I Kanada och USA är en vanligt förekommande diskussion på sociala medier vilka fyra spelare som ligger närmst hjärtat. Den yttersta hedersbetygelsen som en president i USA kan få är att bli ihågkommen för evig tid är att få sitt ansikte förevigat på Mount Rushmore. Därifrån är parallellen relativt enkel till att fantisera om vilka fyra spelare man själv skulle välja att placera i ett fiktivt hockey-Mount Rushmore för en evig beundran.

Mount Rushmore är berget där de fyra presidenterna George Washington, Thomas Jefferson, Theodore Roosevelt och Abraham Lincoln finns ingraverade i för all framtid. Varje ansikte är ca. 18 meter stort och skulpturen är idag en populär besöksplats för turister och ska påminna det amerikanska folket om demokratins förkämpar och hjältar. Ingraveringarna gömmer även en mörk historia där urinvånarna Lakotafolket på 1800-talet lovades äganderätt till berget, vilket var heligt deras kultur och kallades för Black Hills. Precis som många andra löften bröts dessa av de vita kolonisatörerna och resten är som sagt historia.

Personligen skulle jag välja att rista in följande fyra svenska spelare placeras sig där: Sundin, Lidström, Renberg och Omark. Om jag hade haft en femte plats hade Niklas Olausson också fått plats, men om inte ens han ryms vet man att konkurrensen är knivskarp.

Mats Sundin är den enda egentliga idol jag haft. Hans ledaregenskaper, förmåga att alltid vara bra i Tre Kronor och karaktäristiska åkstil ackompanjerat av ett kvalitativt backhandskott gjorde att jag tog honom till mitt hjärta. Dessutom hade han ett vasst slagskott och en ödmjukhet som jag verkligen uppskattar. Hans makalösa, ursinniga målfirande när Pebben lyckades tråckla in vinstpucken mot Finland 2003, målet mellan benen på sovjetiska målvakten Trefilov 1991 och samarbetet med Foppa som lade grunden för Lidströms avgörande mål i Turin OS 2006.

Niklas Lidström är av många ansedd som världens bästa back genom tiderna. Trots att han troligen är den största svenska stjärnan som Sverige fått fram har hans kändisskap inte varit i närheten av många andra mer profilerade spelare. Han utsågs till världens bäste back sju gånger och har vunnit det mesta som går att vinna både individuellt och kollektivt. Ödmjuk och pålitlig. Skicklig på att försvara utan att för den skull vara särskilt fysisk, utan snarare smart, imponerar.

Mikael Renberg slog på allvar igenom i Luleå och har flera imponerande NHL-säsonger bakom sig. Hans återkomst till Luleå och SHL var i mångt och mycket avgörande för att jag blev ett inbitet Luleåfan. I den första matchen på hemmaplan säsongen 2000-2001 såg den store Renberg sliten och nervös ut. Efter varje byte lutade han sin stora kropp över klubban som vilade mot benskydden. Inget fungerade. Men därefter var han otroligt vass. Diagonalpassar genom slottet i PP, elaka slashings och en beslutsamhet vid inbrytningar in framför mål har etsat sig fast på näthinnan. Att han dessutom under en period bildade kedja med Sundin gör inte saken sämre. Smolken i bägaren är självklart att han blev svartlistad i luleåkretsar efter en infekterad konflikt gällande pensionspengar, vilket kulminerade i hans övergång till Skellefteå. Trots det bittra slutet överväger de positiva minnena för min del och han får ristas in i berget.

Linus Omark som fick det perfekta slutet med Luleå Hockey. Jag minns när Omark slog igenom tillsammans med radarpartners Harju och murbräckan Lavander. Omark skiljer ut sig från de övriga då han ofta har haft en mer kaxig framtoning, oftast med glimten i ögat ska sägas. Kanske var det en delförklaring till att hans NHL-karriär blev kortare än den borde? Några tydliga minnesbilder från Omark är givetvis de två avgörande målen mot Frölunda i semifinalen under årets slutspel, guldfirandet, hans lobbstraff i en landskamp mot Schweiz och hans snurrfint i NHL-debuten. Otaliga gånger har han vandrat runt offensiv målbur och släppt tillbaka pucken på första stolpen. Otaliga gånger har man hoppats att han skulle komma hem till Luleå igen och just misslyckandet mot Färjestad 2022 och revanschen 2025 skriver in honom i min historiebok som en av de största.

Vilka fyra svenska spelare skulle få plats på ditt Mount Rushmore?

