Sverige–Frankrike närmar sig. Jag konstaterar att det blir det tuffast testet ett svenskt landslag har haft på många år.

Mitt Trelleborgs FF avslutade vårsäsongen i fredags. 0–0 borta mot Kristianstad var kanske inget höjdarresultat, men om du sagt till mig inför säsongen att vi skulle fira sommar obesegrade med fem poängs serieledning – det hade varit ett drömscenario.
Det är otroligt skoj att det gått så här bra. Vi hade 17 nya spelare inför säsongen och jag tror att vi kommer att bli ännu bättre under hösten i Ettan Södra.

Nu ska jag vara lite ledig innan vi drar igång träningen igen – perfekt läge när utslagsmatcherna i VM drar igång.
Det blir mycket TV-tittande nu!

Kanada vann mot Sydafrika igår kväll. Även om det satt långt inne i den matchen (Eustáquio avgjorde i 92:a), tror jag att värdnationerna kan bli skrällarna i slutspelet.
Jag tror att Kanada, Mexiko och USA kan gå längre än vad de flesta tror.

Hur långt går Sverige då?
Ja, det är klart att det mesta talar för att vårt VM tar slut imorgon.
Frankrike har en otrolig spets i alla lagdelar. Vi behöver en 100-procentig maxprestation från alla spelare – och det kommer inte att räcka, utan det krävs samtidigt att Frankrike inte kommer upp på sin högsta nivå och att marginalerna är med oss.
Men Sverige har inget att förlora, all press ligger på Frankrike.

Redan när vi i landslaget mötte Frankrike i kvalet till VM 2018, som de sedan vann, var Didier Deschamps deras förbundskapten.
Vi förlorade 2–1 borta och vann 2–1 hemma.
Vi spelade egentligen bättre i bortamatchen än hemma. Jag minns att Oliver Giroud gjorde ett riktigt klassmål i Stockholm, men vi vände och vann. Sebastian Larsson gick upp och pressade målvakt Hugo Lloris på stopptid och så lade Ola Toivonen in bollen i tom bur – ett fantastiskt avgörande som gjorde att vi i praktiken säkrade playoff-platsen mot Italien.

Vi mötte ju många bra lag under de åren – Tyskland i 4–4-matchen 2012, Italien i det nämnda playoffet, England i VM-kvartsfinalen 2018 – men detta Frankrike var extremt starka. De hade något mer än de andra, de var lite spetsigare.

Idag är de dessutom ännu spetsigare – Mbappé, Dembele och Olise där framme…
Samtidigt har de stabilitet och balans i försvarsspelet. Om William Saliba är frisk (han missade Norge-matchen senast), blir det han som tampas med Viktor Gyökeres. Jag håller honom som världens bästa mittback.
Förhoppningsvis känner Gyökeres till hans svagheter – de spelar ju ihop i Arsenal.

Att Gyökeres fortsätter längst fram är ju ganska givet och jag tror att det blir med samma 5-2-3-upplägg som mot Japan, med Alexander Isak och Anthony Elanga på kanterna.

Hur gör Graham Potter med elvan i övrigt? Isak Hien är skadad och då är frågan om Victor Lindelöf får gå tillbaka till backlinjen (med Jesper Karlström eller Lukas Bergvall in i elvan på mitten), eller om Potter sätter in Carl Starfelt från start som mittback.

Min gissning är att Lindelöf blir mittback igen och att defensive Jesper Karlström går in bredvid Yasin Ayari på mittfältet.

Därmed tror jag att Potter ställer upp så här:
Jacob Widell Zetterström – Alexander Bernhardsson, Gustaf Lagerbielke, Victor Lindelöf, Gabriel Gudmundsson, Elliot Stroud – Yasin Ayari, Jesper Karlström – Anthony Elanga, Viktor Gyökeres, Alexander Isak.

Sverige mot Frankrike. Det går ju att tänka sig enklare motstånd.
Däremot kan jag inte tänka mig någon svårare i detta VM.

Ärligt talat vet jag inte riktigt vad man ska göra för att slå Frankrike. Frontfyran med Olise, Dembele, Mbappé och Doué är minst sagt respektingivande… Deras ersättare på bänken likaså.
Men det är fotboll det handlar om. Frankrike vinner kanske mot Sverige nio gånger av tio – det gäller att hoppas på att det är den där tionde gången och göra allt för att maximera förutsättningarna.
Insatsen mot Japan gör att det är enklare att få upp hoppet inför 16-delsfinalen.

