I denna serie kommer jag rangordna vilka två spelare jag helst skulle vilja värva till Luleå från en annan SHL-klubb. I samma veva kommer jag även namnge vilken spelare jag absolut inte skulle vilja se i Luleås färger. För att mina val gällande spelare inte alltid ska bli stjärnspelarna respektive bänknötarna kommer jag att låta mina val få hamna i ett fiktivt Luleålag där lagbygget ska fungera. Tänk motsatsen till Linköping lagbygge där bra namn ständigt lyfts in, men gnuggarna saknas.

Timrå

Värva: Tim Juel är en riktigt duktig målvakt. Han har dessutom haft en stadigt positiv utvecklingskurva som kulminerande under förra säsongen. Juel förefaller ha ett starkt psyke och har ett rörelseschema i målet som tilltalar mig. Mer stabil än yvig. Juel imponerade även när han hoppade in och räddade ÖIK kvar i Hockeyallsvenskan förrförra säsongen. Per Svensson är en back som jag är svag för. Kanske för att jag en gång i tiden styrde in ett slagskott från hans klubba? Men främst för att han år efter år överraskar expertisen med sitt solida och defensiva spel. Han klarar av att sätta bra förstapassningar och besitter ett bra fysiskt spel. Jag tror även att han kan finna sig i en roll längre ner i laget och därför får han kliva in i det tredje backparet.

Skippa: Didrik Strömberg skulle jag definitivt skippa. Han är rejält skadeförföljd och har inte slutfört en hel säsong sedan Hedenhös. Han kostar pengar och är för seg på skridskorna för mitt lagbygge. Erik Walli-Walterholm skippar jag också. Hans prestationer varierar alldeles för kraftigt för min smak. Ibland tillhör han den hetaste kedjan på marknaden, medan andra stunder veckopendlar han mellan Ö-vik och Sundsvall utan att registreras för speltid. Han långa utzoomade perioder ligger honom helt klart i fatet.

Skellefteå

Värva: Jonathan Pudas har många av de egenskaper som jag gillar. Han är rightare, poängstark och har en förmåga att reta gallfeber på motståndarna. Dessutom har han en slags hatkärlek till Bulan och jag tror att de skulle kunna passa bra tillsammans, vilket visade sig under deras gemensamma Brynästid. Nyförvärvet Mikkel Aagard hade jag gärna lyft in i Luleå. Jag gillar hans intensitet och hans härligt barnsliga glädje när han gör mål. Med en sådan spelare i laget kan man lite på att drivet finns även i november.

Skippa: Viktor Grahn skippar jag gärna. Jag minns att jag hade mycket svårt för hans spelstil tredan när han kom fram i Luleå som ung. Det var visserligen längesedan och han har tar tagit stora steg i SSK, men hans förstapass är för svagt och han har en tendens att reagera mer än agera framför egen kasse. Jag tror att han får en jobbig säsong i SKE. Andreas Johnson kan jag gärna avstå. Det är något osympatiskt över hela hans utstrålning. Han kostar en hel del och hans spel under fjolårssäsongen imponerade verkligen inte. Om han inte klarar av att uppbringa sin passion på isen, blir han en ytterst medelmåttig spelare. Han har höga toppar, men när han inte orkar hålla uppe geisten tynar hans fina förmågor bort.

Drömlaget fiktiva Luleå

Förstakedjan

Oskar Steen - Center - Max Friberg

Jonathan Pudas- Back

Andrakedjan

Forward- Center- Forward

Back- Axel Bergkvist

Tredjekedjan

Mikkel Aagard- Center- Forward

Tom Nilsson- Per Svensson

Fjärdekedjan

Forward- Center- Forward

Back- Back

Målvakt

Tim Juel - Andremålvakt

Värva och skippa från andra SHL-lag

I denna serie kommer jag rangordna vilka två spelare jag helst skulle vilja värva till Luleå från en annan SHL-klubb. I samma veva kommer jag även namnge vilken spelare jag absolut inte skulle vilja se i Luleås färger. För att mina val gällande spelare inte alltid ska bli stjärnspelarna respektive bänknötarna kommer jag att låta mina val få hamna i ett fiktivt Luleålag där lagbygget ska fungera. Tänk motsatsen till Linköping lagbygge där bra namn ständigt lyfts in, men gnuggarna och framgångarna saknas.

