Sverige mötte igår (lördag), för andra dagen i rad, Norge i en träningslandskamp. Jag var på plats i Kristianstad Arena och fick för andra dagen i rad se Sverige besegra våra Skandinaviska grannar. Trots att det enbart var en träningslandskamp där Andrésson valde att experimentera en del, tyckte jag mig se både en del glädjeämnen och tendenser, men även ett par orosmoment i Sveriges spel.

Tyvärr kunde jag inte se fredagens match mot Norge, jag kommer därför enbart lägga mitt fokus på den match som spelades på lördagen. En match som Sverige vann med 27-25 efter att nästan ha varit i ledning matchen igenom.

• Johan Jakobsson vilade efter den hjärnskakning han ådrog sig i första mötet med Norge. Lagergren fick därför mycket speltid och spelade nästan hela matchen, förutom i andra halvlek då han stundtals blev avlastad av Zachrisson. Jakobsson kommer även avstå måndagens träningsmatch mot Chile, men ska enligt landslagets läkare vara frisk till premiären.

• Jesper Nielsen vilades också matchen igenom, istället fick Fredric Pettersson stort förtroende bakåt, men även mycket speltid i anfallsspelet. Skötte försvarsspelet okej men framåt finns det mycket kvar att önska.

• Lukas Nilsson spelade enbart i anfallsspelet, samtidigt som både Jeppsson och Gottfridsson fick prova på att spela på vänstertvå positionen i försvaret. Det verkar som Andrésson föredrar de två framför Nilsson i försvarsspelet.

• Det verkar vara rätt så jämnt angående vem av Nilsson och Jeppsson som Andrésson föredrar som sin startman på vänsternio. Antagligen kommer Nilsson få startplatsen till slut, men Jeppsson kan efter några matcher mycket väl ha tagit över platsen från Nilsson.

• I andra halvlek testades både Jeppsson och Nilsson på plan samtidigt, en mycket intressant kombination som ger Sverige mer tyngd och skyttekraft än när Gottfridsson är inne på plan. Istället för att byta in Konradsson när Gottfridsson behöver vila, kan detta vara ett än bättre och mer slagkraftigt alternativ.

• Andrésson har tidigare öppnat upp för att Max Darj även kommer kunna användas på vänstertvå i försvaret, men detta testades inte då Darj spelade matchen igenom på sin vanliga position i försvarsspelet. Jag utgår därför ifrån att Andrésson har lagt ner dessa planer.

• Emil Frend Öfors fick chansen i 20 minuter i andra halvlek, han har en lång väg att gå innan han kommer upp i samma kaliber som Tollbring i avslutningsläget. 1 kontringsmål och 2 öppna missade lägen från kantpositionen blev kvällens facit. Frend Öfors kommer, om han blir uttagen i den slutgiltiga truppen, få inrikta sig på att det kommer bli väldigt lite speltid, om det överhuvudtaget ens kommer bli någon.

• Stenmalm testades enbart en liten stund, då främst i försvarsspelet där han främst agerade som avlastning för Pettersson. Spelade ett fåtal anfall framåt utan att göra något större avtryck.

• Jim Gottfridsson har i landslaget många gånger enbart intagit rollen som framspelare utan att själv vara ett hot för försvararna. I gårdagens match var Gottfridsson en av de bästa på plan, där hans breda genombrottsspel var det största glädjeämnet, detta resulterade många gånger i antingen mål, straffkast eller utvisning. En dimension som Sverige behöver i sitt anfallsspel, då laget i många situationer kan bli väldigt lättläst om Gottfridsson enbart intar rollen som framspelare.

• Sverige kommer att göra minst ett byte från anfall till försvar, detta märktes tydligt i kontringsspelet i andravågen då det saknades någon som tog tag i uppspelsfasen. Sverige är i stort behov av de enkla mål som dessa kontringar kan innebära, tränarna bör därför lägga stort fokus på detta i den alldeles sista uppladdningen innan fredagens match mot Bahrain.

• Varken Palicka eller Appelgren glänste i målet där båda fick chansen i varsin halvlek. Palicka var i matchen snäppet vassare, men vem som ska vara uttalad förstamålvakt av de två är svårt att säga. Jag lägger mina pengar på att Palicka kommer, som i matchen mot Norge, starta mot Bahrain, men jag tror på ett mästerskap där vi kommer få se de båda målvakterna användas nästintill lika mycket.

