den senaste tioårsperioden är Montreal Canadiens Carey Price. En målvakt som i årets slutspel kanske är viktigare än någon annan för sitt lag. Många bedömare menar att Price måste vara i absolut toppklass om underdogen Canadiens över huvud taget ska ha någon chans i slutspelet. Och hur viktig han är för sitt lag är något som Price verkligen visat prov på i den här slutspelsserien. Price eminenta spel var en viktig orsak till att Canadiens lyckades slå ut favoriterna Pittsburgh Penguins i den första slutspelsomgången. Detsamma kan sägas om Chicago Blackhawks Corey Crawford. Utan avgörande insatser från Crawford är frågan om Chicago hade kunnat slå ut Edmonton Oilers med storstjärnor som Connor McDavid och Leon Draisaitl i spetsen. En annan målvakt som spelat en avgörande roll för sitt lag i den första slutspelsrundan är Arizona Coyotes Darcey Kuemper. Som ett exempel kan nämnas den tredje matchen mot Nashville, då Kuemper endast släppte in ett mål på 40 skott i Arizonas 4-1 seger. Och vi får inte glömma bort förra årets stora slutspelsgigant. Om St. Louis ska lyckas försvara sin Stanley Cup-titel så måste man få igång Jordan Binnington.

Men det är inte bara kanadensiska målvakter som kan spela avgörande roller för sin lag i årets slutspel. Columbus finske målvakt Joonas Korpisalo gjorde en fantastisk matchserie mot Toronto, något som bara fortsatt i den nuvarande serien mot Tampa Bay. Och vi ska inte glömma Boston Bruins finske burväktare Tuukka Rask och Tampa Bay Lightnings ryske målvakt Andrei Vasilevskiy. De två sistnämnda är båda nominerade till Vezina Trophy (priset till bäste målvakt under grundserien) tillsammans med redan utslagna Winnipeg Jets amerikanske målvakt Connor Hellebuyck. Kanske kommer så småningom någon av dessa att axla kung Henriks mantel som det nästa årtiondets bästa målvakt.

Men det finns ju som bekant också två svenska burväktare vars lag fortfarande är med i Stanley Cup-racet. Vancouver Canucks Jacob Markström har gjort en fantastisk grundserie och var med i diskussionerna om en nominering till Vezina Trophy. I första slutspelsomgången mot Minnesota gick spelet lite upp och ner för Markström. I match tre höll han nollan medan match fyra såg betydligt svajigare ut. Men att Markström är oerhört viktig för sitt lag råder det ingen tvekan om. Det krävs att Markström levererar på högsta nivå för att Vancouver ska ha förhoppningar om att besegra regerande mästarna St. Louis och avancera vidare I Stanley Cup-slutspelet.

Robin Lehners mentala styrka

Och så har vi förstås Vegas Golden Knights Robin Lehner. Det var en smått komisk scen som utspelade sig på isen i Rogers Place i Edmonton natten mot onsdagen då det mitt under spelet i den andra perioden hände något med Lehners skridsko. Det visade sig att Lehner tappade sin skridskoskena mitt under pågående anfall. Något som hände ytterligare en gång under perioden. En händelse som hade kunnat få många spelare att tappa fattningen. Men inte Lehner. Han verkade inte påverkas av strulet nämnvärt. I stället gjorde han en mycket stabil insats mot sina gamla lagkamrater i Chicago Blackhawks. Lehner var med sina 19 räddningar på 20 skott en bidragande orsak till att Golden Knights lyckades vinna matchen med 4-1 och ta ledningen med 1-0 i matcher i Vegas första match i årets Stanley Cup-slutspel . Men så var också incidenterna med skridskoskenan inte så mycket att hetsa upp sig för med tanke på vad Lehner gått igenom den senaste tiden. Alla som följer hockey och NHL känner förstås till historien. Precis före starten av förra säsongen slog nyheten ner som en bomb, när Lehner i ett öppet brev på sportsajten The Athletic gick ut och berättade om sin psykiska ohälsa och sitt drog- och alkoholmissbruk. Något som pågått under många år trots att han spelat på hög nivå som NHL-målvakt.

-Jag lider av mental ohälsa men det betyder inte att jag är mentalt svag, sa Lehner när han tog emot Masterton Trophy efter förra säsongen. En utmärkelse som ges till den spelare som visat prov på störst sportsmannaanda och engagemang.

Samma säsong var Lehner också nominerad till Vezina Trophy som ges till årets bästa målvakt. Och Lehner har fortsatt att visa klass även den här säsongen. Inför säsongen lämnade han NY Islanders för spel i Chicago Blackhawks. Men där blev det bara spel en halv säsong innan Lehner byttes bort till Vegas Golden Knights vid trade deadline i februari. Och där har det gått bra. Lehner har fått förtroendet från start i Vegas på bekostnad av legendaren Marc-Andre Fleury som ledde laget till Stanley Cup-final under deras första NHL-säsong. Vegas coach Peter DeBoer förklarade sitt beslut att ställa Lehner i mål inför matchserien med att han inte på något sätt är missnöjd med Fleury. Det är bara att Lehner varit ännu bättre.

-Det handlar inte om att en kille inte får jobbet gjort det handlar om att en kille gjort det fantastiskt sen han kom hit, sa De Boer och syftade på Lehner.

