NHL-Bloggen

Bild från Bildbyrån

”Potvin sucks” – Vilket lag är bäst i New York?

När Rangers och Islanders möts i en utematch på MetLife Stadium på söndag kväll är det mycket mer än bara en hockeymatch. Det här är historien om en av NHL:s värsta rivalmöten och om svensken som gett upphov till en av ligans mest ikoniska ramsor. Texten är ett utdrag från boken Skitstöveln som trejdade Wayne Gretzky och andra berättelser om NHL.

Foto: Brad Penner-USA TODAY Sports/Bildbyrån

Det är den 25 februari 1979. I Madison Square Garden, framför en storpublik på nästan 18 000 åskådare, pågår en match mellan två av de största rivalerna inom nordamerikansk idrott: New York Rangers och New York Islanders. Rangers har haft det tufft under ett antal år och de fyra senaste säsongerna har man antingen misslyckats med att ta sig till slutspel eller åkt ut i första omgången. Men den här säsongen har fansen fått tillbaka tron på laget. Inte minst tack vare två svenska spelare som förstärkt inför säsongen.

Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson och Anders Hedberg har under de fyra senaste säsongerna gjort succé i Winnipeg Jets i den konkurrerande proffsligan WHA och gör nu sin första säsong i NHL. Tillsammans med den nya coachen Fred Shero har de gett Rangersfansen något att hoppas på igen. Nilsson leder den interna skytteligan och svensken har dessutom visat sig vara en riktig ”Islanders-dödare”, med hela 11 poäng på fem matcher och en period.

– Jag hade ju ett fantastiskt år då. Det var vår första säsong i New York och jag ledde vår interna skytteliga. Anders har sagt många gånger att det nog var en av mina bästa säsonger i Nordamerika, berättar Nilsson för mig.

Och det går bra för de svenska stjärnspelarna även den här kvällen. De har redan varsin poäng, efter att Hedberg gjort Rangers 1–1-mål på assist från Nilsson och Phil Esposito. När vi kommer in i handlingen har Rangers rookie Don Maloney precis kvitterat till 2–2 i slutet av den första perioden. ”Lill-Pröjsarn” vinner den efterföljande tekningen och slår pucken förbi Islanders Denis Potvin, vilket gör att ett två-mot-ett-läge är på väg att skapas. Rangersfansen vädrar morgonluft. Men i stället för att skapa ett friläge bryts puckbanan av Islanders svenske back Stefan Persson. Det är då det händer.

Potvin får skulden

Nilsson åker för att hämta pucken och tacklas in i sargen av Potvin. Tacklingen, som inte ens renderar en utvisning, ska få allvarliga konsekvenser för Nilsson. Den svenske stjärnforwarden skadas och blir borta resten av säsongen. Rangers vinner visserligen matchen med 3-2 men efterspelet kommer att handla om tacklingen.

Potvin får skulden för den svenske stjärnspelarens skada. Och händelsen ger upphov till den ramsa som för Rangersfansen kanske mer än något annat fått symbolisera rivaliteten med Islanders. ”Potvin sucks” blev ramsan som Rangersfansen avslutade med varje gång organisten i Madison Square Garden spelade melodin ”Let’s go band”. En ramsa som lever vidare än i dag, mer än 40 år efter händelsen. Det spelade ingen roll att melodin till slut förbjöds i Madison Square Garden. Fansen visslade melodin i stället och avslutade med det sedvanliga ”Potvin sucks”.

IMG 6415

New York Islanders Denis Potvin som gett upphov till ramsan ”Potvin sucks” Foto: Wikimedia

New York Rangers hade under flera decennier varit det enda NHL-laget från The Big Apple, men 1972 ändrades det då Islanders kom med i ligan. Under de första åren var det ingen riktig hetta i New York-derbyna. Islanders var helt enkelt för dåliga. Under lagets första säsong slog man rekord i flest förluster, minst vinster och flest insläppta mål. Statistiken mot lokalrivalen var lika illa. Islanders förlorade alla matcher mot Rangers under premiärsäsongen. Laget var så dåligt att publiken i Long Island fick till vana att skandera ”We’re number eight”. Något som anspelade på lagets position i den östra divisionens tabell. En division som bestod av just åtta lag.

Lika illa var det med publikstödet. Något den nye coachen Al Arbour, som anställdes inför säsongen 1973–74, fick erfara bara en match in på försäsongen då laget mötte Rangers hemma i Nassau Coliseum. När Arbour ställde sig vid bänken upptäckte han att alla i publiken bakom honom hade på sig Rangerströjor, och under matchens gång blev han slagen i bakhuvudet av supportrarna. Den nye Islanderscoachen undrade med all rätt om han verkligen befann sig på Islanders hemmaarena eller om det var Rangers som hade hemmaplan.

Efter de två första säsongerna i ligan började det dock hända något med Islanders. Både spelmässigt och publikmässigt. Eftersom laget kommit sist under sin första säsong fick man möjlighet att välja först i 1973 års draft. Valet föll på den unge backtalangen Denis Potvin, som redan vid 14 års ålder beskrivits som ”den nye Bobby Orr”. Under de följande åren fyllde man på med forwards som Clark Gillies och Bryan Trottier samt målvakten Glenn ”Chico” Resch. Målsprutan Mike Bossy, som draftades 1977, blev pricken över i:et. Islanders hade blivit ett lag att räkna med. Rangersfansen fick vänja sig vid att matcherna mot Islanders inte längre innebar en automatisk vinst. När Islanders slog Rangers i en tuff match i Coliseum i mars 1975 hade de också till slut fått publiken med sig.

– När vi hörde dem skrika ”Goodbye Rangers” visste vi att majoriteten av fansen äntligen var på vår sida, berättade Denis Potvin i boken Rangers vs Islanders.

”Trodde vi vunnit Stanley Cup”

Islanders avslutade säsongen 1974–75 bra och lyckades för första gången i lagets historia nå slutspelet. I den första omgången ställdes man direkt mot ärkerivalen Rangers. Hockeyn i New York var hetare än någonsin.

Matchserien skulle avgöras i bäst av tre matcher med start i Madison Square Garden. I den första matchen hade Rangers ledningen med 2–0 inför den tredje perioden, men till allas förvåning lyckades Islanders hämta upp ledningen och vinna matchen efter tre mål i den tredje perioden. En seger som betydde mycket för Islandersspelarna. Jean Potvin, äldre bror till Denis, uttryckte det bättre än någon annan:

– Förutom när jag gifte mig är den här vinsten det största som hänt i mitt liv.

I den andra matchen tog dock Rangers en gruvlig revansch, då man slog Islanders borta i Nassau Coliseum med hela 8–3. Det var bäddat för Rangersvinst inför den tredje och avgörande matchen i Madison Square Garden. Men Islanders ville annorlunda. Efter två perioder ledde man med 3–0 och det verkade som att Rangers skulle få se sig besegrade av lillebror. En stark comeback i tredje perioden, gjorde dock att Rangers kunde ta sig upp till 3–3. Det var också resultatet efter tre spelade perioder. Matchen skulle komma att avgöras i sudden death. Väl där skulle det gå snabbt.

Islanders Jude Drouin vann tekningen som öppnade övertiden och efter några passningar lyckades Islandersspelarna dumpa pucken i ett hörn i Rangers zon. Trots att Rangers forward Steve Vickers var bra placerad hann Drouin före till pucken. Han spelade in den till Islanders vänsterforward J.P. Parisé som sköt in pucken i mål. Efter bara 11 sekunder av övertiden hade Islanders avgjort matchen och avancerat till slutspelets andra omgång.