På det stora hela kommer Sverige nu gå in i VM med ett gott självförtroende efter tre raka vinster i uppladdningen (jag antar att man kommer avfärda Chile ganska så enkelt). En del frågor har besvarats och många områden har förbättrats hos detta landslag. Jag förblir smått optimistisk till detta landslags chanser i VM, trots att mina förhoppningar faktiskt har höjts en liten del. En kvartsfinal bör fortfarande ändå vara det huvudsakliga målet och något som detta Sverige bör vara relativt nöjda med.

I veckan väntar ett inlägg där jag kommer att ge min syn på hur jag tror det går i VM och vilket lag som jag i slutändan tror kommer stå högst upp på prispallen.

Med VM, som börjar om exakt en vecka, behöver Sverige korta ner truppen från 18 till 16 spelare. Många, inklusive jag själv, har varit säkra på att det är en målvakt och en försvars/linjespelare som Andrésson kommer att välja att inte ta med sig till Frankrike, men nu öppnar förbundskaptenen upp för en potentiell skräll.

I och med Tobias Karlssons avsked från landslaget har Max Darj tillkommit för att ta över uppgiften och sadla Karlssons roll som landslagets hjärta och pådrivare i försvarsspelet. Alingsåsspelaren och tillika mästerskapsdebutanten kommer främst bilda mittblock med Jesper Nielsen, där Fredric Pettersson är det enda alternativ som kan gå in och täcka upp ifall någon av de två drabbas av skada eller liknande. Philip Stenmalm har, i vissa situationer, testats på positionen men frågan är om Andrésson vill gå till ett mästerskap med enbart Stenmalm som alternativ för firma Darj/Nielsen. Detta scenario var det många av oss som trodde skulle ske, men nu börjar det spekuleras kring uttagningen och Petterssons vara eller icke vara i VM-truppen.

Sverige går till detta mästerskap med ovanligt få anfallsspelare som på en internationell nivå kan spela i båda riktningar. Lukas Nilsson, Simon Jeppson, Jesper Konradsson och till viss del Jim Gottfridsson är alla spelare som inte har försvarsspel som sin bästa egenskap. Gottfridsson spelar sporadiskt på vänstertvå i sitt Flensburg, Nilsson spelar i princip aldrig på positionen i Kiel, Konradsson spelar enbart anfallsspel och Jeppsson är alldeles för oprövad på den här nivån. Som tur är har vi Jakobsson på högersidan som kan spela åt båda hållen, och även Lagergren som kan gå in och täcka upp efter honom när vila behövs. På vänster och mittnioposiiton har alltså Sverige enbart en av totalt fem spelare som i detta mästerskap kan räknas som tvåvägsspelare, den spelaren är Philip Stenmalm. Spelaren från Kolding kommer att få infinna sig att få väldigt få minuters speltid i anfallsspelet, men beroende på hur den slutgiltiga truppen kommer att se ut så kan Stenmalm få lite av en nyckelroll i detta mästerskap.

Om Andrésson gör det mest väntade valet när han presenterar sin trupp, dvs väljer bort målvakten Aggefors och linje/försvarsspelaren Pettersson kommer Sverige gå till mästerskap med enbart två “riktiga” alternativ till mittförsvaret. Andreas Nilsson, som är den andra linjespelaren i truppen, spelar enbart anfallsspel och bör aldrig få tillåtas spela försvarsspel då det inte precis hör till någon av hans bästa specialiteter. Med Nilsson på plan kan Sverige alltså bli tvungna till att göra tre stycken byten från anfall till försvar, om då inte Andrésson väljer att använda någon av Gottfridsson, Jeppsson, Nilsson eller Konradsson i försvarsspelet.

Avsaknaden av Jonas Källman blir nu extra tydlig, då Sverige i många år har haft en så ovanlig sak som en vänstersexa som även kan spela försvar, i diverse olika positioner. När Källman nu saknas och ersätts av Tollbring behöver Sverige hitta nya lösningar.

Andrésson har i intervjuer hintat om att han är öppen för att faktiskt inkludera Pettersson och istället peta en ytterligare spelare från en av de andra positionerna, rimligtvis antingen Stenmalm eller Frend Öfors. Tanken från förbundskaptenen är då att istället använda Max Darj på positionen som vänstertvåa, istället för i mittblocket. En position som Darj är helt främmande för och som han enligt honom själv nästintill aldrig har spelat på.