Frölunda

Värva: Max Friberg och Tom Nilsson. Det går inte att bortse från att Friberg har alla de egenskaper som ett lag behöver. Bra på Beep-testet, hyfsad målskytt och fina ledaregenskaper. Dessutom har han en läskig förmåga att göra mål mot just Luleå och därmed skulle man då slippa detta irriterande inslag vid en värvning av Friberg. Tom Nilsson tycker jag har något. Han spelar rejält och är en doldis som både kan producera en del poäng och sätta stopp i spelet. Den typen av spelare behövs i alla lag. En Pontus Själin de luxe.

Skippa: Gustav Rydahl och Ivar Stenberg. Rydahl har redan varit i Luleå en sväng, men det var innan han blev bra. Det medförde att han mest fick sitta på bänken och tugga knopp. Varken han eller Luleå skulle nog må bra av en återförening. Dessutom gör hans massiva historik av skador att han inte skulle vara en drömvärvning. Ivar Stenberg skulle jag inte heller vilja se i Luleås färger, mest på grund av mängden tjat om hans ålder som sakta men säkert gnager hål på den mest härdade pannlob. TV4-människorna hade någon slags tics att nämna hans ålder ett 30-tal gånger per sändning och det fick mig att störa mig på Stenberg något oerhört. Så klart inget han själv kan rå för men likväl.

Färjestad:

Värva: Axel Bergkvist. Han är en offensivt lagd back som haft en stigande utvecklingskurva under flera år. Han är anmärkningsvärt stadigt byggd med sina 91 kilo fördelade på 176 centimeter. Det här är en back som kommer att producera relativt väl med poäng och kommer att bidra med en god träningsmoral till truppen i övrigt. Trots att han stundtals varit bänkad under sin tid i Färjestad har han knutit näven i fickan och känslan är att han står på randen till det stora genombrottet. Till förstakedjan skulle jag köpa in Oskar Steen. Han har ett bra skott, jobbar hårt och har erfarenhet av både SHL och NHL. Hans extrema benstyrka använder han på ett bra sätt genom att vända och vrida med motståndarna och på ett explosivt sätt frigöra sig från bevakning framför motståndarkassen. I NHL hade han problem att få fotfäste och producera poäng men i Färjestad var han verkligen ett offensivt hot under föregående säsong.

Skippa: Den unge målvakten Melker Thelin kan jag gärna skippa. Han var svag under JVM och imponerade inte heller nämnvärt i Björklöven. Hans målvaktsstil upplever jag som yvig och inte särskilt förtroendeingivande. Sedan är han ung och kan säkert växa i Larmis skugga, men om jag vore sportchef skulle jag avstå. Apropå Larmi är han den andra spelaren från Färjestads trupp som jag skulle välja att skippa. Jag föredrar målvakter som presterar på en jämn och stabil nivå framför en atletisk målvakt som spelar på inspiration, vilket Larmi gör. Larmi är en profil, på gott och ont. Han kan göra omöjliga räddningar, men tappar även humöret och fokus när spelet inte fungerar.