Som jag skrivit tidigare i bloggen, såg jag på förhand Japan-matchen som den svåraste i gruppspelet.
Att Sverige löste den uppgiften så bra som de gjorde, imponerar.
Vi kom från 1–5-smällen mot Nederländerna – och vi var till och med närmast segern mot Japan.

Nu spelar jag tyvärr inte fotboll längre, men om jag hade gjort det hade jag velat spela under Graham Potter. Hans ledarskap framstår som ganska unikt.
Han tog över ett landslag med enormt dåligt självförtroende – och såg till att vi gick till VM.
Han fick en rejäl smäll i genrepet mot Norge, men sedan krossade vi Tunisien.
Han fick en ny smäll mot Nederländerna – Sverige reste sig igen.

Det är i hur man hanterar förluster som man visar vilken personlighet man har. Det har han verkligen lyckats med i landslaget.

Inför Japan fattade han beslut som var mycket överraskande – särskilt målvaktsbytet och att sätta Victor Lindelöf på mittfältet.
Dessutom fick Elliot Stroud starta sin första landskamp i karriären.
Det var beslut som satte Potter i skottgluggen – hade det gått dåligt, hade han utsatt sig för stor kritik.
Det är klart att man som förbundskapten inte ska fundera på sådant när man tar ut lag, men som alla förstår kan det vara lätt att ändå ta den enkla vägen.
Potter framstår som otroligt stark taktiskt och ledarskapsmässigt.

Målvaktsbytet, där Jacob Widell Zetterström fick chansen, såg jag verkligen inte komma. Jag anser inte att Kristoffer Nordfeldt gjorde några missar mot Tunisien och Nederländerna, utan beslutet att byta målvakt måste rimligen varit baserat på vad som hänt på träningsplanen.
Widell Zetterström har en annan höjd i sitt spel än Nordfeldt och kan göra mer extrema räddningar – hans parad i första halvlek mot Japan var ett exempel på det.

Mot Frankrike behöver han antagligen göra sin bästa match någonsin för att Sverige ska kunna skrälla.
Vi behöver skydda den egna boxen lika bra som mot Frankrike och visa upp det lite mer aktiva och bättre försvarsspelet som vi såg mot Japan, igen.
I och med Isak Hiens skada är frågan om Victor Lindelöf får gå ned som mittback från start igen.
Egentligen hade jag velat se två riktiga sexor framför backlinjen i en sådan här match, men vi har inte riktigt de spelarna.
Den mest utpräglade defensive mittfältaren är Jesper Karlström, men jag är tveksam till om han har det rätta tempot för att klara rollen mot Frankrike.

Om jag vore Potter hade jag satt Lindelöf och Yasin Ayari på mittfältet och låtit Carl Starfelt komma in från start i backlinjen – med brasklappen att jag inte ser träningarna och inte vet vilken fysisk status Starfelt har.

Min elva mot Frankrike: Jacob Widell Zetterström – Alexander Bernhardsson, Gustaf Lagerbielke, Carl Starfelt, Gabriel Gudmundsson, Elliot Stroud – Victor Lindelöf, Yasin Ayari – Anthony Elanga, Viktor Gyökeres, Alexander Isak.

***

Till sist: Så här går det i åttondelsfinalerna.
Lagen i fet stil går vidare:
Tyskland–Paraguay
Frankrike–Sverige (tyvärr…)
Kanada–Sydafrika
Marocko–Nederländerna

Kroatien–Portugal
Spanien–Österrike
USA–Bosnien-Hercegovina
Senegal–Belgien

Brasilien–Japan
Norge–Elfenbenskusten
Mexiko–Ecuador
England–Kongo-Kinshasa

Argentina–Kap Verde
Australien–Egypten
Schweiz–Algeriet
Colombia–Ghana

Yes! Vi är i 16-delsfinal!
1–1 mot Japan – Sverige var till stora delar bra, bättre än vad jag trodde.
Även om vi vann med 5–1 mot Tunisien i premiären, skulle jag säga att detta var Sveriges bästa match i VM hittills.
Nu mötte vi ett riktigt starkt lag – och stod upp bra.

