När Calgary Flames och Edmonton Oilers möttes i match ett i den andra omgången i Stanley Cup-slutspelet var det första gången som lagen spelade mot varandra i en slutspelsmatch på 31 år. Och det var en match som infriade de höga förväntningarna. Det här är historien om Battle of Alberta, det kanske största rivalmötet i NHL.

Det är den 18 maj 2022 och vi befinner oss i Scotiabank Saddledome i Calgary, Alberta. Slutsignalen i matchen mellan Calgary Flames och Edmonton Oilers har precis ljudit och många av åskådarna på plats i arenan har nog svårt att ta in vad som hänt den här kvällen. Matchen slutar 9-6 till Calgary och det är en match som innehållit det mesta. Femton mål, en sanslös upphämtning av Oilers samt tufft spel och slagsmål som fortsätter ända in till slutsignalen.

Edmonton - Calgary hetare än på länge

När lagen nu möts i en matchserie i bäst av sju är det en rivalitet som är hetare än på länge. Ett möte som handlar om så mycket mer än bara hockey och där känslorna är minst sagt heta. Oilers högerytter Kailer Yamamoto skrädde inte orden när han fick frågan om rivaliteten mellan mellan Oilers och Flames, i samband med lagens möte i februari 2020.

-Vi hatar varandra. Hatet är på riktigt, förklarade Yamamoto.

Retoriken från Yamamoto och andra i de båda lagen kan måhända vara en smula uppskruvat. Men det går inte att bortse från att Oilers-Flames är den förmodligen hetaste matchserien i hela slutspelet. Florida-Tampa i all ära, men det derbyt kan inte riktigt mäta sig med kampen mellan de två rivalerna från hockeytokiga Alberta.

Oilers vs. Flames rivalitetet sedan 80-talet

Mötena mellan Oilers och Flames har varit en av de största rivaliteterna i NHL sedan 1980-talet. Det var en tid då de båda lagen från Alberta var två av de absolut bästa i NHL. Mellan 1982 och 1990 vann Edmonton fem Stanley Cup-titlar och Calgary en. De andra två åren var antingen Oilers eller Flames i final. Oilerslegendaren Mark Messier mindes tydligt mötena med Flames när han blev intervjuad om rivaliteten 2007.

-Jag kommer alltid att minnas rivaliteten mellan oss när vi tävlade om Stanley Cup och hur båda städerna låg bakom sina respektive lag. På ett sätt pressade det oss verkligen till gränser vi inte visste att vi kunde nå, sa Messier.

Och det finns mycket för såväl Oilers som Flames fans att minnas från den tiden. Inte minst eftersom de två lagen möttes så ofta i slutspelet. 1983 och 1984 hade Oilers slagit ut Flames i slutspelet på sin väg mot final. Men när lagen möttes igen 1986 var det Calgary som drog det längsta strået. Det var i den sjunde och avgörande matchen då ett misstag från Oilersbacken Steve Smith ledde till att Calgary för första gången lyckades slå ut Edmonton. Smith skulle rensa pucken från egen zon men i stället slog han pucken rakt på Oilers målvakt Grant Fuhrs skridsko och in i mål. På grund av misstaget lyckades Calgary äntligen besegra sina provinsrivaler och ta sig ända till sin första Stanley Cup-final.

Oilers vann Stanley Cup igen säsongen efter, men det skulle dröja ytterligare en säsong innan man fick revansch på Flames i slutspelet. Efter att Oilers vunnit match ett, gick den andra matchen till övertid där Wayne Gretzky avgjorde 7.54 in i den första övertidsperioden. Ett nederlag som Flames inte lyckade återhämta sig från och Oilers vann till slut i fyra raka matcher.

Matcherna på 80-talet var tuffa och det blev ofta många utvisningar. En gång hade de båda lagen totalt 177 utvisningsminuter under en försäsongsmatch och en annan gång fick Flames och Oilers ihop 74 utvisningsminuter endast under de första 34 sekunderna.

Kan gå hur som helst

En rivalitet som alltså fortsatt och som de senaste åren ökat i intensitet. I år har lagen mötts fyra gånger med två segrar vardera. Men det betyder inget nu enligt, Calgarys Johnny Gaudreau.

-Nu börjar vi om på nytt. Vi kunde ha slagit dem fyra gånger, de kunde ha slagit oss fyra gånger. Vi är båda här nu och börjar med 0-0 i serien, sa Gaudreau när han fick frågor inför matchserien.

Hur det går i rivalmötet är svårt att förutse. Kanske har Calgary ett visst övertag i form av hemmaplansfördel i en eventuell sjunde match samt att man spelat bättre under grundserien. Dessutom vann man ju den första matchen, vilket såklart innebär en fördel. Men känslan är att det kan gå åt vilket håll som helst. En sak är i alla fall säker. Förväntningarna på matchserien är stora från alla hockeyfans runt om i världen. Förväntningar som infriades med råge i den första matchen. Låt oss hoppas på en lika jämn och händelserik fortsättning på matchserien. Må bästa lag vinna.

Under påskhelgen kom beskedet att NY Islanders legendariska ytter Mike Bossy gått bort i sviterna av lungcancer. Men även om Bossy gått ur tiden kommer hans prestationer i rinken att leva vidare långt efter hans död. Det här är historien om den kanske bäste målskytt som någonsin stått på ett par skridskor.