– Jag trodde att vi hade vunnit Stanley Cup. Den matchserien fick oss att känna att vi uppnått samma typ av seger, genom att slå New York Rangers, sa Denis Potvin.

Islanderscoachen Al Arbour berättade att man efter målet hade kunnat höra en knappnål falla i Madison Square Garden.

– Det var som att vara i en kyrka. Det var så tyst, berättade Arbour.

Islanders seger fick stor uppmärksamhet. I en artikel i New York Times dagen efter matchen kunde man läsa följande: ”Cirkeln slöts i går kväll i Madison Square Garden. Precis som New York Mets, som kom att överglänsa Yankees i baseball; New York Jets, som utklassade de ärevördiga Giants i (amerikansk) fotboll; och New York Nets, som överglänste Knicks i basket, blev New York Islanders nummer 1 på hockeyscenen i New York och puttade ner de förbluffade Rangers. […] Den pinsamma elimineringen för ett av National Hockey Leagues ursprungliga sex lag kommer förmodligen att betecknas som den mest förödmjukande händelsen i Rangers 49-åriga historia. Det var ett av problemen: Rangers tog aldrig Islanders på allvar – tills det var för sent.”

IMG 6416

Foto: Bruce Bennett/Pool Photo-USA TODAY Sports/Bildbyrån

De följande säsongerna gick det tungt för Rangers. 1976 och 1977 missade man slutspel och 1978 åkte laget ut i första rundan mot Buffalo Sabres. Det sportsliga misslyckandet var också något som började påverka intresset för Manhattanlaget. Därför blev det en injektion för Rangers när två av WHA:s bästa spelare de senaste säsongerna kom till laget inför säsongen 1978–79.

– Jag tror att Anders och jag svängde om Rangers, för året innan hade de inte sålt ut. Det var halvfullt på hemmamatcherna. Och sen dess har det i princip varit fullt i Madison Square Garden. Så vi hade väl en liten impact på kärleken för Rangers, säger Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson.

Med de två svenskarna och den kanadensiske stjärnforwarden Phil Esposito i spetsen spelade Rangers bra igen och fansen kunde börja hoppas på nya framgångar. Och trots att ”Lill-Pröjsarns” skada höll honom borta resten av säsongen fortsatte det att gå bra även efter det där mötet med Islanders i februari. När de två New York-lagen ställdes mot varandra i semifinalen i det årets Stanley Cup-slutspel vann Rangers med 4-2 i matcher. I finalen blev dock Montreal Canadiens för svåra och Manhattanlagets drömmar om en första Stanley Cup-titel på 39 år krossades. Det skulle dröja 15 år innan Rangers åter fick spela Stanley Cup-final. I stället blev det ett annat lag som skulle dominera i NHL under åren som följde.

Islanders hade i början av 80-talet fått alla bitar på plats för att på allvar utmana om Stanley Cup-titeln. Och på vilket sätt man gjorde det. 1980–83 vann laget fyra raka Stanley Cup-titlar, en bedrift som inget lag lyckats upprepa sedan dess. Att Islanders också dominerade i mötena mot lokalrivalen var nästan lika stort för fansen och spelarna som Stanley Cup-titlarna. 1981–84 vann Islanders fyra raka slutspelsserier mot Rangers.

”1940”

I takt med framgångarna blev också Islandersfansen allt mer kaxiga. Under semifinalserien 1981, som Islanders vann i fyra raka matcher, kom fansen på ett nytt sätt att förnedra Rangers. Det var i slutet av den andra matchen i serien, som Islanders till slut vann med 7–3, då någon i publiken började skrika ”1940”, en referens till när Rangers senast vann en Stanley Cup-titel. Och det tog inte lång tid innan resten av hemmapubliken hakade på. I Rangers vs Islanders skriver bokens författare Stan Fischler och Zachary Weinstock om det genialiska med ramsan: ”Den var catchy. Den var elak. Den sammanfattade fyra decennier av Rangers hjärtesorg i fyra stavelser och fem handklapp, medan den samtidigt implicit skröt om mästarlaget Islanders. Det var en perfekt ramsa.”

Hädanefter skulle Rangersspelarna tvingas höra ramsan under varje bortamatch i Nassau Coliseum. Ramsan började snart också användas av andra lags fans för att håna Rangers. Den levde kvar ända till 1994, då Rangers till slut tog sin efterlängtade fjärde Stanley Cup-titel, efter att bland annat ha slagit ut Islanders med 4–0 i matcher i den första omgången. Något som säkert täppte till käften på en del Islandersfans.

IMG 6417

Foto: Bruce Bennett/Pool Photo-USA TODAY Sports/Bildbyrån

Efter det har lagen inte mötts i någon slutspelsmatch, och styrkeförhållandena har skiftat genom åren. Helt klart är att det fortfarande finns en stor rivalitet mellan de båda New York-lagen. En rivalitet som ibland till och med har gått så långt som till rent hat. Jason Chimera, tidigare vänsterforward i New York Islanders, sa till exempel så här för några år sedan:

– Jag har bara varit i Islanders i sex månader och jag hatar Rangers. Det är inte bara laget utan de som hejar på dem.

Hat eller inte. Tiden läker alla sår brukar man ju säga. Det stämmer i alla fall när det gäller de två inblandade i den där bataljen för över 40 år sedan, då Rangers Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson skadades efter en tackling av Denis Potvin. För även om fansen inte glömt och den där ramsan levt vidare genom åren så har de två inblandade för länge sedan försonats.

– Det var ju ingen ful tackling på något sätt. Isen var oftast bedrövlig i Madison Square Garden, eftersom det var så mycket evenemang i arenan. Så jag tror att det var någon spricka i isen eller någonting där min skena fastnade precis samtidigt som jag blev tacklad, berättar ”Lill-Pröjsarn” för mig.

Tar händelsen med ro

Att tacklingen fått så stor betydelse har nog mycket att göra med vad som hände sen. Hade Rangers kunnat nå hela vägen och slå Montreal Canadiens i finalen om inte lagets svenske stjärnforward skadat sig? Det verkar vara många Rangersfans som tror det.

– Jag tror att det verkligen var anledningen till att sången överlevde och ökade i styrka. Jag var killen som de kunde peka på och säga ”Vi skulle ha vunnit med Ulf Nilsson”, berättade Potvin nyligen för The Hockey News.

En förklaring som Nilsson själv tror att det ligger en del i.

– Jag tror att vi gav Rangers fans ett riktigt hopp om att vi kunde vinna Stanley Cup. Det var väl det som var frustrerande, säger han.

Medan det skulle dröja ytterligare 15 år innan Rangers återigen var i final etablerade Islanders en dynasti med fyra raka titlar. Något som gjorde att ramsan fortsatte att ljuda i Madison Square Garden.

– Jag tror att Rangersfansen är så jäkla avundsjuka på hans (Potvins) fyra Stanley Cup. Och det är väl också en heder åt honom att han var en så pass bra hockeyspelare som han var, säger Nilsson.

Potvin tar också uppståndelsen kring händelsen med ro. Betydelsen av ramsan har förändrats genom åren, berättade han i en intervju i New York Times 2006.

– Den stora skillnaden nu är att folk skriker det med ett leende på läpparna till skillnad från hatet som fanns förr. Det är bara en av de där sakerna som förs över till nästa generation, skulle jag tro. Ungefär som säsongsbiljetter

NHL-Bloggen

Bild från Bildbyrån

Ovechkin, Putin och målen

Alexander Ovechkin är inte bara en av de bästa hockeymålskyttarna genom tiderna. Han har också gjort sig känd som en stor Putinsupporter.

