Skribent: Johan Barkestam

Nyförvärven SHL-klubbarna mellan SHL-klubbar har i vanlig ordning duggat tätt. Här kommer jag att rangordna de bästa värvningarna som skett internt i ligan SHL.

Den bästa värvningen är inte ens en spelare, utan det är tränaren Robert Ohlsson som närmast kommer från ett SM-guld i Skellefteå till ett SM-guldtörstande Frölunda. Roger Rönnberg ska först köra en sista säsong med Frölunda, men därefter ska Ohlsson vara redo att ta över enligt Aftonbladet. Ohlsson står för en positiv passningsskicklig ishockey och han har även lyckats vinna SM-guld och har därmed skingrat de eventuella orosmoln som funnits gällande huruvida han är en vinnare eller ej. Då tränare generellt tyckas ha en större påverkan på SHL-lagens prestationer än enskilda spelare blir Robert Ohlsson det enskilt viktigaste nyförvärvet enligt mig. Frölunda säkerställer med den rekryteringen att klubben även fortsatt kommer att finnas med i toppen av SHL.

På plats två och tre placerar jag in Victor Lodin och Adam Ollas Mattsson som båda lämnar klubbar som förra säsongen placerade sig långt ner i tabellen i form av Oskarshamn och Malmö. Lodin var otroligt bra under långa stunder av Oskarshamns play-out mot HV71. Stundtals fick jag känslan av att det mentala spelet lagen emellan bestod av Lodin mot alla övriga. Lodin uppvisade upp ett tufft spel, effektivt poängmakeri och en grinighet som många lag skulle vilja ha i den egna laguppställningen. Ollas Mattsson är en skicklig back som trampat en del vatten under de senaste säsongerna i Redhawks. Han har relativt frekvent varit uttagen till Tre Kronor i nonsensturneringarna, vilket får anses vara en kvalitetsstämpel, men han har inte fått det där riktiga lyftet. I ett mer strukturerat lag som Färjestad kan han få ett lyft och kan troligen i högre grad än tidigare fokusera på sina styrkor och inte överarbeta situationer.

Plats fyra viger jag åt Patrik Karlkvist som tyvärr tvingades avsluta den senaste säsongen skadad och då även se sitt Oskarshamn lämna finrummet SHL. Karlkvist, som länge unisont ansågs vara för dålig för SHL-spel av sportcheferna, har stundtals dominerat ligan sedan han fick chansen. Han har storleken, spelförståelsen och framför allt skottet som gör honom till ett mycket bra nyförvärv för Örebro.

På plats fem hamnar Mathias Bromé som efter en strulig tid i Örebro hamnat i Luleå. Bromé tillhör, normalt sett, en av de bästa forwardarna i SHL. Han klarar av att spela i alla spelformer och är extra stark i spelet fem mot fem. Anledningen till att han inte hamnar längre upp i rankningen är att han kommer från en strulig säsong där inte heller poängen ramlade in i sedvanlig takt.

På plats sex placerar jag Rasmus Rissanen som nyligen spelade VM med det finska landslaget. Han är en riktigt bra defensiv back som du vet vad du får av varje match. Han spelar rejält och säkert och klarar av att boxa ut framför det egna målet. Som en bonus är han extremt lätt att känna igen på isen med sin säregna åkstil och sitt obefintliga axelparti. Linköping kommer få mycket nytta av den defensiva finländaren i vinter.

Analys av Malmös trupp

Malmös offensiv kommer troligen att se ut ungefär så här:

Forwards

Persson – Haapala – Ikonen

Pasic – Hanzl – Öberg

Stenberg – Händemark – Olofsson

BergP – Forsberg- Sjöberg

Barnekow- Vesterheim- Sundberg

På forwardssidan har Malmö några blytunga tapp inför året där Janne Kuokkanen och Lauri Pajuniemi så klart sticker ut. De finska herrarna sprutade in poäng under fjolåret och känns i det närmaste omöjliga att ersätta.

Den nya finnen, vilket ännu är ett obekräftat nyförvärv, Henrik Haapala, verkar vara en något sämre kopia av de ovanstående, men å andra sidan kunde ingen heller ifjol förutse Jannes och Lauris otroliga succéer i SHL. Haapalas stats får en inte att svimma direkt, men han har haft någon riktigt poängstark säsong i Ilves och har ett förflutet i lag och ligor där toppspelarna traditionellt håller en högre klass än SHL-spelarna (KHL och NL). Det blir naturligtvis avgörande för Malmö hur väl denna värvning slår ut. Han kan komma att paras ihop med Carl Persson och Joona Ikonen i en förstakedja. Persson är ojämn men har höga toppar och Ikonen är en liten irrationell rightare med näsa för mål. Det låter som en väl fungerande anrättning.