Lösningen kan alltså därför bli att Nielsen/Pettersson bildar mittblock och Darj istället tar positionen till vänster. En sådär lösning om ni frågar mig. Att använda vår försvarsspecialist på en position där vi antagligen inte kommer få ut mest och det absolut bästa av honom är inte optimalt och Andrésson bör faktiskt tänka om i det här läget. Visst, uttagningen av en extra försvarare i form av Pettersson är något jag står bakom och håller med om, men jag anser att han istället bör användas som back-up ifall skador eller en sådan sak som ett rött kort rimligtvis skulle inträffa. Istället bör Andrésson använda sig utav Stenmalm som har större vana, men även till viss del Gottfridsson som jag anser vara en ganska så underskattad försvarsspelare.

Lotten att avstå VM bör därför enligt mig falla på Aggefors och Emil Frend Öfors, den sistnämnda som kommer få infinna sig i att vara Jerry Tollbrings back-up på vänstersex. Det är alltid en risk att enbart ha en spelare på någon av positionerna, men i denna situation som vi nu befinner oss i ser jag detta som den absolut bästa lösningen.

När vi nu snart går in i 2017 är det dags att summera säsongen i Handbollsligan så här långt genom en utdelning utav olika titlar till lag och spelare som har presterat bra, och mindre bra.

Årets hemvändare

Varje säsong har Handbollsligan ett antal spelare som återvänder hem till Sverige efter en sejour som proffs utomlands. Denna säsong fick vi se spelare som Fredrik Petersen, Gunnar Stein Jonsson, Jonas Larholm och Magnus Persson. Det brukar innebära en viss risk med att värva en spelare som på ålderns höst återvänder tillbaka till Sverige, ofta är spelaren sliten och med en motivation som inte riktigt är på topp. Årets i särklass mest inflytelserika hemvändare är Fredrik Petersen som har kommit in och fått fart på sitt Malmö. Den rutinerade kantspringaren värvades till Malmö i slutet av förra säsongen, men han bör ändå räknas in och bedömas i denna kategori. Med en fin tredjeplats i skytteligan kan vi tydligt se att Petersen fortfarande innehar den inställning och kämparanda som vi har kommit till att associera honom med.

Årets hemvändarflopp

Med Petersen som tydligt har presterat absolut bäst bland hemvändarna, så är den mindre smickrande titeln årets hemvändarflopp svårare att utse. Alla spelare nämnda ovanf har mer eller mindre underpresterat, med undantag för Magnus Persson och Petersen. Den som jag anser har kommit hem och enbart varit en skugga av sitt forna jag och därför varit den största besvikelsen bland hemvändarna är Gunnar Stein Jonsson. islänningen som skördade framgångar och vann SM-guld med det då framgångsrika Drott har inför säsongen kommit hem till Handbollsligan, men denna gång till IFK Kristianstad. Den spelskickliga mittnian har inte kommit in i laget överhuvudtaget och har ofta fått se sig förpassad till bänken i matchernas avgörande lägen. Tekniska fel och en frånvaro av offensivt hot har varit synonymt med spelaren den första halvan av säsongen, möjligen behövs ytterligare acklimatisering, och vem vet, kanske får vi se en pånyttfödd Stein Jonsson när vi närmar oss slutspel.

Årets besvikelse

Vi finner besvikelser i både toppen och botten av tabellen när vi nu snart går in i 2017. IFK Kristianstad som har varit överlägsna tidigare år är nu betydligt mer osäkert och hackigt. Ystads IF som i nuläget inte ens ligger på en slutspelsplats, där tappet av Lukas Nilsson visat sig vara än mer förödande för laget än vad som troddes på förhand. Hammarby IF, med bara IFK Ystad bakom sig i tabellen, har laget efter många år av slutspel istället fått infinna sig i att denna säsong få kämpa i bottenträsket. Om man tar förväntningar inför säsongen så anser jag att Ystads IF bör tilldelas titeln som det lag som fram tills nu har varit seriens största besvikelse. Med Lukas Nilsson som lämnade för Kiel kunde vi anta att Ystad skulle bli rejält försvagat, men inte i sån här utsträckning. Värvningen av Erik Forsell Schefvert från Sävehof ansåg jag på förhand kunna vara en potentiell kandidat till årets nyförvärv när säsongen summerades, men förhoppningarna har inte riktigt infriats ännu. Om laget inte skulle lyckas ta sig till slutspel skulle det innebära ett stort steg bakåt i utvecklingen för Ystads IF

