Idag börjar VM. Mexiko-Sydafrika inleder en lång helg som blir något av en uppvärmning inför Sverige-Tunisien, nyckelmatchen som spelas på måndag morgon.
Tunisien inledde förra VM med att förstöra Danmarks chanser. Det är ingen given segermatch för detta Sverige, men ska vi gå vidare, behövs en vinst där.
Jag tror ändå att man löser det och går vidare som en av de bästa treorna.
Mot Nederländerna kammar vi noll.
Kanske, kanske, kan det bli poäng mot ett starkt Japan också.
Men i 16-delsfinalen lär VM ta slut för Sverige.
Är jag för pessimistisk?
Med Alexander Isak och Viktor Gyökeres har Sverige en anfallsduo som vi inte haft sedan Zlatan och Henkes dagar.
Men det spelar ju inte så stor roll om vi inte sätter det som är vår svaghet just nu – det kollektiva försvarsspelet.
Vi är alldeles för svaga bakåt. Träningsmatcherna mot Norge och Grekland har inte minskat min oro.
Därför är Viktor Nilsson Lindelöf Sveriges viktigaste spelare i detta VM.
Han är den ende som verkligen kan hålla ihop försvarsspelet.
Nilsson Lindelöf är en grundpelare, en pappa i försvaret. En sådan spelare som har ledarskapet naturligt i sitt sätt att vara. Han är ingen Olof Mellberg, men när han spelar gör han andra spelare bättre.
Det såg man exempelvis bara på det korta inhoppet mot Norge i förra veckan – man kände direkt att ”oj, nu blev det stabilt igen” .
Tittar man på de svenska landslag som varit bra historiskt, har de alltid haft många erfarna spelare som spelat i landslaget under lång tid – inofficiella ledare och starka personligheter, som driver gruppen oavsett om de har en kaptensbindel på armen eller ej.
Den typen av spelare är inte bara en bristvara i dagens landslag, utan tyvärr också i stor utsträckning i svensk fotboll överlag. Det handlar både om vilken typ av spelare vi får fram idag, men också om samhället i stort.
Jag är emot tidig selektering inom ungdomsfotbollen och det kan vara rimligt att man inte har serietabeller i unga åldrar.
Det är däremot inte bra att vi i svensk fotboll numera inte räknar mål före 13 års ålder.
Den frågan är en detalj i en större helhet, men att lära sig att vinna och förlora fotbollsmatcher är ganska grundläggande när man mognar som människa.
Graham Potter har inte varit svensk förbundskapten särskilt länge, men han är införstådd med vad som gäller nu.
Efter experimentet med Jon Dahl Tomasson, går Sverige tillbaka till det som gjorde oss bra i exempelvis VM 1994, 2002, 2006 och 2018.
En modell där vi ger individen möjlighet att glänsa på en grund av kollektivets hårda arbete. Där laget går före jaget.
På längre sikt vill Potter säkert utveckla Sveriges offensiva spel mer, men för framgång i detta VM gäller det att organisera sig bakåt och få ihop gruppen. Att ge klasspelarna framåt utrymme att avgöra matcherna.
Det blir intressant att se hur Potter lyckats, med den korta tid han har haft på sig.
***
Vilka vinner VM då?
Mitt svar blir Spanien. Mest baserat på deras trupp och hur de imponerade i EM senast. Numera har de inte bara sitt traditionella kortpassningsspel, utan de kan även spela mer direkt när det behövs.
Jag håller Spanien högre än Frankrike.
Skyttekung? Harry Kane. Vi vet sedan gammalt att han kan göra mycket mål och han kommer att göra en stor andel av Englands. Han har nog goda chanser att ta ledningen i skytteligan tidigt, i gruppspelet där England möter Kroatien, Ghana och Panama.
Som gammal målvakt är det alltid spännande att se vilka ”kollegor” som presterar bäst mellan stolparna.
Bland utespelarna är jag mest spänd på att se Lamine Yamal.
Och så klart – det behöver knappt nämnas – Lionel Messi. I min värld är han den bäste spelaren genom tiderna och detta är förmodligen det sista mästerskap vi får förmånen att se honom i.
Njut av det.
