VM-premiär i Mexico City och jag satt bänkad. Mexiko–Sydafrika blev ärligt talat inte mycket till match – Sydafrika var helt enkelt för dåliga – men nu är vi i alla fall igång med den här jätteturneringen.
Befarar att VM innehåller för många lag och för många matcher. Det blir lite urvattnat på sina håll och gårdagens match gjorde inte den känslan svagare.

Samtidigt – vem är jag att klaga när Raul Jimenez får göra sitt första VM-mål på hemmaplan vid 35 års ålder, fem år efter att han var nära döden efter en kollision, skalle mot skalle, med David Luiz i en Premier League-match.
Jimenez var duktig, men jag gillade framför allt Julian Quiñones, den frejdige offensive spelaren som blev VM:s förste målskytt – en ny bekantskap för mig.

För stackars Sydafrika var egentligen dagen förstörd nästan direkt. Nio minuter in i en VM-premiär måste man vara kyligare än vad Sphephelo Sithole var, när han drällde med bollen utanför eget straffområde och tappade den till Erik Lira, som spelade fram Quiñones till första målet.
Ren mardröm – men också undvikbar.
Spela enkelt första tio!

Det hade pratats om Mexikos presspel på förhand och det var ju effektivt, men frågan är om man kan dra några slutsatser av hur det såg ut mot detta Sydafrika.

Tre röda kort är annars det som sticker ut, utöver att den mexikanska publiken vid flera tillfällen buade åt sina spelare som var på väg att vinna en VM-premiär...
Det första går inte att säga något om – målchansutvisningen för olycksgubben Sithole var solklar. Det var också skickligt av Brian Gutierrez att söka det läget när han rann igenom – det var friläge eller rött kort som var alternativen där.
Den andra utvisningen: Dålig känsla från VAR, dålig känsla från huvuddomaren. Themba Zwane åkte ut för att ha höjt armen och träffat Alvarado i ansiktet, samtidigt som denne utsatte Zwane för en hockeytackling: Där måste domarna se situationen i sin helhet – inte rött kort.
Den tredje utvisningen? Klantigt av Montes, som sparkade ned Mudau i 2–0-ledning på stopptid. Det heter målchansutvisning och det var en bra målchans för Sydafrika. Rött kort enligt regelboken.

***

Läser i Sportbladet att de avslöjat Sveriges troliga startelva mot Tunisien genom ett foto av Sebastian Larsson med reservuppställningen i handen.
Av den kunde man få ut den här elvan:
Kristoffer Nordfeldt – Alexander Bernhardsson, Gustaf Lagerbielke, Isak Hien, Victor Nilsson Lindelöf, Gabriel Gudmundsson/Elliot Stroud – Jesper Karlström, Benjamin Nygren, Yasin Ayari, – Viktor Gyökeres, Alexander Isak.

För spelarna tror jag att den typen av avslöjanden betyder noll och intet.
Däremot kan det säkert störa ledarna.

För mig är det i alla fall en ganska naturlig uppställning. Jag tror att Daniel Svensson sköt sig ut ur startelvediskussionen med sin insats mot Norge.
Frågan är om sjuke Gabriel Gudmundsson hinner bli frisk till vänster. Annars verkar det alltså bli Mjällbys Elliot Stroud som får spela – intressant!
Jag tycker att den svenska trebackslinjen för ofta blir en fembackslinje – vi måste våga trycka framåt lite.
Stroud är van vid att spela på positionen i Mjällby och den erfarenheten kan vara positiv för landslaget – så klart sagt med vetskap om att det nu handlar om en högre nivå och går mycket snabbare, och så vidare.

VM är igång. Min egen VM-feber börjar växa när vi närmar oss Sveriges premiär. Tre dagar kvar!

Idag börjar VM. Mexiko-Sydafrika inleder en lång helg som blir något av en uppvärmning inför Sverige-Tunisien, nyckelmatchen som spelas på måndag morgon.

