Välkommen till omgångens 5 punkter. Efter varje Premier League-omgång kommer jag i denna artikelserie att lyfta fem punkter, samtalsämnen och tankar, som jag tagit med mig från den gångna omgången. Här kommer mina punkter från omgång 38.

• Mohamed Salah skyttekung med rekord

Inför den sista omgången fanns det viss spänning i toppstriden. Efter att Liverpool förlorat mot Chelsea förra helgen fanns det nämligen en liten chans att just Chelsea kunde gå om dem i tabellen. Men då krävdes resultat som gick Chelseas väg, de behövde vinna mot Newcastle medan Liverpool behövde förlora. Och så blev det ju inte, det vara aldrig ens nära. Chelsea åkte nämligen på storstryk 3 - 0 i Newcastle samtidigt som Liverpool enkelt avfärdade Brighton. Istället var det - som så ofta denna säsong - Mohamed Salah som ställde sig i centrum.

Salah hade inför den sista matchen ett stadigt grepp om skytteligatiteln. Med tre mål ner till Harry Kane skulle det trots allt en hel del till för att egyptiern skulle tappa det på målsnöret. Men han kunde ju faktiskt även blicka uppåt, för att slå rekord. Med sina 31 mål skulle det nämligen räcka med ett ynka mål till för att slå rekordet för flest gjorda mål under en säsong. Och det gjorde han ju, 26 minuter in i matchen skickade han in det första målet för Liverpool i vad som sedan blev en stabil 4 - 0-seger. Således skrev han in sig i historieböckerna, före Alan Shearer, Cristiano Ronaldo och Luis Suárez.

När Salahs säsong nu ska sammanfattas är det idel lovord som gäller. När han värvades i somras trodde ju de flesta att han skulle göra det bra, själv såg jag honom som en perfekt värvning för Jürgen Klopp. Men så här bra, det trodde ingen. Efter 38 omgångar har han utsetts till ligans bästa spelare, fört Liverpool till Champions League-final och nu även slagit skytteligarekordet för en säsong. Det är lysande, en utomordentlig säsong. Årets värvning alla kategorier.

• Fin säsong av Vardy lite i skymundan

Det var en galen tillställning som avslutade säsongen på Wembley. Matchen, som stod mellan Tottenham och Leicester, slutade nämligen i svängdörrar åt båda håll, med mål efter mål efter mål. Till slut slutade matchen hela 5 - 4 till Tottenham efter att både Harry Kane och Erik Lamela gjort två mål för Tottenham. Men en annan tvåmålsskytt fanns även på förlorar sidan, nämligen Jamie Vardy. Ett tecken på vilken fin säsong även han har genomfört.

De flesta minns ju Vardy från titelsäsongen 15/16. Då var det ju Vardy som fick stå som en mänsklig version av klubbens resa, en anfallare som gått från Fleetwood Town utanför ligasystemet till Leicester City och Premier League. Med 24 mål delade han en andraplats i skytteligan med Sergio Agüero. Då trodde många att det kanske var det, en klassisk "one season wonder". Men förra säsongen gjorde Vardy helt okej, 13 mål i ligan plus en del i Champions League. Denna säsong gjorde han ännu fler, hela 20 stycken, en säsong där Leicester inte enbart har gått som på räls.

Vardy har visserligen inte varit bäst i Leicester denna säsong, inte enligt mig. För mig har Riyad Mahrez återigen varit en klass över sina lagkamrater vilket han visat hela säsongen. Men bakom honom fortsätter ju Vardy att leverera, mål efter mål. Dock kommer det ju inte ge honom någon flytt till nästa nivå längre, 31 år gammal var Arsenal 2016 nog sista chansen. Men VM i Ryssland lär han nog åka till, minst som backup. Som milstolpe i karriären är det mycket godkänt ändå.

• Manchester City nådde 100

Efter att titeln hade blivit säkrad var det inte mycket kvar av säsongen för Manchester City. Champions League var ju över, inhemska cuperna likaså. Istället var det enda som stod kvar inför sista de sista omgångarna jakten på rekord. Ett av alla de rekord som de jagade var poängrekordet ett av de allra största, det som Chelsea tidigare hade i form av 95. Det rekordet hade de dock redan slagit innan den sista omgången då de stod på 97, men det gav dem ytterligare ett mål. Skulle Manchester City bli det första laget att nå 100 poäng? Och visst blev de ju det, även om det satt väldigt långt inne.

För Manchester Citys motstånd denna sista omgång stod Southampton. Hemmalaget för dagen hade inte särdeles mycket att spela för, bara att hålla ner siffrorna och hålla undan Swansea. Och det lyckades de ju med, effektiv även så. När matchen gick in på tilläggstid stod det ju fortfarande 0 - 0. Men det skulle ju inte bli slutresultatet, det var ju inte så det stod skrivet i stjärnorna. Istället var det Gabriel Jesus som i den 94:e minuten lobbade in segermålet som gav City poäng nummer 100.

När målet gjordes firades det stort bland bortalaget, lite för mycket kanske man till och med kan tycka. Det var ju trots allt inte något direkt konkret på spel, ingen viktig match egentligen. Men vem vill inte slå rekord? Det är trots allt lite speciellt att uppnå 100 poäng, tresiffrigt facit som ingen annan tidigare har nått. På så sätt var det ytterligare ett bevis på denna säsongs Manchester City, hur de har dominerat och domderat. Ett slut likt detta var nog det minsta som man kan unna City.

• Carricks avsked

Likt så många andra stod ingenting på spel för Manchester United denna omgång. Efter att de i veckan tog en poäng borta mot West Hem, 0 - 0 på London Stadium, hade United ju säkrat andraplatsen i ligan. Därför stod det redan klart på förhand att José Mourinho skulle rotera, bland annat stod Sergio Romero i mål. Men det var ju inte han som var grejen, inte heller Marcos Rojo eller Daley Blind. Nej, det fanns bara en person i fokus, en som gjorde sin sista match för klubben. Matchen hemma mot Watford blev Michael Carricks sista i karriären.

Att Carrick skulle starta var klart redan på förhand. Redan efter matchen mot West Ham bekräftade Mourinho att Carrick skulle spela. Således hade hela klubben, supportrar och han själv, flera dagar på sig att förbereda sig. För slutet, för avskedet. Och nog blev det rätt bra det också. Efter att han spelat nästan hela matchen blev Carrick utbytt i den 85:e minuten, utgåendes till stående applåder. Därefter höll han ett tacktal för fansen inne på Old Trafford. Att det dessutom var Carrick som stod bakom matchens enda mål var ju pricken på i:et, med en perfekt djupledsboll till Juan Mata var det han som fick en hockeyassist när Marcus Rashford avgjorde matchen.

