Håkan Södergren- hur kan den här mannen fortfarande vara aktuell? Med sitt gubbiga och smått självgoda framtoning är det märkligt att han 2025 fortfarande har en roll i TV-sändingarnas finrum. Södergren ska naturligtvis ha all cred för den odödliga VM-låten ”Nu tar vi dom” men bäst före-datumet är sedan länge passerat. Att ännu ett VM tvingas stå ut med ”på hockeyspråk brukar vi säga” känns inte rimligt. Magnus Ugglas textrad gällande Tommy Körberg i monsterhiten ”Jag mår illa” överlägset jäsa med pudrad näsa passar enligt min mening som hand i handske även gällande herr Södergren.

Henrik Nilsson- Nilsson är back i Ungerns VM-lag, trots att hans namn låter svenskt och han är just svensk. Det är egentligen lika märkligt som det låter. Han gjorde för några år sedan en utflykt till just Ungern och fick då frågan om han kunde tänka sig att spela i landslaget för det Langos-älskande landet. Kanadensaren som var tränare i Nilssons klubblag hade nämligen blivit ny landslagstränare i Ungern. Vem är då Henrik Nilsson undrar du? Han är en hyfsad hockeyspelare och huserar till vardags i Kalmar i hockeyallsvenskan. Han kan säga hej och nej på ungerska och kan nämna två av tre färger i den ungerska flaggan, men mer än så är det inte. Hela den här företeelsen att landslag värvar in andra nationaliteter ogillas skarpt. Visst, man kan skratta åt det, men det blev inte lika roligt när Qatar värvade in ett komplett handbollslag. Hela idén med landslag blir urholkad om länder börjar värva spelare. Lite som att Sverige skulle representeras av ett annat land i Eurovision?!

Pierre Édouard Bellemere- han har spelat hockey sedan Hedenhös och är numera 40 år gammal. Det hindrar inte den svensktalande fransmannen från att vara en av de mest tongivande spelarna i årets franska VM-trupp. Han spelar nu i den schweiziska klubben Ajoie, men var så sent som förra säsongen fortfarande en NHL-spelare i Kraken där han spelade 40 matcher och producerade 7 poäng. Ajoies trupp innehåller förutom Bellemere, luleåbekantingen Julius Honkas bror Anttoni Honka och Oula Palve som helt nyligen spelade i Brynäs. Ajoie spelar i andradivisionen i Schweiz och huserar i nordvästra delen av landet. Oväntat nog består de främsta sevärdheterna, enligt Tripadvisor, i Ajoie av ost, berg och choklad!

János Hári- center i Ungerns förstakedja. När han var ung och lovande spelade han i Sverige och jag minns att man tänkte: ”Han kan bli något”. Hári blev något, men kanske inte det något man tänkte när han var ung. Han blev en hockeyglobetrotter som spelat i svenska klubbar som MoDo, Leksand och Asplöven (!). Om man tittar på hans profilbild på Elite Prospects ser han ut att ha genomlidit ett par, tre världsomseglingar, kanske ombord på upptäckaren Bartolomeo Diaz skepp? Det märkliga är att han bara är 33 år gammal trots att han funnits med i hockeysvängen under en tidsperiod som upplevs som minst sagt lång.

Andres Ambühl- mannen som bara är en tvärhand hög och har varit med i ett hundratal VM-turneringar. Sedan säsongen 2012-2013 har han varit kapten eller assisterande kapten i det schweiziska landslaget vid samtliga VM-turningar och han spelar och bidrar än idag i toppklubben Davos. Hatt av. Rekommenderar alla att gå in på hans Elite Prospects sida och gräma er lite över hans utflykter till ZSC Lions och Hartford. I övrigt är listan kliniskt befriad från andra uppdrag än Schweiz landslag och moderklubben Davos.

Dans Locmelis- som förutom ett namn som klingar Falun och dansbandsvecka, har ett förflutet i Luleå hockeys ungdomslag. Han vägrade spela med Luleås A-lag för att få chansen att spela ungdomshockey (college) i Boston. Utan att ha spelat matcher på seniornivå blev han en av tungorna på vågen när han sköt ut Sverige från VM-turneringen i Lettland och Finland 2023. Lettlands vann en historisk bronsmedalj och Lettland parlament voterade om invånarna skulle få en ledig måndag för att fira guldet. Hur voteringen slutade, jo med 52-0 och hela firandet gick som en Dans.

