Under föregående säsong värvade Luleå hockey Frédéric Allard. Allard hade NHL och AHL-meriter och beskrevs som en funktionell tvåvägsback med offensiv uppsida.

Hans vistelse i Luleå inleddes med en skadeperiod och när han var spelredo visade han upp ett ytterst svagt spel. Han hade tydliga problem med positionsspelet i egen zon, var långsam på skridskorna och producerade nästintill inga poäng, trots en hel del speltid i powerplay. Han producerade endast 9 poäng på 38 matcher trots att han matchades som om han presterade som en toppback i ligan av tränartrion i Luleå. Han spelade i genomsnitt 18.57 minuter per match, detta trots att han efter sin skada matchades in försiktigt initialt. Allard hade även en svag +/- statistik och landade på -12 när säsongen var över.

I en intervju med Norrländska Socialdemokraten berättar Allard att han är missnöjd med säsongen och att han aldrig kände sig hel från skadan och därav inte kunde göra sig själv rättvisa under hela säsongen.

I Luleå-podden Vårat gäng berättade Ulf Engman att han haft allvarliga samtal med Allard då varken sportcheferna eller tränarna var nöjda med hans prestationer under föregående säsong. Han berättade då att Allard var självkritisk och lovade (!) att göra en bättre säsong. Engman menade att han litade på Allards ord och även under kommande säsong kommer Allard att skrinna ut i Coop Arena. Det märkliga med det samtalet är naturligtvis att Allard även under föregående säsong, såklart, försökte göra sitt bästa. Allard själv måste ha blivit förvånad då han fick spela mycket, vilket brukar vara ett traditionellt tecken på att man gör det bra, bara för att sen efter säsongen få veta att ingen i ledningen varit nöjda. Detta skickar motsägelsefulla och märkliga signaler till Allard själv, lagkamraterna och fansen.

Det som är det märkliga med hela Allardhistorien är att Luleås tränartrio med Bulan, Stridh och Kyrö under säsongen gav Allard ett mycket stort förtroende. Detta visades i praktiken ute på isen då Allard fick mycket speltid och under stora delar av säsongen var bosatt i Luleås powerplay. Detta trots att Allard inte alls presterade på den nivå som hade krävts. Under säsongen försökte jag förstå matchningen av honom och försökte tänka att tränarna såg en stor potential i Allard och därför valde att spela honom i hopp om att han skulle få en lidnersk knäpp i slutspelet. Men underprestationen tilläts fortsätta och han belönades med speltid i kritiska lägen, ända fram till säsongens allra sista match då han som en blixt från klar himmel plötsligt blev bänkad. Än mer märklig blir historien av det faktum att tränartrion bör ha haft kännedom om att Allard kände av skadan och därför inte kunde spela på en tillräckligt hög nivå.

Under kommande säsong hoppas jag att Allard är hel och ren och matchas utifrån prestation. Om hans löfte om att spela bättre inte infrias vill jag se andra spelare på isen. Jag är personligen ytterst skeptisk till att Allard kommer att kunna prestera på ett sådant sätt att han kan bära runt 20 minuters speltid och göra laget bättre. Spelare som Sellgren och kanske även Jansson tror jag skulle göra det minst lika bra i powerplay. Om Allards föregående säsong är en måttstock för en tillräckligt god prestation är fallhöjden med att prova andra på Allards position verkligen inte hög.

Skribent: Johan Barkestam

Luleå backsida har inte förändrats alls inför kommande säsong. Det är positivt och lite skrämmande på samma gång då laget underpresterade under föregående säsong. Det positiva är naturligtvis att Luleå fick behålla förra säsongens stora utropstecken i form av Jesper Sellgren och att Bulan kan arbeta vidare med kontinuitet i den här lagdelen då forwardssidan byggts om så markant. Det skrämmande är att backsidan ser tunn ut och att ingen av backarna konsekvent lyckades övertyga i powerplay under föregående säsong.

