Luleås säsong har hittills byggt vidare på det haveri till säsong som supportrarna fick uppleva under fjolåret. Då hette stjärnorna knäsvage Kempe och roliga men dåliga Komarov. I år kom Omark och Andreasson tillbaka och tanken vara att alla skulle bli bra och glada igen.

En tunn trupp, svagare prestationer än väntat både individuellt och som lag samt uteblivna värvningar har skapat en situation där ingen utom möjligen Bulans underliggande statistik är glad.

Förra veckan var en viktig vecka för Luleå eftersom laget fortfarande satsar på en topp-sexplacering i ligan. Det gick åt pipsvängen. Luleå förlorade mot HV som ingen nu levande man trodde att laget kunde förlora mot, med tanke på den förkrossande historiska statistiken. Sedan kom en ny förlust mot Linköping där spelarna verkade mer sugna att ge sig iväg på personliga hämndvendettor än att vinna matchen. Domarna var inte bra, med Luleå var ännu sämre.

Efter de insatserna haglade negativa kommentarer om lagets insats in på sociala medier och i det läget gick flera spelare i laget, bl.a. Omark och Laaksonen, ut och kommenterade såväl supportrarnas kommentarer som domarinsatsen. Omark skrev något i stil med att vi i laget förstår att ni är besvikna, men det kommer att bli en lång och bra vår för laget, tro mig. Om du vill ge upp nu och vara en ”quitter” är det ditt problem. Omark fick mothugg av ett benkebänkpress-alias på X som kritiserade hans spel i powerplay. Omark svarade ironiskt att benkebänkpress säkert skulle skapa ett PP i världsklass om han fick chansen i nästa match. Laaksonen i sin tur la ut ett filmklipp på Tyrväinen som satte en perfekt tackling och levererade en finfin pass till Einar, men istället för en bra målchans utvisades Tyrväinen för en ett regelbrott som aldrig inträffade: Checking to the head.

Vad ska man då tycka om allt detta? Spontant kan jag störa mig på att spelarna lägger energi på att svara supportrar som är i affekt på X, särskilt när det sker i en raljant ton som i fallet med Omark och benkebänkpress. Tänk på stackars Benke, när han nästa dag står vid sin bänkpress och vet att Omark tycker att han är dålig i PP. Benke hulkar men håller tårarna inom sig, för han är ju en hårding utåt. Den här dagen känner Benke, av förståeliga skäl, att energinivån är lägre än vanligt och därför spänner han under denna sorgens dag bara vänster biceps mot den av talk grånade gymspegeln. Kanske slutar han rentav med bänkpress och fastnar i en ond cirkel av felaktigt utförda goblet squats och ländryggsproblemen kommer som ett brev på posten.

Men vid närmare eftertanke är det uppfriskande med en profil som Omark som vågar säga vad han tycker. Kanske ska såväl Omark som andra undvika att X:a när de druckit spetsad sportdryck för att undvika rejäla klavertramp, men i övrigt är det roligt att det finns en direktkanal mellan spelare och supportrar. Annars kommer vi fastna i meningslösa ”åka mer skridskor och momentum” i spelarintervjuerna på TV4. När Omark skriver att han tror på det han och laget gör, trots hur det i praktiken ser ut på isen, skapar han känslor. När Laaksonen filmar sin hårdhudade finske vän Tyrväinen med sin GoPro Hero12 Black för att visa att domaren har fel finns det något vackert över såväl hans teknikintresse som genuina vilja att uppnå världslig rättvisa.

Nu ska Omarks konto på X vara nersläckt enligt lokalmedia. Kanske klokt ur ett rent professionellt perspektiv, men trist ur ett intresseskapande perspektiv.

Och! Med tanke på hur Luleås PP sett ut kanske vill jag inte utesluta att benkebänkpress skulle kunna fylla en roll när ländryggen väl läkt ihop. 0 mål brukar som bekant inte vara ett hinder för att få ta plats på offensiv blå.

Alla vet att i alla elitsatsande föreningar är konkurrensen hård. Alla elitföreningar inser att det är positivt att slussa upp egna juniorer till representationslaget, dels eftersom det är en betydligt billigare lösning än att hyra in en legoknekt från utlandet, dels för att det skapar en ökad vi-känsla i staden när bygdens söner finns i laguppställningen.

Problemet är att unga talanger, eller för den delen vuxna spelare, långtifrån alltid visar sig vara mogna uppgiften att ta sig an en ordinarie roll i ett SHL-lag. Att prestera match efter match och inte falla igenom defensivt är svårare än det kan verka initialt. Ofta går junioren eller nyförvärvet från hockeyallsvenskan ofta på rus under inledningen av säsongen och alla charmas och fascineras av hur väl experimentet föll ut.

Sedan går tiden och spelaren hamnar längre och längre ut på bänken. Är det något som växer längst ut på en ishockeybänk är det möjligtvis mossa, men aldrig, aldrig ett självförtroende. Spelaren som blir sidsteppad börjar naturligtvis fundera på vad som gått snett och hur denne ska kunna blidka tränaren. Ofta blir slutsatsen ”Jag ska göra färre misstag”. Spelaren börjar därefter att bara spela safe oavsett vilken spelartyp han var initialt. Spelaren tappar den offensiva spetsen, spelglädjen och får alltför ofta döda tid i fjärdeformationen.