Nyligen hemkommen från en veckas semester i Toronto vill jag passa på att dela med mig av några spaningar från hockeyns Hall of Fame. De största plusen med Hall of Fame var att få se glastavlorna på alla de svenskar som hittills valts in: Sedin gånger två, Sundin, Forsberg, Salming, Lidström, Lundqvist och Alfredsson. Det slog mig när jag var där: Markus Näslund är inte invald. Det måste stundtals gräma honom att ha varit en stor stjärna i NHL men aldrig ha blivit riktigt folkkär och ständigt i skuggan av Foppa.

Höjdpunkterna i Hall of Fame var för egen del att tillsammans med sambon ta ett foto med Stanley Cup-bucklan och i samband med det vidröra pokalen. Det kändes mäktigt även om allt skulle ske på tid, då kön var lång och fotografen lyckades med konststycket att vara både avmätt och ettrig på samma gång. I övrigt blir man märkligt stolt över andras prestationer när man ser montrar med Sundins tröja, Sedinarnas klubbor och inskriptioner på Norris Trophy som visar att Niklas Lidström, Erik Karlsson och Viktor Hedman samtliga utsetts till världens bästa back. På en interaktiv skärm kunde man spela upp Sveriges 1-5 till 6-5 vändning mot Finland i Hartwall Arena 2003 och Lidströms avgörande skott mot Finland i OS-finalen 2006, sånt värmer. Andra roliga detaljer var att det fanns en frölundatröja där, vilket fick mig att haja till rejält. Anledningen visade sig vara att Patrik Carnbäck burit tröjan under sin återkomst från NHL. Bara några steg längre bort blev det initiala förvåningen av att se en frölundatröja i Hall of Fame snabbt bortglömd. Där såg jag plötsligt en Brunflo IK hockeytröja. Jag fick gnugga glasögonen extra gång och hade svårt processa just detta. Brunflo ligger i Jämtland och spelar i dagsläget i division två och borde rimligtvis inte ha något med hockeyn mest pråliga vardagsrum att göra. Sett till prestation i jämförelse med andra klubbar som fanns representerade borde Brunflotröjan snarare vara placerad i något hemsnickrat uthus. Men likafullt hänger den där. Kul och oväntat att en så liten klubb, visserligen med femstjärniga spelarprestationer på Facebook (kolla gärna in dessa) och eminent huvudtränare med namn Bergetoft, kan få ta plats i Hall of Fame. Att Brunflo får flanera bland Red Wings, Kariya, Brett Hull och Wayne Gretzky känns surrealistiskt. Anledningen till Brunflotröjans existens i montern på Hall of Fame var att Igor Larionov, den forna sovjetiska NHL-stjärnan, gjorde några matcher i Brunflo för ett gäng år sedan. Nämnas i sammanhanget bör att Brunflo nog hade slagit en del av de lag vars landslag fanns representerade, eller vad säger ni om landslagströjor från Marocko, Indien och Indonesien. Mixen mellan yttersta klass och bredd var oväntad och kul tyckte jag.

Det som var mindre bra med Hall of Fame var att det var svårt att få bra foton då i stort sett alla pokaler och gamla handskar, masker och klubbor återfanns i glasmontrar. När du fotade fick du allt som oftast syn på dig själv i kamerarullen och till följd av reflektionen och även om jag bar min luleåkeps hade jag hellre sett något annat än suddiga selfies när man försökte föreviga stunden. Jag vill även utfärda en varning modell större för den 3D-film som erbjöds gratis inne i Hall of Fame. Jag trodde att man skulle få se godbitar ur NHL:s historia. I stället fick man fick ett par stygga 3D-glasögon och sedan fick man genomlida en halvtimme och outhärdligt amerikaniserad sportfilm när den är som sämst. Grabbar som drömmer om en NHL-chans och låtsas vara stjärnor med tillhörande horribelt trashtalk som fick håret på armarna att resa sig på ett obehagligt sätt. Det är egentligen makalöst att man kan skapa ett sådant dåligt event när man har världens bästa liga att tillgå, alla världens profiler och sedan bjuder på något som får Chris Härenstams kommentering att verka nyskapande och intressant. Men precis som Chris ständigt gör när han kommenterar väljer jag att återkomma till det lite senare. Då ska jag även passa räkna upp alla spelares moderklubbar. Ett smakprov kan ni få redan nu. Bergetoft och Lundkvistarna har samma moderklubb: Järpen.