Årets lag

När vi snart går in i landslagsuppehåll så har vi LUGI som serieledare, efter att ha fått tillbaka sina förlorade poäng så avancerade man fort till from högst upp i serien. När ungefär halva serien är spelad ser jag LUGI som det enda alternativ till titeln Årets lag. Vi har i nuläget ett läge i serien där det enbart skiljer 4 poäng mellan ettan och femman (med vissa lag som har färre spelade matcher). Lundalaget, där de mest framstående spelarna är unga talangfulla killar har verkligen fått ihop spelat fram tills nu. Om spelare som Simon Jeppsson och Alfred Jönsson fortsätter i samma stil och får hålla sig skadefria ser jag ingen anledning till att hålla LUGI som en av de absolut största favoriterna till att behålla sin plats högst upp i tabellen.

Dagen innan Julafton meddelade Riksidrottsnämnden att beslutet från Svenska Handbollförbundets tävlingskomitté angående avdraget på 4 poäng som drabbade LUGI i November. Laget återfår därför dessa poäng och går därmed upp i serieledning när vi nu går in i både juluppehåll och senare landslagsuppehåll i Januari då VM börjar.

Anledningen till beslutet är, som jag tolkar det, att Svenska Handbollförbundet helt enkelt har gjort fel när man har kontrollerat och tagit hand om anmälan som hade gjorts med anledning att LUGI använt sig av en otillåten spelare. GUIF, som även de blev drabbade av poängavdrag, överklagade också sitt ärende men de kommer inte återfå några poäng då det anses att deras ärende har skötts korrekt från SHF och handläggaren som arbetat med deras anmälan.

Det hela bör ses som ett stort misstag av SHF då man har misslyckats i sin bedömning genom att ha agerat slarvigt i sin hantering av de båda ärendena. Båda lagen har använt sig av oregistrerade spelare, antagligen inte medvetet, och det är självklart inte tillåtet och är därför någonting som bör bestraffas. Händelseutvecklingen med SHF och deras dåliga hantering kommer bara innebära att Sveriges handbolls kontrollorganisation blir än mer diffust och svårtolkat. Med en sport som har en position som en av de mest populära och största i Sverige behövs parallellt en organisation som agerar professionellt och bedriver en förtroendeingivande verksamhet. Något som jag anser att SHF många gånger misslyckas med.

----------------------

Samtidigt som LUGI fick en julklapp i form av 4 poäng dagen innan Julafton, så drabbades man av en förlust från annat håll. Nästa säsong kommer skytteligaledaren och lagets stjärnspelare Simon Jeppsson spela i Flensburg. Det kommer kanske inte direkt som någon jätteskräll att den nyblivne landslagsmannen är klar för Bundesligalaget, då Flensburg med Ljubomir Vranjes de senaste åren har haft en tendens till att plocka relativt unga talanger från Handbollsligan. Jeppsson kommer i Flensburg ansluta till svenskarna Mattias Andersson, Jim Gottfridsson, Tobias Karlsson och Hampus Wanne. Med Johan Jakobsson som nästa säsong lämnar för Sävehof, kommer Flensburg fortsatt behålla sin stabila grund på 5 Svenska spelare plus tränaren Vranjes.

Värvningen av Jeppsson kommer innebära att det tyska storlaget kommer få en skytt som likt Lukas Nilsson har potential till att bli en av de absolut bästa på sin position. Skillnaden mellan de 2 supertalangerna är att Jeppsson har en spelstil mer inriktad mot skytte medans Nilsson mer är en kombination mellan hänsynslöst genombrottsspel och skytte. Jeppsson, med sin längd på över 2 meter kommer tillföra ännu en dimension till Flensburg. Ett lag som under de senaste åren har varit mer inriktade på ett snabbt genombrottsspel då man många gånger spelar med 2 spelfördelare på plan samtidigt. Med Jeppsson i laget får man ett väldigt bra komplement till trion Lauge, Mogensen och Gottfridsson som har genombrott och passningsspel som sina främsta egenskaper.

Jag har sagt det här innan i bloggen men betonar det igen - Sverige har 2 ytterst spännande namn på vänsternio. Efter många år där en självklar stjärna på positionen har lyst med sin frånvaro (med undantag för Kim EDR som slutat i landslaget) har Sverige nu 2 spelare med potential till att bli världsstjärnor att tillgå samtidigt.

