”Potvin sucks” – Vilket lag är bäst i New York?

När New York Rangers och New York Islanders möts är det mycket mer än bara en hockeymatch. Det här är historien om en av NHL:s värsta rivalmöten och om svensken som gett upphov till en av ligans mest ikoniska ramsor. Texten är ett utdrag från boken Skitstöveln som trejdade Wayne Gretzky och andra berättelser om NHL.

Foto: Brad Penner-USA TODAY Sports/Bildbyrån

Det är den 25 februari 1979. I Madison Square Garden, framför en storpublik på nästan 18 000 åskådare, pågår en match mellan två av de största rivalerna inom nordamerikansk idrott: New York Rangers och New York Islanders. Rangers har haft det tufft under ett antal år och de fyra senaste säsongerna har man antingen misslyckats med att ta sig till slutspel eller åkt ut i första omgången. Men den här säsongen har fansen fått tillbaka tron på laget. Inte minst tack vare två svenska spelare som förstärkt inför säsongen.

Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson och Anders Hedberg har under de fyra senaste säsongerna gjort succé i Winnipeg Jets i den konkurrerande proffsligan WHA och gör nu sin första säsong i NHL. Tillsammans med den nya coachen Fred Shero har de gett Rangersfansen något att hoppas på igen. Nilsson leder den interna skytteligan och svensken har dessutom visat sig vara en riktig ”Islanders-dödare”, med hela 11 poäng på fem matcher och en period.

– Jag hade ju ett fantastiskt år då. Det var vår första säsong i New York och jag ledde vår interna skytteliga. Anders har sagt många gånger att det nog var en av mina bästa säsonger i Nordamerika, berättar Nilsson för mig.

Och det går bra för de svenska stjärnspelarna även den här kvällen. De har redan varsin poäng, efter att Hedberg gjort Rangers 1–1-mål på assist från Nilsson och Phil Esposito. När vi kommer in i handlingen har Rangers rookie Don Maloney precis kvitterat till 2–2 i slutet av den första perioden. ”Lill-Pröjsarn” vinner den efterföljande tekningen och slår pucken förbi Islanders Denis Potvin, vilket gör att ett två-mot-ett-läge är på väg att skapas. Rangersfansen vädrar morgonluft. Men i stället för att skapa ett friläge bryts puckbanan av Islanders svenske back Stefan Persson. Det är då det händer.

Potvin får skulden

Nilsson åker för att hämta pucken och tacklas in i sargen av Potvin. Tacklingen, som inte ens renderar en utvisning, ska få allvarliga konsekvenser för Nilsson. Den svenske stjärnforwarden skadas och blir borta resten av säsongen. Rangers vinner visserligen matchen med 3-2 men efterspelet kommer att handla om tacklingen.

Potvin får skulden för den svenske stjärnspelarens skada. Och händelsen ger upphov till den ramsa som för Rangersfansen kanske mer än något annat fått symbolisera rivaliteten med Islanders. ”Potvin sucks” blev ramsan som Rangersfansen avslutade med varje gång organisten i Madison Square Garden spelade melodin ”Let’s go band”. En ramsa som lever vidare än i dag, mer än 40 år efter händelsen. Det spelade ingen roll att melodin till slut förbjöds i Madison Square Garden. Fansen visslade melodin i stället och avslutade med det sedvanliga ”Potvin sucks”.

New York Rangers hade under flera decennier varit det enda NHL-laget från The Big Apple, men 1972 ändrades det då Islanders kom med i ligan. Under de första åren var det ingen riktig hetta i New York-derbyna. Islanders var helt enkelt för dåliga. Under lagets första säsong slog man rekord i flest förluster, minst vinster och flest insläppta mål. Statistiken mot lokalrivalen var lika illa. Islanders förlorade alla matcher mot Rangers under premiärsäsongen. Laget var så dåligt att publiken i Long Island fick till vana att skandera ”We’re number eight”. Något som anspelade på lagets position i den östra divisionens tabell. En division som bestod av just åtta lag.

Lika illa var det med publikstödet. Något den nye coachen Al Arbour, som anställdes inför säsongen 1973–74, fick erfara bara en match in på försäsongen då laget mötte Rangers hemma i Nassau Coliseum. När Arbour ställde sig vid bänken upptäckte han att alla i publiken bakom honom hade på sig Rangerströjor, och under matchens gång blev han slagen i bakhuvudet av supportrarna. Den nye Islanderscoachen undrade med all rätt om han verkligen befann sig på Islanders hemmaarena eller om det var Rangers som hade hemmaplan.