Det är den 24 januari 1981 och vi befinner oss i Nassau Coliseum på Long Island. Det står 4-4 mellan hemmalaget New York Islanders och gästande Quebec Nordiques med fem minuter kvar av matchen. Men det är något som är viktigare än resultatet den här kvällen. Islanders högerytter Mike Bossy har chansen att bli historisk som den andre spelaren någonsin att göra 50 mål på 50 NHL-matcher. Men tiden börjar rinna ut. Bossy behöver göra två mål på mindre än fem minuter för att tangera Maurice ”Rocket” Richards prestation från säsongen 1944-45. Bossy hade under sina tre första säsonger gjort över 50 mål, men han berättade i sin självbiografi att han nu siktade ännu högre.

”Jag sa till Bob [min svåger] att det var en spänning att göra 50 mål men det skulle inte räcka. Jag behövde en större utmaning. Jag går för 50 mål på 50 (matcher). Det har inte gjorts på 36 år. Jag ville göra det ,” skrev Bossy i självbiografin.

Men med mindre än fem minuter kvar av matchen är det nog många som tvivlar på att Bossy ska klara rekordnoteringen . Då med fyra minuter och tio sekunder kvar slår den notoriske målskytten plötsligt till. Bossy gör mål nummer 49 och tar samtidigt upp Islanders i ledning. Till slut med 1.29 kvar av matchen händer det. Bossy får en pass från Bryan Trottier och gör inget misstag. Skottet går in bakom Ron Grahame i Nordiques mål och Bossy blir därmed historisk som den andra spelaren någonsin att göra 50 mål på 50 matcher. I omklädningsrummet efter matchen väntar ett telegram med gratulationer från Richard. Bossy själv kunde inte låta bli att fälla en skämtsam kommentar om att han nu tangerat Richards rekord.

-Jag vet vad han [Richard] kommer att säga när jag ser honom. Han kommer att hävda att han fortfarande har rekordet eftersom jag gjorde mitt 50:e i sista minuten och han gjorde sitt med två minuter kvar, sa Bossy.

Hur det än är med den saken så var Bossys prestation imponerande. Efter det har endast tre spelare (Wayne Gretzky, Mario Lemieux och Brett Hull) lyckats med bedriften att göra 50 mål på 50 matcher. Men när Bossy tog steget upp i NHL fanns det tvivlare. En av dem var Islanders general manager vid den här tiden, Bill Torrey. Bossy berättade själv för Sports Illustrated om kontraktsförhandlingarna inför hans första NHL-säsong.

- Jag tyckte inte att Bill Torrey erbjöd mig tillräckligt, då påminde han mig om att jag var den 15:e spelaren som draftades, inte den första. Men jag sa till honom att jag förtjänade mer eftersom jag skulle göra mål för honom. Bill frågade mig hur många. "Femtio mål", sa jag till honom.

Och Bossy höll sitt löfte. Säsongen 1977-78 blev han den första rookien att göra 50 mål på en säsong. Totalt blev det 53 mål den säsongen och Bossy tilldelades Calder Trophy som årets rookie.

Bossy upprepade bedriften med att göra 50 mål eller fler hela nio gånger. Förutom Bossy är det endast Wayne Gretzky som lyckats med den bedriften. Men Bossy är faktiskt strået vassare än Gretzky. För medan Gretzky ”bara” lyckades göra 50 mål i åtta raka säsonger (den nionde kom med ett års mellanrum) så gjorde Bossy nio raka säsonger i NHL med 50 mål eller fler. Något ingen NHL-spelare lyckats med varken förr eller senare. Hur kom det sig då att Bossy var en så målfarlig spelare? Mycket berodde på hans snabbhet med händerna och hans farliga handledsskott. Något han själv menar kom till på grund av ren självbevarelsedrift.

-Jag lärde mig att göra snabba passar och ta snabba skott så att jag skulle undvika att få stryk varje gång jag hade pucken, sa Bossy enligt NHL.com.

Gretzky har rekordet för flest mål i NHL. Men då ska man komma ihåg att Bossy slutade redan efter tio säsonger på grund av ryggproblem. Under nio av de tio säsongerna gjorde han alltså 50 mål eller mer, något som gör att Bossy har den bästa målprocenten per match av alla NHL-spelare genom tiderna. ESPN:s hockeyreporter Chris Peters var säker på sin sak då han utnämnde Bossy till den bäste målskytten genom tiderna i en omröstning som sportkanalen gjorde nyligen.

-Ja målvakterna stoppade puckar i ett betydligt lägre tempo under Bossys storhetstid, men han var speciell även utifrån den tiden standard. Man undrar vad som skulle ha hänt om han varit frisk längre, sa Peters i artikeln.

Frågan är intressant. Om Bossy inte hade blivit skadad. Kanske hade det varit Bossys och inte Gretzkys målrekord som Alexander Ovechkin hade jagat. En sak är i alla fall säker. Bossy kommer att leva vidare hos alla hockeyfans som en av de målfarligaste spelarna som någonsin snörat på sig ett par skridskor.

Källor: NHL.com, Sportsnet, Edmonton Journal

Han ligger på förstaplats i NHL:s poängliga med 26 poäng på 12 matcher och 2019-20 vann han både poängligan och blev utsedd till ligans mest värdefulle spelare. Trots det får Leon Draisaitl finna sig i att hamna i skuggan av lagkamraten Connor McDavid. Det här är historien om Tysklands bäste hockeyspelare genom tiderna, pojkdrömmen som blev verklighet och jakten på Stanley Cup.