I årets VM-turnering finns stjärnor som Zibanejad och Crosby, men också en rik parlör av intressanta personligheter som berikar sporten ishockey. De är både lustiga och annorlunda, härligt!

Luleå vann till sist det hett eftertraktade guldet.

Luleå har tidigare varit laget som varit sämst när det gäller. Det har varit känslan hos oss supportrar och hos övriga hockeysverige. Laget har under historien vikit ner sig när det dragit ihop sig till viktiga matcher. Bulan hade en historik av att förlora två match 7, en med Brynäs mot HV71 och en med Luleå mot Färjestad.

Det var som att en förbannelse vilade över Luleå. Alltid inträffade något som ställde till det. När Luleå hade ett topplag och ledde serien överlägset inträffade en pandemi. När Luleå höll på att slå ut Skellefteå drabbades toppformade Lassinantti av körtelfeber, migrän och fan och hans moster. När Luleå hade matchboll mot Färjestad höll inte nerverna. Så där har det hållit på år efter år efter år.

I sjätte finalmatchen mot Brynäs vågade jag inte andas ut förrän det var ungefär tjugo sekunder kvar, med ledning 5-2.

Med tanke på Luleås historik hade skräckscenarion som ett massivt strömavbrott flashat förbi frontaloben. Troligen hämtades inspirationen till de domedagstankarna från det nyligen inträffade strömavbrottet som lamslog såväl Frankrike som Spanien helt nyligt. Dssswwhhh och sedan skulle discolamporna och ljusramperna släckas ner. Gällstedt skulle med all säkerhet ha flytt med risk för sitt eget liv, medan övriga försökte leta efter utbytbara proppar.

Men inget elände inträffade den här gången. Erik Gustafsson kunde slänga sin silvermedalj som han bevarat i sin necessär som ett minne av den försmädliga förlusten 2022. Jag kan numera, utan större nedstämdhet, få upp ”inför finalmatchen” bilden i telefonen. Där jag och sambon var kittade med våra matchtröjor och min son, också han med Luleåtröja, satt i mitt knä förväntansfull. Kanske raderar jag den, eller så får den utgöra en kontrast till årets segerbild.

Vad var det då som gjorde att guldförbannelsen försvann just i år? Luleå hade en bättre målvakt än de andra lagen, i form av Ward. Andreasson och Allard hittade en nivå som aldrig tidigare skådats. O’Neill var en härförare både med sin fysik, rutin och spetsighet. Sedan fanns det ett knippe spelare som Hardegård, Gustafsson, Själin och Sellgren som gjorde jobbet, var rejäla utan att synas speciellt mycket. Viktigast av allt var att minuspsykena kunde pressas bort, trots att assisterande tränaren Stridh medgav att just detta psyke infann sig när Lindstein smackade in reduceringen till 5-2 i den avgörande matchen.

Men vackert nog blev den enskilt mest avgörande spelaren det här slutspelet Linus Omark. Han blev nerpetad till fjärdekedjan mot Frölunda, blev sur och steppade upp rejält samma match. Han var aktiv matchen igenom, kvitterade i matchens slutskede med uttagen målvakt bara för att sedan avgöra i förlängningen. Där och då kom vändningen för Luleå som ledde fram till det vackra slutet.

Omark slutar i Luleå. Det blir perfekt, om än något vemodigt.

Norrbotten fick en välbehövlig guldfest där rimliga scenarion som champagnesprut och bitande i guldmedaljer blandades upp med orimliga händelser som att Håve-låten spelades i Luleås omklädningsrum efter guldmatchen och att Bulan började köra osammanhängande MFF-referat.

Det var känslosamt att se laget vinna. Med några dagars distans är en otroligt befriande myskänsla som infinner sig. Man kan gotta sig i alla bilder från firandet, glädjas med hedersknyfflar som Själin och Einar. Se guldmatchen igen, skriva ut en guldlöpsedel och bara låta tankarna sväva iväg.

Det är slut på halvvägs Luleå. Äntligen!

Det här slutspelet går till historien av flera anledningar. Bra anledningar som Frölundas skickliga ungdomar, Färjestads underprestation, Robert Roséns sista ryck, Tyler Vesels uppoffrande spel och Allards remarkabla förvandling.