Graham Potter gjorde ett antal ändringar i sin startelva och jag måste säga att jag blev förvånad, både över att han valde att byta målvakt och att sätta in Victor Lindelöf på mittfältet.
Nu blev det bara 37 minuter för Lindelöf i den nya positionen, innan han fick gå tillbaka till backlinjen efter Isak Hiens skada.
Men det är hur som helst svårt att hävda att Potter gjorde fel, med tanke på hur Sverige såg ut under stora delar av matchen.

Det var laget som var den bäste spelaren idag. Sverige hängde ihop som kollektiv på ett bättre sätt än vad vi sett tidigare.
Japan skapade inte jättemycket, men när de fick in 1–0 kändes det som att det kunde bli tufft – med de fem insläppta mot Nederländerna färska i minnet.
Det blev lite bolltittande från Gustaf Lagerbielke och Alexander Bernhardsson hängde inte riktigt med Maeda på det japanska målet – men det var ett snyggt mål, bra gjort av japanerna.

Men istället för att falla ihop som mot Nederländerna, visade Sverige karaktär.
Anthony Elanga satte sin fina kvittering. Man ser hur motståndarna är rädda för hans hastighet. Den japanske målvakten Suzuki kunde gjort det lite bättre på hans inlägg/skott, men var nog lite orolig för att det skulle komma en touch.

Efter 1–1-målet var sedan Sverige det bättre laget. Det var vi som hade mest boll och mest tryck på Japan – starkt!
Japanerna blev baktunga.
Att vi hade den kraften och att vi faktiskt var nära 2–1 efter bytena, är nästan viktigare än poängen i sig – det stärker självförtroendet och gruppen.
Det är en stark signal, både utåt och inåt, om att vi har en bra trupp.

Nu hör jag att det är stor risk för att det blir Frankrike eller Norge i 16-delen.
Inte kul, även om jag varit mer orolig om det inte sett så pass bra ut som det gjorde idag.
Vi får oroa oss för Mbappé och Olise – eller Haaland – om någon dag.
Idag firar jag att vi är vidare!

Japan väntar tidigt fredag morgon – ett oerhört bra och lurigt lag.

Inför varje match verkar det bli massor av förändringar – utan att det för den sakens skull påverkar själva spelsättet.

Både mot Holland och Tunisien har de varit otroligt disciplinerade och hårt arbetande. Sven Jerrings klassiska referat "Japaner japaner japaner" passar mycket väl in på dagens japanska lag - 90 år senare.

På ett sätt tror jag att Japan rentav kan vara ett svårare motstånd än Holland. De har byggt upp någonting långsiktigt och hör hemma i toppen av världsfotbollen.

Den sena kvitteringen mot Holland var en stor fördel för laget, kanske mer energimässigt i gruppen snarare än resultatmässigt. Sådant ger så mycket för självförtroendet.

Sedan är den japanska fotbollskulturen fantastisk och speglas av hur samhället är uppbyggt. Disciplinen märks även utanför planen. Vid varje stort mästerskap ser vi hur leende japaner städar läktare efter sig, lämnar omklädningsrum i nyskick och hela tiden uppför sig väldigt fint. Även efter sura förluster.

Jag är svag för sådant och kommer att tänka på vår gamle förbundskapten Tommy Söderberg. Han var också en sådan som gick i bräschen för att vara jordnära och ödmjuk. Han kunde också städa omklädningsrummet efteråt och fick säkert flera av oss proffsspelare med stora egon att tänka efter lite.

I Japan lanserades på 1990-talet en ”100-årsvision” för att göra landet till en stormakt inom fotbollen. Det finns dessutom en uttalad plan att vinna VM-guld senast år 2050 - och det är fullt rimligt. Med lite stolpe in istället för stolpe ut de senaste världsmästerskapen så hade de mycket väl redan kunna haft en medalj.

De flesta av de japanska spelarna spelar i de stora europeiska ligorna och även den japanska ligan har tagit stora kliv framåt samtidigt som intresset för sporten växer kontinuerligt.

Generellt är detta Japan rent fotbollsmässigt lite som Holland: bra på att komma förbi på kanterna. Det är oroande eftersom Sverige inte kunde hantera det senast.

För svensk del ser jag gärna att Lucas Bergvall får chansen från start. Japan kommer sannolikt att ha mycket mer boll och när kontringslägena kommer behöver vi en motor på mitten som kan driva boll snabbt.

Även Elanga på topp och Isak mer på en kant kanske kan vara något? Elangas speed kommer att bli viktig i omställningsspelet.