Det är den 5 november 2021 och vi befinner oss i Edmonton Oilers hemmaarena Rogers Place. Det står 5-5 mellan Oilers och gästande New York Rangers och lagen har spelat drygt tre minuter av övertiden. Oilers har tagit matchen till övertid efter ett otroligt snyggt mål av Connor McDavid, som dribblat sig igenom fyra Rangersspelare för att sedan lägga in pucken bakom Rangersmålvakten Alexandar Georgiev. Men om Rangers gör mål i förlängningen eller vinner en avgörande straffläggning så kommer allt att vara förgäves och McDavids konstmål kommer att sakna betydelse. Kanske är det sådana tankar som går runt i huvudet på Oilerskaptenen då han får tag på pucken i Rangers zon. Efter en kamp i sarghörnet med Rangersbacken Adam Fox lyckas McDavid få tag på pucken och slå den vidare till lagkamraten Darnell Nurse. Oilersbacken slår snabbt vidare pucken till Leon Draisaitl som slår in pucken bakom en chanslös Georgiev i Rangerskassen. Oilers har vunnit matchen och Draisaitl har med sitt 209:e NHL-mål avgjort ännu en match till Oilers fördel samtidigt som han befäster ledningen i NHL:s poängliga, en poäng före McDavid (en ledning som nu utökats till två poäng).

Målet mot Rangers var inte hans första matchavgörande mål. Bara några dagar senare mot Boston Bruins gjorde Draisaitl än en gång det avgörande målet. Det betyder att Draisaitl under sin karriär har gjort totalt gjort 37 matchavgörande mål. En förmåga som uppskattats av tyskens coach Dave Tippett.

-Det som imponerade mest på mig när det gäller Leon är hur stor påverkan han haft på de matcher som stod och vägde. När vi behövde ett mål vid en viss tid, vi behövde göra mål i powerplay för att säkra en seger eller om en match gick till övertid, sa Tippett till sportkanalen Sportsnet i samband med att Draisaitl 2020 vann både Art Ross Trophy, som bäste poänggörare i NHL, och Hart Memorial Trophy, som ligans mest värdefulle spelare.

Draisaitl blev årets tyske idrottare 2020

Medan McDavid är född och uppvuxen i Kanada där hockey är nationalsporten kommer Draisaitl från ett land där en helt annan sport regerar. Väggarna i de tyska pojkrummen pryds av bilder på spelare från klubbar som Bayern München, Borussia Dortmund och det tyska landslaget - Die Mannschaft. Att ha en hockeyspelare som idol är inte så vanligt, vilket kanske inte är så konstigt. Trots att hockey VM spelas varje år så har Tyskland aldrig vunnit. Deras största framgång i hockeysammanhang är silvermedaljen från OS 2018 i Pyeongchang, en turnering som arrangerades utan NHL-spelare på plats. Men kanske är det på väg att ändras nu, tack vare en 26-årig NHL-forward född och uppvuxen i den tyska staden Köln. När Draisaitl 2019-20 vann både Art Ross Trophy och Hart Memorial Trophy uppmärksammades det inte bara i Nordamerika. I hemlandet blev Oilersspelaren utnämnd till årets tyska idrottare. Ett tydligt tecken på att hans landsmän också börjat förstå storheten i det Draisaitl åstadkommit i världens bästa hockeyliga.

Draisaitl gör nu sin nionde säsong i NHL och har precis som lagkamraten Connor McDavid redan gjort över 500 poäng. Det innebär att tysken har ett poängsnitt på över en poäng per match under sina karriär. Ett snitt som ökat i och med hans prestationer de senaste säsongerna. 2018-19 gjorde Oilers nummer 29 105 poäng på 82 matcher något han toppade säsongen efter med 110 poäng på bara 71 matcher. Därmed är han endast en av nio Oilersspelare som lyckats med bedriften att göra 100 poäng på en säsong. Att göra det två säsonger är ännu svårare. Det är bara Oilerslegenderna Glenn Anderson, Paul Coffey, Mark Messier, Jari Kurri, Wayne Gretzky, Draisaitl själv och Connor McDavid som lyckats med. Lägg där till att Draisaitl den förkortade säsongen 2020 gjorde 84 poäng på 56 matcher och kom tvåa i poängligan efter McDavid.

Draisaitl drömde tidigt om att spela i NHL

För en kille som växte upp tusentals mil från Nordamerika och där drömmen om NHL kändes närmast ouppnåelig har den unge tysken verkligen lyckats. För även om Draisaitl tidigt pratade om att han skulle ta sig hela vägen till NHL, så var det få andra under den tyske forwardens uppväxt som trodde att drömmen om att spela i världens bästa hockeyliga skulle bli verklighet.

-Min mamma sa en gång till mig att varje gång jag spelade med mina vänner så var jag den enda killen som sa: "Jag vill vara i NHL”Många trodde inte på det eller skrattade bara åt det. Hemma är NHL så långt borta från där vi var, berättade Draisaitl 2014.

Men även om Draisaitls liv tidigt skulle kretsa kring hockey så var det inte kärlek vid första ögonkastet. När pappa Peter, en före detta professionell hockeyspelare i Tyskland, tog med sig sonen till en hockeyrink för första gången började den framtida Oilersspelaren gråta och bad att få åka hem.

Den unge tysken skulle dock snart komma på andra tankar. Han ägnade sig visserligen som så många andra ungdomar åt nationalsporten fotboll och en mängd andra sporter men han kom fram till att hockey var den sport han ville satsa på. Dessutom kunde han lära sig nya saker av sin pappa och han brukade ofta fråga pappan om han gjorde bra ifrån sig på isen. Det gjorde han. Faktum var att Draisaitl var så bra att han lämnade hemlandet redan vid 16 års ålder för att spela hockey i Kanada och komma närmare drömmen om NHL. Där fick han dessutom möjlighet att se riktiga NHL-matcher. Innan hade han fått nöja sig med YouTube-klipp av idolen Pavel Datsyuk och andra NHL-spelare. Den unge tysken fortsatte att göra succé på andra sidan Atlanten. Efter två lyckosamma säsonger med Price Albert i Western Hockey League blev Draisaitl vald som nummer 3 av Oilers i 2014 års NHL-draft. Resten är historia.

