Den svenska VM-truppen är på väg till Dallas.
När förbundskapten Graham Potter presenterade sina 26 spelare, gick det som vanligt – det blev mest diskussion om spelare 23-26 och om vilka som inte kom med (exempelvis Roony Bardghji, Hugo Larsson och Williot Svedberg).
Eller ”diskussion”… Det blev ju faktiskt rent ramaskri och det känns som att det fortfarande inte riktigt lagt sig, så här med bara en vecka kvar till första matchen.
Saken är att de spelare, vars vara eller icke-vara brukar debatteras mest i samband med trupputtagningen, sällan kan räkna med speltid i mästerskapet.
Deras viktigaste uppgift är att sprida (positiv) energi och då väger personliga egenskaper tungt.
2004 kom min gamle lagkamrat i Helsingborgs IF Erik Wahlstedt med i EM-truppen som siste spelare. Han var nog inte i närheten av att få spela en minut, men han gjorde knappast landslaget sämre.
När jag var med i EM 2012 som uttalad tredjemålvakt, visste jag vad som gällde: Att dricka kaffe och vara glad.
Jag överdriver, men det är faktiskt inte långt ifrån sanningen.
Sedan ska man så klart alltid vara redo om något skulle hända. Andreas Isaksson och Johan Wiland hade kunnat skalla ihop eller något liknande – och då hade det blivit min tur.
Var och en måste hur som helst inse sin roll i en mästerskapstrupp. Därför blev jag inte så förvånad över hur Potter tog ut sin trupp.
Christian ”Chippen” Wilhelmsson är förebilden för hur man ska vara. Han var alltid lättsam och sprallig i landslaget – en glädjespridare (sedan hade han bonusen att han spelade ganska mycket och bra också).
Det var viktigt för mig att vara sådan också – att ha en lite gladare tredjemålvakt kan ge lite mer energi. Förstemålvaktens fokus är på matcherna på ett helt annat sätt och det gäller att hjälpa honom så mycket man kan.
Det man också ska tänka på är att det är mycket ”dötid” under ett mästerskap. Många timmar spenderas på hotell och på resor. Det är tufft att vara iväg så lång tid och då är det extra viktigt att man har rätt karaktärer på personerna i gruppen.
Som tredjemålvakt får man offra sig. Under förlägret på Gotland inför EM 2012 hade vi en del skador och då fick jag spela mittback i reservlaget på träningarna.
Det som gör landslaget bättre, får man acceptera.
Det var jag och Jonas Olsson som bildade mittbackspar.
Dreamteam.
Hur det gick för mig och Jonas?
Vi var som Maldini och Baresi.
Kanske inte i mitt fall, men jag är ganska nöjd ändå – jag fick i alla fall in några bra glidtacklingar.