Drömlaget fiktiva Luleå

Förstakedjan

Oskar Steen - Center - Max Friberg

Back- Back

Andrakedjan

Forward- Center- Forward

Back- Axel Bergkvist

Tredjekedjan

Forward- Center- Forward

Tom Nilsson- Back

Fjärdekedjan

Forward- Center- Forward

Back- Back

Målvakt

Förste - Andre

När jag växte upp i Storuman fanns en stor fascination för samlarbilder i form av hockeykort och för NHL-spelare. De pengar jag hade lade jag ofta på Upper Deck-hockeykort i hopp om att få favoritspelaren eller något av specialkorten. Jag och kompisarna spelade även mycket bordshockeyturnerningar. Jag minns främst en turnering där vi körde 82 omgångar med två lag var, med tillhörande poängliga. Tummarna fick ofta tejpas för att hålla ihop och högerflankens spelare blev ofta poängsprutan då såväl skottmöjligheterna som passningslägena var bäst för den spelarens position. Bakom-målet-gnuggaren hade det betydligt kämpigare med produktionen. Vi barn spelade även en hel del NHL på TV-spel, främst NHL 2002 på Playstation och före det Blades of Steel på det klassiska Nintendo 8-bitars.

Där och då uttalade vi namnen på spelarna obehindrat med Storumandialekt, men mötet med världen utanför blev ett hårt uppvaknande. Spelarna som hade otroligt maffiga och välklingande namn i vår värld, hade betydligt sämre namn i verkligheten. Namnbesvikelserna ramlade in i en tät följd när man träffade på personer som var mer insatta och bodde på andra platser än Norrlands inland.

Colorado Avalanches toppmålvakt uttalade vi Patrick Roj. Namnbesvikelsen blev stor när vi fick reda på att han egentligen hette Roa. Roa…det lät som ett Disneylejon i våra öron.

Mario Lemieux uttalades exakt så som namnet stavades, inte Lemjö vilket är det korrekta.

Keith Tkachuk var knöligt att uttala med konsonanterna i börjat. Riktig tungvrickning i sann Scatman-anda. Det hela blev helt klart enklare när man fick veta att han skulle uttalas Katjuck. Men det lät fortfarande konstigt.

Grillfantasten Ray Bourque var en annan favorit, tänk er besvikelsen när vi fick veta att hans schwungiga namn skulle uttalas på samma sätt som Leif Boorks. Ridå.

Namnen på företeelser kopplade till ishockeyn kunde även leda till konflikter mellan oss hockeygrabbar när någon för en gångs skull var källkritisk. En pappa till en av mina vänner, vi kan kalla honom C-O Karlsson lurade vid ett tillfälle i en av sina söner att namnet ”Blades of Steel” minsann betydde ”Blad av spån”. Jag minns att vi argumenterade intensivt om det verkligen kunde stämma. Spån, var inte det mjukt? Kanske menades det att spån pressats ihop till vettiga blad på hockeyklubborna. Ingen av oss visste då att Steel betydde stål och att hela namnet på TV-spelet var en metafor. Ingen av oss hade tillgång till vare sig internet eller AI, vilket medförde att möjligheterna att kolla upp fakta var färre än vad fallet är idag. Ordbok hade vi naturligtvis tillgång till, men som jag minns det var det aldrig någon som verkligen kollade upp engelska ords faktiska betydelse.

Idag, som vuxen, vet man hur och vad som förväntas av en. Man ska välja Loka Citron trots att man vill dricka Champis. Man ska uttala namn på ett världsvant sätt. Det betyder att namnen inte ska uttalas som de stavas. Åtminstone om man bor utanför Norge. Men som vän av ordning vill jag att du berättar för Debåra (Deborah), Stéve (Steve) och Kit (Keith) som alla bor i Storuman än idag, att deras namn uttalas på fel sätt. På något sätt håller de här personerna fanan högt för inhemskt uttalade namnskatter och det finns något fint med det.

Känner du igen denna typ av namnbesvikelser från din uppväxt?

11 september 2024 överanalyserade jag Luleå hockey. Överanalysen bestod av att jag drog ett gäng slutsatser baserade på magkänsla och av vad spelarna ditintills uppvisat. Nu tänkte jag följa upp analysen.

Allard- fel!

Då: Seg skridskoåkning, en hög felprocent och slagskottspassningar i midjehöjd känns relativt lätt att klara sig utan. Visst har han en kyla och ett spelsinne, men det uppvisas för sällan och känslan är att säsongen avslutas på en annan plats än i Luleå. Graz 99ers nästa?