Draisaitl är redan en Oilerslegend

Vid 26 års ålder är Draisaitl redan en av Oilers största spelare någonsin, och om det inte vore för en viss spelare med nummer 97 på ryggen skulle han utan tvekan var den största stjärnan i 2021-22 års lag. Nu får Draisaitl nöja sig med att vara nummer två, trots att han var NHL:s poängkung 2019-20 och just nu leder poängligan före McDavid. Draisaitl har sedan länge motbevisat de som menat att hans poängproduktion varit en del i att han spelat ihop med McDavid. Tysken har visat att han kan göra poäng både när han spelar tillsammans med McDavid eller på egen hand. Men problemet för Oilers i många år är att laget varit en tvåmansshow. Bakom Draisaitl och McDavid har det inte funnits så mycket att förlita sig på. Två år i rad har Oilers fått se sig utslagna i slutspelet i första omgången. Nu senast blev man ”svepta” av Winnipeg Jets med 4-0 i matcher.

Frågan är dock om det är på väg att förändras. Oilers säsongsinledning har varit fantastisk och laget har endast två förluster på tolv matcher. Mycket av det har att göra med att andra spelare också klivit fram. Ryan Nugent-Hopkins, Zack Hyman och Jesse Puljujärvi gör kanonsäsonger så här långt, samtidigt som Mikko Koskinen och Mike Smith (innan han blev skadad) har varit stabila i mål. Det ska till en närmast total kollaps för att laget ska missa slutspel och det är inte alls otroligt att Oilers till och med vinner Pacific Division. Något som borde innebära en lättare motståndare i slutspelets första omgång.

Att Draisaitl ska lyckas göra en ny säsong med 100 poäng är i dagsläget troligt. Just nu är det nog endast en skada som kan stoppa tysken från att åstadkomma det för tredje gången i sin karriär. Och det är inte otroligt att han blir poängbäst i hela ligan även den här säsongen. Trots konkurrensen från lagkamraten McDavid.

För Draisaitl själv är det dock ingen tvekan om vad som är viktigast. Efter att ha blivit tilldelad både Art Art Ross Trophy och Hart Trophy 2020 fick Draisaitl frågan vad han värderade högst. De individuella framgångarna eller att vinna Stanley Cup.

-Det är ett fint personligt pris för mig. Men det är inget som kommer före Stanley Cup. Om jag kunde lämna tillbaka de två priserna för en Stanley Cup så skulle jag göra det direkt, sa Draisaitl då.

Vi får se om den tyske forwarden och hans lagkamrater lyckas uppnå drömmen om Stanley Cup den här säsongen. En sak är i alla fall säker. Leon Draisaitl kommer att fortsätta att vara en av NHL:s ledande poänggörare och ha fortsatt stor betydelse för sitt lags framgångar. Inte dåligt för en kille från ett fotbollstokigt land i Europa tusentals mil från Kanada.

Robin Lehner är inte bara en av NHL:s bästa målvakter. Genom sin rättframma stil och öppenhet kring sin psykiska ohälsa och sitt tidigare missbruk har han uppmärksammats för mycket mer än enbart sina insatser i hockeyrinken. Nu senast i en rad tweets då Lehners anklagat NHL-klubbar för att ge ut beroendeframkallande mediciner utan läkares medgivande. Något som blivit en av de största snackisarna under försäsongen. Det här är historien om den 30-årige göteborgaren som med hjälp av sina mentala styrka hoppas kunna hjälpa Vegas Golden Knights att vinna sin första Stanley Cup-titel.

Det hade gått drygt tio minuter av den andra perioden i den sjunde och avgörande matchen mellan Vancouver Canucks och Vegas Golden Knights i Stanley Cup-slutspelet 2020 och det stod fortfarande 0-0. Vegas ledde visserligen skottstatistiken med 15-3 men hade trots hård press inte lyckats få in något mål. Det var då det hände. Canucks fick tag på pucken nere i egen zon och gjorde en snabb omställning och hamnade i ett två mot ett läge. Golden Knights back Alec Martinez försökte förgäves täcka Bo Horvats passning men kunde inte hindra pucken från att nå Brock Boesers klubba. Vore det inte för mannen i Golden Knights mål så hade Vancouver tagit ledningen i matchen. Men på något sätt lyckade Robin Lehner slänga sig och fånga pucken i plockhandsken. Tack vare det akrobatiska numret från Lehner var ställningen fortfarande 0-0. Vem vet vad som hade hänt om Boeser gjort mål? Kanske hade Vancouver varit det lag som avancerat till Stanley Cup-semifinal och inte Vegas, som i tredje perioden till slut lyckades spräcka Vancouvers nolla och vinna med 3-0. Lehner hade stått för sin tredje nolla mot Canucks vilket tangerade NHL-rekordet för flest hållna nollor i en slutspelsserie. Lehner hade visat att han var en man för de stora matcherna. En knapp månad senare blev den svenske målvaktens insats i slutspelet belönad då han skrev påett femårskontrakt med Golden Knights, värt 25 miljoner dollar.