Så här kan Luleås backsida komma att se ut:

Sellgren – Laaksonen

Gustafsson – Hardegård

Allard – Själin

Jansson

Sellgren är en riktigt bra back som Luleå ska vara mycket glada över att ha fått behålla. Han har en ytterst välfungerande skridskoåkning, vilken han då och då visar upp i samband med effektiva uppåkningar. Kommande säsong hoppas jag att Sellgren vid fler tillfällen vågar utmana in mot målet. Då kan även hans offensiva uppsida stärkas. Sellgrens enda tydliga svaghet är hans lösa skott. Kanske var det den faktorn som gjorde att han konsekvent lämnades utanför powerplay av tränartrion.

Laaksonen är en rightfattad back som verkligen blandar och ger. Hans styrkor är att han åker runt och är retsam och smågrinig, vilket är en beståndsdel som Luleå behöver. Han vågar göra saker med pucken och har ett rätt vasst skott. Problemet med Laaksonen är att han i sin iver att bidra ibland dräller med pucken och sätter laget i problem.

Kapten Gustafsson är inte den spelare han en gång var, men fortfarande är en han en stabil backpjäs. Han såg bättre tränad ut under förra säsongen och det är en absolut nödvändighet då Bulan lastar kopiösa mängder istid på Gustafsson. Gustafsson kan spela i alla spelformer och är en mycket bra ledare i omklädningsrummet. Det vittnar i stort sett alla som haft med honom att göra om. Gustafssons styrka är att han är stabil och har bra, distinkta uppspel. Hans svaghet är att han är rätt seg på skridskorna och att han slagskott i powerplay ofta dundrar i plexit.

Hardegård började fjolårets säsong på ett mycket bra sätt och både powerplayspelet och straffläggningskills visades upp. Han är stabil i egen zon och kan spela i både offensiva och defensiva situationer. Hardegård mattades dock betänkligt under slutskedet av säsongen och just jämnheten och segheten på skridskorna är två frågetecken.

Allard besitter säkerligen en hel del skicklighet, men detta lyckades han dölja tämligen väl under föregående säsong. Han har lovat bot och bättring inför nästa säsong, men tills detta är bevisat är han en av Luleås största svagheter, i synnerhet som han matchas orimligt mycket av tränartrion.

Själin är en underskattad gnuggare i Luleås backuppsättning. Undantaget några svaga matcher under inledningen av förra säsongen står Själin för ett stabilt och uppoffrande backspel. Han kräver lite eller inget för att vara nöjd, utan gör sin roll utifrån bästa förmåga. I boxplay sliter han på och blockerar mängder med skott. Han och Engsund hade under många år en bra kemi och nyckeln blir att hitta en mer spelande back att sätta bredvid Själin så han får göra det han är bäst på. Själins svagheter är det offensiva spelet samt stundtals bristande kreativitet i samband med uppspel.

Jansson är en ung rightfattad back som hittills inte alls fått möjligheten att visa upp sina styrkor. Janssons styrkor är ett vasst skott och en rörlig skridskoåkning. Då Jansson mest fått nöta bänk och aldrig spelar i powerplay har hans möjligheter att uppvisa sina förtjänster varit små, medan hans problem i defensiven blivit tydliga. Förhoppningsvis har ytterligare en sommar med styrketräning och nyttiga erfarenheter från föregående säsong lett till att han kan äta sig in i truppen i år.

Sammantagen analys: Luleås backsida är stabil, men tunn. Styrkan är att många spelare kan spela många minuter och har erfarenhet av ligan. Svagheten är att en riktigt bra powerplayback saknas, dessutom saknas en defensiv general av engsundklass. Den typen av backar brukar ofta vara en avgörande parameter för att lag som vill utmana om guldet.