Tunisien inledde förra VM med att förstöra Danmarks chanser. Det är ingen given segermatch för detta Sverige, men ska vi gå vidare, behövs en vinst där.
Jag tror ändå att man löser det och går vidare som en av de bästa treorna.
Mot Nederländerna kammar vi noll.
Kanske, kanske, kan det bli poäng mot ett starkt Japan också.
Men i 16-delsfinalen lär VM ta slut för Sverige.

Är jag för pessimistisk?
Med Alexander Isak och Viktor Gyökeres har Sverige en anfallsduo som vi inte haft sedan Zlatan och Henkes dagar.
Men det spelar ju inte så stor roll om vi inte sätter det som är vår svaghet just nu – det kollektiva försvarsspelet.
Vi är alldeles för svaga bakåt. Träningsmatcherna mot Norge och Grekland har inte minskat min oro.

Därför är Viktor Nilsson Lindelöf Sveriges viktigaste spelare i detta VM.
Han är den ende som verkligen kan hålla ihop försvarsspelet.
Nilsson Lindelöf är en grundpelare, en pappa i försvaret. En sådan spelare som har ledarskapet naturligt i sitt sätt att vara. Han är ingen Olof Mellberg, men när han spelar gör han andra spelare bättre.
Det såg man exempelvis bara på det korta inhoppet mot Norge i förra veckan – man kände direkt att ”oj, nu blev det stabilt igen” .

Tittar man på de svenska landslag som varit bra historiskt, har de alltid haft många erfarna spelare som spelat i landslaget under lång tid – inofficiella ledare och starka personligheter, som driver gruppen oavsett om de har en kaptensbindel på armen eller ej.
Den typen av spelare är inte bara en bristvara i dagens landslag, utan tyvärr också i stor utsträckning i svensk fotboll överlag. Det handlar både om vilken typ av spelare vi får fram idag, men också om samhället i stort.
Jag är emot tidig selektering inom ungdomsfotbollen och det kan vara rimligt att man inte har serietabeller i unga åldrar.
Det är däremot inte bra att vi i svensk fotboll numera inte räknar mål före 13 års ålder.
Den frågan är en detalj i en större helhet, men att lära sig att vinna och förlora fotbollsmatcher är ganska grundläggande när man mognar som människa.

Graham Potter har inte varit svensk förbundskapten särskilt länge, men han är införstådd med vad som gäller nu.
Efter experimentet med Jon Dahl Tomasson, går Sverige tillbaka till det som gjorde oss bra i exempelvis VM 1994, 2002, 2006 och 2018.
En modell där vi ger individen möjlighet att glänsa på en grund av kollektivets hårda arbete. Där laget går före jaget.
På längre sikt vill Potter säkert utveckla Sveriges offensiva spel mer, men för framgång i detta VM gäller det att organisera sig bakåt och få ihop gruppen. Att ge klasspelarna framåt utrymme att avgöra matcherna.
Det blir intressant att se hur Potter lyckats, med den korta tid han har haft på sig.

***

Vilka vinner VM då?
Mitt svar blir Spanien. Mest baserat på deras trupp och hur de imponerade i EM senast. Numera har de inte bara sitt traditionella kortpassningsspel, utan de kan även spela mer direkt när det behövs.
Jag håller Spanien högre än Frankrike.

Skyttekung? Harry Kane. Vi vet sedan gammalt att han kan göra mycket mål och han kommer att göra en stor andel av Englands. Han har nog goda chanser att ta ledningen i skytteligan tidigt, i gruppspelet där England möter Kroatien, Ghana och Panama.

Som gammal målvakt är det alltid spännande att se vilka ”kollegor” som presterar bäst mellan stolparna.
Bland utespelarna är jag mest spänd på att se Lamine Yamal.

Och så klart – det behöver knappt nämnas – Lionel Messi. I min värld är han den bäste spelaren genom tiderna och detta är förmodligen det sista mästerskap vi får förmånen att se honom i.
Njut av det.

Två dagar kvar till VM.
Känner ni hur tempen stiger?
Det gör i alla fall jag.

Mest av allt ser jag fram emot att följa ett stort mästerskap där Sverige är med, hemifrån.
Senast det hände var i VM 2006, där jag framför allt minns Paraguay-matchen med Ljungbergs avgörande (1–0) och alla svenskar som intog Olympiastadion i Berlin.