Att Michael Carrick är och har varit underskattad är inte någon hemlighet. Länge var det mer eller mindre en obekräftad sanning att Carrick var ligans mest underskattade spelare. Men det går inte att underskatta den betydelse som Carrick har haft för Manchester United. Sedan han kom till United från Tottenham 2006 har hans spelförståelse varit ovärderlig, först under Sir Alex Ferguson och sedan vidare efter honom. Visst har åldern med åren satt sina spår, något som gjort att han fått allt mindre och mindre speltid. Men hans viktiga roll i laget har alltid varit självklar. Så är den även nu, från och med nästa säsong i ledarstaben bakom Mourinho. Vem som ska lyckas ersätta hans roll i truppen är dock betydligt svårare att bekräfta.

• Säsongens sista punkt

Då var vi framme vid den punkt som allting har siktat mot: den allra sista punkten för säsongen. Sedan den 11 augusti 2017 har 38 omgångar spelats, för samtliga lag har det varit olika resor att följa där vissa har överraskat och andra underpresterat grovt. Men vad skulle en säsong av Premier League-fotboll inte vara utan både högt och lågt?

Under säsongen som har gått har många minnen passerat. Minns ni Arsenal 4 - 3 Leicester, den allra första matchen för säsongen där Olivier Giroud hoppade in och avgjorde? Minns ni att Frank De Boer fick sparken, fyra matcher in på säsongen? Eller kanske är det Manchester Citys första förlust för säsongen, borta mot Liverpool, som ni minns bäst? Om inte något av detta är jag säker på att ni har några andra höjdpunkter som ligger närmast till hands.

Med det sagt är det nu dags att lägga säsongen 2017/18 till handlingarna. Vi har fått en mästare (Manchester City). Vi har fått tre klubbar som gör dem sällskap till Champions League (Manchester United, Tottenham och Liverpool). Vi har också fått tre Europa League-lag (Chelsea, Arsenal och Burnley) medan tre lag åkt ner till The Championship (Swansea, Stoke och West Bromwich). Det är det vi vet, vad som får stå fastslaget över sommaren. Därefter börjar karusellen snurra igen.

Fart. Fläkt. Fullfart framåt. Det är vad Real Betis har förespråkat denna säsong då de tagit sig ut i Europa. Det kan Betis-anhängarna tacka Quique Setién, målkalas och schack för. – Att spela schack har gett mig en kapacitet att analysera och förstå fotboll som jag kanske inte hade förut, säger nye tränaren Setién.

“Du måste förstå vem du är.”

Man kan undra vad Garry Kasparov syftade på när han sa så, uttalat i en intervju för tre år sedan. Menade han generellt, i livet? Första dagen i skolan? Sista dagen på jobbet? Eller kanske en helt vanlig torsdag?

Faktum är att att Kasparov syftar på schack. På en fråga om vad han - som en av historiens allra främsta schackspelare - skulle ge för råd till andra adepter betonade han vikten av att analysera sina egenskaper, för att utnyttja sina styrkor. Då är det viktigt att förstå vem man är.

Men egentligen är det ju lite flytande det där, vad som är vad. Enligt Kasparov är ju schack lite som livet, livet lite som schack. I vidare benämning kanske man kan dra paralleller på flera plan där betydelsen av beslut - enligt Kasparov - är en gemensam nämnare.

– I schack, fotboll, baseball, affärer, politik och - gud förbjude, krig - gör vi val. En del är bra, en del är inte så bra. För att utvecklas måste man blicka tillbaka och analysera dem. Många tror att något som fungerade i går och fortfarande fungerar i dag, även kommer att fungera i morgon. Det är fel. För folk på den förlorande sidan kommer att komma på en ny strategi.

Kasparov har sedan 2005 lagt schackkarriären bakom sig. I dag är han i första hand involverad på andra plan, inte minst inom politiken där han bland annat har gjort sig känd som en stark motståndare till Vladimir Putin. Men hans minne har inte lämnat idrottsvärlden där han än i dag agerar förebild för andra.

Till exempel för Quique Setién, tränare för Real Betis. En uttalad beundrare av Kasparov, men framför allt av schack. Så mycket att han gärna väljer bort fotboll på tv för spel på brädan när tillfället ges.

– Det finns allt mindre och mindre att se inom fotbollen. Många gånger föredrar jag att spela schack, menar spanjoren.

“Älskade vad de gjorde”

När Quique Setién tog över Real Betis i somras var det med tydliga besked. Sevillaklubben hade nyligen avslutat sin andra raka säsong i La Liga på 15:e plats i tabellen, där den senaste huvudtränaren Víctor Sánchez fått sparken. Som klubbens sjunde tränare inom loppet av tre och ett halvt år utsågs Setién för att hitta tillbaka till en finare, mer attraktiv, spelstil. Något som hans företrädare öppet hade kritiserats för att ha misslyckats med av klubbpresidenten Angel Haro.

– Real Betis har värvat den spanske tränaren Quique Setién som ny tränare för “verdiblanco”. I och med Setiéns ankomst vill Real Betis gå mot en spelstil som är närmare det som supportrarna kräver, skrev klubben via sin hemsida.

Om strävan var att spela en mer offensiv fotboll var valet av Setién logiskt. 59-åringen kom från en imponerande sejour i Las Palmas, där han hade lett kanarieklubben från nedflyttningshot till en stark elfteplats och samtidigt visat upp en hyllad, underhållande, fotboll.

Redan då baserat på sin ideologi, sitt sätt att se på fotboll. En sport som enligt honom alltså går att jämföra med schack.

– Att spela schack har gett mig en kapacitet att analysera och förstå fotboll som jag kanske inte hade förut, har Setién berättat.

– Schack och fotboll liknar varandra, pjäserna kopplas till anfall och försvar. Det är vitalt att dominera mitten av spelplanen.

Det sistnämnda citatet antyder vartåt Setiéns fotbollsideologi lutar. Stereotypiskt spansk ligger grunden i bollinnehav, genom att ha bollen styra sitt eget öde. Men Setién vill inte behålla bollen bara för sakens skull, utan för att det enligt honom är den bästa strategin.

– Jag spelar inte för att ha bollinnehavet. Om jag kunde ta mig till målet mycket snabbare skulle jag göra det, menar Setién vars ideologi är inspirerat av en viss Johan Cruyff.

