Skribent: Johan Barkestam

***

Färjestad - Växjö
Speltips: 1

Färjestad har ett ramstarkt lag där forwardssidan ser särskilt vass ut. Tomasek är en av de forwards som imponerat på försäsongen och i CHL. Växjö är trubbigare framåt och faller därför i premiäromgången.

***

HV71 - Linköping
Speltips: 1

HV71 kommer att gå på rus inför hemmafansen i Husqvarna Garden och vinner matchen. Brännströms och Petersons kemi tror jag kommer att bli avgörande. Linköping kommer att husera i den nedre delen av tabellen och första förlusten ramlar in redan här i premiäromgången. Troligen ramlar några mål in framåt för LHC, men antalet baklängesmål blir fler.

***

IKO- Luleå
Speltips: 2

Luleå har en riktigt imponerande vinststatistik när det gäller premiärer och denna trend tror jag kommer fortsätta även i år. I Luleås genrep hade Kempe och Tyrväinen lappats ihop med hjälp av ett per, tre rullar kinesologitejp i alla världens färger, men resultatet var precis så grått och förutsägbart som Bulan hade önskat. En klassisk 1-0 seger borta mot Kärpät. IKO tippas överlag något högre av expertisen inför denna säsong. Detta medför även en ökad press som kan bli svår att hantera. Luleåspelarna lär fokusera lite extra för att få chansen att besegra Luleåsonen Engsund!

***

Leksand - Örebro
Speltips: 2

Leksand har många kvalitativa spetsspelare, men det finns likväl en hel del frågetecken gällande flertalet av dem. Ifjol gick det inte att känna igen Hrivic, alltmedan Veronneau hade en mindre lyckas säsong och lär troligen inleda denna med ett stukat självförtroende. Örebro upplevs som ett mer robust lagbygge där defensiven sätts främst, vilket avgör denna tillställning.

***

Rögle - Malmö
Speltips: 1

Rögle är numera storebror i Skåne. Den offensiva spetsen hos Rögle, med Tambellini i spetsen blir avgörande. Malmös nybygge kommer troligen få problem att hitta rätt under inledningen av säsongen. Malmös hopp står främst till den finländska duon i förstakedjan: Pajuniemi och Koukkanen.

***

Skellefteå - MoDo
Speltips: 1

Skellefteå vinner, mycket tack vare det högre tempot i skridskoåkningen och den starka centersidan. Laget kommer från en stark seger mot Tappara nu senast, medan MoDo blev ifrånåkta av Timrå. MoDo har en bred backsida men kvaliteten blir för tunn mot Skellefteå som vinner bekvämt inför en halvfull (?) hall.

***

Timrå - Frölunda
Speltips: X

Matchen kommer sluta oavgjort under ordinarie tid. Båda laget har haft vinstrika försäsonger. Timrå kommer med all säkerhet att uppvisa ett fyndigt anfallspel anförda av Hållander och Dahlén, medan Frölunda kontrar med en av SHL:s bästa backsidor med Folin och Tömmernäs i spetsen för trupperna. Historiskt har Frölunda haft lätt mot Timrå, men de fyra senaste matcherna har slutat med Timråseger.

Skribent: Johan Barkestam

Gustav Rydahls flytt från Colorado Eagles till Frölunda har rört upp känslor i Karlstad då många supportrar i solens stad räknat med att Rydahl skulle återvända till Färjestad där han var en av guldmakarna säsongen 2021/2022 och belönades med speltid i Tre Kronor till följd av en fin säsong. För mig som utomstående betraktare förknippar jag visserligen spontant Rydahl med Färjestad, men vid närmare eftertanke är Rydahl en spelare som redan hunnit avverka fyra SHL-klubbar. Utöver nämnda Färjestad och Frölunda, har han även representerat Luleå och Växjö i SHL. Dessutom har han som junior fostrats i såväl Frölunda som Färjestad och rent logiskt bör därför denna typ av ”bomber” till övergångar egentligen inte komma överraskande för någon. Men, och här finns det ett stort men, vi som håller på ett lag är inte strikt logiska och vetenskapliga, utan vi känner och tycker att saker och ting förhåller sig på ett sätt som KÄNNS sant och rätt, även om det nödvändigtvis inte alls är det.