Trots det fick Lehner finna sig i att spela andrafiolen bakom Vegaslegenden Marc-André Fleury under den följande säsongen. En skada satte käppar i hjulet för Lehner och när han var tillbaka igen var det svårt att peta målvaktskollegan som spelade så bra att han belönades med Vezina Trophy, som årets bästa målvakt i NHL. Den här säsongen är det dock ingen tvekan om vem som är nummer ett i Golden Knights. Fleury har skeppats i väg till Chicago och Lehner är kvar som odiskutabelt förstaval mellan stolparna.

Lehner visar mental styrka både på och utanför isen

Hur kommer det sig då att Robin Lehner blivit en så duktig målvakt? Om man frågar huvudpersonen själv så betonar han att de styrkor han har som målvakt har minst lika mycket att göra med det mentala som det fysiska.

-Genom min karriär och till och med under unga år så var jag inte så snabb eller så flexibel […] så jag fick komma på andra sätt att göra räddningar på, berättade Lehner nyligen för The Athletic.

För Lehner har därför förberedelser och förmågan att förutse motståndarnas nästa drag blivit en viktig del i hans arbete som målvakt. Flera timmar innan matchen börjar och långt före sina lagkamrater, anländer Lehner till arenan för att påbörja sina förberedelser. Han tar en kaffe och sätter sig ner med sin Ipad för att studera sina motståndare. På skärmen går han noggrant igenom varenda spelare som kommer att skjuta på honom den kvällen och tittar efter olika drag i deras spelstil för att försöka förutse deras nästa drag. Det kan handla om alltifrån hur en viss spelare föredrar att skjuta och passa eller på vilket sätt skottet ska komma. Genom att göra det menar Lehner att han får en del fördelar jämfört med sina målvaktskollegor.

Det kanske mest kända exemplet på hur det här hjälpt honom som målvakt kom i förra årets slutspelsserie mot Montreal Canadiens när Lehner än en gång gjorde en otrolig räddning på ett friläge. Den här gången på ett skott från Canadiens forward Cole Caufield. En räddning som inte varit möjlig utan de noggranna förberedelserna.

-Jag hade scoutat honom innan och jag visste att han antingen skulle skjuta högt eller mellan benen. Det såg ut som han skulle skjuta mellan benen så jag drog ihop benen, berättade Lehner och tillade att det var en världsklasspelare han hade att göra med.

Lehner har haft problem med missbruk och psykisk ohälsa

Men det är inte bara i ishockeyrinken som den svenske burväktaren visat upp stor mental styrka de senaste åren. Sedan Robin Lehner kom till NHL 2010 har han spelat i inte mindre än fem olika klubbar. De fem första åren spenderade den unge göteborgaren i Ottawa Senators innan han blev trejdad till Buffalo Sabres. Under tiden i Buffalo mådde Lehner allt sämre och han brottades med svår psykisk ohälsa som han självmedicinerade med alkohol och sömnpiller. Till slut gick det inte längre. Den 29 mars 2018, efter att ha drabbats av en panikattack under Buffalos match mot Detroit Red Wings bestämde sig Lehner för att han måste göra något åt saken. Med hjälp av NHL och spelarfacket the Players’ Association blev Lehner hänvisad till ett behandlingshem i Arizona. Det räddade hans liv. Ett halvår senare valde Lehner att offentliggöra sin historia då han gick ut i ett öppet brev på sportsajten The Athletic och berättade om sin psykiska ohälsa och sitt drog- och alkoholmissbruk. För detta belönades Lehner, som nu skrivit på ettårskontrakt med New York Islanders, följande år med Masterton Memorial Trophy. En utmärkelse som ges till den spelare som under säsongen visat prov på störst sportsmannaanda och engagemang. Under sitt tacktal passade Lehner på att föra vidare ett viktigt budskap.

-Jag skäms inte för att säga att jag lider av mental ohälsa men det betyder inte att jag är mentalt svag, sa Lehner.

Och mental styrka är som sagt något som Lehner verkligen visat upp i rinken. Samma säsong som han tog emot Masterton Award var han också nominerad till Vezina Trophy som ges till årets bästa målvakt. Men trots sina starka insatser mellan stolparna blev det aldrig något nytt kontrakt med New York Islanders. Inför säsongen 2019–20 lämnade han i stället Islanders för spel i Chicago Blackhawks. Men där blev det bara spel en halv säsong innan Lehner byttes bort till Vegas Golden Knights vid trade deadline i februari förra året.

Lehner kritisk mot NHL-klubbar på Twitter

Nu har Lehners frispråkighet gjort att han åter hamnat i rampljuset efter i en mängd twitterinlägg som fått stor uppmärksamhet under försäsongen. I ett av inläggen anklagade den svenske målvakten NHL-klubbar för att ge beroendeframkallande mediciner till sina spelare utan läkares medgivande. Något som gjorde att det minst sagt blev liv i luckan. ”Är det vanligt för arbetsplatser att dela ut bensodiazepiner till sina anställda när de reser? Borde det inte vara läkare eller psykologer som gör det? Frågar åt en vän. För att vara tydlig: Det här händer inte i Vegas. Men jag vet många andra lag som gör så. Jag har även varit i lag som gjort så?”, skrev Lehner bland annat på Twitter.

I de tweets som han skickade ut under den där helgen i oktober hann Lehner också med att kritisera sina forna klubb Buffalo Sabres för att inte ge stjärnan Jack Eichel den operation Eichel vill ha samt kalla Philadelphia Flyers coach Alain Vigneault för en dinosaurie som borde få sparken. Efter Lehners utspel hölls samtal mellan Lehner, NHL och spelarfacket. Lehner uppgav att samtalen var konstruktiva och att han var glad över att NHL och spelarfacket kommer att ta tag i de frågor som han belyst.