Stämningen i Capital One Arena i Washington den här kvällen är minst sagt speciell. Men det beror varken på att Washington Capitals ska spela en viktig match mot Winnipeg Jets i kampen om slutspelsplatser eller att det är dagen före julafton. De flesta fans och medier som är på plats i arenan den här kvällen i december 2022 har kommit för att se en 188 centimeter lång och 107 kilo tung spelare med nummer åtta på ryggen. Washington Capitals vänsterforward Alexander Ovechkin har nämligen chansen att bli historisk. Ryssen behöver bara göra två mål för att passera ”Mr Hockey”, Gordie Howe, och bli den näst bäste målskytten i NHL:s historia. Det är ett ögonblick som fansen har väntat på.

Hyllas med en stående ovation

Under de tre tidigare hemmamatcherna har Ovechkin lämnat arenan utan att göra mål. Något som sker igen i bortamatchen mot Ottawa den 22 december. Det är många fans som undrar om den ryske stjärnforwardens måltorka ska släppa nu, och om han ska ge dem en tidig julklapp. 18.22 in i den första perioden tar Ovechkin emot en pass från lagkamraten Dylan Strome och skjuter ett handledsskott mellan benen på Winnipegs målvakt David Rittich. Capitals går upp i en 1–0 ledning och Ovechkin tangerar därmed Gordie Howes notering på 801 mål, vilket alltså är näst bäst i NHL efter Wayne Gretzkys 894.

Men Ovechkin är inte färdig. Med ungefär en minut kvar av matchen slår han in 4–1 i öppen kasse, efter att Jets tagit ut målvakten. Med mål 802 intar Ovechkin därmed ensam andraplatsen bland tidernas bästa målskyttar i NHL.

IMG 4270

Foto: Joel Marklund Bildbyrån

Och jublet vet inga gränser. Ovechkin hyllas med en stående ovation, för andra gången samma kväll, av de över 18 000 åskådarna på läktaren och både laget och publiken firar som om man vunnit Stanley Cup. Efter målet avbryts dessutom matchen och på jumbotronen visas en hyllning från Howes son Mark. Denne säger att Ovechkin är en av få hockeyspelare med en ”wow-faktor” och han berättar att han är säker på att hans föräldrar hade varit på plats för att gratulera Ovechkin om de fortfarande varit i livet. När inslaget med Mark Howe är slut åker Ovechkin ut på isen för att ta emot publikens hyllningar. Först därefter spelas matchen färdigt.

Senare berättar Ovechkin att han aldrig trodde att han skulle komma upp i samma nivå som Gretzky och Howe. Ryssen beskriver det som hänt som ett mirakel. Det är ingen som nämner den väpnade konflikt som pågår tusentals mil bort och som leds av Vladimir Putin, en man som Ovechkin öppet stödjer. Att världens kanske bäste hockeymålskytt genom alla tider hyllar en grym despot som invaderat sitt grannland verkar inte vara något som bekymrar NHL-höjdarna.

Det fanns redan tidigt tecken på att Alexander Ovechkin skulle ägna sig åt just hockey. Enligt mamma Tatyana fick den unge Alexander i tvåårsåldern syn på hockeyprylar i en butik och vägrade lämna affären innan han fått utrustningen. Enligt Ovechkins far Mikhail, som avled i februari 2023, var det vid åtta års ålder som sonens verkliga intresse drog igång. Mikhail hade av en slump slagit på en hockeymatch på tv. När fadern försökte byta kanal protesterade sonen och gjorde klart att Mikhail under inga omständigheter fick göra det.

Ovechkin har idrotten i blodet. Mamman hade vunnit OS-guld i basket och pappan hade en bakgrund som fotbollsspelare. Men det var Ovechkins äldre bror Sergei som var den som fick den unge Alexander att börja spela hockey organiserat. Sergei var också en av de första som upptäckte vilken talang hans lillebror hade och storebrodern var ett stort stöd under de första åren.

Men snart skulle en tragedi drabba familjen. När Alex var tio år gammal dog Sergei, som var i tjugoårsåldern, i sviterna av en bilolycka. I en intervju med den amerikanske journalisten Graham Bensinger 2015 öppnade Ovechkin upp sig om broderns död.

– Jag är ganska säker på att han är stolt över mig nu. När han tittar på mig där uppifrån, sa Ovechkin i intervjun.

Och det är tydligt att NHL-stjärnan känner att brodern är med honom ute på isen. En målgest som Ovechkin använt sig av mycket är att kyssa sin handske och peka mot skyn, som en hyllning till sin bror.

Representerade Ryssland i hockey-VM

Efter broderns tragiska död jobbade Ovechkin ännu hårdare för att lyckas som hockeyspelare. Ett arbete som betalade sig bra. Vid 16 års ålder blev han uppflyttad till Dynamo Moskvas A-lag och 2003 blev Ovechkin känd i hela hockeyvärlden när han med sina sex mål hjälpte Ryssland till guld i junior-VM. En uppvisning som också gjorde att lagen i Nordamerika fick upp ögonen för den ryske talangen.

Samtidigt som Ovechkin gjorde succé på andra sidan Atlanten gick det allt sämre för NHL-laget från USA:s huvudstad: Washington Capitals. 1998 hade man varit i Stanley Cup-final, men efter det hade det gått tyngre. Året efter nådde laget inte ens slutspel och de följande åren åkte man antingen ut i första rundan eller missade slutspelet helt. Det hjälpte inte att Capitals värvat storstjärnan Jaromir Jagr. Stjärnan underpresterade i Washington och framgångarna uteblev.

2004 var Capitals det näst sämsta laget i hela ligan tillsammans med Chicago Blackhawks. Det gjorde att man hade ett bra läge att vinna det årets draftlotteri. Och Capitals hade tur. Washington vann lotteriet, vilket innebar att laget fick välja först bland det årets talanger.

Valet var givet. Capitals skulle välja Ovechkin.

– Det här är min femte draft och jag har aldrig sett samma konsensus kring förstavalet under de här fem åren, konstaterade Washingtons ägare Ted Leonsis.

IMG 4272

Foto: Joel Marklund Bildbyrån

Ovechkin fick dock vänta på NHL-debuten. En konflikt mellan spelarna och ägarna ledde till att hela säsongen 2004–05 ställdes in. Men när Ovechkin väl debuterade i NHL säsongen 2005–06 blev det succé direkt. Den unge ryssen gjorde 52 mål och 106 poäng under sin första säsong och blev vald till årets rookie.

Men trots att man nu värvat en målskytt och stjärnspelare som NHL sällan skådat ville det inte riktigt lyfta för Capitals. Det blev ofta respass tidigt i slutspelet och laget var aldrig riktigt nära att utmana om Stanley Cup-titeln. Extra dåligt gick det säsongen 2013–14, då Capitals inte ens gick till slutspel. Men Ovechkin gjorde som vanligt en bra individuell säsong. Med 51 mål var han bäste målskytt i hela NHL.