Ibland kan jag irritera mig på att vackra historier stundtals spolieras av fakta, precis som i Rydahls fall. Ingen (?) vill väl på fullaste allvar höra att Gustav Vasa inte hette kallades för Vasa under sin levnadstid och att han överhuvudtaget inte åkte Vasaloppet? När en spelare har lyckats hitta en väg in i hjärtat på det sätt som Rydahl hade gjort för många FBK-supportrar, blir det en knut i magen när spelaren i nästa ögonblick åker runt i värsta motståndarens dress, som att inget hänt. Färjestadssupportern vill minnas de vackra fragmenten av en säsong, de viktiga momenten, de hårda tacklingarna och de avgörande stunderna. I de stunderna finns Rydahl närvarande, han har fått fansens kärlek, men den förefaller nu inte vara besvarad. Historien och känslan av gemenskap svärtas ner och en besvikelse sköljer över de som sjungit på läktarna, köpt 50/50 lotter och inhandlat överprissatta inplastade Delicatobollar i kiosken under säsongen.

Min solskensspelare från Luleå historia är Niklas Olausson som nyligen presenterades som ett nyförvärv av Linköping HC, vilket verkligen skaver. För mig som haft Olausson som en favoritspelare ända sedan han och Arlbrandt värvades in som ett radarpar från Västerås under den tidiga Jura-perioden känns detta verkligen melankoliskt. Olausson är Luleå för mig och han har gång på gång visat hur mycket han älskar klubben och dessutom betytt otroligt mycket för föreningen i olika roller. Hur kan det då komma sig att Olausson är den spelare som är mest Luleå för mig trots att det rimligtvis inte alls borde vara på det sättet? Olausson är som en humla som inte borde kunna flyga men ända flyger och surrar för fullt år efter år. Hans skridskoåkning är långsam, hans rygg är skör och han snackar pittoresk småländska, vilket avslöjar hans ursprung i byn Väckelsång i Småland. Väckelsång, bara namnet på orten kan få den mest hårdhudade hockeyfanatikern att luta sig tillbaka i en fåtölj och ta ett djupt och lugnande andetag. Olausson är, trots att hans spelstil på intet sätt är representativ för den riskminimerande presshockey som hockeysupportrar traditionellt förknippar med Luleå, en sann Luleåikon som kommer i vinter att saknas av många Luleåfans.

Spelarövergångar som på riktigt skaver är på intet sätt något nytt fenomen, men likväl irriterar det mig gång på gång när det sker. Vissa spelare ska bara vara i vissa lag, t.ex. Yared Hagos, Daniel Widing och Johannes Salomonsson… eller vänta nu, haha. Skämt och sido: profilspelare som Joel Lundqvist ska bara spela i Frölunda, Jon Knuts ska för alltid spela sarg ut i Leksand och Omark ska endast köra offensiva tacklingar i Luleås tröja. En del spelare vill jag se i ett visst lag för att det ska kännas rätt i magen, trots detta har motsatsen ofta skett genom historien.

Samuel Påhlssons intåg i Frölunda under lockout-säsongen, Jonathan Granströms två säsonger i Luleå, den dynamiska duon Magnus Wernblom och Anders Söderbergs flytt till Skellefteå och slutligen Kallios transfer till Växjö är alla övergångar som jag aldrig kunnat acceptera fullt ut. Ja, jag vet att det är ytterst subjektivt vilket lag en spelare ska anses tillhöra, då en spelare mer av regel än undantag representerar ett par, tre, fyra SHL-lag under en karriär. Det handlar inte heller om de var bra eller dåliga i klubben de flyttade till, utan mer en magkänsla av vad som är rätt eller inte. Den känslan är jag övertygad om att alla supporters till SHL-klubbar kan känna igen sig i, utan för att de för den skull nödvändigtvis behöver hålla med mig om ovan nämnde övergångar.

Samuel Påhlsson fick sin fostran i MoDo och skulle därför ha spelat i MoDo under lockoutsäsongen 2004-2005 och inte svassat runt i Frölundas förstakedja och vara en nyttig brunker mellan Alfredsson och Pebben.

