Hockeyn har ett dåligt rykte när det gäller språkbruk, attityd och framtoning. Grabbigt, skrikigt och exkluderande. Många unga hockeyspelare är slackers i skolan, på läktaren och i bås skriks det på domare och motspelare. Snus spottas på golv och ibland lyssnar folk till och med på rap. Vuxna människor kan inte bete sig civiliserat vid förluster, de slår på plexin och vrålar vid alla typer av domslut och allt detta skapar sammantaget en mylla där taggiga buskar och tistlar trivs bäst. I den taggiga miljön är det svårt för personer för många personer att växa och trivas. Tjejer har ofta fått en undanskymd roll även om det numera långsamt håller på att förändras. Personer från HBTQI- rörelsen har haft och har fortfarande svårt trivas och träda fram inom hockeyn. Människor med en annan kulturell bakgrund och en annan etnicitet än svenska söker sig till andra sporter, med ett fåtal undantag. Hockeyn har, ofta med rätta, fått klä skott för att ha många utvecklingsområden gällande värdegrund och respekt för allas olikheter. Det brukar också betonas i TV och tidningar och ivrigt debatteras både inom hockeyrörelsen och bland journalister. Trots att SHL uppmärksammar Pride-week med olika events och har profilerade spelare i varje lag som särskilt ska lyfta dessa frågor är öppet homosexuella hockeyspelare lika vanligt som vilt växande tulpaner under december månad i Arvidsjaur.

Men något som jag aldrig sett lyftas fram är hockeyns vackra baksida och då menar jag för tydlighetens skull inte hockeyrövarna som är ett lika tydligt attribut som en vaggande gång och bakåtvänd keps på hockeyspelare. Nej, jag menar den vackra bakgården där massor av speciella extraordinära människor finns, bidrar och inkluderas. De här vackra rosorna finns i stort sett varje förening runt om i landet. När jag tänker tillbaka på min karriär har de funnits där och haft en unik plats i ledares och spelares hjärtan. I Brunflo hockeyförening samlar en extraordinär kille in puckar och sköter båsdörren under varje A-lagsmatch. Fimpen lyfter fram Djurgårdsfavoriten Utta i sitt fantastiska program Fimpens resa. När jag själv spelade i Vännäs fanns där en extraordinär man som kunde dricka kaffe rätt direkt från kaffebryggaren, bära alla klubbor till ut till match och kunde på ett oefterhärmligt sätt låta precis som den tågtuta som tillåts ljuda högt när A-laget gjorde entré på isen. I Storuman fanns ytterligare en hjälte som assisterade Krobbe Lundberg när han var A-lagstränare. Trots att jag inte spelade i föreningen då var det här en människa som jag, precis som de flesta andra lärde känna på ishallen. När sedan Krobbe flyttade vidare till SK Lejon i Skellefteå och jag spelade i Vindeln i division två kom han inför varje match in i vårt omklädningsrum och vill prata hockey och allmänt strunt. Anders ”Masken” Karlsson vet jag har en ytterst kompetent extraordinär person som hjälper honom i Forshaga och som även fått hoppa in i Leksands bås ibland för att förstärka. När Växjö tog guldet 2021 var Lukas Bengtsson första tanke att dela den glädjerika stunden med den trogne supportern Haykar då denne skänkt såväl Bengtsson som Växjö mycket glädje.

Hur kan det då komma sig att hockeyn berikats med alla dessa extraordinära personer? Jag tror att förklaringen är lika enkel som vacker. I hockeymiljön får de ta del av ett ”tugg” och en bitvis tuff jargong. De får vara med, de får bidra och de får skoja. De blir inte brukare och det finns ingen vårdare. Det finns hjärtliga psykningar och garv. De blir sedda och fyller en roll, de tas på allvar. De får känna att de är fullvärdiga och viktiga människor. Det är dags att denna vackra baksida lyfts fram tycker jag. Denna del av hockeyn är vacker och förtjänar att lyftas fram på ett helt annat sätt.

