När jag växte upp i Storuman fanns en stor fascination för samlarbilder i form av hockeykort och för NHL-spelare. De pengar jag hade lade jag ofta på Upper Deck-hockeykort i hopp om att få favoritspelaren eller något av specialkorten. Jag och kompisarna spelade även mycket bordshockeyturnerningar. Jag minns främst en turnering där vi körde 82 omgångar med två lag var, med tillhörande poängliga. Tummarna fick ofta tejpas för att hålla ihop och högerflankens spelare blev ofta poängsprutan då såväl skottmöjligheterna som passningslägena var bäst för den spelarens position. Bakom-målet-gnuggaren hade det betydligt kämpigare med produktionen. Vi barn spelade även en hel del NHL på TV-spel, främst NHL 2002 på Playstation och före det Blades of Steel på det klassiska Nintendo 8-bitars.
Där och då uttalade vi namnen på spelarna obehindrat med Storumandialekt, men mötet med världen utanför blev ett hårt uppvaknande. Spelarna som hade otroligt maffiga och välklingande namn i vår värld, hade betydligt sämre namn i verkligheten. Namnbesvikelserna ramlade in i en tät följd när man träffade på personer som var mer insatta och bodde på andra platser än Norrlands inland.
Colorado Avalanches toppmålvakt uttalade vi Patrick Roj. Namnbesvikelsen blev stor när vi fick reda på att han egentligen hette Roa. Roa…det lät som ett Disneylejon i våra öron.
Mario Lemieux uttalades exakt så som namnet stavades, inte Lemjö vilket är det korrekta.
Keith Tkachuk var knöligt att uttala med konsonanterna i börjat. Riktig tungvrickning i sann Scatman-anda. Det hela blev helt klart enklare när man fick veta att han skulle uttalas Katjuck. Men det lät fortfarande konstigt.
Grillfantasten Ray Bourque var en annan favorit, tänk er besvikelsen när vi fick veta att hans schwungiga namn skulle uttalas på samma sätt som Leif Boorks. Ridå.
Namnen på företeelser kopplade till ishockeyn kunde även leda till konflikter mellan oss hockeygrabbar när någon för en gångs skull var källkritisk. En pappa till en av mina vänner, vi kan kalla honom C-O Karlsson lurade vid ett tillfälle i en av sina söner att namnet ”Blades of Steel” minsann betydde ”Blad av spån”. Jag minns att vi argumenterade intensivt om det verkligen kunde stämma. Spån, var inte det mjukt? Kanske menades det att spån pressats ihop till vettiga blad på hockeyklubborna. Ingen av oss visste då att Steel betydde stål och att hela namnet på TV-spelet var en metafor. Ingen av oss hade tillgång till vare sig internet eller AI, vilket medförde att möjligheterna att kolla upp fakta var färre än vad fallet är idag. Ordbok hade vi naturligtvis tillgång till, men som jag minns det var det aldrig någon som verkligen kollade upp engelska ords faktiska betydelse.
Idag, som vuxen, vet man hur och vad som förväntas av en. Man ska välja Loka Citron trots att man vill dricka Champis. Man ska uttala namn på ett världsvant sätt. Det betyder att namnen inte ska uttalas som de stavas. Åtminstone om man bor utanför Norge. Men som vän av ordning vill jag att du berättar för Debåra (Deborah), Stéve (Steve) och Kit (Keith) som alla bor i Storuman än idag, att deras namn uttalas på fel sätt. På något sätt håller de här personerna fanan högt för inhemskt uttalade namnskatter och det finns något fint med det.
Känner du igen denna typ av namnbesvikelser från din uppväxt?