Det sämsta med det här slutspelet har utan tvekan varit mängden domargnäll. Domargnäll i stridens hetta måste för all del få förekomma, men när fokus mer hamnar på domarna än lagens prestation på isen blir det otroligt tröttsamt. När domargnället till och med blivit en uttalad strategi som tränare använder för att sätta press på domarna inför nästa match blir problematiken än mer tydlig.

Jag brukar inte gnälla på att tränarna som gnäller på domarna, jag har inte gjort det på hela säsongen. Men när tränare som säger sig inte gnälla på domarna, gnäller på domarna blir jag frustrerad. Vi kan inte hamna i den här situationen! Att jag som aldrig gnäller på tränarna som gnäller på domarna, nu gnäller på tränarna som gnäller på domarna. Folk får tycka vad dom vill men det är min uppfattning. Jag kommer inte lägga mer fokus på tränarna som gnäller på domarna efter det här. Nu har jag gnällt på tränarna som gnäller på domarna för den här säsongen. Nu är jag färdig! Mic drop.

Något som däremot är helt tydligt är att bedömningsnivån från domarnas sida helt klart höjts. Det krävs en hel del för att en utvisning ska utdömas i SM-finalen. Domarna friar hellre än fäller och det är roligt så länge inte stjärnorna i respektive lag blir skadade. Det är en skör balans mellan åsikten ”blås inte sönder matchen, låt spelarna göra upp om segern på isen” och ”värna de skickliga spelarnas möjlighet att skina”.

PSG eller Player Safety Group som ska granska situationer för att värna spelarnas säkerhet verkar ha tagit en tidig semester. Inga spelare längre stängs längre av för de förseelser som automatiskt renderade i några matchers avstängningar under grundserien. O’Neills yxhugg på Rödin och Söderströms slew-foot på just nämnde O’Neill är två tydliga exempel från finalserien. Som väl var skadades ingen av spelarna, vilken egentligen är mer tur än skicklighet från ligans sida. En final utan de bästa på isen blir inte rättvis och det blir inte heller så intressant som en final ska vara. Sådana fula tilltag bör rimligtvis bli utvisningar under match och om de missas av domarna bör avstängningar i minst en match följa, efter granskning av PSG. Den uppenbara risken är annars att det lag som ligger under med ett antal mål helt enkelt går in för att skada stjärnspelarna i det andra laget i matchens slutskede, en otroligt onödig risk att ta som liga.

Kanske firar PSG sin semester på samma ställe som Luleå kommun? Luleå kommun verkar nämligen helt tagna på sängen över det faktum att Luleå är i final och kan därför inte ordna med vare sig storbildskärmar eller öltillstånd för de tusentals supportrar som inte ryms i Delfinen. Det skylls på röda dagar, tillståndsprövning, pollen och nageltrång. Maken till saktfärdighet har man sällan skådat. ”Tänk inte, gör det bara” kanske kan vara en idé till ny slogan för både PSG och Luleå kommun?

Redan nämnde O’Neill är en riktig hedersknyffel. Han personifierar verkligen uttrycket ”liten men tuff”. Trots sin fjuttighet delar han ut proppar till höger och vänster. När han själv åkte på en rejäl smäll från Söderström kom inget gnäll. I stället valde han att lyfta fram domarna som skickliga yrkesmän och belyste att både han och domarna gör misstag. O’Neill menade att om man som spelare visar domarna respekt kommer man med all säkerhet få respekt tillbaka. Äntligen en sund röst i domardebatten.

Nu har Luleå matchboll. Laget har varit i det läget förut och lyckats. 1996. Visst ska man glädjas åt guldet som bärgades av Myllys, Bulan och Holmström, men man har också ledsnat på detsamma. Att ständigt påminnas om 1996 är också en indirekt påminnelse om alla misslyckanden därefter. 1996-guldet där Bulan lade sig på pucken vid den sista tekningen är nästan, men bara nästan, lika uttjatat som Ivar Stenbergs ålder under årets SM-slutspel.