- Jag har försökt på många sätt att förändra saker som jag har gått igenom i min karriär, och jag vill inte se någon annan gå igenom det. Jag vet hur tufft det var för mig, min familj, mina barn, personliga vänner och lagkamrater, sa Lehner och betonade vikten av att frågor som berör psykisk ohälsa diskuteras och kommer upp till ytan.

-Jag kommer alltid att vara en förespråkare för psykisk hälsa, men framåt vill jag hjälpa till på ett mer privat sätt, sa Lehner och betonade att fortsatta diskussioner kommer att ske bakom stängda dörrar utanför offentlighetens ljus.

Stängda dörrar eller inte. Det lär inte vara sista gången som Lehner gör sin röst hörd i kampen mot psykisk ohälsa. Och genom att ta tag i sin egen mentala hälsa har Robin Lehner själv redan vunnit sin största seger. Nu återstår det bara att göra samma sak på isen och se till att ta hem en Stanley Cup-titel med Vegas Golden Knights.

Källor: The Athletic, NHL.com

Carey Price mot Andrei Vasilevskiy. Det här är historien om målvaktsduellen som kan avgöra om Stanley Cup-bucklan hamnar i Montreal eller Tampa.

Det är den åttonde juni 2021 och vi befinner oss på PNC Arena i Raleigh, North Carolina. Carolina Hurricanes har precis fått se sig besegrade av Tampa Bay Lightning med 2-0, vilket innebär 4-1 i matcher och avancemang till Stanley Cup-semifinal för Lightning. Tampa Bays mål har gjorts av Brayden Point och Ross Colton, men frågan är om inte det största skälet till Lightnings vinst den här kvällen är en 26-årig burväktare vid namn Andrei Vasilevskiy. Den ryske målvakten har varit som en levande vägg och räddat alla av de 29 skott som Hurricanes spelare avlossat mot honom.

Vasilevskiy jämförs med Hasek

En av dem som gratulerar Vasilevskiy till insatsen är coachen för laget han just hållit nollan emot.

-Jag har varit med länge och sett många målvakter som är bra, men han är lika bra som alla jag någonsin har sett. Jag går tillbaka till Dominik Hasek och hur han påverkar laget och hur de kan spela. Han får det att se lätt ut. Dominik Hasek fick det att se svårt ut. Vi hade många bra chanser i kväll, och de såg ut som ingenting för att han var på rätt ställe ,sa Hurricanes coach Brind’Amour när han återberättade vad han sagt till Vasilevskiy efter matchen.

Att bli jämförd med den tjeckiske målvaktsgiganten, som många anser vara den bästa målvakten genom tiderna är inte dåligt. Brind’Amour antydde till och med att Vasilevskiy överträffat Hasek. Fortsätter Vasilevskiy att spela som han gjort under den här säsongen så är det inte omöjligt att den ryske burväktaren kommer att anses vara en av de bästa om inte den bäste målvakten som någonsin burit ett par skridskor.

Oavsett vad man tror om det så är det svårt att bortse från hur dominant Vasilevskiy varit i Stanley Cup-slutspelet så här långt. Den ryske målvakten har ett snitt på under två insläppta mål per match (1.99). Dessutom har han hållit nollan i alla avgörande matcher i alla slutspelsserier ända sedan finalen 2020, vilket är NHL-rekord.

Vasilevskiy har lärt sin läxa efter tung period

Men det har inte varit konstant succé för Vasilevskiy. Han har precis som så många andra målvakter gått igenom tunga perioder. Vasilevskiy valdes av Tampa Bay Lightning som 19:e spelare totalt 2012 och de första åren i ligan fick han nöja sig med spel i farmarlaget och senare som backup till förstemålvakten Ben Bishop. När Bishop blev skadad i december 2016 fick Vasilevskiy chansen från start. Men det blev långtifrån någon succéartad start som förstemålvakt för ryssen. Med Vasilevskiy i mål förlorade Lightning 12 av 13 matcher. Två gånger släppte han in fem mål och en gång släppte han in sex mål.

-Det var bara pinsamt. Vi förlorade ungefär tio matcher eller så. Det värsta är att jag försökte göra allt rätt, och när du bara fortsätter att göra vad du gör och du bara inte kan stoppa pucken. Det är bara sånt du inte kan kontrollera , berättade Vasilevskiy för Tampa Bay Times i januari 2018 och fortsatte.

-Det var förmodligen det värsta ögonblicket i mitt liv förra året. Den stora lektionen är att du efter en bra match inte kan tänka, 'Bara för att jag vann förra matchen, så kommer jag säkert att vinna nästa match, det kommer att bli lätt.' Nej, det fungerar inte så i NHL. Det var en viktig lektion, berättade Vasilevskiy för tidningen.

Man kan lugnt säga att den ryske målvakten lärt sin läxa. I årets slutspel har Vasilevskiys Tampa aldrig förlorat två matcher i rad och när den ryske målvakten vid något enstaka tillfälle gjort en lite svagare insats (som i första semifinalmatchen mot NY Islanders)har han alltid tagit igen det i den efterföljande matchen. Och även om Vasilevskiy mött flera duktiga målvakter i motståndarlagen som Alexander Nedeljkovic i Carolina Hurricanes och Islanders Semyon Varlamov så har Tampamålvakten alltid varit lite vassare än sina målvaktskollegor. Frågan är om det är om det kommer att ändras nu.

