Alla vet att i alla elitsatsande föreningar är konkurrensen hård. Alla elitföreningar inser att det är positivt att slussa upp egna juniorer till representationslaget, dels eftersom det är en betydligt billigare lösning än att hyra in en legoknekt från utlandet, dels för att det skapar en ökad vi-känsla i staden när bygdens söner finns i laguppställningen.
Problemet är att unga talanger, eller för den delen vuxna spelare, långtifrån alltid visar sig vara mogna uppgiften att ta sig an en ordinarie roll i ett SHL-lag. Att prestera match efter match och inte falla igenom defensivt är svårare än det kan verka initialt. Ofta går junioren eller nyförvärvet från hockeyallsvenskan ofta på rus under inledningen av säsongen och alla charmas och fascineras av hur väl experimentet föll ut.
Sedan går tiden och spelaren hamnar längre och längre ut på bänken. Är det något som växer längst ut på en ishockeybänk är det möjligtvis mossa, men aldrig, aldrig ett självförtroende. Spelaren som blir sidsteppad börjar naturligtvis fundera på vad som gått snett och hur denne ska kunna blidka tränaren. Ofta blir slutsatsen ”Jag ska göra färre misstag”. Spelaren börjar därefter att bara spela safe oavsett vilken spelartyp han var initialt. Spelaren tappar den offensiva spetsen, spelglädjen och får alltför ofta döda tid i fjärdeformationen.
Därför gillar jag när spelare som Joel Kant från Luleå lånas ut till Västervik. Kant såg lovande ut under fjolåret, bröt armén och den positiva trenden avtog. Han fick trots det ett A-lagskontrakt inför denna säsong och skulle få växa vidare. Han var, ursäkta ordvitsen, en kantboll som Luleå valde att ge en chans. Kanske skulle det fungera, kanske skulle Kant kunna ta en plats i truppen. Istället för tillväxt blev det stagnation. Andra juniorer som Hedqvist, Granberg och Ihs Wozniak bokstavligen swooshade förbi honom i lagets interna hierarki och inte ens den mest hårdhudade självförtroendejunkien skulle kunna undvika en monumental gamnacke i motsvarande situation. De få gånger Kant fick chansen kunde han spela ett tiotal minuter utan tillstymmelse till puckkontakt, vilket är anmärkningsvärt med tanke på att hans roll ofta är centerpositionen där du normalt ska få umgås en hel del med pucken. Likande resonemang kan med fördel föras kring spelare som Otto Stenberg från Frölunda och Arvid Costmar från Linköping som båda lånats ut för att få en mer framskjuten roll i de allsvenska klubbarna Karlskoga och Djurgården.
Kant har lånats ut till Piteå i hockeyettan och numera tillhör han Västervik i allsvenskans bottenskikt. I en av matcherna för Västervik stod han för 1 + 1 och hela hans kroppsspråk signalerade spelglädje. Genom utlåningen får Kant en ovärderlig erfarenhet av seniorhockey och Luleå kommer troligen att kunna skörda frukterna av samarbetet med klubbar lägre ner i seriesystemet längre fram längs framtidens allé. I Västervik får han spela sitt spel, driva en kedja och samla på sig självförtroende. Att sedan själva hallen byggdes på sent 1800-tal och att glamourkänslan känns lika avlägsen som när man jämför slottet Versailles med Casimirsborg i Västervik gör mindre i sammanhanget.
Hockey baseras till hög grad på känslor. Om passionen och glädjen finns kommer resultaten och om resultaten kommer blir såväl Kantbollarna som Luleå en vinnare i framtiden.
