Det slår mig när jag sitter och våndas över utgången i kvartsfinal nummer tre mellan Växjö och Luleå, vilka uppoffringar och känslosvallningar den här sporten kan skapar.
TV4:s proffsiga produktion låter mig som tittare komma nära såväl publik som spelarna, trots att jag sitter ett hundratal mil ifrån själva epicentrum i Vida Arena. Inom några sekunder kan jag få störa mig på Sylvegårds retsamma tandlösa grin till att få se ett Växjöfan modell yngre tryggt slumra till i en av trästolarna, precis innan den femte perioden ska dra igång.
Min egen son har jag precis knölat på en reflexväst och skickat på innebandyträning, gömt hockeysnacks under vardagsrumsbordet och sett till att ha alibigymmat på 22 minuter för att hinna hem till matchen. Dottern har jag förhört om litosfärplattor samtidigt som jag brände falukorv och överkokade makaroner. Jag multi-taskar helt enkelt.
Skogaholmslimpa till barnens kvällsfika brer jag i power-brejk. Chansar på att jag hinner hyvla på ost innan power-brejket är slut. FAN! Måljubel. Lilja är grym och vilken flipp av Andreasson!
Jag målar fan på väggen i stort sett konstant under Luleås matcher och Lassinantti, Kyrö och Allard har alla fått rejäla skopor av sleven under match. Ofta är jag glad att nästan ingen, familjen undantaget, behöver höra alla utlägg i bästa Gustav Svensson-stil som väses fram mot TV-rutan.
Under normala förhållanden, läs utanför match, är ovanstående nämnda personer de mest sympatiska man kan tänka sig och ofta har de skänkt glädje och förhoppningar i livet. Men det gör fysiskt ont att se dem förlora mot Robert Rosén för, som det känns, hundrade gången. Han har ju slutat men kan inte sluta att störa harmonin. Som en mygga i ett mörkt sovrum en sommarnatt. Man tror att man kan stå ut med honom, men det kan man inte.
Man får tänka på att andra människor har det värre trots allt. Zooma ut. Tänka på MoDo och se om vetskapen om andras än värre ångest kan lindra den egna. Det fungerar dåligt. Lika dåligt som Karlins ”surläpp” rätar upp Bernhardts ”boxa-ut-spel” runt egen kasse.
Varje år tror hoppas man att Luleå ska ta guld, men oftast slutar det med dåligt PP, körtelfeber och pandemier.
Folket som zoomas in på läktaren vid målchanser skapar en stor igenkänning. Hoprynkade näsor, utslagna armar och sovande Växjö-barn.
Under match är man Sylvegård, man skriker saker man inte står för. Allt blir svart eller vitt. Sedan blir man trött och somnar, som den lille Växjösupportern, och nästa dag är färgerna och tron tillbaka.