Jag anser att det är ett väldigt bra beslut från Jeppsson att ta chansen och redan lämna för Bundesliga. Han har ett par säsonger i ryggen i Handbollsligan och för ytterligare utveckling behövs tuffare matcher. Med Vranjes som tränare kommer han få en bevisat bra tränare som garanterat kommer ge honom många chanser till spel och utveckling. Duon Nilsson/Jeppsson kommer bli oerhört spännande att följa i VM, då båda kommer prövas mot absolut tuffast motstånd.

I Maj 2012, förlorade de redan klara mästarna Montpellier överraskande mot bottenlaget Cesson-Rennes. Efteråt uppdagades det att orimligt stora summor hade spelats på bottenlaget och utredningen om matchfixning påbörjades. En utredning där de båda bröderna Luka och Nikola Karabatic har fått agera ansiktet utåt.

Nikola och Luka Karabatic, där storebror Nikola rankas som en av världens absolut bästa spelare genom tiderna har nu återförenats igen i PSG efter turbulensen i Montpellier.

Nikola som är den äldre av de två, inledde sin karriär i Montpellier redan vid 16 års ålder för att sedan ta steget till Bundesliga och Kiel efter 5 år i Montpellier. Det var först i Kiel som han blev ett världskänt namn då han under denna period spelade i ett Kiel som bör rankas som ett av tidernas bästa klubblag. Det var efter 4 år och 4 Bundesligatitlar i Kiel som Nikola beslöt sig för att återvända till sitt Montpellier där hans bror Luka spelade sedan ett år tillbaka. Montpellier dominerade vid denna tid den Franska ligan stort och ligatitlar lades på hög i prisskåpet.

År 2012, gjorde de båda bröderna sin sista säsong i Montpellier. Efter ligatiteln hade säkrats skulle man bara spela mot Cesson-Rennes, ett lag som vid vinst skulle få förnyat kontrakt. I matchens halvtidspaus uppmärksammade spelbolag att ofantligt många spel lades på bottenlaget, för summor så höga att de aldrig hade setts till tidigare inom Fransk handboll. Normalt brukar en match i Franska högstaligan generera ett par tusen euro i lagda spel, denna match genererade över 100 000 euro. Mönstret snappades snabbt upp av myndigheten Francaise de Jeux och en polisutredning följde därefter.

I oktober 2012 fastställdes domen; matchen var uppgjord, bröderna Karabatic tillsammans med 5 andra spelare stängdes av i 6 matcher. Bröderna nekade till delaktighet och hävdade att man inte hade något med det att göra, men Nikola erkände att hans flickvän hade spelat på matchen utan hans vetskap. Rättegången dröjer och bröderna beslutar sig för att lämna Montpellier för Pays d’Aix där Nikola enbart spelar i ett fåtal månader innan Barcelona erbjuder honom ett kontrakt. Lillebror Luka som får ses som den mindre begåvade spelaren av de två fortsätter i det Franska laget till 2015 då båda gör flytten till det nyfinansierade PSG.

Vid tidpunkten för de bådas flytt till PSG väcktes åtalet återigen till liv och de båda bröderna fick infinna sig till rättegången. En rättegång där åklagaren yrkade på 5 års fängelse och böter för bedrägeri för Nikola som blev hårdast utsatt av de två. Domen blev inte så pass hård då Nikola och Luka dömdes till böter på 10 000 respektive 15 000 euro. De båda bröderna kom alltså minst sagt billigt undan från denna skandal, då fängelse faktiskt fanns med i bilden som ett rimligt straff.

De båda bröderna har återhämtat sig från skandalen och någon märkbar påverkan syns inte till på plan. Nikola, som vid två tillfällen har utsetts till världens bästa spelare har alltid haft väldigt hög status och varit väldigt uppskattad i hemlandet, populariteten för honom har under de senaste åren minskat och bilden av honom som Frankrikes främsta ikon inom handboll är inte lika stark.

Det är inte enbart hos Fransmännen som Nikola Karabatic har förlorat mycket av sin popularitet, även jag ser numera honom enbart som en väldigt duktig handbollsspelare som har förlorat mycket av sin karisma och likeability. Med uttalanden där han säger sig själv vara oskyldig då verkligheten och bevis säger den direkta motsatsen så gör inte Nikola situationen bättre för sig själv.