Det är ingen dålig bedrift att peta den spelare som kanske mer än någon annan fått personifiera uppstickarlaget Vegas Golden Knights och som dessutom stått för säsongens kanske svettigaste räddning. Det var i mitten av november i en match mot Toronto Maple Leafs som det hände. Vegasmålvakten Marc-Andre Fleury kom ur position då han skulle täcka ett skott som hamnade i stolpen men lyckades på ett mirakulöst sätt dyka mot andra stolpen och fånga pucken i plockhandsken. På sociala medier började det snabbt diskuteras om Fleury stått för årets räddning. Men Boston Bruins målvakt Tuukka Rask ville inte vara sämre. Bara två dagar efter Fleurys räddning stod han för ett liknande nummer i Bostons match mot Buffalo. Buffalos Evan Rodrigues hade öppet mål efter en retur, men på något sätt lyckades Rask kasta sig över och rädda pucken med klubbhandsken trots att han blivit av med sin klubba.

Vad säger vetenskapen om hockeymålvakter?

Men vad händer egentligen i en målvakts huvud vid sådana situationer och hur är det över huvud taget möjligt att göra den här typen av räddningar? I ”The Science of St. Louis Blues hockey”, en mängd korta videoklipp om vad vetenskapen kan berätta om hockey och hockeyspelares agerande som produceras av St. Louis Blues, försöker man gräva djupare i detta. I ett av avsnitten berättar neurologen Arun Varadhachary om vad som händer när en spelare möts av en puck i hög hastighet. Spelaren måste balansera mellan två behov som konkurrerar md varandra, enligt Varadhachary. Det naturliga som är nedärvt genom evolutionen, som säger att om det kommer ett hårt föremål mot dig i hög fart så är det bäst att flytta på dig så att du inte blir träffad av det. En målvakts jobb är ju förstås att göra det motsatta. Genom träning kan målvakten lära sig att undertrycka den känslan och fokusera på att stoppa pucken från att gå in i mål. Inom bråkdelen av en sekund måste målvakten bedöma var pucken ska hamna och hur han ska göra för att rädda den. Något som alltså måste ske snabbare än vi hinner blinka. I programmet förklaras hur de olika delarna av hjärnan arbetar för att sända ut en signal till musklerna vilket leder till en räddning. Ännu mer imponerande är förstås att allt detta måste ske i en arena fullt av tusentals skrikande fans.

-En tränad idrottsman klarar av att fokusera på en sak och inte bli distraherad av allt runt omkring, förklarar Varadhachary i videoklippet.

Man kan ju fråga sig om de tomma arenorna i det här slutspelet påverkar målvakternas beteende. Men publik eller inte. Något som är säkert är i alla fall att för att vara en bra målvakt krävs det ett speciellt psyke, eller mental styrka om man så vill. Målvakterna spelar en viktig roll i dagens moderna hockey och deras insats kan ofta vara skillnaden mellan succé och fiasko. Frågan är om det är någon position inom hockeyn som är så utsatt som målvaktens. Det gäller alltså att som Lehner uttryckte det- vara mentalt stark.

Den gamle hockeymålvakten Jacques Plante, verksam från slutet av 40-talet till mitten av 70-talet kunde inte ha uttryckt sig tydligare när han förklarade vilken press en hockeymålvakt ständigt utsätts för.

-Tänk att du sitter vid ditt skrivbord. Du gör ett misstag, ett rött ljus tänds bakom dig, en siren ljuder och 18 000 personer skriker på dig. Så är det att vara målvakt, förklarade Plant vid ett tillfälle.

Målvakter spelade utan masker till slutet av 50-talet

Ett stressigare jobb får man leta efter om man ska tro Plante. Lägg där till att på den tiden var målvaktsjobbet långt ifrån bara en mental påfrestning. Visst gör det ont för en målvakt att få puckar på sig även i dag. Men på Plantes tid var det i princip förenat med ren livsfara. För trots att masker hade använts tidigare var det inte förrän i slutet av 50-talet som målvakter i NHL började använda dem. Och det var just Jacques Plante, som var målvakt i Montreal Canadiens vid den tiden som var föregångare på det området. På den tiden var ägarna i NHL emot att spelarna skulle täcka sina ansikten. Plante tränade därför bara med mask fram till den 1 november 1959 då han under en match mot New York Rangers träffades med ett skott på näsan och fick sy flera stygn. Efter det vägrade Plante att återvända till isen utan skydd för ansiktet och skrev på så sätt historia genom att vara den första målvakten i NHL som bar ansiktsmask. Men det skulle dröja ytterligare 15 år innan alla målvakter i ligan bar mask.

I dag är målvakterna betydligt bättre skyddade än på 50-talet, även om det såklart gör ont att få hårda puckar på sig trots moderna skydd och ansiktsmasker. Men även om man inte behöver bekymra sig om att få puckar i ansiktet längre så har NHL -målvakterna fortfarande en väldigt utsatt position och gränsen mellan misslyckande och succé är hårfin. Frågan är vilken målvakt i årets slutspel som är starkast mentalt. Den som är det kan mycket väl stå som vinnare med sitt lag när Stanley Cup-bucklan delas ut om några månader.

Källor:

Sportsnet, The Globe and The Mail, The Hockey Writers, Hockey News, NHL.com, Expressen, Wikipedia

”The Science of St. Louis Blues hockey”- Videoklipp producerat av St. Louis Blues

Med tre Stanley Cup-titlar på 2010-talet är Chicago Blackhawks decenniets mest framgångsrika lag i NHL. Men de senaste säsongerna har mest bjudit på bakslag. Det här är historien om hur Chicago Blackhawks blev 2010-talets bästa lag och hur man nu fått chansen att återupprätta sin heder i årets slutspel.

