Spelare i Luleå Hockey som underpresterat säsongen 2026/2027

Matteus Ward- under guldsäsongen 2024-2025 var han verkligen en faktor för Luleå. Han tycktes lugn och balanserad under merparten av slutspelet. Under årets säsongsstart har vart fjärde skott rasslat in i nätet bakom honom. Hans räddningsprocent är sämst i ligan med anskrämliga 74%. Det sviktande självförtroendet fick sig en törn redan under fjolårets slutspel då motståndarna konsekvent tycktes skjuta i ”plockhandskrysset” med betydande framgång. Ward är ung och kan förhoppningsvis studsa tillbaka, men just nu är läget beckmörkt.

Pontus Andreasson- har höga toppar och rätt djupa dalar. Han kan uppenbarligen skjuta hem guldet till ett lag, men även åka runt planlöst och se måttligt intresserad ut. Under denna säsong har luleåfansen bara fått ”njuta” av den senare av dessa två Andreasson-versioner. Andreasson är en svensk center i en bra ålder och det drog naturligtvis blickar till sig när ett nytt kontrakt skulle skrivas. Frölunda fanns med i bilden och tryckte upp prisbilden. När det nya långtidskontraktet med Luleå väl var i hamn, blev Andreasson ännu svagare än vad han dittills varit. Andreasson har flyttats runt i kedjorna utan goda resultat och nu slänger man ut honom på en kant med O’Neill för att försöka åstadkomma lite fart och fläkt. Återstår att se om det lyckas.

Brian O’Neill är ett superproffs. Han talar som ett proffs, han beter sig som ett proffs och han kämpar som ett proffs. Han inledde säsongen med att vara skadad och mycket talar för att han åker runt och är skadad i detta nu. Vad baserar jag då detta påstående på? Ingen fakta, mer än blotta ögat. O’Neill, som normalt sett är en mycket fysisk spelare, tacklas numera inte alls. Han producerar få poäng, 1 mål och 2 assist på 8 matcher, och han gör inte sina lagkamrater bättre just nu. Antingen har åldern hastigt och lustigt tagit ut sin rätt och då har Luleås lagbygge stora problem. Eller så är han skadad och behöver, senast igår, tejpas ihop med silvertejp. 

Isac Hedqvist- När Hedqvist är bra spelar han intensivt, är retsam och giftig framför motståndarnas mål. När han spelar på den nivån är han en landslagsman och har chansen att på sikt slå sig in i NHL. Årets Hedqvist visar inget av ovanstående. Han åker runt i ett såsigt tempo, gör inga poäng och NHL-drömmen känns avlägsen här och nu. Hedqvist tycks nu petas ner i fjärdekedjan, återstår att se om den aktionen från tränare Hall får önskvärd effekt?

Jesper Sellgren- brukar normalt vara Luleås bästa back över tid. Han har inga riktigt tydliga spetskompetenser utöver den bländande skridskoåkningen. Men han är stabil och rätt bra på mycket. Han kan användas i alla spelformer och med tanke på att han får vikariera som kapten för skadade Erik Gustafsson bör han ha goda ledaregenskaper. Denna säsong går han verkligen inte att känna igen. Blindpassningar i egen zon, missade markeringar och ett frustrerat kroppsspråk förkroppsligar Sellgren just nu. 

Oscar Engsund- förväntningarna på Engsund har väl egentligen inte varit skyhöga. Men med tanke på att han skrev på ett kontrakt som sträcker sig fram till den dag då bron i jämtländska Strömsund är renoverad och klar är hans insatser på isen en besvikelse. Tiden tycks ha sprungit ifrån Engsund. Han är seg på skridskorna och hamnar ofta i tidsnöd när han i makligt tempo glider upp i banan i uppspelsfasen. Detta förfarande slutar ofta med ett fladdrig ”lycka till”-passning rakt in i banan. Han tillför fortfarande en fysisk dimension som Luleå behöver, men det är tveksamt om helheten räcker till för att vara en ordinarie back i SHL 2026/2027? Luleå får hoppas att Engsund kan hitta tillbaka till en form som liknar den han befann sig i under sin senaste sejour i Luleå, då han vid flera tillfällen fick dra på sig landslagströjan.