Nu: Allard blev slutspelets MVP. Spaningen blev väl så fel som en spaning kan bli.

Koivistoinen- rätt!

Då: Andrecentern, är inte riktigt dålig på något, men ganska bra på att åka runt och bara vara. Han kommer inte klara av att driva en andrakedja, han spelar i ett för lågt tempo, har en för svag spelbegåvning och skottet är rätt fjuttigt. Han blir tredjecenter inom kort.

Nu: Han blev tredjecenter, men spelade upp sig under säsongen.

Lassinantti- halvrätt!

Då: Lassinantti är en otroligt älskvärd person som tränar hårt, är fin mot allt och alla, men frågan är om han fortfarande är en så bra målvakt som myten om Lassinantti vill göra gällande? Mitt svar är tyvärr nej. Vila tills du är helt frisk är mitt råd till Joel, då kan både du och vi njuta dina gamla goda moves i framtiden. Ward kommer vara bättre än Lassinantti denna säsong, men Lassinantti kommer stå de viktiga matcherna baserat på gamla meriter.

Nu: Ward var tydligt bättre än Lassinantti, men Bulan lät Ward stå de viktiga matcherna.

O’Neill och Levchti- rätt!

Då: O’Neill och Levtchi är klass och spets och kommer, trots Kyrös bristfälliga PP-coachning, att prestera tämligen bra med poäng. O’Neill kommer att landa in på 36 poäng och Levtchi på 34 poäng.

Nu: En bra spaning. O’Neill visade verkligen klass och landade in på 38 poäng och Levtchi samlade ihop 35 poäng.

Laaksonen- rätt!

Då: Laaksonen blev tyvärr skadad efter en olycklig krock och väntas åter först efter julfirandet. Han har spelat riktigt bra under försäsongen, men när han kommer tillbaka efter jul kommer han ha betydande problem att hitta rytmen i spelet igen. Mustaschen och frisyren kommer dock att vara sig lika, vilket känns skönt mitt i bedrövelsen.

Nu: Laaksonen hittade aldrig tillbaka till toppformen igen och experten Sanny Lindström menade att han synat Laaksonen i den meningen att han inte var lika bra som man kunde tro. Mustaschen och frisyren var precis så bra som väntat!

Sellgren, Hardegård, Gustafsson och Själin- rätt

Sellgren kommer fortsätta att vara bra, Hardegård likaså. Gustafsson ser ut att vara topptränad i år. Under några säsonger har det funnits tveksamheter gällande detta, och det syns verkligen på isen. Själin kommer att göra det han ska, men supportrarna kommer vara missnöjda. Han kommer döda tid i boxplay och lägga pucken i vänstra rundeln uppskattningsvis mellan fem till tio gånger per match.

Nu: Sellgren, Hardegård, Gustafsson och Själin var alla bra i år. Missnöjet mot Själin var inte lika tydligt som jag trodde på förhand, men däremot blev rensningarna via rundeln lika frekventa som förväntat.

Bromé, Shinnimin och Omark- rätt

Då: Bromé kommer att finna sig väl tillrätta i Luleå och vara revanschsugen, retsam och produktiv. Shinnimin kommer även denna säsong att vara Luleås genomgående bästa forward med sin intensitet och produktion. Omark kommer förhoppningsvis få spela färre minuter och hänga på klubban mindre. Det kommer att leda till att han kan hitta in med luriga passningar in i slottet där O’Neill står och lurar. Om Omark tillåts vara pigg när han spelar bör han landa på 42 poäng i vinter.

Nu: Bromé trivdes bra i Luleå och var bra i boxplay, Shinnimin var bra hela året och Omark gjorde 34 poäng, några färre än mitt tips. Omark var dock betydligt piggare i år till följd av mindre speltid.