Carlings i Luleå har köpt alla de vita jeans som finns i hela landet. I Luleå finns det nämligen en sägen som berättar att när Luleå vinner guld ska detta firas i den centrala stadsparken och fansen ska vara iklädda vita jeans. Vita ska jeansen vara eftersom dessa klädesplagg, enligt Luleåprofilen och forne krönikören Ola Gustafsson, passar bra ihop med SM-guld och studentmottagningar. Det har varit tur för Luleås fans att det finns fler användningsområden än guldfirande för de vita jeansen, annars hade risken för att storleken på jeansen krympt under åren och sedan inte passar när de verkligen behövs. För merparten av de vita jeansen har lugnt kunna ligga till sig i garderoberna på Hertsön, Bergnäset och Gammelstad.

Jinx, finns det? Ja, det är jag rätt övertygad om. Själv nämner jag aldrig målvakternas spel under match, för då ramlar det snabbt in en puck eller två. Carlings verkar inte vara rädda för att jinxa, men spelarna i Luleås trupp verkar tyvärr tro på jinxens makt precis som mig. I match 4 i Luleå skulle ena kortsidan vifta med guldpapper i ett tifo, men spelartruppen hade enligt källor lagt in sitt veto mot guldviftandet. Guldarken blev därför liggande på den kalla grå betongen under hela matchen. På isen förlorade laget ändå, trots antijinxen.

Luleåfansen är ständigt snabba på att berätta att det som finns i Luleå, minsann är originalet, till skillnad från allt annat. Företeelserna som beskrivs som originalet kan vara allt från hosta, ramsor till lidande.

Just lidandet är något centralt i supporterskapet till Luleå Hockey. Sällan har ett lag så ofta varit med i toppen utan att kunna vinna. Utan att kunna vara bäst när det gäller. Det har skapat ett lidande och en oerhörd törst efter segerns sötma. Bulan har varit klinisk när det gäller att förlora när det gäller som mest, trots att han uppenbarligen är en bra coach, men utan segrar blir du just bara bra och inte hjälte.

Lidandet som kommer av motgångar har säkerligen bidragit till draget. För det blåser verkligen upp till drag i Delfinen när Luleå spelar match. Biljetterna säljer som smör i solsken och H-läktaren och sittplats förenas i en härlig symbios av sång och kämpaanda. Det finns ett tryck och en längtan i Luleå som saknar motstycke i hockeysverige. Vissa kan säkert invända att Djurgården kan utmana. Det är fel. I Luleå kan supporters från Brynäs ta en öl, en korv eller till och med en Gott&Blandat utan att riskera att råka illa ut. I Stockholm kan bara ett lags fans vara i arenan åt gången. Ett underbetyg för alla inblandade.

Luleå har vita jeans, jinxar, original, lidande och ett ofantligt drag. Nu ska matchbollen slås in och nya minnen ska skapas. Låt Bulan bli en vinnare, låt Omark får det perfekta slutet och låt Gustafsson få sin revansch för 2022. För visst är det dags att Luleå får vinna? Dessutom får gärna Ivar Stenberg fylla år.

Skribent: Johan Barkestam

***

Luleå – Brynäs

Speltips 1

Den här matchen blir en mental utmaning för alla inblandade. Det som talar för Luleå är spetsigheten framåt och målvaktsspelet. Det som talar för Brynäs är främst duon Silfverberg och Larsson. Luleå behöver se till att inte släppa till den mängden A-chanser som var fallet i den senaste matchen. Brynäs behöver bättre uppspel från egen zon och ett bättre målvaktsspel för att tvinga fram en sjunde avgörande final. Luleå vinner och tar det efterlängtade guldet.

***

Skribent: Johan Barkestam

***

Brynäs - Luleå

Speltips: X

Brynäs kom ut riktigt starkt senast, medan Luleås spelare led av traditionsenlig guldfrossa. Först efter 0-3 och en kvittering av duktige Hedqvist vaknade laget. Med facit i hand skulle det visa sig att starten skulle bli kostsam och orsaka en uppförsbacke rakt igenom matchen. Inte blev uppgiften lättare av att hela slutanstormningen kom av sig till följd av flertalet utvisningar. Ingen av målvakterna hade någon briljant afton och både Persson och Ward landade båda på strax över 80% i räddade puckar. Det som fungerade i Brynäs var deras sätt att stänga mittzonen samt att deras viktigaste spelare, Silfverberg, var bäst när det gällde som mest. Matchen i Gävle kommer bli jämn.

***