Skribent: Johan Barkestam
Plötsligt är allting för sent
Livet rullar på. Gröt, macka, vatten, tanka, storhandla och aktiviteter. Innebandyglasögon, illaluktande handdukar, fordonsskatt och ytterligare en reklamfilm om Zlatan på TV4. Den enskilda dagen kan gå långsamt, men veckorna läggs på varandra och plötsligt har åren gått. Du prioriterar mest troligt i första hand det som du måste göra och i andra hand vad du faktiskt skulle vilja göra. Gröt i stället för Coca-Cola, promenad i snömodd i stället för en utlandsresa, grönsaker i stället för efterrätt, fylla på spolarvätska och luft i vinterdäcken istället för att gå och titta på ishockey.
Reklamen för Zlatanintervjun rullar ännu en gång förbi på TV:n och du sitter och undrar om Oskar Zia haft ytterligare en kämpig tid och ska släppa ännu en låt på inlevelsefull skånska?
Dag för dag går och egentligen är de enstaka dagarna inte problemet, utan problemet uppstår när du märker att vissa drömmar och chanser inte går att uppleva längre, eftersom du låtit dagarna bli till veckor och år.
Zlatan har slutat med fotboll, men är fortfarande Gud enligt honom själv. Oskar Zia har fått leda Melodifestivalen och levt sin dröm som uppskattad artist, men det är inget kul med det.
Du själv missar säkerligen själv delar av det du vill uppleva medan Zlatan självförhärligar och Zia gnäller. Du själv sitter framför TV:n och orkar inte ens byta kanal. Du kan njuta sen, tänker du, men det är inte sant.
Min enda idol i livet är Mats Sundin. Han som alltid levererade i landslaget, med sin lätt vaggande, stela stil. Han hade ett stelt, snabbt slagskott och ett gudomligt backhandsskott. Redan tidigt tog han sitt förnuft tillfånga och lämnade Djurgården och Sverige och därefter blev han, som alla vet, en firad stjärna i Toronto. År efter år var han dominant i staden och trots att han aldrig var nära att vinna Stanley Cup står han nu staty utanför arenan. Mats som flögs in till VM 1991 av TV3 till en kostnad av en halv miljon kronor och fixade guldet. Han som till sist fick lyckas med den gyllene generationen i det oförglömliga OS:et i Turin 2006. Avgörande målet mot Finland var som en saga, som balsam för själen. Foppa, till Sundin och avslutningsvis Lidström. Nummer 13 Sundin, som i högsta grad, var delaktig i den ofattbara vändningen i Hartwall Arena i VM 2003. Per-Johan Axelsson styrde in segerpucken till 6-5 och Sundin skrek, om jag kan tolka läppar rätt, ett antal mindre väl valda glosor i en stund av fullständig eufori. Sundin, den som jag alltid hållit allra högst av alla svenska stjärnor. Sundin som, i TV-spelet NHL-99 på konsolen Nintendo 64, ofta bildade en fruktad kedja med Berezin och Sullivan framför backparet Côté och Schneider. Den femman skapade många gånger magi i ett av pojkrummen hemma i Storuman under turneringar mot vänner.
Hur många gånger såg jag då Mats Sundin live totalt? När han var aktiv var jag ung, hade inga barn, studerade och hade ett relativt välavlönat extrajobb som tobaksplockare på Coop-lagret i Umeå.
Svaret är tyvärr noll, zero, ingen gång.
Jag valde att se problemen. Jag själv hade match, det var nog dyrt (kollade inte ens upp kostnaden), jag skulle missa tid i skolan och liknande dravel.
När jag tänker på det blir jag melankolisk och vill nästan börja sjunga lidelsefullt på skånska.
Mycket annat kan jag naturligtvis göra idag, lära mig av det förflutna. Jag kommer nog åka till Toronto i framtiden, men inte kommer det bli som det borde ha blivit. Jag skulle såklart ha sett Mats Sundin spela, på plats, i Toronto. Plötsligt var allt för sent. Låt det vara en lärdom för dig som fortfarande har idoler som är aktiva. Gå och se Zia sjunga, åk på Östersund-Almtuna en onsdag, se Zlatan-intervjun eller åk till Nordamerika och titta på Zibanejad i New York. Fundera på vad du verkligen vill och gör det.
Du lär minnas Zibanejad och New York mer än illaluktande handdukar, romansallad och morgongröten. Det är jag säker på och du slipper sitta och tänka att plötsligt är det för sent.