– Mina influenser kommer från en känsla jag har inom mig. När jag växte upp och började spela fotboll var det inledningen på Johan Cruyffs Barça. Jag spelade mot dem och fick jaga bollen i 80 minuter. Vi försökte stjäla bollen men kunde inte ta den. Jag såg det och tänkte “wow, det här är vad jag vill ha”. Jag älskade vad de gjorde.

Vill inte spela som Manchester United

Under Setiéns ledning inledde Real Betis således en ny resa denna säsong, en resa som bevisligen har blivit lyckad. Efter att ha inlett säsongen med fyra segrar på de första sex omgångarna, efter att tillfälligt ha tappat formen under hösten, har Real Betis gått som tåget under våren. Under 2018 har Real Betis nämligen vunnit tolv av sina totalt 19 matcher. Ett fint facit, ett facit som bland annat innehåller åtta raka matcher utan förlust (varav sju segrar) under mars och april. Men framför allt ett facit som visar vilken typ av fotboll Real Betis spelar under Setién.

Med två omgångar kvar av säsongen visar nämligen lagets målskillnad plus minus noll. Ett tecken på en fartfylld fotboll som resulterar i mål såväl framåt som bakåt. Något som en del säkert skulle se som negativt, ett tecken på svag defensiv.

Men för Setién är det enbart positiva signaler.

– Det stämmer att vi har släppt in många mål, men det stämmer inte att alla mål beror på vår spelstil. Visst, om vi spelade ett annat typ av spel - som Manchester United - skulle vi släppa in färre mål. Men vi skulle inte heller våga lika mycket när vi går framåt. Vi har spelare som inte skulle vilja spela på det sättet, menar Setién.

– Mitt sätt att vara har alltid varit att anfalla. Om du ser mig försvara lågt beror det inte på mig, utan för att det andra laget har dominerat mig. Vad jag vill föra över till mina spelare är att ha roligt, att skapa mer än förstöra. Du kan kalla mig för en romantiker, men det är även ett bra och effektivt sätt att spela fotboll.

Ja, för visst är även det sistnämnda något som facit pekar på. Med 36 omgångar avklarade har Real Betis resultat nämligen tagit dem till en femteplats i La Liga, klara för Europa League nästa säsong.

Enligt kultspelaren, 36-årige Joaquín, är det mycket tack vare Setiéns spelstil.

– Absolut, Quique är en tränare med en mycket tydlig filosofi som vi kan identifiera oss med. Vi har upplevt svåra stunder, tvivel, särskilt då våra supportrar har berättat att de varit på gränsen till hjärtinfarkt på grund av vårt sätt att spela bollen bakifrån. “Ni kommer döda oss”, det säger de hela tiden. Men det är där tränaren är stark, ger oss förtroende för vår filosofi och att den är viktig. Och en sak är säker: Jag gillar fotbollen som vi spelar, det är spännande och det är en filosofi som ger oss många fördelar, menar Joaquín och får självklart medhåll från Setién.

– Det finns supportrar runt om i Spanien som gillar Betis tack vare vår spelstil. Vi är laget som vågar, som går framåt. Det är vad alla supportrar vill se från sitt lag.

“På vilket sätt är det logiskt?”

Inför lördagens stadsderby mot Sevilla är det ett optimistiskt Real Betis som går till match hemma på Estadio Benito Villamarín. Inte bara för att det är derby, ett av Spaniens hetaste. Utan även för betydelsen av poängen. Genom att undvika förlust kan Real Betis nämligen säkra en direktplats till Europa League-gruppspelet nästa säsong, samt närma sig sin bästa ligaplacering på tretton år. Att även sluta före Sevilla i tabellen, för första gången på fem år, skulle även det vara en bonus.

Dessutom lär det bli en hel del mål. Förra gången de två möttes - på Sevillas hemmaborg i januari - slutade matchen nämligen i totalt målkalas, 5 - 3 till Real Betis. Betis första seger mot Sevilla på knappt sex år.

– En speciell kväll, ler Joaquín.

– Det var länge sedan vi fick ett resultat likt det där och alla hoppades på en seger. Föreställ dig hur det var? Fem mål. Fantastiskt.

Förhoppningarna i Sevillas grönvita läger är stora. Dels för derbyt, men kanske framför allt på längre sikt. Såväl runt som inuti klubben vill man nu ta nästa steg, förbli ett lag för Europaplatserna och kanske även högre än så.

Vad som krävs för att de ska lyckas med det? Kanske måste de helt enkelt börja med att förstå vilka de är.

– Slutsatsen jag har kommit fram till genom åren - vilket jag har sagt till flera klubbpresidenter - är att jag måste köpa en klubb för att verkligen göra vad jag vill, menar Setién.

– Ibland görs beslut som inte är logiska. Som att värva en tränare med en tydlig profil, värva spelare som passar den mallen och sedan sparka honom efter 10 omgångar för att ta in en tränare som är raka motsatsen, med ett helt annat fotbollstänk. På vilket sätt är det logiskt?

– Som klubb är det första du behöver en idé. Vad är det vi vill? Hur vill vi spela? När du har klargjort det, din filosofi, måste du hitta rätt personer för att utveckla den idén. Problemet är att majoriteten av klubbarna inte vet vad de vill göra. De dikteras av omständigheter.

Källor: Harvard Business Review, These Football Times, ESPN, ABC Sports, The National, Marca, Club del Deportista.

Välkommen till omgångens 5 punkter. Efter varje Premier League-omgång kommer jag i denna artikelserie att lyfta fem punkter, samtalsämnen och tankar, som jag tagit med mig från den gångna omgången. Här kommer mina punkter från hängmatcherna som spelades i veckan och därmed avslutade omgång 31.

• Gabbiadini sköt nytt kontrakt till Southampton

Omgångens - ja, troligtvis hela säsongens - viktigaste match spelades i tisdags. Matchen mellan Swansea och Southampton var på förhand en direkt match om nytt kontrakt, två lag på samma poäng och på varsin sida om nedflyttningsstrecket. Vilka skulle ta chansen, segra och ta ett gigantiskt steg mot nytt kontrakt? Bortalaget, skulle det visa sig.

Sett till form var Southampton redan på förhand favorit. Medan Swansea kom till spel med sju raka matcher utan seger hade Southampton tre raka utan förlust. Således mental fördel Southampton, något som även gav resultat. Efter 70 minuter av en rätt halvdan match, med låg kvalité och få chanser, var det nämligen Southampton som gjorde det avgörande målet. I en tilltrasslad situation i straffområdet var det Manolo Gabbiadini som tryckte in segermålet till "änglarnas" stora jubel.