“Portraying me as a cheater is unacceptable” - Nikola Karabatic

Vi kommer få se de båda bröderna tillsammans i Frankrikes landslag i VM och de kommer garanterat vara ett av de lag som slåss om slutsegern. Det som är säkert är att lika många handbollstittare inte längre vill se laget stå som vinnare, mycket på grund av denna skandal och bilden av bröderna Karabatic som fuskare.

Idag (Söndag) avslutas EM med finalen mellan Nederländerna-Norge kl 18:00. Efter att Sverige enbart lyckats vinna 1 enstaka match på 6 försök måste man bedöma deras insats i detta mästerskap som ett fiasko.

Inför EM hade många stora förhoppningar på Sverige, där ett upprepande av mästerskapen 2010 och 2014 där man tog medalj sågs som en stor möjlighet. I efterhand när man nu analyserar Sverige och deras insats kan man inte annat än att bedöma den som ett stort fiasko. Detta mästerskap på hemmaplan, där man hade alla spelare tillgängliga, sågs som en ypperlig chans att inleda något stort för Svensk damhandboll och dels komma ikapp våra grannar Norge och Danmark, men även öka intresset för damhandboll i Sverige ytterligare. Istället fick mästerskapet motsatt effekt, vi har hamnat än mer på efterkälken och biljettförsäljningen har visat på att intresset för en match där Sverige inte har varit involverade är väldigt lågt.

Inför mästerskapet, spekulerades det kring Linnea Torstensons vara eller icke vara i Landslaget. Till slut beslutade sig förbundskapten Signell för det vågade valet att peta en av lagets absolut största stjärnor de senaste åren, en spelare som så sent som 2014 blev utsedd till världens bästa försvarsspelare. Vid ett fiasko likt det som har inträffat var det en ganska stor självklarhet att Signell skulle få utstå massiv kritik för sitt val, kritik som verkligen är berättigad. Jenny Alm, som var tänkt som spelaren som skulle överta Torstenssons roll i laget som skytt, har haft ett mästerskap där hon i princip inte har uträttat någonting. Istället har det varit Jamina Roberts, som i nästintill hela sin landslagskarriär har setts som en joker att slänga in, som har fått dra det tyngsta lasset som vänsternia.

Ett modernt handbollslag 2016 är i desperat behov av skyttekraft på någon av niometers positionerna, dels för de enkla målen utifrån men även för spelet överlag då försvarande lag tvingas ut, vilket ger upphov till större luckor för övriga spelare. Denna dimension har Sverige saknat i detta mästerskap, då det är enbart Gulldén, som för övrigt har haft ett rätt så misslyckat mästerskap, som har stått för någon form av skyttekraft.

Nyligen tillträdde Henrik Signell, som får och även kommer få motstå mest kritik av alla inblandade, har inte direkt fått en flygande start på sitt nya jobb. Efter 12 spelade matcher i de båda mästerskapen EM och OS har Signell enbart vunnit 3 stycken. Ett minst sagt horribelt facit för ett lag i Sveriges kaliber. Problemet för Signell har inte varit försvarsspelet, tvärtom då det överlag har varit stabilt och tillsammans med målvaktsspelet varit den del i Sveriges spel som har hållit laget kvar i många matcher. Det har i detta mästerskap blivit väldigt tydligt att försvarsspel är den gren som Signell behärskar bäst och därför även prioriterar. Som utomstående har det främst i time-outs i matchsituationer sett ut som alltför lite fokus har legat på det uppställda anfallsspelet.

Exempelvis i slutskedet av den avgörande matchen mot Frankrike, Sverige ligger under med 2-3 bollar och försvarsspelet i kombination med målvaktsspelet har under hela matchen varit väldigt bra då man lyckats hålla Frankrike på färre än 20 mål. Med enbart ett fåtal minuter kvar då Sverige jagar vinst tar Signell time-out, här lägger han inte fokus på anfallsspelet och hur man ska kunna komma till bra lägen, utan istället förbrukas nästan hela minuten på en genomgång av hur försvarsspelet ska se ut resterande tid av matchen. Denna sekvens visade för mig prov på Signells undermåliga matchcoachning och hans förmåga att kunna ställa om snabbt och anpassa sig till alla möjliga situationer som kan uppstå i en match.

Det lär spekuleras kring om Signell ska sparkas eller inte. Jag tror inte det är rätt väg att gå då man efter Per Johansson har haft en alltför stor rullians när det kommer till förbundskaptener. Henrik Signell bör få chansen även nästa år då det är VM, först efter det mästerskapet bör man utvärdera ifall man ska gå vidare med ett annat alternativ.