Sammanfattningsvis: gå på Hall of Fame, ta på Stanley Cup-pokalen, se till att du själv ser bra ut om du ska ta foton och undvik för allt i världen att se 3D-filmatiseringen.

I denna serie kommer jag rangordna vilka två spelare jag helst skulle vilja värva till Luleå från en annan SHL-klubb. I samma veva kommer jag även namnge vilken spelare jag absolut inte skulle vilja se i Luleås färger. För att mina val gällande spelare inte alltid ska bli stjärnspelarna respektive bänknötarna kommer jag att låta mina val få hamna i ett fiktivt Luleålag där lagbygget ska fungera. Tänk motsatsen till Linköping lagbygge där bra namn ständigt lyfts in, men gnuggarna saknas.

Timrå

Värva: Tim Juel är en riktigt duktig målvakt. Han har dessutom haft en stadigt positiv utvecklingskurva som kulminerande under förra säsongen. Juel förefaller ha ett starkt psyke och har ett rörelseschema i målet som tilltalar mig. Mer stabil än yvig. Juel imponerade även när han hoppade in och räddade ÖIK kvar i Hockeyallsvenskan förrförra säsongen. Per Svensson är en back som jag är svag för. Kanske för att jag en gång i tiden styrde in ett slagskott från hans klubba? Men främst för att han år efter år överraskar expertisen med sitt solida och defensiva spel. Han klarar av att sätta bra förstapassningar och besitter ett bra fysiskt spel. Jag tror även att han kan finna sig i en roll längre ner i laget och därför får han kliva in i det tredje backparet.

Skippa: Didrik Strömberg skulle jag definitivt skippa. Han är rejält skadeförföljd och har inte slutfört en hel säsong sedan Hedenhös. Han kostar pengar och är för seg på skridskorna för mitt lagbygge. Erik Walli-Walterholm skippar jag också. Hans prestationer varierar alldeles för kraftigt för min smak. Ibland tillhör han den hetaste kedjan på marknaden, medan andra stunder veckopendlar han mellan Ö-vik och Sundsvall utan att registreras för speltid. Han långa utzoomade perioder ligger honom helt klart i fatet.

Skellefteå

Värva: Jonathan Pudas har många av de egenskaper som jag gillar. Han är rightare, poängstark och har en förmåga att reta gallfeber på motståndarna. Dessutom har han en slags hatkärlek till Bulan och jag tror att de skulle kunna passa bra tillsammans, vilket visade sig under deras gemensamma Brynästid. Nyförvärvet Mikkel Aagard hade jag gärna lyft in i Luleå. Jag gillar hans intensitet och hans härligt barnsliga glädje när han gör mål. Med en sådan spelare i laget kan man lite på att drivet finns även i november.

Skippa: Viktor Grahn skippar jag gärna. Jag minns att jag hade mycket svårt för hans spelstil tredan när han kom fram i Luleå som ung. Det var visserligen längesedan och han har tar tagit stora steg i SSK, men hans förstapass är för svagt och han har en tendens att reagera mer än agera framför egen kasse. Jag tror att han får en jobbig säsong i SKE. Andreas Johnson kan jag gärna avstå. Det är något osympatiskt över hela hans utstrålning. Han kostar en hel del och hans spel under fjolårssäsongen imponerade verkligen inte. Om han inte klarar av att uppbringa sin passion på isen, blir han en ytterst medelmåttig spelare. Han har höga toppar, men när han inte orkar hålla uppe geisten tynar hans fina förmågor bort.

Drömlaget fiktiva Luleå

Förstakedjan

Oskar Steen - Center - Max Friberg

Jonathan Pudas- Back

Andrakedjan

Forward- Center- Forward

Back- Axel Bergkvist

Tredjekedjan

Mikkel Aagard- Center- Forward

Tom Nilsson- Per Svensson

Fjärdekedjan

Forward- Center- Forward

Back- Back

Målvakt

Tim Juel - Andremålvakt

Värva och skippa från andra SHL-lag

I denna serie kommer jag rangordna vilka två spelare jag helst skulle vilja värva till Luleå från en annan SHL-klubb. I samma veva kommer jag även namnge vilken spelare jag absolut inte skulle vilja se i Luleås färger. För att mina val gällande spelare inte alltid ska bli stjärnspelarna respektive bänknötarna kommer jag att låta mina val få hamna i ett fiktivt Luleålag där lagbygget ska fungera. Tänk motsatsen till Linköping lagbygge där bra namn ständigt lyfts in, men gnuggarna och framgångarna saknas.