0 - 1-resultatet i Wales var exakt vad Southampton behövde. Med det ryckte de upp ett trepoängs avstånd ner till Swansea. Det - plus en betydligt bättre målskillnad - gör att Southampton i praktiken är säkra från nedflyttning. Grattis till det, säger vi därför till Southampton.

• West Bromwich till The Championship

Matchen mellan Swansea och Southampton var dock inte enbart betydelsefull för de två involverade lagen. Som en nyckelmatch för hela säsongen skulle matchens utgång påverka hela nedflyttningsstriden och inte minst West Bromwich. Kryss och West Broms hopp skulle ha levt vidare, seger för någondera lag och West Brom skulle vara ute. Tyvärr, för West Broms del, blev det ovannämnda resultatet förödande. Utan att ens spela fotboll denna veckoomgång åkte West Brom därför ut ur Premier League.

När Stoke blev det första laget att åka ur Premier League denna säsong skrev jag att jag egentligen inte var överraskad, något som delvis stämmer in även på West Brom. De senaste säsongerna har jag haft på känn att West Brom är på väg utför, ett mittenlag med en lite för föråldrad trupp såväl som föråldrad spelstil. Det gjorde att jag inför förra säsongen tippade att West Brom skulle åka ur, vilket de ju inte gjorde. Istället gjorde de det i år, även om jag denna gång - vad jag trodde klok på mitt förra misstag - tippade att de skulle klara sig kvar.

Den fråga som nu står kvar att resonera kring är huruvida West Brom kommer att återvända till Premier League, direkt eller kanske inte alls? Det är alltid en intressant fråga när det kommer till nedflyttningslagen. För på senare år har det ju verkligen visat sig vara svårt för Premier League-lagen att anpassa sig till The Championship, lex Sunderland i år som rasade raka vägen ner till League One. Vad jag tror om West Brom? Ja, inte som Sunderland i alla fall. Men någon omedelbar jojo-resa tror jag inte heller på för West Brom.

• Huddersfield förnyade kontraktet

Ytterligare ett lag som stod inför en otroligt viktig match var Huddersfield. Säsongsnykomlingen hade efter förra helgens viktiga poäng mot Manchester City - i samband med övriga resultat - allt i egna händer inför de sista två omgångarna. En poäng skulle räcka, en poäng på två matcher. Problemet? Att motståndet hette Chelsea nu respektive Arsenal sedan. Skulle Huddersfield klara av att ta en poäng mot det motståndet? Ja!

Att möta Chelsea borta på Stamford Bridge var långt ifrån en enkel uppgift. Chelsea hade liksom Huddersfield kniven mot strupen, en seger mer eller mindre ett måste för att hänga kvar i jakten på Champions League. Men de förhoppningarna grusades faktiskt av Huddersfield, föranlett av Laurent Depoitres mål kunde Huddersfield till slut reda ut stormen, även om Marcos Alonso lyckades kvittera för Chelsea. 1 - 1 slutade matchen som gav Huddersfield den poäng de behövde.

Egentligen är det svårt att beskriva hur imponerande det är att Huddersfield lyckas förnya sitt Premier League-kontrakt. Huddersfield borde ju egentligen inte ens ha lyckats ta sig till Premier League förra säsongen, som en av The Championships mindre resursstarka klubbar överraskade de alla med sitt första Premier League-avancemang någonsin, i högsta ligan för första gången på 45 år. Nu har de lyckats skapa ny historia genom att förlänga sin ologiska vistelse. Hatten ska därför av, till hela Huddersfield. Och framför allt till managern David Wagner.

• Swansea i praktiken ute ur Premier League

Det här var ju en omgång som kunde ha gått så bra för Swansea. Hemmamatch mot Southampton, en direkt match mot sin närmaste nedflyttningsrival. Seger där och hoppet om nytt kontrakt skulle vara stort. Men så blev det ju inte, Gabbiadinis mål skickade Southampton mot nytt kontrakt. Dagen efter var det Huddersfield som i praktiken skickade Swansea ur Premier League.

Resultatet på Stamford Bridge - 1 - 1-kryss - var nämligen precis vad Swansea inte ville se. En poäng för Huddersfield som gav dem nytt kontrakt, men samtidigt ett resultat som gjorde dem onåbara för Swansea. Det gör att det enda alternativet för Swansea är att ta sig förbi Southampton, tre poäng ovanför. Realistiskt? Inte ett dugg. I den sista omgången ska Swansea nämligen ta i kapp en målskillnad på nio baljor för att klara sig kvar. Således räknar jag i och med veckans resultat Swansea som det sista laget att åka ut ur Premier League säsongen 2017/18.

Likt West Brom är det nu en intressant fråga som väcks huruvida Swansea kommer återvända till Premier League inom en snar framtid. Efter att ha kommit upp i Premier League med fart 2011, imponerat med sitt offensiva spel och tänk, har Walesklubben balanserat på nedflyttningsstrecket flera år i rad. Välförtjänt dessutom, klubben har tappat sin identitet. Att fyra tränare - inklusive nuvarande Carlos Carvalhal - har fått gå inom loppet av två och ett halvt år säger det mesta. Återstår därför att se vilken riktning klubben tar i och med denna nedflyttning.

• Seger - men räcker det för Puel?

I skymundan av alla nedflyttningsstrider spelades även några andra hängmatcher. En sådan var Leicester - Arsenal på King Power Stadium, en match utan någon som helst poängmässig betydelse. Arsenal kommer att sluta sexa och Leicester antingen åtta eller nia. En betydelselös match på så sätt, den 3 - 1-seger som Leicester tog därför ingen större knall. Men för Leicesters manager Claude Puel var den segern viktig, åtminstone mentalt. Fransmannen är nämligen mäkta kritiserad bland de egna fansen.

Man kan undra varför Puel är så kritiserad. Sedan han tog över laget i oktober har han fört laget från vad som då var nedflyttningskamp till en stabil plats på övre halvan. Samtidigt började han riktigt bra då han endast förlorade en av sina åtta inledande matcher. Men sedan dess har det gått utför. Inte i tabellen, men resultatmässigt och i form av supporterförtroende. Innan segern mot Arsenal hade Leicester till exempel fyra förluster på de fem senaste matcherna. Detta har gjort att supportrarna riktat skarp kritik mot Puel, men inte bara därför. En stor del av kritiken beror på vad supportrarna menar är en tråkig spelstil, med för mycket fokus på bollinnehav och för lågt tempo.