Var det mål eller inte. Chicago Blackhawks Patrick Kane hade redan höjt upp armarna i en jublande gest men ännu hade det inte kommit något besked från domarna. Det hade gått fyra minuter av förlängningen i den sjätte Stanley Cup-finalen 2010 mellan Chicago Blackhawks och Philadelphia Flyers. Patrick Kane hade plockat upp pucken längs med sargen i Philadelphias zon och försökt att ta sig förbi Philadelphias back Kimmo Timonen men inte riktigt lyckats ta sig loss. Chicagoforwarden hade trots allt lyckats avlossa ett skott mot Flyers målvakt Mike Leighton. Men det var oklart om pucken gått in.

-Jag tror inte att någon förutom jag visste att den gått in, förklarade Kane efteråt enligt boken Stanley Cup the complete history.

Repriserna bekräftade snart vad Kane redan visste. Pucken hade gått in i mål och Chicago Blackhawks hade slagit Philadelphias Flyers i fyra matcher mot två och var Stanley Cup-mästare för första gången sedan 1961.

Att Blackhawks hade tagit sin första titel på 49 år var stort nog. Men det var bara början. Med Kanes avgörande mål hade det lag som skulle bli det mest framgångsrika under hela decenniet presenterat sig för världen genom att återigen vinna en Stanley Cup-titel. Basketlaget Bulls med fixstjärnan Michael Jordan i spetsen hade dominerat i NBA under 90-talet och 1985 hade Chicago Bears vunnit Super Bowl. Men för alla hockeyfans i staden var det här alltså den första triumfen på mycket länge. Det skulle bli ytterligare två Stanley Cup-segrar under 10-talet, vilket innebär att nu när vi summerar årtiondet så är Blackhawks det mest framgångsrika laget under decenniet. Och det skulle gå snabbt för laget att vänja sig vid att vinna.

-När du vinner en gång så är det svårt att vänta på nästa gång. Det är den skönaste känslan i världen, sa lagets coach Joel Quenneville till sportsajten Sportsnet efter Chicagos tredje Stanley Cup-titel på sex säsonger 2015.

Upprättade en dynasti

Med sin tredje seger 2014-15 hade laget som under årtionden fått dras med förlorarstämpeln upprättat en dynasti som inte skådats sedan New York Islanders och Edmonton Oilers glansdagar på 1980-talet. En dynasti som började med det där övertidsmålet mot Philadelphia Flyers 2010. Och att det var just Patrik Kane som gjorde det avgörande målet var ingen slump. Men kanske ett omen om vad som komma skulle. För precis som Blackhawks skulle bli det framgångsrikaste laget på 10-talet så skulle Patrick Kane överträffa såväl Sidney Crosby som Alexander Ovechkin, genom att bli decenniets poängkung.

Men hur gick det egentligen till då Chicago Blackhawks gick från att vara ett lag som inte vunnit Stanley Cup sedan 1961 till att bli trefaldiga Stanley Cup-mästare under 2010-talet? För att förklara hur laget som inte vunnit Stanley Cup på nästan 50 år åter hade blivit en vinnare måste vi gå tillbaka ytterligare några år i tiden.

Det hade inte funnits mycket att glädja sig åt för Blackhawks fans i slutet på 1900-talet och början på 2000-talet. Laget hade missat slutspel åtta av nio gånger mellan säsongerna 1997-98 och 2006-07. Men de dåliga placeringarna hade också lett till att lagets chanser att få de mest åtråvärda spelarna i det årliga draftlotteriet hade ökat.

2006 hade Blackhawks valt den framtida lagkaptenen och storstjärnan Jonathan Toews som nummer tre i draften och året efter Patrick Kane som nummer ett. Men en förändring som var kanske lika viktig som värvningen av spelarna skedde i oktober 2007 då W. Rockwell ”Rocky” Wirtz, blev utnämnd till ordförande i klubben. Wirtz efterträdde därmed sin nyligen avliden far William W. ”Bill” Wirtz, som hade drivit klubben i 41 år. Det betydde att ägarskapet nu hade gått i arv till en tredje generation. Det var Rocky Wirtz farfar som hade köpt laget 1954.

Var ett lag på dekis

När Wirtz tog över styret över Blackhawks 2007 var det alltså ett lag på dekis. Lagets sportsliga framgångar hade varit minst sagt magra och intresset för hockey i USA:s tredje största stad var långt ifrån på topp. Blackhawks hade det näst sämsta publiksnittet i hela ligan och antalet säsongsbiljetter låg på blygsamma 3400. Mycket av skulden för detta låg menar många hos Rocky Wirtz pappa Bill, som tidigare ägde klubben. Bill Wirtz anklagades för att vara en snåljåp som inte lade de pengar som behövdes för att driva en framgångsrik NHL-klubb. Till exempel kritiserades han för att inte betala tillräckligt höga löner och för att han inte tillät att hemmamatcherna sändes på tv lokalt.

När sonen tog över rodret insåg han att något måste göras åt en organisation som tills alldeles nyligen inte haft vare sig en HR-chef eller ens någon receptionist. Och under de närmsta åren skedde det som den amerikanska affärstidningen Forbes kom att kalla för ”Den största helomvändningen för ett sportföretag någonsin”. Den gamla affärsmodellen måste moderniseras. Ett av de första besluten som den nye ordföranden tog var att anställa sportsmarknadsföringsgurun och den tidigare Chicago Cubs presidenten John McDonough som ny klubbpresident. Och McDonough började genast göra förändringar. Han skrotade lagets annonsbyrå och gjorde om det gamla biljettsystemet, som hade inneburit att alla biljetter kostade lika mycket var i arenan man än befann sig. Men det var inte bara det affärsmässiga som behövde förändras. Och ledningen började snart också agera på det sportsliga planet. Laget skulle börja vinna igen.