Sedan är det klart att VM 2018, då jag själv var med, är mitt starkaste VM-minne. Men det ska bli kul att sitta med de svenska fansen och fira svenska vinster.

För några svenska vinster blir det väl i Nordamerika?!

Min förväntan är i alla fall att Sverige slår Tunisien i öppningsmatchen och tar sig vidare, som tvåa eller trea i gruppen.
Nederländerna med min gamle lagkamrat Virgil van Dijk, håller jag som favoriter i Sveriges grupp. Trots att de varit lite upp och ned i sina prestationer på sistone.
Tunisierna får nog det tufft.
Sverige tror jag slåss med Japan om andraplatsen – med all respekt för Japan, som slog England nyligen och som har många skickliga spelare på hög nivå i Europa.

Löser Sverige avancemanget, känns chanserna sedan som 50-50, beroende på vem man får i 16-delsfinalen.
Förbundskapten Graham Potter behöver i alla fall använda de här sista dagarna till att få ihop en stabil defensiv grund, så att vi kan känna att vi kan försvara oss mot bra lag.
Ser man till kvalet, har vi släppt in många enkla mål – och så även i träningsmatcherna mot Norge och Grekland.
Ska man gå långt i ett stort mästerskap, behövs stabiliteten bakåt.

I de flesta upplagor av Sverige som jag spelat med, har försvarsspelet varit prio ett.
I EM 2008 under Lasse Lagerbäck, där jag var med som reserv, var det verkligen så.
Under Erik Hamrén försökte vi vara lite mer offensiva, med varierande resultat. Vi tog oss till två EM, men gick aldrig vidare från gruppen.

När Janne Andersson sedan tog över, gick vi tillbaka till ”det gamla Sverige”, med försvarsspelet i fokus.
Det fungerade ju ganska bra i VM 2018…

Mycket har dock hänt sedan dess.
Då hade vi främst många duktiga defensiva spelare – idag har vi otroliga offensiva spelare.

En av dem är spelaren som jag ser som det här landslagets nyckelspelare – Alexander Isak.
Han har haft ett tufft år med mycket skador, men jag tror och hoppas att vi får se honom i bra form. Når han sina högsta nivåer, kan vi gå riktigt långt i den här turneringen.

***

Om inte Sverige vinner VM, hoppas jag i alla fall att Brasilien gör det. Jag har alltid hejat på dem och jag hoppas på lite sambafotboll i sommar, även om de nu har Carlo Ancelotti som tränare.
Neymar har förresten gjort comeback i brasilianska landslaget. Jag har inte följt honom under de senaste åren, men det ska bli spännande att se hur det går för honom. Kanske kan han bli en joker.

Mina favoritbrassar genom tiderna: Ronaldinho och Ronaldo.

En annan Ronaldo är Cristiano, som ju faktiskt är född 1985 precis som jag.
Det är sjukt att tänka på att han var med redan när jag satt i soffan och kollade på VM 2006. Nu tror jag faktiskt att han har chansen att för första gången bli VM:s skyttekung.
Portugal har Colombia, DR Kongo och Uzbekistan i sin grupp och får antagligen en ganska ”lätt” motståndare som i en 16-delsfinal. Ronaldo kan nog sätta en hel del bollar i de matcherna.
Cristiano Ronaldo är nog den svåraste anfallaren jag själv mött som mittback. Jag har ju mött både honom och Lionel Messi, men Ronaldo var mer lurig. Han låg alltid i straffområdet och fiskade.
Hans öga för målet och tajming i boxen var – och är – otroliga.

VM-premiären närmar sig.

En nyckelmatch väntar direkt och naturligtvis är det viktigt, delvis avgörande, med seger då.

2018 i Ryssland spelade vi öppningsmatchen mot Sydkorea i Novgorod. Det var min första VM-match efter tre EM. Alla visste hur viktig den skulle vara.

Matchdagen i sig var normal, jag skrev om mina rutiner på senaste bloggen.

Jag, Sebastian Larsson, naprapaten Johan Allgulander och landslagschefen Lasse Richt spelade alltid fyramanswhist på något rum tidigt på matchdagen. Sedan blev det en film innan vi var på arenan en timme och 45 minuter innan matchen.