Skribent: Johan Barkestam

Tänk på en klubb, vilken som helst. Du har en mental bild av klubben, delar av den bilden stämmer säkerligen, medan andra delar är förvrängda eller rent av felaktiga. Tänk att du skulle skriva ner de tankarna utan att googla sönder internet, det skulle avslöja sanningar som fördomar du går och bär på gällande olika klubbar. Här kommer jag beskriva min mentala, subjektiva bild av Rögle.

Det var en gång en förening som hade en symbol bestående av en grön fågel, men där ansiktet var lika rött som Kenny Jönssons anlete.

I begynnelsen spelades bandy hejvilt på alla vackra uteisbanor (!?) i Ängelholm. Därav namnet Rögles bandyklubb. I byn Ängelholm föddes ett tjog av Elvenesare. Först befolkade de i runda slängar cirka 40% av Ängelholm och därefter 80% av Rögles laguppställning. Eftersom alla Elvenesare valde ishockey före bandy fick bandyföreningen omstöpas till en hockeyförening och mamma Elvenes fick pris och diplom för ett gott utfört arbete.

Laget var en hoppjerka mellan Allsvenskan och Elitserien under många år. Bröderna Jönsson och Roger Hansson var några av stjärnorna som kom fram i klubben. Rögle var en klubb med en trång hall och som var lätta att tycka om eftersom de sjöng fina låtar med märklig dialekt och var lätta för andra lag att vinna emot.

Jörgen drog till Färjestad för han ville vinna och då var Rögle inte en plats för honom. Kenny var så bra att han fick spela i NHL. Kenny var inte lika mån om att vinna som Jörgen så han packade ihop sin NHL-karriär i en omvänd Amerika-koffert och flyttade hem. Moderklubben låg i andraligan, men Kenny Starfighter kom hem ändå. Han var osannolikt bra och björklövare och annat löst folk fick känna på Kennys mad skills. Kenny själv förstod inte att han borde varva ner utan istället varvade han upp och blev OS-bästa back och Rögle svävade som en arg grip upp mot himlen SHL.

Helt plötsligt, som från ingenstans, dök Juha-Matti Altonen upp i Rögles färger. Borta var gnugget, borta var en för alla och alla för en. Altonen passade aldrig, sköt alltid och laget fortsatte vara lika blekt som det alltid varit. Den korta stund av oro för Rögle som en potentiellt farlig konkurrent var bort lika snabbt som den kom.

Anders Eldebrink, Södertäljelegendaren, försökte få ordning på torpet genom att föra in mer struktur och göra föreningen mer professionell. Det gick inte bra. Allt slutade med att Anders, med uppgiven min stod och gnällde på att spelarna mest åkte hit när han vill att de skulle åka dit.

Bröderna Abbott fick chansen i Rögle. En blev tränare och en sportchef. Något nytt hände med hela klubben. Folk kämpade plötsligt och de sköna poängen som förr kunde inkasseras av alla Rögles motståndare förlorades plötsligt. Klubben fick identitet och började vinna. Till och med norrmän som Lesund blev bra i Rögle. Ikoner som Brithén kom hem och var bra, Bengtsson fick en lidnersk knäpp och gjorde allt som en tränare blir lycklig av. Zaar som förr drog överallt för att få slippa förlora i Rögle kom hem och buffeln med heliumrösten, Everberg, stod plötsligt framför motståndarmålen och skyfflade in puckar. Laget vann till och med en hemlig turnering som många människor tror att de hört talas om, men troligen blandar ihop med fotbollens betydligt mer prestigefyllda dito.

Idag vet man inte vad Rögle är. Abbotts är borta eftersom Rögle började vara dåliga igen. Fansen hade då vant sig med att Abbotts gjort Rögle bra och när allt blev som vanligt igen blev de arga och bröderna fick sparken. Roger Hansson kom in och Rögle fortsatte vara dåliga. Allt var som vanligt tänkte man. De har en trång hall, sjunger bra och säljer korv och så där. Poängen blir lätta att håva in.