Viktigt coachbyte

2007 hade den fornes toppspelaren Denis Savard, efter nio år som assisterande coach, fått ta över tränarsysslan i Chicago. Och första säsongen hade gått över förväntan. Unga nykomlingar som Patrick Kane och Jonathan Toews hade imponerat och de hade tillsammans med andra nya kommande stjärnor som Duncan Keith, Brent Seabrook och Patrick Sharp sett till att laget hade börjat vinna igen. Visserligen missade Blackhawks slutspelet med ynka tre poäng men man hade en säsong bakom sig med 40 vinster och 34 förluster. En klar förbättring jämfört med säsongen innan då man vunnit 31 och förlorat 42 matcher. Publiken hade också åter börjat ta sig till United Center för att se lagets matcher på plats. Med ett publiksnitt på 16 814 per match hade man på bara en säsong gått från 29:e plats till 16:e plats i NHL:s publikliga. En publikökning med 32 procent jämfört med säsongen innan.

Men den nya säsongen hade inte börjat bra. När Blackhawks förlorade straffläggningen mot Nashville Predators i hemmapremiären den 13 oktober 2008 var det Chicagos första poäng på de tre inledande matcherna. Förlust i premiären mot New York Rangers hade följts upp av ytterligare en förlust mot Washington Capitals. Men Denis Savard som upplevt den tuffa inledningen från båset var inte alltför orolig. Han kände att laget var på rätt väg, trots de inledande förlusterna. Laget hade förlorat men ändå spelat helt ok. Savard kände ingen anledning till panik. Segrarna skulle komma. Men det skulle bli utan Savard visade det sig. Tre dagar efter förlusten på straffar mot Nashville skickade Blackhawks ut en pressrelease med budskapet att Savard sparkats. En ny coach skulle ta över.

I maj 2008 hade Joel Quenneville lämnat jobbet som coach i Colorado Avalanche efter tre år. Blackhawks scoutingchef Marc Bergevin kände Quenneville från sin tid som spelare i St. Louis Blues då han coachats av just Quenneville. Nu såg han sin chans att knyta sin förre coach till Chicagos organisation. Quenneville som befann sig mellan jobb gick med på att hjälpa Chicago som scout, med förbehållet att han inte skulle behöva resa. Men Quenneville skulle snart få betydligt viktigare uppgifter i organisationen.

Den 14 oktober, dagen efter Blackhawks förlust på straffar mot Nashville hölls ett möte i Chicagos ledning i United Center. På mötet bestämdes det att man skulle erbjuda jobbet som ny huvudcoach till Quenneville. Den dåvarande tränaren Denis Savard var en legend i Blackhawks, så det var inget lätt beslut. Särskilt inte så tidigt in på säsongen. Men en majoritet i Blackhawks ledning ville ha en förändring och man såg ett gyllene tillfälle att knyta till sig en coach som vunnit över 400 NHL-matcher som huvudcoach för St. Louis Blues och Colorado Avalanche. En seger mot Phoenix Coyotes med 4-1 dagen efter mötet kunde inte rädda Savard. Beslutet var redan taget. Utnämningen av Quenneville var precis vad laget behövde vid den här tidpunkten enligt Blackhawks general manager Dale Tallon.

-Joel ger oss massor av erfarenhet och en meritlista fylld av vinster, något som kommer att ha såväl en omedelbar som en bestående påverkan, sa Tallon.

Det skulle visa sig vara ett lyckokast. Med Quenneville på plats var den sista pusselbiten lagd i det som skulle bli decenniets bästa lag i NHL. Man hade organisationen, spelarna och nu också coachen som skulle se till att Blackhawks åter blev ett lag att räkna med.

Sportsliga och affärsmässiga framgångar

Och om de blev. Mindre än två år efter att Quenville tillsattes som coach kom den första Stanley Cup-vinsten med Patrick Kanes klassiska avgörande på övertid i Stanley Cup-finalen 2010 mot Philadelphia Flyers. Säsongen 2012-13 var det dags igen och 2015 tog Blackhawks sin tredje titel under 2010-talet.

Och det var inte bara en förändring på det sportsliga planet. Affärstidningen Forbes hade redan 2009 kallat det som hänt med Chicago Blackhawks sedan Rocky Wirtz tog över för ”Den största helomvändningen för ett sportföretag någonsin”. Den kanske allra tydligaste förändringen i det avseendet var publiksiffrorna. På bara ett fåtal år hade Blackhawks gått från att ha en av de sämsta publiksiffrorna i NHL till att hamna i toppen av publikligan. En position man behållit sedan dess.

Men när Blackhawks nu drygt 10 år efter att klubben tog sin första av tre Stanley Cup-segrar under 2010-talet, ställs mot Edmonton Oilers i den första slutspelsrundan är det ett lag på väg utför. Visserligen har man kvar de bästa spelarna från succéåren som Patrick Kane, Jonathan Toews och Duncan Keith. Både Kane och Toews har fortsatt att leverera men bakom storstjärnorna har det sett sämre ut och resultaten har uteblivit. Efter den senaste Stanley Cup-vinsten 2015 åkte laget ut i den första omgången i Stanley Cup-slutspelet två år i rad för att sedan missa slutspelet helt den följande säsongen. De uteblivna framgångarna ledde till slut till att mästarcoachen Joel Quenneville fick sparken i november 2018. Han ersattes av blott 33-årige före detta Moratränaren Jeremy Colliton. Colliton lyckades inte heller ta Blackhawks till slutspel under sin första säsong och det mesta tydde på att så även skulle bli fallet den här säsongen, innan coronaviruset helt ändrade förutsättningarna för NHL-säsongen.