Jonathan Granström var visserligen mycket nyttig centertank för Luleå under säsongerna 2014-2016 och när inte mycket annat fungerade fanns betongsuggan Granström där och vann tekningar och köttade in returer. Men ingen kan komma och säga att Granström, på riktigt och genuint är Luleå, nä för mig är han lika mycket Brynäs som Gevalia och ERP Monitorer.

Magnus Wernbloms och Anders Söderberg, för er som minns dem, hade fundamentalt olika spelstilar och framtoning, men en sak förenade dem. De var framgångsrika i MoDo och symboliserade den klubben under en lång period av tid. Deras flytt till Skellefteå kändes på den tiden som en flytt neråt i rang, tänk vad tid kan göra med uppfattningar om lags slagstyrka! Wernblom och Söderberg skulle naturligtvis ha fått spela hela sina karriärer i MoDo och undvikit avstickaren till östra Västerbotten.

En annan spelare som genomförde en, enligt mig, olycklig flytt var Tomi Kallio. Han flyttade från Frölunda, där han var en levande legend, till Växjö år 2011. Växjö var då en nykomling i högstaligan och värvade in Kallio för att visa att klubbens satsning skulle tas på allvar. Rätt och riktigt, särskilt med facit i hand, för Växjös del men för mig dog myten om Kallio i samma stund som han tog på sig reflexvästliknande tröjan i Småland och därmed lämnade Göteborg.

Vissa spelare är bara rätt på en viss plats. I mina ögon ska Rydahl spela i Färjestad och Olausson i Luleå, men det verkar onekligen som att man inte kan få som man vill. Fundera själv: vilka spelare är på helt fel plats utan att själva veta om det?

Inför årets SHL har mängder med etablerade nyförvärv ramlat in i de 14 olika lagen. Frölunda har laddat på med Henrik Tömmernäs som, likt en dirigent, ska vägleda Malte Strömwall och Jere Innala till att bli de bästa versionerna av sig själva. Frölundas PP-problematik ska nu lösas, nu när det gamla invanda vädrats ut i och det nya fräscha kommit in i. Joel, Carlsson och Lasch är borta och vips ska den vida omvittnade frölundianska trubbigheten försvinna. Det ska bli en gnutta mindre full fart och stress och en gnutta mer av tempoväxlingar och finess.

Luleå sätter denna säsong hoppet till att Omark ska återuppväcka Tyrväinen från sin Törnrosasömn och utöver detta få Andreasson att se ut som en skyttekung igen. Omark tillskrivs ett så stort hopp i Norrbotten att jag ibland undrar om han förväntas kunna förvandla vatten till vin, likt den mest optimala festfixaren. Omark och övriga laget fick under inledningen av denna säsong vandra upp till det Stora Sjöfallet i Lapplands norra delar. Säkerligen predikade Omark om vikten av att vara bäst i slutet av säsongen och att ”vara stark på pucken”. Likt en något mer berömd Messiasgestalt från Palestinaområdet använde han berget för att nå ut med sitt budskap till de lärjungar som desperat sökte vägledning. Kanske, kanske lyckades han även med att hela Mario Kempe från dennes allehanda åkommor. Vem vet, framemot våren kommer Kempe kanske nersläntrande från det Stora Sjöfallet och frälser laget i slutspelet. Nåja, drömma kan man.

Färjestad har kryddat sin välkomponerade höstgryta med klassiska trygga kryddor som Jonathan Andersson, Joel Kellman och David Tomasek, men även spiceat till det hela med smaksättare som är mer okända för den breda massan i form av Groleau och Lagacé.

En stor tilltro finns i klubbarna och hos oss supportrar att, ett eller flera, nyförvärv kan göra en betydande skillnad för resultatet över tid. Tro mig, jag vet hur det känns. I samma stund som Omark satte sin signatur på Luleåkontraktet kändes luften lättare att andes, chokladbiten på kvällskvisten kändes mer välsmakande och färgerna i naturen kändes klarare och skarpare. MEN min spaning är att det inte nödvändigtvis behöver vara sant att enskilda spelare i själva verket har den betydelse som vi vill tillskriva dessa. Jag menar att en trygg sportslig organisation och främst av allt kunniga sportchefer och tränare är mer betydelsefulla för ett lags framgång över tid, än enskilda spelare. Därför är det, enligt min mening, långt ifrån rimligt att stora mängder pengar skyfflas och på enskilda spelare innan klubben verkligen lagt tid och kraft på att anlita skickliga ledare. En driven ledning kostar ofta en spottstyver relativt potentiella stjärnvärvningar och kan bevisligen åstadkomma en bra prestation över tid, vilket glädjande nog skapar en härlig dynamik och överraskningar inom ishockeyns värld.