Andrakedjan består av två stukade spelare med potential och en halvengagerad kvalitetsspelare. Linus Öberg och Nikola Pasic är båda skickliga i grunden, men kommer från mindre lyckade sejourer i Frölunda respektive Luleå. Pasic började piggt i Luleå, men avslutade med att uppvisa ett kroppsspråk som bara en mor kan älska. Öberg kom aldrig in i truppen i Frölunda och såväl produktion som självförtroende försvann. De ska anföras av en skicklig Robin Hanzl. Problemet med honom är att han är vass var fjärde match för att sedan zooma ut. Troligen är hans karriär dessutom mer på nedgång än uppgång och därmed känns andrakedjan som ett hopkok av tveksamheter och frågetecken. Oroande på förhand är min analys.

Tredjekedjan kommer troligen bestå av Fredrik Händemark som center. Han är en nyttig härförare som vinner tekningar och närkamper och som personifierar det här laget med sin kämpaglöd, men i spelet med puck finns mer att önska. På kanterna lär han få med sig Otto Stenberg, som är ung och lovande, men som ännu inte fått det stora lyftet i seniorsammanhang, samt Johan Olofsson. Olofsson är något av en gåta. Jag tycker varje år att han har någonting extra. Han är snabb, ettrig, rightare, bra på straffar. Men…han får ut så lite av det han kan, år efter år. Tyvärr.

Fjärdekedjan är lite svår att sätta på förhand, men om jag tillåter mig själv att komponera ihop den skulle den se ut så här: William von Barnekow, Petter Vesterheim och Thomas Berg Paulsen. Barnekow tog för sig på ett bra sätt under fjolåret och han verkar ha den fina förmågan att kunna anpassa sitt spel till olika typer av roller. Vesterheim är en ung lovande center från Mora som jag hoppas får chansen att visa upp sin spelskicklighet i SHL. Problemet kan bli Vesterheims stundtals bristande defensiva spel, särskilt om han ska spela i fjärdekedjan. Berg Paulsen gjorde en stabil första säsong i SHL och bör kunna bygga vidare på den. Han har en viss näsa för mål och Malmö kommer behöva få produktion från samtliga kedjor i vinter för att kunna vinna matcher.

Övriga: Forsberg, Sjöberg och Sundberg.

Sammantagen analys. Bredden är bättre än tidigare, men offensivt ser det rätt fattigt ut. Jag tror att defensiven kommer fungera relativt väl, men hoppet kommer stå till att vinna matcher med 2-1 snarare än 4-3. Jag tippar att laget kommer att husera på plats 11-14 i tabellen och att det kommer bli svårt för Kollar att spela de unga lovande spelarna till följd av att laget under en stor del av säsongen kommer att spela med kniven mot strupen.

Cred till X-profilen @HockeyMatti och Jens Barkestam som medvetet och omedvetet bidragit med kunskap till denna krönika.

Skribent: Johan Barkestam

Malmös defensiv kommer troligen att se ut ungefär så här:

Målvakter:

Langhamer och Marmenlind

Backar:

Salo – Thomson

Ivarsson – Kivihalme

Galvas – Badinka

Lassen – Jonasson

Berger

***

ANALYS:

Jag skulle tro att årets lagbygge kommer att befinna sig i de nedre regionerna av tabellen, men sportchefen Björn Liljander verkar ha en bra fingertoppskänsla gällande värvningar och förefaller bygga klokt, trots en relativt klen budget. Känslan är att årets trupp innehåller mindre spets, men mer bredd. Just bredden och försvarsspelet kan bli Malmölagets räddning under detta är, men risken för betydande trubbighet framåt är uppenbar.

***

Målvaktssidan ser bättre ut. Langhamer kommer in som ny från Oskarshamn där han inte alls kom upp i sin fulla kapacitet. Ett rörigt försvar och en rörig familjesituation ställde till det under fjolåret, men i Malmö tror jag att han kan ta revansch. Marmenlind är en stabil andramålvakt.

Backsidan känns riktigt spännande på förhand. Salo var en stabil back i Örebro för ett antal säsonger sedan, Galvas var ganska bra redan ifjol och borde kunna ta ytterligare steg i år. Kivihalme är en kvalitetsback. Lassi Thomson är en ung, finsk back som har ett förflutet i Ilves och fått göra ett tjugotal NHL-matcher med Ottawa. Thomson är en spelare som en gång i tiden gick i förstarundan i draften, så potential bör därmed finnas. Han är en back som ska spela högt upp i hierarkin det blir viktigt att han lyckas producera poäng. Thomson är rightskytt, vilket det är relativt gott om i Malmös backbesättning kommande säsong då hela tre av backarna är högerskyttar. Med tanke på hans tidigare statistik gällande offensiv produktion och det faktum att det blir hans första säsong i SHL finns det såklart en del frågetecken att reda ut.