Ny chans mot Edmonton

På grund av det ändrade slutspelsformatet, där 16 lag gör upp om de åtta kvarvarande platserna i Stanley Cup-slutspelet i matchserier i bäst av fem, har nu Blackhawks fortfarande chansen att vinna Stanley Cup i år. De flesta bedömare skulle dock säga att den chansen är ganska liten. När NHL-säsongen pausades i mars hade Blackhawks sex poäng upp till en slutspelsplats, med fyra lag att passera och endast 12 matcher kvar att spela. Efter Montreal Canadiens är Blackhawks det sämsta laget av de 24 lag som är kvar, sett till resultat under den ordinarie säsong. Lägg där till att man möter ett Edmonton Oilers lett av de två poängkungarna under årets säsong Leon Draisaitl och Connor McDavid.

Dessutom har Chicagos målvakt Corey Crawford varit tveksam till spel efter att ha testats positiv för covid-19, vilket gjort att han missat nästa hela träningslägret inför uppstarten. Men kanske kan de tvivlen vara skingrade efter att Crawford spelat halva matchen och hållit nollan i lagets seger med 4-0 mot de regerande mästarna St. Louis i den enda träningsmatchen innan säsongen drar igång igen. Det verkar alltså som att Crawford är fit for fight inför matcherna mot Edmonton.

Men förutom Crawfords återkomst och en imponerande seger mot de regerande Stanley Cup-mästarna i träningsmatchen är det egentligen bara en sak som talar för Chicago i det kommande slutspelet, och det stavas erfarenhet. För medan merparten av Oilers spelare inte ens var födda då Edmonton senast vann Stanley Cup 1990 har spelare som Kane, Toews och Keith spelat avgörande roller i lagets totalt tre Stanley Cup-vinster de senaste tio åren. Är det några som vet hur det är att ta sig igenom ett långt slutspel hela vägen och vinna är det dem. Frågan är hur långt det räcker.

Källor:

Stanley Cup the complete history, Eric Sweig (bok)

The Athletic, Sportsnet, Forbes

David Pastrnak, Alexander Ovechkin och Auston Matthews har alla goda möjligheter att nå 50 mål i grundserien den här NHL-säsongen. En milstolpe som de flesta spelare bara kan drömma om. Det här är historien om jakten på drömgränsen på 50 mål och gotlänningen som lyckades med det som ingen annan svensk gjort, varken förr eller senare.

Det var sista matchen på säsongen och Calgary Flames hade sedan länge säkrat en plats i 1988 års Stanley Cup-slutspel. Visst ville man avsluta grundserien snyggt med en seger hemma i Olympic Saddledome mot Minnesota North Stars, men huvudfokus för spelarna den här aprilkvällen låg på något annat. En viss gotlänning vid namn Håkan Loob hade öst in mål under grundserien för sitt Calgary. Under mars månad hade Loob gjort hattrick i tre olika matcher och det började talas om att han skulle kunna bli historisk, genom att bli den förste svensken i NHL att göra 50 mål under en säsong. Kent Nilsson hade varit närmast då han säsongen 1980-81 gjort 49 mål, även han för Calgary Flames. Men nu en bra bit in i tredje perioden i den sista matchen i grundserien var det mycket som tydde på att Loob skulle tangera Nilssons svenska rekord och även han stanna på 49 fullträffar. Inget dåligt facit men ändå så retligt nära den magiska drömgränsen.

-Det var en fantastisk säsong, både för Calgary Flames och för mig. Jag spurtade ordentligt i målskyttet de sista månaderna i grundspelet och gjorde väldigt många mål då. Jag låg på 49 tills det var några matcher kvar och då kom den där berömda jinxen, berättade Håkan Loob för NHL.com:s svenska sajt för några år sedan.

Och det verkade alltså som att det gått troll i målskyttet för Loob även denna aprilkväll. Det trots att lagkamraterna gjorde allt för att förse svensken med passningar så han kunde göra det där viktiga målet.

– Det finns stunder då man sätter laget åt sidan. Då spelade vi för Håkan. För att han skulle nå 50 mål. Vi hade gärna förlorat matchen, bara han fått göra sitt mål, berättade lagkamraten Jim Peplinksi för Expressen för några år sedan.

Flames ledde med 3 - 1 en bra bit in i tredje perioden och såg ut att vinna matchen. Dock utan något mål från den 28-årige gotlänningen. Det var då det hände. Det var lite mer än tre minuter kvar av matchen och Flames hade powerplay. Flames försvarare Gary Suter skrinnade in på vänsterkanten och Loob åkte in mot mål. När passen från Suter kom kunde Loob slå in pucken i öppet mål. Loob hade klarat drömgränsen på 50 mål med minsta möjliga marginal.

-Få spelare har nått den gränsen och att jag som liten gotlänning, som förste svensk, skulle klara det, i NHL som ligan var på den tiden. Det känns nästan lite ofattbart, berättade Loob för Expressen över 30 år efter målet.

Och trots att Sverige haft fullt av framgångsrika NHL-stjärnor som Peter Forsberg, Mats Sundin, Markus Näslund och bröderna Sedin efter det, så har ingen lyckats med bedriften att göra 50 mål på en och samma säsong. Det visar hur svårt det är att nå drömgränsen.

Gretzky och Bossy har gjort 50 mål flest gånger

Att göra 50 mål i grundserien under en och samma säsong är en av de största individuella prestationer en NHL-spelare kan lyckas med. Ända sedan Montreal Canadiens Maurice Richard lyckades med att göra 50 mål säsongen 1944 - 45 har NHL-spelare försökt upprepa bedriften. Det skulle dröja över 15 år innan Bernie Geoffrion också i Montreal Canadiens blev den andre spelaren i historien att lyckas med bedriften. Till dags dato har 91 spelare gjort 50 mål under grundserien. Vissa har dessutom lyckats med det flera gånger.