Plötsligt reste sig liket igen, likt en dålig skräckfilm, just när man andats ut och betvingade två av ondskans axelmakter innan luften slutligen pös ur under säsongens viktigaste matcher i finalen. Rögle har blivit ett läskigt lag då ingen riktigt vet vilket material laget är tillverkat av. Men kanske, kanske kan den sparkade sportchefen varit den bästa föregående säsong?

För allas bästa får vi hoppas att Rögle återgår till att pendla mellan serierna.

Skribent: Johan Barkestam

Björklöven går back 8,5 miljoner enligt klubbens årsredovisning. Mikael Salomonsson, som är ordförande i Björklöven, berättar att klubben är konkursmässig om laget fortsätter på ett liknande sätt. Den dåliga ekonomin förklaras, enligt Salomonsson, av att det gått dåligt för herrarnas A-lag och att det finns innehåll i vissa kontrakt som styrelsen inte haft kännedom om. Sparkningen av Viktor Stråhle kostar även det en hel del. Ovanstående framkommer i en intervju med P4 Västerbotten den 18 juni klockan 15:18.

Några dagar senare, den 27 juni, tillkännages att Björklöven värvat den skicklige forwarden Axel Ottosson, som efter en utflykt till den finländska högstaligan och laget KooKoo, nu återvänder till föreningen. På hemsidan tackas 26 företag för att de varit med och bidragit till att Umeåsonen kan återvända och spetsa ett redan starkt Löven ytterligare.

För oss som följt Björklöven på avstånd under en längre tid kommer varken de ekonomiska problemen eller flashiga värvningar som en överraskning.

Magkänslan av att Björklöven är en förening med en lång historik av bristfällig ekonomisk styrning stärks ytterligare av en snabb googling. Nedan följer några utdrag i korthet:

2002, 26 februari, Corren ”Ny kris för Björklöven” (*ekonomisk kris, egen anm.)

2010, 27 mars, Göteborgs-Posten ”Björklöven i ekonomisk kris”

2019, 29 maj SVT Nyheter ”Mångmiljonförlust för Björklöven - Läget är allvarligt”

Alla ni som befunnit er i Umeås ishall vet att det finns en touch av mögellukt i korridorerna under läktarna. Ovanpå dessa illaluktande gångar har en modern arena byggts upp, numera har den döpts till Visionite Arena. På ytan ser allting vackert och professionellt ut, men nere i grunden pyr illaluktande mögel. I jakten på att bli en stabil SHL-förening har det trixats och fixats med ekonomin och kortsiktiga ”lappa och laga med silvertejp”-lösningar har trumfat långsiktighet.

På ytan har man som åskådare fått se profilstarka spelare som Zarley Zalapsky, Greg Parks och JT Brown passera genom historien.

I år har ytterligare en namnstark trupp värvats ihop med toppnamn som Tim Theocharidis, Fredrik Forsberg, Mathew Maione, Marcus ”Lillis” Nilsson och ovan nämnda Axel Ottosson.

Under årtionden har Björklöven hållits under vingarna av ständiga tiggarbrev till såväl företag som privatpersoner. Styrelsen budgeterar fel, betalar räkningar sent, missbedömer vad som står i spelarnas kontrakt, har bristande kommunikation internt, tigger och trixar. Ja, listan kan göras lång.

I Umeå finns ett starkt stöd från såväl publik som näringsliv och just därför har det gått att hanka sig fram år efter år. En nysatsning följs av ekonomiproblem som följs av en nysatsning och så rullar det på år efter år. Umeås näringsliv och publik förkroppsligas i hög grad av Michael Holmberg. Under en mångfald av år lyckades ingen umeåbo undgå att höra Michael Holmbergs, alias ”Bingo-Mickes”, karakteristiska röst när han år efter år i regn och rusk krängde Bingolotter utanför MVG-gallerian i centrala Umeå.