Som gammal målvakt bedömer jag såklart mina kollegor med extra kritiskt öga. Nordfeldts VM anser jag har varit rätt så intetsägande hittills.

Han har inte utmärkt sig på något sätt, varken bra eller dåligt. Efter att ha sett om alla Sveriges insläppta mål har jag funderat på om Nordfeldt kunna gå högre upp i banan. Men nej. När backlinjen ligger för högt är det svårt att göra annorlunda. Nyckeln är att hitta en symbios mellan backlinje och målvakt. Min syn på fyrbackslinje kan ni läsa om i senaste avsnittet.

Lag som går långt har ofta målvakter som är utmärkande. Man behöver en keeper som gör de avgörande räddningarna. Kanske kan detta bli en match där Nordfeldt står på huvudet och kan vara den bästa versionen av sig själv? Jag hoppas verkligen det.

En annan nyckel blir att hantera Japans höga press.

Det fanns lägen när Tunisien spelade sig ur den och var ytterst nära att skapa vassa chanser, men den sista nyckelpassen satt inte.

Lyckas vi med det, med den kvalitet som finns i Gyökeres och Isak i en-mot-en-lägen, finns goda möjligheter att få utdelning.

Fasta situationer är en annan potentiell möjlighet för Sverige. Vi är ju större, starkare och bättre rent fysiskt.

Japan å sin sida är oroligt finurliga på sina hörnor och frisparkar. Där måste vi vara extremt påkopplade.

Avslutningsvis. Den viktigaste faktorn av alla:

Spelarna måste tro på det.

De måste, som Granen var inne på i sin senaste blogg, instinktivt ta för givet att de ska vinna matchen. Då slutar de ju tvåa i gruppen.

Vinnarskallar tänker så. Det är en stor anledning till att Granen fick den karriär han fick. Inställningen.

Är nere i Palma och firar min 40-årsdag. Jag vet inte om förlusten mot Nederländerna lagt sig som en våt filt över VM-stämningen i Sverige, men här är det i alla fall bra drag.
Framför allt i söndags, när Spanien gjorde processen kort med Saudi-Arabien.

Det är dock mest Englands- och Argentina-tröjor man ser när man svettas på stan (det är 38 grader varmt!).
De sistnämnda tröjorna har nästan alltid nummer tio på ryggen, vilket kanske inte förvånar.
När Lionel Messi satte sitt andra mål i rekordmatchen mot Österrike igår, blev det liv ute på gatan.

För mig är han – kanske inte heller så oväntat – världens bästa spelare någonsin. Möjligen har det att göra med min ålder och generation att jag tycker så – för mig har han ”alltid” varit med.
Utöver det han gjort på planen i Barcelona och landslaget, så tycker jag att man inte tillräckligt kan hylla hur han verkar vara utanför som person.
Han är bäst, men ingen skandalkille.
En spelare som individuellt är skickligare än någon annan, men som också sätter laget först.

***

Tre dagar kvar till Japan-matchen. Ett så disciplinerat och skickligt lag. Inför gruppspelet såg jag det här som Sveriges svåraste uppgift – det blir inte enkelt att ta poäng.
Jag har följt deras tvåmålsskytt mot Tunisien senast (4–0), Ayese Ueda, en hel del. Han spelar för min gamla klubb Feyenoord, där han gör en massa mål och är populär.

***

Läste Granens elva i gårdagens blogg och att han vill att Sverige går över till fyrbackslinje.
Jag är inne på samma tankar. I matchen mot Nederländerna, tyckte jag att aggressiviteten och stabiliteten när Graham Potter bytte från 5-3-2 till 4-4-2 eller 4-2-3-1 i mitten av första halvlek. Vi blev inte så baktunga och fick lite mer press på motståndaren.

Om du inte är mycket bättre än motståndarna när du spelar med tre mittbackar, är det svårt att få med sig wingbackarna upp och då blir det nästan alltid en baktung fembackslinje.
Ska du försvara så lågt och skydda varandras ryggar hela tiden, måste du ha extremt duktiga försvarsspelare. Det blir lite för mycket spelare på liten yta med fembackslinje, tycker jag.

Sedan ska man så klart ha i åtanke att min generation är påverkad av hur det var när vi var unga – vi har växt upp med fyrbackslinje.
Det har inte dagens spelare på samma sätt.