Efter de två första säsongerna i ligan började det dock hända något med Islanders. Både spelmässigt och publikmässigt. Eftersom laget kommit sist under sin första säsong fick man möjlighet att välja först i 1973 års draft. Valet föll på den unge backtalangen Denis Potvin, som redan vid 14 års ålder beskrivits som ”den nye Bobby Orr”. Under de följande åren fyllde man på med forwards som Clark Gillies och Bryan Trottier samt målvakten Glenn ”Chico” Resch. Målsprutan Mike Bossy, som draftades 1977, blev pricken över i:et. Islanders hade blivit ett lag att räkna med. Rangersfansen fick vänja sig vid att matcherna mot Islanders inte längre innebar en automatisk vinst. När Islanders slog Rangers i en tuff match i Coliseum i mars 1975 hade de också till slut fått publiken med sig.

– När vi hörde dem skrika ”Goodbye Rangers” visste vi att majoriteten av fansen äntligen var på vår sida, berättade Denis Potvin i boken Rangers vs Islanders.

”Trodde vi vunnit Stanley Cup”

Islanders avslutade säsongen 1974–75 bra och lyckades för första gången i lagets historia nå slutspelet. I den första omgången ställdes man direkt mot ärkerivalen Rangers. Hockeyn i New York var hetare än någonsin.

Matchserien skulle avgöras i bäst av tre matcher med start i Madison Square Garden. I den första matchen hade Rangers ledningen med 2–0 inför den tredje perioden, men till allas förvåning lyckades Islanders hämta upp ledningen och vinna matchen efter tre mål i den tredje perioden. En seger som betydde mycket för Islandersspelarna. Jean Potvin, äldre bror till Denis, uttryckte det bättre än någon annan:

– Förutom när jag gifte mig är den här vinsten det största som hänt i mitt liv.

I den andra matchen tog dock Rangers en gruvlig revansch, då man slog Islanders borta i Nassau Coliseum med hela 8–3. Det var bäddat för Rangersvinst inför den tredje och avgörande matchen i Madison Square Garden. Men Islanders ville annorlunda. Efter två perioder ledde man med 3–0 och det verkade som att Rangers skulle få se sig besegrade av lillebror. En stark comeback i tredje perioden, gjorde dock att Rangers kunde ta sig upp till 3–3. Det var också resultatet efter tre spelade perioder. Matchen skulle komma att avgöras i sudden death. Väl där skulle det gå snabbt.

Islanders Jude Drouin vann tekningen som öppnade övertiden och efter några passningar lyckades Islandersspelarna dumpa pucken i ett hörn i Rangers zon. Trots att Rangers forward Steve Vickers var bra placerad hann Drouin före till pucken. Han spelade in den till Islanders vänsterforward J.P. Parisé som sköt in pucken i mål. Efter bara 11 sekunder av övertiden hade Islanders avgjort matchen och avancerat till slutspelets andra omgång.

– Jag trodde att vi hade vunnit Stanley Cup. Den matchserien fick oss att känna att vi uppnått samma typ av seger, genom att slå New York Rangers, sa Denis Potvin.

Islanderscoachen Al Arbour berättade att man efter målet hade kunnat höra en knappnål falla i Madison Square Garden.

– Det var som att vara i en kyrka. Det var så tyst, berättade Arbour.

Islanders seger fick stor uppmärksamhet. I en artikel i New York Times dagen efter matchen kunde man läsa följande: ”Cirkeln slöts i går kväll i Madison Square Garden. Precis som New York Mets, som kom att överglänsa Yankees i baseball; New York Jets, som utklassade de ärevördiga Giants i (amerikansk) fotboll; och New York Nets, som överglänste Knicks i basket, blev New York Islanders nummer 1 på hockeyscenen i New York och puttade ner de förbluffade Rangers. […] Den pinsamma elimineringen för ett av National Hockey Leagues ursprungliga sex lag kommer förmodligen att betecknas som den mest förödmjukande händelsen i Rangers 49-åriga historia. Det var ett av problemen: Rangers tog aldrig Islanders på allvar – tills det var för sent.”

De följande säsongerna gick det tungt för Rangers. 1976 och 1977 missade man slutspel och 1978 åkte laget ut i första rundan mot Buffalo Sabres. Det sportsliga misslyckandet var också något som började påverka intresset för Manhattanlaget. Därför blev det en injektion för Rangers när två av WHA:s bästa spelare de senaste säsongerna kom till laget inför säsongen 1978–79.

– Jag tror att Anders och jag svängde om Rangers, för året innan hade de inte sålt ut. Det var halvfullt på hemmamatcherna. Och sen dess har det i princip varit fullt i Madison Square Garden. Så vi hade väl en liten impact på kärleken för Rangers, säger Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson.

Med de två svenskarna och den kanadensiske stjärnforwarden Phil Esposito i spetsen spelade Rangers bra igen och fansen kunde börja hoppas på nya framgångar. Och trots att ”Lill-Pröjsarns” skada höll honom borta resten av säsongen fortsatte det att gå bra även efter det där mötet med Islanders i februari. När de två New York-lagen ställdes mot varandra i semifinalen i det årets Stanley Cup-slutspel vann Rangers med 4-2 i matcher. I finalen blev dock Montreal Canadiens för svåra och Manhattanlagets drömmar om en första Stanley Cup-titel på 39 år krossades. Det skulle dröja 15 år innan Rangers åter fick spela Stanley Cup-final. I stället blev det ett annat lag som skulle dominera i NHL under åren som följde.