Den dåliga säsongen i klubblaget gjorde att Ovechkin kunde åka iväg och representera Ryssland som lagkapten i hockey-VM i Belarus i maj. Och det var ett revanschsuget ryskt landslag som åkte till grannlandet för att spela VM. Hemma-OS i Sotji i februari samma år hade varit en besvikelse då man åkte ut redan i kvartsfinalen mot Finland. En missräkning inte bara för laget utan också för landets president Vladimir Putin, som ser idrottsframgångar som en viktig del i att bygga landets image. Och just den saken var extra viktig den här våren. Tidigare samma år hade Ryssland startat en lågintensiv invasion av östra Ukraina, efter att landets proryske president Viktor Janukovytj tvingats fly landet på grund av omfattande protester mot hans styre.

En vinst i hockey-VM skulle bli en chans för Putin att visa upp ett framgångsrikt Ryssland för omvärlden. Och Ryssland, med NHL-stjärnor som Ovechkin, Evgeni Malkin och Sergei Bobrovsky i truppen, gjorde inte sin ledare besviken. Ryssarna tog revansch för den försmädliga förlusten i OS och slog Finland med övertygande 5–2 i VM-finalen. En seger den ryske presidenten, som var på plats i Minsk, inte var sen att utnyttja.

Putin firade med spelarna

Efter slutsignalen tog sig Putin ner i det ryska landslagets omklädningsrum för att fira med spelarna. På plats i omklädningsrummet befann sig också den ryske sportjournalisten Slava Malamud. Han beskrev senare hur Putin firade med spelarna, drack ur pokalen och gav Ovechkin en stor blöt puss.

– Ingen kunde ha missat symboliken: äktenskapet mellan sport och makt, konstaterade han i en intervju med det kanadensiska public service-bolaget CBC.

Några dagar senare skulle ”äktenskapet” befästas ytterligare då Putin bjöd in laget för att hyllas i Kreml. Det är här den bild på Ovechkin och Putin tas, som Ovechkin än i dag har som profilbild på sitt Instagramkonto.

Senare på hösten blev Ovechkins stöd för Putins politik ännu mer tydligt, då den ryske skyttekungen gjorde ett inlägg på Instagram där han poserade med en skylt med budskapet ”Save Children from Fascism”. Bilden tolkades av de flesta som ett stöd för de ryska rebellernas krigföring i Ukraina. Därför var Ovechkins svar när han fick frågor av ESPN om kriget något förbryllande.

– Jag försöker inte ta ställning. Som ryss har jag många vänner från Ukraina. Jag vill bara inte ha krig. Ingen vill ha krig. […] Det är svårt att se, speciellt när du lever så nära Ukraina. Det är svårt och det är farligt. Folk dör.

IMG 4271

Ovechkin höjer bucklan efter segern i hockey-VM 2014. Foto: Joel Marklund Bildbyrån

En av dem som reagerade på Ovechkins stöd till Putin och kriget var Slava Malamud, som skrev om Capitals för den största sporttidningen i Ryssland: Sport-Express. När den ryske journalisten kritiserade Ovechkin på Twitter resulterade det i att Malamud blev av med sin pressackreditering för att bevaka Capitals.

– Capitals stängde ner mig helt. De skickade ett brev till mig där de sa att saker som att kritisera Ovechkin var utanför gränserna … och att jag är oprofessionell och att jag inte längre skulle vara välkommen på arenan, berättade Malamud.

Ovechkins nära band till Putin skulle fortsätta

Ovechkins nära band till den ryske presidenten skulle dock fortsätta. När Ovechkin gifte sig 2016 fick han en bröllopspresent av Putin och ett telegram från den ryske ledaren lästes upp på bröllopsmottagningen. 2017 befästes Ovechkins stöd till Putin ytterligare då han drog igång en kampanj i sociala medier för att Putin skulle väljas om som president. Kampanjen som kallades för ”Team Putin” lanserades på Ovechkins Instagramkonto med en bild på honom och Putin. I det efterföljande inlägget kunde man bland annat läsa följande text:

”Jag är säker på att vi är många som stöder Vladimir Putin. Låt oss enas och visa alla ett starkt och enat Ryssland. I dag vill jag tillkännage en social rörelse i Team Putins namn. Bli en del av det här laget – för mig är det ett privilegium, det är samma känsla som när du tar på dig det ryska lagets tröja, att veta att hela landet hejar på dig.”

När Ovechkin fick frågor om sitt ställningstagande för Putin, bedyrade han att kampanjen inte hade något med politik att göra.

– Jag stöder bara min president och mitt land för att jag kommer därifrån, förklarade Ovechkin och menade att kampanjen för Putin endast betydde att han brydde sig om vad som händer i Ryssland.

Trots att Ovechkin gång på gång bedyrat sitt stöd för en president som upprättat en allt mer diktatorisk regim på hemmaplan och som samtidigt invaderat östra Ukraina och annekterat Krim, är det få hockeyfans som reagerat. När den fullskaliga invasionen av Ukraina inleddes i februari 2022 insåg dock Washington Capitals att de måste göra något, och under en kort presskonferens lät de Ovechkin svara på frågor om kriget. Än en gång upprepade Capitals lagkapten att han inte var politiskt engagerad, men konstaterade samtidigt om Putin att ”han är min president”. Ovechkin betonade också att han inte ville ha krig och att han hoppades att båda sidor skulle upphöra med våldet.

Efter det har kritiken ökat något, men inom hockeyvärlden är det fortfarande relativt tyst om Ovechkins stöd till Putin. Fokus har legat på Ovechkins fortsatta jakt på Wayne Gretzkys målrekord och få har gått ut och kritiserat Capitalskaptenen. Men det finns undantag. Sportjournalisten Slava Malamud, som blev av med uppdraget att skriva om Capitals när han kritiserade Ovechkin 2014, är en av dem. En annan är den tjeckiske förre NHL-målvakten Dominik Hasek, ansedd som en av de bästa målvakterna i NHL:s historia. Efter Ovechkins uttalande om kriget i februari 2022 kallade Hasek Ovechkin för en ”chicken shit” och en lögnare på Twitter. Hasek menade vidare att NHL genast borde säga upp alla kontrakt för ryska spelare, eftersom man annars är indirekt medskyldig till de som dödas i Ukraina.

NHL har fortsatt att ducka frågor

Men NHL har fortsatt att ducka frågor om Ovechkin och kriget och i stället ägnat sig åt att hylla skyttekungen i hans jakt på Gretzkys målrekord. Under All Star-helgen i Florida 2023 kom Hasek med ett nytt angrepp på Ovechkin och NHL-bossarna. Anledningen var att Ovechkins fyraåriga son var med och fick lägga en straff under skills-tävlingen. ”NHL har nått botten. Att låta Ovechkins son vara med på isen under All Star-helgen är att spotta i ansiktet på uppskattningsvis 500 döda, tusentals skadade och tiotusentals kidnappade ukrainska barn. NHL och Gary Bettman måste betala för den avskyvärda handlingen”, skrev Hasek på Twitter. När NHL:s kommissionär Gary Bettman fick frågor om Haseks uttalande sa han att han inte trodde att Hasek talade vare sig för den tjeckiska regeringen eller folket, men att alla har rätt till sin egen åsikt. Bettman var dock tydlig med att han själv inte höll med den tjeckiska före detta stormålvakten.

Haseks kritik mot Ovechkins Putinstöd har fortsatt efter det. I en intervju med SVT i början av mars 2023 sa Hasek att han inte gav mycket för Ovechkins förklaringar om att han inte bryr sig om politik.

– Att han inte är intresserad av politik är en lögn. Till och med ett barn vet vad ett krig är. Allt han säger om ryska attacker är lögner och ursäkter. Jag skulle nästan vara gladare om han hade sagt att Ryssland har rätt att ta över Ukraina, sa Hasek i intervjun.