Frölunda

Värva: Max Friberg och Tom Nilsson. Det går inte att bortse från att Friberg har alla de egenskaper som ett lag behöver. Bra på Beep-testet, hyfsad målskytt och fina ledaregenskaper. Dessutom har han en läskig förmåga att göra mål mot just Luleå och därmed skulle man då slippa detta irriterande inslag vid en värvning av Friberg. Tom Nilsson tycker jag har något. Han spelar rejält och är en doldis som både kan producera en del poäng och sätta stopp i spelet. Den typen av spelare behövs i alla lag. En Pontus Själin de luxe.

Skippa: Gustav Rydahl och Ivar Stenberg. Rydahl har redan varit i Luleå en sväng, men det var innan han blev bra. Det medförde att han mest fick sitta på bänken och tugga knopp. Varken han eller Luleå skulle nog må bra av en återförening. Dessutom gör hans massiva historik av skador att han inte skulle vara en drömvärvning. Ivar Stenberg skulle jag inte heller vilja se i Luleås färger, mest på grund av mängden tjat om hans ålder som sakta men säkert gnager hål på den mest härdade pannlob. TV4-människorna hade någon slags tics att nämna hans ålder ett 30-tal gånger per sändning och det fick mig att störa mig på Stenberg något oerhört. Så klart inget han själv kan rå för men likväl.

Färjestad:

Värva: Axel Bergkvist. Han är en offensivt lagd back som haft en stigande utvecklingskurva under flera år. Han är anmärkningsvärt stadigt byggd med sina 91 kilo fördelade på 176 centimeter. Det här är en back som kommer att producera relativt väl med poäng och kommer att bidra med en god träningsmoral till truppen i övrigt. Trots att han stundtals varit bänkad under sin tid i Färjestad har han knutit näven i fickan och känslan är att han står på randen till det stora genombrottet. Till förstakedjan skulle jag köpa in Oskar Steen. Han har ett bra skott, jobbar hårt och har erfarenhet av både SHL och NHL. Hans extrema benstyrka använder han på ett bra sätt genom att vända och vrida med motståndarna och på ett explosivt sätt frigöra sig från bevakning framför motståndarkassen. I NHL hade han problem att få fotfäste och producera poäng men i Färjestad var han verkligen ett offensivt hot under föregående säsong.

Skippa: Den unge målvakten Melker Thelin kan jag gärna skippa. Han var svag under JVM och imponerade inte heller nämnvärt i Björklöven. Hans målvaktsstil upplever jag som yvig och inte särskilt förtroendeingivande. Sedan är han ung och kan säkert växa i Larmis skugga, men om jag vore sportchef skulle jag avstå. Apropå Larmi är han den andra spelaren från Färjestads trupp som jag skulle välja att skippa. Jag föredrar målvakter som presterar på en jämn och stabil nivå framför en atletisk målvakt som spelar på inspiration, vilket Larmi gör. Larmi är en profil, på gott och ont. Han kan göra omöjliga räddningar, men tappar även humöret och fokus när spelet inte fungerar.

Drömlaget fiktiva Luleå

Förstakedjan

Oskar Steen - Center - Max Friberg

Back- Back

Andrakedjan

Forward- Center- Forward

Back- Axel Bergkvist

Tredjekedjan

Forward- Center- Forward

Tom Nilsson- Back

Fjärdekedjan

Forward- Center- Forward

Back- Back

Målvakt

Förste - Andre

När jag växte upp i Storuman fanns en stor fascination för samlarbilder i form av hockeykort och för NHL-spelare. De pengar jag hade lade jag ofta på Upper Deck-hockeykort i hopp om att få favoritspelaren eller något av specialkorten. Jag och kompisarna spelade även mycket bordshockeyturnerningar. Jag minns främst en turnering där vi körde 82 omgångar med två lag var, med tillhörande poängliga. Tummarna fick ofta tejpas för att hålla ihop och högerflankens spelare blev ofta poängsprutan då såväl skottmöjligheterna som passningslägena var bäst för den spelarens position. Bakom-målet-gnuggaren hade det betydligt kämpigare med produktionen. Vi barn spelade även en hel del NHL på TV-spel, främst NHL 2002 på Playstation och före det Blades of Steel på det klassiska Nintendo 8-bitars.

Där och då uttalade vi namnen på spelarna obehindrat med Storumandialekt, men mötet med världen utanför blev ett hårt uppvaknande. Spelarna som hade otroligt maffiga och välklingande namn i vår värld, hade betydligt sämre namn i verkligheten. Namnbesvikelserna ramlade in i en tät följd när man träffade på personer som var mer insatta och bodde på andra platser än Norrlands inland.