Som när det gäller många andra rekord så är det en viss Wayne Gretzky som har gjort flest säsonger med 50 mål eller fler. ”The great one” har lyckats med bedriften hela nio gånger. Ett rekord han delar med New York Islanders Mike Bossy. Men Bossy är faktiskt strået vassare än Gretzky. För medan Gretzky ”bara” lyckades göra 50 mål i åtta raka säsonger (den nionde kom med ett års mellanrum) så gjorde Bossy nio raka säsonger i NHL med 50 mål eller fler. Något ingen NHL-spelare lyckats med varken förr eller senare. Hur kom det sig då att Bossy var en så målfarlig spelare? Mycket berodde på hans snabbhet med händerna och hans farliga handledsskott. Något han själv menar kom till på grund av ren självbevarelsedrift.

-Jag lärde mig att göra snabba passar och ta snabba skott så att jag skulle undvika att få stryk varje gång jag hade pucken, sa Bossy enligt NHL.com.

Gretzky har rekordet för flest mål i NHL. Men då ska man komma ihåg att Bossy slutade redan efter tio säsonger på grund av ryggproblem. Under nio av de tio säsongerna gjorde han alltså 50 mål eller mer, något som gör att Bossy har den bästa målprocenten per match av alla NHL-spelare genom tiderna. ESPN:s hockeyreporter Chris Peters var säker på sin sak då han utnämnde Bossy till den bäste målskytten genom tiderna i en omröstning som sportkanalen gjorde nyligen.

-Ja målvakterna stoppade puckar i ett betydligt lägre tempo under Bossys storhetstid, men han var speciell även utifrån den tiden standard. Man undrar vad som skulle ha hänt om han varit frisk längre, sa Peters i artikeln.

Ovechkin har gjort 50 mål åtta gånger

Alexander Ovechkin kommer om han lyckas göra 50 mål den här säsongen (vilket inte alls är omöjligt) att tangera Bossy och Gretzky rekord på nio säsonger på 50 mål eller fler. Redan under sin rookiesäsong 2005 - 2006 lyckades Ovechkin med konststycket att göra 50 mål. Något han alltså upprepat sju gånger sedan dess. Att det dessutom på senare år blivit allt svårare att göra mål, gör bedriften ännu mer imponerande. Under tre säsonger (2013 - 2016) var Ovechkin den enda i hela ligan som lyckades göra 50 mål eller fler och med 45 mål hittills har han stora möjligheter att upprepa bedriften den här säsongen. Faktum är att under hela 2010-talet var det bara fem spelare som lyckades göra 50 mål eller mer under en säsong. Ovechkin är den ende som med totalt fyra 50-målssäsonger på 10-talet, gjort det mer än en gång. Inför den här säsongen sa Ovechkin till media att han var redo att försöka göra 50 mål igen.

-Det har alltid varit målet att göra så många mål som möjligt. Men varje år blir det svårare och svårare, sa Ovechkin då.

Och det finns som sagt ingen annan aktiv spelare som har samma vana av att göra 50 mål. Om 34-årige Ovechkin lyckas med ännu en 50-målssäsong blir han den näst äldste spelaren (efter Bostons Johnny Bucyksom) att lyckas med bedriften. Han blir dessutom den ende tillsammans med Phil Esposito som har tre 50-målssäsonger efter 30 års ålder.

-Jag struntar i vilken period det är. Alex Ovechkin skulle ändå göra mål, under vilken period som helst var som helst, sa Esposito själv om Ovechkin till NBC Sports i februari i år.

Och att han gör så många mål under en period då spelarna blivit betydligt bättre på försvarsspel och att blockera skott än på 70-talet, då Esposito själv spelade, imponerar extra på den gamle skyttekungen.

-Jag vågar påstå att utan de blockade skotten och allt annat, om det var som 70-talet då skulle Alex få mer än 550 skott mot mål och förmodligen göra 75-80 mål, sa Esposito.

Passerar Pastrnak och Matthews 50 mål?

Den här säsongen är det framför allt två spelare till som tillsammans med Ovechkin har möjlighet att nå 50-målgränsen. En av dem är Toronto Maple Leafs Auston Matthews, som precis som Ovechkin gjort 45 mål hittills. Förklaringen till framgången den här säsongen är enkel enligt Matthews.

-De senaste åren har jag haft skador och sånt att hantera. Än så länge så har jag varit frisk och konstant spelat och varit kvar i min rytm, det hjälper ganska mycket sa Matthews enligt Hockey News i början av januari då han gjorde sitt trettionde mål för säsongen.

Precis som Bossy på sin tid är ett av Matthews viktigaste vapen hans snabba reaktion i skottögonblicket. Något som gör det svårt för en målvakt att reagera i tid.

-Det spelar ingen roll om han siktar högt eller lågt. Den (pucken) kommer fortfarande så snabbt mot dig, sa Vegas Golden Knights målvakt Marc-Andre Fleury när han berättade om Matthews styrka som målskytt för Sportsnet i början av säsongen.

Men den som ligger allra bäst till för att nå 50 mål först är Boston Bruins tjeckiska stjärnforward David Pastrnak som med sina 47 mål bara behöver göra 3 mål till för att uppnå milstolpen. Det mesta har stämt för tjecken den här säsongen och han har varit en starkt bidragande orsak till att Bruins varit bäst i hela NHL.