Andreasson, Nurmi och Lundin- rätt

Då: Andreasson och Nurmi kommer att hitta en bra kemi och Andreasson revanscherar sig från den föregående ”skjuta-i-plexi” säsongen. Han är stark i närkampsspelet och Nurmi kommer gruffa in ett antal kassar framför mål. Lundin gör det okey, varken mer eller mindre.

Nu: Andreasson och Nurmi hittade verkligen en bra kemi och båda producerade. Lundin var sämre än väntat.

Lilja, Hedqvist, Granberg, Berglund, Einar och Ish-Wozniak- fel!

Då: Lilja kommer inte heller i år att få något förtroende utan kommer att spela i Västerås under våren. Hedqvists utveckling stannar av och Granberg tar över hans speltid. Granberg gör det bra och kompletteras av stabile Berglund i fjärdekedjan. Einar fortsätter att kämpa hårdast av alla, men får ut lite av det hårda arbetet. Han kommer ofta till lägen, men fortsätter missa, tyvärr. Ihs-Wozniak kommer få några enstaka matcher högre upp i hierarkin när laget drabbas av skador, men han kommer se lite valpig ut och förpassas längre ner i laget när alla ordinarie är friska igen. Han hinner trots allt visa upp sitt fina skott och lyckas producera fina 3+5 poäng trots att han får för lite speltid.

Nu: Lilja hade svårt att få förtroende och blev utlånad till BIK Karlskoga, men lyckades även göra avtryck under slutspelet. Hedqvist var mycket duktig och Granberg var bra under hösten, men överglänstes av Hedqvist i slutskedet av säsongen. Berglund var stabil och Einar jobbade hårt, men fick ut lite. Ihs-Wozniak fick spela mindre än väntat och poängproduktionen blev därefter.

Av mina totalt 9 förutsägelser blev 6 rätt, 2 fel och ett påstående blev halvrätt. Det är alltid härligt att få ha mer rätt än fel. Att dessutom vara sitt eget facit och därmed kunna påverka så att några av kantbollarna studsade rätt är härligt. Största missen blev tveklöst Allard, medan spaningarna gällande målvaktssidan, O’Neills och Levtchis poängproduktion och Andreasson revival kändes träffsäkra och bra!

Sam Hallam har misslyckats som förbundskapten. Han har inte lyckats vända den negativa utvecklingen i Tre Kronor som inleddes under Johan Garpenlöv. Det är två märkliga meningar att skriva med tanke på hur otroligt svaga resultat Garpenlöv presterade. När Hallam tillträdde var känslan att den enda möjliga utvecklingen skulle vara uppåt, men otroligt nog har Hallam endast lyckats förvalta de beiga resultat som Garpenlöv levererade.

Jag trodde att Sam Hallam var rätt person för det här jobbet, men resultaten talar sitt tydliga språk. Han har inte lyckats få laget att vara bäst när det gäller. Därför var det högst befogat att Niklas Jihde och Erik Granqvist ställde ett antal kritiska frågor efter förlustmatchen till Sam Hallam.

Sam Hallam reagerade då som ett förnärmat lågstadiebarn och slog bara ifrån sig all kritik. Det var inte hans fel att förbundet bestämt att landslaget skulle vara bra, landslaget hade gjort sitt bästa och de beslut som han tagit tyckte han var rätt. Han medgav att resultatet var ett misslyckande, men inga fel hade begåtts av honom. När Erik Granqvist och Niklas Jihde gjorde sitt jobb som journalister och ställde ett antal av de frågor som jag som TV-tittare ville ha svar på, blev Hallam ytterst oprofessionell och kallade intervjuarna för ”fega” och uppmanade dessa att sätta sig anonymt på något forum och kommentera landslagets insatser.

Jag anser att det är Hallams skyldighet att vara professionell och ställa upp för media både när solen skiner och när regnet öser ner. Att bara strutta runt, samtala och vara skön i framgång tillsammans med Frida Nordstrand i Globens innandömen imponerar inte. Det är när det blåser han kan visa upp sin karaktär och det vore klädsamt med en gnutta självkritik när ännu ett misslyckande är ett faktum. USA är ett starkt lag, men det var uppenbart att merparten av de svenska spelarna inte var bäst när det gällde som mest.