Frågan är därför om denna seger mot Arsenal förändrar någonting egentligen? Puel har sedan ett bra tag tillbaka ryktats få sparken efter säsongen, där Huddersfields David Wagner är en av de senaste ersättarna det har spekulerats om. I så fall skulle det vara en aning déjà vu-känsla på Puels avskedning. För snart ett år sedan fick Puel nämligen sparken av Southampton av exakt samma anledning - i exakt samma läge - där han fört Southampton till en åttondeplats i tabellen men sparkades på grund av för tråkig fotboll.

Välkommen till omgångens 5 punkter. Efter varje Premier League-omgång kommer jag i denna artikelserie att lyfta fem punkter, samtalsämnen och tankar, som jag tagit med mig från den gångna omgången. Här kommer mina punkter från omgång 37.

• Stoke först ut ur Premier League

Förutsättningarna var egentligen rätt enkla för Stoke inför helgens match mot Crystal Palace. Hemma på Britannia (eller Bet365 Stadium, som den ju egentligen heter) var poäng ett absolut minimum, allra helst behövdes förstås en seger. Annars skulle Stoke bli det första laget att åka ur Premier League denna säsong. 90 minuter senare var nedflyttningen ett faktum.

Men egentligen såg det ju rätt lovande ut. Efter att en rätt händelsefattig första halvlek nått sitt slut hade ju Stoke trots allt tagit ledningen, Xherdan Shaqiri med 1 - 0 på frispark. Men sedan gick det utför. I den andra halvleken vaknade nämligen Crystal Palace, 1 - 1 gjorde James McArthur innan Patrick Van Aanholt avgjorde matchen i minut 86. Spiken i kistan, klappat och klart. Stoke City ut efter tio säsonger i Premier League.

Egentligen kan jag inte säga att jag är överraskad. Inför säsongen hade jag nämligen på känn att detta skulle bli en tuff säsong för Stoke där jag tippade "The Potters" på 17:e plats och i högsta grad involverat i nedflyttningsstriden. För denna nedflyttning är något som enligt mig har vuxit fram under de senaste åren, egentligen från den där säsongen 2015/16 då trion Bojan-Arnautović-Shaqiri imponerade på hela England. Sedan dess har de två först nämnda lämnat, den tredje de senaste månaderna visat tydligt missnöje och jag förstår varför.

De senaste åren har Stoke inte visat några ambitioner, en vilja att ta nästa steg. Det var därför Arnautović lämnade, därför Shaqiri nu riktat kritik. Istället för att försöka gå framåt har Stoke joggat i sidled, stampat på ställe. Då går man till slut bakåt. Det gör att Stoke säsongen 2018/19 spelar i The Championship.

• Southampton tappade förarsätet i sista sekunden

"Hoppet lever för Southampton". Så löd en av mina fem punkter förra omgången. Då knep Southampton nämligen en sjukt viktig seger mot Bournemouth, 2 - 1 hemma på St. Mary's Stadium. Det gav dem nytt liv i nedflyttningsstriden, ett viktigt kliv närmare strecket och ett momentum att ta till vara på. Och den vågen fortsatte de ju så när att rida på i helgen, en seger mot Everton var ju så nära. Ända in i sista sekunderna hade de segern i sina händer.

Som ni säkert förstår utifrån de sista raderna blev slutminuterna mellan Southampton och Everton oerhört dramatiska. I och med att Nathan Redmond nickat in 0 - 1 till Southampton på Goodison Park hade Southampton ett resultat som inte bara hade tagit dem upp över strecket, utan även ett stort kliv närmare nytt kontrakt. Men så kom de sista minuterna, tilläggstiden och de sista avsluten. Efter att Maya Yoshida dels hade blivit utvisad, efter att Alex McCarthy gjort en utomordentlig räddning på en Leighton Baines-frispark, blev trycket till slut nämligen för mycket för Southampton. Med sista sparken sköt Tom Davies in 1 - 1 via ett försvarande Southampton-ben.

Tappet var tungt för Southampton, men absolut inte förödande. Den ena poängen de fick med sig tog dem åtminstone över strecket, förbi Swansea på samma poäng men sämre målskillnad. Men samtidigt går det inte att blunda för vad de där två extra poängen hade betytt, ett ännu större steg och en ännu större chans att förnya kontraktet. Frågan är faktiskt om inte Southampton hade bytt ut "kanske kvar" mot "sannolikt kvar" med en seger? Nåja, hoppet lever vidare. Imorgon ställs de mot Swansea i en sanslös nagelbitare i Wales.

• Dubbla jubel på Etihad Stadium

Alla visste vad som väntade efter slutsignalen. Pokalen, podiet, det definitiva titelfirandet. Allt det väntade för Manchester City i och med söndagens hemmamatch mot Huddersfield. Det visste alla om, det var ju redan säkrat. Så när matchen tog slut kunde det förberedda kalaset börja. Men vad man inte visste på förhand var att även det andra laget skulle få jubla.

Så sent som förra helgen skrev jag om Huddersfields tuffa schema. Efter förra helgens förlust mot Everton väntade Manchester City, Chelsea och Arsenal. Med de matcherna i åtanke, med tabelläget i minne, var det en hel del som varslade illa inför slutspurten av nedflyttningsracet. Men redan i den första av de tre matcherna överraskade Huddersfield. Borta mot Manchester City lyckades man stå emot, om än med många om och men. 0 - 0 blev resultatet som gav Huddersfield en viktig poäng.

Med två matcher kvar kan denna poäng komma att bli avgörande för Huddersfield. Efter att Southampton som berört även de tog poäng, medan Swansea förlorade mot Bournemouth, är avståndet mellan Huddersfield och de andra två tre poäng. Det ger Huddersfield en stor chans, då Southampton och Swansea möts imorgon kan inte båda ta full pott. Således hade bortasupportrarna på Etihad nästan lika mycket att glädjas över som hemmafansen. Även om de ännu inte helt kan slappna av.

• Chelsea gav sig själva chansen

Omgångens stora höjdpunkt utspelade sig i London. Chelsea mot Liverpool på Stamford Bridge. En match som faktiskt hade en hel del i potten. Jag säger "faktiskt" för att Chelsea för bara någon månad sedan hade räknats bort från Champions League-kampen, efter förlusten mot Tottenham i april pekade allt på det. Men nu - efter två olika formkurvor - hade Chelsea chansen, en seger mot Liverpool och avståndet kunde knapras in. Två halvlekar senare kan vi konstatera att Chelsea tog den sista chansen.