-Han har verkligen blivit en elitspelare i ligan. Bara faktumet att han fortsätter att hitta sätt att göra mål när lagen markerar honom hårt, det är väldigt imponerande. Det är väldigt få i ligan som kan göra det, sa hans kedjekompis Brad Marchand efter att Pastrnak gjorde hattrick i Bruins vinst mot Montreal Canadiens den 13 februari.

Och med 16 matcher kvar av grundserien är det nog bara en skada som kan stoppa Pastrnak från att nå 50 mål den här säsongen. Något den unge tjecken skulle förtjäna enligt Bruins coach Bruce Cassidy.

-Om han gör mål hjälper han laget. Jag skulle vilja se honom nå till 50. Det är en bra siffra, en bra prestation, sa Cassidy till Hockey News i februari.

Pastrnak själv tonar dock ner betydelsen av en måltävling mellan honom Ovechkin och Matthews i artikeln i Hockey News.

-Det är roligt att göra mål, det är vad jag får betalt för och det är min största styrka- att vara en offensiv spelare. Men jag fokuserar inte på någon måltävling.

Loobs rekord håller ett tag till?

Måltävling eller inte. Med Pastrnak på 47 mål och Ovechkin och Matthews på 45 mål vardera är det troligt att vi kommer att få se minst tre spelare som slutar på 50 mål när NHL:s grundserie avslutas i april. Det verkar dock inte särskilt troligt att någon svensk når drömgränsen den här säsongen heller. New York Rangers Mika Zibanejad ligger närmast med sina 32 mål. Men för att han ska nå 50 mål innan säsongen är slut skulle det krävas att han gör 18 mål på 17 matcher. Något som blir svårt att klara av. Det verkar alltså som att Håkan Loob kommer fortsätta vara ensam svensk med 50 mål ett tag till. Något han inte verkar ha så mycket emot. I en intervju 2018, trettio år efter rekordet sa Loob så här till SVT Sport med en lite skämtsam ton.

– Jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag vill att det slås. Rekord är ju till för att slås, men det vore ju synd eftersom det är mitt rekord, sa Loob med ett skratt och fortsatte.

-Men gör man det så förtjänar man det mer än väl.

Källor: NBC Sports, Hockey News, ESPN, NHL.com, Expressen, SVT

I dag är the det sista chansen för lagen i NHL att stärka sina spelartrupper inför Stanley Cup-slutspelet, då ligans årliga trade deadline infaller. Hur känns det att bli trejdad i sista stund och hur har trejderna sett ut genom historien? Det här är historien om trejderna i NHL och om hur det gick till när världens bästa hockeyspelare genom tiderna chockade en hel idrottsvärld då han gick från Stanley Cup-mästarna Edmonton till Los Angeles Kings.

Det är den nionde augusti 1988. Vi befinner oss i Molson House i Edmonton, en lokal som Edmonton Oilers ofta använder för att hålla presskonferenser. Lokalen är fullproppad med journalister och vid ett podium fyllt med mikrofoner sitter världens bäste hockeyspelare Wayne Gretzky. Under åren i Oilers hade ”The great one” fört Edmonton till fyra Stanley Cup-vinster på fem år och stått för otaliga poängrekord (som står sig än i dag). Men trots att Gretzky fört så mycket glädje med sig till staden är det här ingen glädjens dag för Edmontonborna. Gretzky har tårar i ögonen och gråten i halsen gör det svårt för honom att tala.

-Jag lovade Mess (Mark Messier) att jag inte skulle göra det här. Men det kommer en tid…, orden stockar sig i halsen och Gretzky klarar inte av att avsluta meningen.

Det som skedde den där dagen i augusti för över 30 år sedan kom att chocka idrottsvärlden. Edmontons ägare Peter Pocklington hade tillsammans med Gretzky och Oilers coach Glen Sather precis offentliggjort att världens bäste ishockeyspelare Wayne Gretzky skulle trejdas från Edmonton Oilers till Los Angeles Kings. Hela idrottsvärlden var i chock. Och reaktionerna lät inte vänta på sig. I Edmonton brändes och skändades snart dockor föreställande lagets ägare Peter Pocklington. Och Pocklington berättade senare att han utsattes för flera dödshot. En av skyltarna som välkomnar besökare till Edmonton med texten ”The city of Champions” hade klottrats ner, och över det stolta budskapet stod nu två bokstäver i svart: LA. Oilers blev nedringda av arga fans som hotade med att säga upp säsongsbiljetterna eller att aldrig mer följa en enda match med laget. Affären nådde till och med ända upp på högsta politiska nivå, då en ledamot i Kanadas parlament föreslog att den federala regeringen skulle blockera trejden eller köpa Gretzkys kontrakt till ett annat kanadensiskt lag så att Gretzky blev kvar i moderlandet.

Trejden av Gretzky förändrade hockeyn

Det hela började redan tre år tidigare då Jerry Buss, den dåvarande ägaren för LA Kings, erbjöd Oilers ägare Peter Pocklington 15 miljoner plus ett antal spelare för att få över Gretzky till Los Angeles. Beskedet från Pocklington var att det inte var rätt tid men att han kunde tänka sig att prata senare. Och tre år senare och med ytterligare två Stanley Cup-titlar för Edmontons del tyckte Pocklington att det var dags. Gretzky satt på ett utgående kontrakt och Edmontons ägare bestämde sig för att undersöka hur intresset såg ut för hans storstjärna. Bruce McNall hade tagit över ägarskapet för Los Angeles Kings men intresset för att köpa Gretzky fanns kvar. I ESPN:s dokumentär om trejden ” Kings Ramson” berättar McNall om hur han tjatade om att köpa Gretzky varje gång han och Pocklington träffades. Och McNall fick snart en känsla för att en affär inte var omöjlig.