Hallam agerade inte förrän det var för sent under matchen mot USA. Han tillät Edvinsson slå slarvpassningar i 40 minuter innan han blev bänkad till förmån för den betydligt mer pålitliga Erik Gustafsson. Hallam gav Markström ett stort förtroende som nummer ett i målet, trots att han uppenbarligen inte presterade tillräckligt bra. Även detta tog 40 minuter att inse för Hallam. Zibanejad spred passningar runt sig likt en, av barn nedtrampad, vattenspridare, men tilläts lika fullt få gott om speltid. Hallam skulle naturligtvis även behövt ta en time-out under första perioden för att stoppa blödningen, men istället förblev han passiv.

Alla ovanstående beslut skulle självklart ha visat sig vara rätt. Genom att ge förtroende och sprida ett lugn till spelartruppen kan framgång potentiellt uppnås. Problemet var att inget av dessa beslut blev rätt och Hallam framstod som passiv och velande, med en överkörning från USA:s sida som resultat.

Josef, Patric, Martin, Anthon, Stefan, Nicklas, Anders och sist men inte minst Daniel. Hela den här församlingen med efternamnen Buomedienne, Hörnqvist, Lundby, Hansson, Klockare, Rahm, Sörensen och Alfredsson ingår alla i den stab som fanns som stöd för Sam Hallam under hemmaturneringen i VM. Hallam har skaffat sig en otroligt stort gäng som stöd, där främst Boumedienne, Hörnqvist, Sörensen och Alfredsson får sägas stå för NHL-kompetens. På ett sätt kan detta anses vara klokt att rådfråga NHL-människor då hela laget bestod av just NHL-spelare. Samtidigt verkar talesättet ”ju fler kockar desto sämre soppa” stämma väl in på Tre Kronors ledning. Med för många högprofilerade tyckare riskerar Hallam, Rahm och Klockares åsikter inte väga tillräckligt tungt i sammanhanget.

De meningslösa inför-VM-turneringarna visade sig vara precis lika meningslösa som de vid första anblick verkar med tanke på att inte en enda SHL-spelare fanns på isen i det lag som förlorade mot USA. Tillvägagångssättet ”aldrig träna som man spelar” verkar inte vara särskilt framgångsrikt. Att ständigt implementera ett spelsystem för spelare som Hartmann och diskutera taktik med Niklas Rahm för att sedan i skarpt läge coacha Zibanejad och diskutera med Sörensen leder uppenbarligen inte till guld.

Lösningen bör rimligtvis vara att antingen lägga ner de meningslösa inför-turneringarna, vilka endast devalverar Tre Kronors värde. Alternativt se till att faktiskt viga ett tiotal platser till de europabaserade spelare som deltagit i landslaget under säsongen. Schweiz lyckades bättre än Tre Kronor i årets VM-turnering, med en trupp som till betydande del består av inhemska spelare. Kanske bör det faktumet bidra till eftertanke?

Kort sammanfattat. Hallam ska själv fatta de beslut som han tror är bäst för landslaget. Men när de beslut han fattar inte leder till framgång måste han tugga i sig att bli kritiserad, annars framstår han som barnslig och oprofessionell. Om inte är det hög tid att låta någon annan ta över jobbet. Med tanke på att ledarstaben består av en mindre pluton med hockeymänniskor bör en ersättare med lätthet kunna hittas.

Tyvärr verkar målgesterna vara alltmer på utdöende. En klassisk Ledin-pump, en Klasen-pilbåge eller ett Jämtin-hopp upp på sargen förgyller matcher och skapar känslor.

En avmätt uppsträckt hand och gruppkram kan väl i all enkelhet fungera, men visst tusan blir man gladare av ett stort måljubel?