Matchbilden kom med facit på hand att bli exakt som Antonio Conte nog hade velat. Chelsea tog tidigt ett hyfsat grepp om matchen, kontrollen över Liverpools trio. När Olivier Giroud sedan satte pannan till, nickade in Victor Moses fina inlägg, kunde Chelsea spela på sitt resultat. Med ett lågt försvar kunde Chelsea därmed visa upp lite av förra årets mästartakter när de hyfsat enkelt rodde hem segern och 1 - 0 på tavlan.

Resultatet öppnade som sagt upp kampen om Champions League igen. Visserligen inte på vid gavel, Liverpool har trots allt allting kvar i egna händer där en seger hemma mot Brighton räcker medan Tottenham på fjärdeplatsen också bör kunna lösa sitt schema. Men stängd är den ju inte, något den definitivt skulle ha varit vid poängtapp och som den så länge har sagts vara. Bara att det trots allt kommer finnas viss nerv i toppen inför den sista omgången är ändå lite trevligt.

• Wengers sista hemmamatch ett värdigt avslut

Det var den här matchen som alla gick och väntade på. Den sista matchen på Emirates, efter en rad av matcher på avskedsturnén. Nu skulle Arsène Wenger firas av i sin sista match som Arsenal-manager på hemmaplan. Och visst blev det fint, visst blev det värdigt. På alla sätt och vis.

Firandet inleddes med en så kallad "Guard of Honour". In marscherandes till applåder, från båda lagen, vandrade Wenger in på gräsmattan för att bli hyllad. Det var det vackra, det förberedda. Men sedan följde även det spelmässiga partyt som inte gick att räkna med på förhand. 1 - 0 gjorde Pierre-Emerick Aubameyang, 2 - 0 Alexandre Lacazette. En fin start, men bara början. För sedan kom även 3 - 0 av Sead Kolašinac och 4 - 0 av Alex Iwobi. Till sist var det samme man som inledde målkalaset som avslutade det då Aubameyang vinklade in 5 - 0 med yttersidan.

Som sagt visade sig hela dagen bli en lyckad tillställning. Före matchen, under matchen och även efter matchen fick Wenger stå i centrum. Efteråt tog han mikrofonen, tackade supportrarna, allt och alla. Därefter ett ärevarv, hejdå-vinkningar och applåder, innan fransmannen vandrade ut från planen för sista gången. Fint så, värdigt så. Merci Wenger för alla dessa år.

Välkommen till omgångens 5 punkter. Efter varje Premier League-omgång kommer jag i denna artikelserie att lyfta fem punkter, samtalsämnen och tankar, som jag tagit med mig från den gångna omgången. Här kommer mina punkter från omgång 36.

• Hoppet lever för Southampton

De flesta hade börjat räkna ut dem. Efter att Southampton gått åtta raka matcher utan seger och totalt tagit en enda seger de senaste 21 matcherna pekade allting mot nedflyttning. Som det sig bör med ett sådant facit. Men nu har Southampton faktiskt gett sig själva ett sista hopp. I helgen knep de en av de sista chanserna att rädda kontraktet.

För lördagens motstånd stod Bournemouth. Sydkustrivalerna har själva säkrat kontraktet och med det slagit av på takten, något som en seger på de senaste nio matcherna skvallrade om. Det utnyttjade ett desperat Southampton. I den 25:e minuten var det Dušan Tadić som placerade in öppningsmålet, liksom det var samme serb som i den andra halvleken gjorde 2 - 1 efter Joshua Kings kvittering. Det blev också slutresultatet efter en intensiv sista kvart av matchen, med målvakten Alex McCarthy som räddande ängel för "The Saints".

Hemmajublet på St. Mary's Stadium vid slutsignalen var såväl högljutt som efterlängtat. Med dessa tre poäng i bagaget tog Southampton nämligen ett oerhört viktigt kliv närmare strecket. Med tre matcher kvar för Southampton betyder detta att de bara har en poäng upp till Swansea ovanför, ett lag som de dessutom möter i en hängmatch om en knapp vecka. Kanske lyckas Southampton trots allt flyga upp över strecket till slut.

• Huddersfield i en risig sits

Allting såg ju ut att sluta så bra. I och med att Huddersfield slog Watford hemma förra helgen med 1 - 0, mål av Tom Ince på tilläggstid, jublade John Smith's Stadium. Dels för segern, tre sköna poäng. Men framför allt för att nedflyttningsstrecket i och med det äntligen började kännas på ett behagligt avstånd. Sex poäng ner och fyra matcher kvar lutade mot nytt kontrakt. Att laget välkomnades med glada rop och firande tjut när de anlände till helgens match mot Everton sa en hel del om stämningen bland fansen. Men sedan spelades matchen, en ny omgång avklarade och nu brinner det återigen i knutarna hos Huddersfield.

Huddersfields förhoppningar på hemmamatchen mot Everton var ytterligare en seger och ett steg mot nytt kontrakt. Men så blev det inte. 0 - 1 gjorde Cenk Tosun i den 39:e minuten och 0 - 2 gjorde Idrissa Gueye i den 77:e. Hemmalaget hade aldrig någon chans, något vidare tryck på motståndarna. 0 - 2 blev därför resultatet på John Smith's Stadium när Huddersfield återvände till förlorarvägen.

Förlusten i sig var tung för Huddersfield, men det var inte det som var det värsta. Samtidigt vann ju som bekant Southampton mot Bournemouth och tidigare samma dag hade även Stoke tagit en poäng mot Liverpool. Det gör att strecket nu bara är tre poäng bort, med Southampton och Swansea som de närmaste jagarna. Men bekymren tar inte slut där. För Huddersfield väntar nämligen tre oerhört tuffa matcher, Manchester City borta, Chelsea borta och till sist Arsenal hemma. Detta samtidigt som konkurrenternas scheman är betydligt mildare. Vore jag Huddersfield skulle jag därför börja bita på mina naglar.

• Proppen ur och räddat kontrakt för Crystal Palace

Crystal Palace säsong har varit en jäkla berg- och dalbana. Från de inledande omgångarnas sju raka förluster, via tränarskifte till åtta raka matcher utan förlust. Men under våren föll Crystal Palace tillbaka i en tyngre period och när Premier League-säsongen gick in i slutspurten var Crystal Palace återigen bland de hetaste nedflyttningskandidaterna. Men nu - efter att april avverkats - är Crystal Palace säkra, nytt kontrakt i praktiken säkrat. Detta efter helgens kross av Leicester City.