Huvudpersonen själv var dock så sent som på våren 1988 helt omedveten om vad som planerades. När Gretzky och hans lagkamrater säkrade Oilers fjärde Stanley Cup-titel på fem år i maj 1988 hade Gretzky inte en aning om vad som skulle hända bara några månader senare. Att det skulle vara sista gången Gretzky hade på sig en Oilerströja när han höjde Stanley Cup-bucklan i maj var otänkbart för honom just då. Dagen efter berättade pappa Walter, som fått nys om att en affär var på gång, för en förbluffad Wayne att Edmonton ville sälja honom till högstbjudande.

-Jag tror att Wayne alltid trodde han skulle vara en Oiler. Det var hans hem. Hockey i Edmonton var allt för Wayne. Det var en av de jobbigaste stunder jag upplevt för jag visste hur gärna Wayne ville vara kvar i Edmonton, berättade Walter Gretzky i ESPN:s dokumentär om trejden ”Kings Ramson”.

För Kings blev affären ett lyckokast. Plötsligt blev hockey en sport att räkna med. På bara en vecka köptes 4000 - 5000 säsongsbiljetter, många till människor som bara visste namnet på en spelare-Wayne Gretzky. Kings gick från en publik på 5000 - 6000 per kväll till en utsåld arena ofta med Hollywoodstjärnor som Tom Hanks i publiken.

Om Gretzky kan bli trejdad då kan alla bli det

Gretzky blev en symbol för ishockey inte bara i Los Angeles, utan i hela USA. Och ännu viktigare. Trejden förändrade hockeyn för alltid. Om Gretzky kunde bli trejdad då kunde alla bli trejdade hette det. Och tre år senare var det dags för Gretzkys gamle lagkompis i Oilers Mark Messier att bli trejdad. Messier hade efter att Gretzky lämnat klivit fram som lagets store ledare och 1990 hade han lett laget till ytterligare en Stanley Cup-titel. Men när Messier inte kom överens med Oilers om ett nytt kontrakt lämnade han för New York Rangers. Ungefär tio år senare var det dags för den tidens största stjärna att bli trejdad. 2001 lämnade de senaste fyra årens poängkung Jaromír Jágr Pittsburgh Penguins för Washington Capitals. Ingen av dessa affärer kan förstås jämföras med Gretzkys men är exempel på hur marknaden allt mer kommit att styra och att de största stjärnorna också kunde bli trejdade.

Men i både Messiers och Jagrs fall så handlade det om missnöjda stjärnor vars agerande bidrog till att de trejdades. För spelarna under det absoluta toppskiktet är valmöjligheterna ofta betydligt mer begränsade. Det handlar om ett öde man helt enkelt måste acceptera som hockeyspelare. Helt plötsligt är det bara att ta sitt pick och pack och flytta med familjen till en helt annan landsände eller ett helt annat land. Toronto Maple Leafs Jake Muzzin minns tydligt när han blev trejdad från Los Angeles till Toronto Maple Leafs i januari förra året. Muzzin och hans gravida fru tvingades leva den första tiden på hotell med tjugo resväskor och tre hundar.

-Det var mycket osäkerhet. Vi hade inget hus till vårt barn och jag var tvungen att skaffa en vinterrock eftersom jag inte hade någon. När de sa åt mig att jag skulle bli trejdad sa jag bara – skojar ni, berättade Muzzin nyligen för den kanadensiska tidningen The Globe and the Mail.

Livet förändras

Det handlar om så mycket mer än att bara byta från en klubb till en annan enligt Muzzin.

-Man känner sig arg. Det handlar inte om att du blir trejdad från ett lag till ett annat. Allt i ditt liv förändras.

En annan person som vet allt om hur det är att bli trejdad är Ray Ferraro. Ferraro som gjorde nästan 900 poäng under sin karriär och representerade sex olika klubbar blev trejdad tre gånger på deadline day. Han har en tydlig uppfattning om vad han tycker om företeelsen.

-Folk säger att det är en del av verksamheten men innan det händer dig så förstår du inte. Det stinker, sa Ferraro till den The Globe and the Mail.

Men låt oss återgå till den där händelsen för över 31 år sedan när Wayne Gretzky trejdades från Edmonton Oilers till Los Angeles Kings. Frågan är om mannen som gjorde trejden av Gretzky möjlig någonsin kommer att bli förlåten av Oilersfansen. För trots att det var Peter Pocklington som tog Oilers till NHL och såg till att värva en ung Wayne Gretzky till laget så är han framför allt ihågkommen för en sak.

-Det kommer säkert stå ”din skit du trejdade Wayne Gretzky” på min gravsten, sa Pocklington nyligen till den kanadensiska tidningen The Globe and Mail.

Hur ser då huvudpersonen själv på århundradets trejd. Över 20 år efter trejden berättade Gretzky i ESPN:s film ” Kings Ramson” om hur han såg på situationen med lite perspektiv. Beslutet att lämna kom eftersom Gretzky var arg på att klubben ville sälja honom. Men i dag förstår han varför de gjorde som de gjorde.

-Jag hade ett år kvar på mitt kontrakt och de ville sätt sig ner och omförhandla. Men jag sa nej. Jag ville spela ut året, sa Gretzky och fortsatte.

-Nu förstår jag varför de sa att de inte kunde göra det. Men då tänkte jag bara. Är ni galna.

Källor: ” Kings Ramson” ESPN (film)

The Globe and the Mail, NHL.com