Utöver Hasek har det dock varit väldigt tyst, både från spelarna och NHL-topparna. I stället har hyllningarna av Ovechkin stått i fokus.

I mars 2023 hyllades Ovechkin stort inför hemmamatchen mot Columbus Blue Jackets, med anledning av att ryssen passerat Gordie Howe och blivit den näst bäste målskytten i NHL-historien. På plats var bland annat NHL:s vice kommissionär Bill Daly, Ovechkins familj och Gordie Howes son Mark.

“Engagerad Putinaktivist”

Om man väljer att separera Ovechkin idrottaren från Ovechkin personen är förstås upp till var och en. De flesta kan nog skriva under på att Ovechkin är en fantastisk idrottsman och en av de största hockeyspelarna någonsin. Han kan utan tvekan jämföras med storheter som Lionel Messi och Cristiano Ronaldo inom fotbollen eller LeBron James och Michael Jordan inom basketen. Samtidigt sticker Ovechkins stöd till Putin i ögonen på många och det är flera som menar att han kommit för lätt undan både från journalister och företrädare för NHL.

– Han är en väldigt engagerad Putin-aktivist. Och det faktum att han inte bevakas som sådan, och inte presenteras som sådan, är verkligen en otjänst för amerikansk journalistik, sa Slava Malamud till Sportsnet i slutet av 2022.

IMG 4273

Foto: Joel Marklund Bildbyrån

Det finns också de som menar att det finns en mellanväg, mellan Haseks förslag att stänga av alla ryska spelare i ligan och att inte pressa Ovechkin alls om dennes Putinstöd. En sådan åtgärd skulle kunna vara att NHL och Washington Capitals sätter press på Ovechkin att ta bort sin profilbild med Putin på Instagram. Enligt Emily Kaplan, hockeyreporter på ESPN, har Capitals bett Ovechkin om att ta bort bilden och avaktivera sitt Instagramkonto. Svaret från Ovechkin ska ha varit att det skulle kunna tolkas som att han kritiserar Putin och att hans familj i så fall skulle vara i fara. Men det är fler som ifrågasätter det påståendet. En av dem är Isabelle Khurshudyan, skribent på Washington Post. Och hon borde veta. Fram till nyligen bevakade hon Washington Capitals för tidningen, innan hon blev ansvarig för rapporteringen kring Ukrainakriget. Hon menar att det finns personer som är mer kända än Ovechkin som har kritiserat kriget utan att de råkat ut för något. Ett exempel är popstjärnan Alla Pugatjova.

– Han har pengarna. Han har förmågan att få ut sin familj. Det är bara mer av ett besvär, eller hur? Det skulle vara socialt obehagligt för honom. Han har affärer där. Största delen av hans umgängeskrets är, om inte krigsvänlig, fortfarande i Moskva. Och om han uttalade sig emot det – om han ens tror att han är emot det – skulle han förmodligen inte åka tillbaka på länge, sa Khurshudyan till Sportsnet i december 2022.

Hon fortsatte.

– Jag tror att det är ett val han inte vill göra eftersom det skulle vara obekvämt, mer än något annat. Men jag tror faktiskt inte att han skulle vara i någon form av omedelbar fara eller möta några verkliga konsekvenser av det från ryska myndigheter.

Om Ovechkin kommer att ändra sig återstår att se. Men så länge han inte pressas mer av Capitals, NHL eller media är det nog ytterst tveksamt.

Något som dock verkar allt mer troligt är att ryssen kommer att slå Wayne Gretzkys målrekord. Om Ovechkin fortsätter i sin nuvarande takt bör han ha nått upp till 894 mål någonstans runt 2025–2026. Frågan är i så fall hur eftervärlden kommer att minnas honom. Som Putinkramare eller som den bäste målskytten genom alla tider?

NHL-Bloggen

Bild från Bildbyrån

Är råttorna på väg tillbaka i Florida?

1996 är ett år som inte bara är förknippat med Florida Panthers slutspelsfamgångar utan också med de plastdjur som kastades in på isen efter att laget gjort mål. I 2023 års slutspel har laget åter gjort succé. Kan Florida Panthers nå Stanley Cup-final för första gången sedan 1996 och kommer vi åter få se mängder av råttor på isen på lagets hemmamatcher?


Det var en annorlunda stämning i Florida Panthers omklädningsrum den här dagen i oktober 1995. Man skulle kunna tro att det berodde på de premiärnerver som många av Panthers spelare säkert bar med sig, med tanke på att laget snart skulle spela säsongens första match på hemmaplan. Men det var varken premiärnerver eller respekten för motståndarna Calgary Flames som gjorde att det var något som var annorlunda. Den underliga känslan hos spelarna berodde i stället på en annan sak. En objuden gäst hade tagit sig in i omklädningsrummet och orsakat om inte panik så åtminstone en viss uppståndelse.


En råtta har på något sätt lyckats ta sig in i omklädningsrummet och spelarna funderar vad man ska göra för att bli av med djuret. Men medan de andra spelarna funderar fattar högerforwarden Scott Mellanby ett snabbt beslut. Han tar upp sin klubba och skjuter råttan, som om den vore en puck, rakt in i väggen. Råttan faller ned död och spelarna kan åter koncentrera sig på att förbereda sig inför matchen.


Mellanby gjorde ett rat-trick

Vore det inte för det som händer sen skulle det förmodligen bara blivit en rolig historia som inte lämnat omklädningsrummet. I alla fall knappast något som blivit känt i hela hockeyvärlden och som skulle följa Florida Panthers under hela säsongen 1995-96. Det skulle nämligen visa sig att Mellanby kunde göra mer med sin klubba än att döda råttor. Floridas forward gjorde två mål med samma klubba och var en starkt bidragande orsak till att Panthers vann hemmapremiären med 4-3.

E2 B8 C67 C DFC6 4248 BD59 0 E90 BEDBB25 D

Foto: Jasen Vinlove-USA TODAY Sports BILDBYRÅN

I en intervju efter matchen kallad Panthers målvakt John Vanbiesbrouck det som Mellanby gjort för ett rat-trick. Efter det spreds historien om den döda råttan snabbt och redan i den efterföljande matchen kastade ett fan en råtta på isen. En ny tradition var född.


Det som började med en råtta skulle snart bli fler i takt med lagets framgångar på isen. Panthers gjorde en stark säsongsinledning och framgångarna innebar att det snart kastades över 100 råttor på isen efter att Panthers gjort ett mål. Kanske förde råttorna tur med sig, för när grundserien var slut hade Panthers för första gången lyckats ta sig till slutspel.

Panthers skulle fortsätta vinna i slutspelet och råttorna skulle också fortsätta regna in på isen när laget gjorde mål. Något som nådde sin peak under konferensfinalen mot Pittsburgh Penguins då tusentals råttor kastades in på plan i samband med att Panthers gjorde mål. Panthers vann matchserien med 4-3 i matcher och laget tog sig till sin första final under sin tredje säsong i ligan.

Råttans år för Florida Panthers

1996 var råttans år enligt den kinesiska tideräkningen och Panthersfansen började tro att råttorna förde tur med sig och kunde leda hela vägen till Stanley Cup-vinst. Men det räckte inte att de regnade in råttor redan innan den fjärde matchen i finalserien hade börjat. Florida förlorade matchen, och med det också hela serien mot Colorado Avalanche med 4-0 i matcher.

Efter säsongen förbjöd NHL fansen att kasta in råttor på isen. Trots det har traditionen med råttorna återkommit några gånger. Men det har snarare handlat om sporadiska händelser. Under en match mot New Jersey Devils 2016 drabbades till exempel Panthers av två utvisningar efter att fans kastade ut råttor på isen.