Näringslivet och publikstödet finns där, men så länge fokus ligger på yta och kortsiktighet istället för att bygga en stabil grund där det unkna ventilerats ut är det tveksamt om Björklöven kan bli den professionella förening som den önskar att vara.

Skribent: Johan Barkestam

Skribent: Johan Barkestam

Vimmerby är nykomlingar i nästkommande års allsvenska. Ronja, Birk, Skalle-Per och Karlsson på taket är glada, så klart. Laget har lyckats hoppa över det helvetesgap som heter division ett och kvalserien och landat tryggt och mjukt på den allsvenska sidan. Visserligen kommer den allsvenska kostymen som de kommer att få av Borka att vara för stor initialt, men vad säger egentligen att Vimmerby inte skulle kunna göra samma resa som några av de småländska grannarna? Nybro, Kalmar, Oskarshamn och Tingsryd har alla visat att lag med begränsade medel och raffliga plåthallar kan ta plats i finrummet och dessutom klara av det hela med bravur.

Småland är ett riktigt hockeylandskap där det myllrar av hockeyklubbar och hockeyspelare. Jag har självt bott i landskapet några år och jag uppskattade verkligen mina år i de småländska skogarna. Förutom att vägarna var hemtamt guppiga på det där norrländska sättet var folket trevligt och dialekten härlig.

Innan flytten söderut från Umeå spelade jag i division två klubben Vindeln. Det året då jag beslutade mig för att flytta söderut ledde vi vår division två-serie och hade en teoretisk chans att gå upp till division ett. Kul va? Problemet vara bara att alla - tränarna, styrelsen, spelarna visste att laget aldrig skulle kunna ta den chansen till följd av att ekonomin då skulle sjunka som en gråsten till botten. Att möta Lycksele och Burträsk som låg inom en radie på 10-20 mil kunde fungera men att växla upp och genomföra djävulsresor till Kiruna kan åldra vilken kassör som helst i förtid. När jag flyttade till Småland och spelade i kultlaget Virserum Racoons blev skillnaderna mellan norr och söder markanta och uppenbara. Vindeln spelade i toppen av division två och Virserum befann sig i toppen av division tre. I Vindeln tittade de närmast anhöriga på, i Virserum var publiken, i mina ögon, mangrann. I Vindeln satte vi ut plogkäppar och sålde bingolotter, i Virserum fick man helkompositklubbor och några tusenlappar i fickan efter avslutad säsong. Publiken på bortaplan mot Burträsk bestod av några onyktra gubbar med hår under fötterna och björnmössor på huvudet, i Åseda möttes vi av en hemmaklack (!) och tifo under kvalet till division två.

Ekonomin och upplevelserna var markant annorlunda i Småland i jämförelse med Norrland, trots att såväl den geografiska som sportsliga resan på papperet gått neråt. Resorna bestod av korta turer till grannbyarna i Småland medan bussresorna och avstånden i norr skapar stora ekonomiska problem.

Nu senast exemplifierat i form av att Vännäs HC:s styrelse tvingas ta beslutet att lämna division ett av ekonomiska själ, alltmedan det välmående hockeydisktriktet Småland fyllde på med ännu ett lag till allsvenskan.

De allsvenska smålandslagen kan turnera runt till varandra med lätthet, då avstånden i är obefintliga under större delar av säsongen. Alla de spelare som tidigare hävdat att de spelat i Schweiz på grund av de hanterbara avstånden kan nu med fördel söka sig till hockeyallsvenskan i stället.

Problemen att rodda bortamatcher och att locka till sig spelare blir naturligtvis betydligt mer bekymmersamt för lag som Östersund och Björklöven som får åka land och rike kring för att kunna spela ishockey.

Är det orättvist? Nä, det är sportliga framgångar som avgör vilket lag som spelar var, men visst måste många som gillar när hela hockeykartan i Sverige lever undra: ”Vart är vi på väg?”.