Joseph Berger kommer närmast från Mora där han hade en finfin säsong och imponerade i det allsvenska slutspelet. Noterbart är att denna back är skicklig i båda ändar av planen och hade en imponerande +/- statistik i Mora föregående säsong. Ivarsson ser jag som en rätt grå funktionell sarg-ut back som tar små risker så det kan vara ett vettigt komplement utan större uppsida. Badinka är raka motsatsen till Ivarsson. Han har en stor potential och spelar kraftfullt, dock lyser hans valpighet igenom stundtals. Om Malmö går bra kommer Badinka nog få spela mycket och utvecklas, men blir det tidig krisstämpel på laget kan Badinka bli en av spelarna som kan få se istiden sjunka. Jonasson är en back som närmast kommer från ett starkt kval med Oskarshamn och är utvecklingsbar.

***

Analys av Malmös forwardssida kommer inom kort.

***

Cred: till X-profilen @HockeyMatti och den initierade supportern Jens Barkestam som omedvetet och medvetet bidragit med kunskap till denna analys.

VM är slut och Sverige hamnade på en tredjeplats och bärgade därmed ett, för svensk hockeys del, välbehövligt brons. Det som gladde med årets VM-trupp var att Patric Hörnqvist och Josef Boumedienne lyckats charma NHL-proffsen på ett sådant övertygande sätt att de valde att dyka upp. Det var naturligtvis ett stort plus, att få hem stjärnor som Raymond, Kempe, Karlsson, Dahlin och Hedman ökade intresset för turneringen markant.

Vilka var då bättre och sämre än väntat?

Målvakten Filip Gustavssson var direkt svag i avgörandets stund och blev utbytt efter att ha lyckats mota måttliga 70% av alla skott i semifinalen. Han är i grunden en bra målvakt, men slutomdömet blir underkänt då han presterade som sämst när det behövdes som mest.

Victor Hedman brukar inte vara lika bra i landslaget som han är i Tampa och denna turnering var inget undantag. Han blandade fina insatser med direkt svagt passningsspel. Vid ett av tjeckernas matchavgörande mål stod han och sov och sammantaget underpresterade Hedman i förhållande till förväntningarna.

Adrian Kempe gjorde inte ett enda mål och gjorde inte heller i övrigt några större avtryck i turneringen, utöver att åka runt med den, genom tiderna (?), största greköppningen i VM-historien. Det svalkar säkerligen skönt, men jag vill knappt tänka på vad utfallet skulle bli om en skridskoskena skulle passera Kempes bröst/hals.

Tror för övrigt att ingen svensk spelare bar halsskydd, vilket däremot de finländska spelarna gjorde på ett föredömligt sätt. Här borde svenska hockeyförbundet steppa upp, tycker jag, och kräva halsskydd på av landslagsspelarna.

Jag trodde att coach Sam Hallam skulle leverera ett guld i år då han förfogade över VM:s på papperet bästa lag. Hallam har tyvärr inte lyckats få laget att vara som bäst när det gäller som mest och det är ett bekymmer, även om coachningen överlag känns som ett klart steg framåt i jämförelse med Garpenlövs dito. Visserligen ingen tuff jämförelsematch att vinna, men ändock.

Jesper Frödén, som nyligen blev schweizisk mästare, spelade i fjärdekedjan i Tre Kronor och där kom han inte till sin rätt. Den typen av kreativa spelare gör sig bättre i en kedja högre upp i hierarkin. På hans plats hade spelare som Skellefteås Pär Lindholm eller Frölundas Max Friberg gnuggat på bättre.

Några exempel på välpresterande spelare i Tre Kronor var:

Eriksson-Eks effektiva, irriterande och funktionella spel undgick ingen. Han vann tekningar, retades och gjorde mål. Han var bra rakt igenom, en doldis för den breda allmänheten innan turneringen, men en lysande stjärna efter.

Marcus Johansson som VM-debuterade (!) efter vad som upplevts en ytterst lång NHL-karriär. Johansson har ett hemligt namn och har dessutom i bästa Stig Strand-anda hamnat i skymundan av en större stjärna under en betydande del av karriären, i hans fall Bäckströms.