Jag brukade ha med mig mina hörlurar och lyssna på någon allmän topplista med populärmusik, för att sedan ha fasta rutiner när det kommer till ombyte, behandling, massage, stretching och sedan uppvärmning.

Under matchdagen blev dock Victor Nilsson Lindelöf sjuk i feber. På morgonmötet fick truppen reda på läget och att det var Pontus Jansson som skulle få chansen från start bredvid mig. Det blev tydligen en stor grej i media, men personligen var jag hur bekväm som helst med det. Vi hade spelat någon träningsmatch tillsammans, kanske till och med någon kvalmatch och fungerade bra ihop på planen. Vi höll nollan och Pontus gjorde allt rätt.

Men framåt brände vi mängder med chanser och det började bli lite nervöst.

Men!

Plötsligt blev Victor Claesson fälld i straffområdet. Domaren friade först och spelet fortsatte, men halva laget jagade domaren och till slut blev det VAR-koll. Det var väldigt speciellt då eftersom det var VAR-premiär i VM. Och VAR-premiär för mig!

Uppståndelsen blev stor och det hann gå minst fyra fem minuter fram tills att jag faktiskt skulle lägga straffen. Normalt sett brukade jag vänta ut målvakten, men den här gången hade jag bestämt mig för att slå den hårt i målvaktens vänstra hörn.

Och så blev det. Målvakten gick dessutom åt fel håll och det där målet blev extremt betydelsefullt. Vi vann matchen och kunde gå vidare i turneringen med en extremt härlig känsla. Det var för övrigt första gången sedan 1958 som Sverige vann en öppningsmatch i VM.

Att det var jag som skulle lägga straffen var bestämt tidigt. Emil Forsberg hade missat en straff innan turneringen och en av Janne Anderssons grundregler var att alltid byta straffskytt efter en miss. Jag hade lagt en hel del straffar under åren i Holland och Ryssland och var väldigt bekväm med det.

Hur som helst. Den där första segern banade vägen för de som skulle sluta med en gruppseger. På förhand var Tyskland stora favoriter, Mexiko var andrahandare före oss och sedan Sydkorea.

På det sättet finns det vissa likheter med årets grupp. Sverige är rankade trea av fyra lag och man möter det på förhand svagaste motstånd i match ett.

Där stannar likheterna. I år är det 16 fler lag med i turneringen vilket innebär att även de åtta bästa treorna går vidare. Personligen tycker jag att nuvarande upplägg urholkar VM. Jag vill ju att det ska vara idel toppmatcher! Nu blir det inte så. Jag förstår att det handlar om pengar med fler matcher som ska sändas och så vidare. Men det blir nästan som i hockey-VM - nästan alla går vidare…

Kan Sverige lösa tre poäng mot Tunisien, som vi lyckades med mot Sydkorea, byggs det snabbt upp ett självförtroende i gruppen som i sin tur har en stor effekt på allt. Det är min erfarenhet från från både EM och VM. Vinner man inte match ett blir det betydligt kämpigare på många sätt

Gruppen lever oftast hela vägen och lär göra det nu också.

När vi slog Mexiko i den sista och avgörande gruppspelsmatchen var det en av de bästa landskamperna jag varit med om. Sammanhållningen var unik och gruppdynamiken var otroligt stark. Den gången bar det hela vägen till en kvartsfinal där England blev för svåra.

För övrigt blev Mexiko tvåa i gruppen och tyskarna åkte ut efter chockartade 0-2 mot Sydkorea, så både jag och mexikanarna var på gott humör efter den matchen.

På måndag vill jag se ett försvarsspel som är solitt och sitter ihop. Straffområdet ska vara stängt. Sedan vill jag se de offensiva spelarna ta för sig. Man kommer hamna lågt i många matcher och måste därför vara bra i kontringsspelet. Kan man gå på kontring ska man göra det. Tveka inte!

Prio mot Tunisien blir: hålla nollan och vara stabila. Det ger en nödvändig trygghet.