Colorado Avalanches toppmålvakt uttalade vi Patrick Roj. Namnbesvikelsen blev stor när vi fick reda på att han egentligen hette Roa. Roa…det lät som ett Disneylejon i våra öron.

Mario Lemieux uttalades exakt så som namnet stavades, inte Lemjö vilket är det korrekta.

Keith Tkachuk var knöligt att uttala med konsonanterna i börjat. Riktig tungvrickning i sann Scatman-anda. Det hela blev helt klart enklare när man fick veta att han skulle uttalas Katjuck. Men det lät fortfarande konstigt.

Grillfantasten Ray Bourque var en annan favorit, tänk er besvikelsen när vi fick veta att hans schwungiga namn skulle uttalas på samma sätt som Leif Boorks. Ridå.

Namnen på företeelser kopplade till ishockeyn kunde även leda till konflikter mellan oss hockeygrabbar när någon för en gångs skull var källkritisk. En pappa till en av mina vänner, vi kan kalla honom C-O Karlsson lurade vid ett tillfälle i en av sina söner att namnet ”Blades of Steel” minsann betydde ”Blad av spån”. Jag minns att vi argumenterade intensivt om det verkligen kunde stämma. Spån, var inte det mjukt? Kanske menades det att spån pressats ihop till vettiga blad på hockeyklubborna. Ingen av oss visste då att Steel betydde stål och att hela namnet på TV-spelet var en metafor. Ingen av oss hade tillgång till vare sig internet eller AI, vilket medförde att möjligheterna att kolla upp fakta var färre än vad fallet är idag. Ordbok hade vi naturligtvis tillgång till, men som jag minns det var det aldrig någon som verkligen kollade upp engelska ords faktiska betydelse.

Idag, som vuxen, vet man hur och vad som förväntas av en. Man ska välja Loka Citron trots att man vill dricka Champis. Man ska uttala namn på ett världsvant sätt. Det betyder att namnen inte ska uttalas som de stavas. Åtminstone om man bor utanför Norge. Men som vän av ordning vill jag att du berättar för Debåra (Deborah), Stéve (Steve) och Kit (Keith) som alla bor i Storuman än idag, att deras namn uttalas på fel sätt. På något sätt håller de här personerna fanan högt för inhemskt uttalade namnskatter och det finns något fint med det.

Känner du igen denna typ av namnbesvikelser från din uppväxt?

11 september 2024 överanalyserade jag Luleå hockey. Överanalysen bestod av att jag drog ett gäng slutsatser baserade på magkänsla och av vad spelarna ditintills uppvisat. Nu tänkte jag följa upp analysen.

Allard- fel!

Då: Seg skridskoåkning, en hög felprocent och slagskottspassningar i midjehöjd känns relativt lätt att klara sig utan. Visst har han en kyla och ett spelsinne, men det uppvisas för sällan och känslan är att säsongen avslutas på en annan plats än i Luleå. Graz 99ers nästa?

Nu: Allard blev slutspelets MVP. Spaningen blev väl så fel som en spaning kan bli.

Koivistoinen- rätt!

Då: Andrecentern, är inte riktigt dålig på något, men ganska bra på att åka runt och bara vara. Han kommer inte klara av att driva en andrakedja, han spelar i ett för lågt tempo, har en för svag spelbegåvning och skottet är rätt fjuttigt. Han blir tredjecenter inom kort.

Nu: Han blev tredjecenter, men spelade upp sig under säsongen.

Lassinantti- halvrätt!

Då: Lassinantti är en otroligt älskvärd person som tränar hårt, är fin mot allt och alla, men frågan är om han fortfarande är en så bra målvakt som myten om Lassinantti vill göra gällande? Mitt svar är tyvärr nej. Vila tills du är helt frisk är mitt råd till Joel, då kan både du och vi njuta dina gamla goda moves i framtiden. Ward kommer vara bättre än Lassinantti denna säsong, men Lassinantti kommer stå de viktiga matcherna baserat på gamla meriter.

Nu: Ward var tydligt bättre än Lassinantti, men Bulan lät Ward stå de viktiga matcherna.

O’Neill och Levchti- rätt!

Då: O’Neill och Levtchi är klass och spets och kommer, trots Kyrös bristfälliga PP-coachning, att prestera tämligen bra med poäng. O’Neill kommer att landa in på 36 poäng och Levtchi på 34 poäng.