Ett av Crystal Palaces främsta problem denna vår har varit att stänga matcher. Även om de har gjort bra insatser har de sällan lyckats rycka ifrån. Detta blåste Crystal Palace dock bort med en oerhörd kraft i lördags. Det dröjde nämligen bara en knapp kvart innan Wilfried Zaha gjorde 1 - 0, framklackad av James McArthur. Därefter bytte de två roller, McArthur med 2 - 0 framspelad av Zaha. När Marc Albrighton dessutom drog på sig ett rött kort rann siffrorna iväg, tre mål inom loppet av de sista tio minuterna resulterade i 5 - 0 för Crystal Palace.

När man bevittnade mål efter mål rinna in var det en känsla av lättnad som sken igenom rutan. Efter att ha varit mer eller mindre pressade hela säsongen var det tydligt att laget för varje mål njöt ännu mer. Från Zahas skott upp i nättaket, via Ruben Loftus-Cheeks rundande av Ben Hamed till Patrick Van Aanholts inplacerade skott vid bortre stolpen. Och allra mest njöt ju Roy Hodgson, managern som nog ska tillskrivas en hel del av lagets uppryckning. Från botten till att nu förlänga sitt kontrakt. Sett över hela säsongen är det verkligen något som Crystal Palace har förtjänat.

• Tiden ute - men stark insats av Darren Moore

De gör ju ett försök trots allt, West Bromwich. Efter att ha gått igenom säsongen som solklar jumbo - med totalt tre segrar på de första 32 matcherna varav en på 30 - hade alla räknat ut West Brom från Premier League. Och det ska vi nog fortsätta att göra, även nu. Men efter fyra raka matcher utan förlust är det ju faktiskt inte matematiskt kört. Bakom den raden står Darren Moore, interim managern som fortfarande är obesegrad.

Darren Moores meritlista är väldigt tunn. Som spelare var han mittback som aldrig nådde några högre höjder, sejourer i klubbar som Doncaster, Bradford City och Barnsley var det som präglade hans karriär. Men framför allt spenderade han fem år i West Brom i början av 2000-talet där han var med och hoppade mellan The Championship och Premier League. Tiden i West Brom gav honom även hans första tränaruppdrag i december då han blev assisterande tränare, något som efter Alan Pardews avsked gav honom jobbet som huvudtränare resten av säsongen. Facit? Fyra matcher, två kryss och två segrar, varav en 1 - 0-seger borta mot formstarka Newcastle i helgen.

Moores facit har snabbt gett avtryck i England där han plötsligt har blivit ett namn. "Big Dave" har redan nu blivit uppbackad av West Brom-spelarna att få jobbet permanent, något som det även i media börjar skrivas allt mer om. Vi får väl se hur det blir med det, om det är Moore som leder West Brom i The Championship nästa säsong. För något nytt PL-kontrakt kommer han - oavsett denna starka insats - helt enkelt inte rädda.

• Mkhitaryan slog till mot gamla klubben

Söndagens match mellan Manchester United och Arsenal var aldrig någon match som förväntades bjuda på spänning. Det är sedan tidigare känt att United inte har något att spela för, samtidigt som Arsenal har lagt allt fokus på Europa League. Således var fokus inte så mycket på poängen på förhand, snarare på Alexis Sánchez som ställdes mot sina före detta lagkamrater. Kunde han slå till mot sin gamla klubb? Facit visade sig bli nej, närmast nickade han i stolpen. Däremot var det den andre bekantskapen - Henrikh Mkhitaryan - som slog till mot sin gamla klubb.

I ett roterat Arsenal var Mkhitaryan en av få rutinerade pjäser. Vid sidan av ungtuppar som Reiss Nelson, Konstantinos Mavropanos och Ainsley Maitland-Niles var tanken att Mkhitaryan skulle tillhöra bortalagets offensiva hot och visade sig även bli det. Efter att United slarvat tidigt i andra halvlek tog Mkhitaryan nämligen vara på chansen, fick yta att löpa på mot straffområdet och avfyrade sitt avslut. Lågt ner till vänster, otagbart för David De Gea.

Matchen slutade till slut ändå i förlust för Arsenal, 2 - 1 efter att Marouane Fellaini knoppat in segermålet på tilläggstid. Men målet i sig var säkerligen skönt för Mkhitaryan att göra, hans blott andra i ligan sedan flytten från Old Trafford i januari. På sitt sätt var det utmärkande att det var just på Old Trafford han gjorde målet, mot sin förra klubb. Ett sätt att ytterligare en gång bekräfta att släkten är värst.

Succé i Holland, en spåkula som sa "nye Ronaldo". Men efter en floppsejour i Manchester United var Memphis Depays framtid oviss. Kanske håller han nu på att vända blad på andra sidan av den engelska kanalen? – Jag tror att jag är mitt bästa jag just nu, säger Memphis.

Egentligen borde det ha varit konstigt. När Memphis Depay lämnade Manchester United i januari 2017, då han för runt 15 miljoner pund var klar för Lyon. Det borde ha skapat större rubriker.

Men det gjorde det inte.

José Mourinho valde helt enkelt andra spelare framför Memphis.

– Om jag ska hitta en anledning (till att Memphis lämnar) så är det för att han spelar på en position där vi är överflödiga. Han är en ytter och yttrar är vad vi har mest av. Vi har Lingard, Mkhitaryan, Mata, Ashley Young, Martial, Rashford. Det är en position där det är svårt att få sina chanser.

Mourinhos förklaring låter enkel, och det var den också. Men för att förstå vad som borde ha varit konstigt måste man ta historien i beaktande. Det här var alltså Memphis Depay, värvad för minst det dubbla av det han nu blev såld för. Nu var han istället petad, av spelare som Ashley Young.

Vad var det som hände? Vad var det som gick snett för den holländske talangen öronmärkt för att bli Manchester Uniteds nye Cristiano Ronaldo?

"Publiken älskar den typen av spelare"

Memphis genombrott är det många som minns. Efter att han debuterat för PSV Eindhoven som 17-åring gjorde han sammanlagt 34 mål på två säsonger och imponerade för Holland i VM 2014 i Brasilien. Det dröjde inte länge innan lovorden och hyllningarna till underbarnet tog fart.

Inte minst handlade det om jämförelser med Cristiano Ronaldo.

– Jag förstår att folk ser likheter med Cristiano Ronaldo när de kollar på Memphis. Och ja, jag tror att han kommer att komma nära, sa hans före detta ungdomstränare Mart van Duren.