På sikt tror jag att svensk hockey som helhet mår sämre när hockeykartan ser ut som den gör i nästa års allsvenska där koncentrationen av lag i södra landsändan och i Småland i synnerhet får den hockeyallsvenska skutan att luta betänkligt. Vad anser du?

Mathias Bromé är slutligen klar för Luleå, efter en längre tid av intensiv ryktesspridning.

Bromés sorti kommer att bli en rejält dyr historia för Örebro som, enligt Hockeynews, kommer att få betala i runda slängar 170 000 i månaden för återstoden av Bromés kontraktslängd på fyra år. Hela kalaset kommer att landa på ca. 8-10 miljoner kronor när de sociala avgifterna räknats in. Det är otroligt mycket pengar för en SHL-klubb. Örebro kommer att drabbas av den mindre lyckades tvåstegsraketen som först innebär att de förlorar en av lagets tilltänkta spetsspelare och sedan tvingas blada upp rejält med pengar för att komma ur långtidskontraktet med densamme. Bromé är en spelare som på planen besitter förmågan att reta gallfeber på sina motståndare och Luleåkaptenen Gustafsson har uttryckt att han själv avskyr att möta Bromé och därför nu ser fram emot att ha honom i sitt eget lag.

Luleå köper lite av grisen i säcken. En Dr Jekyll och en Mr Hyde- typ som kan vara såväl ett geni som en galning. Det som talar för att värvningen ska bli bra är att Bromé i grunden är en mycket bra hockeyspelare som i närtid provat på såväl OS som NHL. Dessutom är han van vid att spela på relativt obskyra platser som Asplöven och Mora, vilket torde innebära att en flytt till Luleå inte bör skicka några större chocksvallvågor genom hans kropp. Vidare har han under juniortiden provat på att bo i Luleå, visserligen med ett mindre lyckat resultat, eftersom sejouren blev kortvarig. Dessutom var han en gång i tiden klar för Luleå, men då hans allsvenska klubb Mora lyckades avancera upp till SHL säsongen 2016-2017 brann det kontraktet inne.

Det som talar emot värvningen är ingen (?) riktigt tycks veta vad som egentligen inträffat i Örebro, vilket föranledde att Bromé hamnade i frysboxarnas frysbox, så till den milda grad att han inte ens fick träna benböj och springa i backar med Örebro. Det förefaller ha blivit en schism mellan Bromé och tränaren Niklas Eriksson, men hittills har båda svarat ytterst jakande på alla frågor. Svar som: ”vi hade olika syn på saker och ting” och ”jag har inte mått bra” lämnar såklart ett tolkningsutrymme stort likt en fotbollsplan för villiga spekulanter gällande vad som inträffat. Bromé sägs inte ha begått några allvarliga synder då Örebro är beredda att fläska upp rejält med slantar för att bli av med honom, vilket troligen inte varit fallet om Bromé retat lagkamrater eller struntat i grundregeln forecheck- backcheck = paycheck. Luleå chansar med ett fyraårsavtal, vilket såklart kan vara vanskligt om Bromé visar sig vara sämre än väntat, alternativt ha blivit en stökpelle som vrålar och skriker på äldre dagar. Förhoppningsvis vet ledningen i Luleå hockey mer om Örebrosoppan än oss vanliga dödliga. Fyraårskontraktet tycks indikera just detta. Bromé kommer även att tillföra ytterligare en dimension till Luleås fysiska spel och tillsammans med Shinnimin kan han säkerligen utgöra en ytterst irriterade tvåpersonsmyggsvärm runt motståndarna. Bromé är dessutom, som Osten Bergström med säkerhet skulle ha uttryckt sig, i en bra ålder då han bara är 29 år gammal.

Sammantaget blir Luleå ett mer spännande lag med denna värvning och visst kommer man se fram emot första mötet Eriksson och Bromé emellan?