66695702 E1 D4 417 B B943 D2817 CB07 C18

Foto: John E. Sokolowski-USA TODAY BILDBYRÅN

Frågan är om vi kommer att få se allt fler råttor på isen under Stanley Cup-slutspelet 2023. Inte helt osannolikt kanske med tanke på de framgångar som Panthers stått för i årets slutspel. Med nye coachen Paul Maurice och nyförvärvet från Calgary Matthew Tkachuk i spetsen har laget gjort stor succé. Efter att ha slagit ut storfavoriten Boston Bruins i sju matcher har man nu även Toronto Maple Leafs i brygga, efter två segrar på bortaplan.

Kan Florida Panthers åter ta sig till Stanley Cup-final ?

Det verkar som att laget som med nöd och näppe tog sig till slutspel trivs med outsiderstämpeln. Till skillnad från förra säsongen då Panthers vann Presidents Trophy, som bästa lag i grundserien, så är det ingen som har trott på laget i årets slutspel. Om spelet räcker hela vägen till lagets första Stanley Cup-final sedan 1996 återstår att se. Men ju närmare Panthers kommer till att återupprepa succén från 1996, desto oftare kommer vi nog att få se isen på Floridas hemmamatcher översvämmas av råttor.

NHL-Bloggen

Bild från Bildbyrån

Edmonton-Calgary i hett Battle of Alberta

När Calgary Flames och Edmonton Oilers möttes i match ett i den andra omgången i Stanley Cup-slutspelet var det första gången som lagen spelade mot varandra i en slutspelsmatch på 31 år. Och det var en match som infriade de höga förväntningarna. Det här är historien om Battle of Alberta, det kanske största rivalmötet i NHL.

Det är den 18 maj 2022 och vi befinner oss i Scotiabank Saddledome i Calgary, Alberta. Slutsignalen i matchen mellan Calgary Flames och Edmonton Oilers har precis ljudit och många av åskådarna på plats i arenan har nog svårt att ta in vad som hänt den här kvällen. Matchen slutar 9-6 till Calgary och det är en match som innehållit det mesta. Femton mål, en sanslös upphämtning av Oilers samt tufft spel och slagsmål som fortsätter ända in till slutsignalen.

Edmonton - Calgary hetare än på länge

När lagen nu möts i en matchserie i bäst av sju är det en rivalitet som är hetare än på länge. Ett möte som handlar om så mycket mer än bara hockey och där känslorna är minst sagt heta. Oilers högerytter Kailer Yamamoto skrädde inte orden när han fick frågan om rivaliteten mellan mellan Oilers och Flames, i samband med lagens möte i februari 2020.

-Vi hatar varandra. Hatet är på riktigt, förklarade Yamamoto.

Retoriken från Yamamoto och andra i de båda lagen kan måhända vara en smula uppskruvat. Men det går inte att bortse från att Oilers-Flames är den förmodligen hetaste matchserien i hela slutspelet. Florida-Tampa i all ära, men det derbyt kan inte riktigt mäta sig med kampen mellan de två rivalerna från hockeytokiga Alberta.

B42 C1 A0 B 2 A47 4 C1 F B731 F4 AE7 ED01091

Edmontons Kailer Yamamoto jublar efter ett mål. Sergei Belski-USA TODAY Sports © Bildbyrån - COP 268

Oilers vs. Flames rivalitetet sedan 80-talet

Mötena mellan Oilers och Flames har varit en av de största rivaliteterna i NHL sedan 1980-talet. Det var en tid då de båda lagen från Alberta var två av de absolut bästa i NHL. Mellan 1982 och 1990 vann Edmonton fem Stanley Cup-titlar och Calgary en. De andra två åren var antingen Oilers eller Flames i final. Oilerslegendaren Mark Messier mindes tydligt mötena med Flames när han blev intervjuad om rivaliteten 2007.

-Jag kommer alltid att minnas rivaliteten mellan oss när vi tävlade om Stanley Cup och hur båda städerna låg bakom sina respektive lag. På ett sätt pressade det oss verkligen till gränser vi inte visste att vi kunde nå, sa Messier.

Och det finns mycket för såväl Oilers som Flames fans att minnas från den tiden. Inte minst eftersom de två lagen möttes så ofta i slutspelet. 1983 och 1984 hade Oilers slagit ut Flames i slutspelet på sin väg mot final. Men när lagen möttes igen 1986 var det Calgary som drog det längsta strået. Det var i den sjunde och avgörande matchen då ett misstag från Oilersbacken Steve Smith ledde till att Calgary för första gången lyckades slå ut Edmonton. Smith skulle rensa pucken från egen zon men i stället slog han pucken rakt på Oilers målvakt Grant Fuhrs skridsko och in i mål. På grund av misstaget lyckades Calgary äntligen besegra sina provinsrivaler och ta sig ända till sin första Stanley Cup-final.

Oilers vann Stanley Cup igen säsongen efter, men det skulle dröja ytterligare en säsong innan man fick revansch på Flames i slutspelet. Efter att Oilers vunnit match ett, gick den andra matchen till övertid där Wayne Gretzky avgjorde 7.54 in i den första övertidsperioden. Ett nederlag som Flames inte lyckade återhämta sig från och Oilers vann till slut i fyra raka matcher.

778 DE1 CD DC1 C 44 F0 BEBC C5 C2364 AA063

Det spelar ingen roll hur det gått i grundserien, enligt Flames Johnny Gaudreau. I slutspelsmatcherna börjar man om från början. Sergei Belski-USA TODAY Sports © Bildbyrån - COP 268

Matcherna på 80-talet var tuffa och det blev ofta många utvisningar. En gång hade de båda lagen totalt 177 utvisningsminuter under en försäsongsmatch och en annan gång fick Flames och Oilers ihop 74 utvisningsminuter endast under de första 34 sekunderna.

Kan gå hur som helst

En rivalitet som alltså fortsatt och som de senaste åren ökat i intensitet. I år har lagen mötts fyra gånger med två segrar vardera. Men det betyder inget nu enligt, Calgarys Johnny Gaudreau.

-Nu börjar vi om på nytt. Vi kunde ha slagit dem fyra gånger, de kunde ha slagit oss fyra gånger. Vi är båda här nu och börjar med 0-0 i serien, sa Gaudreau när han fick frågor inför matchserien.

Hur det går i rivalmötet är svårt att förutse. Kanske har Calgary ett visst övertag i form av hemmaplansfördel i en eventuell sjunde match samt att man spelat bättre under grundserien. Dessutom vann man ju den första matchen, vilket såklart innebär en fördel. Men känslan är att det kan gå åt vilket håll som helst. En sak är i alla fall säker. Förväntningarna på matchserien är stora från alla hockeyfans runt om i världen. Förväntningar som infriades med råge i den första matchen. Låt oss hoppas på en lika jämn och händelserik fortsättning på matchserien. Må bästa lag vinna.

NHL-Bloggen

Bild från Bildbyrån

Mike Bossy är död

Under påskhelgen kom beskedet att NY Islanders legendariska ytter Mike Bossy gått bort i sviterna av lungcancer. Men även om Bossy gått ur tiden kommer hans prestationer i rinken att leva vidare långt efter hans död. Det här är historien om den kanske bäste målskytt som någonsin stått på ett par skridskor.