Islanders hade i början av 80-talet fått alla bitar på plats för att på allvar utmana om Stanley Cup-titeln. Och på vilket sätt man gjorde det. 1980–83 vann laget fyra raka Stanley Cup-titlar, en bedrift som inget lag lyckats upprepa sedan dess. Att Islanders också dominerade i mötena mot lokalrivalen var nästan lika stort för fansen och spelarna som Stanley Cup-titlarna. 1981–84 vann Islanders fyra raka slutspelsserier mot Rangers.

”1940”

I takt med framgångarna blev också Islandersfansen allt mer kaxiga. Under semifinalserien 1981, som Islanders vann i fyra raka matcher, kom fansen på ett nytt sätt att förnedra Rangers. Det var i slutet av den andra matchen i serien, som Islanders till slut vann med 7–3, då någon i publiken började skrika ”1940”, en referens till när Rangers senast vann en Stanley Cup-titel. Och det tog inte lång tid innan resten av hemmapubliken hakade på. I Rangers vs Islanders skriver bokens författare Stan Fischler och Zachary Weinstock om det genialiska med ramsan: ”Den var catchy. Den var elak. Den sammanfattade fyra decennier av Rangers hjärtesorg i fyra stavelser och fem handklapp, medan den samtidigt implicit skröt om mästarlaget Islanders. Det var en perfekt ramsa.”

Hädanefter skulle Rangersspelarna tvingas höra ramsan under varje bortamatch i Nassau Coliseum. Ramsan började snart också användas av andra lags fans för att håna Rangers. Den levde kvar ända till 1994, då Rangers till slut tog sin efterlängtade fjärde Stanley Cup-titel, efter att bland annat ha slagit ut Islanders med 4–0 i matcher i den första omgången. Något som säkert täppte till käften på en del Islandersfans.

Efter det har lagen inte mötts i någon slutspelsmatch, och styrkeförhållandena har skiftat genom åren. Helt klart är att det fortfarande finns en stor rivalitet mellan de båda New York-lagen. En rivalitet som ibland till och med har gått så långt som till rent hat. Jason Chimera, tidigare vänsterforward i New York Islanders, sa till exempel så här för några år sedan:

– Jag har bara varit i Islanders i sex månader och jag hatar Rangers. Det är inte bara laget utan de som hejar på dem.

Hat eller inte. Tiden läker alla sår brukar man ju säga. Det stämmer i alla fall när det gäller de två inblandade i den där bataljen för över 40 år sedan, då Rangers Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson skadades efter en tackling av Denis Potvin. För även om fansen inte glömt och den där ramsan levt vidare genom åren så har de två inblandade för länge sedan försonats.

– Det var ju ingen ful tackling på något sätt. Isen var oftast bedrövlig i Madison Square Garden, eftersom det var så mycket evenemang i arenan. Så jag tror att det var någon spricka i isen eller någonting där min skena fastnade precis samtidigt som jag blev tacklad, berättar ”Lill-Pröjsarn” för mig.

Tar händelsen med ro

Att tacklingen fått så stor betydelse har nog mycket att göra med vad som hände sen. Hade Rangers kunnat nå hela vägen och slå Montreal Canadiens i finalen om inte lagets svenske stjärnforward skadat sig? Det verkar vara många Rangersfans som tror det.

– Jag tror att det verkligen var anledningen till att sången överlevde och ökade i styrka. Jag var killen som de kunde peka på och säga ”Vi skulle ha vunnit med Ulf Nilsson”, berättade Potvin nyligen för The Hockey News.

En förklaring som Nilsson själv tror att det ligger en del i.

– Jag tror att vi gav Rangers fans ett riktigt hopp om att vi kunde vinna Stanley Cup. Det var väl det som var frustrerande, säger han.

Medan det skulle dröja ytterligare 15 år innan Rangers återigen var i final etablerade Islanders en dynasti med fyra raka titlar. Något som gjorde att ramsan fortsatte att ljuda i Madison Square Garden.

– Jag tror att Rangersfansen är så jäkla avundsjuka på hans (Potvins) fyra Stanley Cup. Och det är väl också en heder åt honom att han var en så pass bra hockeyspelare som han var, säger Nilsson.

Potvin tar också uppståndelsen kring händelsen med ro. Betydelsen av ramsan har förändrats genom åren, berättade han i en intervju i New York Times 2006.

– Den stora skillnaden nu är att folk skriker det med ett leende på läpparna till skillnad från hatet som fanns förr. Det är bara en av de där sakerna som förs över till nästa generation, skulle jag tro. Ungefär som säsongsbiljetter