Rögle var innan bröderna Abbotts intåg ett relativt mediokert gäng som ständigt balanserade på, om inte ruinens, så åtminstone hockeyallsvenskans, brant. Före Abbotts värvade Rögle målskytten och snajdaren Altonen som åkte solo och glänste medan lagkamraterna förvirrat tittade på. Efter Abbotts kom tydliga kravställningar och förändringar i spelartruppen där spelare som inte var villiga att underkasta sig träningen och systemet på ett osentimentalt sätt fasades ut, däribland Altonen. Jag vill minnas att Daniel Widing i en intervju med CMore uttalade att Abbotts kravställning visserligen skapat en temporär skärpning i truppen, men att han var skeptisk mot att Abbotts skulle kunna fortsätta på samma sätt även i framtiden. Abbotts är dock i allra högsta grad kvar i SHL och skördar framgångar med sitt Rögle, medan det sista jag minns av Widing var att han säsongen 2019-2020 planlöst åkte runt i Luleå ett antal matcher och lyckades göra ett mål med rumpan innan han försvann från strålkastarljuset (för evigt?).

I Luleå uppnåddes framgångar med ett relativt medelmåttiga spelare under ledning av Jonas Rönnqvist med Thomas Bulan Berglund som assisterande. När Bulan sedan provade sina vingar i Brynäs, blev Brynäs bra och Luleå dåliga. Föga förvånande skedde en omvänd förvandling för Brynäs och Luleå när Bulan kom hem till Norrbotten igen. Brynäs havererade och bytte tränare och filosofier snabbare än någon hann följa med i svängarna, till sist var till och med glade Manner ledsen och sparkad. Laget famlade förtvivlat i mörkret, hittade Ove, som inte hittade magin och allt som därefter återstod var tårar och en smärtsam degradering. Bulan fick ordning i Luleå efter några år där laget varit en skugga av sitt forna jag och trots att laget körde på ett fartgupp under föregående år är jag tämligen övertygad om att laget snart är tillbaka på banan igen.

Färjestad är ett annat lag där vikten av toppspelare tydligt trumfas av en kompetent ledning. När genomsympatiska Pennerborn fick lämna blev Färjestad dels ett tråkigare lag att titta på, dels ett otroligt mycket svårare lag att möta. Laget var i stora delar intakt, men ledningen var en annan med Rikard Wallin i spetsen ackompanjerad av Mitell. MoDo har gått från att förlita sig på gamla meriter till att hitta exakt de trygga och förnuftiga pusselbitar som behövs för att bygga något stabilt över tid. Storumansonen Widebro har tryggt lotsat klubben genom snåriga farvatten bestående av rop på snabba lösningar från personer i bygden, medan kapten Karlin, med sin ständigt illasittande kavaj, metodiskt och känslokallt lagt till och förtöjt Modoskutan tryggt vid hamnen. Fröberg och Filander i Oskarshamn visar år efter år vad det går att åstadkomma med backsidor och på förhand diffusa nyförvärv om man som klubb vet hur de kan få en stor del av spelarna att bli bättre under en relativt kort period av tid.

Malte Strömwall, Linus Omark och David Tomasek är inte de som kommer vara avgörande över tid för klubbarna, utan i stället är det Rönnberg, Bulan och Mitell tillsammans med den sportsliga ledningen som är centralfigurerna. Spetsspelarna kan naturligtvis skapa välbehövliga nyanser i SHL:s gråskala, men de riktiga färgsättarna är ledarna i respektive klubb. Vill en klubb lyckas, börja då med organisationen och låt spelarna utgöra de färgglada ljusen på födelsedagstårtan, men vill man fylla år många gånger i hockeyns finrum bör tiden, pengarna och fokuset i större utsträckning läggas på de som bestämmer, än de som spelar. Summa summarum, tyvärr Malte, du är relativt oviktig i det större sammanhanget, även om spelare som dig kan få hela städer att drömma om guld.

Skribent:
Johan Barkestam