Det är den 24 januari 1981 och vi befinner oss i Nassau Coliseum på Long Island. Det står 4-4 mellan hemmalaget New York Islanders och gästande Quebec Nordiques med fem minuter kvar av matchen. Men det är något som är viktigare än resultatet den här kvällen. Islanders högerytter Mike Bossy har chansen att bli historisk som den andre spelaren någonsin att göra 50 mål på 50 NHL-matcher. Men tiden börjar rinna ut. Bossy behöver göra två mål på mindre än fem minuter för att tangera Maurice ”Rocket” Richards prestation från säsongen 1944-45. Bossy hade under sina tre första säsonger gjort över 50 mål, men han berättade i sin självbiografi att han nu siktade ännu högre.

”Jag sa till Bob [min svåger] att det var en spänning att göra 50 mål men det skulle inte räcka. Jag behövde en större utmaning. Jag går för 50 mål på 50 (matcher). Det har inte gjorts på 36 år. Jag ville göra det ,” skrev Bossy i självbiografin.

Men med mindre än fem minuter kvar av matchen är det nog många som tvivlar på att Bossy ska klara rekordnoteringen . Då med fyra minuter och tio sekunder kvar slår den notoriske målskytten plötsligt till. Bossy gör mål nummer 49 och tar samtidigt upp Islanders i ledning. Till slut med 1.29 kvar av matchen händer det. Bossy får en pass från Bryan Trottier och gör inget misstag. Skottet går in bakom Ron Grahame i Nordiques mål och Bossy blir därmed historisk som den andra spelaren någonsin att göra 50 mål på 50 matcher. I omklädningsrummet efter matchen väntar ett telegram med gratulationer från Richard. Bossy själv kunde inte låta bli att fälla en skämtsam kommentar om att han nu tangerat Richards rekord.

-Jag vet vad han [Richard] kommer att säga när jag ser honom. Han kommer att hävda att han fortfarande har rekordet eftersom jag gjorde mitt 50:e i sista minuten och han gjorde sitt med två minuter kvar, sa Bossy.

Hur det än är med den saken så var Bossys prestation imponerande. Efter det har endast tre spelare (Wayne Gretzky, Mario Lemieux och Brett Hull) lyckats med bedriften att göra 50 mål på 50 matcher. Men när Bossy tog steget upp i NHL fanns det tvivlare. En av dem var Islanders general manager vid den här tiden, Bill Torrey. Bossy berättade själv för Sports Illustrated om kontraktsförhandlingarna inför hans första NHL-säsong.

- Jag tyckte inte att Bill Torrey erbjöd mig tillräckligt, då påminde han mig om att jag var den 15:e spelaren som draftades, inte den första. Men jag sa till honom att jag förtjänade mer eftersom jag skulle göra mål för honom. Bill frågade mig hur många. "Femtio mål", sa jag till honom.

Och Bossy höll sitt löfte. Säsongen 1977-78 blev han den första rookien att göra 50 mål på en säsong. Totalt blev det 53 mål den säsongen och Bossy tilldelades Calder Trophy som årets rookie.

Bossy upprepade bedriften med att göra 50 mål eller fler hela nio gånger. Förutom Bossy är det endast Wayne Gretzky som lyckats med den bedriften. Men Bossy är faktiskt strået vassare än Gretzky. För medan Gretzky ”bara” lyckades göra 50 mål i åtta raka säsonger (den nionde kom med ett års mellanrum) så gjorde Bossy nio raka säsonger i NHL med 50 mål eller fler. Något ingen NHL-spelare lyckats med varken förr eller senare. Hur kom det sig då att Bossy var en så målfarlig spelare? Mycket berodde på hans snabbhet med händerna och hans farliga handledsskott. Något han själv menar kom till på grund av ren självbevarelsedrift.

-Jag lärde mig att göra snabba passar och ta snabba skott så att jag skulle undvika att få stryk varje gång jag hade pucken, sa Bossy enligt NHL.com.

Gretzky har rekordet för flest mål i NHL. Men då ska man komma ihåg att Bossy slutade redan efter tio säsonger på grund av ryggproblem. Under nio av de tio säsongerna gjorde han alltså 50 mål eller mer, något som gör att Bossy har den bästa målprocenten per match av alla NHL-spelare genom tiderna. ESPN:s hockeyreporter Chris Peters var säker på sin sak då han utnämnde Bossy till den bäste målskytten genom tiderna i en omröstning som sportkanalen gjorde nyligen.

-Ja målvakterna stoppade puckar i ett betydligt lägre tempo under Bossys storhetstid, men han var speciell även utifrån den tiden standard. Man undrar vad som skulle ha hänt om han varit frisk längre, sa Peters i artikeln.

Frågan är intressant. Om Bossy inte hade blivit skadad. Kanske hade det varit Bossys och inte Gretzkys målrekord som Alexander Ovechkin hade jagat. En sak är i alla fall säker. Bossy kommer att leva vidare hos alla hockeyfans som en av de målfarligaste spelarna som någonsin snörat på sig ett par skridskor.

Källor: NHL.com, Sportsnet, Edmonton Journal

NHL-Bloggen

Bild från Bildbyrån

Draisaitl har siktet på Stanley Cup

Han ligger på förstaplats i NHL:s poängliga med 26 poäng på 12 matcher och 2019-20 vann han både poängligan och blev utsedd till ligans mest värdefulle spelare. Trots det får Leon Draisaitl finna sig i att hamna i skuggan av lagkamraten Connor McDavid. Det här är historien om Tysklands bäste hockeyspelare genom tiderna, pojkdrömmen som blev verklighet och jakten på Stanley Cup.

Det är den 5 november 2021 och vi befinner oss i Edmonton Oilers hemmaarena Rogers Place. Det står 5-5 mellan Oilers och gästande New York Rangers och lagen har spelat drygt tre minuter av övertiden. Oilers har tagit matchen till övertid efter ett otroligt snyggt mål av Connor McDavid, som dribblat sig igenom fyra Rangersspelare för att sedan lägga in pucken bakom Rangersmålvakten Alexandar Georgiev. Men om Rangers gör mål i förlängningen eller vinner en avgörande straffläggning så kommer allt att vara förgäves och McDavids konstmål kommer att sakna betydelse. Kanske är det sådana tankar som går runt i huvudet på Oilerskaptenen då han får tag på pucken i Rangers zon. Efter en kamp i sarghörnet med Rangersbacken Adam Fox lyckas McDavid få tag på pucken och slå den vidare till lagkamraten Darnell Nurse. Oilersbacken slår snabbt vidare pucken till Leon Draisaitl som slår in pucken bakom en chanslös Georgiev i Rangerskassen. Oilers har vunnit matchen och Draisaitl har med sitt 209:e NHL-mål avgjort ännu en match till Oilers fördel samtidigt som han befäster ledningen i NHL:s poängliga, en poäng före McDavid (en ledning som nu utökats till två poäng).

Målet mot Rangers var inte hans första matchavgörande mål. Bara några dagar senare mot Boston Bruins gjorde Draisaitl än en gång det avgörande målet. Det betyder att Draisaitl under sin karriär har gjort totalt gjort 37 matchavgörande mål. En förmåga som uppskattats av tyskens coach Dave Tippett.

-Det som imponerade mest på mig när det gäller Leon är hur stor påverkan han haft på de matcher som stod och vägde. När vi behövde ett mål vid en viss tid, vi behövde göra mål i powerplay för att säkra en seger eller om en match gick till övertid, sa Tippett till sportkanalen Sportsnet i samband med att Draisaitl 2020 vann både Art Ross Trophy, som bäste poänggörare i NHL, och Hart Memorial Trophy, som ligans mest värdefulle spelare.