Med dessa jämförelser i åtanke var det kanske inte en slump att Memphis, likt Ronaldo, landade i Manchester United. Värvad av Louis Van Gaal - förbundskaptenen han imponerade under i Brasilien - var det nästa steg i karriären och de flesta såg ingen utväg: Memphis var på väg mot stjärnorna.

Inte blev hypen mindre när han i sin tredje match för klubben, i Manchester Uniteds Champions League-kval mot Club Brügge, slog till med två mål och en assist och tog engelsmännen till gruppspelet.

– Det jag tror hetsar upp en än mer är att man kan se att han vill vara en stjärna. Han vill vara huvudpersonen, han vill ha bollen hela tiden, han vill vara den som avslutar lägena, skjuter och gör mål. Den här publiken älskar den typen av spelare, sa den forne mittbacken Rio Ferdinand efter matchen.

Men utöver matchen mot Club Brügge var det sist och slutligen inte särskilt mycket som gick rätt för Memphis. Istället för mål, assist och vassa prestationer stannade skriverierna runt Memphis om hans liv utanför planen, hur han var för arrogant och inte förtjänade en plats i Manchester United.

Fast på Mourinhos bänk var det kanske inte så konstigt att portugisen sålde holländaren blott sex månader in på sitt jobb i Manchester United.

"En kille som behöver kärlek"

På plats i Lyon var tanken att Memphis skulle hitta rätt, tillbaka till den supertalang han tidigare var. Klubbpresidenten Jean-Michel Aulas talade om värvningen som en dröm, själv betonade Memphis att Lyon var en stor klubb.

Men även tiden i Lyon började knackigt.

Under sitt första halvår i Frankrike gjorde Memphis fem mål, men de gjorde han i totalt tre av sina 17 matcher. Betydligt vanligare var det att han gick mållös, att han gick från högt till lågt och stannade på det sist nämnda under en längre period.

Tränaren Bruno Génésio fortsatte ändå att backa sin nye fixstjärna.

– Jag tror att det är normalt för en spelare som inte spelade särskilt många tävlingsmatcher under åtta-nio månader. Att det finns en period då man är väldigt bra, eftersom man är fräsch mentalt och fysiskt. Efter det är det normalt att en formdipp kommer där du är mindre bra. Det är som när en spelare kommer tillbaka från en skada. Vi pratar kontinuerligt, jag är säker inför framtiden, sa tränaren.

Denna säsong inledde Memphis på ett liknande sätt. Till att börja med mediokert, sedan en höst präglat av fina prestationer innan han gjorde totalt två mål på 20 matcher.

Europa League-matchen mot Villareal i februari summerade på många sätt Memphis senaste år, då han inom loppet av ett par minuter först gjorde ett misslyckat Rabona-försök, på så sätt irriterade supportrarna, innan han kort därefter dunkade in 3 - 1 med en stenhård volley.

– Jag sa åt honom att vi gillar honom mycket. Han är en kille som behöver kärlek, sa Aulas efter matchen.

Kanske är det den kärleken som nu börjar ge resultat?

Fem plus fem på fyra matcher

Memphis form inleddes i mångt och mycket den 18 mars. Då mötte Lyon rivalen Marseille, borta på Stade Vélodrome. Matchen var viktig, inte bara för rivaliteten. Utan även för att båda lagen krigade om den sista Champions League-platsen, med Marseille i förarsätet. Således inget bra resultat då 2 - 2 stod sig i matchens slutskede.

Då klev inbytte Memphis in i handlingen, tog en djupledslöpning på tilläggstid och nickade in segermålet för Lyon.

Efter det målet har Memphis form enbart tilltagit. Sedan dess har Lyon spelat ytterligare fyra matcher och gjort 15 mål. Av dem har Memphis assisterat till fem och själv gjort fem.

Bland annat stod han bakom samtliga mål i Lyons 5 - 0-seger mot Metz.

– Jag är glad för Memphis Depay för han är en kille som jag uppskattar. Som har brister, men som har en galen talang och som verkligen är en optimist när saker går bra. Han är en exceptionell spelare, hyllade Aulas sin stjärna tidigare denna månad.

En viktig faktor till denna form är Memphis positionering. Tidigare - i såväl Manchester United som i Lyon - har han spelat som ytter. Nu har Génésio placerat honom mer centralt där tanken till att börja med var att han skulle täcka upp för skadade målskytten Nabil Fekir.

För Memphis har det positionsbytet inneburit jackpott.

– Vi (Memphis och Génésio) hade flera diskussioner om det där, har Memphis berättat.

– Jag kom hit för att tillföra vad jag kan. Men när du är på kanten försvarar du mycket. Jag förstod vad tränaren begärde av Bernard (Traoré) och mig, men varje gång sa jag till honom att det inte är en av mina styrkor. Till och med jag frågade mig själv om Lyon hade köpt rätt spelare. Sedan dess har det skett några förändringar i laget, som har varit till min fördel. Jag föredrar att spela som nummer tio.

"Glad över att vara mig själv"

Inför den franska ligans sista fyra omgångar är kampen om de sista två Champions League-platserna stenhård. PSG har genom sin ligatitel såklart en plats, men bakom det är det bara en poäng som skiljer tvåan Monaco från Lyon respektive Marseille på samma poäng.

Vilka två som tar sig till Champions League är således vidöppet, det troliga är att detaljer kommer skilja dem åt.

Om lite mindre än en månad kanske det helt enkelt är en nytänd Memphis Depay som visar sig ha varit skillnaden för Lyon.

– Jag tror att jag är mitt bästa jag just nu. Jag känner mig väldigt fri på planen. Jag har självförtroende, vilket är bra. Jag tänker inte så mycket utan njuter bara av stunden. Det är viktigt för mig att spela så bra jag kan i varje match och kan jag göra assist eller mål så är det bra. Men i första hand vill jag spela bra. Jag vill vara så bra som möjligt i varje match och ha roligt. Då kommer resten naturligt, säger Memphis som samtidigt har lämnat Manchester United bakom sig.

– Jag vet hur det fungerar i fotboll. Jag är den som får alla slag. "Memphis är galen", "Memphis gör det här och det där..." Jag kan inte vara någon annan än Memphis. Jag försökte vara det och jag var inte bekväm med mig själv. I Manchester var jag inte bekväm med mig själv. Hur skulle jag kunna vara en bra fotbollsspelare när jag inte var bekväm med mig själv? Jag tittade mig själv i spegeln och var inte glad, jag var ledsen. Nu är jag glad över att vara mig själv.

Källor: Express.com, Goal, BT Sport, Foot01, Ligue1.com, olweb.fr, The Independent, CanalPlus.