Nu: En bra spaning. O’Neill visade verkligen klass och landade in på 38 poäng och Levtchi samlade ihop 35 poäng.

Laaksonen- rätt!

Då: Laaksonen blev tyvärr skadad efter en olycklig krock och väntas åter först efter julfirandet. Han har spelat riktigt bra under försäsongen, men när han kommer tillbaka efter jul kommer han ha betydande problem att hitta rytmen i spelet igen. Mustaschen och frisyren kommer dock att vara sig lika, vilket känns skönt mitt i bedrövelsen.

Nu: Laaksonen hittade aldrig tillbaka till toppformen igen och experten Sanny Lindström menade att han synat Laaksonen i den meningen att han inte var lika bra som man kunde tro. Mustaschen och frisyren var precis så bra som väntat!

Sellgren, Hardegård, Gustafsson och Själin- rätt

Sellgren kommer fortsätta att vara bra, Hardegård likaså. Gustafsson ser ut att vara topptränad i år. Under några säsonger har det funnits tveksamheter gällande detta, och det syns verkligen på isen. Själin kommer att göra det han ska, men supportrarna kommer vara missnöjda. Han kommer döda tid i boxplay och lägga pucken i vänstra rundeln uppskattningsvis mellan fem till tio gånger per match.

Nu: Sellgren, Hardegård, Gustafsson och Själin var alla bra i år. Missnöjet mot Själin var inte lika tydligt som jag trodde på förhand, men däremot blev rensningarna via rundeln lika frekventa som förväntat.

Bromé, Shinnimin och Omark- rätt

Då: Bromé kommer att finna sig väl tillrätta i Luleå och vara revanschsugen, retsam och produktiv. Shinnimin kommer även denna säsong att vara Luleås genomgående bästa forward med sin intensitet och produktion. Omark kommer förhoppningsvis få spela färre minuter och hänga på klubban mindre. Det kommer att leda till att han kan hitta in med luriga passningar in i slottet där O’Neill står och lurar. Om Omark tillåts vara pigg när han spelar bör han landa på 42 poäng i vinter.

Nu: Bromé trivdes bra i Luleå och var bra i boxplay, Shinnimin var bra hela året och Omark gjorde 34 poäng, några färre än mitt tips. Omark var dock betydligt piggare i år till följd av mindre speltid.

Andreasson, Nurmi och Lundin- rätt

Då: Andreasson och Nurmi kommer att hitta en bra kemi och Andreasson revanscherar sig från den föregående ”skjuta-i-plexi” säsongen. Han är stark i närkampsspelet och Nurmi kommer gruffa in ett antal kassar framför mål. Lundin gör det okey, varken mer eller mindre.

Nu: Andreasson och Nurmi hittade verkligen en bra kemi och båda producerade. Lundin var sämre än väntat.

Lilja, Hedqvist, Granberg, Berglund, Einar och Ish-Wozniak- fel!

Då: Lilja kommer inte heller i år att få något förtroende utan kommer att spela i Västerås under våren. Hedqvists utveckling stannar av och Granberg tar över hans speltid. Granberg gör det bra och kompletteras av stabile Berglund i fjärdekedjan. Einar fortsätter att kämpa hårdast av alla, men får ut lite av det hårda arbetet. Han kommer ofta till lägen, men fortsätter missa, tyvärr. Ihs-Wozniak kommer få några enstaka matcher högre upp i hierarkin när laget drabbas av skador, men han kommer se lite valpig ut och förpassas längre ner i laget när alla ordinarie är friska igen. Han hinner trots allt visa upp sitt fina skott och lyckas producera fina 3+5 poäng trots att han får för lite speltid.

Nu: Lilja hade svårt att få förtroende och blev utlånad till BIK Karlskoga, men lyckades även göra avtryck under slutspelet. Hedqvist var mycket duktig och Granberg var bra under hösten, men överglänstes av Hedqvist i slutskedet av säsongen. Berglund var stabil och Einar jobbade hårt, men fick ut lite. Ihs-Wozniak fick spela mindre än väntat och poängproduktionen blev därefter.

Av mina totalt 9 förutsägelser blev 6 rätt, 2 fel och ett påstående blev halvrätt. Det är alltid härligt att få ha mer rätt än fel. Att dessutom vara sitt eget facit och därmed kunna påverka så att några av kantbollarna studsade rätt är härligt. Största missen blev tveklöst Allard, medan spaningarna gällande målvaktssidan, O’Neills och Levtchis poängproduktion och Andreasson revival kändes träffsäkra och bra!