Därför gillar jag när spelare som Joel Kant från Luleå lånas ut till Västervik. Kant såg lovande ut under fjolåret, bröt armén och den positiva trenden avtog. Han fick trots det ett A-lagskontrakt inför denna säsong och skulle få växa vidare. Han var, ursäkta ordvitsen, en kantboll som Luleå valde att ge en chans. Kanske skulle det fungera, kanske skulle Kant kunna ta en plats i truppen. Istället för tillväxt blev det stagnation. Andra juniorer som Hedqvist, Granberg och Ihs Wozniak bokstavligen swooshade förbi honom i lagets interna hierarki och inte ens den mest hårdhudade självförtroendejunkien skulle kunna undvika en monumental gamnacke i motsvarande situation. De få gånger Kant fick chansen kunde han spela ett tiotal minuter utan tillstymmelse till puckkontakt, vilket är anmärkningsvärt med tanke på att hans roll ofta är centerpositionen där du normalt ska få umgås en hel del med pucken. Likande resonemang kan med fördel föras kring spelare som Otto Stenberg från Frölunda och Arvid Costmar från Linköping som båda lånats ut för att få en mer framskjuten roll i de allsvenska klubbarna Karlskoga och Djurgården.

Kant har lånats ut till Piteå i hockeyettan och numera tillhör han Västervik i allsvenskans bottenskikt. I en av matcherna för Västervik stod han för 1 + 1 och hela hans kroppsspråk signalerade spelglädje. Genom utlåningen får Kant en ovärderlig erfarenhet av seniorhockey och Luleå kommer troligen att kunna skörda frukterna av samarbetet med klubbar lägre ner i seriesystemet längre fram längs framtidens allé. I Västervik får han spela sitt spel, driva en kedja och samla på sig självförtroende. Att sedan själva hallen byggdes på sent 1800-tal och att glamourkänslan känns lika avlägsen som när man jämför slottet Versailles med Casimirsborg i Västervik gör mindre i sammanhanget.

Hockey baseras till hög grad på känslor. Om passionen och glädjen finns kommer resultaten och om resultaten kommer blir såväl Kantbollarna som Luleå en vinnare i framtiden.

Videobedömningarna har numera blivit ett naturligt inslag i var och varannan SHL-match. En efterlängtad förändring inför denna säsong är att domarna kan besluta att helt stryka en utvisning om det efter videobedömning visat sig att beslutet på isen varit felaktigt. En bieffekt av att domarna bara ska kika på video när de misstänker det större straffet (5 minuter och högre) är att de stundtals ”safear”, sliter upp armen för att sedan i lugn och ro få kika på video. Det minskar fallhöjden vid eventuella felbedömningar för domaren, men medför att matcherna tar längre tid och att matcherna tappar i intensitet när spelet bryts under flertalet minuter.

Ämnet är mångfacetterat och svårt. Förr var systemet idiotiskt då alla i arenan kunde kika på jumbotronen, utom just de som var ansvariga för bedömningarna, nämligen domarna. Nu är detta som tur är ändrat och fler bedömningar blir korrekta. Gott så!

Men, och det finns ett stort men.

I alltför många matcher sker följande: en incident av den allvarligare graden inträffar, domarna lyfter armen för ett misstänkt större straff. Domarna åker ut och tittar på videogranskningarna, under vad som ofta känns som en smärre evighet. Folket på läktaren blir först arga, sedan trötta och börjar småscrolla på sina mobiler. Extraspelarna passar på att stretcha och en och annan förströdd gäsp siktas på läktarplats.

Äntligen! Domarna är klara och glider stolt ut framför sekretariatet, trycker på micken via en knapp på höften och meddelar via arenans ljudsystem: ”Beslutet på isen kvarstår” 5 + Game för checking from behind”.

Folket på läktarna börjar vakna till igen, någon kväver en gäsp i sin linda och mobilerna är på väg ner i jeansfickorna igen.

Då åker domarna till tränarna och förklarar det som domslut som de precis meddelat till alla i arenan via högtalarsystemet.

Läs igen: De ska alltså förklara det de nyss berättat för alla i högtalarsystemet igen för tränarna.

Sedan följer det välbekanta schemat: tränarna lyssnar med uppspärrade ögon, protesterar tydligt, domaren åker därifrån och tränaren skakar på huvudet samtidigt som han smidigt kliver över spelarbänken.

Ingen människa blir lycklig av detta.

Mina förslag är följande:

Förslag 1: domarna får en begränsad tid för att kika på bilderna, säg en minut. Det som inte går att med säkerhet fastställa efter en minuts videotittande av två välutbildade huvuddomare är oftast omöjligt att med säkerhet fastställa.

Förslag två: förbud mot ytterligare förklaringar för tränarna efter att domslutet meddelats till samtliga i arenan.

Matcherna kommer gå snabbare och bli mer kvalitativa med dessa förändringar. Tränarna kommer vara lika missnöjda som vanligt.

Millimeterrättvisa är omöjligt att uppnå. Eftersträvas den i en för hög utsträckning blir videobedömningar ingen hjälp utan snarare en kvicksand för SHL, där ett ökat användande bara leder till att underhållningsvärdet sjunker sakta men säkert nedåt.

Skribent: Johan Barkestam