I dagens Tre Kronor firar målskyttarna med att antingen se totalt avmätta ut som Lucas Raymond, eller med att hoppa in i plexiglaset som Mika Zibanejad. Undantaget är Tre Kronors kapten, med det otroligt hemliga namnet Rasmus Andersson, som har en ytterst ohemlig målgest. Hans målgest kallas för ”Razzy Death Stare” och går i korthet ut på att han söker ögonkontakt med en supporter från motståndarlaget och stirrar på denne tills någon blir för kissnödig för att fortsätta, eller för att domaren visslar och vill återstarta matchen igen. Kanske är Death Stare en gnutta tramsigt, men det bygger en profil och ett intresse. Jag gillar det!

Brendan Shinnimin testade att införa Death Stare två punkt noll när han gjorde mål mot Växjö i vintras. Han jublade på ett så storartat och vildsint sätt att domaren valde att sätta honom på botbänken i två minuter. Hans brott? Han jublade i riktning mot Växjöbacken Petter Granberg. Granberg har sedan dess setts irra runt i Växjös utkanter endast iklädd en beige särk. Ryktet säger att Granberg listat sig för åtminstone tre digitala KBT-kurser för att hitta strategier att hantera det fruktansvärda.

Det mest minnesvärda målfirandet och gruppkramen jag bevittnat var när Luleås Leo Komarov i en match mot Växjö bokstavligen sög in Växjös Manuel Ågren in i Luleås matchfirande. Komarov tryckte Ågrens ansikte så hårt mot sitt finska håriga bröst att läpparna trycktes ihop till en tjusig pussmun. Komarov blev glad och Ågren blev arg. Men det är sällan eller aldrig gruppkramarna frambringar några större minnesvärda händelser.

Frölundaikonen Petteri Nummelin firade ofta med den stilfulla, men retsamma fiolen. Jonas Bergqvist firade gärna med helikoptern, där klubban fick utgöra propeller ovanför huvudet. Den defensive luleåbacken Oskar Engsund lyckades med konststycket att göra ett hattrick mot Timrå den 4 november 2021 och firade då i mittzonen genom att kasta upp sin ena handske som fick utgöra en fiktiv lerduva. Engsund sköt ner densamma med sitt ”gevär” som utgjordes av klubban. Att han dessutom adderade en så pass våldsam rekyl att han handlöst föll bakåt tog målgesten till en ännu högre nivå.

Noah Östlund firade med en ”Dab” 2024 i JVM-semifinalen, vilket säkert gladde mången ungdom och förvillade en och annan gamling. En doldis som på ett förnämligt sätt firade sitt mål med målgesten ”fisken” var mannen med det passande namnet Christopher Fish. Han tog av sig ena handsken och lät ena handen röra sig fisklikt. Fish som under många år gjorde relativt många mål i hockeyallsvenskan och som numera avslutat karriären. Mario Kempe gjorde 2012 ett TV-spelsdyk efter att ha avgjort ett Stockholmsderby och Max Friberg under JVM gjorde klassikern, sätta klubban mellan benen och gled fram på isen med rumpan på klubban och händerna upp på skaftet på klubban.

Tre måljublare som bör nämnas är numera pensionerade Gynge som blev sprudlande glad efter varje mål under hela sin långa karriär och har firat med spattiga hopp, gevärsskott och allmän eufori. Aagard i MoDo är en annan som blir utom sig av glädje och han använder sig ofta av målgesten pilbågen för att fira in sina mål. Glädjande nog har även Cederqvist i Frölunda börjat visa upp sin älg-målgest vid mål. Visst, den målgesten känns kanske lite krystad, vid en första anblick, men hellre krystat än intetsägande.

Jag hoppas att målgesterna och profilerna i framtiden blir fler, snarare än färre. Mest troligt har jag missat ett antal godbitar från såväl nutiden som historien, men visst är känslan att målgester är på utdöende? Om utvecklingen fortsätter befarar jag att målgesterna blir en historisk rest av det förgångna, precis som bakverket Mums-Mums eller ett framgångsrikt Tre Kronor.

Vilka målgester har jag missat?