För övrigt är det intressant hur det i varje VM kommer regeluppdateringar. 2018 var det VAR som var den stora snackisen, samt en del förändringar på handsregeln.

Nu är det andra nya regler – som jag tycker är kanon!

Bland annat måste spelarna kasta inkast snabbare. Sätta igång insparkar och frisparkar snabbare – samt att byten måste gå snabbare. Skadade spelare som fått behandling måste vänta en minut för att få komma in på banan.

Det gynnar sporten – och publiken. Matchtempot blir högre och det gynnar de lag som vill vara bollförande. Samtidigt missgynnar det de lag som tar evigheter på sig vid långa inkast och hörnor, då det ska skickas upp mängder med folk och matchen stannar av. Jag undrar exempelvis hur Arsenal ska lösa den biten nästa säsong…

Redan efter sommaren får vi uppdaterade regler i den svenska elitfotbollen och jag välkomnar dem.

Nyss landade landslaget i USA. De har haft ett par mysiga förberedelsedagar på svensk mark. Men nu går de in i den riktiga VM-bubblan på allvar och då förändras allt.

Jag minns gärna tillbaka på mitt VM i Ryssland 2018. Då var det mycket som skulle ordnas innan man skulle iväg. Man provade kostym, olika kläder, träffade media och sponsorer och spelade träningsmatcher utan så mycket nerv. Det var mycket praktiskt fix innan själva avresan.

Vi samlades först i Stockholm, sedan var vi ofta i Båstad. Någon gång inför ett mästerskap var det Gotland.

Jag och andra spelare kom till samlingarna med väldigt mycket positiv energi. Man står ju inför någonting väldigt kul. Men när sista genrepet är klart och man sätter sig på planet en vecka innan VM-premiären - då riktas fokuset helt på uppgiften och premiärmatchen. Smekmånaden är över. All avslappnad glädje förbyts sakta mot allvar och fotbollsmässigt fokus.

Premiärmatchen i ett VM är någonting man kunde ha i bakhuvudet i flera månader. Någonting som skrevs upp enormt i media.

Ändå minns jag att det var ganska avslappnat när vi väl landat i värdlandet (Ryssland). Först när man kommer till hotellet och träningsanläggningen - då börjar det att kittla. VM är ju det största man kan spela. Så naturligtvis börjar det smyga sig in en viss nervositet för varje dag som premiärmatchen närmar sig.

Personligen var jag alltid nervös inför varje match. Den dagen man inte känner fjärilar i magen eller inte känner inte samma attityd och kärlek för att vinna – då är man nog snett på det. Nervositet är någonting bra! Det visar att man tar uppgiften på högsta allvar. Ibland sitter det kvar lite längre, men normalt sett släpper det när domaren blåser igång matchen.

Själva boendet under mästerskapet är också speciellt.

När jag var en del av landslaget kunde vi ibland ha hela mindre hotell för oss själva. Eller så var det som i Ryssland – att vi delade ett större hotell med övriga gäster och hade vår del avspärrad. Allting var väldigt kontrollerat. Vi var isolerade och hade bra förutsättningar för egentid.

Oftast bodde spelarna i singelrum. Jag vill helst bo själv. Även om det fanns vissa spelare som gärna bodde tillsammans.

För egen del var nämligen rutiner inför matchdagar viktiga. Inför VM 2018 så hade vi varje dag en kvällsfika runt 22, sedan gick man och lade sig i sitt eget rum. Jag försökte alltid sova så länge som möjligt, för att sedan ta en sen frukost eller rentav en tidig lunch. Sedan var jag vaken resten av dagen. Många väljer att gå upp lite tidigare för att sedan ta en powernap mitt på dagen. Jag blev seg av det alla är ju olika. Jag och några andra spelare satt hellre upp och tog en kaffe, spelade kort eller såg på film.

Men det var matchdagar. Vanliga träningsdagar var det tidigare frukostar.

Vad landslagsspelarna kommer att upptäcka snart är att det är tacksamt att en dag under mästerskapet kunna träffa familjen. Normalt sett får man en dag under gruppspelet då man umgås med familjen på spelarhotellet. Åtminstone var det så med landslaget på min tid. Jag vet att andra länder haft det väldigt annorlunda på olika sätt.