Mediasverige behöver flytta rottingmöblerna från altanen på baksidan där solglimtar bara då och då sipprar ner genom lövverket och istället flytta fram hela arrangemanget till den soldränkta framsidan, där saker växer och frodas på riktigt. Fimpen har vid flera tillfällen lyft fram dessa extraordinära personer i sina program, men en solig dag gör som bekant ingen sommar.

SHL, CMore, Viaplay, Aftonbladet och Expressen, ni kan alla bli bättre på att lyfta fram hockeyns vackra baksida. Fortsätt självklart belysa hockeyns avigsidor, men lyft även fram glädjen och inkluderingen på gräsrotsnivå. De glada nyheterna och människorna förtjänar att lyftas fram, i synnerhet när omvärldsläget ser ut som det gör.

Skribent: Johan Barkestam

Noel Gunler ryktas nu tillbaka till svensk ishockey. Malmö Redhawks har likt, många andra SHL-klubbar, desperat sökt efter förstärkningar. Gunler är egentligen kontrakterad av Carolina Hurricanes, men den NHL-organisationen saknar av någon outgrundlig anledning ett farmarlag och därför outsourcas NHL-lagets spelare till allehanda andra klubbar.

Gunler är en sådan där hockeyspelare som man kan bli avundsjuk på. Han har det. De allra flesta hockeyspelare har inte det och får därför finna sig i att en kylig vardagskväll konka sina bagar förbi en viadukt som är alltför låg för att bussen ska kunna passera utan att taket skalas av. Ja, det är Ånge ishall jag pratar om. Gunler har det men trots detta har hans karriär inte blivit vad den hade kunnat bli. Han har visserligen dominerat i Luleå J20 och spelat i SHL med både Luleå och Brynäs. I Brynäs lyckades han smälla in 13 mål och göra 10 assist på 52 matcher säsongen 2021-22 och därefter tog han chansen att korsa Atlanten för att försöka nå NHL-spel. Den planen fallerade och via omvägen i finska högstaligan lär han inom kort dyka upp i en SHL-arena nära dig.

Gunler har en karriär som många andra bara kan drömma om, men med tanke på att han har det borde han varit en stjärna i alla lag som han spelat i. Gunlers det är en skill som andra saknar och som alla lag skriker efter. Om han får ett läge gör han mål. Det vill alla lag ha i sitt lag och därför har han flyttat omkring får att lyftet med stort L. I alla lag som han äntrat har lagledningen hoppats på att han ska komma igång, få ut den fulla potentialen ”han är ju ung och har det”.

Varför hamnar då en fruktad målskytt i Malmö Redhawks? Varför är just Gunler en av alla spelare som utgör en nödlösningsvärvning från ”upphittatlådan” Varför är han snabbmakaroner istället för oxfilé?

För mig är svaret enkelt, men samtidigt så pass frustrerande att det är svårt att ta till sig. Han verkar helt enkelt vara en latmask som spelar utan den passion som behövs för att lyckas i kontaktsporten ishockey.

Eller kan det vara så att han vill ta i, men har ett personlighetsdrag som hindrar honom? Lite lex Harju? Hans kroppsspråk på isen signalerar mer fågelskådning och mindfulness än kamp och offervilja. Istället för att ta ett extra skär, skickar han ut sin klubba, hakar fast i motståndaren och tolkar med densamma genom mittzon. Alltför ofta med en hakningsutvisning som följd.

Gunler skulle behöva en tränare med en hög kravställning, som fick honom att ge allt. Men i samma stund som något blir obekvämt flyttar han vidare. Problemet är att spelare som Gunler och tränare som Bulan inte står ut med varandra. Det faktumet blir i förlängningen en begräsning för dem båda. Gunler fortsätter vara bekväm och funderar på varför karriären inte lyfter och Bulan fortsätter att coacha lag utan notoriska målskyttar. Gunler och Bulan är lika omaka som dadelbollar och livskvalitet.

Gunlers karriär kommer att rulla vidare i Redhawks och troligen, på sikt, sluta i tyska eller italienska ligan.

Sorgligt för en spelare med det.

Skribent: Johan Barkestam