Carey Price -effekten

I Stanley Cup-finalerna kommer nämligen det andra målet att vaktas av spelaren som kommit att kallas för sin generations bästa målvakt. Carey Price är spelaren som fått många av Montreal Canadiens fans att hoppas att laget ska vinna sin och Kanadas första Stanley Cup på 28 år. Till skillnad från Lightning som förutom Vasilevskiy myllrar av storstjärnor så har Canadiens egentligen bara en. Och det är såklart Carey Price.

En målvakt som bara genom sin uppenbarelse verkar ha skrämt livet av motståndarna på vägen mot finalen. Den kanadensiska sportkanalen Sportsnet har tagit fram statistik som visar att respekten för Price resulterat i betydligt färre skott än normalt från motståndarlagen. Enligt Sportsnets statistik så har de tre bästa målskyttarna från den ordinarie säsongen från var och en av de Canadiens slutspelsmotståndare träffat mål på bara drygt hälften av sina målchanser (50,2 procent) vilket är en minskning med 9 procentenheter jämfört med den ordinarie säsongen. Något den förre NHL-målvakten Martin Biron tror det ligger en hel del i.

-Det är Carey Priceeffekten. Han har den effekten på skyttar. Du såg det i Torontoserien, såg det i Winnipegserien och såg det i Vegasserien. För mig är det vad han gör. Han spelar nästan tankespel med dig, sa Biron till The Athletic.

Carey Price har prickat formen i rätt tid

Tankespel eller inte. En sak är i alla fall säker Price har prickat formen när det som bäst behövs. Price har till skillnad mot Vezina Trophy-nominerade (priset till NHL:s bästa målvakt under grundserien) Vasilevskiy gjort en långt ifrån perfekt insats under grundserien.

Av 40 målvakter i ligan som spelat minst 50 matcher under de två senaste säsongerna ligger Price bara i mitten när det gäller både insläppta mål och räddningsprocent. Men det har varit en helt annan historia i slutspelet. I årets slutspel är det bara Vasilevskiy som kunnat uppvisa bättre statistik än Price. Men Price är inte långt efter med en räddningsprocent på knappt över två mål per match.

Kanske är det till slut den målvakt som bäst kan ta sig in i huvudet på motståndarlagets forwards som kommer att leda sitt lag till Stanley Cup-vinst. En sak är i alla fall säker. Målvakterna kommer att spela en stor roll för vilket lag som får lyfta Stanley Cup-bucklan i år. Det är längesen vi fått se en sådan målvaktsduell i ett Stanley Cup-final.

Källor: Sportsnet, The Athletic, Tampa Times, NHL.com

Edmonton har ligans två bästa poängplockare i Connor McDavid och Leon Draisaitl, Toronto tillhör ett av de bästa offensiva lagen i NHL och både Winnipeg och Montreal har trots vissa dippar stundtals visat prov på riktigt bra spel. Trots det är det få som tror att något kanadensiskt lag på allvar ska kunna utmana om Stanley Cup-titeln i år igen, snart 28 år efter att ett kanadensiskt lag senast tog hem den åtråvärda pokalen. Det här historien om hockeyns hemland och väntan på en ny Stanley Cup-titel.

Det är den 9 juni 1993 och vi befinner oss i Forum i Montreal för den femte Stanley Cup- finalen mellan hemmalaget Montreal Canadiens och gästerna Los Angeles Kings. Det har varit en tuff matchserie. Los Angeles vann den första matchen, men sedan är det Canadiens som haft medvind efter att man i slutet av match två vid ställningen 2-1 till Los Angeles lyckades få LA-backen Marty McSorley utvisad då det visat sig att han haft en otillåten vinkel på sin klubba. En utvisning som ledde till ett powerplaymål för Canadiens och kvittering till 2-2 i matchen. I den efterföljande förlängningen avgjorde Montreals Eric Desjardin med sitt tredje mål för kvällen och utjämnade matchserien. Efter det har Montreal vunnit ytterligare två tuffa bataljer som båda gått till övertid. Men det är för tidigt att räkna bort Los Angeles. De har ju trots allt världens bästa hockeyspelare genom tiderna Wayne Gretzky i sitt lag.

Men i dag har han svårt att åstadkomma något offensivt. Totalt under slutspelet har Wayne Gretzky stått för 15 mål och 25 assist, men den här kvällen verkar ingenting lyckas. När matchen väl är slut har ”The Great One” inte lyckats avlossa ett enda skott på mål, mycket tack vare den konstanta bevakningen från Montreals forward Guy Carbonneau som vägrar släppa Gretzky ur sikte. Det i kombination med storspel från målvakten Patrick Roy gör det svårt för Kings att göra mål den här kvällen. Marty McSorleys kvitterar visserligen till 1-1 en bit in i andra perioden, men när Kirk Muller åter ger Canadiens ledningen 71 sekunder efter McSorleys kvittering är det början på slutet för Kings Stanley Cup-drömmar. Canadiens gör ytterligare två mål och säkrar därmed sin 24:e Stanley Cup-titel.

Kanada dominerade i Stanley Cup på 80-talet

Att ett kanadensiskt lag stod som Stanley Cup-mästare var ingen ovanlighet vid den här tiden. Med undantag för Pittsburgh Penguins två titlar 1991 och 1992 hade de kanadensiska lagen i princip prenumererat på Stanley Cup-pokalen den senaste tioårsperioden. Mellan 1984 och 1990 var det bara kanadensiska lag som vann Stanley Cup (Edmonton fem och Calgary Flames och Montreal Canadiens en var). Det kunde alltså närmast ses som att ordningen var återställd när pokalen återigen hamnade i Kanada efter två år i USA.