Erik Karlsson imponerade ofta med briljant offensivt spel, men visst hade man önskat att han hade kunnat kliva fram mer i de avgörande lägena i semifinalen? Sedan tycker jag att det är anmärkningsvärt att både Dahlin och Hedman matchades före Karlsson i powerplay. Karlsson som får anses vara världens bästa offensiva back fick vackert sitta och titta på när powerplay ett var ute på isen. Ett märkligt beslut från coacherna.

Dahlin briljerade ofta med sin rörlighet och kanske kan han bli näste svenska att utses till världens bästa back?

Vi fick se tjeckerna vinna VM-guld och Pastrnak göra det som alla vill att stjärnor ska göra, vara bäst när det gäller. Pastrnak var dålig när det gällde som minst och höll sig framme när det gällde som mest. Den stilsäkre tjecken fick fira guld i Prag och kanske köpte han en ny rutig kostym, en lustig hatt och tonade glasögon för sin guldbonus? Nä, allt det har han ju redan, men en bra fest blev det säkerligen.

Nu är all hockey som är möjlig att se på vettiga tider över. Synd att det inte blev ett ännu lyckligare slut.

Polen

Kazakstan

Frankrike

Slovenien

Storbritannien

Namnen på länderna ovan får tankarna att osökt vandra vidare till mycket, men hockey är inte ett av dessa ställen.

Polen får mig personligen att tänka på svartvita ångestbilder från svältkatastrofer och bolmande skorstenar. Spelarna har efternamn som närmast kan liknas vid obskyra Wi-Fi lösenord. Sedan är det naturligtvis så att det moderna Polen innehåller vackra platser såsom den vackra staden Krakow, som jag haft nöjet att besöka, och den uppskattade badstaden Sopot. Hockeymässigt tänker jag främst på Mariusz Czerkawski och att det polska landslaget fanns med i min klistermärkesbok från VM89 i Globen.

Kazakstan är okänt för de flesta. Den legendariske skidåkaren Smirnoff härstammade därifrån och landet är lika stort som okänt för den breda massan. Den svenske ishockeyspelaren Viktor Svedberg har spelat för landslaget i Kazakstan då han tycks ha funnit sig väl tillrätta i KHL och landet i övrigt. Svedberg angav nyligen att han spelade ut sitt kontrakt i KHL då han inte ville förlora alla de pengar som återstod på kontraktet, ett moraliskt tveksamt beslut. Nikolai Antropov är en känd profil från landet som bland annat spelat i Toronto och numera återfinns i KHL-laget Barys Astana. En snabb bildgoogling visar pampiga betongbyggnader, skidbackar, öken och azurfärgade sjöar. Ett till synes fascinerande land som upplevs som svårt och olustigt att besöka.

Frankrike för tankarna till långa frallor och baskrar. Hockeymässigt tänker jag på Damien Fleury som gästade Västerås och Luleå under några säsonger och Pierre-Eduard Bellemere som förgyllt såväl SHL som NHL. Bellemere ingår för övrigt i Frankrikes nuvarande VM-trupp.

Slovenien är Italiens prisvärda granne och Anze Kopitar är en erkänt skicklig hockeyspelare från det landet. Kopitar härstammar från det pluttiga landet som har en flagga som merparten av jordens befolkning med stor sannolikhet blandar ihop med Serbien, Slovakien och Ryssland.

Storbritannien ska enligt vissa historieskrivare vara hockeyns hemland, även om Kanada och Nederländerna (!?) också aspirerar på den benämningen. Därefter har det varit svårt för ishockeyn att få fäste i ett land som älskar fotboll och ruffiga hotell. Storbritannien tycks på ett internationellt plan sakta men säkert gå från att vara världens ledande nation från slutet av 1700-talet till en alltmer perifer tillvaro ute på sin ö. De flesta kolonierna är ett minne blott, Brexit är genomfört och nu återstår bara splittringen av huvudön där Skottland nog kommer bryta sig loss i sinom tid. Hockeymässigt har Belfast Giants startats på Nordirland som ett försök att få nordirländare att lämna mördande konflikter och istället njuta den betydligt mer politiskt neutrala ishockeyn. Ben Lake, Sean Norris och Jackson Whistle återfinns alla i Storbritanniens VM-trupp och den gångna säsongen spelade även svensken Henrik Eriksson, med förflutet Mora och Östersund i den poppiga klubben på Nordirland.

Vad ska då dessa, i hockeysammanhang, obskyra nationer in i VM att göra?

Jag tycker att de fyller sin funktion, hockeyn breddas till fler nationer och hockeyn kan då förhoppningsvis, på sikt, slippa bli som skidåkningen, innebandyn och bandyn där spänningen består av vilket av två länder som vinner år efter år, efter år.

