Skribent: Johan Barkestam
Gustav Rydahls flytt från Colorado Eagles till Frölunda har rört upp känslor i Karlstad då många supportrar i solens stad räknat med att Rydahl skulle återvända till Färjestad där han var en av guldmakarna säsongen 2021/2022 och belönades med speltid i Tre Kronor till följd av en fin säsong. För mig som utomstående betraktare förknippar jag visserligen spontant Rydahl med Färjestad, men vid närmare eftertanke är Rydahl en spelare som redan hunnit avverka fyra SHL-klubbar. Utöver nämnda Färjestad och Frölunda, har han även representerat Luleå och Växjö i SHL. Dessutom har han som junior fostrats i såväl Frölunda som Färjestad och rent logiskt bör därför denna typ av ”bomber” till övergångar egentligen inte komma överraskande för någon. Men, och här finns det ett stort men, vi som håller på ett lag är inte strikt logiska och vetenskapliga, utan vi känner och tycker att saker och ting förhåller sig på ett sätt som KÄNNS sant och rätt, även om det nödvändigtvis inte alls är det.
Ibland kan jag irritera mig på att vackra historier stundtals spolieras av fakta, precis som i Rydahls fall. Ingen (?) vill väl på fullaste allvar höra att Gustav Vasa inte hette kallades för Vasa under sin levnadstid och att han överhuvudtaget inte åkte Vasaloppet? När en spelare har lyckats hitta en väg in i hjärtat på det sätt som Rydahl hade gjort för många FBK-supportrar, blir det en knut i magen när spelaren i nästa ögonblick åker runt i värsta motståndarens dress, som att inget hänt. Färjestadssupportern vill minnas de vackra fragmenten av en säsong, de viktiga momenten, de hårda tacklingarna och de avgörande stunderna. I de stunderna finns Rydahl närvarande, han har fått fansens kärlek, men den förefaller nu inte vara besvarad. Historien och känslan av gemenskap svärtas ner och en besvikelse sköljer över de som sjungit på läktarna, köpt 50/50 lotter och inhandlat överprissatta inplastade Delicatobollar i kiosken under säsongen.
Min solskensspelare från Luleå historia är Niklas Olausson som nyligen presenterades som ett nyförvärv av Linköping HC, vilket verkligen skaver. För mig som haft Olausson som en favoritspelare ända sedan han och Arlbrandt värvades in som ett radarpar från Västerås under den tidiga Jura-perioden känns detta verkligen melankoliskt. Olausson är Luleå för mig och han har gång på gång visat hur mycket han älskar klubben och dessutom betytt otroligt mycket för föreningen i olika roller. Hur kan det då komma sig att Olausson är den spelare som är mest Luleå för mig trots att det rimligtvis inte alls borde vara på det sättet? Olausson är som en humla som inte borde kunna flyga men ända flyger och surrar för fullt år efter år. Hans skridskoåkning är långsam, hans rygg är skör och han snackar pittoresk småländska, vilket avslöjar hans ursprung i byn Väckelsång i Småland. Väckelsång, bara namnet på orten kan få den mest hårdhudade hockeyfanatikern att luta sig tillbaka i en fåtölj och ta ett djupt och lugnande andetag. Olausson är, trots att hans spelstil på intet sätt är representativ för den riskminimerande presshockey som hockeysupportrar traditionellt förknippar med Luleå, en sann Luleåikon som kommer i vinter att saknas av många Luleåfans.
Spelarövergångar som på riktigt skaver är på intet sätt något nytt fenomen, men likväl irriterar det mig gång på gång när det sker. Vissa spelare ska bara vara i vissa lag, t.ex. Yared Hagos, Daniel Widing och Johannes Salomonsson… eller vänta nu, haha. Skämt och sido: profilspelare som Joel Lundqvist ska bara spela i Frölunda, Jon Knuts ska för alltid spela sarg ut i Leksand och Omark ska endast köra offensiva tacklingar i Luleås tröja. En del spelare vill jag se i ett visst lag för att det ska kännas rätt i magen, trots detta har motsatsen ofta skett genom historien.
Samuel Påhlssons intåg i Frölunda under lockout-säsongen, Jonathan Granströms två säsonger i Luleå, den dynamiska duon Magnus Wernblom och Anders Söderbergs flytt till Skellefteå och slutligen Kallios transfer till Växjö är alla övergångar som jag aldrig kunnat acceptera fullt ut. Ja, jag vet att det är ytterst subjektivt vilket lag en spelare ska anses tillhöra, då en spelare mer av regel än undantag representerar ett par, tre, fyra SHL-lag under en karriär. Det handlar inte heller om de var bra eller dåliga i klubben de flyttade till, utan mer en magkänsla av vad som är rätt eller inte. Den känslan är jag övertygad om att alla supporters till SHL-klubbar kan känna igen sig i, utan för att de för den skull nödvändigtvis behöver hålla med mig om ovan nämnde övergångar.
Samuel Påhlsson fick sin fostran i MoDo och skulle därför ha spelat i MoDo under lockoutsäsongen 2004-2005 och inte svassat runt i Frölundas förstakedja och vara en nyttig brunker mellan Alfredsson och Pebben.
Jonathan Granström var visserligen mycket nyttig centertank för Luleå under säsongerna 2014-2016 och när inte mycket annat fungerade fanns betongsuggan Granström där och vann tekningar och köttade in returer. Men ingen kan komma och säga att Granström, på riktigt och genuint är Luleå, nä för mig är han lika mycket Brynäs som Gevalia och ERP Monitorer.
Magnus Wernbloms och Anders Söderberg, för er som minns dem, hade fundamentalt olika spelstilar och framtoning, men en sak förenade dem. De var framgångsrika i MoDo och symboliserade den klubben under en lång period av tid. Deras flytt till Skellefteå kändes på den tiden som en flytt neråt i rang, tänk vad tid kan göra med uppfattningar om lags slagstyrka! Wernblom och Söderberg skulle naturligtvis ha fått spela hela sina karriärer i MoDo och undvikit avstickaren till östra Västerbotten.
En annan spelare som genomförde en, enligt mig, olycklig flytt var Tomi Kallio. Han flyttade från Frölunda, där han var en levande legend, till Växjö år 2011. Växjö var då en nykomling i högstaligan och värvade in Kallio för att visa att klubbens satsning skulle tas på allvar. Rätt och riktigt, särskilt med facit i hand, för Växjös del men för mig dog myten om Kallio i samma stund som han tog på sig reflexvästliknande tröjan i Småland och därmed lämnade Göteborg.
Vissa spelare är bara rätt på en viss plats. I mina ögon ska Rydahl spela i Färjestad och Olausson i Luleå, men det verkar onekligen som att man inte kan få som man vill. Fundera själv: vilka spelare är på helt fel plats utan att själva veta om det?