Dagens spelare har växt upp i en tid där man i svensk fotboll inte satt försvarsspelet i fokus. Det har varit viktigare med anfallsfotboll, man-markering och att utveckla talanger.
På min och Granens tid var det tvärtom.
Man började med organisationen i försvarsspelet, att försvara som lag, att ta hand om varandra och skydda varandras ryggar – sedan fick man krydda allt det med individuell skicklighet i anfallsspelet.

Vi behöver hitta tillbaka. Allting var inte bättre för, men det är som Sveriges kanske bäste anfallsspelare någonsin, Henrik Larsson, sa. ”Att spela bra försvarsspel är en konst”.

Jag förstår så klart att vi inte kan ändra på allt detta under en VM-turnering, men jag tror att pendeln är på väg att svänga tillbaka.
Vi har haft några år med man-man-markering och anfallsspel och förändringen har gått för långt.
Vi behöver inte snurra pendeln hela vägen tillbaka, men vi behöver kunna göra det vi varit bra på en gång i tiden.

När Mjällby för några år sedan talade om att utveckla sitt anfallsspel för några år sedan och få en mer offensiv profil, sa de också att de inte skulle glömma sin identitet. De skulle fortsätta att vara bra på att försvara det egna straffområdet.
Man får säga att Mjällby lyckades.
Förändringar behöver göras steg för steg. I svensk fotboll har det gått lite för fort från ena till andra hållet.

Tålamod!

Det är nyckelordet för det svenska VM-laget just nu. Och kanske för många runt omkring detsamma.

Jag har nämnt det en miljon gånger: ett tryggt och stabilt kollektiv försvarsspel är nyckeln för överlevnad och framgång.

Det fanns inte där mot Holland. Fem enkla insläppta mål, varav tre liknande efter kantinspel mellan målvakt och försvarslinje. Många av målen hade inte gått att göra om vi legat rätt i positioneringarna.

En faktor i det är den fembackslinje som Potter vill använda sig av. Jag gillar det inte.

Det sprider sig lätt en falsk trygghet i backlinjen eftersom ”det finns en extra mittback” - en förrädisk känsla som påverkar balansen i hela laget.

Många är fostrade med en helt annan slags försvarsspel med fyrbackslinje. Där är rollerna tydligare. Man behöver ”flytta meter” på ett annat sätt, ta 100-procentigt ansvar för vissa ytor och… Det är svårt att förklara, i mitt fall var det en mix av instinkt och taktik. Det satt i ryggmärgen.

Nu väntar Japan och vinner vi den blir vi grupptvåa. Vi går vidare även vid oavgjort och förmodligen också vid en mindre förlust - men jag vill såklart ha tre poäng.

Personligen tror jag att en fyrbackslinje vore att föredra här. Det blir en tydligare ansvarsfördelning och när man övergick till det mot Holland blev det bättre över hela banan.

Jag tjatar om trygghet, men jag tror verkligen att en fyrbackslinje, oavsett hur man väljer att formera sig framför den, skulle gynna det här laget.

Min personliga elva mot Japan ser ut så här:

Nordfeldt

Lagerbielke, Starfelt, Nilsson Lindelöf, Gudmundsson

Bergvall, Karlström, Ayari

Isak, Gyökeres, Elanga

Alla vet nu att vi är farliga offensivt. Vi kunde såra Holländarna vid ett par tillfällen och kunde ha gjort fler mål.

Samtidigt ska man ha klart för sig att Holland är ett väldigt bra lag som säkert tar sig till kvartsfinal och kanske även semifinal. I matchen mot oss bytte de ut sin nia på topp till Brian Bobbery och det gav väldigt bra resultat inne i boxen. Som lag har Holland väldig många vassa redskap.

I övrigt i VM tycker jag att England ser farliga ut. Liksom Frankrike. Argentina är spännande och Spanien har vaknat. Kul dessutom att både USA och Kanada kan gå långt.

Men vi ska inte dra för stora växlar efter två gruppspelsmatcher. De här topplagen har ytterligare växlar när det är skarpt läge. Turneringen börjar på allvar först vid sextondelsfinalerna.

Sedan är det svårt att inte tjusas av lag som Kap Verde och Curacao som kan mäta sig mot betydligt större fotbollsnationer. Det ger positiva rubriker och dessutom lever nästan alla grupper in i det sista.

Jag föredrar ändå 32 lag före 48. VM ska vara VM.