Visst, man måste vara en hockeynörd för att orka kika på matcher som Tre Kronor mot Kazakstan, särskilt då de svenska spelarna mentalt var mer på golfbanan än i ishallen. Samtidigt finns det en charm med att få se skickliga spelare spela ut när inte varje sekund av spelet handlar om att vinna eller försvinna.

Frågan är komplex, men för min del får VM bestå av fler lag än vad som för stunden känns hälsosamt, för att på sikt skapa förutsättningar för en större och mer mångfacetterad sport.

Skillnaderna mellan blåbärsnationerna och de etablerade lagen upplever jag har minskat över åren. När Polen var med i VM -89 under min barndom var laget en tydlig slagpåse. Då hade blåbären oftast ingen chans alls mot de etablerade nationerna, men nu kan Polen streta emot hjälpligt mot ett stjärntätt Tre Kronor och Österrike kan vända ett 1-6 underläge mot Kanada.

Låt VM få bredda sporten och låt obskyra länder vara med. Risken är annars att ishockeyn blir en angelägenhet för Sverige, Finland och Kanada och det blir för enahanda för min smak. I nutid har länder som Schweiz och Tyskland varit i final och det är för mig ett bevis på att bredden, trots allt, har breddats.

Sverige spelar en otroligt sevärd hockey. Bra passningsspel, profilstarka spelare förgyller turneringen. Kul då flertalet VM-turneringar i modern tid varit rena ökenvandringarna sett till spelkvalitet och medaljskörd. Senast blev Tre Kronor som bekant utslagna av ett lag som anfördes junioren Dans Locmelis från Luleås J20-lag!

***

Håkan Södergren och Holmgren kommenterar Sveriges VM-matcher. Personligen är jag svag för Holmgrens bråkande och oneliners, medan Södergren sedan årtionden tillbaka upplevs som daterad. Han står för många mossiga uttryck och kör med en oskön von-obenattityd när han i var och varannan mening förkunnar att ”på hockeyspråk” brukar vi invigda säga si och så. Visst, Södergren har haft sina peakar i karriären, med musikhiten ”Nu tar vi dom” och med ordvitsen ”Hawk-Eye” där han placerades under taknocken av Viaplay för att kunna tydliggöra det osebara för den vanliga människan. Nu blir det mycket ”pinka revir”, ”tuppkammen växer” och ”göra rätt för traktamentet” för min smak.

***

Under förra årets VM var det omöjligt att få hem Elias Pettersson eftersom hans försäkringspremie skulle bli på tog för dyr för det svenska ishockeyförbundet. I år finns inte en tillstymmelse till en tanke på försäkringspremier utan folk med och utan kontrakt bara väller in i Tre Kronor. Kul men märkligt.

***

Målvakterna i alla lag fortsätter att få cred. Om de har lite att göra är det en svår match att komma in i. Om de får mycket skott på sig och släpper in ett knippe, fick de ingen bra hjälp av backarna. Om ett lag förlorar stort skulle förlusten ha varit ännu större om inte målvakten stått på huvudet. Jag kan förstå att lag, spelare och coacher vill skydda sina målvakters psyke, men varför experter ständigt vill måna om målvaktens rykte i elitidrott är märkligt. Om alla målvakter är bra borde det vara omöjligt att göra ett rimligt urval till VM-trupperna?

***

Erik Karlsson är en otroligt sevärd spelare. Han måste ofta ha struntat i allehanda propåer från tränare. Ingen spelare får lära sig att göra en snurrfint och slå en blindpassning parallellt med blå linje. Ändå gör han det. Ingen back får lära sig att lämna backpartnern helt ensam i hemjobbet eftersom du blev sugen att följa med upp i anfallet. Ändå gör han det. Det han gör är annorlunda och otroligt sevärt. Det är spelare som honom som förgyller sporten och kanske, kanske kan den svenska miljön med stor rink och mindre nord-sydhockey vara en del av förklaringen till att backar som Karlsson och Dahlin gör ett så starkt avtryck i NHL?

***

Sam Hallam är en professionell och skicklig tränare som misslyckades i sitt första mästerskap. Tyvärr tycker jag att man redan nu kan se tendenser till lite gubbgrinighet gentemot media, trots idel framgångar hittills i detta mästerskap. Hoppas gubbgrinigheten, som tycktes födas av alla William Nylander-frågor från fjolåret, kan mojna av. Sam Hallams jobb som förbundskapten är svårt, men samtidigt också ett eftersträvansvärt och prestigefyllt uppdrag. I det uppdraget ingår att svåra på frågor från journalister och uppträda professionellt.

***