Då var det nog få som trodde att vi nu i maj 2021 skulle se tillbaka på Montreals vinst 1993 som den senaste gången ett kanadensiskt lag vunnit Stanley Cup. Det har alltså snart gått 28 år sedan ett kanadensiskt lag blev mästare. Det kan jämföras med den längsta Stanley Cup-torkan för kanadensiska lag innan dess som varade i sex år (1936-41).

I stället har amerikanska lag från orter som Anaheim, Tampa och Dallas (som fram till alldeles nyligen helt saknat hockeytradition) vunnit Stanley Cup medan lag från traditionella hockeyorter som Montreal och Toronto om och om igen fått se sig besegrade av sina amerikanska rivaler. Låt vara att de bästa spelarna i de amerikanska lagen för det mesta är kanadensare. Men det måste ändå vara ett hårt slag för den kanadensiska självkänslan att deras egna lag inte lyckats vinna den mest åtråvärda sportpokalen i landet på snart 30 år. Inte minst med tanke på att hockeyn närmast kan beskrivas som en religion i Kanada. Något som knappast är fallet i grannlandet söderut, där hockey hamnar långt efter sporter som amerikansk fotboll, baseball och basket i popularitet.

Flera förklaringar till den kanadensiska Stanley Cup-torkan

Hur kommer det då sig att det varit så svart för kanadensiska lag att vinna Stanley Cup trots att nästan en fjärdedel av lagen kommer därifrån?

-Det är svårt att begripa. Det finns 31 lag, så med sju av 31 lag borde ett kanadensiskt lag vinna vart fjärde och ett halvt år, sa Brian Burke f.d TV-expert och numera president för Pittsburgh Penguins till USA Today för några år sedan apropå Kanadas långa Stanley Cup-torka .

Enligt Burke som utöver Pittsburgh ingått i ledningen för fem NHL-lag (varav tre kanadensiska) så är en anledning till att de kanadensiska lagen haft så svårt att vinna Stanley Cup de senaste decennierna att många spelare inte vill spela i kanadensiska lag. Enligt Burke beror det på att trycket är hårdare på spelarna i de kanadensiska lagen samtidigt som skatten är högre.

- Det finns ingen integritet. Hemsk personlig kritik på sociala medier, och sedan tar du hem mindre pengar, så det är ganska enkelt, sa Burke till tidningen.

I samband med 20-årsjubileet av den senaste kanadensiska Stanley Cup vinsten 2013 gjorde statistikern Nate Silver, kanske mest känd för att ha ett utvecklat ett framgångsrikt system för valprognoser, en analys kring detta på sin statistikblogg ”FiveThirtyEight”. Enligt Silver finns det flera skäl till den kanadensiska Stanley Cup-torkan. Den ekonomiska strukturen med ett lönetak har inte gynnat kanadensiska lag, som enligt Silver ofta drar in mer pengar än sina amerikanska motsvarigheter på grund av det större intresset för hockey i landet. Pengar som de alltså inte kan använda för att få fördel i spelarinvesteringar. Även innan lönetaket infördes var ekonomin ett problem enligt Silver, eftersom en svag kanadensisk dollar gjorde det svårare för de kanadensiska lagen att konkurrera ekonomiskt med sina amerikanska motsvarigheter.

Eftersom fansen är mer lojala och lagen i högre grad säljer ut arenorna finns det heller inte samma incitament för de kanadensiska lagen att vinna. Publiken kommer och tittar på Toronto Maple Leafs trots att laget inte vunnit en titel på över 50 år medan Tampa Bay Lightnings stora framgångar den senaste 20-årsperioden har varit avgörande för det ökade hockeyintresset där. Dessutom har Kanada relativt få lag jämfört med de amerikanska och Silver konstaterar därför att antalet kanadensiska lag borde vara fler. Och så finns det ett fjärde skäl som kanske är minst lika viktigt. Ren och skär otur.

Kan ett kanadensiskt lag vinna Stanley Cup 2021?

Indelningen i en helkanadensisk division innebär i alla fall att vi garanterat kommer att få se ett kanadensiskt lag i semifinal i årets Stanley Cup-slutspel. Men frågan är om något av lagen är tillräckligt bra för att gå hela vägen. De flesta bedömare tror att Toronto är det lag som har störst chans. Med spelare som Auston Matthews, Mitch Marner och John Tavares i laget finns det tillräckligt med offensiv kvalitet för att slå alla lag. Men frågan är om den offensiva stjärnglansen räcker för ett lag som alltför ofta vikt ner sig i avgörande matcher och som inte nått andra omgången i Stanley Cup-slutspelet sedan 2004.

Det näst starkaste laget i den kanadensiska divisionen har varit Edmonton Oilers. Mycket tack vare att man har världens bästa hockeyspelare Connor McDavid i laget. Men få tror att McDavid och hans vapendragare Leon Draisaitl ska kunna leda Edmonton särskilt mycket längre än förbi den första rundan mot Winnipeg Jets. Och att de två andra kanadensiska lagen i slutspelet Winnipeg Jets och Montreal Canadiens skulle ta hem Stanley Cup-bucklan känns ännu mer osannolikt.

Frågan är om någon av lagen kan motbevisa experterna och bärga hem bucklan till hockeyns hemland eller om kräftgången kommer att fortsätta en tid till. En sak är i alla fall säker. Det kanadensiska lag som lyckas vinna Stanley Cup igen kommer att hyllas som aldrig förr. I alla fall om man ska tro Brian Burke.

-Nästa GM som vinner en Stanley Cup i Kanada kommer att få skolor och gator uppkallade efter sig, säger Burke.

Hockey är trots allt så mycket mer än en sport i Kanada. Det är religion.

Källor: USA Today, FiveThirtyEight, Wikipedia