Draisaitl blev årets tyske idrottare 2020

Medan McDavid är född och uppvuxen i Kanada där hockey är nationalsporten kommer Draisaitl från ett land där en helt annan sport regerar. Väggarna i de tyska pojkrummen pryds av bilder på spelare från klubbar som Bayern München, Borussia Dortmund och det tyska landslaget - Die Mannschaft. Att ha en hockeyspelare som idol är inte så vanligt, vilket kanske inte är så konstigt. Trots att hockey VM spelas varje år så har Tyskland aldrig vunnit. Deras största framgång i hockeysammanhang är silvermedaljen från OS 2018 i Pyeongchang, en turnering som arrangerades utan NHL-spelare på plats. Men kanske är det på väg att ändras nu, tack vare en 26-årig NHL-forward född och uppvuxen i den tyska staden Köln. När Draisaitl 2019-20 vann både Art Ross Trophy och Hart Memorial Trophy uppmärksammades det inte bara i Nordamerika. I hemlandet blev Oilersspelaren utnämnd till årets tyska idrottare. Ett tydligt tecken på att hans landsmän också börjat förstå storheten i det Draisaitl åstadkommit i världens bästa hockeyliga.

10217072 8 BE0 44 DD B3 D7 B74637043878

Leon Draisaitl firar 4-3 målet mot Boston Bruins natten mot fredag. Winslow Townson-USA TODAY Sports Bildbyrån

Draisaitl gör nu sin nionde säsong i NHL och har precis som lagkamraten Connor McDavid redan gjort över 500 poäng. Det innebär att tysken har ett poängsnitt på över en poäng per match under sina karriär. Ett snitt som ökat i och med hans prestationer de senaste säsongerna. 2018-19 gjorde Oilers nummer 29 105 poäng på 82 matcher något han toppade säsongen efter med 110 poäng på bara 71 matcher. Därmed är han endast en av nio Oilersspelare som lyckats med bedriften att göra 100 poäng på en säsong. Att göra det två säsonger är ännu svårare. Det är bara Oilerslegenderna Glenn Anderson, Paul Coffey, Mark Messier, Jari Kurri, Wayne Gretzky, Draisaitl själv och Connor McDavid som lyckats med. Lägg där till att Draisaitl den förkortade säsongen 2020 gjorde 84 poäng på 56 matcher och kom tvåa i poängligan efter McDavid.

Draisaitl drömde tidigt om att spela i NHL

För en kille som växte upp tusentals mil från Nordamerika och där drömmen om NHL kändes närmast ouppnåelig har den unge tysken verkligen lyckats. För även om Draisaitl tidigt pratade om att han skulle ta sig hela vägen till NHL, så var det få andra under den tyske forwardens uppväxt som trodde att drömmen om att spela i världens bästa hockeyliga skulle bli verklighet.

-Min mamma sa en gång till mig att varje gång jag spelade med mina vänner så var jag den enda killen som sa: "Jag vill vara i NHL”Många trodde inte på det eller skrattade bara åt det. Hemma är NHL så långt borta från där vi var, berättade Draisaitl 2014.


Men även om Draisaitls liv tidigt skulle kretsa kring hockey så var det inte kärlek vid första ögonkastet. När pappa Peter, en före detta professionell hockeyspelare i Tyskland, tog med sig sonen till en hockeyrink för första gången började den framtida Oilersspelaren gråta och bad att få åka hem.

Den unge tysken skulle dock snart komma på andra tankar. Han ägnade sig visserligen som så många andra ungdomar åt nationalsporten fotboll och en mängd andra sporter men han kom fram till att hockey var den sport han ville satsa på. Dessutom kunde han lära sig nya saker av sin pappa och han brukade ofta fråga pappan om han gjorde bra ifrån sig på isen. Det gjorde han. Faktum var att Draisaitl var så bra att han lämnade hemlandet redan vid 16 års ålder för att spela hockey i Kanada och komma närmare drömmen om NHL. Där fick han dessutom möjlighet att se riktiga NHL-matcher. Innan hade han fått nöja sig med YouTube-klipp av idolen Pavel Datsyuk och andra NHL-spelare. Den unge tysken fortsatte att göra succé på andra sidan Atlanten. Efter två lyckosamma säsonger med Price Albert i Western Hockey League blev Draisaitl vald som nummer 3 av Oilers i 2014 års NHL-draft. Resten är historia.

Draisaitl är redan en Oilerslegend

Vid 26 års ålder är Draisaitl redan en av Oilers största spelare någonsin, och om det inte vore för en viss spelare med nummer 97 på ryggen skulle han utan tvekan var den största stjärnan i 2021-22 års lag. Nu får Draisaitl nöja sig med att vara nummer två, trots att han var NHL:s poängkung 2019-20 och just nu leder poängligan före McDavid. Draisaitl har sedan länge motbevisat de som menat att hans poängproduktion varit en del i att han spelat ihop med McDavid. Tysken har visat att han kan göra poäng både när han spelar tillsammans med McDavid eller på egen hand. Men problemet för Oilers i många år är att laget varit en tvåmansshow. Bakom Draisaitl och McDavid har det inte funnits så mycket att förlita sig på. Två år i rad har Oilers fått se sig utslagna i slutspelet i första omgången. Nu senast blev man ”svepta” av Winnipeg Jets med 4-0 i matcher.

46260 EAE 63 CE 4035 A54 C B1 C78 F54 A344

I matchen mot Seattle Kraken gjorde Draisaitl 4 poäng. Perry Nelson-USA TODAY Sports. Bildbyrån

Frågan är dock om det är på väg att förändras. Oilers säsongsinledning har varit fantastisk och laget har endast två förluster på tolv matcher. Mycket av det har att göra med att andra spelare också klivit fram. Ryan Nugent-Hopkins, Zack Hyman och Jesse Puljujärvi gör kanonsäsonger så här långt, samtidigt som Mikko Koskinen och Mike Smith (innan han blev skadad) har varit stabila i mål. Det ska till en närmast total kollaps för att laget ska missa slutspel och det är inte alls otroligt att Oilers till och med vinner Pacific Division. Något som borde innebära en lättare motståndare i slutspelets första omgång.

Att Draisaitl ska lyckas göra en ny säsong med 100 poäng är i dagsläget troligt. Just nu är det nog endast en skada som kan stoppa tysken från att åstadkomma det för tredje gången i sin karriär. Och det är inte otroligt att han blir poängbäst i hela ligan även den här säsongen. Trots konkurrensen från lagkamraten McDavid.

För Draisaitl själv är det dock ingen tvekan om vad som är viktigast. Efter att ha blivit tilldelad både Art Art Ross Trophy och Hart Trophy 2020 fick Draisaitl frågan vad han värderade högst. De individuella framgångarna eller att vinna Stanley Cup.

-Det är ett fint personligt pris för mig. Men det är inget som kommer före Stanley Cup. Om jag kunde lämna tillbaka de två priserna för en Stanley Cup så skulle jag göra det direkt, sa Draisaitl då.

Vi får se om den tyske forwarden och hans lagkamrater lyckas uppnå drömmen om Stanley Cup den här säsongen. En sak är i alla fall säker. Leon Draisaitl kommer att fortsätta att vara en av NHL:s ledande poänggörare och ha fortsatt stor betydelse för sitt lags framgångar. Inte dåligt för en kille från ett fotbollstokigt land i Europa tusentals mil från Kanada.