I VM i Ryssland 2018 var det väldigt speciellt för mig. Min fru stannade hemma eftersom hon skulle föda barn - vår andra dotter. Vi hade kommit överens om att det inte skulle fungera för mig att åka fram och tillbaka.

Dagen innan kvartsfinalen mot England blev jag pappa för andra gången och det var faktiskt min frus beslut att jag skulle stanna kvar med landslaget. ”Du ska spela matchen” sa hon bestämt.

Jag var mest glad och lättad att födseln gick bra och hade inga problem att ställa om för match direkt efteråt. Det snurrade i huvudet. Jag var på toppen av karriären, skulle spela en gigantisk stor match och när jag skulle lägga mig hade jag precis fått en dotter. Ändå kunde jag sova gott den natten. De var mer efteråt, när vi åkte ut mot England, som man ville hem så snabbt som möjligt.

Med en vecka till premiären kommer Graham Potter nu sakta men säkert rikta allt fokus på premiärmatchen. Så fort allt runtomkring med boende och rutiner satt sig lär intensiteten på träningarna skruvas upp. Det största fokuset lär hamna på detaljer i spelet och de börjar tidigt prata om Tunisiens styrkor och svagheter. De kommer då in i en väldigt speciell bubbla som jag hoppas att de kan njuta av att vara i - trots att det är så mycket på spel.

Den svenska VM-truppen är på väg till Dallas.

När förbundskapten Graham Potter presenterade sina 26 spelare, gick det som vanligt – det blev mest diskussion om spelare 23-26 och om vilka som inte kom med (exempelvis Roony Bardghji, Hugo Larsson och Williot Svedberg).

Eller ”diskussion”… Det blev ju faktiskt rent ramaskri och det känns som att det fortfarande inte riktigt lagt sig, så här med bara en vecka kvar till första matchen.

Saken är att de spelare, vars vara eller icke-vara brukar debatteras mest i samband med trupputtagningen, sällan kan räkna med speltid i mästerskapet.

Deras viktigaste uppgift är att sprida (positiv) energi och då väger personliga egenskaper tungt.

2004 kom min gamle lagkamrat i Helsingborgs IF Erik Wahlstedt med i EM-truppen som siste spelare. Han var nog inte i närheten av att få spela en minut, men han gjorde knappast landslaget sämre.

När jag var med i EM 2012 som uttalad tredjemålvakt, visste jag vad som gällde: Att dricka kaffe och vara glad.

Jag överdriver, men det är faktiskt inte långt ifrån sanningen.

Sedan ska man så klart alltid vara redo om något skulle hända. Andreas Isaksson och Johan Wiland hade kunnat skalla ihop eller något liknande – och då hade det blivit min tur.

Var och en måste hur som helst inse sin roll i en mästerskapstrupp. Därför blev jag inte så förvånad över hur Potter tog ut sin trupp.

Christian ”Chippen” Wilhelmsson är förebilden för hur man ska vara. Han var alltid lättsam och sprallig i landslaget – en glädjespridare (sedan hade han bonusen att han spelade ganska mycket och bra också).

Det var viktigt för mig att vara sådan också – att ha en lite gladare tredjemålvakt kan ge lite mer energi. Förstemålvaktens fokus är på matcherna på ett helt annat sätt och det gäller att hjälpa honom så mycket man kan.

Det man också ska tänka på är att det är mycket ”dötid” under ett mästerskap. Många timmar spenderas på hotell och på resor. Det är tufft att vara iväg så lång tid och då är det extra viktigt att man har rätt karaktärer på personerna i gruppen.

Som tredjemålvakt får man offra sig. Under förlägret på Gotland inför EM 2012 hade vi en del skador och då fick jag spela mittback i reservlaget på träningarna.

Det som gör landslaget bättre, får man acceptera.

Det var jag och Jonas Olsson som bildade mittbackspar.

Dreamteam.

Hur det gick för mig och Jonas?

Vi var som Maldini och Baresi.

Kanske inte i mitt fall, men jag är ganska nöjd ändå – jag fick i alla fall in några bra glidtacklingar.